Den där Harry

Nu är jag väl sådär sist i världen igen men tillslut så har även jag läst Harry Potter. Harry Potter and the Philosopher´s Stone är kursbok i en av de kurser jag läser under våren och således var jag mer eller mindre tvungen att läsa den. Missförstå mig rätt, jag har inte levt med någon uppfattning om att Harry P skulle vara särskilt dålig – snarare tvärtom. Jag har tänkt mig den som spännande, medryckande och välskriven. Den är ju rätt så älskad… Min motvilja har varit av den mer svårförklarliga varianten, troligen har det något att göra med hur oerhört hyllade böckerna är. Jag är ju lite känslig för sånt, haussandet.

Men nu har jag alltså läst och jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Jag drogs inte alls in i världen och jag gillade inte ens Harry och hans anhang särskilt mycket. Vi klickade liksom inte på hela boken. Jag har ingen aning om varför, kanske för att jag hade för höga eller felaktiga förväntningar? Kanske för att jag är för gammal? Men jag tror faktiskt inte att den säg 12-åriga Helena skulle ha fastnat för det här heller. Boken är ju inte dålig eller händelsefattig men jag får ändå aldrig riktigt grepp om den. Det är väl bara att konstatera att alla böcker inte kan vara skrivna för just mig och att jag får lämna Harry Potter i tryggt förvar hos dem som redan älskar honom.

Kan ni kanske förklara vad det är som är så fantastiskt med den där Harry och varför alla älskar honom så innerligt? Och finns det kanske någon annan bland er som inte heller föll för honom (eller är jag så ensam i världen som jag känner mig)?

Skuggporten

skuggportenAnna hör plötsligt sin mamma ropa på hjälp. Men mamma har varit försvunnen och förmodat död i sju år… Så börjar den danska ”fantasydrottningen” Lene Kaaberbøl sin senaste berättelse för att sen leda oss in i  en skuggvärld där ingenting är som det först verkar. 

Anna söker sin mamma men samtidigt också sig själv och kanske framförallt meningen med sin existens. Skuggporten är en ungdomsbok i fantasygenren med allt vad det innebär av oknytt och sagoinslag men det är också en bok som ibland kommer väldigt nära inpå.

Jag tycker mycket om den här boken och ser fram emot att få plocka med den på mina bokpratsturnéer i skolorna eftersom jag tror att den kommer att kunna locka till läsglädje hos många. Och sen är det ju aldrig fel med en tuff tjej i huvudrollen…

Hunden som log

Ulf Stark har ju skrivit en hel del (gå till vilket bibliotek som helst och du hittar en ganska lång radda böcker på barnavdelningen med Stark-böcker)… Härom dagen läste jag När jag besökte himlen och grät en skvätt här vid jobbskrivbordet. Idag läste jag Hunden som log. Om en hund. Som dör. Och barnen som älskar honom…Tunga saker.

Det handlar om Jojjo och hans hund King. Jojjo har just fått veta att King ska dö och har därför flytt ut till kojan för att undvika det oundvikliga. Jojjo och hans gäng bestämmer sig för att ge King en perfekt avslutning på livet och drar ut honom på ett hejdundrande äventyr.

Det är så skärande vackert alltihop. Kärleken, förlusten, ömsintheten och sorgen. Det finns ett allvar och ett mod i att ta barn och deras känslor på allvar. Jag har växt upp med djur och formats av kärleken till just dessa inivider och förlusten av dem när de dött. Jag blir varm i hela kroppen av att det finns böcker och författare som verkligen kan känna den erfarenheten och sätta den på pränt. Det finns något så vackert och ömsint över den korta skildringen av pojken och hundens sista natt i kojan att man inte kan annat än le – med klumpen hårt nedsvald i halsen.