Tematrio: olästa klassiker

Veckans tematrio handlar om något som jag har en hel hög av – olästa klassiker. Böcker som ”man borde” läst och kanske tänkt läsa men som en eller annan anledning fortfarande samlar damm på hyllan alldeles oläst och övergiven.

Brott och straff, Dostojevski: Började jag faktiskt läsa i högstadiet. Jag tror att jag var alldeles för ung och otålig. Jag kände att den var väldigt intensiv och att jag någon gång nog vill läsa den men var inte redo då. Målsättningen är dock att återvända och göra ett nytt försök.

Anna Karenina, Tolstoj: Också denna bok har jag börjat läsa. Anledningen till att den aldrig blev färdigläst var att jag var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket och sen blev det inte av att jag tog upp den igen. Men jag tyckte mycket om den och blev väldigt fängslad minns jag.

På spaning efter den tid som flytt, Proust: Jag har verkligen ingen ambition att läsa alla böckerna men jag skulle vilja ge långsamheten en chans och se om jag pallar trycket eller blir allt för otålig igen…

Tidstjuveri

Jag har kommit igång med läsningen av min mastodontbok (Wolf Hall av Mantel) igen. Enda problemet är att den med sina 650 sidor är rätt otymplig. Min vanliga strategi är att stjäla mig lite lästid på toa, när jag sitter i tv-soffan med barnen, när jag steker pannkakor och så vidare. En 650-sidorsklump släpar man dock inte runt på så lätt. Men jag gör mitt bästa det gör jag verkligen och lästid lyckas jag stjäla på något sätt i alla fall. Desperat läsare finner råd som det gamla ordspråket skulle kunna lyda…

Vilken grej…

… ett sökverktyg för att hitta böcker att läsa – en boktipsmaskin! Jag vet inte om jag behöver en direkt med tanke på alla ”måste-läsa”-böcker jag redan samlar på mig på andra sätt men ändå. I dagar av låg läslust och noll fantasi kommer Bookdesire bli oumbärlig i mitt liv. Tack Vixxtoria för tipset!

Det där med läsning…

… är helt och hållet märkligt i alla fall i min värld. Under vissa perioder kan jag läsa oavbrutet, böckerana blir som knark som sprids ut lite varstans för att alltid finnas tillhands. Då är det som att kvaliteten på litteraturen inte spelar någon roll och jag slukar allt som kommer i min väg. Men så helt plötsligt säger det stopp.

Just nu är jag i en sån stopperiod där läsandet är obefintligt och där det är helt ok. Det märkligaste är att denna stopperiod komöver mig mitt i en riktigt riktigt bra bok. Som om jag är så lycklig över att äntligen ha hittat något riktigt bra och engagerande att jag inte vill att det ska ta slut. Så just nu ligger en tjock och underbar roman inne på toaletten och väntar på mig. Varje gång jag kommer in tittar vi på varandra och kanske vinkar lite men bestämmer oss varje gång för att det inte är dags för oss två att fortsätta vårt förhållande än. Det känns rätt tryggt.

Jag förbannar tidens flod

Per Petterssons nya bok var alltså första uppdraget för läsecirkeln. Och vi var rörande överens om att den var… frustrerande. Vissa sa dålig andra sa långsam och ytterligare andra trist. Själv landar jag nog i långsam men inte på det där positiva sättet som exempelvis Den engelske patienten som jag älskar.

jag förbannar tidens flodJag förbannar tidens flod består av en nutid som inte är nutid utan 1989 när huvudpersonens mor drabbades av obotlig cancer och dog(?). Där finns också ett förflutet där huvudpersoner anser sig ha blivit utstött och bortvald från familjegemenskapen och där han också mötte en flicka. Dessa nu och då kopplas aldrig riktigt samman och jag får aldrig något riktigt grepp om hur de förhåller sig tillnutiden. Och är flickan den fru han nu ska skilja sig från?

Frågorna är fler än svaren efter att ha läst boken. Det behöver inte vara negativt men är här ganska frustrerande. Positivt är dock att man överhuvudtaget bryr sig om att fundera över svar och frågor. Särskilt undrar jag om förhållandet mellan Arvid och mamman – var hon verkligen så avståndstagande eller låg det i hans ganska självömkande karaktär att uppfatta det så?

Det finns inte många människor att förälska sig i här och det är synd. Det finns dock två passager som väckte något i mig och som kändes väldigt varma och betydelsefulla. Det är båda skildringar av Arvid och hand relation till två av sina bröder. Ett av ögonblicksbilderna utspelar sig i ett sjukhusrum där Arvid finner sig oförmögen att placera in sin döende bror i sitt liv och sitt förflutna. Den andra visar hur Arvid brukade bära runt på sin lillebror och hur en stark närhet då fanns mellan dem men sedan gick förlorad. Två ögonblick är kanske inte mycket i en roman men det är ändå mer än man har rätt att begära om ögonblicken är starka nog. Och jag tycker nog att de är det. Alltså – ingen stor läsupplevelse men ändå värd läsningen. Och språket är delvis överjordiskt vackert – synd bara att det bitvis inte är så mycket mer än just vackert språk.

Den där känslan

Tyvärr är den inte så vanlig längre – den där känslan. Jag drar hem högvis med böcker från biblioteket varje vecka och klottrar långa lappar fulla med böcker jag vill och i vissa fall bör läsa. Och jag läser (inte i samma takt som jag drar hem men ändå) och en del är bra, en del är dåligt, en del ger absolut ingenting. Men allt för sällan infinner sig den där känslan av magi. Att få fixa med maten eller plocka eller natta barnen och ha en riktigt fin bok att längta till.

Just det där längtandet är någon sorts huvudsak tycker jag. Det är sånt som gör mig glad att jag läser så mycket – förr eller senare kommer guldkornen i min väg. Just nu har jag försjunkit i Agnes Grey av Anne Brontë – hoppas den aldrig tar slut…