Mumin mot stress

Varsågod – här kommer ett tips för alla er som känner stressen tynga eller utmattningen slå ner. En första version av texten publicerades på Kulturkollo i december 2016, när jag var på väg uppåt.

Jag tänker här och nu inte försjunka i någon berättelse om mitt utmattningssyndrom eller hur jag hanterar det eller hur det har varit och är. Jag tänker inte delge er en massa tips och tricks och idéer. Allt det där man efterfrågar som nyutmattad. Allt det där man aldrig kan få eftersom man jobbigt nog måste göra alla misstag på egen hand då det är så man hittar sin egen väg in i och ut ur skiten. Och det tar tiiid (nej, jag har inte kommit över känslan av att vilja krokbena alla som säger så, men det gör ju inte att de har mindre rätt, tyvärr). Nej, det här är ingenting sånt, men ändå lite.

Det här är en djupt känd kärleksförklaring till Mumindalen som en plats där vi alla kan få vila. Det allra bästa som hänt mig under den här hösten var när jag fann Tove Janssons Mumin-böcker. Och här tänker jag lämna det där om att inte lära sig av andras misstag. Det tog mig alldeles för lång tid att hitta dit. Gör inte om mitt misstag!

Till dig som känner dig utmattad, trött, lite fransig, ledsen, ensam och omskakad där ute. Släpp allt du har för händer, du kan göra det sen istället. Sätt dig i fåtöljen/sängen/soffan/varhelst du kan. Medtag te. Vira filt. Läs eller lyssna på en muminbok, valfri, vilken som helst. Strunt i ordningen och årstiderna, låt dem bara få komma till dig – homsorna, mumintrollen, hattifnattarna, lugnet, friden… Sammanbrottet kanske är nära, men det finns sällskap, värme och igenkänning att få. Ge dem en kvart i alla fall, det har du förtjänat.

A darker shade of magic av V. E. Schwab

Jag hade helt klart orealistiska förväntningar på A darker shade of magic. Jag räknade med att jag skulle tokälska den, när det egentligen inte fanns stora chanser att jag skulle göra just det. Jag tycker att A darker shade of magic är en underhållande bok, men vi går inte direkt på djupet med varandra som jag dumt nog trodde att vi skulle göra.

Jag gillar Kell (som blir lurad att göra något riktigt dumt) och Lila (som också har en förmåga att trampa fel och göra överilade saker). Jag tycker om världsbygget och jag är oerhört förtjust i att mörkret är så mörkt.

Men. Jag är ju inte så värstans förtjust i fantasy… Den lilla grejen bara. Och det är naturligtvis helt och hållet på mig. A darker shade of magic är en jättebra bok i sin genre och jag gillar den, men jag älskar inte. Förstås. Därmed inte sagt att du inte kan göra det om du är lagd åt det läshållet. Den som är mer förtjust i den här sortens böcker kan med fördel läsa vad Carolina läser och Eli läser och skriver har att säga om saken.

A DARKER SHADE OF MAGIC
Författare: V. E. Schwab
Förlag: Quest (2020)
Inläsare: Steven Crossley
Första delen i en serie

Bookish and the beast av Ashley Poston

Jag har inte lyssnat på ljudböcker på ett tag, inte såpass mycket att jag kommit igenom en bok i alla fall. Så kände jag en blåsig söndag att jag behövde sällskap på promenaden, hittade den här lilla bagatellen och tänkte att ”hur dåligt kan det vara”? Jag är chockad att kunna säga att det var nästan hur bra som helst.

Bookish and the beast är förstås inte bra på det där litterära sättet, men på myssättet är den tämligen oslagbar. Vi får en boknörd som sörjer sin mamma, men lever ett bra liv med sin pappa och sina bästa vänner. Vi får också en ung skådespelare som gått bort sig i kändisskapet och som tvingats bort att vila av de vuxna i hans liv som vill honom mer väl än han orkar förstå. Och så har vi ett formidabelt bibliotek. Det blir kärlek med förhinder förstås och man vet hur det ska sluta, men det gör absolut ingenting.

Nytolkningar av Skönheten och odjuret är alltid svåra, grundberättelsen är ju rätt svårsmält ur ett feministiskt perspektiv. Jag tycker att det funkar rätt bra här. Vance är då och då rätt otrevlig och jag tycker nog att han blir förlåten lite för lättvindigt, men han står alltid upp för Rosies rätt att bestämma över sitt eget liv vilket är uppfriskande i sammanhanget.

Det finns fler delar i den här serien, men jag kommer nog inte läsa dem om det inte är så att jag helt plötsligt befinner mig i den där söndagskänslan igen och behöver få drömma mig bort i något. Som läsavkoppling rekommenderar jag den här boken skarpt till alla och envar och särskilt till alla som hyser den där särskilda kärleken till böcker.

BOOKISH AND THE BEAST
Författare: Ashley Poston
Förlag: Blackstone publishing (2020)
Inläsare: Caitlin Kelly & Curry Withmire
Del 3 i en serie där jag inte läst de övriga böckerna.

The Queen of nothing av Holly Black

Åh vad Holly Black är bra! Jag älskade hennes första älvserie (som hänger ihop med den här), men den här superälskar jag. Jag tror att det kan vara så att alla delar i trilogin är lika bra och är det en som är lite svagare så är det den första, ovanligt nog.

Jude är en sån kämpe, en sann hjälte. Hon och Cardan är förvisso ett power couple, men det är hon som är musklerna och hjärnan och det tycker jag väldigt mycket om, lika mycket som jag gillar att Cardan är medveten om och helt ok med det.

Den här tredje och avslutande delen är action från början till slut. Det finns inte ett enda avsnitt där man kan luta sig tillbaka, det är full fart hela tiden. Tidigare böcker tog mig rätt lång tid att tråckla mig fram i, för att begripa allt. Den här svischade jag igenom på några timmar, eftersom grundarbetet var gjort.

Sånt man får här som jag tycker särskilt mycket om är syskonen och deras relation och betydelsen av familj hur den nu råkar se ut. Det är mer lojalitet än svek i den här boken och det har jag längtat efter.

Jag hoppas på mer från Holly Black framöver, det går ju inte att få nog.

THE QUEEN OF NOTHING
Författare: Holly Black
Förlag: Hot key books (2019)
Avslutande delen i trilogin The folk of the air, tidigare delar: The cruel prince och The wicked king

The wicked King av Holly Black

Vid nyåret det år som skulle bli 2020 läste jag första delen av Holly Blacks ”The folk of the air”-serie och gillade mycket. Genast köpte jag de övriga två delarna även om jag redan då misstänkte att jag skulle komma att spara dem tills de verkligen behövdes. I påskhelgen i år behövde jag dem verkligen så då var det dags.

Det som är så perfekt med The wicked King just nu är att det förvisso är lättläst, men man måste ändå anstränga sig lite för att hänga med i intrigerna. Jag var lite trött på att bara orka med det det lättaste fluffet, The wicked King är fluff, men också lite mer än det.

Den där olydiga kungen som boken handlar om sitter på tronen från början, han är en oerhört besvärlig kungason som vår egentliga huvudperson Jude tvingas hantera så gott det går. Hon hade mer än ett finger i spelet när han hamnade där och nu måste hon styra upp det, men han är långt ifrån pålitlig. Här finns intriger i överflöd (men inte för mycket), här finns ingen man kan lita på och samtidigt är det förledande bekvämt och hemtamt i den här världen som Holly Black målade oss redan i den föregående trilogin.

Jag älskar hur Holly Black leker med allt – könsroller, makt, normalitet. Hon kan göra det så fritt eftersom hon byggt upp världen hos älvorna, men jag låter mig inte luras, jag vet att det också handlar om oss.

Du behöver bara vänta några dagar tills jag berättar vad jag tyckte om den sista boken i trilogin – The Queen of nothing.

THE WICKED KING
Författare: Holly Black
Förlag: Hot key books (2019)
Andra delen i trilogin om The folk of the air, första delen: The cruel prince

Nikki av Malin Skogberg Nord

Jag vet inte om det är bra eller dåligt det här att jag nuförtiden inte kan läsa tonårsskildringar enbart ur tonårsperspektiv utan nu, eftersom mina barn båda är tonåringar, också känner föräldraperspektivet så starkt. Det ger naturligtvis ett extra djup till upplevelsen, men ibland är just det mer än jag klarar av.

Min inre tonåring känner igen sig i mycket av Nikkis upplevelser av högstadium och gymnasium – att känna sig off och fel och konstig, så känner nog alla. Min inre tonårsförälder avskyr verkligen Nikkis mamma och hur hon inte ser vad hon håller på med, jag hoppas verkligen innerligt att jag inte är sån, även om jag också vet och hyser all respekt för att det är sjukt svårt att föräldra. Det är omöjligt helt enkelt, och kanske särskilt om man bär en trasig tonåring inom sig, det kanske Nikkis mamma också gör…

Nikki är en stark berättelse om utveckling och att komma fram till den punkt där man står upp för sig själv och är sig själv, lever sitt eget liv. Blir vuxen helt enkelt. Jag tycker så mycket om Nikki, hur hon tar tag i saker och hur hon accepterar stöd där hon kan få det. Det är alltid farligt att benämna en bok som “viktig”, det blir som sallad eller medicin, något man ska läsa för att lära sig. Men Nikki är en bok som jag hoppas att många hittar till, unga och deras föräldrar och alla andra. För att man lär sig absolut, men främst för att det finns så få berättelser om frigörelse som slutar i lycka och styrka på det här sättet. Läs den!

NIKKI
Författare: Malin Skogberg Nord
Förlag: Syster förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: Regnbågshyllan

Pojken, mullvaden, räven och hästen av Charlie Mackesy

Det finns inte väldigt mycket att säga om den här boken – det är en konstbok med tänkvärda citat och en berättelse om ett barn och några djur. Den är fin, med ett fint budskap om att älska sig själv och andra och man lämnas med en varm känsla i maggropen. Är man cynisk och bitter som jag är så lämnas man också med en känsla av att det är för mycket, att en klokhet om dagen kanske hade räckt. Men det spelar nog mindre roll, också cyniker behöver manglas med trevligheter och budskap ibland.

Och bilderna! Om bilderna, såväl de skissiga som de färglagda har jag verkligen bara lovord. De är fenomenalt fantastiska, jag älskar dem och av dem får jag aldrig nog.

POJKEN, MULLVADEN, RÄVEN OCH HÄSTEN
Författare: Charlie Mackesy
Förlag: Forum (2021)
Översättare: Uje Brandelius

The rest of us just live here av Patrick Ness

Det här är sannerligen en ljuvlig bok. Bitterljuv kanske eftersom den innehåller mycket som är svårt och tungt. Men ljuvlig.

Mikey lider av OCD och ångest, mycket ångest och självhat. Hans syster Mel kämpar med ätstörningar medan pappan är alkoholiserad och deras mamma bedriver politisk karriär. Det är rätt förfärligt, men också oerhört mänskligt och faktiskt varmt. Här finns också kompisgänget. Och så är det den där lilla detaljen med de där indie-kidsen som rör sig i periferin och räddar världen hela tiden. Härom året var det vampyrerna och nu är det något annat. Förhoppningsvis får skolan stå osprängd tills de tagit sin examen…

The rest of us just live here är en sorts Buffy The vampire slayer berättad ur de andras perspektiv, de som aldrig får eller vill bedriva hjältemod. I början av varje kapitel redogörs för hur den kommande apokalypsen fortgår och förhoppningsvis avstyrs och sen får vi vet hur det går för dem det bara händer omkring. Jag älskar det!

Det här min andra bok av Patrick Ness, den första var Sju minuter över midnatt som förstås är helt omöjlig att leva upp till, men The rest of us just live here gör väldigt bra ifrån sig också i jämförelse.

THE REST OF US JUST LIVE HERE
Författare: Patrick Ness
Förlag: Walker Books (2015)

Bara bra böcker! Om det var krig Norden

Om det var krig i Norden är troligen den viktigaste bok jag läst, för att den är så effektiv, som ett slag i magen.

Om det var krig i Norden är en synnerligen oansenlig bok. Till formen ser den ut som ett pass och är ungefär lika tunn som ett sådant. Men innehållet, innehållet! Det är så enkelt. Korta stycken om hur kriget drabbar Norden och hur just du (som är jag när jag läser) tvingas gömma dig, lämna bakom dig, förlora, fly, anpassa dig, förbanna mörkret och försöka finna en ny hempunkt på det sätt som Anna-Karin beskrev i sitt inlägg om exil på Kulturkollo. Det är så effektivt det där du-tilltalet. Jag känner i kroppen hur det känns när perspektiven vänds, när du blir jag.

Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.

Jag skulle vilja se Janne Tellers bok i fikarummen och i samtalen kring bordet. Jag skulle vilja ge ett exemplar till varenda människa i hela världen så att vi kan få lära oss att förstå varandra. Det som kopplar mig till dig gör det så oerhört mycket svårare att vända blicken bortåt i hopp om att du ska försvinna. Eftersom det är jag. Jag vet inte hur det är med er men jag lite ledsen över att vi behöver påminnas. Men det behöver vi. Hela tiden.


Texten bygger på två inlägg från 2014, ett från Kulturkollo och ett härifrån bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Farväl herr Muffin

Ibland stöter man på utkast till inlägg som aldrig blev och så hade tiden glidit ifrån dem. Här kommer ett om en bok som tiden aldrig glider ifrån.

Ode till Herr Muffin
Det händer sig ibland att döden kör in sina vassa klor i en helt vanlig familj en helt vanlig torsdag, eller onsdag, eller… Även när den är oväntad är den alltid oförberedd, hur skulle man kunna förbereda sig på något man inte kan begripa?

Som förälder står man så sorgligt liten och ensam där och då. Har man tur är man två, har man riktig tur finns ännu fler runt omkring som kan hålla i handen men ändå är man alltid, alltid ensam med en annan lite mindre människa som man ska förklara det där man inte förstår för. Och den där lite mindre människan är dessutom så oerhört mycket bättre rustad att ta in och tänka och förstå, men det hjälper inte dig.

Jag har vid två tillfällen varit den som tvingats berätta förfärligt sorgliga saker för mina barn. Ensam. En gång om en hund, en gång om en släkting (jag kan inte säga vilken gång som var värst för dem så döm mig inte för att jag tar med hunden här!). Båda gångerna har jag haft så få ord. Och bägge gångerna har det slutat i långa kramar och mitt på gränsen till hysteriska utrop “Ska vi ta och läsa Herr Muffin?”.

Adjö, Herr Muffin är den sorgligaste bok jag kan läsa, och den vackraste. Jag har läst den för barnen långt innan de ens kände till vad död och sorg var och jag har läst efteråt. Jag gråter varje gång. Det har hänt att jag har läst boken när barnen inte velat eller varit redo för den, i sorgen, för mig själv. Jag är så glad att den finns, så djupt tacksam. den fanns inte när jag grät ögonen ur mig över min älsklingshund när jag var tio eller när jag förlorade min gammelfarmor. Jag hade behövt den. Men nu finns den och är världens bästa redskap för mig som förälder, både i mötet med barnens sorg och min egen.

Och vill du ha ett tips till? Läs för allt i världen En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark. Den har jag inte heller någonsin läst utan gråt och igenkänning.


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.