Skuggorna i spegeln

Jag känner mig en smula kluven inför denna ungdomsroman av Inger Edelfeldt. Egentligen tycker jag väldigt mycket om den – what´s not to like liksom – det är vampyrer, det är suicidala och mörka tonåringar i brytningstid, det är kärlek större än livet och allt det där som gör läsarlivet värt att leva. Men det är något med språket som irriterar mig. Edelfeldt har skapat ett ungdomsspråk som känns lite för mycket och som försöker lite för mycket. Men det funkar ändå och är fint på något märkligt sätt. Men det är ändå språket som gör mig kluven – och vampyrerna faktiskt.

Arri faller handlöst för Oscar och efter, vad som för Arri känns som en, evighet förenas de i sitt (delvis egenskapade) utanförskap och en delad smärta och längtan bort från allt och alla utom varandra. Parallellt med denna kärlekshistoria kommer Arri, genom sin spegel, i kontakt med en dimension befolkad av höviska vampyrer.

Jag har lite svårt för vampyrinslagen men vet samtidigt inte riktigt varför. De är effektfulla och visst är det trevligt med lite gammaldags Anne Rice-vampyrer igen men samtidigt blir det lite splittrat. Jag känner mig väldigt hemma i berättelsen om Arri och Oscar – deras smärta, osäkerhet och okuvliga kärlek som på tonårsvis river ner allt och övervinner allt. Vampyrinslagen känns i vissa lägen lite påklistrade och jag vill hellre ha mer av Arri och Oscar och deras inre liv och relationer.

Jag kommer definitivt att rekommendera den här boken till varenda läshungrig tonåring i min väg (möjligen med undantag av de allra mest suicidala – även om det kanske är de som verkligen skulle tycka om den…). Själv skulle jag ha tillbett den här boken om jag var i sextonårsåldern och fick sätta tänderna i dess djupa mörker och desperation. Det är en mycket bra ungdomsbok men jag känner mig ändå fortsatt kluven till vissa delar av den.

Ondvinter

Jag läser inte så ofta ren fantasy och är inte så bevandrad i genren. Men första delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet är en väldigt bra bok, det förstår till och med jag. Om den är bra som fantasy betraktat kan jag inte riktigt uttala mig om men som bok betraktad är den i alla fall finfin.

Det här är ungdomslitteratur när det är som bäst. Den tar sina läsare på allvar och litar på att de kan hantera svåra ämnen som död, sorg och förräderi. Björklid väjer aldrig för det svåra och tunga utan låter det istället ta över hela den värld han skapar. Den förlamande ondvintern blir så påtaglig att man nästan fryser i soffan.

Berättelsen är delvis skriven i vi-form då huvudpersonerna Wulf och Sunia delar en gemenskap som för dem är helt naturlig men som snart visar sig förgänglig. Berättelsen börjar just som tvillingarna ställs inför den plötsliga uppenbarelsen att deras liv inte är vad det alltid synts vara. Fadern bär hemligheter som snart visar sig bli dödliga. Rädda och förlamade av sorg tvingas Sunia och Wulf fly ut i en värld som de aldrig vetat existerade.

Berättelsen och språket är vackert, böljande, poetiskt och mystiskt. Släktskapet till Mio min Mio finns där även om den här bokens motsvarighet till Riddar Kato är den än så länge diffusa Kylan. Ondvinter är dessutom vuxnare, mörkare och delvis hopplösare.

Slutet är fint och öppnar för fortsättningen utan att vara en irriterande cliffhanger. Jag har redan ställt mig i kö på fortsättningen Eldbärare och rekommendationer kommer snarast att gå ut till min läsglada 13-åriga kusin.

Ännu mer vampyrer

Så kommer det tydligen en ny bok i Twilight-serien. Det ska vara en kortroman/långnovell om en “nyfödd” vampyr som heter Bree Tanner. Boken, som kommer i juni, har förstås också en egen hemsida (vilket väl alla böcker och tv-serier ska ha nuförtiden). Jag förstår att många Meyer-fans blir glada en dag som denna men själv måste jag säga att jag inte direkt darrar av förväntan. Det är förvisso vampyrer men jag drabbades av ganska rejäl mättnad när det gäller Twilightvamparna efter att ha läst de fyra första delarna i serien förra sommaren. Så jag kommer nog inte läsa den här vilket jag dock utgår ifrån att ganska många andra kommer att göra 🙂

Mer om detta på Bokhora.

Skuggornas demon

Rensade lånehyllan lite i lördags. Det fick bli Skuggornas demon av Amelia Atwater-Rhodes. Boken är minst sagt behändig på sina 150 sidor ochden passade alldeles lagom för en sysslolös lördagskväll. Och så handlar den ju om vampyrer..

skuggornas demonTog reda på i efterhand att den är nummer två i en serie vilket möjligen kan ha spelat in på min upplevelse. Det känns nämligen ganska ytligt det hela. Personskildringen, storyn, vampyrlegenden – allt. Boken skulle med fördel ha kunnat var betydligt längre än den är. Jag saknar lite humor (som den i  Sookie Stackhouse-böckerna) men välkomnar ändå mörkret. Med lite  fördjupning skulle den här boken kunna bli minst lika populär som Stehenie Meyers böcker och dessutom skulle det troligen bli rätt rejält mycket bättre på många sätt. Så kort sagt: Jag gillar det här, skulle kunna gilla det ännu mer men inser att jag kanske skulle bli helnöjd om jag läste hela serien…

Så länge vi båda andas

Så var den slut då – sagan (men det dyker väl upp någon fortsättning antar jag…). Bella fick förstås sin Edward (och det får hon redan i början av boken så det är inte att avslöja för mycket för er som inte läst) och de är förstås lyckliga tillsammans och allt är bara härligt och tonårsdrömskt… Som förväntat alltså men ändå inte.

så länge vi båda andasI den sista av Stephenie Meyers Twilight-böcker ställs allt på sin spets. Läsaren bjuds på överraskningar, plötsliga svängningar, känsloutbrott och stridigheter så det står härliga till. Och det är bra – riktigt bra. Den första delen i serien var ok med sin söta tonårsromantik och sitt “flicka möter oemotståndlig vampyr och komlicerad kärlek uppstår”- tema. Del tre och fyra kändes relativt anonyma och nu i efterhand var de mest transportsträckor fram till denna avslutande bok. Här får Bella blomma ut och bli den starka kvinna man hoppats på. Här får känslorna och slagsmålen bli larger than life och här tillåts det bränna till lite emellanåt.

Om serien som helhet tycker jag att den är ok – ingen måsteläsning på något sätt men rätt trevligt för det mesta. Men om man väljer att läsa så får man absolut inte ge upp under tvåan och trean utan hänga sig kvar till avslutningen.

Nu ska det bli lite skönt att lämna dessa vampyrer bakom mig och gå vidare till nästa…

Ljudet av ditt hjärta

Edward är tillbaka hos Bella och allt borde naturligtvis vara fantastiskt. Ljudet av ditt hjärtaMen hennes relation till Jacob är mer komplicerad än någonsin samtidigt som människor mördas på löpande band i grannstaden och  en hämndlysten vampyr gör sitt bästa för att döda Bella. Dessutom har Edward ställt krav om giftermål på Bella… Ni hör ju – det är fullt upp i Forks…

Till och från har jag varit rätt rejält irriterad under läsningen av den här boken – ibland rent av arg. Det handlar mest om hur Bella görs hjälplös och Edward görs till överbeskyddande kontrollfreak under stora delar av boken. Men jag väljer att bortse från det såhär i efterhand eftersom det tar sig mot slutet…

En stor fördel med boken är att den äntligen når fram till en problematisering av Bellas önskan att bli vampyr. Något irriterande är det dock fortfarande att hon först efter ett år förstår vidden och konsekvenserna av ett sådant beslut. Jag tycker också mycket om att man i en ungdomsbok presenterar huvudpersonen för ett problem som inte har någon självklar eller ens en bra lösning. Bella älskar både Edward och Jacob och hur hon än väljer kommer den bortvalde och HON att lida. Jag tycker om det ickeförenklade och att föra in det vuxna på riktigt i en bok för människor på tröskeln till vuxenheten.

I övrigt kan jag säga att Bella tar ett steg framåt när det gäller självbestämmande och självkänsla i slutet av boken och jag hoppas att det fortsätter så i den fjärde och avslutande delen.

När jag hör din röst

Totalt uppslukande! Men mest för att man känner sig så mycket smartare än Bella och vet hur allt ska sluta innan det börjar. Man vet ju att Edward älskar henne trots allt… Detta bidrar dock till den förväntan på återföreningen som byggs upp genom boken. Upplösningen blir dock något abrupt. Det finns över huvud taget mycket som är oproblematiserat och oklart – främst Bellas beslut att vilja bli vampyr vilket plötsligt står där som ett faktum utan att ifrågasättas eller motiveras särskilt djupt. Och varför älskar hon egentligen Edward så mycket? Mer drivkrafter tack!När jag hör din röst

Jag tillhör inte dem som drömmer om någon blek, undflyende och träig ”Edward-vampyr” om nätterna direkt. Gillar helt klart Charlaine Harris livsbejakande ”Eric-vampyrer” bättre. Men det är väl inget fel på lite gammaldags romantik heller även om jag önskar att Bella kunde hänga upp sitt liv på annat än killar också.

Jag går vidare till del 3 och hoppas på lite mer bett i framförallt Bella där…

Den fjortonde bruden

Ibland är det märkligt hur man snubblar över något som kanske kan vara en guldklimp trots att det ser ut som en liten gråsten. Under läsningen av den debatt som rasade i DN förra hösten om Twilightserien stötte jag på ett tips på en bok som skulle ha ett liknande tema men vara bättre (främst ur ett genusperspektiv). I hyllan stod den, inte utlånad på länge, men nött och påtagligt åldrad till utseendet. Ann Meredith Pierces Den fjortonde bruden var helt enkelt inte mycket för världen.

Men när jag väl trädde in i Aeriels värld fann jag att den var allt annat än föråldrad. Jag mötte en flicka som utvecklades till kvinna, en Ikar (en sorts varelse som visar sig vara såväl en Ikaros som flyger allt för nära solen som en vampyr) som blir en man och en ondska som naturligtvis hotar att förgöra alltsammans. När Aeriel tillfångatas av Ikaren för att passa upp på hans tidigare hustrur (nu lämnade utan blod och själar) inleds en lång process för dem alla. Aeriel finner sig dragen till vampyren men också full av avsmak inför vad han gjort mot kvinnorna. Aariel beger sig ut på en resa för att hämta det verktyg som kan befria kvinnorna – och döda Ikaren…

Jag tycker mycket om hur Pierce har gjort en egen mytologi kring vampyren. Kanske hade det varit svårare idag – efter Rice, Meyer och Harris? Invändningar har jag dock mot att det blir lite väl mycket mytologi och saga på vissa ställen vilket ju kan vara ett problem med fantasy. Men samtidigt är stämningen fantastisk. Och viktigast av allt – läsaren får inte allt skrivet på näsan utan får sväva i viss ovisshet och dessutom utan att vara säker på att det någonsin blir uppenbarat. Där är uppfriskande att få pussla på egen hand.

Hur är det då med genusaspekten som skulle vara så överlägsen Meyers? Jo, det är den ju. När Meyers Bella ramlar och trånar och hamnar i situationer där hon behöver hjälp är Aeriel förvisso rädd och osäker och gör misstag men hon reder också upp sina egna problemhärvor. OCH hon må förvisso älska vampyren mot slutet och hon må förvisso vara beredd att dö för denna kärlek men inte till vilket pris som helst. Och äktenskapet är inte lösningen på alla problem vilket troligen utvecklas och fördjupas i de kommande delarna av trilogin.

Om jag kunde drömma

Gud så mycket skit man hört om den här boken – den är dåligt skriven, den är förkastlig ur ett könsperspektiv, den är det och den är det och den är det… Och så läser man och inser att – det är ju bara en bok, trots allt.Om jag kunde drömma - Stephanie Meyers

Den ÄR inte fantastisk i vare sig språk, uppbyggnad eller plot. Huvudpersonen ÄR lite smått irriterande i sin hjälplöshet och hjälten ÄR inte världens bästa förebild för unga män (eller kvinnor). Men vad sjutton – det är bra underhållning.

Inledningen känns bättre än avslutningen och tiden innan Bella och Edward (rätt abrupt) utrycker sin odödliga kärlek för varandra är kittlande. Sen blir det lite mycket av obegripliga svängar och en studie i konstiga handlingsmönster.

Och ärligt – varför älskar Bella Edward så mycket? Visst är han mystisk och visst är han stark och visst är han mycket annat som vi tjejer lärt oss att tillbe och önska i fantasivärlden. Men är han inte lite träig också? Och ärligt – varför älskar Edward Bella så mycket? Är det för att hon faller och hela tiden måste hjälpas upp?Men kärleken kanske inte alltid kan förklaras och allt måste inte vara logiskt. Så jag köper boken och jag kommer att läsa fortsättningarna med samma glödande intresse. Men jag drömmer inte om Edward om nätterna och jag identifierar mig inte med Bella. Kanske är jag för gammal?

Ps: Jag läste någonstans att anledningen till att böckerna var så populära var att Bella var någon för alla oss som är eller har varit en vanlig, klumpig och inte underskön 17-åring att identifiera oss med. Att vi också fick en möjlighet att leva drömmen om att en sån tjej kunde få älskas av den snygga, mystiska killen. Och det kan väl tyckas sympatiskt. Det finns alldeles för många perfekta tonåringar i ungdomslitteraturen – MEN Bella är inte bara alldaglig och klumpig och i viss mån självständig. Hon är också hjälplös och i ständigt behov av en räddande ängel. Det är väl det som kan vara lite svårt att identifiera sig med. Kanske kan jag hoppas på en fördjupning i fortsättningen? Eller barkar det helt åt skogen? Ds