Att skriva av Marguerite Duras

Marguerite Duras är speciell. Det är ofta svårt att hänga med i hennes resonemang, svårt att förstå vad hon menar samtidigt som hon när hon griper tag aldrig riktigt släpper taget. Att skriva är också en helkonstig bok och jag tycker mycket om den för det.

Bokens första del, där hon berättar om huset där hon skriver och känslan som driver henne att skriva är den del som talar mest (och tydligast) till mig. Hon säger mycket som jag kan relatera till om ensamheten, dess inneboende kraft och frigörande natur. Dess omöjlighet i en värld där vi sällan är fysiskt ensamma, krocken mellan att längta och frukta den, vad den betyder för oss som bär den inuti och vad den betyder för skrivandet.

Ibland virvlar hennes resonemang iväg och jag har svårt att följa, men sen landar hon precis framför mig och ger mig en nyckel till ett inre rum jag inte ens förstod fanns där. Hon är speciell Marguerite Duras…

Vem dödade min far av Edouard Louis

Kort och gott. Vem dödade min far är en skarp, sorgesam och arg betraktelse över en far, Edouard Louis far, som skulle kunna vara vems som helst egentligen. Betraktelsen är över ett liv, men kanske framförallt över ett samhälle. Frågorna som ställs handlar till stor del om vad detta samhälle och dess representanter gör med sina människor.

Vem dödade min far är kort och koncis, det är en essäistisk berättelse om flera liv och den är angelägen att ta sig an och reflektera över.

VEM DÖDADE MIN FAR
Författare: Edouard Louis
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Qui a tur mon pere
Köp den t.ex. här eller här.

The writing life av Annie Dillard

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Annie Dillards The writing Life och varenda en av de sakerna är sånt jag inte kan sätta ord på. Flyktigt. En känsla, ett tillstånd, något som jag inte måste hålla med om för att känna igen. Annie Dillard sätter fingret på sanningar som är sanningar för henne och inte för mig, men ändå bär sin legitimitet för båda. Jag fastnar särskilt för hur hon skriver om att en skrivarplats bör vara oinspirerande och trist (själv skriver hon i ett skjul), det håller jag verkligen inte med om, men jag gillar att få ifrågasätta det som är självklart för mig.

De sista två kapitlen ger mig dock inget att bära vidare så det var risk att jag skulle lämna den här boken och den här texten med en sorts besvikelse, men så råkade jag få syn på en dagboksanteckning från några dagar tidigare där jag skrivit med rött bläck att “jag älskar The Writing Life!”. Så det är nog så jag vill sammanfatta ändå, jag älskar The Writing Life.

THE WRITING LIFE
Författare: Annie Dillard
Förlag: Blackstone publishing (2011)
Inläsare: Tavia Gilbert

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är lite av en idol, någon som jag länge känt mig lite respektfullt rädd för eftersom hon verkar så himla tuff och bra. Dels för så som hon skrev Maken, men sen också för att hon alltid verkar väldigt rak på sak. Så upplever jag henne i Skrivliv också, utan krusiduller. Det som chockerar mig är att jag känner igen mig så mycket i henne.

Det vi har gemensamt är den där viljan att göra allt nu samtidigt. Jag har gjort mer våld på mig genom att ta sakerna en i taget, först bo själv och skriva, måla, begrava mig i frihet, sen doktorera, leva tillsammans och bli förälder. Nu har jag kommit fram dit där jag skriver igen. Gun-Britt Sundström försöker göra allt på en gång och det går också, men mitt sätt var nog trots allt bäst för mig.

Jag gillar mycket i Skrivliv, men allra mest älskar jag hennes besök i mitt Värmland. Att vi varit på samma folkhögskola och upplevt logdans i samma lada är coolt, men hennes upplevelse av den där resan till Dalby (för Till Lydias räkning) grep mig med en väldigt längtan att ta mig en tur i sommar och verkligen uppleva den plats jag förälskade mig i som barn. Och så blev jag så vanvettigt inspirerad av hennes sätt att bara skriva. Rakt på och inga krusiduller där heller.

För den som vill läsa en skrivbok så vill jag ändå lyfta ett informerande finger om att det här är en bok mer om journalistliv och tankevärld än om själva skrivandet. Jag uppskattar det, men jag tror att det är bra att vara beredd på det när man kastar sig in i läsningen.

SKRIVLIV. FRÅN FÖRSTA BOKEN TILL FÖRSTA BARNET.
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag har alltid skrivit och när jag inte kunnat skriva skönlitterärt har jag längtat att skriva (och fyllt hålet med avhandling och bloggande). Jag känner igen mycket i det som Karin Erlandsson beskriver som tvånget att få modellera med orden. Jag behöver också göra det, inte bara för att må bra utan för att faktiskt känna livet i mig.

Så igenkänning, men också en oerhört stark känsla av att jag nog absolut inte skulle vilja leva det skrivande livet fullt ut och bli heltidsförfattare. Första delen av den här boken är en essäsamling och det är där jag hittar igenkänningen. Andra halvan är en skrivdagbok och den översköljer mig med en kroppslig stress. Jag får hjärtklappning av den. Jag lovar härmed mig själv att aldrig släppa in stressen i mitt skrivande. Om priset för det är att jag aldrig blir läst så må det vara hänt. Jag mår så himla bra av att få pyssla med mina historier, jag behöver inte bli läst, jag behöver bara orden och mitt lugn.

Alla orden i mig är hetsig eftersom dess författare verkar vara det. Jag känner förstås igen mycket i det också, jag är rätt manisk i stunder, men jag har också jobbat rätt hårt för att tygla den sidan hos mig. Det i sig är en balansgång, Karin Erlandsson visar tydligt hur det där hetsiga leder till skrivresultat och utveckling. Jag är nöjd med att jag klarat av att lugna ner mig, men jag inser också att jag ibland måste våga ge mig hän och kasta mig ut också i det otyglade. Det kanske får bli mitt nästa mål, att hitta balansen mellan lugn och kreativ galenskap.

Jag gillar verkligen den här inblicken i Karin Erlandssons skrivliv och jag är tacksam för alla tankar den väcker hos mig.

ALLA ORDEN I MIG
Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Schildts Söderström (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson

Egentligen vet jag inte varför jag läste den här boken när jag redan från början visste att den troligen skulle provocera mig. Kanske var det rent av därför…

Nej, men utmattningen och sparprojektet som ett sätt att komma ur en utmattning intresserade mig liksom det här med att ifrågasätta det förgivettagna. Allt måste inte göras på precis samma sätt som alltid för att bli bra, sånt gillar jag att reflektera över. Jag ville helt enkelt läsa boken för att undersöka, ifrågasätta och kanske få något litet tips.

Jag fick ett recept på bröd som jag tror att jag kommer gilla och jag har funderat lite på vad vi ”lyxar till det med” och kommit fram till att vi gör helt rätt, för oss. Mitt mål är definitivt inte detsamma som det i boken. Jag skulle möjligen vilja ha lite mer tid för skrivande (och läsande och glassätning), men jag skulle snabbt bli smått knäpp av att gå hemma och göra allt det där hushållsgörat som jag tycker är så djupt tråkigt.

Det som verkligen provocerar mig är den här specifika familjens oerhört priviligierade (penningmässiga) grundförutsättningar. De har så mycket pengar att spara (även om jag inte tycker att man kan räkna sparade kronor på det sättet som görs eller att det är ett särskilt smart sätt att spara alls att sluta amortera på huset) i den här familjen. Jag kan inte relatera till dem någonstans när deras grundutlägg är så väldigt stora och framförallt oreflekterade.

Nåja, jag hoppas att alla som läser boken får med sig en liten smula att göra något med i alla fall. Själv är jag rätt tillfreds med brödreceptet, sådana kan man inte få för många av.

JAG LÄMNAR EKORRHJULET
Författare: Åsa Axelsson
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

Osebol av Marit Kapla

Osebol är en ort i norra Värmland. En liten ort där inte många bor. Marit Kapla har intervjuat de som finns kvar, infödda och inflyttade, gamla och unga och hon har låtit dem tala till punkt i den här boken. Som en lång vittnande vers är det.

Det är viktigt att förstå och minnas att dessa röster nästan aldrig hörs annars, det är något extraordinärt Marit Kapla gjort. Inte bara har hon lyckats få dessa människor att tala, hon gör berättelserna rättvisa genom att låta dem stå okommenterade.

För mig är detta inga nyheter. Det här är mina och min barndoms berättelser, mina människor. Det här är trakter jag känner och trakter som är de vackraste jag vet. Klarälvdalen är himmelriket på jorden om vi bara ser till det överjordiskt vackra. Här har det talats om viltet och vargen och skogen och brukandet och ensamheten och tillsammansskapet i alla tider. Bara inte alltid med ord som hörts.

Osebol är något nytt och gammalt, unikt och bekant. Jag tycker så mycket om det, samtidigt som det väcker minnen och bilder och verkligheter som jag flytt. Så som det måste vara för mig. Jag skulle vilja läsa det här med utomsocknes ögon, men det kan jag aldrig. Kanske kan du.

OSEBOL
Författare: Marit Kapla
Förlag: Teg publishing (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Hejdå stress! av Anna Voltaire

Hejdå stress är banne mig den bästa bok om utmattning och återhämtning jag läst, och jag har läst en del…

Det den här boken ger är råd och tips på hur man kan hantera stressen som man som utmattad utsätts för, men blivit smått allergisk emot. Och råden kommer från någon som själv kämpar med detsamma till vardags, någon som vet hur det känns att ständigt misslyckas men inte ge upp. Anna Voltaire förmedlar en sån styrka i det.

Hejdå stress består av en del för återhämtaren själv (där jag lär mig om femårsplaner bland annat), en för anhöriga (där jag i en uppräkning över orsaker till utmattning inser att jag då, 2016, kunde pricka av alla utom några enstaka och kan lägga till några utöver) och slutligen en för arbetsgivare.

Det jag bär närmast hjärtat efter min erfarenhet av att vara utmattad och att sedan dess slita som ett djur för att inte ramla dit igen är att jag har sån tur. Jag har sån stöttning. Utan det, utan mina barn, min man som bar och gjorde, min chef och mina kollegor, så hade utmattningssyndromet blivit något helt annat i mitt liv. Det hade gjort annat med mig. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga att det inte var förfärligt, men jag skulle heller inte vilja förtiga att det har fört mig till en plats i mitt liv där jag vågar drömma igen och göra sånt jag älskar på ett sätt som jag inte mäktat med på länge. Hade jag inte drämt rakt in i väggen så hade jag jobbat på och mått rätt dåligt rätt länge och då hade jag med all säkerhet levt ett annat, mycket tråkigare liv idag.

Hejdå stress är en väldigt handfast bok om återhämtning samtidigt som den ger utrymme för de där förhoppningarna om att man ska kunna landa på en bra plats. Det handlar inte bara om att överleva längre.

HEJDÅ STRESS. EN GUIDE FÖR ÅTERHÄMTARE OCH BERÖRDA
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Pug förlag (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Det är natten av Karolina Ramqvist

Det är natten är en essä om skrivandets vedermödor, omöjligheter och oundviklighet. Den handlar om skillnaden mellan skrivande och författande (med utgångspunkt hos Bodil Malmsten). Den resonerar också kring möjligheten eller omöjligheten för en kvinna att kombinera ett skrivande liv med familjeliv och det konstateras att problemet kanske inte främst är barnen utan männen…

Jag tycker mycket om sådana här tankeböcker. Skrivböcker utan inspirerande skrivövningar men fulla med inspirerande tankar att bära med och fundera vidare på. Det är natten är en mycket bra sådan bok.

DET ÄR NATTEN
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Som ett sandkorn…, Och dagarna går

Barnamord – ett samtal och en bok

Imorgon befinner jag mig i Herrljunga för ett samtal om barnamord utifrån Maria Bouroncles bok Det kom för mig i en hast (och förstås min egen avhandling Kvinnovärldar och barnamord.) Samtalet är en del av Textival 2019 och jag har sett fram emot det galet mycket hela våren.

Det kom för mig i en hast är Marias egen släkthistoria, den där undangömda som legat i bakgrunden länge, länge. När nu Maria lyfter historien och Ingeborg får sitt liv berättat är det hjärtskärande. Hon dödade sina barn under en episod av psykisk sjukdom och detta kunde naturligtvis aldrig göras ogjort. Det är en intressant skildring av ett människoliv, men också av en tidsanda och ett litet lokalsamhälle. Och jag som hade domstolsprotokoll att nöja mig med för min forskning känner en rejäl avund inför de brev Maria har tillgång till. Är du det minsta intresserad av historia och kvinnors situation så tycker jag absolut att du ska läsa boken. Och befinner du dig i närheten av Herrljunga så hoppas jag att vi ses imorgon.

DET KOM FÖR MIG I EN HAST. HISTORIEN OM BARNAMÖRDERSKAN INGEBORG ANDERSSON
Författare: Maria Bouroncle
Förlag: Saga Egmont (2019)
Köp den t.ex. här eller här.