Horet i Hälsta av Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström

Ibland gör det sig påmint, mitt gamla liv som historiker, forskare och arkivgrävare. Rätt vad det är drabbas jag av hastigt längt efter den där känslan, att förstå saker om förgången tid och känna samhörigheten med människor som levde för länge sen. Det är då jag skriver historiska romaner, bläddrar i min avhandling eller läser böcker som Horet i Hälsta.

Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström tar oss med till ett ting i Västmanland år 1685. Anna Persdotter anklagas av sin piga Brita för att ha försökt förgifta sin man, husbonden. Snart vecklas en smått komplicerad och alldeles livsfarlig berättelse upp och mångas liv ändras för alltid.

Jag tycker mycket om att läsa om vardagligheterna och om alla intrigerna som uppenbarar sig efterhand. Det får mig att minnas hur det var att läsa de där barnamordsrättegångsprotokollen (som var mina källor i forskningen) när det var som bäst (ja, jag är medveten om att det låter kyligt och smått absurt, men det var sjukt intressant när det var som “bäst”). När man känner att man kommer nära. Här hade jag velat ha mer av det, mer av Anna, Brita och vardagslivet och kanske mindre av beskrivning om hur samhället såg ut. Men det är ju jag, som har rätt klart för mig hur samhället tedde sig i situationer som denna. Som populariserad historievetenskap är Horet i Hälsta en riktigt, riktigt bra bok som jag hoppas att många nyfikna hittar till. Den lär inte bara mycket om samhället då utan också om historievetenskapen nu.

Själv är jag väldigt sugen på att läsa igenom mina källor, rättegångsprotokollen igen. Det finns en hel drös kvinnoöden där som det är väldigt synd att de faller i glömska igen.

HORET I HÄLSTA. EN SANN HISTORIA FRÅN 1600-TALET
Författare: Karin Hassan Jansson & Jonas Lindström
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

När allt förändrades av Anna Clarén

När allt förändrades är en djupt personlig bok, en blandning av fotokonst och poesi, kanske prosalyrik. Det är en bok jag inte kan säga så mycket om, för att den är så djupt personlig och för att den samtidigt viskar till mig i ett av de där privata inre rummen som jag inte öppnar dörren till för någon.

När allt förändrades handlar om en familj där yngsta barnet lever i en bubbla, diagnosticeras med autism, påverkar allt. Det är en bok om när ingenting blir som man tänkt sig och drömt och hur man kan förhålla sig till det.

Det finns några rader i den här boken som talar om en så djup förtvivlan att det nästan inte går att ta in den. Jag skulle aldrig kunna öppna upp och visa på det här sättet, men jag är väldigt glad att Anna Clarén gör det.

NÄR ALLT FÖRÄNDRADES
Författare: Anna Clarén
Förlag: Bokförlaget Max Ström (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist

Jag har en väldigt stark relation till John Ajvide Lindqvists böcker och det är lite av en förutsättning för att uppskatta Misslyckas igen, misslyckas bättre fullt ut. Jag tror absolut att man kan gilla den som en skrivdagbok och kanske också inspirerande tänkebok om skrivande annars också, men den där extra dimensionen kräver nog inlästhet.

Av John Ajvide Lindkvist har jag läst och tyckt om:
Låt den rätte komma in: läste jag på en vampyrkurs på universitet långt efter mina första möten med JAL. Jag tyckte mycket om den.

Hantering av odöda: Lästes med ammande förstföding vid bröstet (och innan jag hade bokblogg) och det spelade förstås roll, tanken på små döda barn som kommer tillbaka gräver ännu lättare hål på hjärtat då.

Människohamn: Minns jag som oerhört sorglig och suggestiv. En av mina starkaste läsupplevelser, också svår på grund av förälder och tanken på att förlora ett barn, liksom bara tappa bort, naturligtvis är omöjlig.

Lilla stjärna: Är enligt mig John Ajvide Lindqvists allra bästa bok så här långt, den kändes språkligt oerhört välgenomarbetad.

Himmelstrand: har jag fortfarande inte kommit över. Det finns skrämmande och fina element i boken, men att jag inte begrep något av slutet har bitit sig kvar. Jag tror att jag nu ändå jobbat mig igenom besvikelsen till att landa i en beundran för en författare som vågar släppa sarjen så totalt. Lite coolt är det ju.

Rörelsen: tyckte jag lite om igen, men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till älsket från de tidigare böckerna.

X har jag inte läst, men jag ska vad det lider.

Dessutom har jag läst novellsamlingen Pappersväggar (innan jag började skriva om böcker), Låt de gamla drömmarna dö och kortromanen Tjärven

I Misslyckad igen, misslyckas bättre får jag läsa om alla tankar som inte blev i de olika romanerna, sånt som påbörjades på en plats och lyftes vidare till en annan. Jag får vara med när karaktärer föds och jag får veta vad författaren själv tycker om sina olika romaner, jag får också lära mig att vi är rätt överens där (även om jag tycker att han ger Hantering av odöda för lite kärlek). Och så får jag förstå att han läser och tar till sig av recensioner, vilket förstås får mig att undra om jag var för hård i min text om Himmelstrand, men jag gick tillbaka och känner mig rätt ok med den ändå.

Jag brer ut mig mer om boken på Kulturkollo idag, läs vidare här.

MISSLYCKAS IGEN, MISSLYCKAS BÄTTRE. ANTECKNINGAR OM SKRÄCK OCH SKRIVANDE
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker.

The stranger beside me av Ann Rule

Jag är så trött på Ted Bundy, trött på att se hans ögon stirra på mig från det där bokomslaget, trött på hans manipulationer och empatibrist. Jag är också trött därför att jag kombinerade läsningen av The stranger beside me med Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och att allt sammanföll med besked om nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten (som nu inte blir av tack och lov) och bombhot mot Nationella sekretariatet för genusforskning som inte blev någon större grej i medierna. Och allt detta efter en höst med det farsartade debaclet med Brett Kavanaugh i USAs högsta domstol och väldigt många andra utslag för kvinnohat världen över. Jag är trött som kvinna, feminist och människa. Naturligtvis är inte allt detta samma sak eller på samma nivå, naturligtvis är sånt kvinnohat som driver sådana som Ted Bundy allra värst i ekvationen, men det är viktigt att se att han just är en del av en ekvation, av ett pussel, en större bild. Ann Rule visar det skickligt, även om jag önskar att hon var ännu mer tydlig.

The stranger beside me av Ann Rule är en klassiker i sin genre och över huvud taget skulle jag vilja säga. Inte så litterär som Med kallt blod, men betydligt mycket mer ärlig och transparant.

The stranger beside me är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Anns upplevelse av att först inse att den där trevlige unge mannen hon jobbat så många nätter tillsammans med på stödlinje är den ”Ted” som misstänks för en rad kvinnomord är hjärtstoppande spännande och väldigt, väldigt sorgligt. När hon kommer till insikt om vad han verkligen gjort och ändå inte kan sluta bry sig om honom, förstås, blir det än mer sorgligt. Det finns så mycket i Anns kamp med sig själv och sina känslor som jag tycker om. Som att det inte bara är alla de kvinnor han dödat vars liv har gått förlorat utan också hans eget. När hon i ett av alla efterord beskriver hur hon följde avrättningen, som förstenad, i en tv-studio blir allting på en gång vardagligt och uppenbart.

Ted Bundy själv är mest fascinerande i det att han visar på en väldig bredd i vad som kan rymmas inom det där att vara människa. Han är omtänksam och snäll och han är ett manipulativt monster. Han är allt på en gång. Han är människa och att inse det, verkligen förstå betydelsen av det och möta det egna mörkret är något av det viktigaste såna här böcker gör för mig. Jag tror att Ann Rule ringar in hans störning ganska bra, inte minst visar empatilösheten i det att han gråter oupphörligen mot slutet över att det är så synd om honom, men dåligt samvete eller tårar för kvinnorna han lemlästat och mördat det producerar han aldrig.

Jag är emot dödsstraff. Starkt emot. Jag har skrivit om det på Kulturkollo och jag har varit väldigt tydlig med mig själv länge. Det kan inte ruckas, det ligger i min människosyn och min tanke om hur samhället och rättsväsendet ska se ut. Men med en människa som Ted Bundy skakas det där självklara om. Hur skulle det ha sett ut om han inte hade avrättats 1989. Hur skulle någon kunna vara säker på att han inte rymde igen (och det han gjorde under sin andra rymning, det han dömdes till döden för, är så vidrigt och fasansfullt att Ann Rules närgångna beskrivning av det bränt fast på näthinnan, som om jag sett det på film)? Jag vet inte. Jag tycker fortfarande att dödsstraff inte hör hemma i modern rättskipning, men jag är i det här fallet inte säker på hur alternativet hade sett ut.

Jag tycker bäst om de delar där Ann Rule berättar om sin relation med Ted Bundy, jag uppskattar att det finns så få säkra detaljer om morden eftersom det gör dem möjliga att inte tänka över så mycket, det är summan som skrämmer och förstås dåden i sig själva när man släpper lös fantasin. Lite långrandigt blir det ett tag, främst över rättegångarna där jag tycker att det känns onödigt detaljerat. Jag är mycket tacksam för efterorden, det är ju mycket som hänt sen 1980 då boken kom ut första gången, inte minst uppskattar jag att få läsa om Teds rätt frostiga reaktion på boken…

Det är ett tag sen jag läste ut boken och drabbades av den där stora tröttheten, men den hänger i. Jag såg av någon anledning 20 minuter av den där Netflix-serien som kom häromdagen (på 30-årsdagen av hans avrättning vilket jag tycker känns mer makabert än passande ärligt talat, det finns över huvud taget något obehagligt i det här byggandet av personkulten kring Ted Bundy som fortfarande verkar pågå), men blev tvungen att stänga av eftersom jag inte orkade höra ett ord till om eller från Ted Bundy. Det ska visst komma en spelfilm också vad det lider, men den vill jag inte heller se. Jag är glad att jag läste Ann Rules bok, den gav mig mycket, men det är nog nu.

THE STRANGER BESIDE ME
Författare: Ann Rule
Förlag: Simon and Schuster (2009)
Köp den t.ex. här eller här.

Glöm mig av Alex Schulman

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här texten. Kanske måste jag, trots att jag bestämt mig för att inte landa för mycket där, låta det handla lite om mig. Jag bodde (nästan) granne med familjen Schulman några år under uppväxten, de bodde några hus bort på min lilla gata i mitt lilla värmländska samhälle. Jag minns Alexander från förskolan (han var ett år äldre än jag och därför naturligtvis oerhört vuxen, sex år), hans pappa hade jobbat med Hylands hörna så honom la man märke till (det hade man gjort annars också, han var stor, bullrig och lite skrämmande), Lisette var så mycket yngre än Allan, det pratades det nog lite om. Och så var hon förstås dotter till Sven Stolpe, det var stort. Själv minns jag allra mest Carl-Johan som aldrig verkade lämna sin trehjuling. Sen flyttade de och blev någon sorts historia. När sen Alexander dök upp, som Alex och skrev elakt och plumpt i bloggar tyckte jag att det var lite pinsamt, som om jag hade en koppling till honom och det han gjorde. Han har ju bättrat sig med tiden, men jag har inte riktigt lyckats släppa det där att han betedde sig så svinigt. Det är anledningen till att jag inte läst någon av hans böcker förrän nu.

Glöm mig är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den skildrar en så djup tragik att det är svårt att ta in allt. Alex medberoende och smärta, men också Lisettes totala mörker och misär. Och så undrar jag om hon, som Alex, någonsin mötte den där lilla flickan som var hon, som behandlades så fruktansvärt illa av sin egen pappa. Den store Sven Stolpe gillar jag för övrigt inte alls, och då har jag inte ens hunnit läsa Schulmans senaste bok där jag misstänker att han avslöjas som det praktsvin han verkar ha varit.

Jag tänker mycket på vikten av att våga möta sitt barnjag. Jag umgås ganska mycket med den där flickan som var jag i olika åldrar. Jag var inte särskilt snäll mot henne då, det fanns andra som inte var särskilt snälla mot henne. Jag märker att det hjälper att tänka snällt om henne idag, det läker några av såren. Att umgås med mitt inre barn, hålla henne lite då och då, gör mig till en helare människa och bättre förälder. Att det sen är smärtsamt och svårt är en annan femma. Och bara för att jag lite självgott framhåller det som en bra grej betyder det inte att jag lyckas alltid. Jag tänker att Glöm mig är Alex Schulmans försök att möta sin mamma och sitt själv. Jag känner att han skulle kunna vara lite snällare mot sig själv. Mot barnet som var och är han. Ibland går allt sönder och det är ingens fel. Man måste kanske förlåta en förälder som fallit (i alla fall behöver Alex det och jag tycker att han beskriver väldigt fint varför och hur och hur komplicerat allt är), men man måste också förlåta sig själv.

I den där beskrivningen av Lisette och Sven är det lätt att dra den raka linjen till Alex och hans beteende i början av bloggkarriären, han gör det själv. Jag tycker om att han tänker att han borde bryta traditionen för att inte föra hat vidare till nästa generation. Jag tror att han har kommit en bit påväg i det projektet. Och det är stort och berömvärt. Att erkänna ett mönster är tufft, att bryta det smått omöjligt. Vi kan bara göra så gott vi kan.

GLÖM MIG
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Just nu just här

Kring denna kropp av Stina Wollter

I Kring denna kropp skriver Stina Wollter bland annat om trygga rum. Att man ska kunna känna sig trygg att samtala och vara i hennes kommentarsfält på instagram till exempel. För mig får orden en annan innebörd när jag ska skriva om mina upplevelser av boken. Kring denna kropp handlar om förhållandet till kroppen, anorexi, demens, död, sorg, föräldraskap och allt det där som var och en för sig är motorvägar rakt in i mitt allra innersta. Jag känner ett alldeles oövervinnligt behov av att bygga ett tryggt rum kring detta innersta och tänker därför inte skriva så särskilt mycket mer om allt jag kände än att jag kände. Mycket. Det hände mycket i mig när jag läste Kring denna kropp.

Kring denna kropp är en sorts biografi över en relation med den egna kroppen. Denna relation är som vi alla vet inte särskilt enkel, men vilken relation är å andra sidan det? Det finns många svåra inslag, sånt som går rakt in i mig och som som sagt inte kommer behandlas här, men det finns mycket annat också. Jag tycker mycket om hur Stina Wollter låter konstnärsskapet finnas med i bakgrunden hela vägen. Hur hon skriver om att allt inte kan nedtecknas och på något sätt lyckas visa hur det istället kan uttryckas på andra sätt, genom målningar eller dans. Hur konstnärliga uttryck kan vara vardagliga och hur de kan hjälpa oss att hitta fram till det där hela, fulla, levande livet vi är värda. Det tycker jag är lärorikt och viktigt.

KRING DENNA KROPP
Författare: Stina Wollter
Förlag: Forum (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink

Orden som formade Sverige var mitt mycket avkopplande sällskap rätt många kvällar under november. Jag läste ett kapitel här och ett kapitel där när jag inte orkade långa kapitel eller stora bitar av något.

Elisabeth Åsbrink är briljant, precis så skarp att jag förstår att hon besitter såväl kunskap som engagemang, precis så humoristisk att jag förstår att jag inte måste läsa allt lika noga. Det här är en bok man inte måste något med, det är en bok att låta sig undervisas (i brist på mindre tråkigt ord) och roas av.

De där orden som format Sverige myntades från år 98 och fram till 2017. Där återfinns diktfraser, folkhem, Pride, torshammaren, OMG, förtrycket av samerna, diktaturens kreatur, tvångssterilisering och Strindberg som tyckte att det var synd om människorna. Det är ett veritabelt myller av minnen, kunskap och trådar att koppla ihop. Det är bara att luta sig tillbaka och försöka ta in, i lugn och ro och lite i taget.

ORDEN SOM FORMADE SVERIGE
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Natur & kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

The witchcraft of Salem village av Shirley Jackson

Shirley Jackson är förstås en favorit. Hennes We have always lived in the castle är en av de bästa böcker jag läst och The haunting of Hill house är definitivt en av de mest skrämmande. Så frågan är vad hon kan göra i en enkel återberättande historia om vad som hände i Salem under sent 1600-tal. Väldigt mycket skulle jag säga.

Historien om flickorna som påstår sig utsatta för trolldom i Salem i mitten av 1690-talet har nog alla vi som intresserar oss för historia, kvinnohistoria och häxförföljelser hört om både en och två gånger, men inte såhär. Och jag har ändå svårt att sätta fingret på vad Shirley Jackson gör så bra. Hon använder samma protokoll, samma uppgifter, samma dramaturgi, förstås. Men hennes röst, hennes tolkning, hennes vilja att förstå är unik. Hon skriver in Salem-rättegångarna i ett sammanhang, där de inte bara utgjorde höjdpunkten och kanske startskottet för de stora rättegångarna och samhällspanikerna. Shirley Jackson visar att den också utgjorde en sorts början till slutet. Aldrig mer skulle häxprocesserna se sådana ut (i USA i alla fall), aldrig mer lät sig hela samhällen slitas med i galenskapen. Och aldrig mer kunde de ansvariga frånsvära sig ansvaret i efterhand eftersom de som dömde i Salem gjorde det unika när de bad gud och allmänheten, de dömda och deras efterlevande om ursäkt några år efter att det som skedde skedde. Det var naturligtvis lika många år för sent, men Shirley Jackson visar hur unikt det var och hur viktigt det ändå var för det som komma skulle och det som inte blev.

Det kanske inte verkar så viktigt det här med häxprocesser idag. Det tillhör ju det förgångna och allt det där. Som historiker (jag har bestämt att jag som doktor i historia har fritt fram att kalla mig det även om jag inte längre praktiserar vetenskapen, jag förespråkar och älskar den fortfarande) vill jag dock lyfta vikten av att minnas det som hände ”förr”, eftersom det som har hänt händer igen och eftersom vissa vill göra andras historia till sin. Vi lever i tider där mäktiga män (inte bara Donald Trump) vill göra gällande att de utsätts för häxprocesser. Det gör de inte. När ignoransen (eller möjligen arrogansen eftersom de troligen mycket väl vet att de använder orden fel) är så stor blir böcker som den här så mycket viktigare. Shirley Jacksons The witchcraft of Salem village är en ständigt aktuell och ständigt viktig bok som säger något om människor, mänsklighet och samhällsbyggen. Den slumrande historikern i mig rekommenderar den varmt, liksom bokälskaren. Jag rekommenderar också att lyssna på den under till exempel en tågresa mellan Göteborg och Karlstad, den räcker precis hela sträckan (om det blir tio minuters försening och det blir det ju).

THE WITCHCRAFT OF SALEM VILLAGE
Författare: Shirley Jackson
Förlag: Skyboat media ink. (2014)
Inläsare: Gabrielle de Cuir

Den här boken är en av mina 31 bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.