Facklitteratur

Gå vidare efter utmattning av Giorgio Grossi

av

Jag tog mig för att läsa en bok om utmattning igen. Det kan man ju tycka att jag inte behöver det så här sex och ett halvt år efter min krasch, men det är faktiskt precis vad jag behöver. Jag ville läsa den eftersom den här vintern har varit särdeles tung och full av hjärtklappning och trötthet. Jag ville också läsa den för att se om jag kanske kan ta till mig nytt från den här sortens böcker med mina erfarenheter i bagaget.

Gå vidare efter utmattning visar mig direkt att jag har en hel del att lära men framförallt att jag har lärt mig mycket. Jag har lärt genom min rehabilitering efter utmattningen men kanske ännu mer från den vända KBT jag fick mig till livs när ångesten blev övermäktig för något år sen och den KBT som vi genomgått som familj som en del av sonens OCD-behandling. Jag kan se att de verktyg jag plockat upp efter vägen (från nämnda terapi men också från YouTube-videor med Bill Hader, den där underbara trösteboken av Matt Haig, kloka instagram-kontoinnehavare och likaledes kloka medmänniskor) faktiskt funkar. De kräver arbete men de funkar.

Jag har lärt mig nytt i den här boken också. Jag har lärt mig att jag faktiskt bara måste två saker i livet, välja och dö. Det är väldigt befriande även om väljandet ofta är svårt nog i sig. Jag har lärt mig en del om hur saker som hänt mig för länge sen påverkat den jag är idag och det är inget nytt men befriande det också att få ta in och sen lägga bort. Medveten närvaro är också en sak jag behöver påminnas om lite. Jag är rätt bra på det när ångesten/tröttheten sätter in, jag är inte längre så rädd. Men jag är sorgligt glömsk och lever därför den största delen av mitt liv någon annanstans än här och nu. Det försöker jag ändra på nu med hjälp av övningar från den här boken.

Ibland blir jag sur på mig själv när jag upprepar mitt eviga mantra ”nu är nu” för att påminna mig om att landa lite oftare. När nuet inte är så kul så är det inte så väldigt roligt att tänka på det. Men av Gå vidare efter utmattning blir jag påmind om att det inte är det det handlar om. Att fokusera på här och nu är att bara behöva hantera de känslor som är kopplade till här och nu istället för de som har med något som hänt att göra eller något som kanske ska hända.

Gå vidare efter utmattning är en arbetsam bok om man ska göra alla övningar. Jag tror att vissa nog behöver göra det, en bit i taget, medan andra klarar sig med delar av den här boken. Jag tar till mig vissa saker nu och låter annat ligga till sig till ett senare tillfälle. Allt som allt innehåller den här boken det mesta man behöver. Det enda som skulle kunna betraktas som negativt är att det nog är få nyutmattade som kan ta till sig de kapitel som vänder sig till dem (om återgång till arbetet osv), jag ser det här som en bok främst lämpad för oss som hankat oss fram några år sedan kraschen och behöver handhållning när bakslagen känns skrämmande. Vi har förhoppningsvis distans och lite energi att ta tag i det som är jobbigt och vi kan rent kognitivt förstå vad vi läser.

Min främsta behållning från den här läsningen är förståelsen för hur nära allt hänger ihop och hur det är symptom på samma sak även när det inte är samma sak. Tröttheten, förtvivlan, rädslan, oron, ångesten och så vidare. Jag tycker om hur odramatiskt allt är här, också det svåraste. Jag sitter med en känsla av att tillhöra ett stort sällskap. Jag känner mig oändligt mycket mindre ensam när jag läst den här boken än innan. Det är förstås förfärligt att vi är så många som hamnat här, men ensamheten är alltid, alltid värre.

Om boken

Titel: Gå vidare efter utmattning: Att förebygga och hantera återfall
Författare: Giorgio Grossi
Förlag: Natur & kultur (2022)

Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger

av

Allra först vill jag idag på förintelsens minnesdag säga att den här dagen blir viktigare och viktigare för varje år som går. Vi behöver inte bara minnas, vi behöver förstå konsekvenserna av våra minnen. För varje människa som gjorts illa, mördats, förintats så har varje annan människa också gjorts illa och på något sätt förintats. Vi hänger alla ihop, genom tiden. Här i Ihågkom oss till liv möts vi också av det andra viktiga och svåra, att återfinna minnen som varit dolda (för att alla som kunde minnas är döda) eller tystade (för att alla som bär dem vill hoppas att det inte är sant). Vi måste minnas dessa människor och vad andra människor gjorde dem, oavsett vad det kostar oss.

Att läsa Joanna Rubin Drangers Ihåg kom oss till liv är att vaggas in i allt det där. Att lära känna alla dessa människor och sedan få veta vad de utstått. Att försöka leva med att vi aldrig får veta precis vad som hände med dem alla. Balansen mellan att vilja veta och att inte orka bära vetskapen. Och då är de inte ens vår släkt och familj. Men de är människor.

En sak som fastnar hos mig är hur oerhört fint balanserad redogörelsen för Sveriges utrikes-(och inrikes)politik är. Här kan man döma och förbanna, men det gör inte Joanna Rubin Dranger. Hon redogör och lämnar slutsatserna till sin läsare. Jag som läste oändligt mycket om Sveriges krigspolitik som grundstudent (innan jag disputerade i historia inom ett helt annat historiskt område) har gjort en resa här. Jag har varit heligt förbannad över undfallenhet, jag har sett att vissa saker som gjordes nog räddade oss från den ockupation som drabbade våra grannländer (och att det var svårt att veta vad som skulle rädda och vad som var för mycket). Människor fick behålla livet tack vare undfallenheten, det är något även om det samtidigt är ett förräderi. Nu idag kan jag se att permittenttrafiken och den uttalande nazismen bland politikerna troligen räddade oss från ockupation, men det kostade också oändligt mycket i förlorade människoliv. Man hade kunnat göra mer om man velat, inofficiellt, längs gränsen mot Norge, i det tysta diplomatiska spelet där uppgifter om förintelseläger fastnade i Stockholm. Det hade varit möjligt att rädda tusentals judar och många, många andra. Det finns en ovilja att tala om detta och många menar att vi inte ska bry oss om något som hände för så länge sen. Men vad är egentligen meningen med något om vi inte kan dra lärdom av historien? Idag är det viktigare än någonsin. Fascistiska strömningar har växt sig starkare och finns nu alldeles vid makten också i Sverige. Vi måste ha lärt oss något och vi måste våga fundera på vem vi skulle vara (och om det är samma person vi skulle vilja vara) om det händer igen. Kan det hända en gång så kan det hända igen.

Men Ihågkom oss till liv är förstås så mycket mer än svensk politik, tack och lov. Det är en sannerligen levande bok som gör precis det den säger sig vilja göra. Jag minns de här människorna nu, jag ska aldrig glömma dem.

Joanna Rubin Dranger skriver om sina tvivel, om rädslan att den här boken inte ska bli relevant för andra än familjen. Hon behöver inte oroa sig. Ihåg kom oss till liv är ett storverk, ett livsviktigt monument över dem vars röster tystades med våld.

Arvet efter förintelsen är tungt att bära, det vittnar många författare i de senaste generationerna om. Det är arvet efter det fasansfulla som åsamkades deras släktingar, det är rädslan, tystnaden och mörkret. Jag tycker mycket om hur Joanna Rubin Dranger får in allt det och sina egna tankar kring detta och alla aspekter av sökandet efter sanningen. Vi behöver de här berättelserna, idag och alla andra dagar. Igen och igen och igen.

Om boken

Titel: Ihågkom oss till liv
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Om Nadja av Fanny Ambjörnsson

av

Jag har läst vetenskapliga böcker av både Ronny och Fanny Ambjörnsson tidigare. Ronny Ambjörnsson har en stor del i min tidiga utbildning till historiker. Jag har en relation till dem och jag tror att det gör något med min läsning och läsupplevelse. Fördjupar den.

Nadja som den här berättelsen kretsar kring (det är inte alls bara henne den handlar om men hon är navet) är Fannys lillasyster. Lilla Nadjapersika som fick en cp-skada och som inte utvecklades med sin tvillingsyster. Som var djupt älskad av sin familj men inte kunde leva med dem. Det här är berättelsen om den kärleken och hur den präglat hennes familj, hur hon, Nadja, präglat och skapat hela sin familj.

Det finns mycket här som gör riktigt, riktigt ont. En sorg som sprider sig in i mina djup och krokar tag i egen sorg. Ett vemod. Och en vardaglighet som är det som gör den här boken till en sådan känslobomb. Allt det som händer Nadja och familjen, allt som Fanny och systrarna kämpar med, allt mamma och pappa går igenom. Det är sånt som händer. Hela tiden händer det och det är orättvist varje gång. Och det är ett mirakel varje gång. Som livet.

Det här är en tunn, enkel bok som ritar en bild av en vardag som var ett liv, mångas liv. Det är också en bok som tar sig tid att vrida och vända på tankar, som tar hjälp av andra författare, forskare, vänner. Inga svar finns det på de där stora och små frågorna. Det gör det aldrig.

Om boken

Titel: Om Nadja
Författare: Fanny Ambjörnsson
Förlag: Norstedts (2021)

Europas mödrar av Karin Bojs

av

Karin Bojs fortsätter sin genomgång av vår tidigaste historia och fokuserar den här gången på kvinnorna. De senaste årens DNA-forskning har möjliggjort utforskande av mindre beständiga kvarlevor, som textil och annat som varit viktigt för kvinnors liv och verksamhet. Detta har ökat möjligheterna att veta något om kvinnoliv i det för länge sedan förflutna.

Det är intressant att den nya tekniken hittar så mycket som tidigare varit gömt. Att mycket som tagits för givet inte alltid verkar stämma. Kvinnors arbetsuppgifter och roller blir tydligare och det står klart att den manligt tolkade historieskrivningen inte alltid haft rätt, långt därifrån.

Jag kunde ha blivit arkeolog en gång i tiden, men ändrade mig och blev historiker istället. Jag påminns om att det var ett bra val när jag inser hur sorgligt ointresserad av mänsklighetens ursprung och vad folk hade för sig för riktigt länge sen jag är. Jag tror att mitt största problem med den tidigaste historien är att människorna är så diffusa, allt handlar om analyser av artefakter. Jag kan inte se och känna den forntida människan på samma sätt som den mer sentida historiska. Till den forntida människan behöver jag fiktionen som mellanhand för att nå. Med det sagt så är Europas mödrar en av de faktabaserade arkeologiska skildringar som för mig närmast den där känslan.

Om boken

Titel: Europas mödrar. De senaste 43000 åren
Författare: Karin Bojs
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)

Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

av

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.

* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Årets bästa läsning 2022

av

Läsåret 2022 var på det stora hela riktigt fint. Som vanligt läste jag mest och bäst under våren och sommaren medan hösten var lite seg (i november och december var det länge mer än lite segt dessutom). Här hittar du mina favoriter från året som gått och mina fem allra bästa läsupplevelser är markerade (med ♥ hjärtan ♥ ).

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood
What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fint om ung förälskelse.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden mörker.

Årets bästa spänning
♥ Kamratträffen ♥ av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Årets bästa fakta
Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg. Livsnödvändig och stärkande bok för alla oss som kämpar.

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Knivskarp genomgång av palmemordsutredningen, bitvis thrillerartad.

Årets bästa feelbad
Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Årets bästa historiska
♥ Rizzio ♥ av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

Årets bästa feminism och HBTQ+
♥ All the bad apples ♥ av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

♥ When women were dragons ♥ av Kelly Barnhill. En feministisk verklighetssaga fylld av sorg och vrede, och styrka.

Årets bästa som är för svåra att kategorisera och som därför får en egen kategori
♥ Grim ♥ av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Detaljerna av Ia Genberg. Eftertänksam och språkligt fenomenal kortroman som känns. Läst som ljudbok vilket rekommenderas.

Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021.

Främmande fåglar av Jessica Haas Forsling

av

Främmande fåglar är en berättelse såväl som en resa. Den är en redogörelse för författarens insikt i att hon är den enda kvar som kan berätta det som behöver berättas. Hon vet att hon är det enda vittnet, men är inte helt säker på vad hon egentligen bevittnat.

Jessica Haas Forsling berättar relationen mellan en kvinna som aldrig fick leva och bli hennes mormor men som ändå funnits närvarande genom hela livet. Tillsammans och genom mamman som förlorade sin mamma och desperat försökte hålla henne kvar. Hon berättar också om författaren Jascha Golowanjuk som på flera olika sätt bodde i efterkrigstidens Stockholm vid sidan om och sammanlänkad med mormor Ruth. De var båda främmande fåglar (vilket också är titeln på en av hans böcker och på denna).

Det här är en släkthistoria med två mörka moln. Det första molnet är bröstcancern som dödade både mormor och mamma och som Jessica gör allt för att slippa drabbas av. Det andra molnet är förintelsen som mördade delar av familjen, som alltid fanns kvar hos de efterlevande, också i generation efter generation.

Jag tycker om sättet som Jessica Haas Forsling berättar på. Möjligen bidrar det till en viss splittring, men det som vinns är en fin närhet mellan nu och då. Jag tror ju gärna som gammal historiker att vi inte kan förstå eller verkligen känna vare sig dået eller nuet utan det andra.

Om boken

Titel: Främmmande fåglar. Jascha, mormor och jag.
Författare: Jessica Haas Forsling
Förlag: Norstedts (2022)

Kriget mot kroppen av Stina Wollter och Erik Hemmingsson

av

Jag har så mycket att säga efter att ha läst den här boken, och det mesta som väcks handlar om mig och mitt, så som det nog måste bli med en sån här bok. Jag har saker att säga:

Om att jag var ett rätt tjockt barn och en underviktig/spetsmal tonåring och att jag mådde så oerhört dåligt när jag var smal.

Om alla kommentarer om vad jag ätit och inte ätit som uttalats utan eftertanke eller illvilja, men som formade det som blev mina ätstörningar (och min fortfarande ihängande ovilja (som ibland blir panisk ångest) mot att äta tillsammans med andra).

Om allt som hände när mitt autistiska barn på grund av sitt selektiva ätande i kombination med att växelvis inte känna mättnad eller hunger pendlade från en liten övervikt till skrämmande undervikt. Hur samtalen och breven hem från skolhälsovården var betydligt fler under övervikten och hur ensamt det var att kämpa för vad som kändes som ett barns överlevnad i ensamhet. Om hur jag, för att inte lägga till ätstörningar i allt som mitt barn har att kämpa med, tog in alla mat-tankar i mig och att det kostat en del. Om att den tiden som bara är några år bort sitter som en tagg, men inte riktigt kan få ord än.

Om att jag alltjämt kämpar med min egen kroppsuppfattning. I och med utmattningen gick jag upp kanske 5 kilo som sen inte lämnat mig särskilt långa stunder. Jag bantar aldrig eftersom jag vet att det skulle trigga igång mina gamla ätstörningar (bantning är ätstörningar). Men jag tänker på det, ältar, undrar om jag ändå inte borde… Och jag är så oerhört trött på det.

I Kriget mot kroppen hittar jag stöd i det jag bestämt för mig själv. Att så länge jag känner att kroppen är stark, att jag orkar jogga och allt jag vill göra med den då är min kropp precis som jag vill ha den. Punkt.

Jag tycker att alla ska läsa Kriget mot kroppen för att Erik Hemmingssons (forskarens) och Stina Wollters (aktivistens) röster kompletterar varandra och för att vi behöver påminnas om hur vi pratar om oss själva, om andra och inför våra barn.

Den som vill läsa mer om mina erfarenheter kan med fördel återvända till min gamla text Kroppspanik (skriven med utgångspunkt i Julia Skotts bok). Mycket (det mesta av det jag beskriver här ovan) har hänt sen dess, men texten är fortfarande relevant och jag är dessutom ganska stolt över att jag vågade skriva den så läs den gärna här.

Om boken

Titel: Kriget om kroppen
Författare: Stina Wollter och Erik Hemmingsson
Förlag: Bonnier fakta (2022)
Andra som skrivit om boken: Lottens bokblogg

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger

av

Mordet på statsminister Olof Palme är något utöver det som kan läggas bakom oss och glömmas bort. Alla som levde då påverkades i grunden, samhället förändrades och jag tror att vi är många som delar den där obegriplighetskänslan kring att vi aldrig kommer få veta vad som hände.

Hans-Gunnar Axberger har skrivit en bok om alla turer kring mordutredningen. Han satt i kommissionen som granskade utredningen och han är synnerligen inläst och lämpad att skriva boken. Men låt mig säga att Hans-Gunnar Axberger inte är en man att kalla in om man behöver ett karaktärsvittne (om man inte är synnerligen korrekt i sitt leverne). Han tar inga fångar. Han är sylvass och på något märkligt sätt så korrekt i sin beskrivning av folk att jag inte vet om jag någonsin läst något så dräpande någonsin.

Ibland vill jag gå på djupet och träffa de här människorna som beskrivs på fritiden för att få se någon sorts glimt av något som inte bara är ämbete och misslyckanden. Men det är förstås det som är grejen. Axberger beskriver ett gäng personer som misslyckats yrkesmässigt men han säger inte att de är dåliga personer (vanligtvis).

Så palmemordet. Egentligen vet jag det mesta av det här, men jag har aldrig fått det presenterat på det här sättet, den här boken känns som en viktig samhällsgärning. Att polisen inledningsvis stod handfallen kan jag förstå och förlåta, de var naturligtvis lika chockade som alla andra. Det som sen hände är svårare att greppa. Hela Ebbe Carlsson-affären och PKK-spåret är som en dåligt påhittad thriller, ingen hade sagt att den var trovärdig om det vore en film.

Elakast är Axberger mot Hans Holmér och mot den sista åklagaren Krister Peterson och dennes sorgliga power point-presskonferens sommaren 2020. Hanteringen av ”Skandiamannens” exfru ger mig verkligen kalla kårar längs ryggraden. Jag förstår att jag är i Axberger våld här, men Peterson får väl skriva en egen bok och försvara sitt beteende.

En av de mest intressanta funderingarna boken väcker hos mig är hur delikat och svårt det är det här med vittnesmål, minnen och att beskriva det man sett. Jag skulle vara ett riktigt dåligt vittne eftersom jag är galet ouppmärksam på allt och alla, men också för att mitt minne svajar. Det är stora krav som ställs på den som sett något när en statsminister mördats. Kraven på hans hustru var rent av omänskliga.

Jag vill förstås att den här boken ska berätta för mig vem som mördade Olof Palme. Det gör den inte. Kan inte göra. I början skriver Axberger att chanserna att lösa ett spaningsmord som detta från början var väldigt små och sedan med alla missar så blev det snabbt omöjligt. Det vill man inte veta.

Jag var nio år gammal den kvällen, bodde i en av Sveriges ”rödaste” kommuner. Mordet på Olof Palme var en av mina första stora sorger. Jag gick i fackeltåg och alla var där. Jag var skyddad i upplevelsen av att vi alla var lika ledsna och hade förlorat lika mycket. Jag förstod förstås för länge sedan att jag var inpackad i en känsla som inte var fakta. Hans-Gunnar Axberger påminner effektivt om hur allt inte är vad det synes vara och att det är svårt att se vad som döljer sig i skuggorna.

Om boken

Titel: Statsministermordet
Författare: Hans-Gunnar Axberger
Förlag: Norstedts (2022)

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg

av

Jag har läst så många böcker om vad autism är och hur det visar sig, känns och hanteras. För att jag känner att jag måste veta. Sen glömmer jag hälften på grund av mitt dåliga minne (tack utmattningen, inte). Och mår dåligt över det. Jag har tänkt att jag ska sluta, att jag inte måste. Därför höll jag nästan på att missa den här boken. Det var en himla tur att jag inte gjorde det.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå har undertiteln Orka livet som npf-förälder och det är verkligen en överlevnadsbok det här. Flera kapitel grät jag mig igenom för att det fanns en sån styrka i att få känna igen och känna samhörighet. Ensamhetskänslan är ofta bedövande, här får jag förstå att det är just en känsla och inte verkligheten. Vi är många. Vi gör så gott vi kan för att räcka till. Vi räcker inte alltid till för oss själva. Vi har ångest och har det tillslut så ofta att det slutar vara en stor grej, det blir vardagsmat. Vi blir utmattade, kommer tillbaka för att vi måste och blir utmattade igen. Vi tar en veckas semester kring skolstart för att finnas tillhands, ha alla möten och slippa vara på jobbet när ångesten blir till vilda tigerklor i våra bröst.

Jag lär mig alltså att jag inte är ensam. Jag lär mig att jag vet en massa saker (hur jag slappnar av och stressar ner) som jag sen inte använder mig av i vardagen, det kan jag faktiskt försöka ändra på. Jag lär mig att jag inte har men behöver ha gränser mellan mina olika roller (jag kan inte npf-föräldra på jobbet hela tiden vara för att mitt bibliotek råkar ligga i mitt barns skola) och jag behöver hitta mer tid att vara bortanför rollerna. Bara vara. Jag har infört orosförbud på lördagar till exempel.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå är egentligen den enda bok du som npf-förälder behöver läsa. Allt det där om npf-diagnoserna som du behöver veta har du koll på ändå. Hur du ska ta hand om dig själv däremot, det behöver du troligen påminnas om. Läs boken, ta till dig av de handfasta råden som passar dig och vila i att vi är många och att vi gör så gott vi kan. Ingen är ensam ens när det verkligen känns så.

Om boken

Titel: Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder
Författare: Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg
Förlag: Norstedts (2022)