Mest tänker jag på Mårran

Det var trevligt att återbesöka Mumin igen häromveckan så jag tänkte köra på med ytterligare en gammal text från Kulturkollo (den här gången från juni 2020).


Mest tänker jag på Mårran

När jag 2016 gick in i min utmattning hade jag sällskap av mumintroll och snorkfröknar där inne i mörkret, det har jag redan skrivit om. Nu när vi våren 2020 gått in i en sorts gemensam utmattning (stresspåslaget! Ångesten! Ensamheten! Oron!) ska vi också fira att Mumintrollet funnits i 75 år. Inget kunde passa bättre.

Jag tänker mest på Mårran. Så mycket tänker jag på Mårran! När jag lyssnade på Pappan och havet förstod jag (och Mumintrollet) henne äntligen. Dessförinnan var hon den skrämmande, nedfrysande dödsbringaren som förde kölden med sig vart hon gick. Och sen såg vi att hon ju bara ville finnas nära, ville få dansa i ljuset en liten stund. Det är så att man kan börja gråta sådär utan att veta om det är av sorg eller lättnad. Det har jag tänkt mycket över i vår utan att helt få det att gå ihop, tills det föll på plats.

Jag har alltid tänkt mig som en solitär, en ensamvarg som trivs bäst på egen hand. Eremiten i Skrotnisse var redan i barndomen en förebild och drömlevare. Sen kom pandemin och jag fick förstå den här skillnaden mellan självvald ensamhet och påtvingad en gång för alla och jag såg mig själv i Mårran ännu mer. För visst vill jag vara för mig själv. Visst vill jag helst slippa sociala sammanhang för fler än två. Men om jag inte får dansa med de andra och om jag inte får vara nära någon endaste så fryser jag också sönder allt runt omkring mig. Inklusive mig själv. Och då har jag ändå min familj som jag kan hänga med och krama på (nåja, en tredjedel av min flock kramas frivilligt, kattskrället tillåter det möjligen och resten vägrar). Mårran har ingen så alltså är storheten i Mumintrollets insikt och insläppande i ljuset oändlig. Monumental.

För mig ligger storheten med Tove Janssons muminvärlden just här, i det storslagna mitt i det vardagliga. Och i dagar som dessa när i alla fall jag kämpar med att hålla utmattning, magsår och psykbryt på avstånd behöver vi våra muminberättelser. Vi behöver Filifjonkor som städar sina hus, förfäder som bor under trappor och varelser som inte begriper det minsta om julgranar. Mumintrollen må fylla 75 år i år, men de har aldrig varit så behövda och trösterika som nu.

Må vi nu snart få göra som familjen gör i Kometen kommer, samla ihop våra tillhörigheter, vår nedsuttna krokan och varandra och gå hem. Och leva våra vardagliga liv igen.

Grim av Sara Bergmark Elfgren

Jag har med beräkning sparat på Sara Bergmark Elfgrens Grim. Av två anledningar där en var att jag ville inleda läsåret 2022 med en riktigt bra bok. Min huvudsakliga anledning till att vänta var dock att jag insåg att jag inte var psykisk stabil nog att läsa den när den kom. Jag testade lite då och förstod snart att det inte skulle vara bra för mig. Nu när tiden gått och läkt lite så blev det äntligen dags och jag är så väldigt glad över att den här boken finns. Grim är en bok som behövs eftersom den gör opratbara saker som psykisk ohälsa mycket pratbara.

Huvudpersonen är Kasper. Han delar namn med pappa Håkans bandpolare (som för det mesta kallade sig) Grim som dog under mystiska omständigheter nästan exakt tio år innan Kasper själv föddes. När Kasper börjar drömma om Grim och förstår att det finns ett band mellan dem är det inledningen på en lång och smärtsam mörkervandring mot något som kan bli förlösande eller katastrofalt.

Jag känner oerhört mycket med Kasper, men också med Håkan som vi lär känna i egna kapitel genom boken. Och så Grim som ingen av oss egentligen lär känna på djupet. Hela hans liv och hur det slutar gör mig så oerhört ledsen.

Jag är glad att Sara Bergmark Elfgren ger sig in i så oerhört stora projekt som detta. Jag förstår hur mycket research som ligger bakom inte för att det märks i texten utan för att det inte gör det. Hårdrocken, dödsmetallen, musiken och mörkret runt omkring spelar förstås stor roll, den är bakgrunden som behövs för att få fram berättelsen, men den är också viktig i sig själv. Jag har alltid gillat hårdrock och fascinerats av hårdrockarnas fascination för det kolsvarta och smärtsamma, det som finns vid sidan om och i oss. Men fascination är inte kunskap och kanske har jag inte lärt mig så mycket nytt nu när jag läst Grim, men jag förstår desto mer.

Det här är en berättelse om så mycket av det som ryms i våra vardagliga liv och så mycket vi bara kan tänka oss i ytterkanterna av det. Grim är ett ypperligt exempel på en ungdomsbok som är för alla och som talar till de unga jag som vi bär med oss oavsett hur länge sen det var som de var vi.

GRIM
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
Utspelar sig i samma universum som Norra latin
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Trollvinter

Vintern 2016 vill jag inte gärna minnas så noga. Då kunde jag inte tänka, sova, läsa, sätta ihop ord till meningar eller egentligen existera särskilt bra. Jag var tokutmattad helt enkelt. Det var en förfärlig tid. Men det var också, förunderligt nog, en tid då mycket bra hände. Jag lärde mig saker under de där månaderna och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog gör det när man får chansen att gå i ide en vinter. När man tvingas umgås med sig själv och lära sig vad som egentligen spelar någon roll för en.

Jag lärde mig bland annat att Mumintrollet var en sån figur som betydde något för mig. När jag lyssnade till Mark Levengood som läste historierna (först Pappan och havet och Sent i november) för mig så var det min första egentliga kontakt med berättelserna. Och trygghetskänslan var total. Jag kom hem till Mumindalen och resten är historia. När jag befann mig i den där processen så skrev jag ett inlägg här om Mumin mot stress och till det inlägget fick jag en kommentar från Ela som berättade att hon alltid läser om Trollvinter såhär års.  I år när jag känner mig redo att återbesöka Mumindalen i sällskap av Levengood (jag har läst alla böckerna för min 11-åring sen dess, men det är ändå något annat) bestämde jag mig för att följa hennes exempel.

Trollvinter är ett nedstigande i mörkret, till vinterriket, och en chans att uppleva den där känslan av att det aldrig ska ta slut på ett helt nytt sätt. För Mumintrollet är det för allra första gången som han är vaken en vinter och han gillar det inte särskilt mycket. Jag har ju varit vaken några fler vintrar, men jag gillar det ändå inte…

Å vad jag känner igen Mumintrollets rädsla för att mörkret aldrig ska vika. Den där rädslan som blir till en kokande ilska. För visst är det så att det inte känns alldeles självklart att det faktiskt ska vända också i år. Vi får hoppas på att solen kommer tillbaka och att vi än en gång ska sitta på verandan och låta solen värma oss om ryggen.

Att lyssna på Trollvinter är att flyttas tillbaka. Det är lite, lite jobbigt och väldigt, väldigt fint och vilsamt. Att sitta och sticka och höra om Mumintrollets vinteräventyr är fortfarande avslappnande. Jag vidhåller att muminterapi mot stress fortsatt fungerar mycket fint.

Ett litet tips såhär när vintern passerat sitt allra mörkaste utan att ljuset hunnit att bryta igenom igen. Jag håller tummarna för att det ljusnar också i år.


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo i december 2018.

Årets bästa läsning 2021

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

Tio underbara, härliga, hemska dejter av Ashley Elston

Tio underbara, härliga, hemska dejter är en riktig julkaramell. Här finns familjen, vännerna och julmyset, allt!

Sophie har lyckats få fira jullovet hos mormor och morfar bara för att få veta att pojkvännen hon velat umgås med inte alls vill ha henne där. Eftersom Sophies familj är av den hjärtliga och bullriga sorten bestämmer de sig för att trösta Sophie genom att skicka henne på tio dejter under jullovet. Samtidigt ligger hennes syster sängbunden flera mil därifrån i förhoppning att hennes förlossning inte ska dra igång alldeles för snabbt.

Tio underbara, härliga, hemska dejter är riktigt charmig. Inte minst för att de allra flesta är väldigt sympatiska. Och vem gillar inte en stor bullrig familj (i alla fall om man kan begränsa det till att umgås med dem i bokform)? Riktigt juligt blir det också, på det där härliga sättet då man kan känna igen och förfasas på samma gång.

Det finns en sorts fortsättning också. 10 truths and a dare är inte alls julig utan snarare somrig av handlingen att döma. Huvudperson är Sophies kusin Olivia. Mer om den kan du läsa på författarens hemsida här.

TIO UNDERBARA, HÄRLIGA, HEMSKA DEJTER
Författare: Ashley Elston
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
Översättare: Sabina Söderlund, originaltitel: Ten blind dates

Furan av Lisen Adbåge

Eftersom mina barn inte är barn längre utan tonåringar och ungdomar så läser jag sällan bilderböcker. Tyvärr får jag nog säga. Nuförtiden krävs det att en bilderbok blir särdeles omtalad eller nominerad till ett fint pris för att jag ska ta mig an den. Jag lär ju missa en del…

Furan av Lisen Adbåge är nominerad till Augustpriset och oj så välförtjänt det är. Furan är en sorts miljöskräckis för små barn, men jag tror nog att den skrämmer vuxna mer än de små. Barnen tar nog till sig annat och samtalen kring den (som ju är halva nöjet med att läsa bilderböcker, det minns jag) kan bli särdeles intressant, från många håll. Men som förälder och vuxen blir jag skrämd på riktigt av det här.

Handlingen i korthet: en familj köper en tomt, fäller träden som står där och bygger ett hus. Märkliga saker sker och naturen tar sin hämnd. Det finns en cyklisk aspekt här också och en alldeles för närgången igenkänning. Hur mycket tänker vi efter innan vi köper det där vi kanske inte behöver för att vi vill ha det? Jag älskar hur Furan är ett inlägg i miljödebatten utan att säga att den är det. Det är säkert möjligt att läsa den som helt påhittad historia utan botten om man vill. Men då går man förstås miste om skräcken…

FURAN
Författare: Lisen Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

Idag inleds läslovet och jag tänkte att det kan vara bra att börja med en betraktelse från ”förr”. Den här texten om min sons steg mot läsning publicerade jag första gången på Kulturkollo 2017. Det har förstås hänt en del sen dess, idag läser han mest manga på engelska (eftersom översättningarna till svenska är i bästa fall senfärdiga i sämsta fall icke existerande), men också lite annat ibland. Och Rick Riordan hänger vi fortfarande med genom högläsning varje kväll, vi har precis avslutat Apollo-serien och har återvänt till Percy Jackson.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar
Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad Ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

3) Sen hittade vi Anna Hanssons hela produktion (och den är inte liten). Två, tre böcker om dagen, om familjen Skurk, Monsterhotellet och faktaböcker. Huller om buller och allt på en gång. Egentligen kanske dessa böcker är för enkla för en tioåring, men jag tycker sånt är irrelevant, väcker det läslust så är det bra. Och det är viktigt att få känna att man kan läsa utan hinder också, att man kan få avsluta en bok.

4) Vi hittade Hegas utgivning av serieböcker.Wonderwoman och Superman i bokform är perfekt för barn som min unge, som har stenkoll på superhjältar och skurkar.

5) Vi kom på att det där med ljudboken var något för alla de där tråkiga stunderna då ondsinta föräldrar hindrar en från att sitta framför tv-spel eller youtube. Pax-serien är jättefint inläst av Morgan Alling och här längtas det nu intensivt efter bok nummer 9, Maran som kommer i oktober. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter har också avlyssnats och just nu är det Rick Riordan serie om Percy Jackson som gäller.

Det här är sånt som har funkat för oss. Några procent envishet (jag vet inte hur många böcker jag släpat hem från biblioteket för att om möjligt väcka läslust, som jag sen fått bära tillbaka olästa) och många procent tillfälligheter och magi. Och så den sortens tur som är en förälder som jobbar på bibliotek och kan se det där lite udda i bokutgivningen, som Batman och monsterreptilen, och som städar manga/seriehyllan varje dag och vet att det där döljer sig skatter som kan förvrida huvudet på också den mest inbitna icke-läsaren.

Mumin mot stress

Varsågod – här kommer ett tips för alla er som känner stressen tynga eller utmattningen slå ner. En första version av texten publicerades på Kulturkollo i december 2016, när jag var på väg uppåt.

Jag tänker här och nu inte försjunka i någon berättelse om mitt utmattningssyndrom eller hur jag hanterar det eller hur det har varit och är. Jag tänker inte delge er en massa tips och tricks och idéer. Allt det där man efterfrågar som nyutmattad. Allt det där man aldrig kan få eftersom man jobbigt nog måste göra alla misstag på egen hand då det är så man hittar sin egen väg in i och ut ur skiten. Och det tar tiiid (nej, jag har inte kommit över känslan av att vilja krokbena alla som säger så, men det gör ju inte att de har mindre rätt, tyvärr). Nej, det här är ingenting sånt, men ändå lite.

Det här är en djupt känd kärleksförklaring till Mumindalen som en plats där vi alla kan få vila. Det allra bästa som hänt mig under den här hösten var när jag fann Tove Janssons Mumin-böcker. Och här tänker jag lämna det där om att inte lära sig av andras misstag. Det tog mig alldeles för lång tid att hitta dit. Gör inte om mitt misstag!

Till dig som känner dig utmattad, trött, lite fransig, ledsen, ensam och omskakad där ute. Släpp allt du har för händer, du kan göra det sen istället. Sätt dig i fåtöljen/sängen/soffan/varhelst du kan. Medtag te. Vira filt. Läs eller lyssna på en muminbok, valfri, vilken som helst. Strunt i ordningen och årstiderna, låt dem bara få komma till dig – homsorna, mumintrollen, hattifnattarna, lugnet, friden… Sammanbrottet kanske är nära, men det finns sällskap, värme och igenkänning att få. Ge dem en kvart i alla fall, det har du förtjänat.

A darker shade of magic av V. E. Schwab

Jag hade helt klart orealistiska förväntningar på A darker shade of magic. Jag räknade med att jag skulle tokälska den, när det egentligen inte fanns stora chanser att jag skulle göra just det. Jag tycker att A darker shade of magic är en underhållande bok, men vi går inte direkt på djupet med varandra som jag dumt nog trodde att vi skulle göra.

Jag gillar Kell (som blir lurad att göra något riktigt dumt) och Lila (som också har en förmåga att trampa fel och göra överilade saker). Jag tycker om världsbygget och jag är oerhört förtjust i att mörkret är så mörkt.

Men. Jag är ju inte så värstans förtjust i fantasy… Den lilla grejen bara. Och det är naturligtvis helt och hållet på mig. A darker shade of magic är en jättebra bok i sin genre och jag gillar den, men jag älskar inte. Förstås. Därmed inte sagt att du inte kan göra det om du är lagd åt det läshållet. Den som är mer förtjust i den här sortens böcker kan med fördel läsa vad Carolina läser och Eli läser och skriver har att säga om saken.

A DARKER SHADE OF MAGIC
Författare: V. E. Schwab
Förlag: Quest (2020)
Inläsare: Steven Crossley
Första delen i en serie

Bookish and the beast av Ashley Poston

Jag har inte lyssnat på ljudböcker på ett tag, inte såpass mycket att jag kommit igenom en bok i alla fall. Så kände jag en blåsig söndag att jag behövde sällskap på promenaden, hittade den här lilla bagatellen och tänkte att ”hur dåligt kan det vara”? Jag är chockad att kunna säga att det var nästan hur bra som helst.

Bookish and the beast är förstås inte bra på det där litterära sättet, men på myssättet är den tämligen oslagbar. Vi får en boknörd som sörjer sin mamma, men lever ett bra liv med sin pappa och sina bästa vänner. Vi får också en ung skådespelare som gått bort sig i kändisskapet och som tvingats bort att vila av de vuxna i hans liv som vill honom mer väl än han orkar förstå. Och så har vi ett formidabelt bibliotek. Det blir kärlek med förhinder förstås och man vet hur det ska sluta, men det gör absolut ingenting.

Nytolkningar av Skönheten och odjuret är alltid svåra, grundberättelsen är ju rätt svårsmält ur ett feministiskt perspektiv. Jag tycker att det funkar rätt bra här. Vance är då och då rätt otrevlig och jag tycker nog att han blir förlåten lite för lättvindigt, men han står alltid upp för Rosies rätt att bestämma över sitt eget liv vilket är uppfriskande i sammanhanget.

Det finns fler delar i den här serien, men jag kommer nog inte läsa dem om det inte är så att jag helt plötsligt befinner mig i den där söndagskänslan igen och behöver få drömma mig bort i något. Som läsavkoppling rekommenderar jag den här boken skarpt till alla och envar och särskilt till alla som hyser den där särskilda kärleken till böcker.

BOOKISH AND THE BEAST
Författare: Ashley Poston
Förlag: Blackstone publishing (2020)
Inläsare: Caitlin Kelly & Curry Withmire
Del 3 i en serie där jag inte läst de övriga böckerna.