Söndagsvägen av Peter Englund

Jag kopplar upp mig mot min gamla historikerpersona när jag läser den här boken. Det beror naturligtvis på att Peter Englund är den person som inspirerade mig att bli just historiker en gång i tiden och för att han varit en förebild i historieskrivandets vedermödor genom många akademiska år. Men det beror också på att Peter Englund angriper denna bit av nutid som den historiker han är, jag tycker om det och jag sympatiserar med författaren så väldigt mycket. Jag har stor respekt för viljan att lämna den riktigt gamla historien bakom sig en stund och ta tag i något mer nutida, något man själv känner igen, för att det är bekant och för att man inte bara är hänvisad till papper i arkiv. Och så visar det sig ändå att man är hänvisad till papper i arkiv, för att människor glömmer och dör…

Berättelsen om dådet på Söndagsvägen är berättelsen om Sverige i en brytningstid, det är ett samhälle under 1960-tal som ännu inte blivit vårt men är på väg. När Kickan Granell mördas i sitt barndomshem är det ett obegripligt brott, en våldshandling riktad mot ett helt samhälle.

Gärningsmannen gäckar polisen, men visar sig till slut vara en tvättäkta incel-man anno 1965. Han är verkligen osannolikt märklig och obehaglig. Vi får lära känna poliserna under utredningens gång och följa dem över rättegång och efterspel. Om det är någon jag saknar här så är det Kickan. Hon är och förblir ett offer och inte mycket mer. Som historiker förstår jag långsamt att det är så det måste bli om man inte ska ge sig på att fabulera, det finns inte mycket att gå på. Jag sökte mig en gång till rättegångsprotokoll för att få höra ”mina kvinnors” röster i min forskning, visst tänker man att det ska finnas mer i det moderna samhället, men Kickan får förstås inte ens uttala sig vid en rättegång. Kickans röst ska aldrig höras. Det är också en tragedi.

SÖNDAGSVÄGEN: BERÄTTELSEN OM ETT BROTT
Författare: Peter Englund
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, stories from the sea, I hyllan

The library book av Susan Orlean

Vi vet ju alla (hoppas jag) att jag är väldigt förtjust i bibliotek, att använda dem, besöka dem och jobba i dem. Långt innan jag utbildade mig till bibliotekarie fyllde bibliotekskärleken mitt hjärta. Bara att kliva in genom dörrarna på min barndoms biblioteksfilial, säga hej till Brita eller Mari och sen söka mig allra djupast in i gömmorna, det var magiskt.

I vår har jag haft anledning att tänka en del över vad ett bibliotek är. När vi inte kan göra det som är vår kärna, vårt hjärta – att komma nära människor, beröra, mötas på samma sätt – hur är man bibliotek då? Hur hjälper man de vi ska hjälpa (=alla!) på bästa sätt? Hur tar man ett (fysiskt) steg bort från någon utan att det blir märkbart? Hur är man tydlig? Hur förhåller man sig till människor som inte får träffa någon och gärna vill komma nära när de får sin bokleverans? Det är så många frågor, så många tankar, så många timmar av rädsla för att göra ett fel som ska få ödesdigra konsekvenser. Pandemins tid är svår för oss alla och vi får finna oss i att det svåra fortsätter att snurra.

Susan Orleans bok handlar inte alls om något av detta, eller jo om bibliotekskärlek handlar den sannerligen. Susan berättar om sina egna magiska utflykter till biblioteket med sin mor. Och hon berättar om sin nyväckta kärlek i och med ett besök med sin son. Sen blir The library book en blandning av denna bibliotekskärlek, en fördjupning i framväxten och historien kring Los Angeles public library, men också biblioteket som väsen, alla bibliotek i hela världen. Och så är det true crime när den berättar om och försöker komma till rätta med den förödande (fasan!) biblioteksbranden i just Los Angeles public library 1986. Hon går på djupet med den ende misstänkte och hans familj, med forskning om bränder och hur de kan förstås, med hur förödelsen förstörde så mycket mer än ett rum fullt med böcker.

The library book är således en bok om mycket och ibland blir den lite splittrad, eller det är väl jag som inte tycker att allt är lika intressant. Men en riktigt bra bok är det hur som helst och jag tror att den kan gillas av många, oavsett om de är bibliotekstokar som jag eller helt vanligt folk med mer nedtonad relation till biblioteksinrättningar. Det bör finnas något för de allra flesta.

THE LIBRARY BOOK
Författare: Susan Orlean
Förlag: Atlantic Books (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här. Boken finns också på svenska som Biblioteket, läs mer om den här.

Skrivsöndag om Bird by bird av Anne Lamott

Bird by bird är en mycket bra bok om skrivande och det skrivande livet. Den är rolig och sorglig och handfast. Och en tanke kommer jag bära med mig, den har ändrat om inte mitt liv så i alla fall min inställning till skrivandet.

När man som jag skriver med en till vetskap gränsande misstanke om att ingen någonsin kommer läsa det man skriver så behöver man en anledning till att sätta sig och göra det. Jag skriver för att jag älskar att skriva, jag skriver för att jag alltid har älskat det men inte alltid tillåtit mig att tro att jag kan, jag skriver för att jag kan. Ibland räcker inte det. Ibland känner jag att jag borde sikta högre, vilja eller tro mer. Missförstå mig rätt, jag vill förstås (väldigt) gärna bli utgiven och läst någon gång, men jag känner ingen särskild längtan efter allt det andra runt omkring och jag tror ju inte så mycket på att jag någonsin skulle bli utgivningsmässig. Min önskan är att få skriva och det känns sällan som orsak nog. Men det riktigt fina med Anne Lamott och hennes bok är att den ger mig en annan anledning, den ultimata. Nämligen att man kan skriva för att bli en bättre läsare.

Smaka på det hörrni, jag skriver för att bli en bättre läsare. Anne Lamott menar att man skriver för att man älskar det skrivna ordet så mycket, för att man i sin tacksamhet över att det finns vill använda det själv. Den som skriver förstår skrivandets vedermödor vilket i sin tur gör att man får ut mer av att läsa. Det känns som min nyckel, det är det som kan få mig att balansera min fritid, friheten blir ju total i valet mellan att läsa och skriva eftersom det är samma sak. Inga fler regler och krav på att skriva si och så innan jag kan läsa si och så, hädanefter ska jag bara gå på känn och lust.

I övrigt är Bird by bird en sorts skrivkurs i bokform. Anne Lamott tar oss med till sin klass i kreativt skrivande och besvarar de frågor hon ofta får. Hon berättar om sitt skrivande liv och gör det bra och framförallt roligt, ofta dråpligt roligt och galghumoristiskt. Jag tycker väldigt mycket om tonen och den kreativa glädjen i Bird by bird. Jag har läst en hel del skrivarhandböcker nu och detta är en av de allra bästa. Läs den!

BIRD BY BIRD. INSTRUCTIONS ON WRITING AND LIFE
Författare: Anne Lamotte
Förlag: The Cannons (1994)

Den liderliga häxan av Åsa Bergenheim

Åsa Bergenheim bedriver ingen egen forskning i Den liderliga häxan, det hon däremot bidrar med är ett delvis nytt perspektiv. Visst har det sexuellas roll i häxprocesserna och i den kvinnohatiska instruktionsboken till kvinnoförtryck som var Häxhammaren lyfts fram, men inte så här tydligt (tror jag, jag har läst mycket, men långt ifrån allt).

Det här är en välskriven och väldigt intressant bok om svenska trolldomsprocesser och skeenden i samband med dem. Det jag främst tycker om är hur Åsa Bergenheim lyckas skriva fram ett samhälle där allt hänger ihop och där till och med rena vansinnigheter som ”Det stora oväsendet”, kvinnor som bränns levande och barn som lever på att anklaga, blir begripligt.

Lättläst är den också boken, jag kan varmt rekommendera den till alla historiskt intresserade och till alla som vill öka på sin förståelse för historiska skeenden och samhälleliga strukturer.

DEN LIDERLIGA HÄXAN – HÄXHAMMAREN OCH DE SVENSKA HÄXPROCESSERNA
Författare: Åsa Bergenheim
Förlag: Carlssons (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Frukten av ett brott av Trevor Noah

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med Frukten av ett brott. Den är så mycket och visade sig snabbt överstiga mina förväntningar. Jag började läsa den eftersom jag gillar Trevor Noah och hans eftertänksamma humor och kloka allvar. Det var också vad jag fick när jag läste boken, men jag fick också mycket, mycket mer.

Frukten av ett brott är berättelsen om hur Trevor växer upp i Sydafrika under och i efterdyningarna av Apartheid-systemet. Hans mamma är svart, tillhör xhosa-folket, och hans pappa är vit, från Schweiz. Trevor är i sig själv ett bevis för föräldrarnas brottslighet, han är ett förbjudet barn. Jag lär mig oerhört mycket om Sydafrika, Apartheid och västvärldens självcentrering när jag läser den här boken, och jag trodde ändå att jag hade lite koll. Jag hade ingen koll. Trevor Noahs sätt att beskriva kulturer som möts och kolliderar är imponerande och viktigt. Jag hoppas att hans bok blir läst av många av oss som tror att vi har lite koll.

Frukten av ett brott är också en ibland förtvivlad kärleksförklaring till en mamma, Patricia Noah som verkligen gett sitt allt för sina barn. Det är inte utan att jag älskar henne efter att ha läst hur mycket Trevor älskar henne. Hon är inte en mamma utan problematiska föräldraegenskaper, men hon är en förebild när det kommer till vad hon vill ge barnen. Och jag behöver bara läsa några sidor in i boken för att begripa varför Trevor Noah är en så självklar feminist, med den förebilden hade han inget val.

FRUKTEN AV ETT BROTT
Författare: Trevor Noah
Förlag: Mondial (2019)
Översättare: Kjell Waltman, originaltitel: Born a crime
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Bokmalen

Sir John Franklin’s Erebus and Terror expedition lost and found av Gillian Hutchinson

Det är något med de här vanvettiga expeditionerna som lockar mig. Kanske försöker jag bara förstå mig på dem, det vore så mycket lättare att begripa om jag trodde att de hade vetenskapliga ambitioner, men det verkar mest handla om äventyr och ryktbarhet… Jag fattar inte, men kan inte nöja mig med det.

Jag förstår Bea Uusmas intresse i Expeditionen och jag förstår varför Dan Simmons försökte begripa genom skräck. Själv fascineras jag kanske mest av att vi inte kan få svar på våra frågor. Alla dessa liv till spillo och vi vet inte hur eller egentligen varför.

Den här boken berättar den bekanta berättelsen om när skeppen Erebus och Terror och dess besättningar gav sig ut för att söka nordvästpassagen våren 1845 och aldrig mer syntes till. Eller inuiterna såg dem när de gick in i döden, men deras familjer såg dem aldrig igen. Först 2014 och 2016 återfanns skeppen. Frågorna kvarstår, sjunkna skepp kan inte tala. Men det boken ger är bilder – kartor, kvarlämnade tallrikar, klädesplagg och lik. Det är fasansfullt. Fascinerande. Fortsatt obegripligt och ändå ger bilderna lite begriplighet, eller i alla fall närhet. Jag förstår att de var människor på riktigt och jag förstår vad det innebär. Jag huttrar i sommarvärmen.

SIR JOHN FRANKLIN’S EREBUS AND TERROR EXPEDITION LOST AND FOUND
Författare: Gillian Hutchinson
Förlag: Bloomsbury (2017)
Boken kan kanske lånas på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Vi är Orlando av Johan Hilton

Johan Hilton skriver i efterordet till Vi är Orlando att han vill skapa en gemensam berättelse och en känsla för läsaren av att befinna sig i en skog av röster. Som han lyckas! Att berätta med hjälp av vittnesmål och personliga berättelser gör att jag nu under en solig lördag har varit den som stått instängd på en nattklubbstoalett medan människor omkring mig dör och mördaren finns kvar utanför dörren. Jag har också varit mamman som tar emot det sista meddelandet från sitt barn. Jag har varit den som hoppats och tvingats inse. Jag har gått barfota genom klibbiga blodpölar på ett golv där det bara borde finnas öl och skräp. Det är alldeles, alldeles förjävligt att läsa Vi är Orlando och samtidigt… Det är någonstans lite (men bara lite) hoppfullt också. Här finns så mycket kärlek och närhet och solidaritet. Det är det som (också) dröjer sig kvar.

Det finns så många analyser att göra av det amerikanska samhället i allmänhet och attacken mot Pulse i synnerhet. Jag tycker att bokens främsta styrka är att den visar just hur enkelt (människor dog, sorgen är oändlig) och komplicerat (vilka var motiven bakom brottet, spelar det roll) allting samtidigt är. Det offentliga samtalet, särskilt när det handlar om politik, tenderar att blunda för allt som inte är lättfattligt och snabbt. Den här boken visar hur oerhört mycket längre vi kan komma om vi faktiskt förhåller oss öppna inför det faktum som är att allt är mycket mer komplicerat än det verkar och att det samtidigt och parallellt också måste få vara så enkelt och existentiellt som det också är.

VI ÄR ORLANDO. EN AMERIKANSK TRAGEDI
Författare: Johan Hilton
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Josas bok, min berättelse av Marie Nilsson Lind

Nu har jag läst Josas bok och jag vet knappt vad jag ska skriva om den. Mest av allt är den komplett mörker och ogenomtränglig sorglighet. Men den är styrka också och kampvilja, det är nog där jag måste gripa tag och hålla i för glatta livet.

Marie Nilsson Lind berättar om sin syster, om Josefin Nilsson som brann och slets sönder. Hon berättar den där historien vi hört och läst om, men hon ger den så mycket djup att det blir som till en annan historia. I Josas bok målas bilden av människor i familjerelationer, av generationers egenheter och sorg och bitterhet som känns igen. Här berättas om systrarnas föräldrar, om syskonen, om det där såriga som finns i alla relationer, och om det vackra.

Jag tycker att det starkaste är att få en förståelse för hur de här människorna hänger ihop. Hur Josefin är som hon är och utsätts för det hon utsätts för och hur Marie är som hon är och går igenom det hon går igenom. Det är ju skillnad, men det är lika också. Ångesten, självmordstankarna, depressionerna. Kampen. Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken, men jag tror att den är viktig för att den aldrig väjer för mörkret. Det är så ogenomträngligt mörkt här. Det måste få vara så.

JOSAS BOK
Författare: Marie Nilsson Lind
Förlag: Kaunitz-Olsson (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Herrarna satte oss hit är en hjärtekrossande och tung bok om en fruktansvärd del av vår (när)historia. Att läsa om alla dessa människor som tvingades flytta, följa och anpassa bort det som var deras liv och historia är förfärligt. Man går sönder, det är något fel om man inte går sönder. Jag vet inte vad som är värst ens, de vuxnas oerhörda sorg eller barnen som skildes bort och tvingades leva med smärtan i generationer.

Jag lär mig mycket genom att läsa Herrarna satte oss hit. Naturligtvis lär jag mig om förflyttningarna, hur de motiverades och genomfördes. Jag, som gammal historiker tycker att upplägget där människorna själva får berätta är fantastiskt. Och så lär jag mig om jojk. Jag inser att jag aldrig riktigt förstått mig på jojk och vad den är, nu tror jag att jag anar konturerna. Hur man jojkar ett samtal med platsen, hur man jojkar känslornas historia, hur katastrofal en tystnad jojk är.

HERRARNA SATTE OSS HIT. OM TVÅNGSFÖRFLYTTNINGARNA I SVERIGE
Författare: Elin Anna Labba
Förlag: Norstedts (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag om Dagar av galopperande hjärtklappning

Först av allt, den här boken är stress och utmattning. Den är allt det jag känner igen från min tid som utmattad och som jag nu återknyter bekantskapen med i dessa tider av extrem stress som drabbat oss alla och som vi utmattningsöverlevare kanske har både svårare och lättare att handskas med. Vi har vanan, men vi har också erfarenheten. Med det sagt, du som befinner dig i utmattning ska inte läsa den här boken. Än.

Alla andra bör läsa den, det finns inget bättre sätt att förstå sig på utmattning eller människor som drabbats av den. Här finns det fragmentariska, det där stakatoaktiga, textstyckena blir kortare och kortare ju längre vi kommer. Tankarna, alla jävla tankar som måste tänkas, ältandet, rädslan för vad sömnlösheten ska göra med en, rädslan för att aldrig bli sig själv igen, rädslan för att aldrig hitta ut. Och så det där man inte ser själv, som att ge sig på att skriva intensivt och få ihop en bok på fem veckor som Maja Lee Langvad gör. Det är sånt man gör, men det är inte så bra…

Dagar av galopperande hjärtklappning är också en bok av skrivandet, dess betydelse och hur det kan göras i den mest osäkra och otäcka av situationer. Som skrivhandbok är den kanske inte bra att direkt applicera på sitt liv, men som filosofisk tankebok är den fenomenal.

Jag tycker så mycket om den här boken samtidigt som jag kände av den där galopperande hjärtklappningen under tiden jag läste och nu efteråt. Den är ett eko, ett minne, men den är också här och nu. Det gäller att inse det och förhålla sig. Men jag väljer nog helst att ta det lugnt och andas djupt framför att tokskriva en bok

DAGAR AV GALOPPERANDE HJÄRTKLAPPNING
Författare: Maja Lee Langvad
Förlag: Ellerströms (2019)
Översättare: Helena Boberg
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.