Skrivsöndag om Konst av Jeanette Winterson

Det är omöjligt att berätta om Jeanette Wintersons Konst utan att börja med det bokens essäer har fått mig att göra och längta.
🎨 Jag har börjat med morgonsidorna igen.
🎨 Jag har intresserat mig för målad konst, tagit mig an Stina Wolters bok Kring denna konst och läst The death of Frances Bacon av Max Porter.
🎨 Jag har fyllts av längtan efter att ta upp mitt eget målande igen, önskat mig och fått ett akvarellset i födelsedagspresent och börjat experimentera med det.
🎨 Jag har äntligen långsamläst och njutit av Virginia Woolfs Vågorna.
Det är rätt bra marscherat för en bok tycker jag. Men det är inte mer än man kan förvänta när Jeanette Winterson försjunker i ett ämne som hon vet och tycker mycket om.

Boken innehåller texter om konst ur olika perspektiv, tavlor och skrivna ord. Mycket handlar om lust och hängivenhet. Inledningen om hur Jeanette Winterson själv föll för målad konst fastnar, den är så frigörande och lustfylld, men det är nog ändå hennes texter om Virginia Woolfs författarskap (framförallt Orlando och Vågorna) som jag tycker allra mest om. Jag blev som sagt så sugen på att äntligen ta mig tid till att läsa Vågorna att jag gjorde just det.

På bokens sidor hinner hon också avhandla sexualitetens roll och ickeroll i det konstnärliga skapandet (hon tar som exempel hur hon själv ofta klumpas ihop med andra lesbiska konstnärer när det inte är sexualiteten som är det gemensamma utan skapandet), boksamlandets innersta väsen (hon menar att det är en sjukdom och ett öde snarare än en hobby man väljer själv vilket jag har berättat för mina närmaste så att de ska förstå mig bättre ;-)) och penningsamhället som oförenligt med konstnärsskap.

Hon talar om att vilja leva det lugna livet (och beskriver det i detalj), jag vill också leva det lugna livet!

Hon är skarp och revolutionär Jeanette Winterson, som alltid. Hon får mig att vilja göra uppror, se över mina besparingar och leva ett annat liv. Om det inte vore så pretentiöst så skulle jag säga att den här boken har förändrat mitt sätt att se och tänka och därigenom har den förändrat mitt liv. För att vara en bok med det lilla ordet konst som titel är det verkligen en bok om allt, på djupet. Så som det är med ord, de är ofta bedrägliga och omöjliga att lita på…

KONST. ESSÄER OM EXTAS OCH SKAMLÖSHET
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Kabusa böcker (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: Art objects

Häxmodern av Marko Lamberg

Jag har ju varit historiker (en gång historiker alltid historiker kanske?) och mitt specialområde är kvinnohistoria. Min nisch är barnamord och kvinnors relationer till varandra, men det var faktiskt häxprocesserna som ledde mig dit. I de svenska trolldomsrättegångerna såg jag ett utslag av kvinnohat jag inte tidigare anat och det ledde mig in på vägen att berätta oberättade kvinnohistorier.

Marko Lamberg berättar alltså en historia för mig som jag mestadels redan känner till. Om Malin Matsdotter vet jag en del, jag har läst om hennes avighet, att hon inte inordnade sig och följde mönstret. Jag har tänkt en del över hur det var hemma hos henne, med döttrarna som så uppenbarligen var rädda för henne, men kanske också var fientliga. Stämningen kan inte ha varit på topp och det finns en sorg i dessa liv som inte kan mätas eller förstås. Malin var den enda som brändes levande i Stockholms trolldomsrättegångar och hon gick det ödet till mötes eftersom hon var stursk, vägrade erkänna och som ett exempel för andra. Jag tycker att det är väldigt intressant att ta in Marko Lambergs intersektionella perspektiv i mixen. Malin var ju inte bara en kvinna som tvingades försörja sig och sina barn, hon var också änka efter en (för tidelagsbrott) avrättad man och så var hon invandrad från Finland. Hon var en annan på så många sätt.

Som bok betraktat är Häxmodern intressant, men jag kan tycka att den är lite omständligt berättad. Det är väldigt många personer och skeenden som berättas samtidigt och i allt detta kommer Malin bort igen. Jag hade uppskattat en kortare bok som främst fokuserade på Malins liv och öden och hänvisat den som intresserar sig för de andra personerna att läsa vidare i annan litteratur.

HÄXMODERN. BERÄTTELSEN OM MALIN MATSDOTTER
Författare: Marko Lamberg
Förlag: Natur & Kultur (2021)
Översättning: Ann-Christine Relander

En vacker dag av Tomas Bannerhed

I början av sommaren skapade (och återskapade) jag några morgonrutiner – meditationen och långsamläsningen. De är naturligtvis ett och detsamma, med samma syfte, nämligen att lugna ner. Min första långsamläsningsbok för den här gången blev En vacker dag av Tomas Bannerhed och jag kan inte tänka mig en bättre inledning. Varje morgon har jag klivit upp, gjort min frukost och satt mig ute med den och En vacker dag, med fåglarna som enda sällskap.

En vacker dag för oss från soluppgång till solnedgång vid Tomas Bannerhed sida. Han är på Lovön där han hittat lugnet och naturen så många gånger tidigare och den här gången guidar han mig. Jag kan tyvärr sorgligt lite om fåglar och växtlighet, inga namn, inga ljud att känna igen. Det är egentligen chockerande för en människa som älskar naturen och att vistas i den så mycket som jag. Jag skyller på att jag aldrig riktigt lärt mig och det jag tagit till mig är borta nu efter utmattningens härjningar med mitt minne. Det är inte det mest sorgliga som tagits ifrån mig på grund av den så jag väljer att ta det med jämnmod. I naturen får man vara hemma även när man inte vet vad fågeln som sjunger för en heter, man kan känna den ändå. Det känner jag också väldigt tydligt under läsningen, Tomas Bannerhed kan nog för oss båda och han är ok med att guida mig. Det enda som krävs är förståelse för hängivenhet och i alla fall en vilja till kärlek till allt det som finns där ute.

En vacker dag är en av de mest vilsamma böcker jag läst, en av de lugnaste, vackraste, sakral nästan. Jag har älskat varje minut och varje ord. Det är sällan jag hittar böcker jag vill läsa om numera, men till Lovön kommer jag återvända, kanske redan nästa sommar.

EN VACKER DAG
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler (2021)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Fem vintrar och en sommar av Olof Wretling

Jag började lyssna på Fem vintrar och en sommar lite av en slump (jag tyckte mycket om Olof Wretlings humor när jag såg min första säsong av Bäst i test i våras och så såg jag boken på Storytel när jag letade efter något annat) och fastnade genast. Vilken berättare han är Olof Wretling!

Jag älskar hans berättelser om pappan och morfarn (herregud morfar Alfons, vilken stjärna!), om höjdhoppet och kärleken och det där med att vara en orolig själ.

Jag stod på ett fält och grät över det där med att ha oron och fantasin i kroppen, som ett tvillingpar, det var en så fin bild och jag kommer bära den med mig när allt blir mig övermäktigt igen, som det blir. Jag har skrattat högt för mig själv i värsta uppförsbacken på femkilometersslingan hemma i skogen och när jag mötte en pinsamt berörd man på samma promenad.

Skrattet är det mest uppenbara här, men tillsammans med det finns alltid värmen och svärtan. Jag älskar det!

Och just ja, du ska inte läsa den här boken, du ska lyssna den.

FEM VINTRAR OCH EN SOMMAR. DIAGNOSERNA I MITT LIV.
Författare och uppläsare: Olof Wretling
Förlag: Bonnier Audio (2021)

Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner

Hemmasittare (vilket är ett förfärligt ord för en företeelse som innehåller så mycket mer och annat än själva ordet antyder, men jag håller med Nadja Yllner om att det kan användas, i brist på bättre). Det gör ont i mig bara av att tänka på att läsa den här boken, att faktiskt ta in den är riktigt tungt. Men också stärkande.

Lova får svårare och svårare att närma sig skolan under mellanstadiet och till slut kan hon inte alls. Ångest och panik sätter stopp, som en osynlig bur hon inte kan ta sig ut ur. Boken handlar om hennes, men framförallt hennes föräldrars kamp att få ut henne ur buren och för att hitta ett förhållningssätt till en vardag som blev en annan än man tänkt sig.

Den verklighet Lova och hennes familj lever är inte den jag och min familj finns i, men där finns beröringspunkter. Den där balansgången när ett barn inte förmår finnas i skolmiljön all den tid som förväntas den har vi gått i många år.

Det märkligaste för mig var den form av igenkänning den här boken väckte. Jag känner som sagt igen en del i vår verklighet nu, men framförallt känner jag igen den lilla flicka som var jag i Lova. Jag har minnen av att sitta i en bil utanför min högstadieskola utan att kunna förmå mig att kliva ur eller förklara varför. Jag minns en ångest så stark att den fick mig att tillbringa hela lunchrasten på bibliotekstoaletten när jag gick på gymnasiet (när jag alls tog mig hemifrån alltså). Boken väckte tankar som fick mig att ta den stackars 13-åringen, 15-åringen och 17-åringen som var jag i hand och släpa henne ut från det där ensamma rummet som blivit hennes plats. Jag tror på att man kan läka sig själv i efterhand.

Berättelsen om Lova har gett mig exempel och bilder att ta med mig in i mitt vardagsliv idag, men det har också påmint mig om hur det kändes och det är minst lika viktigt. Min huvudsakliga utmaning just nu är att hålla isär det som var jag och det som är nu på ett konstruktivt sätt, men det ska nog också gå. Det är det som är grejen med allt det här, det går alltid att ta sig igenom, på något sätt.

HON KALLADES HEMMASITTARE. OM SKOLAN, TÅRARNA OCH KAMPEN I HALLEN
Författare: Nadja Yllner
Förlag: Forum (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

Säg inget av Patrick Radden Keefe

Trots att jag växte upp med rapporter om oroligheter på Nordirland och minns mycket tydligt när fredsavtalet slöts så måste jag inse när jag läser Säg inget att jag har noll koll på vad som verkligen hände.

Patrick Radden Keefe tar avstamp i bortförandet av tiobarnsmamman Jean McConville i december 1972, när ”The troubles” rasade som värst. Därifrån försöker han reda i vad som hände henne, hon kom nämligen aldrig hem, och för att göra det behöver hela berättelsen om IRA och vissa nyckelpersoner berättas.

Det finns framförallt två saker jag fastnar för och som i sig bevisar hur himla lite jag vet om sånt jag tror jag har koll på. Det första är graden av misär som rådde i Nordirland under tiden som beskrivs (60, 70 och 80-tal främst). Här växte jag upp i min trygga värld av stabilt samhällsbygge och där blev barnen mördare för att överleva, typ. Misären verkar ha varit utbredd också kring dem som inte blev mördare, de kämpade på, eller dog.

Det andra är Gerry Adams. Jag har sett honom som en snubbe med ruffigt förflutet som blev politiker och betydde mycket för fredsprocessen. Det gjorde han förstås, men herregud det där förflutna han förnekar att han har…

Det här är en uppslukande bok, en sorts informativ thriller med sjukt höga insatser. Det står väldigt klart att och varför Nordirland är en krutdurk än i dag och varför Brexit är såväl en fara som en möjlighet beroende på vem man pratar med.

Jean McConville då? Jo, vi får veta vad som hände henne även om flera pusselbitar och den slutgiltiga rättvisan inte faller på plats. Men i sådana här frågor finns inte rättvisa tror jag, det är alldeles för trassligt. Hennes barn borde vara sår för de ansvariga att bära, det som gjordes mot dem är det värsta man läser i den här boken och det vill verkligen inte säga lite.

SÄG INGET. EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND
Författare: Patrick Radden Keefe
Förlag: Albert Bonnier förlag (2020)
Översättare: Bengt Ohlsson

Kristi bruds slav och Knutby inifrån

Jag har läst två böcker om Knutby-församlingen, på samma dag, det var lite mycket… Först kom jag av en slump över Kristi bruds slav och när jag forsat igenom den var jag inte riktigt klar utan letade upp också Knutby inifrån. På det sättet fick jag två unika perspektiv på samma berättelse och det var mycket fascinerande och helt dränerande.

Egentligen är det konstiga inte att jag läst de här böckerna utan att jag inte tagit del av något av det andra (det finns hur många böcker och tv-serier som helst). Det här med tro och hur den kan förvridas och användas (men också det stora och fina i den förstås) är ett av mina specialområden, jag är oerhört fascinerad av att tänka på det. Jag kan egentligen inte tänka mig ett vidrigare brott än den manipulation som bedrivits i Knutby, mord förstås, men främst alla de som möjliggjorde och som förstörde livet för så många genom att vända deras tro mot dem. Att stöta ut och så tvivel om egenvärde. Då rör man sig i ett inre rum, det mest privata och naturligtvis det allra heligaste hos en enskild människa. Det finns inte straff nog för sådana brott.

Kristi bruds slav är en intressant bok som försöker reda i hur man kan ge upp allt och alla utanför för att bli en del av en sekt. Vi får se hur manipulation och kärlek långsamt förvrider förväntningarna hos Josefine Frankner, hur hon går från att vara en ungdom i Åsa Waldaus pingstkyrkogrupp till att vara slav och uppasserska. Det är förstås obegripligt för oss som inte är födda in i och starka i den tron, men boken gör det lite mer begripligt. Det är skrämmande men mest av allt är det tragiskt, det är också sorg över allt som gått förlorat som känns mest från de här boksidorna. Sekten i Knutby har berövat Josefine år av föräldraskap, äktenskap och självkänsla. Sånt får man inte tillbaka.

Knutby inifrån är vid första anblick en berättelse från maktposition men snart står det klart att Peter Gembäck var lika maktlös som de andra, lika insnärjd. Men skulden han har att bära är förstås tyngre, som en av de pastorer som möjliggjorde, utförde och ibland drev på. Peter var också den som till slut polisanmälde sig själv, pastorerna Åsa Waldau och Urban Fält. Det som står klart när man läser hans bok är hur oerhört mycket sorg det ligger i att ha förlorat sig själv och alla dessa år. Men också, och det är genomgående i båda skildringarna att det fanns en god vilja och kärlek också i församlingen till en början, kanske hela tiden, men att det överskuggades av det förfärliga som blev av att fel människor hamnade tillsammans.

KRISTI BRUDS SLAV. MITT LIV I SEKTENS HJÄRTA
Författare: Josefine Frankner och Cecilia Gustavsson
Förlag: Polaris (2021)

KNUTBY INIFRÅN
Författare: Peter Gembäck och Annika Sohlander
Förlag: Ekerlids förlag (2020)

Mer än en kvinna av Caitlin Moran

Mer än en kvinna är Caitlin Morans uppföljare till debuten Konsten att vara kvinna som kom 2012. Mycket har hänt sen dess och mycket är sig likt.

Caitlin Moran är alltid avväpnande rolig. Jag håller inte alltid med henne, men hon underhåller alltid och då gör det inte så mycket om vi inte tycker lika. Det är ju också en viktig sak att lära sig, man måste inte tycka samma om allt, man kan gilla varandra ändå.

Mer än en kvinna är mörkare än sin föregångare. Kanske för att tiderna är mörkare, men mest för att livet i medelåldern är ett annat än i 30-årsåldern. Jag känner igen en hel del, som att alla kläder blir oklädsamma över en natt till exempel och att mäns nysningar blir helt sjukt starka med åldern.

Mest grips jag av beskrivningen om hur outhärdligt svårt det är att vara tonårsförälder, särskilt när tonåringen går sönder så som Caitlin Morans dotter gör. Den där uppgivna paniken som drabbar en som förälder när man inte vet hur man ska hjälpa, den går verkligen genom pappret.

MER ÄN EN KVINNA
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Ett historiskt ögonkast på kvinnors makt och så några lästips

Kvinnor och makt. Jag vet lite om det, har forskat mig till det och skrivit en avhandling om kvinnors makt i lokalsamhället under 1700- och 1800-tal. ”Sjukt spännande” tänker du nu måhända sarkastiskt, men det är det faktiskt och jag kan aldrig få nog av att fördjupa mig i ämnet.

Härom veckan skrev jag om Hallie Rubenholds Fem kvinnor som handlar om undanskymda kvinnors vardagsliv och när jag läste den tänkte jag mycket på Mary Beards korta, koncisa och glasklara Kvinnor och makt. Ett manifest. Det är en historisk genomgång av tystandet av kvinnliga röster. Eftersom Mary Beard är professor i antikens historia är det dit hon söker sig. Sen använder hon sina hundra sidor till att dra tydliga linjer mellan Odysséen, Shakespeare och dagens politiska klimat, och twitter icke att förglömma. Det är väldigt snyggt gjort och mycket klargörande. Själv var jag betydligt mycket mer mångordig i min avhandling och inte drog jag i trådarna till nutiden heller (förutom i mitt eget huvud förstås). Men jag konstaterade i alla fall att visst innehade vardagens kvinnor någon form av makt ”förr i tiden”, de kunde bara inte inneha samma sorts makt som männen (och naturligtvis var den makt de hade tilldelad dem av en patriarkal samhällsstruktur). Och deras röster lyssnades sällan på, annat än om de talade om kvinnoangelägenheter, vilket de gjorde i min undersökning som handlade om rättegångar i barnamordsfall. Där öppnade de vardagliga männen knappt munnen. Kvinnorna vittnade, domaren dömde, de anklagade kvinnorna förlorade huvudet och livet gick vidare.

Vill du läsa tre bra böcker om det här med kvinnor och makt rekommenderar jag Kvinnor och makt av Mary Beard, Namnens hus av Colm Tóibín (som behandlar berättelsen om Electra och Clytemnestra något annorlunda i relation till hur den framstår i original och hur den beskrivs i Beards bok) och Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnits. Skulle du få för dig att du vill läsa min avhandling så hittar du den här.


En version av det här inlägget publicerades på Kulturkollo i mars 2019, du hittar det inlägget här.

Bild (som jag valt eftersom kvinnors makt i förgången tid inte sällan härletts till deras innehav av nycklarna till exempelvis visthusboden) från Freeimages