Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson

Tanken var att jag skulle läsa de här böckerna om Rebecka Martinsson lite långsamt, då och då. Det blev inte alls så. Det blev hetsigt och ny bok så snart den förra var läst. Det blev oerhört intensivt. Jag trivs med det samtidigt som jag tror att jag möjligen uppnådde en mättnad någonstans i mitten av den här boken vilket fick läsningen att flyta lite trögt. Sen tog det fart igen. Det kan ju vara boken också.

Jag tror att det jag tycker så mycket om i de här böckerna är vemodet, mörkret, sorgen. Livet som förspillts och de som levt till fullo även om det inte syns för betraktaren. Landskapet går så djupt i karaktärerna och handlingen, så som livet är. Vi är alla vårt landskap vare sig vi vill eller tänker det eller inte.

Vi möter Wilma här, hon som är död. Vi får vara med henne när hennes liv får ett slut, men sen får vi också följa med när hon besöker sina älskade och de som dödat. Ganska tidigt tror vi att vi har hela saken klar för oss, sent inser vi att vi ingenting begrep.

Precis som i förra boken har jag lite svårt att ta till mig det övernaturliga, tills jag slutar se det som det. Det är väl alldeles väldigt naturligt att våra döda finns hos oss, som tankar eller korpar eller vad som nu behövs.

Det är så mycket som är över för de inblandade i det här dramat, det är som vanligt hos Åsa Larsson oerhört sorgesamt. Det går på djupet och jag tänker mycket över psykisk ohälsa och vad man gör med sitt liv. Hur är man sann mot sig själv, hur tar man hand om sig själv? Det gläder mig oerhört att det finns en glimt av ljus i slutet av den här boken. En scen där den som vandrat i dödsskuggans dal hela livet kanske äntligen får komma till sin plats.

TILL DESS DIN VREDE UPPHÖR
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2009)
Fjärde delen i en serie, tidigare delar: Solstorm och Det blod som spilltsSvart stig

Sibyllan av Pär Lagerkvist

Pär Lagerkvist är en av mina allra bästa författare och mycket är han det för det Sibyllan är. Här väver han samman gudarna och låter mannen som förbannats av Jesus möta Pythian som fördrevs och kanske också förbannades av sin gud. De möts i ett samtal om den vredgade, hämndlystne guden och om nåden som finns där bredvid. De talar om livets mening och det meningslösa, på samma gång.

Hos Pär Lagerkvist finns det obönhörliga mörkret och den tillitsfulla tron sida vid sida, och i det kan jag känna igen mig, kan jag vila.

Kvinnans berättelse här är fasansfull och jag blir aggressiv av den, jag vill hämnas henne där hon stöta bort av de rättfärdiga och av gud. Ingen står upp för henne, ingen för hennes talan, förutom den lägste som ingen lyssnar till. Själv ifrågasätter hon inte eftersom hon inte tycker sig ha rätt till en röst. Jag ifrågasätter, jag bryr mig, jag vill vara hennes röst!

Jag berörs på djupet av Pär Lagerkvists texter, jag upprörs som sagt något oerhört av pythians öde, men det som verkligen känns går allt för djupt in för att kunna formuleras. Jag tror ibland att vårt förhållande till och med det gudomliga och de tvivel och den kamp det medför är det allra mest privata vi har. Däri finns inga ord. Jag kan inte begripa att Pär Lagerkvist fann dem om och om igen, att han kunde beskriva det jag står stum inför. Jag är tacksam över att det är så, jag bär hans ord med mig in, men jag kan inte beskriva det för er. Ni får nöja er med det ni får här ovan och kan veta att det är bara halva sanningen, om ens det, men också så är det evinnerligt stort.

SIBYLLAN
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Brombergs förlag (2016, originalutgåvan 1956)
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Imitatören av Val McDermid

Val McDermid är skicklig, har alltid varit, också i den här tidiga deckaren från 2000. Intrigen, med en mördare som ger sig på deckarförfattare och dödar dem på samma sätt som de dödar i sina böcker är ganska briljant. Men så mycket mer är det inte. Det är ordrikt, trådrikt och lite för utdraget och segt. Och upplösningen är såväl överdriven som underdriven samtidigt.

Fiona som är huvudpersonen och som jobbat med polisen i arbetet med att nysta upp brott är en person jag gillar, liksom de flesta karaktärerna här är trovärdiga som människor och går att tycka om. Men skurken är lite för schablonartat skrikig och den psykologiska förklaringen känns rätt styltig.

Imitatören är en helt ok deckare att läsa om man inte kräver annat än spänning mot slutet. Direkt efter Åsa Larssons superba serie är det inte så värst dock. Val McDermid har blivit bättre med åren, tack och lov.

IMITATÖREN
Författare: Val McDermid
Förlag: Alfabeta Anamma (2000)
Översättare: Johan Nilsson, originaltitel: Killing in the shadows

Svart stig av Åsa Larsson

Tredje boken om Rebecka Martinsson, Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke är något helt annat. Den är härligt över alla gränser och samtidigt underbart lågmäld.

En död kvinna hittas i en isark (en sorts fiskestuga på isen) och något ofattbart stort och mörkt sätts i rullning för poliserna i Kiruna. Historien berättas genom en lång rad personers minnesbilder och ibland blir det rörigt. Jag har helt ärligt lite svårt för greppet samtidigt som jag tycker att det är briljant. Det är nog det som ändå får mig att vara lite mer ljum till den här boken än sin senaste föregångare. Men Det blod som spillts var å andra sidan en helt enastående bra deckare.

Jag tycker så mycket om Rebecka och hur hon brottas med all skit hon bär. Jag tycker om Anna-Maria som jobbar på, skulle vilja jobba ännu hårdare men som måste erkänna att det viktigaste i hennes liv är att hon får både jobba och leva med den där slashasfamiljen som är hennes. Och så Sven-Erik och hans katt, den som försvann förra boken och är djupt saknad ett och ett halvt år senare, den han till slut adopterar i den här boken. Jag älskar hur små vardagligheter som dessa får finnas med och bygga karaktärer.

SVART STIG
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Tredje delen i en serie, tidigare delar: Solstorm och Det blod som spillts.

När vi var samer av Mats Jonsson

Det tar alltid sin lilla tid att läsa Mats Jonssons böcker, för att de är så faktaspäckade och innehåller så mycket man inte vill missa. Här lyckas han få in sin familjs historia, hela den samiska kulturens historia och ur ett perspektiv också det svenska samhällets historia på 340 sidor. Det är imponerande och det kräver något av mig som läsare vilket jag älskar.

Mats Jonsson är vuxen innan han kommer till insikt om att det finns något opratat i släkten, ett arv och ett trauma. Det visar sig nämligen att de tillhör samesläkt och att farfar levde och tvingades ge upp en tillvaro som skogssame. När vi var samer utforskar det samiska, det samiska i relation till förtryck, tvång och fördomar och hur konsekvenserna sipprar ner genom generationerna också långt senare.

Det är i grunden en väldigt sorglig historia som berättas, och skamfylld (för andra, för samhället, inte för Mats familj). Mats Jonsson har rätt när han i slutet konstaterar att Sápmi behöver sina berättare. De senaste åren har äntligen det samiskas historia börjat berättas – i bland annat Ædnan, Herrarna satte oss hit, Stöld och Himlabrand. När vi var samer skriver in sig i den traditionen och jag hoppas att den följs av många fler berättelser. Vi behöver dem.

När vi var samer är nominerad till Augustpriset i den skönlitterära klassen. Jag hoppas att den vinner!

NÄR VI VAR SAMER
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2021)

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar

Idag inleds läslovet och jag tänkte att det kan vara bra att börja med en betraktelse från ”förr”. Den här texten om min sons steg mot läsning publicerade jag första gången på Kulturkollo 2017. Det har förstås hänt en del sen dess, idag läser han mest manga på engelska (eftersom översättningarna till svenska är i bästa fall senfärdiga i sämsta fall icke existerande), men också lite annat ibland. Och Rick Riordan hänger vi fortfarande med genom högläsning varje kväll, vi har precis avslutat Apollo-serien och har återvänt till Percy Jackson.

Amulett, reptiler och sånt som kan göra läsare av tioåringar
Jag har räknat ut att jag lånat hem ca 50 böcker i sommar. Och då vill jag göra tydligt att majoriteten inte varit till mig… Min tioåring har nämligen knäckt läskoden totalt i år och slukar böcker i alla former.

Visst är det intressant hur en läsare föds och skapas? Som bibliotekarie, professionell bokälskare och passionerad läsare tycker i alla fall jag det. Hur mycket kan man styra som förälder och omgivande vuxen, hur mycket måste få komma av sig själv? Det är ju olika från person till person förstås, men just det gör det särskilt intressant. Jag har förstås funderat mycket på det här och kommit att se vissa saker som avgörande i just den här läsarens uppvaknande. För andra är det annat, men läs vidare så får ni i alla fall några fina lästips för tioåringar och föräldrar som vill hänga med dem på en förunderlig resa.

1) Vi har läst himla bra böcker vid nattningen varje kväll. Jag är helt övertygad om att det är högläsningen av Gregor, Mumin och VLMF som lett oss hit. Ibland har vi gjort avsteg från det där himla braiga och läst sånt som barnen vill höra fast det skär i läsarsjälen att läsa något så stolpigt och stereotypt (ja, Adam Blade jag tittar på dig), men för det allra mesta har vi läst väldigt bra böcker. Just nu kör vi igenom alla serierna om Jack.

2) Försynen fick mig att inse att Amulett-serien av Kazu Kibuishi borde funka på en då nioåring som älskar allt vad Ninjago och Avatar den siste luftbändaren heter. Vi lånade hem, fastnade i bibliotekskö och allmän vänthysteri, men jag tror att det på något sätt var nyttigt också, att få längta till en bok… Jag tror det var det första som lästes utan att vara en läsläxa, på egen hand bara av lust.

3) Sen hittade vi Anna Hanssons hela produktion (och den är inte liten). Två, tre böcker om dagen, om familjen Skurk, Monsterhotellet och faktaböcker. Huller om buller och allt på en gång. Egentligen kanske dessa böcker är för enkla för en tioåring, men jag tycker sånt är irrelevant, väcker det läslust så är det bra. Och det är viktigt att få känna att man kan läsa utan hinder också, att man kan få avsluta en bok.

4) Vi hittade Hegas utgivning av serieböcker.Wonderwoman och Superman i bokform är perfekt för barn som min unge, som har stenkoll på superhjältar och skurkar.

5) Vi kom på att det där med ljudboken var något för alla de där tråkiga stunderna då ondsinta föräldrar hindrar en från att sitta framför tv-spel eller youtube. Pax-serien är jättefint inläst av Morgan Alling och här längtas det nu intensivt efter bok nummer 9, Maran som kommer i oktober. Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter har också avlyssnats och just nu är det Rick Riordan serie om Percy Jackson som gäller.

Det här är sånt som har funkat för oss. Några procent envishet (jag vet inte hur många böcker jag släpat hem från biblioteket för att om möjligt väcka läslust, som jag sen fått bära tillbaka olästa) och många procent tillfälligheter och magi. Och så den sortens tur som är en förälder som jobbar på bibliotek och kan se det där lite udda i bokutgivningen, som Batman och monsterreptilen, och som städar manga/seriehyllan varje dag och vet att det där döljer sig skatter som kan förvrida huvudet på också den mest inbitna icke-läsaren.

Skrivsöndag: Att älska och förlora – två halva ark papper

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.

Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.


Den här texten är en återpublicering från Kulturkollo anno 2014. Anledningen till att jag ville återvinna detta just på en skrivsöndag är att dessa båda texter, Strindbergs novell och Mantels tegelsten, väckt många tankar i mig kring hur man kan skriva, hur de gör, vilka verktyg de använder. Läsandet är för läsandets skull, men det ger också vägar in i skrivandet som lyfter. Och vilka ska man inspireras av om inte de bästa?

Bild från Pixabay

Det blod som spillts av Åsa Larsson

Jag är så glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson, och samtidigt är jag just nu, när jag precis slagit igen den andra boken i serien, Det blod som spillts, mest bara ledsen. Tårarna bränner i halsen och jag kan inte riktigt få det ur mig, särskilt inte här för det är allt det som händer mot slutet som gör så ont och jag vill förstås inte spoila.

Här är Rebecka alldeles trasig, förstås, det som hände i slutet av förra besöket uppe i hemtrakterna har plöjt djupa spår och sår inuti. Jag hoppas att hon kan få bli ok till slut, men bra blir det nog aldrig. Nu kommer hon upp med jobbet, trots att hon är sjukskriven egentligen. Hon hamnar vid sidan om en mordutredning där en kvinnlig präst hittas sönderslagen och hängd i kyrkan. Anna Maria Mella utreder fallet och här finns kvinnoprästmotståndare, vargen, jaktlaget, förskingring, förtvivlan och vrede. Rebecka är egentligen inte inblandad, men så blir hon det ändå och så blir det sådär fasansfullt.

Jag tycker om de här berättelserna och jag håller i mig lite för att inte slänga mig vidare, jag är rädd för att mättnaden ska infinna sig. Jag vill dra lite på de här böckerna. Kanske ska jag också se tv-serien, eller inte, vi får väl se. Läser vidare gör jag i alla fall, i sinom tid.

DET BLOD SOM SPILLTS
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)
Andra delen i serien om Rebecka Martinsson, första delen: Solstorm

Jag diskuterar Maken med maken

Idag firar jag och världens bästa man femtonårig bröllopsdag och tjugo år tillsammans. Vi firar förstås på annat sätt än genom att blogga, men jag vill uppmärksamma detta stora på bloggen med en återpublicering av ett boksamtal vi förde på Kulturkollo för sju år sedan. Möjligen är det inte den ultimata texten att fira äktenskapet med, men ni får hålla tillgodo 😉

Jag diskuterar Maken med maken
Det hände sig i höstas att jag läste Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson och blev mäkta förgrymmad (läs varför här). Jag tvingade min man att läsa den och han blev inte riktigt lika indignerad. Sen läste han Maken av Gun-Britt Sundström och kom med ständiga utrop om hur intressant den var och att den var superbra att jämföra mot Egenmäktigt förfarande. Så jag fick ju lov att läsa den. Nu när det är gjort och Kulturkollo har bokcirklat så sätter vi oss ner och samtalar lite om boken.

Helena: Ja, det är ju ganska svårt att få rullning på det här samtalet. Vi har förvisso pratat mycket om boken men att skriva är något annat så vi kör väl bara? Vad tycker vi om dem egentligen – Gustav och Martina?

Magnus: En sak som fascinerade mig med boken är Sundströms förmåga att göra Gustav till något mer än en platt figur, trots att vi bara lär känna honom via Martina. Jämfört med Egenmäktigt förfarande, där “maken” aldrig blir något mer än en kuliss, blir Martina och Gustavs relation så mycket mer trovärdig, realistisk, tack vare att Sundström tar honom på allvar, låter honom få vara människa, trots att berättelsen sätter Martina i centrum.

Helena: Ja, det är fascinerande hur Sundström, och Martina, låter Gustav få ta en egen form. Martina är ju väldigt bestämd, väldigt feministiskt bestämd och vägrar kompromissa i mycket. Jag utropade ju någon gång där att “Martina är den första kvinna som är som jag”, och du tyckte att jag skulle ta med det här. Gustav gillar jag egentligen först i slutet när Martina ser honom (när det är för sent), och Martina vet jag inte om jag gillar alls… Men jag känner igen mig mycket i henne, tyvärr kanske… Vem känner du igen dig mest i?

Magnus: Båda tror jag. Som Martina har jag inte en starkt utmejslad plan, ingen utopi eller vision som jag strävar efter. Ändå är hon mer medveten om, och känslig för, när hennes liv inte går i riktning mot utopin. Där skiljer vi oss åt, jag är mindre…viss. Gustav har ju en rätt begränsad horisont egentligen. Han kräver inte mycket, men det han kräver (äktenskap) vill han verkligen ha. Jag känner igen mig i hans strävan efter att ha ett kontrollerat och avgränsat (be-gränsat?) liv, men jag hoppas att jag i alla fall lyckas praktisera en något mer modern jämställdhetsvision.

Helena: Om du inte gjorde det skulle du inte leva med den här Martina, dvs mig 😉 När du säger sådär så blir jag ju fundersam om jag kanske ändå har lite Gustav i mig också (såklart jag har, riktigt bra böcker kretsar ju alltid kring människor som alla kan identifiera sig med), jag gillar ju det bekväma, det bestämda. Min utopi är ju det avslappnade hemmalivet, herregud, jag är Gustav! Snabbt bort från det! Hur kul är det inte att Martinas back up-plan är att bli bibliotekarie och att hon doktorerar i något obskyrt humanioraämne, med tanke på att vi båda doktorerat och är bibliotekarier – vi är båda Martina!

Hur tänker du förresten om tidsandan? Visst känns den fortfarande rätt modern, även om den är väldigt mycket 70-tal?

Magnus: Den har ett fint tidlöst drag som kommer av att det är en inkännande karaktärsskildring, tycker jag. Den ser komplexiteten i alla människors psykologi. Samtidigt är den härligt tidsbunden. 70-talets radikalitet skymtar, men också DDR-Sverige. Som när Martina tänker genom Socialstyrelsen med funderingar om sitt “sexualliv”. Hur ser du på Martina o Gustavs erotiska historier, med varandra och andra?

Helena: Ja, jag blir ju arg. Varför krångla till det så mycket? Martina kämpar ju så mycket med sin sexualitet, att hon inte är sugen på sex med Gustav och allt det där, jag kan tycka att hon borde jobba med det och kanske prata tillsammans med Gustav om det ordentligt istället för att de båda ska söka sig utåt. Dessutom blir ju deras affärer lite av en tävling, när hon får reda på att han så måste hon också. Det blir nästan desperat där ett tag när Martina måste hitta någon att ha en affär med. Sen tycker jag att Gustav är elak när han tvingar ihop Martina med älskarinnan, visst öppenhet har hon krävt men nu blir det som om hon måste vara med i förhållandet. Elakt mot såväl Martina som älskarinnan.

Magnus: Jag håller med. Deras sexuella äventyr blir nån slags flykt för att slippa det jobbiga med att jobba med varandra. Barnsligt, men det är väl också ett uttryck för att dom vet att dom har något oöverstigligt mellan sig.

Helena: Avslutningsvis så måste vi säga något om Maken i relation till Egenmäktigt förfarande som ju ändå var den utlösande faktorn till all denna läsning. Jag behöver väl egentligen inte säga att jag föredrar Maken, att jag tycker att Sundström fångar något som Andersson aldrig är i närheten av, att jag tycker att det är uppfriskande med könsroller som kastas om (i motsats till böcker som cementerar dem) och att jag kan relatera till Maken på alla plan vilket jag inte alls kunde till egenmäktigt förfarande. Vad tycker du?

Magnus: Även om jag var mer förlåtande mot Egenmäktigt förfarande än du – gillade den medan jag läste den – kan jag bara hålla med dig. Det är oerhört befriande med Martina, som har ett eget liv, en egen vilja, men som samtidigt måste förhålla sig till tidsbundna normer och föreställningar. Det är en trovärdig kamp. Den angår oss alla.

Med öronen i jorden av Kerro Holmberg

Med öronen mot jorden kan man höra mycket. Där nere ekar det mörkaste, jordigaste och det ljusaste hoppet om liv. Där finns minnen vi själva bär och sådant vi glömt sedan generationer tillbaka. Om man lyssnar tillräckligt noga kan man höra såväl livet som spirar i väntan på vår som liven som redan levts färdigt. Kerro Holmberg utforskar allt detta i sin diktsamling Öronen i jorden.

Jag trivs allra bäst i det mörka (förstås, som vanligt), i förlusterna som sorgesamt och långsamt hemsöker, begravningen, den stillsamma sorgen. Jag tycker också om hur det speglas i naturen. Jag tycker om ”hagel i gråsjö” och hur ”molnen grånar på himlen”. Här finns en rytm som vaggar till ro för att sedan plötsligt oroa. Jag tycker mycket om dubbelheten.

Det här är inte en diktsamling om hösten, men jag tycker att den lämpar sig väldigt väl att läsa just nu. Och Kerro Holmbergs egen omslagskonst förstärker den känslan.

ÖRONEN I JORDEN
Författare: Kerro Holmberg
Förlag: Pequod press (2021)
Andra som skrivit om boken: Bernur