29 mars 2024

Lament

Här var det rätt bra älvaction hörrni! Inte War for the oaks-bra eller Tithe-bra men nära nog. Mycket långt bort från Melissa Marr-dåligt (elakt men i efterhand minns jag Marrs bok som betydligt sämre än vad recensionen antyder) i alla fall 😉 Älvor är ju knepiga som vi som försökt bekanta oss med dem genom litteraturen vet. Och därför är det alltid lika chockartat trevligt när en dyker på guldkornen. Vad det är som gör de bra böckerna om fefolk bra är svårt att säga men det jag gillar med Lament är Dee. Och det lediga språket, de är slängda i …

Lament Läs mer

Att skriva

Tänk dig ett av de där förträffliga för/efterorden som Stephen King alltid skriver. Och så lite längre (någon sida bara ;-)). Där är Att skriva, Kings självbiografiska skrivskola. Jag läste för att alla rekommenderat den, för att jag älskar de där förorden, för att jag ägnat sommaren åt att fila på ett romanmanus, för att jag gillar böcker om böcker. Och det är förstås precis så inspirerande och intressant som jag hoppats och dessutom jättebra för att ringa in vad som är bra och mindre bra med Kings författarskap. Han förskjuter tanken på intrig, höjer berättelsen till skyarna och predikar …

Att skriva Läs mer

Författaren i familjen

Allra först måste jag säga att jag nästan är chockerad över att det är samma författare som skrivit den här boken som också har skrivit den relativt lättglömda Allt jag önskar. Visst den senare är helt ok och jag tänker ha med den på bokcirkeln på jobbet i höst för att det finns en del att diskutera, men Författaren i familjen är ju en pärla i en helt annan dimension. Den är smått fantastisk. Och så är det den som är debuten… Med nästan osynligt små medel skapar Delacourt en familj jag aldrig kommer glömma, älskarinnan, Dumbo, brodern med vingarna och syster …

Författaren i familjen Läs mer

Sista andetaget

Paddy Meehan alltså, jag älskar henne bara mer och mer. Och i Sista andetaget har hon blivit vuxen, accepterar sig själv och struntar i att viktnoja hela tiden. Det gör hon så himla rätt i! Sista andetaget är bäst i serien tycker jag. Läste på Goodreads om någon som inte läst de andra och tyckte att Sista andetaget var trist för att det inte hände något. Och det är ju sant, det händer inte jättemycket. En man med vilken Paddy har ett förflutet blir mördad i bokens första kapitel och sen får vi följa Paddys förtryckta sorg och journalistiska drivkraft …

Sista andetaget Läs mer

Bübins unge

När jag läser Bübins unge känner jag en stor önskan att vara litteraturvetare, jag skulle vilja ägna en doktorsavhandling åt att gräva mig in i Mare Kandres bildspråk och tankevärld. Trots, eller tack vare, mörkret vill jag gå in i Bübins värld och inte komma ut förrän jag några år senare förstår den.  Läsaren får ingenting gratis här och väldigt få ledtrådar om vad som är fiktiv verklighet och vad som är inre, själslig kamp. Min tolkning är att det mesta sker i flickans inre, men helt säker är jag inte. Det tycker jag om. Säker är jag på att en …

Bübins unge Läs mer

Öde

Oj! Jag trodde att jag läst min bästa Falkenland redan men det hade jag uppenbarligen inte. Öde är en näst intill fulländad roman, en komplex och rakt igenom sammanhängande tankeslinga. Och sjukt obehaglig är den. Siris liv, som hon beskriver det, är så skrämmande mörkt och motigt. Hon är så ensam och oälskad att hon låter sviniga karlar göra vad som helst mot henne. Hon vill att de ska göra det så att hon slipper. Som jag avskyr dem, de där två männen från det förgångna som hakar sig fast vid Siri. Far och Samuel. Allt de gör mot henne, det …

Öde Läs mer

Längtan bor i mina steg

Allt det jag fastnar för i den här boken och i mig själv… Så mycket! Så bra! Att det som jag tror ska vara en bok om barnlängtan och kamp är det men också så mycket mer! Att Klara Zimmergren inleder boken så himla stenhårt och osentimentalt att jag gråter redan på sidan 16. Att jag uppenbarligen tänker så mycket på att min katt, som jag älskar mer än jag trodde var möjligt, nyss fyllt tio hela år och logiskt sett inte har hundra kvar att leva, att Klaras berättelse om sin hund rör mig till tårar utan ansträngning. Och hur …

Längtan bor i mina steg Läs mer

Sagas bok

Såhär är det. Jag älskar Elsie Johanssons böcker om Nancy, Glasfåglarna, Mosippan och Nancy, bortåt vansinnets gräns (nåja, men jag tycker mycket, mycket om dem i alla fall). De är tre av de bästa böcker jag läst. Någonsin. Tå-Pelles Nancy är en av mina bästa fiktiva vänner. De böckerna är tills nu det enda av Elsie Johansson jag bekantat mig med. Inte ens poesin har jag läst utöver. Men när nu Sagas bok kom kände jag en plötslig längtan att återknyta bekantskapen. Sagas bok är en berättelse om utanförskap och att lämna det bekanta bakom sig. Saga är utsatt och lite rädd …

Sagas bok Läs mer

Life after life

Mina förväntningar på den här boken var verkligen skyhöga, främst på grund av grundförutsättningen – ett liv som levs om och om igen, men också för att den blivit så prisad och omtalad. Jag tror inte bara att det beror på förväntningarna men jag är riktigt besviken faktiskt. Visst är det välskrivet och visst är det bitvis intressant och hänger ihop och är gripande ibland. Men allt för sällan. Jag känner inte särskilt mycket för de här personerna särskilt ofta. Ibland glimrar det till, som när lilla Ursula tvingas leva om samma hemska dagar om och om igen för att dö …

Life after life Läs mer

Sommaren utan regn

Att värmen gör något med oss människor är väl de flesta av oss överens om. Den där värmen som inte släpper taget och som inte erbjuder någon lättnad i form av nattliga regn eller vindar, inte minsta bris. När badvattnet inte svalkar och duschen eller den fuktiga källaren kanske är enda räddningen från de tankar som väcks, kroppen som kämpar för att inte ge upp… Så kan det faktiskt kännas ibland och just den känslan skildras riktigt exakt, nästan obehagligt exakt, i Maggie O´Farrells Sommaren utan regn. Jag har bara gott att säga om den här romanen – den är …

Sommaren utan regn Läs mer