9-12 år

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

av

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren och Jesper Waldersten

av

Bröderna Lejonhjärta var min första, det var den där boken som ledde mig in på mörkrets stigar, irrade bort mig i skogen och fick mig att aldrig längta mig tillbaka till ljuset. Efter att ha läst Bröderna Lejonhjärta arton miljoner gånger under barndom och tonårsår fanns det inget annat än att fortsätta utforska det litterära mörkret, så som jag gör än idag.

Den senaste nyutgåvan av Bröderna Lejonhjärta är illustrerad av konstnären Jesper Waldersten. Ursprungligen togs illustrationerna fram arbetet med att hitta ett bildspråk för Tomas Alfredssons planerade (och uppskjutna) filmatisering av boken. Jag kan säga två saker om det. Det första är att jag hoppas så innerligt att filmen blir av, det andra är att jag började gråta av någon känsla som var märkligt lik lycka när jag bläddrade mig fram bland text och illustrationer i boken. Det är en magisk känsla när någon har läst en bok som man själv gjort och denne någon också har förmågan att uttrycka sig i en annan konstform.

Jesper Walderstens bilder är avskalade, kolsvarta och deprimerande. De väjer inte för det svåra bara för att detta är en barnbok och de bjuder in till fantasi och vidare tankar. Ingenstans är dörren stängd för den egna fantasin och det är ju det som gör en riktigt fin historia, oavsett om den är utformad i ord eller bild, eller både ock.

BRÖDERNA LEJONHJÄRTA
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Jesper Waldersten
Rabén & Sjögren(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Några lästips från fiktiva tioåringen

av

Att jag har en tioåring här hemma och att han läser rätt mycket har jag skrivit om på Kulturkollo redan. Nu tänkte jag att det är dags för ett uppdaterat lästips från nämnde herre, via mig då. Det här har vi och han läst och gillat på sista tiden:

Trollspanarna av Annika Widholm (med illustrationer av Jonna Björnstjerna), Hegas 2017
Tredje boken i en serie om Hanna och Malva som gärna (men inte helt frivilligt) spanar på allehanda läskigheter. Här är det troll, men också spöken och zombier förekommer tidigare i serien. Stor text, lagom många bilder och bladvändarspänning gillas. Kan med fördel läsas under några annars tråkiga timmar när likaledes tråkiga föräldrar förhindrar skärmanvändning.

Rådisgänget av Håkan Ahrling (med illustrationer av Peter Häggström), Idus 2017
Den här boken, om vännerna Danne och Rolle och deras råttor, lämpar sig nog bäst att läsa tillsammans. Det händer mycket här, och kanske särskilt inuti pojkarna i boken och oss läsare. Viktiga frågor som liv och död tas upp och lockar till samtal.

Handbok för superhjältar av Elias och Agnes Våhlund, Rabén & Sjögren 2017
Något motvilligt (mamma bibliotekarien drar ju hem så hemskt mycket som kan upplevas som tillrättalagt eller i alla fall vuxenvalt) tog han sig an de två första delarna i serien om Lisa som vantrivs i skolan och tar saken i egna händer. Båda var utlästa på någon timme och jag har nu på utfärdad order reserverat bok tre som kommer i april.

I ljudboksform har det lyssnats på Rick Riordans böcker om Percy Jackson och Warriors-serien av Erin Hunter (tills de svenska ljudböckerna tog slut).

Tioåringen har förstås också läst senaste boken om Kapten Kalsong (säkert påeldad i sin kärlek till denne hemske, men oemotståndligt rolige, figur av att vi såg och gillade, filmen i december). Det har också blivit en del manga, just nu i form av Shaman king, alla som finns översatta till svenska är redan utlästa, men det funkar att läsa på engelska också faktiskt (troligtvis för att alla överallt i alla Youtube-klipp om spel pratar engelska…). Och så slukas allt som Hegas ger ut om Batman, Batwoman och de andra superhjältarna.

Som kvällsläsning (efter den förfärliga Krypens drottning (jag tänker inte ens länka för att skydda er från den boken)) har vi just nu:

Den röda pyramiden av Rick Riordan, Modernista 2015
Att vi läser den här beror förstås på hur mycket Riordans Percy Jackson-serie uppskattades. Den röda pyramiden är första delen i en tegelstenstrilogi som heter Kanekrönikan. Temat är egyptisk mytologi och syskonskap. Den är en ren fröjd att högläsa, tioåringen gillar och vi föräldrar tycker att Riordan är något av en mästare på att bygga en historia. Det känns lite lyxigt att befinna sig i början av en så bra berättelse.

Det var några tips från den fiktiva tioåringen och hans mamma. Vi vill gärna ha fler lästips om du har några på lut, överskölj oss gärna i kommentarerna.

Uppdatering: Tioåringen kräver efter genomläsningen av texten att jag visst ska länka till Krypens drottning eftersom ”de som läser kanske har barn som gillar den”, precis som jag har… Så här kommer den – länken till Krypens drottning och den lika förhatliga första delen i serien, Kryp.

Sent i november

av

sent-i-novemberDe här böckerna om Mumindalen och alla däri, de kan inte beskrivas eller recenseras. De kan inte reduceras till några ord på en blogg. När jag har suttit med Sent i november har det hänt mer än en gång att jag nästan börjat gråtà av ren lycka över att det här finns. De här orden är skrivna och älskade och det betyder att jag inte är ensam i världen om att vara egen. Onkelskruttet, Hemulen, Homsan, Filifjonkan, alla som vandrar till huset och finner det tomt. Alla som sätter sig där och väntar på att muminfamiljen ska återvända från fyrön. De är som jag, olika delar av mig, några sidor av mig. Och de är så mycket novemberstämning, på ett bra sätt (jo faktiskt). En annan sak den här boken är är medicin, det borde vara självklart att skriva ut det här på recept till alla utmattade, trötta och ledsna därute. Det läker.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
SENT I NOVEMBER
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 9 i serien. Del 8: Pappan och havet[/su_note]

Pappan och havet

av

För någon vecka sen instagrammade jag lyckligt att jag kunde lyssna på ljudböcker. Då hade jag försökt ett bra tag med en väldig massa olika röster utan att hitta något jag klarade av. Det är dels koncentrationssvårigheterna som gör det, men också ljudkänsligheten tror jag. Det blir så nära med en ljudbok.

pappan-och-havetDet som till slut funkade var Mumin, inläst av Mark Levengood. Jag testade Tove Janssons egen inläsning först och det gick inte alls, av oklar anledning. Men med Mark och Mumin har det funkat. Jag lyssnar när jag stickar (eller stirrar på träd) och jag gör det bara små stunder i taget, rekordet är 30 minuter men då var jag riktigt trött efteråt och blev tvungen att sova. Inte minns jag så särskilt mycket efteråt heller, för att jag inte orkar fokusera förstås, men det är ok.

Jag har insett att jag tidigare bara läst väldigt korta stycken om muminfamiljen, bilderböcker och noveller. Att äntligen möta dem alla på riktigt är väldigt mycket som balsam för själen. De är så oerhört underbart sina egna allihop, på ett vridet och mindfult sätt (och helt utan stress, mindfulness brukar annars sällan vara stressfritt…). My är så bitsk, Mumin en sån drömmare, pappan som slits mellan att ta hand om familjen så som han tror att han måste och gör, och att göra det där andra han egentligen vill. Och Mårran! Åh så jag tycker om Mårran, och Mumintrollets styrka att se henne för den hon är i den här boken. Mårran är världshistoriens sorgligaste karaktär, och ändå så oerhört vacker. Det händer att jag identifierar mig med henne, då är det skönt att det finns mumintroll här i världen som är beredda att komma med lyktan så Mårrorna kan få dansa de också.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
PAPPAN OCH HAVET
Författare: Tove Jansson
Förlag: Bonnier Audio (2009)
Inläsare: Mark Levengood
Del 8 i serien om Mumintrollen, jag läser i helt fel ordning och det gör ingenting.[/su_note]

Några barnböcker

av

Jag är ju inte bara bokslukare för egen del, jag läser dagligen för två barn också och det här är vad vi ägnat sommaren åt:

spiderwick chronicles

Vi har läst hela Spiderwick-serien. Och Bortom Spiderwick-serien. Vi har sett filmen. Vi har lånat Fälthandboken på biblioteket, och hastigt återlämnat den när vi förstod att det inte alls var säkert att ha den i huset…

Vi har haft en alldeles underbar sommar och nu såhär i efterhand är det ingen som vill kännas vid att allt började med påtvingad läsning eftersom jag ville läsa Holly Black och ungarna inte förstod sitt eget bästa förrän första kapitlet var genomläst. Jag kommer låta det passera utan någon ”vad var det jag sa”-dans, men lita på att jag kommer använda det som argument nästa gång påtvingad läsning är nödvändig.

Annat jag och vi läst:
Herr Grums – honom börjar jag tröttna en smula på och möjligen barnen också…

Odd och frostjättarna – läste jag själv och den var verkligen inget utöver det vanliga. Jag tänkte att den skulle vara i klass med min bästa Gaiman – Coraline – men det var den ju inte. Han är fascinerande ojämn herr Gaiman.

Flickan på tavlan

av

flickan-pa-tavlanNu har jag läst Flickan på tavlan, främst av två mycket starkt vägande skäl – omslaget och Bokbabbels hyllning. Och jag gillar boken, väldigt mycket till och med. Samtidigt ligger det något obestämt, skavigt, och gnager i bakgrunden…

På 145 korta sidor träffar vi Ella, lär hon känna en nyinflyttad kille, blir kompisar avståndstagande, anar vi en spricka i gymnastikkompisens yta, köper Ellas föräldrar ett torp, lär sig Ella (den hårda vägen) att det spökar i stugan, träffar hon några åldringar och får vi möta den olyckliga flickan på tavlan. Jag älskar verkligen varenda berättelsetråd i den här boken och hade önskat att i alla fall få följa någon till slut. Hur ska det gå för Dylan? Kommer Ella fortsätta med gymnastiken? Vad är det egentligen som sker i kompisgänget? Vad händer med torpet och flickan och…? Kommer det en fortsättning eller måste jag helt enkelt leva med att ha fått en inkik i Ellas liv och sedan klara av att lämna det vid det?

Flickan i tavlan är en fin liten bok, till skillnad från Bokbabbel blev jag inte det minsta rädd men det gick bra ändå…

Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund. Rabén & Sjögren

Finns också som Ebok hos Bokii.se

En barn- och ungvecka får det blir!

av

De senaste månaderna har jag läst en del ungdomsböcker vars recensioner jag samlat på hög för att kanske göra en temahelg. Men så drabbades jag av barnbokslängt också och läste en hög böcker för lite yngre barn häromdagen och plötsligt hade jag nog mycket material för en hel vecka. Så med undantag för en ny tävlingsfråga på fredag och kanske något annat som måste kommuniceras så kommer bloggen helt ägnas åt barn- och ungdomsböcker den här veckan. Det kommer bli minst sju recensioner och lite annat smått och gott. vi drar igång om en liten, liten stund.

Semestertips för de lite mindre

av

Jag blev ombedd att skriva en gästartikel med sommarläsning för sajten Resa med barn och eftersom sånt är svårt att motstå hittar ni mitt inlägg här. Jag tipsar om böcker för barn och ungdomar och lyckas klämma in en hel hög favoriter – Barbro Lindgren, Stina Wirsén, Pija Lindenbaum, och så Jellicoe Road förstås 😉

Tre riktigt bra ungdomsböcker

av

Just nu läser jag en kurs i barn- och ungdomslitteratur där vi naturligtvis läser en hel del böcker(…). Alla skriver jag inte om här men ibland snubblar jag över några riktigt bra som jag bara måste tipsa om. Här kommer mina senaste tips på tre riktigt bra ungdomsböcker:

Först och främst har vi Agnes Cecilia – en sällsam historia av Maria Gripe. Denna gigant som jag inte läst ett ord av tidigare. Men oj så förälskad jag blir. Det är inte så att det är månadens bästa bok för mig men jag gillar den mycket och ännu mer för att jag inser hur oerhört förälskad jag hade blivit om jag läst den i ”rätt ålder”. Jag gillar naturligtvis det övernaturliga men också vänskapen mellan Nora och Dag. Jag tycker om den tysta sorgen och den aggressiva som Nora uttrycker och förtrycker. Jag älskar, älskar, älskar att vi här har en författarinna som respekterar sina läsare till 100%. Det här är en självklar bok att ställa i bokhyllan på vänt till mina barn blir stora nog. Då ska här högläsas och diskuteras! Andra som orkat skriva riktiga och läsvärda recensioner av Agnes Cecilia är Helena och Lyran.

Tusen gånger starkare av Christina Herrström är en annan engagerande bok som jag läste ut på en dag för att den verkligen fångade mig. Den utspelar sig under ett skolår där en ny tjej kommer till klassen och ställer allt på ända. Det handlar om hur tjejer görs till problem för att de inte ”tar plats” och vad som kan hända när någon ifrågasätter de osynliga normer som finns. Tusen gånger starkare är en väldigt bra bok om hur det kan vara att gå i skolan. Jag känner väldigt väl igen mig i berättaren som tillhör de mesigare och inte vågar göra sin röst hörd, skillnaden mellan oss är att hon har lite bättre betyg och rejält mycket mer utvecklad analysförmåga än jag hade på den tiden. Alla borde läsa den här – ungdomar, föräldrar, lärare…

Som jag vill vara av Katarina von Bredow är en bok som faktiskt gav mig lite ångest. Lite föräldraångest. När Jessica i boken blir gravid efter världens finast skildrade bli-ihop-kväll på en fest snör det ihop sig i magen på mig. För Jessicas mamma tar det inte så bra och när hela omvärlden vill tvinga henne att göra abort kan jag nästan inte andas eftersom det känns som att jag håller på att stängas in i alla de där argumenten tillsammans med henne. Och då är jag inte ens tonåring, eller gravid… Det här är den första bok av Katarina von Bredow jag läser men jag förstår verkligen direkt varför hon är så populär bland de yngre låntagarna på biblioteket. Dessutom står det än en gång klart för mig efter att ha läst de här tre böckerna att vi vuxna borde läsa mycket mer ungdomsböcker än vi gör. För att få tillbaka förståelsen och för att det finns så många bra att välja på.