6-9 år

Furan av Lisen Adbåge

av

Eftersom mina barn inte är barn längre utan tonåringar och ungdomar så läser jag sällan bilderböcker. Tyvärr får jag nog säga. Nuförtiden krävs det att en bilderbok blir särdeles omtalad eller nominerad till ett fint pris för att jag ska ta mig an den. Jag lär ju missa en del…

Furan av Lisen Adbåge är nominerad till Augustpriset och oj så välförtjänt det är. Furan är en sorts miljöskräckis för små barn, men jag tror nog att den skrämmer vuxna mer än de små. Barnen tar nog till sig annat och samtalen kring den (som ju är halva nöjet med att läsa bilderböcker, det minns jag) kan bli särdeles intressant, från många håll. Men som förälder och vuxen blir jag skrämd på riktigt av det här.

Handlingen i korthet: en familj köper en tomt, fäller träden som står där och bygger ett hus. Märkliga saker sker och naturen tar sin hämnd. Det finns en cyklisk aspekt här också och en alldeles för närgången igenkänning. Hur mycket tänker vi efter innan vi köper det där vi kanske inte behöver för att vi vill ha det? Jag älskar hur Furan är ett inlägg i miljödebatten utan att säga att den är det. Det är säkert möjligt att läsa den som helt påhittad historia utan botten om man vill. Men då går man förstås miste om skräcken…

FURAN
Författare: Lisen Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Om sorgen

av

Vi har tillskansat oss stor erfarenhet av sorg i min familj de senaste åren. Ur mitt perspektiv är det en svägerska, svärmor, farmor, mormor och morfar som gått bort. En bekant i min egen ålder. Vänner som förlorat sina närmaste. Jag önskar att erfarenheten inte var min och vår, men det är den. Det kunde vara värre, men vissa dagar kunde det inte det.

Den enda gången jag känt tacksamhet över allt det tunga var häromveckan när en kvinna kom in på biblioteket där jag jobbar och bad om hjälp att hitta böcker till sin åttaåring som gick igenom allt för många sorger, bland annat att kämpa med sin pappas självmord. Jag kunde tipsa, men jag kunde framförallt prata med den här mamman om barns sorg och äntligen blev allt som hänt värt det eftersom jag fick använda det för att ge en människa som alldeles säkert och tidvis har det värre en gemenskap i hur fan man manövrerar egen sorg så att man kan hjälpa barnen med deras.

Den här helgen har alltid varit en av mina bästa, för kontemplationens skull. Jag har alltid sökt mig till minneslundar och gravar och samtalat med mina döda. Det är fortfarande det jag gör, det ger mig fortfarande lugn i själen. Men de är så många nu, så många röster att samtala med. För många.

Jag tänkte avsluta dagens betraktelse med några boktips, eftersom det är det jag gör. Och det första måste förstås vara Har sorgen tagit något ifrån dig så ge det tillbaka som jag skrev om här igår, den är antagligen min bästa bok om sorg någonsin, trots och för att den nästan slet sönder mig (jag känner mig fortfarande helt sårig inuti när jag tänker på den och det gör jag ofta). En annan bok jag återvänt ofta till de senaste åren är Bodil Malmstens diktsamling Det här är hjärtat och dess arga ord om sorg.

För barn finns en hel del böcker om sorg, Adjö, herr Muffin förstås, En stjärna vid namn Ajax och så Stig som tröstade mig och fick mig att gråta i vintras. Tyvärr befinner vi oss inte där i livet där böcker om sorg fungerar för mina barn så jag har inte så bra koll på läsning för äldre barn. Ni får gärna fylla på mitt förråd där (och i alla andra åldersspann förstås) om ni sitter på tips.

Stig av Annica Hedin och Per Gustavsson

av

Vissa böcker önskar man ju inte skulle behövas. Men det gör de. Som Gro Dahle och Svein Nyhus Bläckfisken om övergrepp (och deras Den arge om misshandel) som jag läste härom veckan. Och som Stig.

Mina barn är ju för stora för bilderböcker nuförtiden. Jag däremot har inte kommit upp i den åldern än…

Det är nog kanske inte riktigt meningen att 40-åriga blödiga mammor ska sitta och snyfta över Stig och alla som känner en Stig, alla som haft en Stig i sina liv. Det är nog meningen att andra ska läsa och ta till sig, känna tillhörighet. Men det ena utesluter ju inte det andra, och Stig är en av mina bästa böcker på länge. Så himla hemsk och fin och hoppfull och nattsvart och vacker.

Alltså livet ändå, vi behöver hjälp att begripa så vi kan berätta om det för barnen. Och ur det perspektivet är det kanske inte helt fel med mammor som snyftar sig igenom en bilderbok ibland då och då. Jag känner i alla fall att jag förstår lite bättre, att verktygen blivit några fler.

Men jag önskar fortfarande att Stig inte skulle behövas. Att barn inte skulle dö.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
STIG
Författare: Annica Hedin, Illustratör: Per Gustavsson
Förlag: Rabén & Sjögren 2018
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Romeo and Juliet[/su_note]

Monstren i skogen

av

monstren i skogenNär jag säger att Mats Jonsson (Mats kamp-Mats alltså) äntligen skrivit en barnbok och att den handlar om Mats Jonsson och hans rädsla för rotvältor så kanske du känner ett behov att fnissa lite och tänka att det låter ju för tokigt. Men så är det faktiskt inte. Monstren i skogen är ingen förminskande berättelse om en pojke med rädslor för fåniga saker. Det är en respektfull betraktelse av rädslans komplexitet. Och när jag läst klart boken har jag full förståelse för rotvältans skräckkraft, men också för hur den kanske kan hanteras.

Monstren i skogen handlar kanske mest av allt om monstren vi alla bär inuti. För visst är vi väl alla rädda för något? Visst kämpar vi för att inte låta rädslorna förminska oss. Jag är rädd för massor av små, konstiga saker – höjder, blod, fästingar… Min djupaste rädsla är nog ändå utanförskap, att inte få höra till. Gissa om det monstret varit en självuppfyllande profetia mer än en gång. Gissa om jag går omkring och är svinrädd att mina barn ska hamna utanför. I Mats Jonssons bok finns en vuxenvärld som tar ansvar och en barnvärld som för allt i världen är lite skrämmande på håll men som visar sig vara varm och inkluderande. Och så blir där ett lyckligt slut Mats Jonsson style, med svärtan i behåll och komplexiteten kvar. Jag tycker Mats Jonssons barnboksdebut är en riktigt modig barnbok, jag kommer läsa den mycket för mina barn, var sig de vill eller inte (skoja bara, de vill!).

Monstren i skogen av Mats Jonsson. Alfabeta

En barn- och ungvecka får det blir!

av

De senaste månaderna har jag läst en del ungdomsböcker vars recensioner jag samlat på hög för att kanske göra en temahelg. Men så drabbades jag av barnbokslängt också och läste en hög böcker för lite yngre barn häromdagen och plötsligt hade jag nog mycket material för en hel vecka. Så med undantag för en ny tävlingsfråga på fredag och kanske något annat som måste kommuniceras så kommer bloggen helt ägnas åt barn- och ungdomsböcker den här veckan. Det kommer bli minst sju recensioner och lite annat smått och gott. vi drar igång om en liten, liten stund.

Semestertips för de lite mindre

av

Jag blev ombedd att skriva en gästartikel med sommarläsning för sajten Resa med barn och eftersom sånt är svårt att motstå hittar ni mitt inlägg här. Jag tipsar om böcker för barn och ungdomar och lyckas klämma in en hel hög favoriter – Barbro Lindgren, Stina Wirsén, Pija Lindenbaum, och så Jellicoe Road förstås 😉

Varför?

av

Häromdagen damp Varför är blodet rött och Varför har katten morrhår ner i brevlådan och bad om att få bli recenserade och fulla av entusiasm skred vi genast till verket – ”småfiktiviteterna”, M och jag.

Böckerna utgår från en rad frågor som sedan besvaras en på varje uppslag. De är lättlästa och lättförståeliga. Bilderna är sådär söta och tydliga som jag gärna vill ha dem och särskilt i faktaböcker som dessa. Det visade sig ganska snart att treåringen fortfarande är för liten för att vilja suga åt sig alla fakta men han gillade att sitta och titta på bilderna och prata med katterna i alla fall. Femåringen var mer intresserad av att lära nytt men är nog ändå fortfarande för liten för att uppskatta böckerna helt och fullt. Däremot är jag övertygad om att de kommer att tillhöra favoriterna längre fram.

De som just nu har haft störst utbyte av böckerna är i alla fall jag och M. Jag har exempelvis lärt mig världigt mycket nytt om människokroppen (som exempelvis hur mycket blod en människa ”innehåller”) och M har lärt sig en del om katter… Bland annat får jag rätt ofta höra att jag minsann aldrig får avvisa katten när hon kommer och vill ligga i knä eftersom hon då genast associerar det till hur hon tvingades lämna sin kattmamma och således kan bli oerhört traumatiserad. Det har han minsann läst i Varför har katter morrhår? sådetså… En aning ångestladdat måste jag säga…

Så ett sammanfattat omdöme om böckerna lyder: fina bilder, intressant innehåll, lättlästa, lagom nivå för en 5-6- åring (och 30+are).

~B. Wahlströms, 2010~

Den arge

av

Förmiddagens bibliotekshappening blev inte direkt välbesökt. Trist men jag fördrev tiden ändå – på det bästa av sätt. Jag botaniserade bland bilderböckerna och fann några pärlor. Bland annat läste jag, äntligen, Gro Dahle* och Sven Nyhus Den arge.

Den argeDen arge är vacker och smärtsam i varje bild och i varje ord. Hjärtat vill nästan brista när lille pojken Boj skriver brev till kungen och undrar om det är hans fel att ”den arge” flyttat in i pappa. Om det är hans fel att det skriks och slåss? Skildringen av Bojs fysiska rädsla för pappan/”den arge” och mammans plötsliga annorlundahet när vreden fyller huset är fysiskt såväl som psykiskt svår att läsa om. Även om den situation jag själv lever i skiljer sig markant från den som skildras i boken blir jag obarmhärtigt påmind om barnens utsatthet – rädslan och smärtan som kan sätta bo i deras små kroppar och hjärtan… I Den arge låter Dahle och Nyhus sagan, i form av kungen, gå in och ställa allt till rätta. Eller snarare ge pappan verktygen att själv handskas med ”den arge”. Slutet är ljust och hoppfullt men ingenstans går den mörka och vardagliga tonen förlorad eller vetskapen om att ingenting kommer att vara läkt förrän om en lång, lång stund.

Mina barn är för små för denna mörka dos av verklighet och saga än så länge men det betyder inte att jag som förälder är det.

* Gro Dahle har också skrivit bland annat Djävulstanden som jag tidigare kommenterat här. Och den härliga ”girl power” – (eller till och med ännu bättre ”barn power”-) boken Snäll som jag gärna återkommer till vid tillfälle.

Djävulstanden

av

– Strunt i barnen! fräste mamma Bajaba och försvann ner i gången så det rök om det. Hon ropade över axeln: de kan äta jord!

DjävulstandenDet är inte riktigt så man är van att mammor porträtteras i barnböcker. Det är alldeles ljuvligt! I Gro Dahles kapitelbok om djävulen Baas får vi följa med ner i underjorden på riktigt. Där är det fint att vara elak och elakast av alla är mamma. Pappa och släkten är också elaka men inte som hon… Baas känner sig annorlunda och utanför. Han är inte elak nog, hans tänder lossnar inte för att ge plats för riktigt vassa djävulständer och han drömmer hela nätterna om att få sova på en riktig kudde istället för en hård och kantig sovsten.

Språket i boken är alldeles underbart vackert och halsbrytande. Liknelserna liknar ingenting annat. Jag är också väldigt förtjust i det uppbrytande av könsroller och familjenormer som Dahle ger sig på. Och jag tycker mycket om att karaktärerna får vara komplexa också i en bok för barn.

Det finns en sådan kärlek där nere i underjordens grottor som man bara kan älska. I slutet av boken är det minsann hårda, arga och elaka mamma Bajaba som ger Baas den allra hetast efterlängtade gåvan – utan att hon för den sakens skull sluta att vara hård, arg och elak.

Baas svalde en gång till för att få ner puddingen och mötte mormor Bamamas blick över puddingskålen. Hon nickade mot honom och gav honom en liten glimt ur djupet av sina svarta ögon. Glimten växte till en liten låga som dansade som en liten eldmyra mellan dem ett kort ögonblick innan den försvann. Baas kände sig alldeles yr. Hon visste om honom. Hon förstod honom. Efter det blev puddingen mycket lättare att svälja.

Ps: Förresten ska jag sluta kalla en potatis för en potatis från och med nu – källarbarn som djävlarna i underjorden låter så oändligt mycket vackrare.