Konsten att leva som en katt av Stephane Gamer

Det är en rätt fånig bok det här, tyckte jag först och tycker jag fortfarande. Men den är ju absolut inte utan poänger. Om man ser bortom det där hurtfriska och smått naiva (och ibland lite unket gubbiga) så finns här en del att ta till sig.

Om jag inte redan vore rätt mycket som min katt – slö, sömnälskande, ut i intet stirrande och inte så begiven på hushållssysslor, och om Buffy inte coachat mig genom de senaste 15 årens upp och nedgångar och lärt mig allt hon kan (som beskrivet i det här inlägget till exempel) så hade jag nog tagit till mig mer.

Om du inte har någon katt så kan du säkert hitta korn av nytt och inspirerande här. Men skaffa hellre en egen katt-guide/guru förstås, inget går upp mot det.

KONSTEN ATT LEVA SOM EN KATT
Författare: Stephane Garnier
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Christina Norrman. Originalets titel: Agir et penser comme un chat
Köp den t.ex. här eller här.

Drömmen om Europa av Fabian Göranson

I Drömmen om Europa utforskar Fabian Göranson en världsdel han känner väl, men som han upplever behöver utforskas på nytt eftersom den förstås befinner sig i ständig förändring. Vad händer egentligen med samhällen som levat i andra världskrigets skugga, fortfarande gör det, men där högerextremismen långsamt blommar fram igen?

Hela projektet, att under en månad resa runt och uppleva Europa, tala med gamla och nya bekanta och försöka känna in vad som finns kvar och hur det utvecklats är fascinerande, någonstans beundransvärt (eller så är det bara jag som tycker det för att jag avskyr att resa). Jag vet inte om vi får några svar, men å andra sidan vet jag heller inte om några frågor ställs. Det här är en bok om att uppleva och känna och det gör Fabian Göranson väldigt bra åt oss.

DRÖMMEN OM EUROPA
Författare: Fabian Göranson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine

Jodå, jag hade hört att Emelie Pines debut skulle vara bra, men hur bra kan det egentligen bli med essäer, tänkte jag. Ja, herregud så lite man vet…

Vi har så mycket gemensamt jag och Emelie Pine, om man skalar bort det där knarkandet och alkoholen så sammanfaller nästan alla våra livserfarenheter i någon mån.

Det hon skriver om missfall och att drömma och längta barn går rakt in i minnen jag trott var förjagade från mitt hjärta. Plötsligt sitter jag här och minns hur det var att surfa runt på forum och umgås med andra som räknade och hoppades och skrev om ”bim” (beräknad inte mens). Sen förärades jag barn och Emelie Pine är inte förälder, men det gör inte att vi inte är någon sorts systrar i upplevelsen. Att sen Emelie Pines situation blir så förfärlig på grund av lagstiftningen på Irland där hon bor är något jag inte kan ens tänka mig in i, men jag kan hjälpa att bära vreden och verka för att den sortens galenskap i systemet inte sprider sig.

Vidare skriver Emelie Pine om sin talang för hunger och hur hon använde denna talang för att skapa ett eget fängelse med vidhängande överlägsenhetskänsla och självdestruktivitet, där slutar jag läsa supernoga ett tag. Vissa triggers får ligga outlösta.

Hennes beskrivning av det akademiska livet och dess inbyggda patriarkala system och misogyni känner jag allt för väl igen liksom den där upplevelsen av att jobba sig in i en vägg. Och panikångesten, och depressionerna.

Allt jag inte kan säga är jobbig läsning, men den är också livsviktig, oumbärlig läsning. Lågmält och högljutt på samma gång. Jag älskar det förstås.

ALLT JAG INTE KAN SÄGA
Författare: Emelie Pine
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Matilda Södergran, originaltitel: Notes to self
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

Scener ur hjärtat av Malena Ernman och Svante Thunberg

Det finns få saker som gör mig så heligt förbannad som vuxna människor (det är alltid vuxna människor) som slänger skit på Greta Thunberg. Det finns mycket som eldar på mig i det, men mest att hon är ett barn och alla vuxna borde begripa att kommunicera med och om barn (och varandra, men det har jag gett upp hoppet om för länge sen) och så är det det där med att de så väldigt ofta sjunker till att förlöjliga hennes diagnoser. Jag tror att det finns en särskild plats i helvetet för sådana människor faktiskt, jag hoppas i alla fall lite på det. För en attack mot Greta för hennes diagnosers skull är ett påhopp på varenda unge här ute som kämpat med och försöker göra liv med en diagnos.

Scener ur hjärtat handlar om en utmattning som är lätt att känna igen, en panik, delar av liv jag önskar att jag inte också bar. Den där kampen, det där som inte blev som man tänkte och som måste omskapas till något man kan tänka är ok ändå.

Jag fajtas dagligen med min klimatångest, försöker göra så gott jag kan med de verktyg jag har, misslyckas ständigt, men ger inte upp. I det är Scener ur hjärtat om inte hoppfull så i alla fall inspirerande. I allt det där andra, utmattningar och familjeliv med diagnoser är den något annat. Inte mindre viktig, men något annat. Den styrka dessa föräldrar utstrålar i sin sårbarhet är så oändligt stor att jag tar den till mitt hjärta för att plocka fram de dagar det behövs.

SCENER UR HJÄRTAT
Författare: Malena Ernman och Svante Thunberg
Förlag: Polaris (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Att skriva av Marguerite Duras

Marguerite Duras är speciell. Det är ofta svårt att hänga med i hennes resonemang, svårt att förstå vad hon menar samtidigt som hon när hon griper tag aldrig riktigt släpper taget. Att skriva är också en helkonstig bok och jag tycker mycket om den för det.

Bokens första del, där hon berättar om huset där hon skriver och känslan som driver henne att skriva är den del som talar mest (och tydligast) till mig. Hon säger mycket som jag kan relatera till om ensamheten, dess inneboende kraft och frigörande natur. Dess omöjlighet i en värld där vi sällan är fysiskt ensamma, krocken mellan att längta och frukta den, vad den betyder för oss som bär den inuti och vad den betyder för skrivandet.

Ibland virvlar hennes resonemang iväg och jag har svårt att följa, men sen landar hon precis framför mig och ger mig en nyckel till ett inre rum jag inte ens förstod fanns där. Hon är speciell Marguerite Duras…

Vem dödade min far av Edouard Louis

Kort och gott. Vem dödade min far är en skarp, sorgesam och arg betraktelse över en far, Edouard Louis far, som skulle kunna vara vems som helst egentligen. Betraktelsen är över ett liv, men kanske framförallt över ett samhälle. Frågorna som ställs handlar till stor del om vad detta samhälle och dess representanter gör med sina människor.

Vem dödade min far är kort och koncis, det är en essäistisk berättelse om flera liv och den är angelägen att ta sig an och reflektera över.

VEM DÖDADE MIN FAR
Författare: Edouard Louis
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Qui a tur mon pere
Köp den t.ex. här eller här.

The writing life av Annie Dillard

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Annie Dillards The writing Life och varenda en av de sakerna är sånt jag inte kan sätta ord på. Flyktigt. En känsla, ett tillstånd, något som jag inte måste hålla med om för att känna igen. Annie Dillard sätter fingret på sanningar som är sanningar för henne och inte för mig, men ändå bär sin legitimitet för båda. Jag fastnar särskilt för hur hon skriver om att en skrivarplats bör vara oinspirerande och trist (själv skriver hon i ett skjul), det håller jag verkligen inte med om, men jag gillar att få ifrågasätta det som är självklart för mig.

De sista två kapitlen ger mig dock inget att bära vidare så det var risk att jag skulle lämna den här boken och den här texten med en sorts besvikelse, men så råkade jag få syn på en dagboksanteckning från några dagar tidigare där jag skrivit med rött bläck att “jag älskar The Writing Life!”. Så det är nog så jag vill sammanfatta ändå, jag älskar The Writing Life.

THE WRITING LIFE
Författare: Annie Dillard
Förlag: Blackstone publishing (2011)
Inläsare: Tavia Gilbert

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är lite av en idol, någon som jag länge känt mig lite respektfullt rädd för eftersom hon verkar så himla tuff och bra. Dels för så som hon skrev Maken, men sen också för att hon alltid verkar väldigt rak på sak. Så upplever jag henne i Skrivliv också, utan krusiduller. Det som chockerar mig är att jag känner igen mig så mycket i henne.

Det vi har gemensamt är den där viljan att göra allt nu samtidigt. Jag har gjort mer våld på mig genom att ta sakerna en i taget, först bo själv och skriva, måla, begrava mig i frihet, sen doktorera, leva tillsammans och bli förälder. Nu har jag kommit fram dit där jag skriver igen. Gun-Britt Sundström försöker göra allt på en gång och det går också, men mitt sätt var nog trots allt bäst för mig.

Jag gillar mycket i Skrivliv, men allra mest älskar jag hennes besök i mitt Värmland. Att vi varit på samma folkhögskola och upplevt logdans i samma lada är coolt, men hennes upplevelse av den där resan till Dalby (för Till Lydias räkning) grep mig med en väldigt längtan att ta mig en tur i sommar och verkligen uppleva den plats jag förälskade mig i som barn. Och så blev jag så vanvettigt inspirerad av hennes sätt att bara skriva. Rakt på och inga krusiduller där heller.

För den som vill läsa en skrivbok så vill jag ändå lyfta ett informerande finger om att det här är en bok mer om journalistliv och tankevärld än om själva skrivandet. Jag uppskattar det, men jag tror att det är bra att vara beredd på det när man kastar sig in i läsningen.

SKRIVLIV. FRÅN FÖRSTA BOKEN TILL FÖRSTA BARNET.
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag har alltid skrivit och när jag inte kunnat skriva skönlitterärt har jag längtat att skriva (och fyllt hålet med avhandling och bloggande). Jag känner igen mycket i det som Karin Erlandsson beskriver som tvånget att få modellera med orden. Jag behöver också göra det, inte bara för att må bra utan för att faktiskt känna livet i mig.

Så igenkänning, men också en oerhört stark känsla av att jag nog absolut inte skulle vilja leva det skrivande livet fullt ut och bli heltidsförfattare. Första delen av den här boken är en essäsamling och det är där jag hittar igenkänningen. Andra halvan är en skrivdagbok och den översköljer mig med en kroppslig stress. Jag får hjärtklappning av den. Jag lovar härmed mig själv att aldrig släppa in stressen i mitt skrivande. Om priset för det är att jag aldrig blir läst så må det vara hänt. Jag mår så himla bra av att få pyssla med mina historier, jag behöver inte bli läst, jag behöver bara orden och mitt lugn.

Alla orden i mig är hetsig eftersom dess författare verkar vara det. Jag känner förstås igen mycket i det också, jag är rätt manisk i stunder, men jag har också jobbat rätt hårt för att tygla den sidan hos mig. Det i sig är en balansgång, Karin Erlandsson visar tydligt hur det där hetsiga leder till skrivresultat och utveckling. Jag är nöjd med att jag klarat av att lugna ner mig, men jag inser också att jag ibland måste våga ge mig hän och kasta mig ut också i det otyglade. Det kanske får bli mitt nästa mål, att hitta balansen mellan lugn och kreativ galenskap.

Jag gillar verkligen den här inblicken i Karin Erlandssons skrivliv och jag är tacksam för alla tankar den väcker hos mig.

ALLA ORDEN I MIG
Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Schildts Söderström (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson

Egentligen vet jag inte varför jag läste den här boken när jag redan från början visste att den troligen skulle provocera mig. Kanske var det rent av därför…

Nej, men utmattningen och sparprojektet som ett sätt att komma ur en utmattning intresserade mig liksom det här med att ifrågasätta det förgivettagna. Allt måste inte göras på precis samma sätt som alltid för att bli bra, sånt gillar jag att reflektera över. Jag ville helt enkelt läsa boken för att undersöka, ifrågasätta och kanske få något litet tips.

Jag fick ett recept på bröd som jag tror att jag kommer gilla och jag har funderat lite på vad vi ”lyxar till det med” och kommit fram till att vi gör helt rätt, för oss. Mitt mål är definitivt inte detsamma som det i boken. Jag skulle möjligen vilja ha lite mer tid för skrivande (och läsande och glassätning), men jag skulle snabbt bli smått knäpp av att gå hemma och göra allt det där hushållsgörat som jag tycker är så djupt tråkigt.

Det som verkligen provocerar mig är den här specifika familjens oerhört priviligierade (penningmässiga) grundförutsättningar. De har så mycket pengar att spara (även om jag inte tycker att man kan räkna sparade kronor på det sättet som görs eller att det är ett särskilt smart sätt att spara alls att sluta amortera på huset) i den här familjen. Jag kan inte relatera till dem någonstans när deras grundutlägg är så väldigt stora och framförallt oreflekterade.

Nåja, jag hoppas att alla som läser boken får med sig en liten smula att göra något med i alla fall. Själv är jag rätt tillfreds med brödreceptet, sådana kan man inte få för många av.

JAG LÄMNAR EKORRHJULET
Författare: Åsa Axelsson
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går