Hemma på myren av Tomas Bannerhed

Jag var djupt förälskad i Tomas Bannerheds En vacker dag när jag hade den som balkongläsning tidiga vår- och sommarmorgnar för några år sedan. Den grep tag i mig, lugnade ner mig, packade in mig i en varm känsla av naturens under. Det handlade förstås om att det var i underverkens tid, vår och försommar, men det handlade också om att Tomas Bannerhed är en betraktare och förmedlare av rang.

Hemma på myren är en annan sorts bok. Den innehåller en rad rätt spretiga texter, de flesta av dem har naturen i sitt centrum, men inte alla. Allt har publicerats förr och det är välskrivet, men det hänger inte alls ihop som En vacker dag gjorde.

Jag tycker allra mest om berättelsen om när han förlorade sin mamma, det är oerhört sorgligt och fint beskrivet. Och så älskar jag texten om Harry Martinssons Aniara, om varför den skrevs och varför den tyvärr är relevant också i våra dagar. Aniara är en av mina allra största läsupplevelser, så mycket ångest den väckte och fortfarande väcker när jag tänker på den… Alla sanningar och förutsägelser är inte vackra, men Aniara är det, i all sin grymhet.

Hemma på myren bevisar åter igen att Tomas Bannerhed är en författare ser och kan förmedla det han ser. Jag läser vidare och hoppas att jag nästa gång dyker på något lite mindre spretigt men lika välformulerat.


Om boken

Titel: Hemma vid myren och andra texter om naturen i våra liv
Författare: Tomas Bannerhed
Förlag: Weyler (2023)

Våga skriva av Erica Eklund

Jag tror att Våga skriva är en riktigt bra bok för den som drömmer om att få en bok utgiven, men inte riktigt vet hur hen ska få till det där med skrivtid/inspiration/ork. Jag befinner mig på en lite annan plats i mitt skrivliv men har ändå stor behållning av boken.

Först om min plats i skrivlivet. Jag skriver för att jag vill skriva. Mitt mål är att fortsätta umgås med min text varje dag (eller nästan i alla fall) och att få utveckla min kreativitet efterhand. Min dröm har tidigare varit att bli utgiven, men nu är den någon annanstans. Den är inte avhängig att någon läser det jag skriver. Min dröm ligger i mitt liv, i mig. Jag tror att det har att göra med att jag äntligen lyckats uppnå det tillstånd där det är ok att göra något bara för min egen skull, det måste inte bli mer än att det känns bra för mig. Det är oerhört befriande och skönt. Med detta inte sagt att jag inte vill bli utgiven någon gång. Jag skriver och skickar mina manus till förlag när jag känner mig ”färdig”, men refuseringarna (av olika slag) påverkar inte min lust eller känsla inför skrivandet alls.

Våga skriva är, skriver Erica Eklund, till för alla att nå sina skrivmål. Men grundtanken skulle jag nog ändå säga är att det där målet är utgivning. Boken är väldigt fint layoutad, den inspirerar genom sitt luftiga och inbjudande utseende. Tipsen man får är ibland riktigt bra, ibland bekanta och ibland lite väl förutsägbara. Men jag har också läst de flesta skrivböcker jag kunnat hitta. Om jag ska jämföra så känns Våga skriva lite som en omarbetad och lättläst version av Lev kreativt av Julia Cameron. Lev kreativt går mycket mer på djupet och syftar inte alls till att nå utgivning, men mycket känns igen i Våga skriva. Jag tycker att Våga skriva är en inspirerande bok om skrivande och jag rekommenderar den framförallt till den som inte läst alla andra skrivhandböcker redan.


Om boken

Titel: Våga skriva
Författare: Erica Eklund
Förlag: Own your book (2023)

Det händer när du vilar av Tomas Sjödin

Man behöver inte räcka till
Det räcker att man finns till
Allt utöver det är en bonus
(Sjödins trossats)

Först vill jag säga till dig som är ute efter fördjupning om vila men saknar intresse för det religiösa att ha tålamod med den här boken. Det är helt ok att bläddra förbi visst som känns som att det kanske inte talar till en. Men tro mig när jag säger att det är värt att ta sig igenom. Jag läser gärna om andliga aspekter av vila och har egentligen inga problem med att gå igenom de religiösa grunderna, men det blir lite för mycket också för mig. Jag lät det vara så och stannade i boken. Så småningom hamnade vi på djupet också av min vila. Jag grät mig igenom de sista kapitlen och inte bara för att jag känner så starkt med författaren och hans familjs lidande utan för att han bjuder in oss alla med vårt lidande (alla bär vi lidanden av ett eller annat slag, Tomas Sjödin värderar inte och det gör inte jag heller). Han bjuder in mig och får mig att känna mig delaktig i läkandet och vissheten om att det inte finns något slutgiltigt läkande.

Men vilan finns. Jag älskar hur Tomas Sjödin sätter den i ett sammanhang och gör den till en huvudpoäng. Jag älskar hur han resonerar kring hur oron kommer och kan hanteras när vi vilar, hur man gör när man vilar sig igenom något.

Jag är en som tänker mycket kring vila. Jag har kommit en lång väg från när jag blev beordrad att vila, mitt min utmattning, och jag inte hade en aning om vad det innebar rent praktiskt. Jag vet vad vila är nu och jag vet att den är livsviktig. I höst och vinter har jag klarat mig igenom en galet stressig och tröttande tid eftersom jag slagit vakt om den regelbundna och regelmässiga vilan. Jag kommer alltså inte förändra mitt liv efter att ha läst Det händer när du vilar. Jag kommer däremot testa lite nytt, för i vila blir man aldrig färdiglärd. Jag ska fira min egen form av sabbat där jag kopplar bort mig från alla sociala medier och måsten och bara gör sånt som ger mig njutning. En dag i veckan. Det är inte en traditionell sabbat där jag inte får skapa något, jag njuter för mycket av att skriva och baka till exempel för det, men jag ska slå vakt om att göra det jag gör av de rätta, vilsamma, anledningarna.


Om boken

Titel: Det händer när du vilar
Författare: Tomas Sjödin.
Förlag: Libris förlag (2015)

Två böcker av vikt – Kroppskompass och Bara ät!


Jag har skrivit om böcker om kropp och vikt tidigare och då gått in på varför de är viktiga för mig ibland. Du kan läsa min text om Kroppspanik av Julia Skott här och Kriget mot kroppen av Stina Wollter och Erik Hemmingsson här. Den här gången nöjer jag mig med att säga att min nyupptäckta (men därmed inte sagt nya) artros och den viktminskning som föreslås för att hantera den har väckt saker till liv som jag inte gillar. Minnen, ärr, obearbetade tankar. Jag jobbar med det och är på en ganska bra plats i huvudet nu efter en tids kamp, mitt fokus ligger på rätt saker.

Jag var dock på den där lite mer komplicerade platsen när jag läste Kroppskompass och sedan på Kajjan Anderssons uppmaning Bara ät!

Kajjan Andersson känner jag främst som en klok och viktig kroppspositiv närvaro i mitt instagram-flöde. Hon har skrivit en bok om kroppspositivt föräldraskap och nu denna kroppskompass som hjälp att navigera i ett fetthysteriskt samhälle. Jag tycker mycket om Kroppskompass. Den är skriven på ett lättsamt och lättillgängligt sätt, hon känns som en kompis som vet hur det kan vara. Boken är en genomgång av problemet, konsekvenserna och hur man kan tänka och göra för att få lite bättre balans i sitt huvud kring de här frågorna. Jag tycker som sagt väldigt mycket om det.

Kajjan Andersson tipsar i Kroppskompass om att läsa Laura Thomas bok Bara ät! om intuitivt ätande så det har jag gjort. Den boken gick på djupet i mig på ett helt annat sätt. Här finns kloka resonemang om sånt jag redan lärt mig på egen hand, som att träning för mig aldrig någonsin får handla om vikt till exempel. Jag gillar hur hon går en omgång mot allt vad dieter heter och också fördjupar sig i hur triggande de kan vara för den som bär någon form av gammal ätstörning i sig. Jag tycker att det är jobbigt att inse hur fast jag också är i det här tänket att man (jag) måste gå ner i vikt om jag inte ligger inom den där bmi-gränsen. Jag vet ju att det inte är så, men jag vet samtidigt inte riktigt säkert. Det får bli min uppgift framöver.

Jag tycker att såväl Kroppskompassen som Bara ät! ger mig styrka att fortsätta försöka leva ett hälsosamt liv som helhet. De hjälper mig att ytterligare förstå att hälsa innefattar så oändligt mycket och vikthets har ingen plats där. För min del handlar mycket om att fortsätta med allt det jag gör för att hantera ångest och stress – äta, röra mig ute i naturen, yoga, andas och ta en sak i taget. Det hjälper också mot kroppsliga problem, som artros.

Om boken

Titel: Kroppskompass. Din guide till positivism, acceptans och motstånd
Författare: Kajjan Andersson
Förlag: Forum (2023)

Titel: Bara ät! Om intuitivt ätande och hur du gör slut med bantningskulturen
Författare: Laura Thomas
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Malin Haawind

Vanliga människor av Clara Törnvall

Clara Törnvall som skrivit den här boken är lite speciell för mig. Hon skrev också Autisterna och det var när jag läste den som jag insåg att jag måste sluta anpassa mig så förtvivlat.

Jag läser alla de här böckerna om autism eftersom min son är autistisk, men efterhand har jag förstått att jag också nästan är det. Det här är inte mitt sätt att säga ”vi är väl alla lite autistiska” utan det är mitt sätt att uttrycka att jag delar många autistiska drag med min son samtidigt som jag har några han inte har. Jag är just nu ganska bestämd på att inte försöka få en utredning till stånd eftersom jag faktiskt inte orkar med hela den processen för mig själv när den inte känns lika livsnödvändig som för min son. Jag skulle troligen heller inte få diagnosen autism eftersom eftersom jag lagt så galet mycket energi på att begripa hur jag kan passa in och lyckats rätt ok. Jag har ju ändå manövrerat det här livet i 46 år. Jag är nu i en position i livet där jag låter alla böcker jag läser med föräldraögonen också hjälper mig att hitta ett sätt att fortsätta fungera i vardagen. På ett lite nytt sätt och också mer hållbart.

Hur som. Clara Törnvall var viktig med Autisterna, hon är lika viktig för mig med Vanliga människor. Hon har ett särskilt öga och en särskild röst för mänskligt beteende. Kanske för att hon fick sin autismdiagnos som vuxen och därför har lång vana av att studera och försöka passa in bland neurotypiker. En enastående observationsförmåga och förmåga att uttrycka sig till det så får vi precis den bok som behövs.

Boken handlar om och beskriver neurotypiker på ett väldigt träffsäkert sätt, det är ofta så roligt formulerat att jag gapskrattar och bara måste läsa ”en bit till” högt för familjen. Det särskilt fina med den här boken är att autister får komma till tals och berätta vad de finner knepigt med neurotypiker. Detta gör att Vanliga människor också är en bok om autism och hur den kan yttra sig och kännas.

Jag kommer ge den här boken till min son och jag kommer rekommendera den till alla neurotypiker jag stöter på (i alla fall de som ber om boktips…). Och så hoppas jag att vi får fler träffsäkra och viktiga böcker av Clara Törnvall framöver.


Om boken

Titel: Vanliga människor
Författare: Clara Törnvall
Förlag: Natur & kultur (2023)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Djävulen i den vita staden av Erik Larson

Djävulen i den vita staden är en märklig läsupplevelse. Den halva som sätter tonen och målar bakgrundsbilder av Chicago under 1800-talets sista år är märkligt trist. Den del som berättar om seriemördaren H. H. Holmes som härjade i ett eget mardrömslikt hus i staden är desto mer intressant, men också obehaglig på fler sätt än det är meningen. Det märkligaste av allt är dock att jag inte förstår hur de båda berättelserna är tänkta att hänga ihop. Jag trodde hela tiden att jag skulle få en förklaring mot slutet, men det fick jag inte.

Jag tog mig an den här boken eftersom jag är intresserad av verkliga historiska brott. Det är väl också därför den delen tilltalar mig mest. I alla fall så länge som jag tror att jag ska få något annat än någon sorts sagoberättelse om en seriemördare och vad han kanske gjorde med sina offer. Det framkommer nämligen ganska snart att ingen egentligen vet vad Holmes gjorde med sina offer, allt som skrivs i boken (och det är en del) är välgrundade gissningar blandat med lite friare gissningar. Om man nu ska göra så så är det kanske inte en dokumentär skildring man ska utge sig för att presentera och man kanske också ska försöka få in lite känslor. Jag upplever beskrivningarna av det Holmes offer utsätts för som allt för kallblodigt betraktat. Det finns heller ingen vilja att förklara eller förstå mördaren utan han beskrivs bara som charmerande och ond. Jag tror ju inte på det där med ondska som förklaring så det stör mig.

Den delen av boken som handlar om världsutställningen känns som sagt rätt ointressant ganska snart. Det finns ett värde i att läsa om hur utställningen kom att hamna i Chicago, hur de övervann alla dessa svårigheter och hur det första pariserhjulet uppfördes. Men det är inte så intressant att det ska utgöra hälften av den här boken. Och så är det ju det där märkliga med att det inte känns som en sammansmält historia utan två som av oklar anledning lutats mot varandra.

Jag tror att mina känslor inför den här boken mestadels är en besvikelse över att jag fått för mig att den skulle vara väldigt läsvärd. Den är medioker och det räcker inte för mig med den utgångsförväntan.


Om boken

Titel: Djävulen i den vita staden
Författare: Erik Larson
Förlag: Bookmark förlag (2019)
Översättare: Thomas Preis

Kläda blodig skjorta av Maja Larsson

Och så blir det en förlossningsberättelse. Läs den inte om du är känslig för sånt (och det gäller också boken det här till slut ska handla lite om).

Jag har fött två barn. Den andra förlossningen var vad jag skulle kalla okomplicerad, avklarad på en halvtimme på sjukhus (naturligtvis mer tid hemma), med förlossningspall och utan en känsla av fasansfull smärta. Det var en ok upplevelse, men det riktiga miraklet var att han blev till över huvud taget, att jag vågade försöka igen efter hans systers födelse 22 månader tidigare.

Mycket har jag glömt i mitt liv, på grund av utmattning, förträngning och vanlig hederlig glömska. Men jag har glimtar av den första förlossningen som filmer jag kan sätta på i huvudet när som helst. I detalj. Känsla, lukt och synintryck. Tyvärr. Jag minns epidural, dropp och den oändliga tröttheten som bara kommer efter att man varit vaken i tre dygn utan att kunna äta något och samtidigt måste hålla en rädsla i schack.

Sen minns jag hur en barnmorska slängde sig mot min mage medan en annan stod bredvid och såg rädd ut och läkaren satte sugklockan och tappade taget, igen. Jag minns vad jag tolkade som deras panik och till slut min apati och accepterandet av att vi skulle dö. Jag minns stanken av blod och jag minns ljudet av saxen som klippte och sen las på en stålbricka. Jag minns att de fick ut henne och lämnade rummet utan att jag fick höra eller se henne. Jag minns att tystnaden var oändlig, som om jag var ensam (men det kan jag inte ha varit?).

Jag minns att jag fascinerades över hur smärtan kunde ta slut så snabbt och totalt. Jag minns att jag tänkte att jag skulle dö och att det var lika bra eftersom hon ju var död ändå. Jag minns att min moderkaka inte släppte förrän vi var precis utanför dörren till operationssalen (innan förlossningen fanns det inget jag var så rädd för som sjukhus och operationer). Sen minns jag tydligt hur en läkare instruerade en elev hur man sydde underlivet (jag fick ca 20 stygn) och hela tiden refererade till mig som ”kvinnan” och inte en enda gång tilltalade mig eller lyfte blicken. Jag minns hur det kändes när bedövningen inte tog men de fortsatte att sy ändå.

Min dotter överlevde, det var ingen fara för hennes liv (bara mitt), det var bara ingen som hade tid att berätta det för mig. Jag har läst förlossningsberättelsen efteråt och jag minns inte fel. Det är ett trauma skulle jag säga.

Egentligen skulle jag vilja säga att den här boken inte är så bra för någon som bär på förlossningstrauman, men det är inte riktigt sant. Att läsa Kläda blodig skjorta har varit bitvis väldigt jobbigt men också en form av katharsis. Att läsa om förlossningsvården historia är oerhört intressant, jag kan inte begripa att den här genomgången kommit först nu, men det har väl med kvinnofrågeskapet att göra. Att läsa om de historiska förlossningarna är ärligt talat bara förfärligt och samtidigt känner jag en sådan släktskap med dessa kvinnor. Jag hade lyxen av all denna hjälp, hade jag levt på 1800-talet så hade vi verkligen dött, men själva förlossningen som process är densamma. Det existentiella är detsamma. Det var en intressant upplevelse att inse det.

Jag skulle säga att det här är en bok för de allra flesta att läsa, men gravida och fertila kvinnor bör spara den tills de är säkra på att ingen mer förlossning ligger framför dem. Och alla vi som bär någon form av förlossningstrauma bör nog ta en funderare först om vi är redo. Vi bör kanske också ha en blogg där vi kan slänga ur oss berättelsen om vår värsta förlossningsupplevelse så som jag gjort här. Det känns faktiskt riktigt befriande.


Om boken

Titel: Kläda blodig skjorta
Författare: Maja Larsson
Förlag: Natur & Kultur (2022)

Great and Horrible News: Murder and Mayhem in Early Modern Britain av Blessin Adams

När jag hittar en bok som säger sig handla om historiska brott och mord så läser jag den. Jag har ju forskat om barnamord i historisk tid gubevars.

Visst får jag ett kapitel om barnamord här, till och med tre. Till detta kommer blodiga mord, avrättningar och trosstrider. Jag tycker ibland att det blir för mycket detaljerat intresse för gärningarna och för lite av att försöka gå på djupet med brott, offer, brottslingar och samhälle. Författaren är ofta mycket indignerad över hur kvinnor behandlas eller hur utsatta gemene man var för kyrkans framfart. Men det stannar vid att detta sägs. Det finns mycket här som hade kunnat utredas.

Jag har ju läst en del tidigare och förväntar mig inte så mycket när det kommer till nya kunskaper när jag läser populärhistoriska böcker. I Great and Horrible News: Murder and Mayhem in Early Modern Britain lär jag mig dock en hel del nytt om självmord och synen på det. Eller jag förstår det bättre i alla fall. Jag hade önskat en djupare diskussion kring hur vissa självmord kunde ses som ärofyllda när resten var det allra mest ohederliga man kunde göra, men man kan förstås inte få allt här i världen.


Om ljudboken

Titel: Great and Horrible News: Murder and Mayhem in Early Modern Britain
Författare: Blessin Adams
Förlag: William Collins (2023)
Inläsare: Jonathan Keeble

Våga vara operfekt av Brené Brown

Självhjälpsböcker är alltid ett vågspel. De kan hjälpa och de kan stjälpa. Jag läser inte många, men när jag lyckas nosa upp något jag är intresserad av (som Julia Camerons Lev kreativt till exempel) så funkar det oftast för det jag vill ha det till, eftersom jag gjort min research och vet vad jag brukar gilla och inte. Nu har jag läst Brené Browns Våga vara operfekt för att lära mig något om hur man kan släppa prestationskrav, leva mer avslappnat och vila i självmedkänslan.

Våga vara operfekt funkar väldigt bra för just det jag söker. Den är skriven på ett självutlämnande, lättsamt och lättläst sätt. Jag tycker om upplägget med personliga reflektioner, tips på aktiviteter och inspirerande förslag på vidare läsning.

Jag tycker ibland att boken är lite väl amerikansk (eller snarare att jag ibland har svårt att översätta den amerikanska kontexten till min egen), men det är en detalj. Värre är det naturligtvis när hon mot slutet tycker att alla bör läsa Paolo Coelhos Alkemisten baserat på att hon själv läser den varje år. Man får naturligtvis beundra en sådan människa, jag läste den för 25 år sen på en semesterresa och är fortfarande förstummad över hur tom och oinspirerande den var för mig. Jag kan inte tänka mig något jag vill göra mindre än att läsa Alkemisten igen. Och varje år!?! Men bortsett från det så har Brené Brown sina poänger.


Om boken

Titel: Våga vara operfekt
Författare: Brené Brown
Förlag: Libris (2015, länken leder till en nyutgåva från i år)
Översättare: Maria Store, originaltitel: The gifts of imperfection

Medveten närvaro – hitta lugnet i livet av Eva Gussarsson

Det här är den där typen av bok som inte ser mycket ut för världen, om man bläddrar igenom den så möts man av en massa uppförstorade citat på helsidor till exempel. Men om man tar sig förbi den känslan och sina eventuella fördomar så finns det mycket att hämta här.

Jag hade när jag ramlade in i min utmattning inga begrepp om hur jag skulle vila. Jag trodde att det enda jag kunde göra var att läsa, men det var inte ett alternativ eftersom jag då inte längre kunde läsa. Det var heller inte vila visade det sig eftersom jag läste väldigt mål- och prestationsinriktat. Det var då jag började sticka. Och sen stirra. Den terapeut jag träffade under det år jag var mer eller mindre sjukskriven tipsade mig om att vila kunde vara att sitta på trappen med en kopp kaffe och känna solen värma ryggen och att se grannens katt gå förbi. Det väckte minnet av hur jag som barn kunde sitta i timmar och dumglo in i en vägg eller ut genom fönstret och låta tankarna vandra (och bli fantasi) eller vila. Så det gör jag igen, med enda skillnaden att jag nu tänker på det som vila och meditation snarare än att dumglo.

I Eva Gussarssons bok finns många kloka tankar om vad medveten närvaro kan vara i ens vardagsliv, att det är lätt och kräver lite men ger stor effekt för måendet. Jag inser när jag läser boken att mycket av det som finns där är sådant jag kan och plockat upp från olika håll de senaste åren, men ofta har jag glömt efterhand. Det här är en viktig påminnelse om hur jag kan ta hand om mig själv.

Ett särskilt plus för att här finns andningsövningar som jag inte får panik av (jag brukar få det bara någon pratar om att fokusera på andningen).

Mina egna bästa tips för medveten närvaro (som till stora delar sammanfaller med tipsen i boken) är att vara i naturen, utföra yin yoga med regelbundenhet (något jag själv är märkligt dålig på, men nu under sommarhalvåret brukar det gå lite lättare) och att med jämna mellanrum höja blicken och stirrmeditera lite.


Om boken

Titel: Medveten närvaro – hitta lugnet i livet
Författare: Eva Gussarsson
Förlag: Semic (2023)