Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Om någon tvingade mig att välja en enda författare som är min favorit och som jag skulle läsa exklusivt resten av livet så skulle jag välja Selma Lagerlöf. Hennes berättelser har gett mig och ger mig fortfarande en sån oerhört stark och trygg känsla av hemma samtidigt som hon utmanar mig att tänka och vara mer. Allra mest betyder hon nog för mig för att jag känner mig sedd av henne, eller jag känner att mitt kynne, mina likar är sedda av henne. Vi är så oerhört väl beskrivna hos henne, vi vemodiga skogslänningar.

Anna-Karin Palm skriver i sin biografi över Selma Lagerlöf fram en författare som inte riktigt uppskattades för sin storhet i sin samtid. Fortfarande talar många om henne som någon sorts intuitiv sagoberätterska och hon är en tydlig representant för alla dessa kvinnor som förblivit ”kvinnoförfattare”. Jag tycker om hur Anna-Karin Palm så tydligt visar att Selma Lagerlöf istället för sagotant var en ambitiös författare med tydliga idéer om vad hon ville förmedla med sina romaner och noveller. Hon blir inskriven i ett samhälle och i historien som jag upplever att hon inte riktigt blivit tidigare. Och så lyfts den här ohämmade skrivglädjen fram. Jag tror det är den som leder till den där förledande lättlästheten, den som lurat många att tro att texterna bara råkade bli.

Efter att ha lyssnat färdigt på detta monumentala verk så är jag oerhört sugen på att läsa mer Selma Lagerlöf (jag har Jerusalem kvar av de stora romanerna), men jag vill också återvända till Anna-Karin Palm vars litteratur jag älskar, men inte gett mig tid att utforska som jag egentligen vill.

JAG VILL SÄTTA VÄRLDEN I RÖRELSE – EN BIOGRAFI ÖVER SELMA LAGERLÖF
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Bonnier Audio (2019)
Inläsare: Anna Maria Käll

Skrivsöndag: Skrivboken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons Skrivboken är intressant och inte intressant för mig. Jag tycker väldigt mycket om hennes berättelse om hur hon gick från att vara en sån som inte kunde slutföra manus till att bli utgiven och extremt produktiv. Jag hittar ingenting att känna igen där, bortom känslan kring att skriva förstås och längtan efter att nå fram. Vi är så olika i energinivå som två människor kan vara, Kristina Ohlsson verkar ha en naturligt hög fart på det mesta medan jag är lugn, långsam och rätt lat. Denna skillnad i kynne gör att jag inte kan lyfta ut något ur den delen av boken att applicera på mitt eget skrivliv, men det gör inget, det är intressant nog att ta del av resan till debuten. Jag älskar sådana historier!

Bokens andra del består av skrivtips och beskrivningar av hur det fungerar i förlagsvärlden och sånt. Skrivråden är kanske inte nya, i alla fall inte för någon som läst det mesta i skrivhandboksväg, men inblicken i förlagsvärldens är väldigt intressant. Och mest av allt i hela boken tycker jag om Kristina Ohlssons inställning till skrivandet, att det inte är det viktigaste i livet, att det inte ska göra ont och vara en plåga. Visst tar det emot ibland och är inte alltid superkul, men det måste ju ändå vara inspirerande på något plan och skänka någon form av glädje, annars bör man inte hålla på med det. Det känns rimligt tycker jag. För mig är det livsviktigt att skriva, men det är inte livsviktigt att det blir perfekt eller ens bra eller utgivet, det viktigaste är att det blir och att jag ger mig själv tiden att göra det där som jag gillar bäst att göra. Det är belöning nog.

SKRIVBOKEN
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

Zaida Catalán har alltid berört mig. Jag minns hur hennes eld nådde mig när hon var politiskt aktiv, hur hon brann under debatter och att det gav mig sådan tro på framtiden. Hon fick mig att tro att förändring kunde åstadkommas.

När Zaida Catalán sedan fördes bort och hittades mördad i Kongo-Kinshasa våren 2017 berördes jag återigen av henne och hennes öde. Jag blev så arg på att hon som brann så skulle släckas, att någon tog sig rätten. Sen blev jag väldigt ledsen, och än mer sorgsen skulle efterspelet förstås göra mig. Stefan Lindberg har skrivit en viktig, modig och intressant bok om Zaida Catalán och jag är så glad att fokus inte bara ligger på hennes död utan att gärningen, det hon försökte åstadkomma, överskuggar allt annat.

I Mordet på Zaida Catalán står allt så tydligt klart, hur det hänger ihop, hur korruption ”där” är sammanbundet med konsumtionen ”här”. Hur våldtagna småflickor inte på något sätt bara är ett bekymmer för ett lokalsamhälle. Det är en fasansfull berättelse om maktfullkomliga, penningsugna, förtryckare som inte är vana att riskera någonting och så de få, däribland Zaida Catalán som ifrågasätter. Det är en av de där rakt igenom sorgesamma berättelserna där ingenting står med säkerhet klart och där ingenting slutar lyckligt för någon. Men ändå. Zaida Catalán följde sin glödande inre kompass och hon skulle naturligtvis inte ha behövt betala för det med sitt liv, men nu när hon gjorde det känns det ändå bra att det hon försökte avslöja troligen kommer i dagen. Till slut.

MORDET PÅ ZAIDA CATALÁN
Författare: Staffan Lindberg
Förlag: Ordfront (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, “övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Skrivsöndag: Oavsiktligt av Karl Ove Knausgård

Föga anade jag när jag gav mig på att läsa Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt att jag skulle känna igen mig så mycket i hans resonemang. Jag har inte läst någon av hans romaner och har väl egentligen aldrig varit sugen på det, man kan säga att jag bär på lite fördomar mot karln.

Knausgård strösslas med tänkvärdheter som att ”litteraturen utforskar avståndet mellan dödens högtidlighet och livets ohögtidlighet”. Han skriver om motsatsen mellan oändligheten som bor inom oss och vår samtidiga begränsning och jordbundenhet och att denna motsats är drivkraften bakom all konst och litteratur. Allt det där tänker jag mycket över när jag läser och efteråt, jag tror att jag håller med honom.

En sak som jag vet att jag känner igen och lever är den där längtan efter att kunna och få skriva. Jag älskar hans sätt att tänka kring och beskriva hur han länge tvivlade, hur han trodde att litteratur måste skrivas på ett särskilt sätt och hur man måste låta tålamodet få ta plats.

Sen fastnar jag för det han skriver om att det inte finns någon kommunikation i verklig, upplevd sorg så som det finns i fiktiv sorg. Det är så sant, men jag har aldrig tänkt på det.

Det är möjligt att jag kanske är lite, lite sugen nu på att läsa mer av honom. Inte Min kamp nödvändigtvis, men kanske de där årstidsböckerna?

OAVSIKTLIGT. OM ATT LÄSA OCH SKRIVA
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts (2019)
Översättare: Staffan Söderblom
Boken kan du köpa här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden.

Några tankar kring årets augustnomineringar

Så är nomineringarna till årets Augustpris ute i offentligheten och jag måste säga att jag gläds åt sådant som är med och lockas av sådant som jag gärna vill läsa. Det är nog det som är största fördelen med att vara så dåligt bevandrad bland den nomineringsmöjliga litteraturen, att utrymmet för glada överraskningar och väckt lässug är stort samtidigt som risken för besvikelse över sådant som förbises är minimal. De nominerade är:

Barn- och ungdomsklassen
Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Jag är mest sugen på Jenny Jägerfeldts Mitt storslagna liv, det var länge sen jag läste något av henne och denna verkar ypperlig att börja om med. Sen har jag ju rört mig från bilderböckerna i och med att barnen blivit större, men desto större anledning att ta till sig nomineringar då, och jag är väldigt nyfiken på både Tiger, tiger, tiger och Dyksommar.

Faktaboksklassen
Ålevangeliet av Patrik Svensson, Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser av Peter Handbergs, Bin och människor av Lotte Möller samt Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse.

Bland dessa så hejar jag på Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf av den enkla anledningen att den är den enda jag läst (och inte heller den har jag läst, jag har cirka en tredjedel kvar), och den är fantastisk. Och så är jag nyfiken på Ålevangeliet.

Den skönlitterära klassen
Barnet av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg, Odenplan av Daniel Gustafsson och Testamente av Nina Wähä.

Min enda önskan inför presentationen av nomineringarna var att Osebol skulle vara med (men jag har aldrig begripit när en bok är skönlitterär och när den är fakta, i det här fallet, med intervjuer presenterade i prosalyrisk form funkar förstås båda definitionerna) och det är den så jag är nöjd. Jag tror att den tar hem priset så som jag trodde om Ædnan ifjol, det är tid för prosalyrik nu. Och Osebol är en fantastisk bok, ett dokument över en bygd som det egentligen aldrig skrivs något om, det är så mycket större än en bok. Jag är sugen på att läsa Testamente också, och W tror jag.

Vilka är dina favoriter och vilka av dina favoriter kom inte med?

Skrivsöndag: Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Anneli Jordahl avskyr verkligen att skriva och jag älskar att hon ändå gör det, just därför. Hennes ovilja inför själva skrivandet vinner inte eftersom hon alltid tror på sina idéer och inte kan med att låta dem ligga oskrivna. Som motpol till den lyckliga författaren är det en viktig bild. Jag kan bara sekundvis känna igen mig i hennes motvilja, men för de sekundernas skull är jag glad att hon ger uttryck för det.

Orm med två huvuden är naturligtvis en essä om skrivande, men det är minst lika mycket, och kanske än mer en självbiografisk diskussion om klass. Hon talar om klassklättrarens ensamhet och sin egen rädsla för att såra sin mamma genom att skriva om henne, eller någon som liknar henne, från en ny medelklassposition. Hon förhåller sig till Edouard Louis vrede och till Sara Lidmans stillsamma ordlek. Hon talar om författarens makt och arbetarklassens maktlöshet. Hon berättar om bibliotek och bibliotekarier och en segregation som växt fram de senare åren. Hon skriver om hur det är omöjligt och oönskat att tala om klass idag. Jag förstår hur hon tänker, det finns en djup ovilja (eller kanske snarare en osäkerhet inför hur det kan göras) inför att prata om klass idag och just därför är det viktigt att Anneli Jordahl gör det här, och att hon gör det med en sådan glöd. Så slutligen har hon ändå tagit sig igenom ”det överjävliga skrivandet” och gett oss en klassdiskussionen som inte slår neråt. Tack för det.

ORM MED TVÅ HUVUDEN
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt.

Konsten att leva som en katt av Stephane Gamer

Det är en rätt fånig bok det här, tyckte jag först och tycker jag fortfarande. Men den är ju absolut inte utan poänger. Om man ser bortom det där hurtfriska och smått naiva (och ibland lite unket gubbiga) så finns här en del att ta till sig.

Om jag inte redan vore rätt mycket som min katt – slö, sömnälskande, ut i intet stirrande och inte så begiven på hushållssysslor, och om Buffy inte coachat mig genom de senaste 15 årens upp och nedgångar och lärt mig allt hon kan (som beskrivet i det här inlägget till exempel) så hade jag nog tagit till mig mer.

Om du inte har någon katt så kan du säkert hitta korn av nytt och inspirerande här. Men skaffa hellre en egen katt-guide/guru förstås, inget går upp mot det.

KONSTEN ATT LEVA SOM EN KATT
Författare: Stephane Garnier
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Christina Norrman. Originalets titel: Agir et penser comme un chat
Köp den t.ex. här eller här.

Drömmen om Europa av Fabian Göranson

I Drömmen om Europa utforskar Fabian Göranson en världsdel han känner väl, men som han upplever behöver utforskas på nytt eftersom den förstås befinner sig i ständig förändring. Vad händer egentligen med samhällen som levat i andra världskrigets skugga, fortfarande gör det, men där högerextremismen långsamt blommar fram igen?

Hela projektet, att under en månad resa runt och uppleva Europa, tala med gamla och nya bekanta och försöka känna in vad som finns kvar och hur det utvecklats är fascinerande, någonstans beundransvärt (eller så är det bara jag som tycker det för att jag avskyr att resa). Jag vet inte om vi får några svar, men å andra sidan vet jag heller inte om några frågor ställs. Det här är en bok om att uppleva och känna och det gör Fabian Göranson väldigt bra åt oss.

DRÖMMEN OM EUROPA
Författare: Fabian Göranson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine

Jodå, jag hade hört att Emelie Pines debut skulle vara bra, men hur bra kan det egentligen bli med essäer, tänkte jag. Ja, herregud så lite man vet…

Vi har så mycket gemensamt jag och Emelie Pine, om man skalar bort det där knarkandet och alkoholen så sammanfaller nästan alla våra livserfarenheter i någon mån.

Det hon skriver om missfall och att drömma och längta barn går rakt in i minnen jag trott var förjagade från mitt hjärta. Plötsligt sitter jag här och minns hur det var att surfa runt på forum och umgås med andra som räknade och hoppades och skrev om ”bim” (beräknad inte mens). Sen förärades jag barn och Emelie Pine är inte förälder, men det gör inte att vi inte är någon sorts systrar i upplevelsen. Att sen Emelie Pines situation blir så förfärlig på grund av lagstiftningen på Irland där hon bor är något jag inte kan ens tänka mig in i, men jag kan hjälpa att bära vreden och verka för att den sortens galenskap i systemet inte sprider sig.

Vidare skriver Emelie Pine om sin talang för hunger och hur hon använde denna talang för att skapa ett eget fängelse med vidhängande överlägsenhetskänsla och självdestruktivitet, där slutar jag läsa supernoga ett tag. Vissa triggers får ligga outlösta.

Hennes beskrivning av det akademiska livet och dess inbyggda patriarkala system och misogyni känner jag allt för väl igen liksom den där upplevelsen av att jobba sig in i en vägg. Och panikångesten, och depressionerna.

Allt jag inte kan säga är jobbig läsning, men den är också livsviktig, oumbärlig läsning. Lågmält och högljutt på samma gång. Jag älskar det förstås.

ALLT JAG INTE KAN SÄGA
Författare: Emelie Pine
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Matilda Södergran, originaltitel: Notes to self
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går