Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner

Hemmasittare (vilket är ett förfärligt ord för en företeelse som innehåller så mycket mer och annat än själva ordet antyder, men jag håller med Nadja Yllner om att det kan användas, i brist på bättre). Det gör ont i mig bara av att tänka på att läsa den här boken, att faktiskt ta in den är riktigt tungt. Men också stärkande.

Lova får svårare och svårare att närma sig skolan under mellanstadiet och till slut kan hon inte alls. Ångest och panik sätter stopp, som en osynlig bur hon inte kan ta sig ut ur. Boken handlar om hennes, men framförallt hennes föräldrars kamp att få ut henne ur buren och för att hitta ett förhållningssätt till en vardag som blev en annan än man tänkt sig.

Den verklighet Lova och hennes familj lever är inte den jag och min familj finns i, men där finns beröringspunkter. Den där balansgången när ett barn inte förmår finnas i skolmiljön all den tid som förväntas den har vi gått i många år.

Det märkligaste för mig var den form av igenkänning den här boken väckte. Jag känner som sagt igen en del i vår verklighet nu, men framförallt känner jag igen den lilla flicka som var jag i Lova. Jag har minnen av att sitta i en bil utanför min högstadieskola utan att kunna förmå mig att kliva ur eller förklara varför. Jag minns en ångest så stark att den fick mig att tillbringa hela lunchrasten på bibliotekstoaletten när jag gick på gymnasiet (när jag alls tog mig hemifrån alltså). Boken väckte tankar som fick mig att ta den stackars 13-åringen, 15-åringen och 17-åringen som var jag i hand och släpa henne ut från det där ensamma rummet som blivit hennes plats. Jag tror på att man kan läka sig själv i efterhand.

Berättelsen om Lova har gett mig exempel och bilder att ta med mig in i mitt vardagsliv idag, men det har också påmint mig om hur det kändes och det är minst lika viktigt. Min huvudsakliga utmaning just nu är att hålla isär det som var jag och det som är nu på ett konstruktivt sätt, men det ska nog också gå. Det är det som är grejen med allt det här, det går alltid att ta sig igenom, på något sätt.

HON KALLADES HEMMASITTARE. OM SKOLAN, TÅRARNA OCH KAMPEN I HALLEN
Författare: Nadja Yllner
Förlag: Forum (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

Säg inget av Patrick Radden Keefe

Trots att jag växte upp med rapporter om oroligheter på Nordirland och minns mycket tydligt när fredsavtalet slöts så måste jag inse när jag läser Säg inget att jag har noll koll på vad som verkligen hände.

Patrick Radden Keefe tar avstamp i bortförandet av tiobarnsmamman Jean McConville i december 1972, när ”The troubles” rasade som värst. Därifrån försöker han reda i vad som hände henne, hon kom nämligen aldrig hem, och för att göra det behöver hela berättelsen om IRA och vissa nyckelpersoner berättas.

Det finns framförallt två saker jag fastnar för och som i sig bevisar hur himla lite jag vet om sånt jag tror jag har koll på. Det första är graden av misär som rådde i Nordirland under tiden som beskrivs (60, 70 och 80-tal främst). Här växte jag upp i min trygga värld av stabilt samhällsbygge och där blev barnen mördare för att överleva, typ. Misären verkar ha varit utbredd också kring dem som inte blev mördare, de kämpade på, eller dog.

Det andra är Gerry Adams. Jag har sett honom som en snubbe med ruffigt förflutet som blev politiker och betydde mycket för fredsprocessen. Det gjorde han förstås, men herregud det där förflutna han förnekar att han har…

Det här är en uppslukande bok, en sorts informativ thriller med sjukt höga insatser. Det står väldigt klart att och varför Nordirland är en krutdurk än i dag och varför Brexit är såväl en fara som en möjlighet beroende på vem man pratar med.

Jean McConville då? Jo, vi får veta vad som hände henne även om flera pusselbitar och den slutgiltiga rättvisan inte faller på plats. Men i sådana här frågor finns inte rättvisa tror jag, det är alldeles för trassligt. Hennes barn borde vara sår för de ansvariga att bära, det som gjordes mot dem är det värsta man läser i den här boken och det vill verkligen inte säga lite.

SÄG INGET. EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND
Författare: Patrick Radden Keefe
Förlag: Albert Bonnier förlag (2020)
Översättare: Bengt Ohlsson

Kristi bruds slav och Knutby inifrån

Jag har läst två böcker om Knutby-församlingen, på samma dag, det var lite mycket… Först kom jag av en slump över Kristi bruds slav och när jag forsat igenom den var jag inte riktigt klar utan letade upp också Knutby inifrån. På det sättet fick jag två unika perspektiv på samma berättelse och det var mycket fascinerande och helt dränerande.

Egentligen är det konstiga inte att jag läst de här böckerna utan att jag inte tagit del av något av det andra (det finns hur många böcker och tv-serier som helst). Det här med tro och hur den kan förvridas och användas (men också det stora och fina i den förstås) är ett av mina specialområden, jag är oerhört fascinerad av att tänka på det. Jag kan egentligen inte tänka mig ett vidrigare brott än den manipulation som bedrivits i Knutby, mord förstås, men främst alla de som möjliggjorde och som förstörde livet för så många genom att vända deras tro mot dem. Att stöta ut och så tvivel om egenvärde. Då rör man sig i ett inre rum, det mest privata och naturligtvis det allra heligaste hos en enskild människa. Det finns inte straff nog för sådana brott.

Kristi bruds slav är en intressant bok som försöker reda i hur man kan ge upp allt och alla utanför för att bli en del av en sekt. Vi får se hur manipulation och kärlek långsamt förvrider förväntningarna hos Josefine Frankner, hur hon går från att vara en ungdom i Åsa Waldaus pingstkyrkogrupp till att vara slav och uppasserska. Det är förstås obegripligt för oss som inte är födda in i och starka i den tron, men boken gör det lite mer begripligt. Det är skrämmande men mest av allt är det tragiskt, det är också sorg över allt som gått förlorat som känns mest från de här boksidorna. Sekten i Knutby har berövat Josefine år av föräldraskap, äktenskap och självkänsla. Sånt får man inte tillbaka.

Knutby inifrån är vid första anblick en berättelse från maktposition men snart står det klart att Peter Gembäck var lika maktlös som de andra, lika insnärjd. Men skulden han har att bära är förstås tyngre, som en av de pastorer som möjliggjorde, utförde och ibland drev på. Peter var också den som till slut polisanmälde sig själv, pastorerna Åsa Waldau och Urban Fält. Det som står klart när man läser hans bok är hur oerhört mycket sorg det ligger i att ha förlorat sig själv och alla dessa år. Men också, och det är genomgående i båda skildringarna att det fanns en god vilja och kärlek också i församlingen till en början, kanske hela tiden, men att det överskuggades av det förfärliga som blev av att fel människor hamnade tillsammans.

KRISTI BRUDS SLAV. MITT LIV I SEKTENS HJÄRTA
Författare: Josefine Frankner och Cecilia Gustavsson
Förlag: Polaris (2021)

KNUTBY INIFRÅN
Författare: Peter Gembäck och Annika Sohlander
Förlag: Ekerlids förlag (2020)

Mer än en kvinna av Caitlin Moran

Mer än en kvinna är Caitlin Morans uppföljare till debuten Konsten att vara kvinna som kom 2012. Mycket har hänt sen dess och mycket är sig likt.

Caitlin Moran är alltid avväpnande rolig. Jag håller inte alltid med henne, men hon underhåller alltid och då gör det inte så mycket om vi inte tycker lika. Det är ju också en viktig sak att lära sig, man måste inte tycka samma om allt, man kan gilla varandra ändå.

Mer än en kvinna är mörkare än sin föregångare. Kanske för att tiderna är mörkare, men mest för att livet i medelåldern är ett annat än i 30-årsåldern. Jag känner igen en hel del, som att alla kläder blir oklädsamma över en natt till exempel och att mäns nysningar blir helt sjukt starka med åldern.

Mest grips jag av beskrivningen om hur outhärdligt svårt det är att vara tonårsförälder, särskilt när tonåringen går sönder så som Caitlin Morans dotter gör. Den där uppgivna paniken som drabbar en som förälder när man inte vet hur man ska hjälpa, den går verkligen genom pappret.

MER ÄN EN KVINNA
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Ett historiskt ögonkast på kvinnors makt och så några lästips

Kvinnor och makt. Jag vet lite om det, har forskat mig till det och skrivit en avhandling om kvinnors makt i lokalsamhället under 1700- och 1800-tal. ”Sjukt spännande” tänker du nu måhända sarkastiskt, men det är det faktiskt och jag kan aldrig få nog av att fördjupa mig i ämnet.

Härom veckan skrev jag om Hallie Rubenholds Fem kvinnor som handlar om undanskymda kvinnors vardagsliv och när jag läste den tänkte jag mycket på Mary Beards korta, koncisa och glasklara Kvinnor och makt. Ett manifest. Det är en historisk genomgång av tystandet av kvinnliga röster. Eftersom Mary Beard är professor i antikens historia är det dit hon söker sig. Sen använder hon sina hundra sidor till att dra tydliga linjer mellan Odysséen, Shakespeare och dagens politiska klimat, och twitter icke att förglömma. Det är väldigt snyggt gjort och mycket klargörande. Själv var jag betydligt mycket mer mångordig i min avhandling och inte drog jag i trådarna till nutiden heller (förutom i mitt eget huvud förstås). Men jag konstaterade i alla fall att visst innehade vardagens kvinnor någon form av makt ”förr i tiden”, de kunde bara inte inneha samma sorts makt som männen (och naturligtvis var den makt de hade tilldelad dem av en patriarkal samhällsstruktur). Och deras röster lyssnades sällan på, annat än om de talade om kvinnoangelägenheter, vilket de gjorde i min undersökning som handlade om rättegångar i barnamordsfall. Där öppnade de vardagliga männen knappt munnen. Kvinnorna vittnade, domaren dömde, de anklagade kvinnorna förlorade huvudet och livet gick vidare.

Vill du läsa tre bra böcker om det här med kvinnor och makt rekommenderar jag Kvinnor och makt av Mary Beard, Namnens hus av Colm Tóibín (som behandlar berättelsen om Electra och Clytemnestra något annorlunda i relation till hur den framstår i original och hur den beskrivs i Beards bok) och Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnits. Skulle du få för dig att du vill läsa min avhandling så hittar du den här.


En version av det här inlägget publicerades på Kulturkollo i mars 2019, du hittar det inlägget här.

Bild (som jag valt eftersom kvinnors makt i förgången tid inte sällan härletts till deras innehav av nycklarna till exempelvis visthusboden) från Freeimages

Tystnadskontraktet av Jodi Kantor och Megan Twohey

Problemet med mig och sådana här böcker är att jag blir så jävla arg när jag läser dem, heligt förbannad. I Tystnadskontraktet skriver Jodi Kantor och Megan Twohey mest om hur de arbetade sig fram mot avslöjandet om Harvey Weinsteins utbredda övergrepp, men de skriver också om hur de arbetade med en artikel om Christine Blacey Ford som berättade om vad Brett Kavanaugh utsatte henne för. Ni minns kanske hur arg jag blev av den historien när den pågick, så arg att jag kände mig tvungen att lägga tand för tunga i ett halvår innan jag exploderade i den här texten.

Jag blir oerhört arg när jag läser Tystnadskontraktet och det som gör mig så arg är nog inte främst allt det vidriga män gjort mot kvinnor utan att det blir så väldigt tydligt att kvinnorna tvingas ta ställning till det hela livet från det att det händer. De kvinnor som utsattes av Weinstein var tvungna att väga för och emot om de skulle tala eller inte, vad kunde det göra med deras familj/karriär/liv? Sånt var de tvungna att tänka på och ta ansvar för samtidigt som deras förövare inte behövde ta ansvar för någonting (i alla fall inte förrän han släpades ut i ljuset och blev tvungen att ta konsekvenserna, men det finns ändå en galen obalans där sett till lidande och tid och tänk då på alla kvinnor som bär sanningar om män som aldrig avslöjas).

Som bok är Tystnadskontraktet möjligen lite långdragen, men den är spännande och bra som helhet och den ger en mycket intressant inblick i tidningsjournalistikens vardag (avslöjanden som dessa är naturligtvis inte vardag, men det finns sådan här ändå).

Jag önskar så väldigt mycket att jag en dag ska få leva i en värld där män som utsätter kvinnor för våld, och inte kvinnorna som utsätts, ska få betala priset för det.

TYSTNADSKONTRAKTET
Författare: Jodi Kantor och Megan Twohey
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Susanne Nobel, originaltitel: She said

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist

Allra först. Det finns en trösterik smärta i böcker som denna, för mig. Nästan bra på livet gör väldigt ont i mig på grund av sådant jag anar att jag vet, sådant som är helt unikt för den lilla familjen jag läser om, men som jag ändå kan känna igen och sådant som är rakt igenom mitt. Jag är mamma till ett barn med autism och det är med de glasögonen jag har läst boken. Den som vill veta vad någon utan mina med författaren delade erfarenheter ser i boken (och det förstår jag absolut att man kan vilja) kan med fördel söka läsa andras texter* om den.

Conny Palmkvist berättar om och för Lova. Du-tilltalet och språket som är så som Lova talar vittnar om en stor sorts kärlek som jag känner igen. Det är så mycket som är annorlunda mellan våra verkligheter, som hur snabba vi var att inse och graden och formen av svårigheter, autism och tilldiagnos. Men det spelar ingen roll. När jag läser om lilla Lova så känner jag igen situationer och stunder jag glömt, eller kanske förträngt. Jag grät mig helt ärligt genom läsningen av Nästan bra på livet. För att jag minns och ser ilskeutbrotten, pseudospråket, ritualerna, ätandet, kärleken! Jag tycker så mycket om hur Conny Palmkvist lyckas beskriva att han inte skulle vilja att Lova var på ett annat sätt. Man vill ju inte det. Det känns viktigt att få dela och bottna i det också.

Det här är en bok om Lova, men det är också en bok om pappan, Lovas pappa och Conny Palmkvists pappa. Det finns en stor sorg där att utforska och jag tror att vi alla försöker göra det när vi blir föräldrar. Kanske gör vi det ännu mer när vi inser att vi är del av ett annorlunda föräldraskap?

Och så utmattningen förstås. Jag känner igen mig i båda föräldrarna här, kanske också beroende på att min föräldrapartner aldrig försvunnit iväg till något annat, vi är båda mitt i vårt föräldraskap, vi växeldrar. M och C i boken är mer som två poler när jag känner mig som båda. Båda polerna riskerar att falla ner i utmattningen, såväl den som orkar allt som den som flyr. Jag föll ner i min på grund av att jag orkade och för att jag flydde (och inte). Det är komplicerat, som livet.

NÄSTAN BRA PÅ LIVET
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Bazar (2021)
* Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Breakfast Book Club.

Fem kvinnor av Hallie Rubenhold

Jag älskar det här, Fem kvinnor är precis den sortens böcker som måste skrivas! När jag skrev min doktorsavhandling om kvinnor som dödat sina barn kände jag samma känsla som verkar ha drivit Hallie Rubenholds att skriva om Jack the rippers offer – vanmakt, sorg och vrede. Jag är så glad att hon lyckades berätta med sådant lugn trots det.

Om du tror att detta är en true crime-skildring eller ännu en bok om Jack the ripper så bör du tänka om och sedan läsa Fem kvinnor ändå. Boken är underbart fri från vem han nu var den där mördaren, här finns inga mord och här finns inga förgivettagna fördomar (nej, de var inte prostituerade allihop (en var det, en hade tidigare varit det de andra inte) men de var oändligt utsatta).

Fem kvinnor är möjligen den bästa socialhistoriska skildring jag läst. Jag begriper hur samhället fungerade där och då och jag förstår in på huden hur förfärligt farligt det var för kvinnor som hamnade vid sidan om (och också för de som inte gjorde det om de var födda till arbetarklass vilket förstås de flesta var). Kvinnohatet som kanske drev mördaren drev definitivt samhället och det är viktigt att vi vet hur det såg ut.

Det finns en vrede här som driver berättelsen, en önskan att få berätta kvinnornas berättelse utan att dra in deras förövare. Jag förstår den vreden och jag tycker att den gör berättelsen om Polly, Annie, Elizabeth, Kate och Mary Jane än mer relevant. Och när sedan slutet kommer med ett appendix med listan över de ägodelar man fann i kvinnornas ägo (Polly Nicholls ägde kläderna på kroppen, en kam, en näsduk och en bit av ett förstoringsglas…) blir vreden till en sorg jag inte förmår att sätta ord på. Det är bara slut. För sent.

FEM KVINNOR. DEN ALDRIG ÅTERGIVNA HISTORIEN OM JACK THE RIPPERS OFFER
Författare: Hallie Rubenhold
Förlag: Daidalos (2020)
Översättare: Nils Sjödén, originaltitel: The five

The suspicions of Mr Whicher av Kate Summerscale

Det här är en förunderlig bok i det att den är så många böcker i en. The suspicions of Mr Whicher är först och främst berättelsen om ett fasansfullt mord begånget på ett litet barn i ett stort hus sommaren 1860. Alla i huset misstänks och sanningen (den som till slut kommer fram, vilket inte betyder att det är hela sanningen) är än mer fasansfull än någon länge vågar tro.

The suspicions of Mr Whicher är också berättelsen om Jack Whicher, en av Englands första polisdetektiver. På ett sätt beskriver den hans uppgång och fall, men ändå är allt mycket mer komplicerat än så. Och så är det berättelsen om detektivromanerna och deras författare och hur de sökte och fann inspiration i mordet på Road Hill House och hos Jack Whicher och hans likar. Connie Wilkie, Sir Arthur Conan Doyle, Edgar Alan Poe och många fler. Jag tycker också att boken säger mycket intressant om tidningar, journalistik och brottsbevakning.

The suspicions of Mr Whicher är ibland en gastkramande spännande bok, det är en bok som ibland slingrar sig fram så långsamt och längs oändliga stickspår att jag nästan somnar, men det är också en bok som får mig att känna. Den eller de som begått detta vedervärdiga brott väcker ofta äckelkänslor och avsky hos mig, men det finns också stunder då jag nästan förstår, då jag känner misskund. Avslutningen är fascinerande och jag vet inte vad jag känner annat än att det är mycket sorgligt alltihop, för alla inblandade. Och det första postskriptumet som släpper in mordoffret som något annat än ett mordoffer igen, den lille pojken som inte fick leva, men ville. Det är förkrossande på riktigt.

THE SUSPICIONS OF MR WHITCHER
Författare: Kate Summerscale
Förlag: Bloomsbury modern classics (2017)