Jag går dit du går av Nina Lacour

Jag visste redan efter några sidor att Nina Lacour skulle bli en ny favorit, en författare att läsa allt och vänta på nytt av. Jag går dit du går är en läsupplevelse som inte kan förminskas till några små ord på en högst ordinär blogg. Den är ett helt liv.

Delvis beror nog min upplevelse på att jag tvingade mig själv att läsa väldigt långsamt och över längre tid än jag vanligtvis skulle gjort, för att jag kände att boken och jag var värd det. Sen gör det nog sitt till att vintern och livet kändes oändligt tungt just då, vissa av de där dagarna när jag läste Jag går dit du går var det nattsvart och boken hjälpte mig att uthärda.

Det här är berättelsen om så mycket men kärnan består av Ingrid, Caitlins bästa vän, som tagit sitt liv. Ingen förklaring har hon lämnat och man kan inte förvänta sig att någon ska komma, det står tidigt väldigt klart att självmord aldrig kan förklaras av någon annan än den som inte längre kan förklara, om ens hen hade kunnat. Caitlin hittar Ingrids dagbok och den ger kanske några svar, men den gör ingenting lättare.

Som alltid är fallet med sådana här berättelser så handlar den om hur sjutton man lever ett liv, hur man orkar. Hur man klarar av att bli älskad och älska, hur man förhåller sig till de som står en närmast, hur man undviker att hopplösheten slukar en och hur man lyckas få syn på de där kornen av lycka som alltid dyker upp om man bara orkar vänta och håller utkik efter dem.

Jag går dit du går är en lugn bok, den är långsam och rör sig i sorgeprocessens takt. Caitlin är väldigt olik mig som person vilket visar sig i saker hon gör, hon är nog betydligt mer extrovert än jag (det är inte särskilt svårt att vara det). Jag tycker att det är väldigt befriande att jag kan få bli förvånad av vem hon visar sig vara och förstås ändå tycka så mycket om henne.

Jag är inte (bara) ledsen efter att ha läst Jag går dit du går. Jag är framförallt glad över att ha fått läsa en så väldigt bra bok om ett så oändligt svårt ämne. Och så är jag glad att jag hittat Nina Lacour, jag kommer framöver gå dit hon går, eller i alla fall dit där jag kan hitta sånt hon skriver.

JAG GÅR DIT DU GÅR
Författare: Nina Lacour
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Översättare: Helena Stedman, originaltitel: Holding still
Den svenska utgåvan finns inte längre att köpa, men den finns att låna på biblioteket förstås. Vill du köpa så hittar du den engelska utgåvan t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokpandan

Ord i djupaste blått av Cath Crowley

Först måste jag få säga något om det fantastiska i att det finns så förunderligt mycket riktigt bra ungdomslitteratur nu för tiden. Jag önskar så att jag kunde lyckas lotsa fler vuxna till den hyllan på mitt bibliotek. Inte för att böckerna inte ska lånas av de tonåringar de är skrivna för utan för att vi som är lite mer ålderstigna kanske behöver dem ännu mer. Det är ju inte som att man någonsin lär sig färdigt om livet.

Ord i djupaste blått är en oändligt sorglig, oändligt varm och oändligt svår bok att läsa. När Rachel återvänder till staden där hon växte upp är det som en annan människa, en halv människa. Med sig bär hon förlusten av sin bror som drunknade för tio månader, eller en minut, sen. Hon vill inte prata om honom och hon vill inte inte prata om honom. Hon vill att allt ska vara som det var och inget kan vara det.

Där finns också Henry, hennes före detta bäste vän, som på ett sätt också förlorar allt under berättelsens gång. Han lever mer i vardagens långsamma sorg och förtvivlan. Bådas deras räddning finns hos den andre, nyckeln är att de bygger upp sin vänskap igen.

En väldigt fin sak är att vare sig Rachel eller Henry är särskilt lätta att ta till sig. Rachel är aggressiv i sin sorg och vill inte prata om det som hänt. Henry är sjukt irriterande besatt av en tjej som behandlar honom som skit. Jag tror det är just det här att de känns så mänskliga, med fel och brister och kantigheter, som får mig att gilla dem så mycket till slut. Särskilt Rachel tar jag till mitt hjärta, kanske också för att jag känner igen mycket av mig själv i henne. Även om jag aldrig skulle ha haft styrkan att vara så självständig och stark då. När jag gick igenom min första svåra sorg var jag lite över 20 år och jag tog mig nästan inte igenom (men jag gjorde det ju faktiskt till slut vilket betyder att jag har mer av överlevare i mig än jag tror).

Och mitt i detta finns en bokhandel där jag skulle vilja bosätta mig. Jag skulle gärna sova i skönlitteratursoffan varje natt och dricka morgonkaffet i läseträdgården. Jag vill spela Alfapet med Frederick och försjunka i alla brev och anteckningar som fyller böckerna i brevbiblioteket (som jag önskar att brevbiblioteket vore en verklig plats!).

Ordens betydelse, de skrivna och de sagda, diskuteras ingående. Jag tycker mycket om det, hur Rachel och Henry tycker olika, ändrar sig och tänker om. Hur läkande orden kan vara.

Ord i djupaste blått är tung förstås, ibland omöjlig att ta sig igenom eftersom det handlar så mycket om sorgen efter en ung människas död. Men det är också trösterikt. Det finns en väg vidare, det gäller bara att hitta den väg som är ens egen. Det är fint att läsa också om man hunnit fylla 40 och lite till. Man sitter aldrig på alla svaren.

ORD I DJUPASTE BLÅTT
Författare: Cath Crowley
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: Words in deep blue
Köp den t.ex. här eller här.

Belzhar av Meg Wolitzer

Belzhar av Meg Wolitzer är en sån där bok som jag haft i många bokhögar och sagt att jag ska läsa, varje gång jag har visat upp den har en hel hög engagerade läsare gastat att ”du måste läsa Belzhar”. Jag har inte gjort det, förrän i november, under allhelgonahelgen. Och visst kan man tycka att det är dumt att jag inte tagit mig an den tidigare, men samtidigt är jag glad att jag sparat på den. Jag kan inte tänka mig en bok bättre att läsa en sorgtyngd och grå allhelgonahelg, det var just då den skulle läsas, just då jag behövde den.

Jag tycker väldigt mycket om Belzhar, förstås. Den handlar om en grupp ungdomar på en internatskola för trasiga själar. Alla som är där genomgår någon sorts svårighet, de har förlorat någon eller gjort något som inte kan förlåtas. De är i olika stadier av känslomässigt sönderfall. De samlas i en klass för särskilda studier i engelska språket där de samtalar om livet och Sylvia Plath (bara en sån sak!). Och så skriver de dagbok, och när de skriver i dagboken förflyttas de plötsligt till en annan värld, där det som hänt dem inte hänt, men de vet att det ska hända.

Det är så förunderligt vackert och läkande att läsa om de här ungdomarna och deras väldigt olika trauman. Jag tycker så mycket om dem, känner så mycket med dem och känner igen. Ni vet när känslorna var himlastormande och större än allt. När kärleken var allt uppslukande och det inte fanns gråskalor utan allt var svart och vitt. Gud så jag inte längtar tillbaka. Jag önskar mig inte heller ett Belzhar (som de kallar platsen där de kan besöka det förgångna), men jag känner att jag lärt mig något och läkt av att ha fått följa med Jam och de andra dit.

BELZHAR
Författare: Meg Wolitzer
Förlag: Simon and Schuster (2014)
Köp den t.ex. här eller här.

Belzhar är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Slutet av Mats Strandberg

Tänk att preapokalypsen kunde vara så fantastisk…

Att läsa Mats Strandbergs Slutet är att bära på sin största ångest, all sin kärlek och all sin sorg, samtidigt och att nästan inte skrämmas av det. 

Slutet börjar när mänskligheten får veta att en komet är på kollisionskurs med jorden, det är bara några korta månader kvar. Under de sista fem veckorna får vi sen följa Lucinda och Simon och människorna runt dem. Någon dör, några lämnar, några förtvivlar, alla kämpar så oerhört med livet. 

Slutet tvingar mig förstås att tänka på mitt eget liv, hur det skulle vara att veta. Jag tror att jag likt Simon skulle drabbas av panikångest och overklighetskänslor för egen del, men hur det skulle vara att som förälder veta att barnen inte hade någon framtid orkar jag inte ens försöka fördjupa mig i. Jag förstår att jag skulle fungera för att jag måste, men jag begriper inte hur. Mats Strandberg har skrivit den här boken så trovärdig att jag finner tröst också i det. Det är klart att vi skulle klara det om vi måste, och litegrann kan jag faktiskt ta till mig och använda för att göra livet bättre också när jag inte måste förhålla mig till slutet. För visst har jag tänkt över hur jag skulle vilja ha den allra sista kvällen, jag försöker göra alla kvällar lite mer som den kvällen nu.

Mats Strandberg har sagt i intervjuer att Slutet varit hans sätt att hantera klimatångesten och det förstår jag. Min klimatångest har varit galopperande sen i somras (oron har funnits där tidigare också men det var först då den utvecklades till ångest) och i Slutet får jag pröva många av de tankar jag har kring slutet som oundvikligen kommer för oss som civilisation, mänsklighet och planet.

Slutets slut är vackert. Visst önskar jag hela tiden att någon ska hitta en lösning och säga att allt gick bra ändå, men jag hade ju aldrig förlåtit om det gjorts så.

SLUTET
Författare: Mats Strandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Eli läser och skriver, Västmanländskan. Läs också inlägget där Kulturkollo konfererar om Slutet för fler infallsvinklar och tankar.

Slutet är en av mina bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Som sparv som örn av Per Nilsson

Först – om du inte läst Som sparv som örn än så tycker jag att du ska göra det innan du läser här (eller någonting någon annanstans för den delen). Inte för att jag avslöjar så mycket om handlingen, men det här är en långsam bok som värnar sina hemligheter och som är värd att läsas utan förväntningar eller förförståelse. Så iväg och läs så ses vi kanske sen, efteråt.

Jag tyckte väldigt mycket om Per Nilssons Som katt som hund när jag läste den tidigare i höstas, Som sparv som örn berör mig ännu mer.

När Be berättar om den mer än lätt komplicerade vänskapen med den där besvärliga tjejen i skolan finns det mycket att fastna för och tycka om. Det är sådär svårt och lätt och på liv och död som det ofta var när man var i den åldern. Att börja sjuan, att ha alla de där hormonerna som gör kaos med och av en. Allt det där är så väldigt fint skildrat. Och så tycker jag väldigt mycket om den där trygga bakgrunden, att det finns ett samhälle där bakom som fungerar. Jag vet att det inte alltid fungerar så i verkligheten, men i en bok för ungdomar känns det väldigt viktigt att det får vara så. Att det finns något att gripa tag i när allt känns omöjligt.

SOM SPARV SOM ÖRN
Författare: Per Nilsson
Förlag: Alfabeta (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Om sorgen

Vi har tillskansat oss stor erfarenhet av sorg i min familj de senaste åren. Ur mitt perspektiv är det en svägerska, svärmor, farmor, mormor och morfar som gått bort. En bekant i min egen ålder. Vänner som förlorat sina närmaste. Jag önskar att erfarenheten inte var min och vår, men det är den. Det kunde vara värre, men vissa dagar kunde det inte det.

Den enda gången jag känt tacksamhet över allt det tunga var häromveckan när en kvinna kom in på biblioteket där jag jobbar och bad om hjälp att hitta böcker till sin åttaåring som gick igenom allt för många sorger, bland annat att kämpa med sin pappas självmord. Jag kunde tipsa, men jag kunde framförallt prata med den här mamman om barns sorg och äntligen blev allt som hänt värt det eftersom jag fick använda det för att ge en människa som alldeles säkert och tidvis har det värre en gemenskap i hur fan man manövrerar egen sorg så att man kan hjälpa barnen med deras.

Den här helgen har alltid varit en av mina bästa, för kontemplationens skull. Jag har alltid sökt mig till minneslundar och gravar och samtalat med mina döda. Det är fortfarande det jag gör, det ger mig fortfarande lugn i själen. Men de är så många nu, så många röster att samtala med. För många.

Jag tänkte avsluta dagens betraktelse med några boktips, eftersom det är det jag gör. Och det första måste förstås vara Har sorgen tagit något ifrån dig så ge det tillbaka som jag skrev om här igår, den är antagligen min bästa bok om sorg någonsin, trots och för att den nästan slet sönder mig (jag känner mig fortfarande helt sårig inuti när jag tänker på den och det gör jag ofta). En annan bok jag återvänt ofta till de senaste åren är Bodil Malmstens diktsamling Det här är hjärtat och dess arga ord om sorg.

För barn finns en hel del böcker om sorg, Adjö, herr Muffin förstås, En stjärna vid namn Ajax och så Stig som tröstade mig och fick mig att gråta i vintras. Tyvärr befinner vi oss inte där i livet där böcker om sorg fungerar för mina barn så jag har inte så bra koll på läsning för äldre barn. Ni får gärna fylla på mitt förråd där (och i alla andra åldersspann förstås) om ni sitter på tips.

Några önskemål inför August-nomineringarna

Nej, jag är värdelös på att tippa såna här saker och dessutom läser jag lite för dåligt med nytt och svenskt för att ha koll. Men här är i alla fall några titlar som jag hoppas (eller tror mig) återfinna bland nomineringarna när de presenteras ikväll:

Skönlitteratur
Själasörjaren av Christine Falkenland – en trollbindande och väldigt falkenlands skapelse som jag älskade i våras.

Förlåten av Agnes Lidbeck – en bok som jag inte riktigt kan bestämma vad jag känner inför, men den känns som rätt självklart nomineringsmaterial.

Ædnan av Linnea Axelsson – en fantastisk läsupplevelse som tog andan ut mig.

Nuckan av Malin Lindroth – egentligen vet jag inte om det här är skönlitteratur eller hamnar under facklitteraturen som någon form av självbiografisk essä, men riktigt tankeväckande och bra är det i alla fall.

Mördarens mamma av Ida Linde – en trollbindande och hemsk bok som jag läste så sent som i lördags, den måste finnas med!

Vad jag saknades här av Jila Mossaed – en stor poetisk läsupplevelse, stark och precis.

Och så gissar jag lite förgivettagande (jag har inte läst än, men kan inte tänka mig att de är annat än bra) på Sara Stridsbergs Kärlekens antarktis och Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri.

Barn- och ungdomslitteratur

Stig av Annica Hedin och Per Gustavsson – en bilderbokspärla om sorg och saknad.

Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo – en alldeles fantastisk skildring av hur det är att vara egen och inuti sitt eget huvud, en bok jag tänker på minst en gång om dagen fortfarande.

Som sparv som örn av Per Nilsson – ännu en av helgens läsningar, ännu en oerhört stark och bra tonårsskildring av Per Nilsson.

I fackboksklassen har jag som vanligt verkligen ingen aning så där tänker jag inte ens låtsas försöka tippa. 

Det ska bli spännande att se hur rätt eller fel jag har, jag hoppas på att i alla fall någon av mina favoriter lyfts fram.

 

Uppdatering: Ja, jag är ju lika oerhört dålig på att tippa som vanligt. Inte har jag läst särskilt många av de nominerade heller. Som vanligt. Men jag prickade in en titel, Ædnan, och det är ju faktiskt högst extraordinärt och inte alls som vanligt. Kanske finns det någon bland de nominerade jag kommer bli nyfiken på nu, jag vet att det gör det bland fackböckerna och i barn och ung-kategorin, bland det skönlitterära är jag mer skeptisk. Länk till alla nominerade finns här (den går till svt eftersom Augustprisets egen hemsida inte kan nås för tillfället.)

Som katt som hund av Per Nilsson

Som hund som katt är en alldeles ljuvlig bok. Inte för att den är ljuvligt vacker eller rosenskimrande eller något sånt där, verkligen inte. Nej snarare för att den inte är det, för att den är vardaglig och enkel och handlar om det mörkaste och ljusaste som finns – kärlek, liv och död. Jag tycker om dem så mycket, både hen som är mest katt och hen som är mest hund. Jag tycker om mamman och pappan som kommer in lite i bakgrunden, och pappan som jag aldrig får lära känna.

Som hund som katt är en bok som berör på djupet, som jag kan känna igen i mycket, som gör det svåra lätt och tvärtom. Så som det är det här livet. Det känns som en bok som tar sin läsare på allvar och med tanke på att detta är en bok om och för ungdomar så är det viktigt. Väldigt viktigt till och med.

SOM HUND SOM KATT
Författare: Per Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, Enligt O

Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed

Jag är, som den återkommande Fiktiviteterläsaren vet, förtjust i en viss sorts böcker skrivna för ungdomar. Jag har svårt att definiera hur den där sorten ser ut och är, men Samira Ahmeds Kärlek, hat och andra filter faller definitivt inom den där beskrivningen jag inte har.

I kärlek, hat och andra filter möter vi Maya under sista året på high school. Mycket handlar om kärlek och vardag och tonårsproblem, men det jag verkligen älskar med den här boken är hur detta balanseras mot berättelser om traditionens makt (Mayas föräldrar är invandrade muslimer från Indien, de har själva brutit sig lösa till viss del, men i relationen till Maya har de svårt att omfamna det moderna), terrorism, rasism och allt det där fula som vi inte vill ens tänka på, men som spelar så stor roll i allas våra liv till vardags.

Jag tycker mycket om Maya, hennes styrka och beslutsamhet tillsammans med den undangömda längtan att få vara den där flickan föräldrarna förväntar sig att hon ska vara. Jag gillar Phil och stillsamt upproriska moster Hina. Jag älskar lättheten i språket också när det är svåra saker som behandlas. Jag gillar helt enkelt Kärlek, hat och andra filter väldigt, väldigt mycket.

KÄRLEK, HAT OCH ANDRA FILTER
Författare: Samira Ahmed
Förlag: Lavender lit (2018)
Översättare: Cecilia Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Eli läser och skriver