Barn- och ungdomslitteratur

Hunden som log

av

Ulf Stark har ju skrivit en hel del (gå till vilket bibliotek som helst och du hittar en ganska lång radda böcker på barnavdelningen med Stark-böcker)… Härom dagen läste jag När jag besökte himlen och grät en skvätt här vid jobbskrivbordet. Idag läste jag Hunden som log. Om en hund. Som dör. Och barnen som älskar honom…Tunga saker.

Det handlar om Jojjo och hans hund King. Jojjo har just fått veta att King ska dö och har därför flytt ut till kojan för att undvika det oundvikliga. Jojjo och hans gäng bestämmer sig för att ge King en perfekt avslutning på livet och drar ut honom på ett hejdundrande äventyr.

Det är så skärande vackert alltihop. Kärleken, förlusten, ömsintheten och sorgen. Det finns ett allvar och ett mod i att ta barn och deras känslor på allvar. Jag har växt upp med djur och formats av kärleken till just dessa inivider och förlusten av dem när de dött. Jag blir varm i hela kroppen av att det finns böcker och författare som verkligen kan känna den erfarenheten och sätta den på pränt. Det finns något så vackert och ömsint över den korta skildringen av pojken och hundens sista natt i kojan att man inte kan annat än le – med klumpen hårt nedsvald i halsen.

Djävulstanden

av

– Strunt i barnen! fräste mamma Bajaba och försvann ner i gången så det rök om det. Hon ropade över axeln: de kan äta jord!

DjävulstandenDet är inte riktigt så man är van att mammor porträtteras i barnböcker. Det är alldeles ljuvligt! I Gro Dahles kapitelbok om djävulen Baas får vi följa med ner i underjorden på riktigt. Där är det fint att vara elak och elakast av alla är mamma. Pappa och släkten är också elaka men inte som hon… Baas känner sig annorlunda och utanför. Han är inte elak nog, hans tänder lossnar inte för att ge plats för riktigt vassa djävulständer och han drömmer hela nätterna om att få sova på en riktig kudde istället för en hård och kantig sovsten.

Språket i boken är alldeles underbart vackert och halsbrytande. Liknelserna liknar ingenting annat. Jag är också väldigt förtjust i det uppbrytande av könsroller och familjenormer som Dahle ger sig på. Och jag tycker mycket om att karaktärerna får vara komplexa också i en bok för barn.

Det finns en sådan kärlek där nere i underjordens grottor som man bara kan älska. I slutet av boken är det minsann hårda, arga och elaka mamma Bajaba som ger Baas den allra hetast efterlängtade gåvan – utan att hon för den sakens skull sluta att vara hård, arg och elak.

Baas svalde en gång till för att få ner puddingen och mötte mormor Bamamas blick över puddingskålen. Hon nickade mot honom och gav honom en liten glimt ur djupet av sina svarta ögon. Glimten växte till en liten låga som dansade som en liten eldmyra mellan dem ett kort ögonblick innan den försvann. Baas kände sig alldeles yr. Hon visste om honom. Hon förstod honom. Efter det blev puddingen mycket lättare att svälja.

Ps: Förresten ska jag sluta kalla en potatis för en potatis från och med nu – källarbarn som djävlarna i underjorden låter så oändligt mycket vackrare.

Ljudet av ditt hjärta

av

Edward är tillbaka hos Bella och allt borde naturligtvis vara fantastiskt. Ljudet av ditt hjärtaMen hennes relation till Jacob är mer komplicerad än någonsin samtidigt som människor mördas på löpande band i grannstaden och  en hämndlysten vampyr gör sitt bästa för att döda Bella. Dessutom har Edward ställt krav om giftermål på Bella… Ni hör ju – det är fullt upp i Forks…

Till och från har jag varit rätt rejält irriterad under läsningen av den här boken – ibland rent av arg. Det handlar mest om hur Bella görs hjälplös och Edward görs till överbeskyddande kontrollfreak under stora delar av boken. Men jag väljer att bortse från det såhär i efterhand eftersom det tar sig mot slutet…

En stor fördel med boken är att den äntligen når fram till en problematisering av Bellas önskan att bli vampyr. Något irriterande är det dock fortfarande att hon först efter ett år förstår vidden och konsekvenserna av ett sådant beslut. Jag tycker också mycket om att man i en ungdomsbok presenterar huvudpersonen för ett problem som inte har någon självklar eller ens en bra lösning. Bella älskar både Edward och Jacob och hur hon än väljer kommer den bortvalde och HON att lida. Jag tycker om det ickeförenklade och att föra in det vuxna på riktigt i en bok för människor på tröskeln till vuxenheten.

I övrigt kan jag säga att Bella tar ett steg framåt när det gäller självbestämmande och självkänsla i slutet av boken och jag hoppas att det fortsätter så i den fjärde och avslutande delen.

Jag är lite kär i Barbro

av

För någon vecka sen läste jag den här fina artikeln i DN. Barbro Lindgren vänder tillbaka till rötterna och minnena. Hon var glad att hon nått ut med sina böcker. Jag tycker storheten med henne är att hon når in också. Innanför skal och bortom det som verkar vara. Att läsa Vems lilla mössa flyger vems lilla mössa flygerär förvisso en skrattfest men en där tårarna ligger på lut i bakgrunden. Att uppleva Nökhamlet är också att fundera över det som leksaksdjuren i boken ständigt undrar – Vad Lever Man För?

Ser jag en bok av Barbro Lindgren i någon utförsäljningsback på biblioteket så hugger jag den direkt oavsett hur kantstött den är. Man vet liksom att det kommer att vara bra. Favoriterna då – förutom Vems lilla mössa flyger och Korken flyger? bennyDet måste vara Benny – älskade Benny som gör det där man inte får men gör ändå. Älskad av 4-åring, 2-åring och 32-åring i min familj i alla fall. Ser fram emot att upptäcka böckerna om Sparvel när barnen blir lite större.

När jag hör din röst

av

Totalt uppslukande! Men mest för att man känner sig så mycket smartare än Bella och vet hur allt ska sluta innan det börjar. Man vet ju att Edward älskar henne trots allt… Detta bidrar dock till den förväntan på återföreningen som byggs upp genom boken. Upplösningen blir dock något abrupt. Det finns över huvud taget mycket som är oproblematiserat och oklart – främst Bellas beslut att vilja bli vampyr vilket plötsligt står där som ett faktum utan att ifrågasättas eller motiveras särskilt djupt. Och varför älskar hon egentligen Edward så mycket? Mer drivkrafter tack!När jag hör din röst

Jag tillhör inte dem som drömmer om någon blek, undflyende och träig ”Edward-vampyr” om nätterna direkt. Gillar helt klart Charlaine Harris livsbejakande ”Eric-vampyrer” bättre. Men det är väl inget fel på lite gammaldags romantik heller även om jag önskar att Bella kunde hänga upp sitt liv på annat än killar också.

Jag går vidare till del 3 och hoppas på lite mer bett i framförallt Bella där…

Den fjortonde bruden

av

Ibland är det märkligt hur man snubblar över något som kanske kan vara en guldklimp trots att det ser ut som en liten gråsten. Under läsningen av den debatt som rasade i DN förra hösten om Twilightserien stötte jag på ett tips på en bok som skulle ha ett liknande tema men vara bättre (främst ur ett genusperspektiv). I hyllan stod den, inte utlånad på länge, men nött och påtagligt åldrad till utseendet. Ann Meredith Pierces Den fjortonde bruden var helt enkelt inte mycket för världen.

Men när jag väl trädde in i Aeriels värld fann jag att den var allt annat än föråldrad. Jag mötte en flicka som utvecklades till kvinna, en Ikar (en sorts varelse som visar sig vara såväl en Ikaros som flyger allt för nära solen som en vampyr) som blir en man och en ondska som naturligtvis hotar att förgöra alltsammans. När Aeriel tillfångatas av Ikaren för att passa upp på hans tidigare hustrur (nu lämnade utan blod och själar) inleds en lång process för dem alla. Aeriel finner sig dragen till vampyren men också full av avsmak inför vad han gjort mot kvinnorna. Aariel beger sig ut på en resa för att hämta det verktyg som kan befria kvinnorna – och döda Ikaren…

Jag tycker mycket om hur Pierce har gjort en egen mytologi kring vampyren. Kanske hade det varit svårare idag – efter Rice, Meyer och Harris? Invändningar har jag dock mot att det blir lite väl mycket mytologi och saga på vissa ställen vilket ju kan vara ett problem med fantasy. Men samtidigt är stämningen fantastisk. Och viktigast av allt – läsaren får inte allt skrivet på näsan utan får sväva i viss ovisshet och dessutom utan att vara säker på att det någonsin blir uppenbarat. Där är uppfriskande att få pussla på egen hand.

Hur är det då med genusaspekten som skulle vara så överlägsen Meyers? Jo, det är den ju. När Meyers Bella ramlar och trånar och hamnar i situationer där hon behöver hjälp är Aeriel förvisso rädd och osäker och gör misstag men hon reder också upp sina egna problemhärvor. OCH hon må förvisso älska vampyren mot slutet och hon må förvisso vara beredd att dö för denna kärlek men inte till vilket pris som helst. Och äktenskapet är inte lösningen på alla problem vilket troligen utvecklas och fördjupas i de kommande delarna av trilogin.

Om jag kunde drömma

av

Gud så mycket skit man hört om den här boken – den är dåligt skriven, den är förkastlig ur ett könsperspektiv, den är det och den är det och den är det… Och så läser man och inser att – det är ju bara en bok, trots allt.Om jag kunde drömma - Stephanie Meyers

Den ÄR inte fantastisk i vare sig språk, uppbyggnad eller plot. Huvudpersonen ÄR lite smått irriterande i sin hjälplöshet och hjälten ÄR inte världens bästa förebild för unga män (eller kvinnor). Men vad sjutton – det är bra underhållning.

Inledningen känns bättre än avslutningen och tiden innan Bella och Edward (rätt abrupt) utrycker sin odödliga kärlek för varandra är kittlande. Sen blir det lite mycket av obegripliga svängar och en studie i konstiga handlingsmönster.

Och ärligt – varför älskar Bella Edward så mycket? Visst är han mystisk och visst är han stark och visst är han mycket annat som vi tjejer lärt oss att tillbe och önska i fantasivärlden. Men är han inte lite träig också? Och ärligt – varför älskar Edward Bella så mycket? Är det för att hon faller och hela tiden måste hjälpas upp?Men kärleken kanske inte alltid kan förklaras och allt måste inte vara logiskt. Så jag köper boken och jag kommer att läsa fortsättningarna med samma glödande intresse. Men jag drömmer inte om Edward om nätterna och jag identifierar mig inte med Bella. Kanske är jag för gammal?

Ps: Jag läste någonstans att anledningen till att böckerna var så populära var att Bella var någon för alla oss som är eller har varit en vanlig, klumpig och inte underskön 17-åring att identifiera oss med. Att vi också fick en möjlighet att leva drömmen om att en sån tjej kunde få älskas av den snygga, mystiska killen. Och det kan väl tyckas sympatiskt. Det finns alldeles för många perfekta tonåringar i ungdomslitteraturen – MEN Bella är inte bara alldaglig och klumpig och i viss mån självständig. Hon är också hjälplös och i ständigt behov av en räddande ängel. Det är väl det som kan vara lite svårt att identifiera sig med. Kanske kan jag hoppas på en fördjupning i fortsättningen? Eller barkar det helt åt skogen? Ds