The rest of us just live here av Patrick Ness

Det här är sannerligen en ljuvlig bok. Bitterljuv kanske eftersom den innehåller mycket som är svårt och tungt. Men ljuvlig.

Mikey lider av OCD och ångest, mycket ångest och självhat. Hans syster Mel kämpar med ätstörningar medan pappan är alkoholiserad och deras mamma bedriver politisk karriär. Det är rätt förfärligt, men också oerhört mänskligt och faktiskt varmt. Här finns också kompisgänget. Och så är det den där lilla detaljen med de där indie-kidsen som rör sig i periferin och räddar världen hela tiden. Härom året var det vampyrerna och nu är det något annat. Förhoppningsvis får skolan stå osprängd tills de tagit sin examen…

The rest of us just live here är en sorts Buffy The vampire slayer berättad ur de andras perspektiv, de som aldrig får eller vill bedriva hjältemod. I början av varje kapitel redogörs för hur den kommande apokalypsen fortgår och förhoppningsvis avstyrs och sen får vi vet hur det går för dem det bara händer omkring. Jag älskar det!

Det här min andra bok av Patrick Ness, den första var Sju minuter över midnatt som förstås är helt omöjlig att leva upp till, men The rest of us just live here gör väldigt bra ifrån sig också i jämförelse.

THE REST OF US JUST LIVE HERE
Författare: Patrick Ness
Förlag: Walker Books (2015)

Bara bra böcker! Om det var krig Norden

Om det var krig i Norden är troligen den viktigaste bok jag läst, för att den är så effektiv, som ett slag i magen.

Om det var krig i Norden är en synnerligen oansenlig bok. Till formen ser den ut som ett pass och är ungefär lika tunn som ett sådant. Men innehållet, innehållet! Det är så enkelt. Korta stycken om hur kriget drabbar Norden och hur just du (som är jag när jag läser) tvingas gömma dig, lämna bakom dig, förlora, fly, anpassa dig, förbanna mörkret och försöka finna en ny hempunkt på det sätt som Anna-Karin beskrev i sitt inlägg om exil på Kulturkollo. Det är så effektivt det där du-tilltalet. Jag känner i kroppen hur det känns när perspektiven vänds, när du blir jag.

Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.

Jag skulle vilja se Janne Tellers bok i fikarummen och i samtalen kring bordet. Jag skulle vilja ge ett exemplar till varenda människa i hela världen så att vi kan få lära oss att förstå varandra. Det som kopplar mig till dig gör det så oerhört mycket svårare att vända blicken bortåt i hopp om att du ska försvinna. Eftersom det är jag. Jag vet inte hur det är med er men jag lite ledsen över att vi behöver påminnas. Men det behöver vi. Hela tiden.


Texten bygger på två inlägg från 2014, ett från Kulturkollo och ett härifrån bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Farväl herr Muffin

Ibland stöter man på utkast till inlägg som aldrig blev och så hade tiden glidit ifrån dem. Här kommer ett om en bok som tiden aldrig glider ifrån.

Ode till Herr Muffin
Det händer sig ibland att döden kör in sina vassa klor i en helt vanlig familj en helt vanlig torsdag, eller onsdag, eller… Även när den är oväntad är den alltid oförberedd, hur skulle man kunna förbereda sig på något man inte kan begripa?

Som förälder står man så sorgligt liten och ensam där och då. Har man tur är man två, har man riktig tur finns ännu fler runt omkring som kan hålla i handen men ändå är man alltid, alltid ensam med en annan lite mindre människa som man ska förklara det där man inte förstår för. Och den där lite mindre människan är dessutom så oerhört mycket bättre rustad att ta in och tänka och förstå, men det hjälper inte dig.

Jag har vid två tillfällen varit den som tvingats berätta förfärligt sorgliga saker för mina barn. Ensam. En gång om en hund, en gång om en släkting (jag kan inte säga vilken gång som var värst för dem så döm mig inte för att jag tar med hunden här!). Båda gångerna har jag haft så få ord. Och bägge gångerna har det slutat i långa kramar och mitt på gränsen till hysteriska utrop “Ska vi ta och läsa Herr Muffin?”.

Adjö, Herr Muffin är den sorgligaste bok jag kan läsa, och den vackraste. Jag har läst den för barnen långt innan de ens kände till vad död och sorg var och jag har läst efteråt. Jag gråter varje gång. Det har hänt att jag har läst boken när barnen inte velat eller varit redo för den, i sorgen, för mig själv. Jag är så glad att den finns, så djupt tacksam. den fanns inte när jag grät ögonen ur mig över min älsklingshund när jag var tio eller när jag förlorade min gammelfarmor. Jag hade behövt den. Men nu finns den och är världens bästa redskap för mig som förälder, både i mötet med barnens sorg och min egen.

Och vill du ha ett tips till? Läs för allt i världen En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark. Den har jag inte heller någonsin läst utan gråt och igenkänning.


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Granen av Tove Jansson

Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.

Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.

Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.


Inlägget publicerades första gången 18 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här

Bilden kommer från Pixabay.

Bara bra böcker! Sagan om Turid

Idag handlar det egentligen om en hel serie böcker, men jag beskriver mitt älsk genom texten om den sista boken i trilogin om Turid – Korpgudinnan. Om de tidigare delarna i serien kan du läsa här: Kungadottern och Krigstid.

Korpgudinnan
Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.


Inlägget publicerades första gången 16 februari 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Jellicoe road

Jag har haft anledning att tänka över den här boken en del på slutet eftersom min man har läst den (och haft lite frågor). Jag minns inte mycket annat än att den är helt obegriplig de hundra första sidorna och att saker och ting sedan faller på plats så våldsamt bra att jag blev tvungen att läsa om direkt efter att ha läst första gången. Jag har i alla fall kommit fram till i höst att jag inte ska läsa om den här, troligen någonsin, det är ju inte säkert att älsket håller i sig och jag klarar inte av att mista Jellicoe road.

Jellicoe road
Egentligen har jag inga ord som räcker för den här boken som det aldrig var meningen att jag skulle läsa*. Mycket begriper jag inte först, en del hänger jag inte med på sen heller men det gör aldrig någonting. Jag älskar den där stämningen, det vilsamma och lite mystiska. Jag älskar att jag vill läsa om den redan nu och njuter lite i tanken att någon äntligen skrivit en bok för mig som älskar omläsningar.

Det ska erkännas att den där förvirringen som är total till en början (i alla fall ca 50 sidor in i boken) inte är okomplicerad, hade jag inte blivit varnad på flera bokbloggar så hade jag nog tyckt att det var jobbigt och risken finns att jag till och med kunde ha lagt undan boken där. Så tack för det, tusen, tusen tack!

Melinda Marchettas Jellicoe Road skulle kunna vara den sorgligaste roman jag läst och ändå är det en glad sorgsenhet den lämnar kvar. Jag grät förvisso flera gånger under läsningen, över Taylor och Griggs och Eremiten och… de flesta faktiskt men det var aldrig den där hopplösa gråten trots allt. Inte ens det som tog över mig efter att jag läst ut boken i lördags var sorgtungt eller fult, bara djupt omvälvande och fint.

Två veckors lästid har jag lagt på Jellicoe Road och jag är lycklig över varje sekund, lycklig över att ha fått uppleva känslan av att vilja sluka boken samtidigt som man vill ta det långsamt eftersom det är så fantastiskt och man aldrig kommer få läsa en liknande bok igen. Det finns säkert fel och brister i den här boken men jag vill inte se dem faktiskt. Vid en omläsning kanske de dyker upp. Kanske irriterar jag mig då mer på de vuxna som inte tar ansvar och är vuxna riktigt fullt ut men idag känner jag bara en stor omslutande ömhet för dem, det är faktiskt inte så jäkla lätt att vara vuxen och jag känner mig riktigt glad över att äntligen ha hittat en ungdomsbok som förmedlar och omfamnar det.

Boken har tilldelats 5+ i mitt 5-gradiga betygsystem, det är oklart när det hände senast…

*Posten försnillade recensionsexemplaret och biblioteksboken dröjde såpass länge att jag såg mig nödgad att köpa ett eget exemplar som anlände långt om länge.


Inlägget publicerades första gången 16 juni 2018 här på bloggen.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting

Kråkorna är en grafisk roman i ordet sanna betydelse – texten och bilderna lyfter och skapar varandra väldigt fint här.

Kim återvänder till barndomens mörkaste minnesvrår när hen* tar bussen ut till farmor och farfars hus som hen fått ärva. Där finns lappar och klotter på väggarna, där finns monster som vakar när hen sover, hen minns dem.

Kråkorna är en kuslig bok där rädslan aldrig tar överhanden. Det ruvande kan hela tiden hanteras och det står tidigt klart att det mörka finns lika mycket utom som inom Kim.

Kråkorna är en av de nominerade böckerna till Augustpriset. Eftersom jag inte läst någon annan av de nominerade i barn- och ungdomsklassen (än) så kan jag inte säga om jag tycker att den ska vinna, men det är helt klart logiskt och rimligt att den är nominerad.

* I första versionen av texten skrev jag ”han” om Kim, men eftersom det i boken är ganska tydligt att man inte ska kunna veta om Kim är en kille eller tjej så ändrar jag det. Se inläggets kommentarer för ett litet samtal om detta.

KRÅKORNA
Författare: Anders Fager och Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2020)

Jag glömmer dig aldrig av Sarah Dessen

Sarah Dessen är alltid väldigt bra och hennes böcker är alltid väldigt somriga, på det vemodiga sättet. Jag har egentligen svårt för att sätta ord på vad det är som gör dem till det de är för mig, men det handlar om värme tror jag. Hos Sarah Dessen försöker föräldrar och barn göra så gott de kan och kompisar är på riktigt. Här finns miljöer och människor som inkluderar och älskar och minns.

I Jag glömmer dig aldrig möter vi Emma Saylor och hennes familj, såväl den hon känner som den hon glömt. Hon hamnar hos mormor i badorten North lake och snabbt som ögat är hon upptagen i familjen och hon börjar minnas saker, och de som finns med henne minns åt henne. Hon lär känna sin mamma Waverly. Och att mamman dog på grund av sitt missbruk för flera år sen gör denna process väldigt dubbel och bitvis svår.

Jag läste Jag glömmer dig aldrig med regnet smattrande mot fönstret en dag i min sista semestervecka. Det var alldeles, alldeles perfekt.

JAG GLÖMMER DIG ALDRIG
Författare: Sara Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
Översättare: Åsa Kempe, originaltitel: The rest of the story
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Toffee av Sarah Crossan

Sarah Crossan skriver verkligen på ett sätt som är ren propaganda för den genre hon verkar i och som jag älskar så oerhört mycket, prosalyriken. Hon kan på sina korta rader låta precis rätt mängd ord och precis rätt utvalda ord säga mer än alla långa, invecklade rader i världen.

I höst kommer (äntligen!) en ny bok av Sarah Crossan på svenska och då är det romanen Bikupan som översätts (och ges ut av Sekwa). Jag ser mycket fram emot detta förstås, inte minst då allt jag hittills läst av henne betecknas som ungdomsböcker. Nu beror ju det främst på att de handlar om ungdomar och skrivs ur ungdomars perspektiv. Temana har alltid varit vuxna. Crossan väjer inte för något. Vi är en handlar om siamesiska tvillingar som skils åt och i Moonrise förlorar en flicka sin bror i elektriska stolen. Det blir inte värre eller vuxnare än så. Snarare tycker jag nog att det är just det Sarah Crossan skriver om och om igen, att vuxenhet inte har någon ålder, också barn tvingas bära dess tyngd. Allison i Toffee är en sådan ung människa som bär hela världen på sina axlar. Hon har flytt från sin våldsamma pappa och hamnar hos en dement kvinna som tror att hon är någon annan, de båda finner någon sorts trygghet i varandra.

Allison är en sådan där människa som man vet kommer klara sig, en sån som tvingas bära allt för mycket för den sakens skull. Alla förväntar sig att hon ska orka, att hon ska bära det ingen mäktar med att se. Jag är så stolt över henne att hon slitit sig loss och att hon inte ger upp om sig själv. Där tycker jag att Sarah Crossan gör något viktigt, hon låter aldrig sina huvudkaraktärer, tonårstjejerna, tappa tron och tilliten till sig själva. Jag älskar det.

TOFFEE
Författare: Sarah Crossan
Förlag: Bloomsbury (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

När jag först läst ut Balladen om sångfåglar och ormar så var jag grymt besviken. Jag har sen dess funderat några vändor kring varför jag blev så besviken, på gränsen till arg. Jag var ju inte ens förväntansfull… Jag tyckte aldrig att det behövdes en bok nummer fyra och jag blev inte direkt mer sugen att läsa när jag förstod att det var en prequel om Coriolanus Snows resa mot ondingskap. Och ändå blev jag så arg…

Balladen om sångfåglar och ormar är inte dålig, den är heller inte ointressant för den som vill veta hur hungerspelen så som vi ser dem i ursprungstrilogin växte fram. Tvärtom. Första tredjedelen av boken tyckte jag till och med mycket om. Men så startade hungerspelen och allt blev på något märkligt sätt ganska segt. Sista tredjedelen tog jag inte till mig alls, den var ju bara, äh jag vet inte…

Vad är det då jag inte tycker om? Kanske att Suzanne Collins vill göra så mycket. Hon vill förklara hur huvudstaden blev som vi känner den från de föregående böckerna. Hon vill förklara Coriolanus Snow, distrikten, hungerspelens ursprung och hur de blev till de gigantiska propagandamaskiner de är på Katniss tid. Hon presenterar oss för massor av personer som bara blir namn (om ens det) eftersom de är så himla många. Jag hade velat ha mer av visst (den förfärliga doktor Gaul och tankarna bakom spelen) och ingenting av annat (som när Snow harvar omkring i distrikten mot slutet).

Mitt största problem med den här boken är nog att den inte har Katniss. Så mycket i trilogin bygger på att hon är irriterande, men nästan älskvärd. Hon är sjukt irriterande, men när människorna runt henne är så lätta att engagera sig i och allt utvecklas till en kamp där Katniss ska hålla dem vid liv så hejar man på henne. Coriolanus Snow är inte den sortens person, jag gillar honom inte alls, ens innan han blir som han blir. Lucy Gray Baird som spelar den andra huvudrollen är förstås intressant och bidrar definitivt till historieskrivningen kring Panem, men hon griper inte tag i mig. Ingenting här spelar någon egentlig roll eller säger mig något nytt. Kanske är det det som är hela mitt problem. Jag bryr mig inte om varför president Snow blev diktator, jag har redan förstått att allt är komplicerat.

Jag visste det från början men är än mer säker nu, det räcker med trilogin.

BALLADEN OM SÅNGFÅGLAR OCH ORMAR
Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen (2020)
Översättare: Lena Jonsson
Fjärde boken i serien om Hungerspelen. Den inledande trilogin består av Hungerspelen, Fatta eld och Revolt.
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo