Skrivsöndag: Tag och skriv!

Jag har ju läst en hel del böcker om skrivande vid det här laget och jag tycker nog faktiskt att alla har gett mig något alldeles eget. Det som är särskilt med nya antologin Tag och skriv är att den har ett sådant flyt. Den är lättsam och de som skriver om sitt skrivande är mycket förtjusta i just skrivandet. Med vissa undantag, Stina Stoor skriver om det trauma det innebär att inte komma vidare, att inte kunna eller vilja skriva längre.

Jag tycker mycket om Stina Stoors öppenhjärtiga berättelse, jag drabbas av det Åsa Linderborg skriver om vådan av att skriva självbiografiskt (inte bara att man riskerar att såra utan också att ens skildring riskerar att lägga sig emellan den man skrivit om och den man är, som ett falskt minne) och så suger jag åt mig av det Nina Wähä skriver om skrivkurser. Jag är just nu väldigt sugen på att gå en sådan och jag står i begrepp att hålla i en skrivcirkel själv på jobbet.

Alla dessa berättelser om skrivandet som hantverk och skrivandet som liv inspirerar verkligen.

TAG OCH SKRIV. FJORTON FÖRFATTARE OM SITT SKRIVANDE
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov

Det tog mig lite över ett halvår att läsa Leonora Christina Skovs självbiografiska roman Den som lever stilla. Anledningen till det tror jag är att jag behövde låta det ta den tiden helt enkelt.

Den som lever stilla är en hjärtskärande och ilskeframkallande skildring av en föräldrabarn-relation som är så trasig att man inte ens kan säga att den går sönder, den har alltid varit fel. Föräldrarna förskjuter inte Christina när hon kommer ut som homosexuell, de har aldrig tagit henne till sig.

Det gör fysiskt ont att läsa den här boken, den har varit min hemskaste och en av de bästa läsupplevelserna i år. Det får räcka så. (Jag har mer jag skulle kunna säga om hur den är inuti mig och vad som händer med oss, men det får räcka så).

DEN SOM LEVER STILLA
Författare: Leonora Christina Skov
Förlag: Polaris (2019)
Översättare: Peter Stenson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Feministbiblioteket, Och dagarna går,

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Klubben av Matilda Gustavsson

Det är så mycket med Klubben. Den väcker så många känslor och ger en sån oemotståndlig inblick i det journalistiska arbetet. Den är så genuint välarbetad och tung. Jag vet inte var jag ska börja att sammanfatta min upplevelse av den.

Jag måste nog börja med det viktigaste. Hur den beskriver en verklighet som inte är svart och vit. Jag tycker om hur noga Matilda Gustavsson och de vittnande kvinnorna för sig och tillsammans är med att skevheterna ska synas, i reportaget och senare i rättegången och boken. Allt det som de vittnande kvinnorna lägger sig själva till last, att de svarade när Arnault ringde efteråt, att de återvände, att de inte sparkade och slogs, det är ju sådant som samhället lärt oss att vi ska ifrågasätta och lägga oss till last. Jag tycker väldigt mycket om att det får ta så mycket plats och att det diskuteras. På samma sätt är det viktigt att också röster som berättar om de bra egenskaper Arnault naturligtvis också uppvisat med sina vänner får komma till tals. Alla vinner på att bilden av verkligheten får vara i alla fall litegrann så komplicerad som verkligheten är, annars sitter vi ju bara här med den totala obegripligheten.

Det som griper mig starkast, och som jag upplever är bokens största fördel i relation till de redan ypperliga reportagen, är att vidden av strukturen kan bli tydlig. Hur skräcken de här kvinnorna levde i formades av att det hela tiden fanns människor som valde att överse, att titta åt andra hållet eller att skratta bort. Det skapar en verklighet där övergrepp till synes slutar att vara övergrepp, det skapar en verklighet där kvinnor äter middag med en man som våldtagit dem. Det är fasansfullt och det är viktigt att tänka över, att det kan se ut så, att det ser ut så, att ansvar vilar hos en person, förbrytaren, men att ansvar också vilar hos andra (bland annat de där ”inte alla män”-männen ni vet).

Jag hade skrivit en lång kräktext här om hur illa jag mår över delar av akademien med vidhängande vänner, Arnaults närmaste krets. Och hur sjuk och förödande den där världsbilden de har är, den där vi/de lever i en krigstillvaro, att de ska vinna kriget och att ett geni (eller en medelmåtta som är gift med ett geni) kan komma undan med vad som helst. Men den texten blev för uppgiven, jag orkar inte med att vara uppgiven hela tiden. Kanske läser de Klubben och inser hur förryckta de framstår i intervjuerna. Låt mig hoppas bara…

Klubben är en mästerligt berättad historia om ett stort avslöjande som inte ser ut som man trodde att sådana ser ut. Jag tycker mycket om hur Matilda Gustavsson skriver in sig själv, sina tvivel och sin förvåning inför det som blev följderna av reportaget. Liksom reportaget är boken en blivande journalistisk klassiker. Och visst borde nästa års Augustpris vara givet?

KLUBBEN. EN UNDERSÖKNING
Författare: Matilda Gustavsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: skrivsöndag och att “läsa” Lev kreativt

Jag ska inte fortsätta tjata om hur skrivandet har kommit tillbaka in i mitt liv, det har jag redan gjort nog och dessutom har jag ju skapat en hel inläggsserie här för att fördjupa mig i det, Skrivsöndag (som för övrigt återkommer efter nyår). Idag ska jag istället fördjupa mig i en bok som har varit viktig för mig under hösten och som har hjälpt mig vidare i skrivandet, eller snarare i tänkandet om skrivandet.

Jag fick tips om Lev kreativt av Maria Bouroncle och slängde mig över den för att det så snart jag kollat upp den stod klart att den var något alldeles särskilt. Lev kreativt är väldigt lite en handbok i skrivande och väldigt mycket en kurs som leder till medvetenhet om det kreativa flödet och livet.

Lev kreativt är en tolv veckor lång kurs inom bokpärmar, den bjuder på ett kapitel, ett gäng övningar och så de genomgående morgonsidorna varje vecka. Jag har läst kapitlen och stör mig lite på det myckna refererandet till gud, men kan lätt avfärda det som en petitess. Jag har valt ut de uppgifter som lockat mig, så som boken instruerar mig att göra och jag har varit ganska så trogen morgonsidorna hela vägen. Några dagar när jag varit riktigt sjuk eller abnormt trött har de fått bli kvällssidor eller inte alls, men på det stora hela har jag låtit dem bli det de är menade att bli, ett ocensurerat flödesskrivande innan den inre kritikern kravlat ur sängen.

Jag kan inte säga som många andra gör, att Lev kreativt förändrat mitt liv. Jag tror att jag har för få kreativa blockeringar för det. Mitt hinder är tröttheten som kommer efter en utmattning och det gör också att jag måste vara försiktig med vad jag åtar mig. Det jag däremot känner att boken gett mig är en medvetenhet om hur kreativitet känns och hur den finns runt mig hela tiden också när jag gör annat än att skriva. Mina skogspromenader när jag lyssnar till lövspel och studerar ekorrar är naturligtvis kreativitet, jag har bara inte tänkt på det på det sättet tidigare. Lev kreativt har absolut gett mig en ny förståelse för och öppenhet i relation till den kreativa kraften.

Jag skulle absolut rekommendera dig att läsa den här boken/gå den här kursen om du är nyfiken på att utforska kreativiteten i vilken form den än må ta sig. Alldeles särskilt rekommenderar jag den om du vill få till rutiner kring det kreativa och om du känner att du har en massa tankar som står i vägen för ditt skapande.

LEV KREATIVT. HUR DU UTVECKLAR DITT SKRIVANDE JAG I TOLV STEG
Författare: Julia Cameron
Förlag: Mima förlag (2019)
Översättare: Louise Moëll, originaltitel: The artist’s way
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm

Om någon tvingade mig att välja en enda författare som är min favorit och som jag skulle läsa exklusivt resten av livet så skulle jag välja Selma Lagerlöf. Hennes berättelser har gett mig och ger mig fortfarande en sån oerhört stark och trygg känsla av hemma samtidigt som hon utmanar mig att tänka och vara mer. Allra mest betyder hon nog för mig för att jag känner mig sedd av henne, eller jag känner att mitt kynne, mina likar är sedda av henne. Vi är så oerhört väl beskrivna hos henne, vi vemodiga skogslänningar.

Anna-Karin Palm skriver i sin biografi över Selma Lagerlöf fram en författare som inte riktigt uppskattades för sin storhet i sin samtid. Fortfarande talar många om henne som någon sorts intuitiv sagoberätterska och hon är en tydlig representant för alla dessa kvinnor som förblivit ”kvinnoförfattare”. Jag tycker om hur Anna-Karin Palm så tydligt visar att Selma Lagerlöf istället för sagotant var en ambitiös författare med tydliga idéer om vad hon ville förmedla med sina romaner och noveller. Hon blir inskriven i ett samhälle och i historien som jag upplever att hon inte riktigt blivit tidigare. Och så lyfts den här ohämmade skrivglädjen fram. Jag tror det är den som leder till den där förledande lättlästheten, den som lurat många att tro att texterna bara råkade bli.

Efter att ha lyssnat färdigt på detta monumentala verk så är jag oerhört sugen på att läsa mer Selma Lagerlöf (jag har Jerusalem kvar av de stora romanerna), men jag vill också återvända till Anna-Karin Palm vars litteratur jag älskar, men inte gett mig tid att utforska som jag egentligen vill.

JAG VILL SÄTTA VÄRLDEN I RÖRELSE – EN BIOGRAFI ÖVER SELMA LAGERLÖF
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Bonnier Audio (2019)
Inläsare: Anna Maria Käll

Skrivsöndag: Skrivboken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons Skrivboken är intressant och inte intressant för mig. Jag tycker väldigt mycket om hennes berättelse om hur hon gick från att vara en sån som inte kunde slutföra manus till att bli utgiven och extremt produktiv. Jag hittar ingenting att känna igen där, bortom känslan kring att skriva förstås och längtan efter att nå fram. Vi är så olika i energinivå som två människor kan vara, Kristina Ohlsson verkar ha en naturligt hög fart på det mesta medan jag är lugn, långsam och rätt lat. Denna skillnad i kynne gör att jag inte kan lyfta ut något ur den delen av boken att applicera på mitt eget skrivliv, men det gör inget, det är intressant nog att ta del av resan till debuten. Jag älskar sådana historier!

Bokens andra del består av skrivtips och beskrivningar av hur det fungerar i förlagsvärlden och sånt. Skrivråden är kanske inte nya, i alla fall inte för någon som läst det mesta i skrivhandboksväg, men inblicken i förlagsvärldens är väldigt intressant. Och mest av allt i hela boken tycker jag om Kristina Ohlssons inställning till skrivandet, att det inte är det viktigaste i livet, att det inte ska göra ont och vara en plåga. Visst tar det emot ibland och är inte alltid superkul, men det måste ju ändå vara inspirerande på något plan och skänka någon form av glädje, annars bör man inte hålla på med det. Det känns rimligt tycker jag. För mig är det livsviktigt att skriva, men det är inte livsviktigt att det blir perfekt eller ens bra eller utgivet, det viktigaste är att det blir och att jag ger mig själv tiden att göra det där som jag gillar bäst att göra. Det är belöning nog.

SKRIVBOKEN
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

Zaida Catalán har alltid berört mig. Jag minns hur hennes eld nådde mig när hon var politiskt aktiv, hur hon brann under debatter och att det gav mig sådan tro på framtiden. Hon fick mig att tro att förändring kunde åstadkommas.

När Zaida Catalán sedan fördes bort och hittades mördad i Kongo-Kinshasa våren 2017 berördes jag återigen av henne och hennes öde. Jag blev så arg på att hon som brann så skulle släckas, att någon tog sig rätten. Sen blev jag väldigt ledsen, och än mer sorgsen skulle efterspelet förstås göra mig. Stefan Lindberg har skrivit en viktig, modig och intressant bok om Zaida Catalán och jag är så glad att fokus inte bara ligger på hennes död utan att gärningen, det hon försökte åstadkomma, överskuggar allt annat.

I Mordet på Zaida Catalán står allt så tydligt klart, hur det hänger ihop, hur korruption ”där” är sammanbundet med konsumtionen ”här”. Hur våldtagna småflickor inte på något sätt bara är ett bekymmer för ett lokalsamhälle. Det är en fasansfull berättelse om maktfullkomliga, penningsugna, förtryckare som inte är vana att riskera någonting och så de få, däribland Zaida Catalán som ifrågasätter. Det är en av de där rakt igenom sorgesamma berättelserna där ingenting står med säkerhet klart och där ingenting slutar lyckligt för någon. Men ändå. Zaida Catalán följde sin glödande inre kompass och hon skulle naturligtvis inte ha behövt betala för det med sitt liv, men nu när hon gjorde det känns det ändå bra att det hon försökte avslöja troligen kommer i dagen. Till slut.

MORDET PÅ ZAIDA CATALÁN
Författare: Staffan Lindberg
Förlag: Ordfront (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, “övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Skrivsöndag: Oavsiktligt av Karl Ove Knausgård

Föga anade jag när jag gav mig på att läsa Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt att jag skulle känna igen mig så mycket i hans resonemang. Jag har inte läst någon av hans romaner och har väl egentligen aldrig varit sugen på det, man kan säga att jag bär på lite fördomar mot karln.

Knausgård strösslas med tänkvärdheter som att ”litteraturen utforskar avståndet mellan dödens högtidlighet och livets ohögtidlighet”. Han skriver om motsatsen mellan oändligheten som bor inom oss och vår samtidiga begränsning och jordbundenhet och att denna motsats är drivkraften bakom all konst och litteratur. Allt det där tänker jag mycket över när jag läser och efteråt, jag tror att jag håller med honom.

En sak som jag vet att jag känner igen och lever är den där längtan efter att kunna och få skriva. Jag älskar hans sätt att tänka kring och beskriva hur han länge tvivlade, hur han trodde att litteratur måste skrivas på ett särskilt sätt och hur man måste låta tålamodet få ta plats.

Sen fastnar jag för det han skriver om att det inte finns någon kommunikation i verklig, upplevd sorg så som det finns i fiktiv sorg. Det är så sant, men jag har aldrig tänkt på det.

Det är möjligt att jag kanske är lite, lite sugen nu på att läsa mer av honom. Inte Min kamp nödvändigtvis, men kanske de där årstidsböckerna?

OAVSIKTLIGT. OM ATT LÄSA OCH SKRIVA
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts (2019)
Översättare: Staffan Söderblom
Boken kan du köpa här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden.

Några tankar kring årets augustnomineringar

Så är nomineringarna till årets Augustpris ute i offentligheten och jag måste säga att jag gläds åt sådant som är med och lockas av sådant som jag gärna vill läsa. Det är nog det som är största fördelen med att vara så dåligt bevandrad bland den nomineringsmöjliga litteraturen, att utrymmet för glada överraskningar och väckt lässug är stort samtidigt som risken för besvikelse över sådant som förbises är minimal. De nominerade är:

Barn- och ungdomsklassen
Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Jag är mest sugen på Jenny Jägerfeldts Mitt storslagna liv, det var länge sen jag läste något av henne och denna verkar ypperlig att börja om med. Sen har jag ju rört mig från bilderböckerna i och med att barnen blivit större, men desto större anledning att ta till sig nomineringar då, och jag är väldigt nyfiken på både Tiger, tiger, tiger och Dyksommar.

Faktaboksklassen
Ålevangeliet av Patrik Svensson, Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser av Peter Handbergs, Bin och människor av Lotte Möller samt Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse.

Bland dessa så hejar jag på Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf av den enkla anledningen att den är den enda jag läst (och inte heller den har jag läst, jag har cirka en tredjedel kvar), och den är fantastisk. Och så är jag nyfiken på Ålevangeliet.

Den skönlitterära klassen
Barnet av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg, Odenplan av Daniel Gustafsson och Testamente av Nina Wähä.

Min enda önskan inför presentationen av nomineringarna var att Osebol skulle vara med (men jag har aldrig begripit när en bok är skönlitterär och när den är fakta, i det här fallet, med intervjuer presenterade i prosalyrisk form funkar förstås båda definitionerna) och det är den så jag är nöjd. Jag tror att den tar hem priset så som jag trodde om Ædnan ifjol, det är tid för prosalyrik nu. Och Osebol är en fantastisk bok, ett dokument över en bygd som det egentligen aldrig skrivs något om, det är så mycket större än en bok. Jag är sugen på att läsa Testamente också, och W tror jag.

Vilka är dina favoriter och vilka av dina favoriter kom inte med?