Solsken och parmesan av Christoffer Holst

Det enda du behöver göra är att titta på den här bokens omslagsbild så förstår du vad du har att göra med för bok. Och det är faktiskt ganska ovanligt och väldigt tryggt. Solsken och parmesan är gult och grönt, citroner och sommarens första lummighet. Den är värme, mat och gemenskap.

I Solsken och parmesan möter vi Hilda som jobbar i ett förskolekök men drömmer om något annat och Rasmus som bor på syrrans soffa och inte längre drömmer om någonting. De och några till hamnar på olika sätt på en matresa till Toscana som blir till en matresa till Öregrund istället.

Det här är bra feelgood och jag älskar framförallt hur Christoffer Holst skriver med en sådan oerhörd passion för mat och relationer. Det känner jag igen från serien om Cilla Storm (Söta röda sommardrömmar mfl) som jag läste förra sommaren. Jag gillade den serien jättemycket, Solsken och parmesan kommer inte upp i klass med den, men den är helt klart trevligt tidsfördriv.


Om boken

Titel: Solsken och parmesan
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2019)
Andra som skrivit om boken: Enligt O och Hyllan.

Hej då, ha det så bra av Kristina Lugn

Kristina Lugn är banne mig en av de bästa poeter vi någonsin haft i det här landet, kanske den bästa.

Jag får alltid ut något av att läsa Kristina Lugn. Humorn når mig var jag än befinner mig, får mig att skratta. Det är vasst, det är vackert och fult, precis som poesi ska vara. Nu när jag befinner mig i en kaosvariant av min tillvaro är hon bättre än någonsin. Poesin blir som en trygg punkt som jag kan hålla i mig i. Vila i. Det finns kaos här och det finns lugn. På samma plats. I dikten. I mig. I livet. Det är så stort det kan vara i det lilla.

Jag skulle behöva skriva av varenda dikt i den här samlingen för att förklara vad som är så bra med den, men det kan jag förstås inte göra, vill jag förstås inte göra. Läs istället. Det här och annat av Kristina Lugn. Unna dig det. Ta dig tiden. Du kommer att få så mycket tillbaka.


Om boken

Titel: Hej då, ha det så bra
Författare: Kristina Lugn
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)

Albatross av Ann Cleeves

Det är fint att vara tillbaka i Ann Cleeves värld igen, jag kan inte riktigt begripa varför jag inte återbesökt den förr. Senast avslutade jag första Shetlandskvartetten och det är nog där förklaringen finns, jag stod inte ut med hur hemskt det var där.

Albatross är första delen i en ny serie som utspelar sig i norra Devon. Matthew Venn är poliskommissarie och huvudperson och jag tycker mycket om honom. Han är lagom plågad, liksom vardagsplågad utan att vara helt nedbruten. Lugn, eftertänksam, en bra människa. Han är lycklig med sin man och de lever tillsammans i en stuga vid havet där jag gärna skulle vara inneboende. Ett mord begås inte långt från den där stugan i och för sig och en rätt stor härva börjar nystas upp.

Det jag tycker allra mest om hos Ann Cleeves är hur hon bygger sina karaktärer till riktiga människor. De man gillar kan man älska ohejdat tack vare att de är lite fransiga och det gör jag med Matthew, Jonathan och Jen (och några till). Sen finns det några som är irrriterande, men som man kan smygtycka synd om och gilla lite ändå (som Ross) och sen finns de som man bara hatar (och som jag inte ska nämna namnet på för det visar sig att man hatar dem med all rätt).

Albatross är en bra bok och jag ser fram emot att läsa fortsättningen Häger när den kommer ut om några veckor.


Om boken

Titel: Albatross
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: The long call
Första delen i serien North Devon.

You Deserve Each Other av Sara Hogle

Jag gillar You Deserve Each Other av Sarah Hogle jättemycket och samtidigt finns det saker i den som jag inte gillar alls. Vi får nog titta närmare på vad som är vad.

Först en kort sammanfattning: Naomi och Nicholas är förlovade men inte längre så kära. De hamnar snart i ett krig där de försöker få den andra att göra slut så att de slipper erkänna nederlag eller betala för bröllopet som planeras av Nicholas olidliga mamma.

Jag tycker inte om hur elaka Nicholas och Naomi (mest Naomi) är mot varandra i början. Jag tycker verkligen inte om hur Naomi tänker och beter sig. Men sen tycker jag väldigt mycket om hur de (hon) kommer till insikt om just det och försöker vända allt rätt igen.

Jag tycker om hur de driver med Nicholas mamma, men jag tycker inte om hur vidrigt hemsk hon är utan att det gås på djupet med det. Det finns grymma föräldrar, det är ett faktum och Nicholas reaktion på allt hon gör visar att han är väldigt skadad av henne, men det blir liksom aldrig mer än ett liten hinder att övervinna. Jag tycker inte om att mamman aldrig tvingas begripa att hon gör fel, hon måste aldrig be om ursäkt. Det hade jag velat att hon gjorde, eller att boken bottnade i att hon inte kan det och att då blir konsekvenserna att hon aldrig mer får blanda sig i Nicholas liv. Det är jättesvåra saker förstås och allt för mycket för en lättviktig romantisk bok, men har man fört in temat och skrivit en sån skräcködla så måste man ro henne i land (eller kasta henne över bord, men den här metaforen har nog gått lite snett vid det här laget ;-)).


Om boken

Titel: You Deserve Each Other
Författare: Sara Hogle
Förlag: Piatkus (2020)

Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 2

Idag fortsätter jag min serie med beprövade bokcirkeltips (och kanske en och annan avrådan). Alla böcker är sådana jag själv läst och samtalat om tillsammans med bokcirkeln på mitt bibliotek. Visst har vi älskat, visst har vi avskytt, men det mesta går att prata om. Här kommer månadens fem:

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg
Det här är en nästan omänskligt jobbig bok att läsa och ändå är det sånt här vi måste utsätta oss för om och om igen för att fortsätta vara människor. Det finns mycket att prata om, mycket att fundera över och mycket att försöka förstå tillsammans. Jag skulle vilja säga att det här är en bok som man behöver få mötas och processa efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Var det bra så? av Lena Andersson
Det här är en bok från tiden innan Lena Andersson skrev den där boken som prisades och älskades av alla utom mig och innan tiden då hon började skriva jättekonstigt i de stora dagstidningarna. Var det bra så? är en liten bok med stort innehåll där Lena Andersson på ett briljant sätt behandlar teman som klass, utanförskap och uppväxt och det finns mycket att diskutera efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Elin Olofssons debutroman är redigt mörk, jag minns att jag grät floder när jag läste den. Vad den också är är väldigt, väldigt bra. Det som finns att prata om är landsbygden och dess människor, tystnad mellan människor som älskar varandra, nuet kontra dået och om man kan förlåta gamla oförrätter, bland annat. Här hittar du min text om boken.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Ännu en tårdrypande, gud så sorglig den är den här boken! Jag måste ärligen säga att jag inte minns hur det var att cirkla den, jag minns att vi hade en del att säga och jag minns att vi tyckte om den som cirkelbok, men det är inte en av våra bästa. Den är nog lite för sorglig. Men om det är den här boken som kan få vuxna att börja läsa ungdomsböcker så tycker jag att den är ett ypperligt exempel på hur bra böcker för unga ofta är idag. Här hittar du min text om boken.

Mörka platser av Gillian Flynn
Jag kan ju nämna att de här tipsen presenteras ganska mycket i läsordning, mina stackars bokcirklare vadade genom det mörkaste mörker där ett tag för efter landsbygdens tystnad, självmord, cancer, klass och Auschwitz kom Mörka platser av Gillian Flynn… Den är för mörk att bokcirkla. Visst finns här mycket att tala om, men jag skulle ändå avråda från att plocka in denna i ett bokcirkelsammanhang. Läs den gärna (jättegärna, det är en av mina bästa böcker någonsin) men förträng den efteråt är mitt råd i det här fallet. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar).

Bild: Pexels.com

En skandal om våren av Lisa Kleypas

En skandal om våren är den fjärde och sista boken om väninnorna Anabelle, Lilian, Eevie och Daisy och nu är de förstås allihop lyckligt gifta och självförverkligade.

Det är lätt att göra sig lite löjlig över historiska kärleksromaner. Det finns ju så många dåliga och de är också när de är bra lite fåniga. Temana är desamma liksom handlingen och slutet. Men sanningen är den att jag tycker väldigt mycket om att vila i historisk romance med jämna mellanrum och det är faktiskt skillnad i kvalitet. Lisa Kleypas lyckas skriva något lite mer i sina Väninne-böcker. Här finns viljestarka kvinnor på riktigt, här funderas i alla fall lite över klass, våld och människovärde. Det jag har att hålla emot dem är att det är lite väl mycket sex för den här pryda läsaren, men jag får försöka stå ut med det.

En skandal om våren är en söt berättelse om Daisy som kommer att tvingas av sin far att gifta sig med hans anställde om hon inte hittar någon högadlig man som kan rädda henne från detta fasansfulla öde. Daisy gillar inte Matthew som fadern är så förtjust i, i alla fall inte tills hon inser att hon faktiskt gör det. Sen finns det hemligheter i det förflutna och många vändningar i historien. Och så det lyckliga slutet som förstås är obligatoriskt. Jag tycker om långsamheten i den här boken och när jag tänker tillbaka på de tidigare böckerna så inser jag att det här nog är min favoritserie bland historiska romanser som jag läst. Det är i och för sig inte så mycket med tanke på att den enda andra serie jag slutfört är Julia Quinns Bridgerton-serie och den håller verkligen inte hela vägen utan att upprepa sig.


Om boken

Titel: En skandal om våren
Författare: Lisa Kleypas
Förlag: It happened one autumn” rel=”noopener” target=”_blank”>Polaris (2022)
Översättare: Emma Majberger
Fjärde delen i en serie som på svenska heter Väninnorna, på engelska Wallflowers. Tidigare böcker i serien: Secrets of a summer night, It happened one autumn och Löften i vintertid

Rizzio av Denise Mina

Jag kan faktiskt inte komma på någonting i hela världen som kan passa lika bra tillsammans som skotsk historia och Denise Mina. Skotsk historia (som jag varit besatt av sen barndomen som det mycket märkliga barn jag var) är utomordentlig blodig, ofta utan mänsklighet blodig och skrämmande. Denise Mina skriver sådant på ett sylvasst sätt. Hon väjer aldrig för det som går under huden och skrämmer livet ur en. I Rizzio kommer de egenskaperna till sin fulla rätt.

På mindre än 120 sidor skriver hon in oss i det speciella skeendet när drottning Marys rådgivare David Rizzio mördas av en sammansvärjning som Marys man tror att han leder. Vi får tänka med dem alla, se genom deras ögon. Vi får lära känna och hinner inte säga farväl. Det är oerhört intensivt och oerhört spännande trots att det egentligen hela tiden är klart och tydligt vad som ska hända. Denise Mina är mästerlig. Det korta formatet hjälper förstås till, men jag vill ha mer. Mycket, mycket mer.


Om boken

Titel: Rizzio
Författare: Denise Mina
Förlag: Polygon (2021)
Den första av tre böcker baserade på skotsk historia. Läs mer om Darkland tales här

Om sorgen och den lilla glädjen av Barbro Lindgren

Barbro Lindgren är nog min bästa författare. För att hon gett mig Benny, VLMF och poesi och för att hon är en sån människa, en medmänniska. I Om sorgen och den lilla glädjen finns inte mycket av hennes eget berättande, men blicken för det levda livet och det eftertänksamma lyssnandet finns där. Och respekten.

Om sorgen och den lilla glädjen är berättelsen om några människor i Glömminge på Öland, berättad av dem själva. Det är berättelsen om fattigdom, slut och sorg och om det där fantastiska som livet också är. Och alla hänger de ihop, oavsett om de fötts där eller kommit hela vägen från Värmland som Ellen gjorde.

Jag blir väldigt gråtmild av den här boken, särskilt som jag läser den under den här trasiga tiden som är vårvintern 2022. Jag blir varse hur litet och kort livet är och det storslagna som ligger i det. Alla har vi vår strävan och vår vilja till något. Alla ska vi leva det liv som getts oss och sedan dö. Det är både sorglig och lugnande. Jag är glad över att Barbro Lindgren tecknat ner och odödliggjort dessa människors röster så att vi inte glömmer att de levat.


Om boken

Titel: Om sorgen och den lilla glädjen
Författare: Barbro Lindgren
Förlag: Karneval förlag (2009)

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl

Det finns så mycket här. Så mycket som väcks i mig av den här boken och så mycket att tycka om.

Först är det här en bok om att vänta barn och förhålla sig till det storslagna i det. Det är livet, det är allt. Sen är det en bok om att ställas inför en potentiellt dödlig sjukdom, en cancer som finns i kroppen samtidigt som det fortfarande ofödda barnet. Sen är det ett nytt liv, närheten till döden och hoppet om något annat.

Olivia Bergdahl har berört mig förut, med sin sonettkrans Barnet. Det här är något djupare och större. Här ställs jag inför hur nära livet och döden är just när man väntar och föder barn. Jag dog nästan när jag födde mitt första barn, jag vet ärligt talat inte om jag bearbetat det riktigt än så här 16 år senare. Det gick ju bra. Men det var. Det förändrade mig men kom nog bort lite i allt det andra omvälvande. Det tänker jag på. Jag tänker också på hur jag blev hudlös när jag blev förälder. Allt gick rakt in utan att passera något skyddande hölje först. Det är också något jag inte lärt mig att leva med än.

Och så ångesten. Här dödsångesten förstås. Om ångest skriver hon det bästa och mest användbara jag någonsin läst:

Man låter det komma. Man blir inte rädd. Man är fruktansvärt, fruktansvärt modig. Man lär sig: ibland går det inte. Hur mycket man än förbereder sig. Sen försöker man acceptera det.

Det handlar om cancern och döden, men det är också universellt för ångesten. Jag vet det. Det är precis så det är.


Om boken

Titel:Vård & omsorg
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2022)

Elva viktiga från instagram

Jag blev utmanad av Lyrans noblesser att ägna 11 dagar på instagram åt att berätta om 11 viktiga böcker. Viktiga för mig alltså. Det har jag gjort nu och här kan ni som inte finns på instagram men som gärna vill veta mer om viktiga böcker se vilka jag valde. Vill du läsa vad jag skrivit här om böckerna kan du klicka på författar-taggarna längst ner i inlägget alternativt söka på titlarna i bloggen (det finns en sökruta i högerkolumnen eller längst ner beroende på var du läser bloggen).

Dag 1 Wolf hall-trilogin
Först ut måste förstås Hilary Mantels Wolf Hall-trilogi bli. Det är böcker som är som skrivna särskilt för mig. Allt det där jag läst och sett så många gånger tidigare, Anne Boleyns uppgång och fall, intriger och död, men på ett helt nytt sätt. Och så Thomas Cromwell. Också på ett helt nytt sätt. Jag kommer aldrig hitta böcker som talar mer med just mig och jag kommer aldrig sluta läsa om dem.

Dag 2 Barrabas
Det är andra dagen i utmaningen och det råkar också vara långfredag. Igår skrev jag att jag inte brukar läsa deckare på påsken, något jag i alla fall brukade läsa var berättelser om den kristna påskberättelsen. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna och har varit det också för mig. Tro är en komplicerad sak och det är svårt att sätta ord på. Någon som kunde just det var Pär Lagerkvist och han är oerhört viktig för mig genom sitt skrivande. Han är en själsfrände i ångest, mörker och tvivel liksom i det obegripligt stora som är att höra hemma i sig själv och sitt inre. Och det är ju om tvivlet och det futtiga i att bara vara en människa och inte förmå mer som Barrabas petar. Oj så den petar i mig och mina tvivel, i min tro och i mitt människoskap. Det hade kunnat bli så fel om någon som inte älskade Barrabas och oss människor skrivit det, nu blir det världens bästa bok istället. Om det är något jag vill uppmuntra den som bär det minsta av intresse för det här med tro och påskens mysterium att göra så är det att tillbringa en stund med Pär Lagerkvist och Barrabas.

Dag 3 Tjänarinnans berättelse
Idag har vi kommit fram till en bok som väckte och fortfarande väcker min feministiska vrede. Det finns så mycket utsatthet och förnedring i Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men där finns också en kraft och vrede så stark att den kan flytta berg. Ingenting har fått mig att känna kvinnohatet så tätt inpå kroppen och ingenting har fått mig att vilja slåss såsom Tjänarinnans berättelse. Det här är en bok som jag önskar minskade i aktualitet och relevans men så är det tyvärr inte. Det är elva år sen jag läste den och jag vill fortfarande slåss.

Dag 4 Det
Fjärde inlägget och jag får inte glömma Stephen King här. Jag är inte en av dem som läste Stephen King i tonåren utan hittade honom i rätt mogen läsålder. Det har varit fantastiskt, är fortfarande fantastiskt. Jag har läst så mycket bra, som novellsamlingen med novellerna bakom Nyckeln till frihet och Stand by me (som förstås är två riktigt bra filmer) Different seasons, som Lida, som Att skriva. Och ändå är det nog Det som gjort störst intryck på mig. Inte alls för skräckens skull utan för den långsamma, plågsamma sorgen i att förlora någon och att förlora sitt barnjag. Det är den bästa uppväxtskildring jag någonsin läst. Och så forskar den så fint i vad som egentligen skrämmer och vad det säger om oss. För den sakens skull har jag sen länge bestämt att det jättemärkliga slutet aldrig fanns…

Dag 5 Jonas Gardell
Idag vill jag minnas vilken viktig roll Jonas Gardell en gång spelade i mitt liv. När jag var en deppig och svartsynt tonåring och inte mådde särskilt bra med mig själv så läste jag (nästan uteslutande under en period) Jonas Gardell och lät mig guidas till hur vuxenliv kunde levas. Jag lärde mig att jag var värd någonting, att vi alla är det. Genom Frestelsernas berg, Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Mormor gråter. Sen kom förstås Torka aldrig tårar utan handskar men det var långt senare. Jag älskar de böckerna men jag älskar ännu mer att jag hittade till allt som kom dessförinnan och att jag varje gång jag ser en av hans böcker i mina bokhyllor tänker på den där tonåringen jag var, vilken tur det var att jag hittade en så klok röst att lyssna till och att jag lät mig själv bli räddad.

Dag 6 Mördaren ljuger inte ensam
Jag måste ta med Maria Langs debut. Langs deckare har följt mig nära, nära sen jag var tonåring. När jag är ledsen så läser jag om en av dem och när jag är glad, trött, i behov av trygghet. Eller för att det är sommar eller den där dagen på våren när man bara måste läsa Kung liljekonvalje av dungen igen. Eller… Det är alltid rätt med en deckare av Maria Lang och allra bäst är Mördaren ljuger inte ensam.

Dag 7 House of names
Idag försöker jag mig på att välja något enda av Colm Toibin. Det blev den här men skulle kunnat vara vilken som, Colm Toibin är fantastisk, jag drömmer om att han en dag ska få Nobelpriset så att fler hittar till honom. Att det just blev House of names här beror på att det är en bok om myter (Electra, Orestes osv) vilket jag älskar och Colm Toibin tolkar dem förstås på ett fantastiskt sätt. Vill man ha något annat kan man läsa Marias testamente, Nora Webster, En lång vinter eller egentligen vad som helst. Det som tilltalar mig mest i hans författarskap är människokärleken, jag känner att hans värme behövs förtvivlat mycket i den här världen.

Dag 8 Jag håller tiden
Idag tänker jag på tiden och på läkandet och på hur man vågar släppa taget. 2016 var jag djupt försjunken i utmattning och då kom Åsa Grennvalls (numera Schagerström) Jag håller tiden ut. Jag läste den som den allra första bok jag kunde läsa efter att ha tappat förmågan tidigare den hösten. Det är en av få böcker som jag kan säga har förändrat mitt liv. Jag minns att jag läste där om hur man kan betrakta tid som förflyter som en bra sak eftersom den leder en ännu längre bort från det jobbiga som varit. Fram till dess kunde jag bara se stressen i tid som försvann. Jag lärde mig också att låta nu vara nu och ingenting annat. Och så började jag en resa mot att släppa taget om sånt och sådana som hänt mig. Jag håller tiden är en bok som fortfarande pågår i mig och jag mår så mycket bättre av att ha den där.

Dag 9 Sagan om Isfolket
Idag tycker kanske vissa att det skulle kunna vara lite pinsamt, men jag vägrar att skämmas över Isfolket. Varje gång jag är för trött, inte orkar utmana mig eller bara behöver svepas in i något välbekant så läser jag Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Margit Sandemo var faktiskt också mycket betydelsefull för historieintresset som ledde mig till forskarutbildningen och varje litet fragment av specifik nordisk historia jag har kvar i mig kommer från hennes böcker. Senast jag hade riktigt stor nytta av Isfolket var 2017 när jag läste mig igenom nästan hela serien på väg tillbaka från utmattningen. Jag vet förstås att som litteratur är det här inte stort, men som upplevelsen och sett till allt jag fått så är det sannerligen just det.

Dag 10 Nedstörtad ängel
Näst sista dagen och jag väljer en bok jag läste för två år sen. Jag vet inte om jag hade fördomar om PO Enquist eller varför jag blev så chockad av Nedstörtad ängel när jag läste den. Jag trodde nog att han var en ordningssam författare och så visade det sig att han var helt vildsint, på ett jättebra sätt. Jag har aldrig läst något som Nedstörtad ängel. Jag begrep inte vad jag läste och det gör jag fortfarande inte, men det öppnade valv på valv i mig (för att använda mig av en annan stor diktare, Tranströmer). Sen dess har jag läst Kapten Nemos bibliotek och den gav mig några nycklar till ängeln, men var också jättemärklig (också på ett bra sätt). Just nu läser jag Livläkarens besök och hoppas på mer vildsint genialitet. Jag är så glad att jag hittat till Enquist och att jag har så mycket kvar. Sen ska jag, när jag gått varvet runt, läsa Nedstörtad ängel igen. Jag hoppas på att förstå den bättre då och samtidigt vill jag hitta nytt att förundras över. Jag tror att det är en livslång kärlekshistoria vi inlett.

Dag 11 Kejsarn av Portugallien
Den sista dagen reser jag hem till Värmland. Till det mest värmländska jag vet, Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Bakstugesittaren som blir pappa som blir förvriden av sorgen som blir byoriginal. Det är den sannaste och finaste berättelsen om kärlek jag vet i det att det handlar om den allt uppslukande föräldrakärleken och bygdens kärlek till den utanförstående. Jag känner mitt barndoms landskap (och så mycket mer) i mig varje gång jag läser om Kejsarn av Portugallien och det är ganska ofta.

Massor fick inte plats fast det nog borde det, ni får tänka er fler dagar och inlägg om böcker av och om: Virginia Woolf, Max Porter, Edith Södergran, Mumin, Barbro Lindgren, Torgny Lindgren, Bröderna Lejonhjärta och så vidare i all oändlighet