Notes on a nervous planet av Matt Haig

Det är svårt att skriva något om Notes on a nervous planet utan att bli allt för privat, men jag gör ett försök.

Jag tycker så mycket om Matt Haig och hans bok för att jag känner igen mycket i hans sätt att beskriva ångest och annat må dåligt-grejs. Jag känner till exempel väldigt väl igen det där med att tro att folk är döda om de kommer tre minuter för sent till ett möte eller inte svarar i telefon när jag tycker att de borde. Sån har min hjärna alltid varit och jag är så evigt tacksam mot Matt Haig för att han får mig att känna mig mindre ensam i det.

Notes on a nervous planet är lite av en självhjälpsbok och såna har jag vanligtvis mycket svårt för. Men med Matt Haigs försök att förstå och komma vidare, försöka hjälpa sig själv och andra blir det aldrig annat än hjälpsamt på riktigt.

Jag befinner mig nu på en plats i mitt liv där jag är nog frisk från min utmattning för att kunna ta tag i att leva mitt liv som jag vill ha det. Men också att försöka förstå varför det blev såhär, att det berodde på mer än att jag bevisligen försökte göra för mycket och för perfekt är viktigt. Jag är på ett visst sätt och när jag gör på ett visst sätt ökar risken för att det går illa. Det gäller att hitta sätt att vara på och göra som inte kraschar mig och mitt välbefinnande. Jag har alltid haft ganska regelbundet depressioner och ångestperioder, från åttaårsåldern och framåt. Det är dags att använda allt det jag lärt mig under de här åren för att undvika att falla så djupt ner när jag faller och för att hindra att jag kraschar rakt in i väggen igen.

NOTES ON A NERVOUS PLANET
Författare och inläsare: Matt Haig
Förlag: Canongate books (2019)

Därför hoppar jag av Naoki Higashida

Det är ganska vanligt att jag känner att jag får något viktigt av en bok jag läser, en känsla att bära med mig eller en tanke att nysta vidare på. Men sen någon gång kanske vart tionde år ramlar jag över en bok som förändrar något i mig på riktigt. Därför hoppar jag är en sån bok. Inte bara lär den mig massor om hur barn med autism kan funka, den öppnar för ett helt nytt sätt att förstå hur jag själv fungerar, hur vi alla ser världen ur olika vinklar och hur fantastiskt det är att vi försöker nå fram till förklaringar om vad det är vi faktiskt ser.

Därför hoppar jag är skriven av Naoki Higashida, en japansk tonårspojke som vill berätta hur det kan vara att leva med autism. Och han förklarar så väldigt bra. Boken är skriven med ett fråga-svar-upplägg, mycket enkel att ta till sig, den är snabbläst om man vill. Själv läste jag väldigt långsamt, några frågor och svar om dagen och det känns som att det hjälpt insikterna att växa i mig. När jag läste störde jag mig till en början en aning på att svaren är så generaliserande, det är mycket som går ut på att ”vi med autism” gör eller tänker på ett visst sätt. Så är det naturligtvis inte i verkligheten, alla autismupplevelser ser olika ut. Men när jag tog ett samtal med mig själv om att den här unga pojken tagit på sig ett uppdrag att skriva en bok om hur ”människor med autism fungerar” och svara på generaliserande frågor så blev det lättare att köpa sättet att uttrycka sig. Det kan vara bra att ha i åtanke när man går in i boken.

Jag rekommenderar Därför hoppar jag till alla som känner någon med autism, alla som lever med egen autism, alla som jobbar med någon med autism, alla som är intresserade av hur vi människor fungerar, alla som vill lära sig mer om livet och slutligen alla som vill ha en liten inblick i det japanska vardagssamhället bortom det tillrättalagda (det skymtar därunder även när det förstås inte är huvudpoängen).

DÄRFÖR HOPPAR JAG
Författare: Naoki Higashida
Förlag: Wahlström & Widstrand (2014)
Översättare: Ulrika Junker Miranda
Köp den t.ex. här eller här.

Ta det som en man av Hampus Nessvold

Det finns alldeles för få samtal och böcker om manlighet och mansroller. Mer borde handla om hur normerna klämmer åt kring dem som försöker definiera sig själv och sin manlighet och vilket ansvar som egentligen kan utkrävas. Det där som går bortom det allting övertrumfande ”inte alla män”- argumentet (eller ”argumentet” för något argument är det det ju inte egentligen).

Hampus Nessvolds bok är så himla bra. Den är skriven utan tillkrånglade formuleringar eller intentioner. Den handlar om det som är männens privilegier (exempelvis att kunna sluta vara feminister när det känns lite jobbigt), men framförallt om utmaningarna. Svårigheten när man möter normerna, inte riktigt kan väga dem eller passa in sitt själv i dem. Boken handlar rätt mycket om den livslånga vägen att hitta sig själv.

Det står ”För alla som är eller känner en ung man” på baksidan av boken, jag vill utvidga en hel del. Jag känner igen så sjukt mycket från när jag försökte komma underfund med min kvinnlighet. Jag passade inte in i en enda mall jag kunde hitta för kvinnlighet och ägnade rätt många år åt att tänka på mig själv som en atypisk och kanske till och med abnorm kvinna. Hade jag kunnat läsa en sån här bok hade jag mycket tidigare kunnat bottna i att jag är en kvinna lika väl som alla andra kvinnor, jag är det på mitt sätt och jag är med och skapar kvinnlighet genom att vara det. Ta det som en man är helt enkelt en bok för alla oss som funderar och brottas med det där som har med identitet och varande att göra. För oss alla. Enligt O konstaterade en gång att ”alla borde läsa Ta det som en man” och jag håller helhjärtat med. Jag håller också med henne om att det finns ett skriande behov av en liknande bok om kvinnlighet och hur man passar in den efter sig själv. Vem tar på sig att skriva den?

TA DET SOM EN MAN
Författare: Hampus Nessvold
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Två tusen boktankar , Feministbiblioteket

Har du ingen humor? av Katarina Wennstam

Har du ingen humor? Det är en av de mest irriterande saker man kan säga till mig om jag inte skrattar med i något skämt, för att det nedvärderar min åsikt men också för att svaret allt som oftast är jo, är du rolig så skrattar jag… Att Katarina Wennstam valt just den frågan som titel på sin bok är naturligtvis ingen slump. Innanför pärmarna på denna till synes oförargliga lilla sak gås ord som skaver igenom, där pratas det om ”sånt man bara säger” och så tittas det lite närmare på våldtäkt på film. Dessutom finns en personlig, men allmängiltig (jag skriver under på allt) uppräkning över argument för att vara feminist.

Katarina Wennstam är en av våra allra viktigaste feministiska debattörer och hennes böcker om exempelvis Flickan och skulden har förändrat inte bara mitt sätt att se världen. I den här snabbguiden till jämställdhet gör hon ännu en välgärning. Jag hoppas att de flesta barn kommer i kontakt med frågorna tidigare, men det här kan med fördel vara den första boken att läsa själv som tonåring när man vill lära sig mer och öppna upp för egna tankar och reaktioner. Har du ingen humor? är fortfarande en sjukt irriterande fråga, men boken är väldigt, väldigt bra.

HAR DU INGEN HUMOR? EN SNABBGUIDE TILL JÄMSTÄLLDHET
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Kvinnor och makt av Mary Beard

Kort (100 sidor text följt av kommentarer), koncist och oerhört initierat är det när Mary Beard berättar sin historia kvinnor och makt, eller kanske snarare om hur den kvinnliga rösten tystats under historien. Hon tar sitt avstamp i Odysséen och för oss med säker hand fram till Theresa May.

Kvinnor och makt består egentligen av två föreläsningar, men det påverkar inte läsupplevelsen på något sätt, texten känns väl sammanfogad och läsvärd, känns mer som genomarbetade essäer än omskrivna föreläsningar (och Virginia Woolfs Ett eget rum är också föreläsningar omgjorda till bok sådetså).

Mary Beard är väldigt lätt i språket och hennes röst är helt klart en röst jag vill lyssna mer till. Jag är väldigt sugen på att ge mig på någon av hennes mer omfattande historiska verk. Och vill du läsa mer om vad jag tycker om med den här boken, och kanske framförallt hur den förhåller sig till min egen (i fordom bedrivna) forskning finns en text på Kulturkollo.

KVINNOR OCH MAKT. ETT MANIFEST
Författare: Mary Beard
Förlag: Norstedts (2018)
Översättare: Annika Hultman Löfvendahl
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Horet i Hälsta av Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström

Ibland gör det sig påmint, mitt gamla liv som historiker, forskare och arkivgrävare. Rätt vad det är drabbas jag av hastigt längt efter den där känslan, att förstå saker om förgången tid och känna samhörigheten med människor som levde för länge sen. Det är då jag skriver historiska romaner, bläddrar i min avhandling eller läser böcker som Horet i Hälsta.

Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström tar oss med till ett ting i Västmanland år 1685. Anna Persdotter anklagas av sin piga Brita för att ha försökt förgifta sin man, husbonden. Snart vecklas en smått komplicerad och alldeles livsfarlig berättelse upp och mångas liv ändras för alltid.

Jag tycker mycket om att läsa om vardagligheterna och om alla intrigerna som uppenbarar sig efterhand. Det får mig att minnas hur det var att läsa de där barnamordsrättegångsprotokollen (som var mina källor i forskningen) när det var som bäst (ja, jag är medveten om att det låter kyligt och smått absurt, men det var sjukt intressant när det var som “bäst”). När man känner att man kommer nära. Här hade jag velat ha mer av det, mer av Anna, Brita och vardagslivet och kanske mindre av beskrivning om hur samhället såg ut. Men det är ju jag, som har rätt klart för mig hur samhället tedde sig i situationer som denna. Som populariserad historievetenskap är Horet i Hälsta en riktigt, riktigt bra bok som jag hoppas att många nyfikna hittar till. Den lär inte bara mycket om samhället då utan också om historievetenskapen nu.

Själv är jag väldigt sugen på att läsa igenom mina källor, rättegångsprotokollen igen. Det finns en hel drös kvinnoöden där som det är väldigt synd att de faller i glömska igen.

HORET I HÄLSTA. EN SANN HISTORIA FRÅN 1600-TALET
Författare: Karin Hassan Jansson & Jonas Lindström
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

När allt förändrades av Anna Clarén

När allt förändrades är en djupt personlig bok, en blandning av fotokonst och poesi, kanske prosalyrik. Det är en bok jag inte kan säga så mycket om, för att den är så djupt personlig och för att den samtidigt viskar till mig i ett av de där privata inre rummen som jag inte öppnar dörren till för någon.

När allt förändrades handlar om en familj där yngsta barnet lever i en bubbla, diagnosticeras med autism, påverkar allt. Det är en bok om när ingenting blir som man tänkt sig och drömt och hur man kan förhålla sig till det.

Det finns några rader i den här boken som talar om en så djup förtvivlan att det nästan inte går att ta in den. Jag skulle aldrig kunna öppna upp och visa på det här sättet, men jag är väldigt glad att Anna Clarén gör det.

NÄR ALLT FÖRÄNDRADES
Författare: Anna Clarén
Förlag: Bokförlaget Max Ström (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist

Jag har en väldigt stark relation till John Ajvide Lindqvists böcker och det är lite av en förutsättning för att uppskatta Misslyckas igen, misslyckas bättre fullt ut. Jag tror absolut att man kan gilla den som en skrivdagbok och kanske också inspirerande tänkebok om skrivande annars också, men den där extra dimensionen kräver nog inlästhet.

Av John Ajvide Lindkvist har jag läst och tyckt om:
Låt den rätte komma in: läste jag på en vampyrkurs på universitet långt efter mina första möten med JAL. Jag tyckte mycket om den.

Hantering av odöda: Lästes med ammande förstföding vid bröstet (och innan jag hade bokblogg) och det spelade förstås roll, tanken på små döda barn som kommer tillbaka gräver ännu lättare hål på hjärtat då.

Människohamn: Minns jag som oerhört sorglig och suggestiv. En av mina starkaste läsupplevelser, också svår på grund av förälder och tanken på att förlora ett barn, liksom bara tappa bort, naturligtvis är omöjlig.

Lilla stjärna: Är enligt mig John Ajvide Lindqvists allra bästa bok så här långt, den kändes språkligt oerhört välgenomarbetad.

Himmelstrand: har jag fortfarande inte kommit över. Det finns skrämmande och fina element i boken, men att jag inte begrep något av slutet har bitit sig kvar. Jag tror att jag nu ändå jobbat mig igenom besvikelsen till att landa i en beundran för en författare som vågar släppa sarjen så totalt. Lite coolt är det ju.

Rörelsen: tyckte jag lite om igen, men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till älsket från de tidigare böckerna.

X har jag inte läst, men jag ska vad det lider.

Dessutom har jag läst novellsamlingen Pappersväggar (innan jag började skriva om böcker), Låt de gamla drömmarna dö och kortromanen Tjärven

I Misslyckad igen, misslyckas bättre får jag läsa om alla tankar som inte blev i de olika romanerna, sånt som påbörjades på en plats och lyftes vidare till en annan. Jag får vara med när karaktärer föds och jag får veta vad författaren själv tycker om sina olika romaner, jag får också lära mig att vi är rätt överens där (även om jag tycker att han ger Hantering av odöda för lite kärlek). Och så får jag förstå att han läser och tar till sig av recensioner, vilket förstås får mig att undra om jag var för hård i min text om Himmelstrand, men jag gick tillbaka och känner mig rätt ok med den ändå.

Jag brer ut mig mer om boken på Kulturkollo idag, läs vidare här.

MISSLYCKAS IGEN, MISSLYCKAS BÄTTRE. ANTECKNINGAR OM SKRÄCK OCH SKRIVANDE
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker.

The stranger beside me av Ann Rule

Jag är så trött på Ted Bundy, trött på att se hans ögon stirra på mig från det där bokomslaget, trött på hans manipulationer och empatibrist. Jag är också trött därför att jag kombinerade läsningen av The stranger beside me med Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och att allt sammanföll med besked om nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten (som nu inte blir av tack och lov) och bombhot mot Nationella sekretariatet för genusforskning som inte blev någon större grej i medierna. Och allt detta efter en höst med det farsartade debaclet med Brett Kavanaugh i USAs högsta domstol och väldigt många andra utslag för kvinnohat världen över. Jag är trött som kvinna, feminist och människa. Naturligtvis är inte allt detta samma sak eller på samma nivå, naturligtvis är sånt kvinnohat som driver sådana som Ted Bundy allra värst i ekvationen, men det är viktigt att se att han just är en del av en ekvation, av ett pussel, en större bild. Ann Rule visar det skickligt, även om jag önskar att hon var ännu mer tydlig.

The stranger beside me av Ann Rule är en klassiker i sin genre och över huvud taget skulle jag vilja säga. Inte så litterär som Med kallt blod, men betydligt mycket mer ärlig och transparant.

The stranger beside me är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Anns upplevelse av att först inse att den där trevlige unge mannen hon jobbat så många nätter tillsammans med på stödlinje är den ”Ted” som misstänks för en rad kvinnomord är hjärtstoppande spännande och väldigt, väldigt sorgligt. När hon kommer till insikt om vad han verkligen gjort och ändå inte kan sluta bry sig om honom, förstås, blir det än mer sorgligt. Det finns så mycket i Anns kamp med sig själv och sina känslor som jag tycker om. Som att det inte bara är alla de kvinnor han dödat vars liv har gått förlorat utan också hans eget. När hon i ett av alla efterord beskriver hur hon följde avrättningen, som förstenad, i en tv-studio blir allting på en gång vardagligt och uppenbart.

Ted Bundy själv är mest fascinerande i det att han visar på en väldig bredd i vad som kan rymmas inom det där att vara människa. Han är omtänksam och snäll och han är ett manipulativt monster. Han är allt på en gång. Han är människa och att inse det, verkligen förstå betydelsen av det och möta det egna mörkret är något av det viktigaste såna här böcker gör för mig. Jag tror att Ann Rule ringar in hans störning ganska bra, inte minst visar empatilösheten i det att han gråter oupphörligen mot slutet över att det är så synd om honom, men dåligt samvete eller tårar för kvinnorna han lemlästat och mördat det producerar han aldrig.

Jag är emot dödsstraff. Starkt emot. Jag har skrivit om det på Kulturkollo och jag har varit väldigt tydlig med mig själv länge. Det kan inte ruckas, det ligger i min människosyn och min tanke om hur samhället och rättsväsendet ska se ut. Men med en människa som Ted Bundy skakas det där självklara om. Hur skulle det ha sett ut om han inte hade avrättats 1989. Hur skulle någon kunna vara säker på att han inte rymde igen (och det han gjorde under sin andra rymning, det han dömdes till döden för, är så vidrigt och fasansfullt att Ann Rules närgångna beskrivning av det bränt fast på näthinnan, som om jag sett det på film)? Jag vet inte. Jag tycker fortfarande att dödsstraff inte hör hemma i modern rättskipning, men jag är i det här fallet inte säker på hur alternativet hade sett ut.

Jag tycker bäst om de delar där Ann Rule berättar om sin relation med Ted Bundy, jag uppskattar att det finns så få säkra detaljer om morden eftersom det gör dem möjliga att inte tänka över så mycket, det är summan som skrämmer och förstås dåden i sig själva när man släpper lös fantasin. Lite långrandigt blir det ett tag, främst över rättegångarna där jag tycker att det känns onödigt detaljerat. Jag är mycket tacksam för efterorden, det är ju mycket som hänt sen 1980 då boken kom ut första gången, inte minst uppskattar jag att få läsa om Teds rätt frostiga reaktion på boken…

Det är ett tag sen jag läste ut boken och drabbades av den där stora tröttheten, men den hänger i. Jag såg av någon anledning 20 minuter av den där Netflix-serien som kom häromdagen (på 30-årsdagen av hans avrättning vilket jag tycker känns mer makabert än passande ärligt talat, det finns över huvud taget något obehagligt i det här byggandet av personkulten kring Ted Bundy som fortfarande verkar pågå), men blev tvungen att stänga av eftersom jag inte orkade höra ett ord till om eller från Ted Bundy. Det ska visst komma en spelfilm också vad det lider, men den vill jag inte heller se. Jag är glad att jag läste Ann Rules bok, den gav mig mycket, men det är nog nu.

THE STRANGER BESIDE ME
Författare: Ann Rule
Förlag: Simon and Schuster (2009)
Köp den t.ex. här eller här.

Glöm mig av Alex Schulman

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här texten. Kanske måste jag, trots att jag bestämt mig för att inte landa för mycket där, låta det handla lite om mig. Jag bodde (nästan) granne med familjen Schulman några år under uppväxten, de bodde några hus bort på min lilla gata i mitt lilla värmländska samhälle. Jag minns Alexander från förskolan (han var ett år äldre än jag och därför naturligtvis oerhört vuxen, sex år), hans pappa hade jobbat med Hylands hörna så honom la man märke till (det hade man gjort annars också, han var stor, bullrig och lite skrämmande), Lisette var så mycket yngre än Allan, det pratades det nog lite om. Och så var hon förstås dotter till Sven Stolpe, det var stort. Själv minns jag allra mest Carl-Johan som aldrig verkade lämna sin trehjuling. Sen flyttade de och blev någon sorts historia. När sen Alexander dök upp, som Alex och skrev elakt och plumpt i bloggar tyckte jag att det var lite pinsamt, som om jag hade en koppling till honom och det han gjorde. Han har ju bättrat sig med tiden, men jag har inte riktigt lyckats släppa det där att han betedde sig så svinigt. Det är anledningen till att jag inte läst någon av hans böcker förrän nu.

Glöm mig är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den skildrar en så djup tragik att det är svårt att ta in allt. Alex medberoende och smärta, men också Lisettes totala mörker och misär. Och så undrar jag om hon, som Alex, någonsin mötte den där lilla flickan som var hon, som behandlades så fruktansvärt illa av sin egen pappa. Den store Sven Stolpe gillar jag för övrigt inte alls, och då har jag inte ens hunnit läsa Schulmans senaste bok där jag misstänker att han avslöjas som det praktsvin han verkar ha varit.

Jag tänker mycket på vikten av att våga möta sitt barnjag. Jag umgås ganska mycket med den där flickan som var jag i olika åldrar. Jag var inte särskilt snäll mot henne då, det fanns andra som inte var särskilt snälla mot henne. Jag märker att det hjälper att tänka snällt om henne idag, det läker några av såren. Att umgås med mitt inre barn, hålla henne lite då och då, gör mig till en helare människa och bättre förälder. Att det sen är smärtsamt och svårt är en annan femma. Och bara för att jag lite självgott framhåller det som en bra grej betyder det inte att jag lyckas alltid. Jag tänker att Glöm mig är Alex Schulmans försök att möta sin mamma och sitt själv. Jag känner att han skulle kunna vara lite snällare mot sig själv. Mot barnet som var och är han. Ibland går allt sönder och det är ingens fel. Man måste kanske förlåta en förälder som fallit (i alla fall behöver Alex det och jag tycker att han beskriver väldigt fint varför och hur och hur komplicerat allt är), men man måste också förlåta sig själv.

I den där beskrivningen av Lisette och Sven är det lätt att dra den raka linjen till Alex och hans beteende i början av bloggkarriären, han gör det själv. Jag tycker om att han tänker att han borde bryta traditionen för att inte föra hat vidare till nästa generation. Jag tror att han har kommit en bit påväg i det projektet. Och det är stort och berömvärt. Att erkänna ett mönster är tufft, att bryta det smått omöjligt. Vi kan bara göra så gott vi kan.

GLÖM MIG
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Just nu just här