Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg

”Hur kan man inte vilja leva när jag finns?” Så skriver Sara Stridsberg i Dyksommar och jag har svårt att beskriva hur mycket jag älskar att hon har modet att ställa frågan genom den lilla flickan. Det är väl det vi alla undrar när det kommer till depression och svårt mörker i våra liv, ”hur kan man inte vilja leva när jag finns?”

Det är inte så egentligen att jag sökt barn och ungdomslitteratur om föräldrars psykiska ohälsa och självmord, snarare tvärtom, jag försöker för det mesta undvika sånt som gör så orimligt ont. Det är något av en slump att jag ramlat över Vi skulle segla runt jorden och Dyksommar på senare tid, eller kanske mer av en utvecklad förmåga att veta vad av allt det folk framhåller som jag inte får låta bli att läsa än en slump ändå. Och det här är en augustnominerad barnbok av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg, whats not to read and like?

Någon har någonstans skrivit (förlåt att jag inte minns bättre, det är inte meningen att sno boktankar, men det var så bra) att Dyksommar är som en barnversion av Beckomberga och jag kan inte annat än hålla med. Det är samma historia, den lilla flickan som hälsar på sin sjuka pappa på en vårdinrättning och lär känna andra till själen sjuka vuxna, omstöpt så att det viktigaste, själva kärnan finns kvar. Och det är inte ens tungt, inte rakt igenom tungt. Mörkt och hemskt och sårigt och ledset förstås, men ändå med en lätthet och en vardaglighet som jag tror behövs. Delvis beror detta naturligtvis på Sara Stridsbergs text, men jag tror också att Sara Lundbergs illustrationer gör mycket för detta. Bilderna är enkla samtidigt som de är oerhört uttrycksfulla, det är ett briljant samarbete helt enkelt.

Dyksommar är också skriven med den mycket tydliga ambitionen att avdramatisera och trösta, det märks i skrivningar som ”Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus tills det går över. Det är inte farligt.” Jag har länge tyckt mycket, mycket om Sara Stridsberg som författare, nu tror jag nog att jag älskar henne. Jag hoppas att Dyksommar blir en bok som många vuxna läser, med barn naturligtvis, men också för egen skull. Dyksommar är en viktig bok på det allra bästa sätt. Alla behöver vi väl lära oss att det inte är farligt att må dåligt om man bara får hjälp, och att man får ställa de där frågorna som gör ont i en.

DYKSOMMAR
Författare: Sara Stridsberg Illustratör: Sara Lundberg
Förlag: Miranda bok (2019)
Boken kan du köpa här eller här.
Andra som skrivit om boken: Agnes bokblogg

Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark

När man skriver böcker om det svåraste som finns måste man vara väldigt försiktig och göra det väldigt bra. Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark är det, gör det.

Vi skulle segla runt jorden är en oerhört varsamt berättad historia om en förälder och ett barn som delar drömmar och längtan. Men pappan drabbas av en sjukdom, en depression, och tar sitt liv. Kvar finns en flicka och en mamma (och en morfar). Kvar finns arghet, sorg och löften som aldrig ska infrias.

Det är förfärligt! Det går nästan inte att ta in. Och ändå är Vi skulle segla runt jorden inte omöjlig att ta till sig. Den går att leva med, för att de som skapat den gjort det som måste göras bra och med försiktighet.

Det här är en bok för läsare i alla åldrar och jag tror att vi alla behöver prata om den i efterhand. Det må låta paradoxalt, men vi mår bra av att prata om det svåra och det mörka, också tillsammans med våra egna barn. Det är hemskt förstås, men alternativet finns inte.

VI SKULLE SEGLA RUNT JORDEN
Författare: Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Boken kan du köpa här eller här.

Några tankar kring årets augustnomineringar

Så är nomineringarna till årets Augustpris ute i offentligheten och jag måste säga att jag gläds åt sådant som är med och lockas av sådant som jag gärna vill läsa. Det är nog det som är största fördelen med att vara så dåligt bevandrad bland den nomineringsmöjliga litteraturen, att utrymmet för glada överraskningar och väckt lässug är stort samtidigt som risken för besvikelse över sådant som förbises är minimal. De nominerade är:

Barn- och ungdomsklassen
Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Jag är mest sugen på Jenny Jägerfeldts Mitt storslagna liv, det var länge sen jag läste något av henne och denna verkar ypperlig att börja om med. Sen har jag ju rört mig från bilderböckerna i och med att barnen blivit större, men desto större anledning att ta till sig nomineringar då, och jag är väldigt nyfiken på både Tiger, tiger, tiger och Dyksommar.

Faktaboksklassen
Ålevangeliet av Patrik Svensson, Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser av Peter Handbergs, Bin och människor av Lotte Möller samt Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse.

Bland dessa så hejar jag på Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf av den enkla anledningen att den är den enda jag läst (och inte heller den har jag läst, jag har cirka en tredjedel kvar), och den är fantastisk. Och så är jag nyfiken på Ålevangeliet.

Den skönlitterära klassen
Barnet av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg, Odenplan av Daniel Gustafsson och Testamente av Nina Wähä.

Min enda önskan inför presentationen av nomineringarna var att Osebol skulle vara med (men jag har aldrig begripit när en bok är skönlitterär och när den är fakta, i det här fallet, med intervjuer presenterade i prosalyrisk form funkar förstås båda definitionerna) och det är den så jag är nöjd. Jag tror att den tar hem priset så som jag trodde om Ædnan ifjol, det är tid för prosalyrik nu. Och Osebol är en fantastisk bok, ett dokument över en bygd som det egentligen aldrig skrivs något om, det är så mycket större än en bok. Jag är sugen på att läsa Testamente också, och W tror jag.

Vilka är dina favoriter och vilka av dina favoriter kom inte med?

Berör och förstör

Jag tycker så mycket om Berör och förstör. Så, så mycket.

Jag tycker om att den presenterar så många poeter, så många röster, så många infallsvinklar.

Jag tycker om att den visar att poesi kan skrivas (och alltså läsas) på så väldigt många sätt. Det kan vara kort, långt, rimmat, osammanhängande, vackert, rått, konstigt, skevt och allmängiltigt. Det kan vara allt. Poesi är frihet och det känns verkligen i den här boken.

Jag tycker om att den blandar nytt och klassiskt. Att för mig nya bekantskaper får stå bredvid Göran Sonnevi som troligen är ny för någon annan.

Jag tycker om att den tar sin läsare på allvar och förutsätter att läsaren ska göra detsamma, den litar på sin läsare, skriver inget på näsan, förenklar inte.

Jag tycker så mycket om att Berör och förstör finns. Inget ont om gamla hederliga Kärlek och uppror (verkligen inget ont om den!) som var min egen ingång i poesin. Det är inte det att Kärlek och uppror spelat ut sin roll, det är det att den behöver en kompis. Det har den nu.

BERÖR OCH FÖRSTÖR. DIKTER FÖR UNGA
I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
Förlag: Rabén & Sjögren (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs vad Linda skrev om boken på Kulturkollo

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Jag älskade verkligen den första boken i den här serien, Every heart a doorway. Jag var lite osäker på om jag egentligen ville läsa bok två eftersom ettan var så bra och eftersom fortsättningen kretsar kring två karaktärer som jag inte direkt älskade där. Men Jack och Jill (särskilt Jack) visar sig vara mycket fina nya bekantskaper när man väl lär känna dem på djupet.

Deras kärlekslösa barndom förklarar såväl varför de hittade den där dörren som varför de ville stanna i världen de kom till. Vi får också veta när de gick sönder och när de lärde sig om kärlek.

Jag hade önskat mig mer om Jacks liv med Dr Bleak, mer morbida detaljer och blod tror jag. Men jag är nöjd så och jag tror dessutom att jag kommer få komma tillbaka senare i serien, om dörren uppenbarar sig.

DOWN AMONG THE STICKS AND BONES
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2017)
Andra delen i Wayward children series. Del ett: Every heart a doorway
Köp den t.ex. här eller här.

Inte vem som helst av Nina Lacour

Det här med att tro att något ska bli på ett visst sätt och att planera in andra i sina drömmar är alltid vanskligt. Underbart, men vanskligt.

I den här boken av Nina Lacour är det Colby som direkt efter high school-avslutningen blir varse att bästa vännen Bev kanske inte alls drömt med honom som han trott.

Nina Lacour är, precis som i Jag går dit du går (som dock drabbade mig mycket mer), väldigt bra på nyanser, på att sätta ord på de där små sakerna som visar sig beskriva eller vara grundbulten till en helhet. Jag gillar Colby och är arg på Bev, jag förstår Bev och är superirriterad på Colby. Jag tycker så mycket om dem, också tjejerna i Bevs band, Colbys pappa och morbror, folk de träffar längs vägen.

Sensmoralen är nog att det gör ont att leva och drömma, men att man aldrig någonsin får ge upp och sluta. Det är alltid värt resan. Något sådant.

INTE VEM SOM HELST
Författare: Nina Lacour
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Översättare: Helena Stedman, originaltitel: The Disenchantments
Boken finns inte längre att köpa i nyskick, låna den på biblioteket eller kolla på antikvariat!

Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren

Jag läser inte så många lättlästa böcker på ett år, någon gång ibland vara för att kunna boktipsa också om det på jobbet och när författare jag känner, som Helena Dahlgren, skriver en då…

Helena Dahlgren skriver enkelt utan att det blir förenklat i Flickan i den rosa skogen. Och det är en viktig distinktion. När Ellas pappa dör finns det förstås ingenting som längre är enkelt, men i denna språkdräkt blir det enkelt att ta till sig och förstå. Att relatera. Och sorgen blir på något sätt än mer kännbar när orden är få och korta. Det är ju litegrann sådan sorgen också är, fåordig.

Det jag älskar mest med Flickan i den rosa skogen (förutom skogen då som alltid är mitt bästa) är poeterna, poesin och deras förmåga att bära också det tyngsta åt den som ger sig hän.

FLICKAN I DEN ROSA SKOGEN
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Nypon förlag (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Moxie av Jennifer Mathieu

Moxie är verkligen en explosion av kvinnokraft, feministiskt uppvaknande och gemenskap. Jag älskar det!

Huvudpersonen Vivian är en sån där duktig flicka som gör som hon ska, pluggar på det hon blir tillsagd att plugga och sitter rätt tyst på sin plats i klassrummet. Tills hon inte står ut längre, med killarnas förtryck och skolledningens (mot killarna) tillåtande attityd. Och när hon får nog transformeras hon till värsta aktivisten, utformar ett hemligt fanzine och initierar aktioner. Det är alldeles, alldeles ljuvligt att följa Vivs uppvaknande och vara med när hon lär sig längs vägen. Mot slutet kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, kraften i de här tjejernas uppror var helt enkelt för mäktig.

Böcker som den här, tillsammans med Den ökända historien om Frankie Landau Banks, är rent feministiskt guld. Och djupt inspirerande också för feminister som vet att de aldrig är färdigutvecklade även om de råkar vara i 41 års-åldern. Moxie är dessutom en välskriven, lättläst och väldigt bra bok, också kvinnokampen borttagen.

MOXIE
Författare: Jennifer Mathieu
Förlag: Gilla böcker (2018)
Översättare: Carina Jansson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Röda rummet, Stories from the city, Bokhuset

Ta det som en man av Hampus Nessvold

Det finns alldeles för få samtal och böcker om manlighet och mansroller. Mer borde handla om hur normerna klämmer åt kring dem som försöker definiera sig själv och sin manlighet och vilket ansvar som egentligen kan utkrävas. Det där som går bortom det allting övertrumfande ”inte alla män”- argumentet (eller ”argumentet” för något argument är det det ju inte egentligen).

Hampus Nessvolds bok är så himla bra. Den är skriven utan tillkrånglade formuleringar eller intentioner. Den handlar om det som är männens privilegier (exempelvis att kunna sluta vara feminister när det känns lite jobbigt), men framförallt om utmaningarna. Svårigheten när man möter normerna, inte riktigt kan väga dem eller passa in sitt själv i dem. Boken handlar rätt mycket om den livslånga vägen att hitta sig själv.

Det står ”För alla som är eller känner en ung man” på baksidan av boken, jag vill utvidga en hel del. Jag känner igen så sjukt mycket från när jag försökte komma underfund med min kvinnlighet. Jag passade inte in i en enda mall jag kunde hitta för kvinnlighet och ägnade rätt många år åt att tänka på mig själv som en atypisk och kanske till och med abnorm kvinna. Hade jag kunnat läsa en sån här bok hade jag mycket tidigare kunnat bottna i att jag är en kvinna lika väl som alla andra kvinnor, jag är det på mitt sätt och jag är med och skapar kvinnlighet genom att vara det. Ta det som en man är helt enkelt en bok för alla oss som funderar och brottas med det där som har med identitet och varande att göra. För oss alla. Enligt O konstaterade en gång att ”alla borde läsa Ta det som en man” och jag håller helhjärtat med. Jag håller också med henne om att det finns ett skriande behov av en liknande bok om kvinnlighet och hur man passar in den efter sig själv. Vem tar på sig att skriva den?

TA DET SOM EN MAN
Författare: Hampus Nessvold
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Två tusen boktankar , Feministbiblioteket

Jag går dit du går av Nina Lacour

Jag visste redan efter några sidor att Nina Lacour skulle bli en ny favorit, en författare att läsa allt och vänta på nytt av. Jag går dit du går är en läsupplevelse som inte kan förminskas till några små ord på en högst ordinär blogg. Den är ett helt liv.

Delvis beror nog min upplevelse på att jag tvingade mig själv att läsa väldigt långsamt och över längre tid än jag vanligtvis skulle gjort, för att jag kände att boken och jag var värd det. Sen gör det nog sitt till att vintern och livet kändes oändligt tungt just då, vissa av de där dagarna när jag läste Jag går dit du går var det nattsvart och boken hjälpte mig att uthärda.

Det här är berättelsen om så mycket men kärnan består av Ingrid, Caitlins bästa vän, som tagit sitt liv. Ingen förklaring har hon lämnat och man kan inte förvänta sig att någon ska komma, det står tidigt väldigt klart att självmord aldrig kan förklaras av någon annan än den som inte längre kan förklara, om ens hen hade kunnat. Caitlin hittar Ingrids dagbok och den ger kanske några svar, men den gör ingenting lättare.

Som alltid är fallet med sådana här berättelser så handlar den om hur sjutton man lever ett liv, hur man orkar. Hur man klarar av att bli älskad och älska, hur man förhåller sig till de som står en närmast, hur man undviker att hopplösheten slukar en och hur man lyckas få syn på de där kornen av lycka som alltid dyker upp om man bara orkar vänta och håller utkik efter dem.

Jag går dit du går är en lugn bok, den är långsam och rör sig i sorgeprocessens takt. Caitlin är väldigt olik mig som person vilket visar sig i saker hon gör, hon är nog betydligt mer extrovert än jag (det är inte särskilt svårt att vara det). Jag tycker att det är väldigt befriande att jag kan få bli förvånad av vem hon visar sig vara och förstås ändå tycka så mycket om henne.

Jag är inte (bara) ledsen efter att ha läst Jag går dit du går. Jag är framförallt glad över att ha fått läsa en så väldigt bra bok om ett så oändligt svårt ämne. Och så är jag glad att jag hittat Nina Lacour, jag kommer framöver gå dit hon går, eller i alla fall dit där jag kan hitta sånt hon skriver.

JAG GÅR DIT DU GÅR
Författare: Nina Lacour
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Översättare: Helena Stedman, originaltitel: Holding still
Den svenska utgåvan finns inte längre att köpa, men den finns att låna på biblioteket förstås. Vill du köpa så hittar du den engelska utgåvan t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokpandan