Bara bra böcker! Med kallt blod

Jag har en viss fascination för seriemördarmyter, alltså berättelser som vävs kring dem, men som kanske egentligen inte har så mycket med dem att göra. Det är verkligen inte något jag är stolt över eller underhåller särskilt ofta. Jag läste (och såg) I’ll be gone in the dark som nog är bäst i sitt slag bland True crime. Ann Rules fantastiska djupdykning i människan och myten Ted Bundy (The stranger beside me) är också fasansfull och välskriven. Och så bör Min vän Dahmer av Derf Backderf nämnas, herregud vilken bok! Sen kan man inte bortse från att Truman Capote var först, hans Med kallt blod är blodisande förfärlig och när man får veta mer om Capotes spel bakom kulisserna blir det inte direkt mindre blodisande…

Med kallt blod
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det.Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.


Inlägget publicerades första gången 19 september 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Kyla och polarnatt

Det är märkligt det där att tre av mina största läsupplevelser kommer ur kyla och polarnatt, jag som hatar att frysa och är mörkrädd. Å andra sidan är det väl just det som hjälpt till. Nedan hittar ni tre texter om tre förfärligt bra böcker om expeditioner som går väldigt fel, det är också tre böcker om besatthet och att möta sina egna monster.

Dark matter

Michelle Paver avslutar sin bok Dark Matter med att i efterordet tipsa om att arktis och polarnatten är väl värda en resa och ett besök. Eh… Finns det en enda läsare av den här boken som ens vill tänka tanken? Själv vill jag aldrig mer åka till en enslig stuga (tack och lov att vi sålt vår!), ens på sommaren. Jag fruktar vintern när jag måste dra upp huvan och förlorar sikten åt sidan, mer än vanligt. Att åka och uppleva norrsken och evig natt känns alltså aningens avlägset. För även om jag ju inte på allvar tror att påtaglig ondska väntar där ute så är det väl inte orimligt att anta att totalt mörker och isolering gör saker med det mänskliga psyket. Mörkret sprider sig inåt… Och helt säker på hur det verkligen förhåller sig kan jag inte vara längre.

Och ändå förstår jag deras entusiasm när de ger sig av. Deras längtan efter att få andas med hela lungorna, få finnas i trakter där ingen människa levat, få se och uppleva det obeskrivligt vackra som ingen människa egentligen kan ta in. Allt det där förstår jag liksom svårigheterna de har att jämka ihop sig där i vildmarken. Och närheten som uppstår och kanske till och med förvandlas till något ännu större. De där veckorna med Jack på slutet är så vidriga att jag egentligen vill kasta undan boken, men jag kan ju inte. Jag måste få veta hur det år, hur det slutar, hur och när den ska visa sig…

Expeditionen

För det första: vad som än händer i mitt liv så kan jag nu framöver luta mig tillbaka i trygg förvissning om att Andrée och hans grabbar med all säkerhet hade det värre (alltså – dåligt klädda, dåligt förberedda, värsta oturen, ätande rå isbjörnshjärna i en iskoja på ett isflak som driver åt helt fel håll…)

För det andra: jag förväntade mig att tycka om Bea Usmaas bok, att imponeras av hennes hängivenhet och bedrift. Jag förväntade mig trevlig läsning helt enkelt. Jag förväntade mig definitivt inte en bok att längta hem till när jag ibland tvingades lägga undan den och gå till jobbet. Det här är en bok att bli besatt av och det hade jag ingen aning om…

För det tredje: jag skiter rätt mycket i polarvärlden, fryser vid blotta tanken på is i olika kulörer. Jag har aldrig ägnat Andrée totalmisslyckade expedition annat än en mycket flyktig tanke. Jag är frusen av mig, mörkrädd och kan inte tänka mig något obehagligare än att stå ensam på en polaris med mil av mil av mil av utsikt över ingenting. Vinternatt i skogen visst, polarnatt no way! Men den där besattheten som är grunden till boken sprider sig kan jag säga, när jag läser kan jag inte få nog av tabeller över vad de åt när och när de hade ont i magen. Det är värsta deckargåtan!

För det fjärde: det var för att få göra sådana saker som Bea Uusma gör i Expeditionen som jag blev historiker. För att få gräva och gå på djupet. Jag har gjort det, det är fantastiskt. Jag är väldigt glad över påminnelsen. Ett övergivet läger i snön är för Uusma vad en övervuxen husgrund i skogen är för mig.

För det femte: Jag älskar den här boken, till gränsen för vad som kan anses normalt. Jag måste äga den här boken och kommer troligen sova med den på sängbordet några år bara för att ha den nära. Det är inte riktigt balanserat beteende men jag har väl helt enkelt blivit kär. I den fysiska boken, i projektet, i expeditionen och i det faktum att sånt beteende fått en ok-stämpel nu i och med Augustpriset.

Om ni undrar var i boken jag förstod att vi hade något väldigt speciellt så var det just i det ögonblick som hon berättar om hjärtat. När hon fick mig att gå från fascinerad och vanligt kvällstrött till fulgråtande på en nanosekund. Det var då jag förstod att det var mer än en flirt, mer än något tillfälligt…

The Terror

Slutet är nästan som en meditation, vägen dit är något helt annat. En helvetesvandring där allt bara blir värre och värre och där varje steg leder mot det oundvikliga. Det vi alla ska möta en dag.

Minns ni när jag käckt utropade att jag lärt mig saker och därför skulle läsa polarskräckisen The Terror i sommarsolen. Att jag skulle undvika rädslan så? Tillåt mig hånskratta. Jag tog med den till en västkuststuga där det var sova i långkalsong-kallt och där jag var tvungen att gå på utedass om kvällarna… Jag har drömt mardrömmar kan jag säga, och hade The Terror bara varit en skräckbok hade jag förstås inte läst ut den.

Men The Terror är 760 sidors vandring in i det mänskliga psyket, in i det som är den mänskliga naturen, fernissan och det mer djupgående. Det är en alldeles fantastisk berättelse om 200 män som seglar mot, i deras ögon, oupptäckt land och som fryser fast i isen med sina skepp – Erebus och Terror. Det är 1870-tal, träbåtar med tågmotorer, det är rått isbjörnskött och det är vidrigt kallt (jag avskyr kyla!), fuktigt och instängt. Och så finns det något där ute på isen. Något onaturligt.


Inlägget är en kombination av tre tidigare texter här på bloggen – Dark matter (2012) , Expeditionen (2013) och The Terror (2015) .
Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bilden kommer från Pixabay

Bara bra böcker! Kroppspanik

Min tanke var först att jag skulle skriva en 2.1-version av den här texten, en uppdatering så här 7 år senare. Det har ju hänt en del, en utmattning till exempel och en väldig massa grejs i samhället. Så läste jag igenom texten och insåg att jag ingenting har att tillägga. Det är likadant idag. Det är lite sorgligt förstås att det inte rör sig så mycket på den här fronten, å andra sidan har jag aldrig lagt så mycket skrivtid på en bloggtext som jag gjorde på denna, det är lite skönt att den står sig.

Kroppspanik
Denna höst av 5:2-dieter på alla löpsedlar och i hela jäkla bekantskapskretsen har jag längtat efter en bok som Kroppspanik. En bok att använda som utgångspunkt för en rant helt enkelt, en ganska ledsen rant. För det här kommer bli en text mer om mig än om Julia Skotts bok, vilket jag tror är helt i sin ordning eftersom en debattbok bör leda till reflektion. Så nu kör vi.

Jag såg ett program med Stephen Fry en gång, där han pratade om sitt liv, sina psykiska problem, sin historia. Det var mycket som var sorgligt i det programmet men det som grep mig allra mest var när han talade om dans. Jag dansar inte, sa han (ungefär), jag känner mig inte bekväm i min kropp. Det kan jag fortfarande börja gråta rätt spontant över eftersom det rör vid en punkt djupt inom mig som är sårig. Vi möts där i den detaljen Stephen och jag (och bara där är jag rädd, jag önskar mig många beröringspunkter med denne geniale man) och så många andra. Jag dansar inte heller, jag är inte bekväm i min kropp. Jag har ägnat så många år åt att hålla mig frisk och må bra inuti att jag missat att koppla ihop själ med kropp. Se på mig pre föräldraskap och du ser en människa som inte dansar, inte rör sig, inte kramas, inte vill bli rörd vid, inte sjunger, inte tycker om sin kropp, äcklas, tycker hon är ful. Det var jag och det är så sjukt hemskt. Hur många är vi inte som inte lever våra liv för att kroppen liksom är bortkopplad och avskydd? När jag sen blev gravid, fick ett missfall, fick två missfall, blev gravid och födde barn blev kroppen något annat. Vi blev ett, jobbade tillsammans för något och plötsligt blev jag en hel människa. Jag kan inte äcklas av en del av mitt själv som varit med så intensivt i upplevelser som förändrat mig, vi har ju varit så väldigt nära döden tillsammans… Jag vet att den där sammansmältningen kan komma till på andra sätt än genom graviditet och föräldraskap men jag är väldigt glad att jag fick det på köpet och slapp jobba på det, då hade det kanske aldrig hänt för mig. Nu har jag i åtta års tid burit barn, lärt mig kramas, röras. Men jag dansar fortfarande inte…

Den här hösten, det här tjatet om dieter (alla håller på med det; tidningar, föräldrar, släktingar, kompisar, alla!), om kaloriräkningsappar, om kroppshat, får mig faktiskt att må lite dåligt. Det får mig att vackla och jag hatar det. Jag har exempelvis ganska nyligt insett att jag inte ätit en enda sak sen kanske 15-årsåldern utan att tänka någonting om det. Jag äter aldrig oreflekterat. Det kan vara ”åh så bra att jag äter den här moroten”, ”den här bullen borde jag nog inte äta men”, och så vidare i oändlighet. Allt jag äter! Inga stora saker, inget som totalförmörkar mitt liv men något som tar energi och ständigt är en del av mitt tankemönster och mitt ätande. I tonåren och tidiga tjugoåren höll jag på med att undersöka hur lite jag kunde äta och ändå gå upprätt, hur tidigt jag måste lägga mig för att inte hinna känna den där malande hungern, leta efter den där hungerkänslan som är som droger i början. Det som var sjukt då men som nu är applåderat och normalt. I min värld är det fortfarande ätstörningar… Och när det sitter en människa framför mig och säger att hen tycker att det är värt två dagars svält, typ, i veckan för att bli smalare så blir jag så himla ledsen, och så blir jag för en sekund osäker. Kanske är det så en gör, kanske borde jag bry mig om de där kilona jag bär efter mina graviditeter… Kanske borde jag… Sen skärper jag till mig och fortsätter den där jäkla kampen jag kämpat sen då, ansträngningen för att acceptera och gilla den jag är. Ansträngningen för att fortsätta tycka att jag är ok trots att min BMI faktiskt signalerar övervikt (jag tycker inte när jag ser mig själv i spegeln att den siffran säger någonting som är sant, och jag är stolt över att jag kan tycka det efter år av märkligt ätbeteende), ansträngningen för att faktiskt sluta väga mig. Och då handlade ändå aldrig mina störningar (som jag förstås inte är av med, jag berättade ju nyss att jag aldrig, aldrig äter något oreflekterat, jag firar allt med mat också, och tröstar mig med mat…) om vikt. De handlade om kontroll och makt över tillvaron på det enda sätt jag kunde hitta. Kanske blev det vikt sen, men jag har ändå inte särskilt stora viktissues, mina vanföreställningar ligger på andra plan.

Julia Skott har skrivit en väldigt engagerad och engagerande debattbok som jag älskar från djupet av mitt hjärta. Hon predikar värdet av att få älska sig själv oavsett hur en väger eller ser ut. Och det är väl så självklart som det kan bli. Alla dessa diethysterierna, mår vi liksom bättre av dem? Även om vi alla skulle gå ner tio kilo, skulle vi må bättre sen, och under tiden? Jag är helt med Julia, och det känns skönt att ha en anförvant. Det här med det ätstörda samhället och hur vi dömer människor utifrån fördomar och vanföreställningar är väldigt intressant och Julia lyfter det på ett väldigt fint, ursinnigt sätt. Och hon skriver bra, har roliga exempel och ett bildspråk som sätter liv i texten. Heja Julia, och heja oss alla när vi till slut slår oss fria från det kroppshatande paradigmet. Snälla, vi kan väl frigöra oss!?!


Inlägget publicerades första gången 7 oktober 2013, här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ett himla bra urval

Förra året ägnade vi oss förstås mycket åt att sammanfatta årtiondet vi var på väg att lämna, det kan vara på sin plats att återbesöka de där listorna, inte minst då de innehåller det bästa av det bästa. Här följer 2010-talets bästa böcker, en från varje år (och ja såklart är det en helt otroligt omöjlig uppgift för mig att välja, men jag har ändå gjort det – se det som en utmaning för mig och en julklappstipslista för dig):

2010
Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
Varför inte gå ut hårt med lite svensk skräck om en flicka som borrar hål i huvudet på folk hon inte gillar eller inte förstår sig på. Jag tycker att den är symbolisk för tiden vi lever i på ett väldigt sorgligt sätt. Kanske inte en julklapp till din allra känsligaste släkting…

2011
Evig natt av Michelle Paver
Vi fortsätter med skräcken. Evig natt är den allra mest skrämmande bok jag någonsin läst och nu såhär i midvintertider, med snön och kylan runt knuten är den här arktiska skräckromanen inget att rekommendera egentligen, men ändå… Köp den till någon du verkligen inte gillar eller någon som verkligen gillar att bli riktigt rädd.

2012
Bring up the Bodies av Hilary Mantel
Man måste naturligtvis läsa Wolf hall först, men den kom ut 2009 så den får liksom vara outtalad här. När Bring up the Bodies (För in de döda på svenska) kom ut var jag alldeles galet förväntansfull och lika galet nervös, men den höll för förväntningarna och är till denna dag en av mina två favoritböcker. I mars får vi veta om Mantel lyckas skriva en lika bra avslutning på trilogin om Thomas Cromwell.

2013
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
Den här boken har två väldigt bra saker – en fantastisk historia och passion, så mycket passion! Jag tänker att det är en sån där bok som kan passa i paketet till vem som helst, alla kan hitta något att älska bland isblocken, den odödliga kärleken och den historiska gåtan.

2014
Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall
Jag tror inte att det här var den första bok jag läste av Åsa Grennvall, men det var den som förändrade mig och min syn på livet. Sen dess har jag läst allt hon skrivit och snart, snart, snart ska jag sätta tänderna i hennes senaste, Urmodern. Ge den här till någon som inte är rädd för det som gör ont och den som vill utforska hur mycket som kan finnas att hitta i en fulländad serieroman.

2015
Maddaddam av Margaret Atwood
Maddaddam är den avslutande delen i en trilogi som kanske hamnar lite i bakgrunden av exempelvis Tjänarinnans berättelse i Atwood produktion. Maddaddam-trilogin (med Oryx och Crake och Syndaflodens år som två första delar) är dock såpass monumental och omskakande att den inte borde hamna i bakgrunden för något. Ge kanske inte den här till din allra mest klimatångestiga eller framtidsoroliga kompis, men alla andra mår bra av en dos Atwood-skärpa.

2016
Juldagar av Jeanette Winterson
Jeanette Winterson har skrivit så mycket bra, men här väljer jag att lyfta en rätt okaraktäristisk bok i hennes produktion. Juldagar är en mysig, vilsam bok för alla oss som har lite svårt med det där som ska vara så jäkla fröjdefullt.

2017
Tiden är inte än av Elin Boardy
Pesten, sorgen, vandringen. Och så Elin Boardys språk. När jag hade den här i min bokcirkel på jobbet valde en av deltagarna att läsa boken två gånger och sen skriva ett långt brev till mig som förklarade hur mycket hen älskade boken. Jag delar den kärleken helhjärtat.

2018
Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell
Jag har aldrig läst en så livsbejakande bok tidigare. All denna död, all detta lidande som leder Maggie O’Farrell så nära någon sorts livets hjärtpunkt. Det här är en obeskrivlig bok som passar alla, jag har hittills inte stött på en enda människa som inte gillar den, så köp den till hela släkten vet jag.

2019
Lanny av Max Porter
Det har gått över ett halvår sen jag läste Lanny och jag förmår fortfarande inte förklara varför jag älskar den så mycket. Jag har försökt på min egen blogg (läs via länken i titeln) och i samtal jag hamnar i där böcker ska tipsas och hyllas och jag försökte i samtalet som Anna och jag fick ha med Max Porter här och någonstans finns nog kornet till en förklaring, men jag vet fortfarande inte. Men den är bra alltså, magiskt bra. Köp den till dig själv i julklapp tycker jag och har du redan läst den så läs den igen, det har du förtjänat.


Inlägget publicerades första gången 2 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bild lånad från Pixabay.

Bra sak: Att möta sin rädsla

Förra året vid den här tiden gav jag mig på att läsa vad som på förhand verkade vara en rätt skräckig bok, Thomas Olde Heuvelts Hex. Jag trodde och tillät med berått mod att jag skulle skrämma livet ur mig själv och förlora nattsömn. Det visade sig att jag hade rätt, men på ett annat sätt än jag förväntat mig.

Jag är sjukt lättskrämd och egentligen skrämmer verkligheten mest. Sommaren 2018 slog jag till exempel till med en förfärligt dum dubbelläsning när jag tog mig an först Michelle McNamaras I’ll be gone in the dark och sedan Med kallt blod av Truman Capote. Jag sov inte på veckor. Det var bra böcker. Fantastiska till och med, men nattsömnen blev så lidande att jag inte vet om jag är glad att jag läst dem eller inte.

Och jag har gjort så förr. Jag läste Kvinnan i svart av Susan Hill en mörk och dimmig eftermiddag när jag var ensam hemma och trodde att jag skulle svimma av rädsla. Men allra, allra värst var nog ändå den gången när jag såg Blair witch project på bio och sprang hem genom mörka bakgator. Jag satt vaken i mörkret hela natten och stirrade in i väggen och försökte tänka bort att jag någonsin sett den där avslutningsscenen (där det stirras in i väggen, jag får fortfarande panikrädslekänslor när jag tänker på det och det är mååånga sen jag såg filmen).

Och nu Hex alltså… Utan tvekan är man inte riktigt klok. Men det visade sig att jag är ännu mer komplicerad än så. Hex skrämde litegrann, främst i början när den var sådär krypande och liksom skev. Sen brakade helvetet löst och jag drabbades av en sorg som dränkte rädslan effektivt. Mer om känslorna den väckte kan läsas här. Hex var en av förra läsårets bästa och mest drabbande böcker, men skrämde mig gjorde den inte. Inte på det sättet i alla fall. Men jag är inte allt för skräckrelaterat besviken på den för ju mer tid som läggs mellan mig och läsningen desto starkare känner jag att bokens slutscen växer och växer, snart är den en hög ton som med en orkans styrka etsat sig fast i mitt inre, på samma sätt som den där slutscenen i Blair witch project. På exakt samma sätt faktiskt…


En version av det här inlägget publicerades första gången förra hösten på Kulturkollo. Du kan läsa det här.

 

Bild från Pixabay

Om att inte ha råd

Först av allt förutsättningen. Jag har inte infört köpstopp. Jag är å andra sidan inte heller vegetarian trots att jag inte ätit kött sen jag vet inte när, inte heller är jag en människa som tränar trots att jag springer regelbundet sen flera år tillbaka. Jag har svårt för etiketter (vissa i alla fall – förälder, läsare och bibliotekarie är jag med nöje) och när jag börjar sätta upp ramar och regler för saker så blir jag obstinat och måste bryta mot dem. Så jag har inget köpstopp, men jag använder inte mina pengar så mycket nu kan vi säga. Jag har gått ner i tid på jobbet (tillfälligt) för att få tillbaka balansen jag saknat sen 2017 då jag gick tillbaka till heltid efter utmattningen. Jag ser det som att jag investerar i mig själv och vill spara så mycket jag bara kan av de pengar jag får ut för att täcka upp för inkomstbortfallet (om utifall att något skulle hända vilket jag förstås alltid förutsätter att det ska göra). Det är detta som är min utgångspunkt för att läsa två böcker om shopping och att inte köpa.

Jag har läst två böcker om egentligen samma sak, men med totalt olika utgångspunkter. Gunilla Brodrej skriver Shopstop om ett år där hon inte shoppar för att testa och lära sig mer och kanske göra uppror mot köphysterin. Marcus Stenberg skriver i Jag har inte råd om en annan sorts köpstopp som baseras i tvång, pengarna är slut och livet är inte så jävla roligt.

Jag läste Gunilla Brodrejs bok mest för att den pratas om (inte minst nämns den och spelar en viktig roll i Marcus Stenbergs bok som vi kommer till snart). Den är intressant eftersom man får en dagbok från ett köpfritt år varvat med intervjuer med personer som tänker om det här med konsumtion ur olika aspekter – miljöpåverkan, politisk övertygelse osv. Intervjuerna är nog det som ger mest tillsammans med funderingarna kring hur samhället är uppbyggt kring konsumtion.

Marcus Stenbergs Jag har inte råd är mer av en dagbok över livet när konsumtionen blivit en (allt för) viktig del av det, parad med funderingar kring köpkultur, reklam och självkänsla. Det är mörkt och ofta väldigt sorgligt. Jag vet inte om det påverkar att jag känner Marcus litegrann från bokbloggsvärlden, kanske gör det att det går rakt in på ett särskilt sätt, men jag tror ändå att det här är tankar som vi alla kan känna igen och behöver kontemplera mer än vi gör.

Själv drabbas jag av en bedövande känsla av hur priviligierad jag är. Jag är inte född till rikedom, långt därifrån, men jag hade ändå nog för att kunna spara tidigt. Och jag är jäkligt snål, det hjälper. Där Marcus vill ge sina vänner överdådiga gåvor har jag aldrig ens tänkt tanken.

Det allra bästa med Jag har inte råd är ändå det nakna, att Marcus inte väjer för att skriva om det som är jobbigt på riktigt (skulder är förstås också jobbigt på riktigt, men på en annan nivå, det är ju sånt som finns runt och bakom skulden som gör ont) – ångest, självhat, att härda ut. Där känner jag att jag läser boken vid helt fel tidpunkt, en helg då jag övermannas av det vidriga i att härda ut, att ha det på ett sätt som inte är hållbart i längden, men att tvinga sig själv att kämpa på. Marcus ger uttryck för en misstro mot att det blir bättre, jag förstår det men lever ändå på hoppet, det kommer bli bättre.

Jag har alltså inget köpstopp, men det är inte riktigt lika viktigt att poängtera det efter att jag läst ut de här böckerna. Shopstop var som jag förväntade mig, men Jag har inte råds mörker var jag inte riktigt beredd på (minns att jag inte läste bloggen när det begav sig, jag var allt för upptagen med att jobba mig in i och överleva en utmattning just precis då, 2016 var trots allt ett Annus Horribilis (och inte bara för mig) om ni glömt det, nästan i närheten av 2020 faktiskt).

Jag vill hålla fast i den där känslan av att vara priviligierad, den är viktig. Och att det kommer att ordna sig, på något sätt.

JAG HAR INTE RÅD. SORROW NO 5
Författare: Marcus Stenberg
Förlag: Constant reader (2017)

SHOPSTOP. RAPPORT FRÅN ETT CELIBAT
Författare: Gunilla Brodrej
Förlag: Atlas (2014)

Flickebarn 291 av Ninni Schulman

Flickebarn 291 är Ninni Schulman när hon skrivs in i sjukhusjournalerna som nyfödd, hon har skolios och behöver ligga på sjukhus, trots att hon inte ens hunnit få ett namn.

Jag har svårt att hitta ord att sätta på den här läsningen. Kanske för att den berör så och talar till mig med ord som jag inte riktigt vill höra. Kanske för att det ibland känns som att jag sitter med på de där terapisamtalen och inser saker, om mig.

Om jag måste beskriva så får det bli med ordet tuff. Det här är en stentuff berättelse och bok, en svår på gränsen till omöjlig utmaning som jag förstår att Ninni Schulman brottats med hela livet oavsett om hon vetat om det eller inte.

Att läsa om den lilla flickan ensam på sjukhuset är förstås outhärdligt, men det finns annat som gör ännu mer ont. Som när hon tappar taget som vuxen, som när pappa dör. Jag älskar kraften i att Ninni Schulman skrivit den här boken, till sig själv och till mig.

Jag känner den här boken, den är väldigt intensiv. Tidshoppen är förvirrande ibland, men också effektiva. Jag tror att jag önskar att jag läst en tryckt bok istället för e-boken där avgränsningar helt saknas. Men som sagt, allt som flyter ihop skapar en intensiv och angelägen känsla. Flickebarn 291 är en bok att sluka och sen stanna kvar i.

FLICKEBARN 291
Författare: Ninni Sculman
Förlag: Bazar förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går…

Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Söndagsvägen av Peter Englund

Jag kopplar upp mig mot min gamla historikerpersona när jag läser den här boken. Det beror naturligtvis på att Peter Englund är den person som inspirerade mig att bli just historiker en gång i tiden och för att han varit en förebild i historieskrivandets vedermödor genom många akademiska år. Men det beror också på att Peter Englund angriper denna bit av nutid som den historiker han är, jag tycker om det och jag sympatiserar med författaren så väldigt mycket. Jag har stor respekt för viljan att lämna den riktigt gamla historien bakom sig en stund och ta tag i något mer nutida, något man själv känner igen, för att det är bekant och för att man inte bara är hänvisad till papper i arkiv. Och så visar det sig ändå att man är hänvisad till papper i arkiv, för att människor glömmer och dör…

Berättelsen om dådet på Söndagsvägen är berättelsen om Sverige i en brytningstid, det är ett samhälle under 1960-tal som ännu inte blivit vårt men är på väg. När Kickan Granell mördas i sitt barndomshem är det ett obegripligt brott, en våldshandling riktad mot ett helt samhälle.

Gärningsmannen gäckar polisen, men visar sig till slut vara en tvättäkta incel-man anno 1965. Han är verkligen osannolikt märklig och obehaglig. Vi får lära känna poliserna under utredningens gång och följa dem över rättegång och efterspel. Om det är någon jag saknar här så är det Kickan. Hon är och förblir ett offer och inte mycket mer. Som historiker förstår jag långsamt att det är så det måste bli om man inte ska ge sig på att fabulera, det finns inte mycket att gå på. Jag sökte mig en gång till rättegångsprotokoll för att få höra ”mina kvinnors” röster i min forskning, visst tänker man att det ska finnas mer i det moderna samhället, men Kickan får förstås inte ens uttala sig vid en rättegång. Kickans röst ska aldrig höras. Det är också en tragedi.

SÖNDAGSVÄGEN: BERÄTTELSEN OM ETT BROTT
Författare: Peter Englund
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Andra som skrivit om boken: Stories from the city, stories from the sea, I hyllan

The library book av Susan Orlean

Vi vet ju alla (hoppas jag) att jag är väldigt förtjust i bibliotek, att använda dem, besöka dem och jobba i dem. Långt innan jag utbildade mig till bibliotekarie fyllde bibliotekskärleken mitt hjärta. Bara att kliva in genom dörrarna på min barndoms biblioteksfilial, säga hej till Brita eller Mari och sen söka mig allra djupast in i gömmorna, det var magiskt.

I vår har jag haft anledning att tänka en del över vad ett bibliotek är. När vi inte kan göra det som är vår kärna, vårt hjärta – att komma nära människor, beröra, mötas på samma sätt – hur är man bibliotek då? Hur hjälper man de vi ska hjälpa (=alla!) på bästa sätt? Hur tar man ett (fysiskt) steg bort från någon utan att det blir märkbart? Hur är man tydlig? Hur förhåller man sig till människor som inte får träffa någon och gärna vill komma nära när de får sin bokleverans? Det är så många frågor, så många tankar, så många timmar av rädsla för att göra ett fel som ska få ödesdigra konsekvenser. Pandemins tid är svår för oss alla och vi får finna oss i att det svåra fortsätter att snurra.

Susan Orleans bok handlar inte alls om något av detta, eller jo om bibliotekskärlek handlar den sannerligen. Susan berättar om sina egna magiska utflykter till biblioteket med sin mor. Och hon berättar om sin nyväckta kärlek i och med ett besök med sin son. Sen blir The library book en blandning av denna bibliotekskärlek, en fördjupning i framväxten och historien kring Los Angeles public library, men också biblioteket som väsen, alla bibliotek i hela världen. Och så är det true crime när den berättar om och försöker komma till rätta med den förödande (fasan!) biblioteksbranden i just Los Angeles public library 1986. Hon går på djupet med den ende misstänkte och hans familj, med forskning om bränder och hur de kan förstås, med hur förödelsen förstörde så mycket mer än ett rum fullt med böcker.

The library book är således en bok om mycket och ibland blir den lite splittrad, eller det är väl jag som inte tycker att allt är lika intressant. Men en riktigt bra bok är det hur som helst och jag tror att den kan gillas av många, oavsett om de är bibliotekstokar som jag eller helt vanligt folk med mer nedtonad relation till biblioteksinrättningar. Det bör finnas något för de allra flesta.

THE LIBRARY BOOK
Författare: Susan Orlean
Förlag: Atlantic Books (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här. Boken finns också på svenska som Biblioteket, läs mer om den här.