Varför kom du inte före kriget

Jag har inte mycket att säga om Varför kom du inte före kriget. Det är en bra bok, tung och skärsårsframkallande men därför bra. Den tydliggör hur det förflutna alltid lever kvar, dag efter dag, generation efter generation. Kriget (alla, det ena leder oundvikligen till nästa) tar aldrig slut, för någon av oss. Någonsin. Ingenting är så enkelt som vi vill hoppas.

Läs den! Den är kanske inte fullt så svart som jag gör gällande här, kanske finns där också en liten strimma av hopp…

VARFÖR KOM DU INTE FÖRE KRIGET, Lizzie Doron
Weyler förlag, 2012
Översättare: Mattias Goldman

Andra som skrivit om boken: …och dagarna går, Bokmania, Beroende av böcker

Stad av aska

Å, sommarlovsläsning! Jag har förvisso inget sommarlov längre, men jag kan väl få låtsas!?! Stad av skuggor läste jag förra sommaren (eller var det förrförra?) och blev lite sådär kidnappad från verkligheten. Då klev jag upp extratidigt före jobbet en morgon för att få läsa och veta hur det skulle gå. Den här sommaren passade jag in Stad av aska en ledig lördag och tryckte i mig hela boken på en gång. Och det är verkligen sådana böcker det här, en ska inte tänka för mycket, inte analysera eller börja fundera kring det där med sexuell kärlek mellan folk som plötsligt får veta att de är syskon och så… 

Clary (jag har fortfarande svårigheter med namnet, tänker på en, förvisso trevlig men ändå, lärare från mellanstadietiden som hette så… Jag är väldigt känslig för namn, Stefan i Vampire Academy är skräckexemplet) är lite mindre självständig än jag skulle vilja, Jace är något mer irriterande liksom bästa kompisen som jag (lite talande) tappat namnet på. Den enda jag helhjärtat tycker om är Luke/Lucien, det är en pappa (som inte är en pappa) som inte går av för hackor det! Och Valentine är intressant, jag hoppas Cassandra Clare gör mer av honom framöver. För fortsätta ska jag, Stad av glas finns redan i läsplattan, redo att slukas hel.

STAD AV ASKA, Cassandra Clare
Bonnier Carlsen, 2013
Översättare: Jan Risheden, originaltitel: City of ashes
Del 2 i serien The Mortal instruments. Del 1 Stad av skuggor

Andra som skrivit om boken: Sagan om sagorna

Vad mina vänner inte vet & Vad min flickvän inte vet

Jag har aldrig läst prosalyrik för unga tidigare, och nu fick jag i och för sig tag i en synnerligen välskriven och tematisk intressant bok, men oj vad jag tycker om det!

Vad mina vänner inte vet (som heter What my mother doesn´t know i original, varför den viktiga betydelseförskjutningen i titelöversättningen?) är Sophies bok, hon lever ett sånt där skolvardagsliv med pojkvän och kompisar, som alla vill ha men som känns lite sådär lagom vardagstrist. Hon chattar med en kille på nätet, hon svalnar i sina känslor inför pojkvännen och sen kommer det där jullovet när alla reser bort och Sophie blir kvar i stan.

I slutänden är det här en väldigt vacker kärlekshistoria, om mot alla odds och trots förutfattade meningar och allt sånt. Fantastiskt fint, och grunden till det är Sophie, hon som inte alls är särskilt ovanlig och speciell men som vågar följa sina känslor. Jag älskar henne.

vad-min-flickvan-inte-vet_haftadFördelen med formen prosalyrik är att det räcker att säga lite för att antyda mycket och i Vad mina vänner inte vet och uppföljaren Vad min flickvän inte vet som jag också läst, öppnas många smygkikningshål, mot Sophies vänrelationer, mot hur hon hanterar killar, Robin, och inte minst föräldrarnas relation och sättet de är med Sophie, där finns en hel serie böcker att hämta men jag nöjer mig gärna med att plocka med mig guldkornen från Sonya Sones bok och spinna vidare i huvudet. Vad min flickvän inte vet som är den fortsatta berättelsen ur Robins perspektiv är lika fängslande och intressant, särskilt mycket tycker jag om att Robin får utvecklas och hitta en egen plats i världen.

Nästa steg är att leta vidare och hitta mer prosalyrik för det är sannerligen en form jag gärna vidareutforskar!

Vad mina vänner inte vet av Sonya Sones. Bonnier Carlsen

Stopptid

Här har vi ännu en höjdarbok som jag läst tack vare Enligt O:s tipsande i början av sommaren (övriga är Om jag stannar och Författaren i familjen). Juli Zeh är en författare som jag länge funderat på att läsa men det har aldrig blivit av. Jag hade något sorts märkligt motstånd också när jag klev in i den här boken men det lossade snabbt när jag insåg hur lättläst och tillgänglig den var.

Stopptid handlar om dykning, relationer som är sönder och lögner. Berättelsen berättas ur två perspektiv, två personers nedtecknade tankar. Och det dröjer ett tag innan det skeva anas. Ungefär halvvägs in förstår jag att någon ljuger, en bit före slutet fattar jag vem och nu så här efteråt älskar jag känslan av att inte kunna vara riktigt säker på att jag gissade rätt. Stopptid är en berättelse om manipulation och den manipulerar själv hejvilt.

Jag gillar det här väldigt mycket, och särskilt då det där som dröjer sig kvar, tankarna kring vad som hände, egentligen. Och vad som hände efter sista sidan… Jag kommer definitivt läsa mer av Juli Zeh, kanske Corpus delicti härnäst eller vad tycker ni?

Stopptid av Juli Zeh. Weyler förlag

Tove och jag

Tove_100.PNGFörst tänker jag att Tove Jansson har jag nog ingen relation till. Mumin har jag ju inte läst och inte betyder hon väl något för mig..? Men se så fel jag har, både om det ena och det andra.

När jag får tänka efter inser jag att mitt enda möte med Tove Jansson inte alls är den där barntvserien där Mårran skrämde livet ur mig (när jag var lite äldre än jag vill erkänna). Jag har läst Pappan och havet. Jag älskar pappan, och havet! Muminpappans filosoferande står för så mycket av det jag vill ha i mitt liv. Jag älskar! Hur kunde jag glömma det?

Sen finns det en muminnovell också, i samlingen Det osynliga barnet. En julberättelse som heter Granen och som på pricken fångar vår ibland ganska märkliga inställning till julen. Den är väldigt fin och dessutom var det den som jag och A analyserade allra första gången vi träffades på den där kursen för länge sen. Innan vi blev kompisar och bästisar och sambos. Det är ju ändå lite speciellt.

Därutöver har jag läst och fullkomligt älskat Sommarboken. Den är magisk och obeskrivlig, ett försök till recension finns här, men jag kan säga så mycket som att det är en av mycket få böcker som glimrar i mig bara jag tänker på den. Så mycket att jag måste läsa om den med jämna mellanrum. Kanske borde jag läsa mer Tove Jansson, också sånt som inte är Muminrelaterat, det är där jag känner att vår gemensamma framtid ligger. Min och Toves.

 

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffaSagas bibliotek,PantalaimoneSockerslottFeministbiblioteketOksan hyllyltäLilla bokhyllanFantastiska berättelserOch dagarna gårEn kattslavs dagbokBreakfast Book ClubYtterligare några ordHavsdjupens salCaffeineBokhoraSöstra miKirsin kirjanurkkaVästmanländskans bokbloggBoktok73Bokhyllan i pepparkakshusetBoktjuvenHyllytontun höpinöitä,BoktokaLes! Lue!Prickiga PaulaLyran noblesserYökyöpeli hapankorppu lukee,MadnessFiktiviteter och Bokbabbel

Expedition L

Jag minns mitt första “möte” med Erlend Loe. Det var ett tv-program från Norge som hette Bokbadet (tror jag) där en programledare samtalade i en timme med en författare (det var på den tiden när de överlevde utan en ny gäst var femte minut i samtalsprogram). Erlend Loe hade precis publicerat sin L (Expedition L på svenska) och det var om den de talade. Jag har aldrig skrattat så mycket under en timmes tid som jag gjorde den kvällen. Jag och min mamma.

Erlend Loe kan vara sanslöst rolig och så också i bokform. Expedition L är faktiskt den första vuxenbok jag läst av Loe, oklart varför, och den är absurdrolig på ett skrattahögtsätt. Möjligen blir det lite mycket ibland och definitivt är det grabbigt men det är onekligen väldigt på pricken. Och lite sådär i smyg eftertänksamt om en generation som inte riktigt åstadkommit något, i alla fall inte i traditionell bemärkelse och i sina egna ögon. Det är roligt och lite sorgligt, och lite skönt när det är över…

Expedition L av Erlend Loe. Alfabeta

Steglitsan

Vad i hela friden ska jag skriva om den här boken? Den tog mig över en månad att läsa, den var supertjock och handlar om en person jag inte gillar, som väljer fel och ställer till det för sig, i ca 15 års tid. Jag borde inte gilla Steglitsan alls. Men det gör jag.

Jag var aldrig sådär såld på Den hemliga historien som man bör, jag var nog 15 år för sen med att läsa den. Jag tyckte om den, men den glimrar inte i mitt minne som den borde. Det kommer Steglitsan inte heller göra men den kommer stanna kvar där, som ett fint och lite omvälvande läsminne, precis som DHH.

Jag gillar som sagt inte Theo. Han är gnällig och dryg, totalt inkapabel att ta ansvar och fatta egna beslut. Delvis förlåter jag honom förstås eftersom han länge är så himla ung och har varit med om något bedövande förfärligt. Men när han ligger på den där hotellsängen mot slutet och tycker synd om sig själv, då hjälper jag honom inte riktigt längre. Det finns inte heller direkt några andra personer att gilla, inte ens hundarna är särskilt sympatiska! Men det går att tycka mycket om en bok som handlar om drygosar också. Och det allra värsta med Theo är att jag känner igen mig lite i honom. Han är förstås mer ohjälplig och utblommad men jag har också de där asociala dragen. Men tack och lov har jag haft människor omkring mig som gett mig trygghet och möjligheter vilket gör hela skillnaden, Theo är så jämrans ensam.

Steglitsan är värd varenda timme, varenda magknip och varenda äckelkänsla. Jag hade önskat mig lite mindre droger och spyor, de är inte romantiserade på något sätt men de är tröttande och äckliga. Knarkande huvudkaraktärer stör mig mer än otrevliga dito. Med den lilla invändningen är jag alltså glad att jag tog mig igenom och att jag varit med på resan.

Steglitsan av Donna Tartt. Månpocket

Huset Longbourne

Jag är som ni vet mycket förtjust i allt Jane Austen. Jag läser böckerna om och om igen och rangordnar dem i ständigt föränderliga listor (just nu är Northanger abbey nr 1 och Övertalning tätt därefter) ser filmer och tv-serier igen och igen. Det jag älskar med dem är att de är så välskrivna, att de är bekanta, elakt roliga och att de belyser klass- och genusaspekten på ett sätt som känns modernt. Såna här kringberättelser som Austenprojektet förhåller jag mig milt skeptisk till, vilket visat sig rätt smart. Austen kan skrivas av Austen men uppenbarligen inte av andra…

Men Huset Longbourn av Jo Baker är något annat. Det är en berättelse som faktiskt behöver berättas och det är en klass och kvinnohistoria som ger ett nytt djup till Stolthet och fördom. Och visst är det svårare att älska Elisabeth och heja på Darcy nu, inte för att de är synnerligen osympatiska utan för att de agerar utifrån sina klassnormer och är helt blinda för det som finns under deras position. 

Riktig fattigdom leder till beroende och fastlåsthet men det gör också rikedom och umgängesregler. Longbournes värld är en värld där alla sitter fast, där kärlek är något som genomlids i tysthet och där kvinnor forslas hit och dit. Och där inte heller män lämnas utrymme att finna sin väg. Och så outsägligt tråkigt de verkar ha det. Jag har aldrig sagt att jag vill leva i en Austenroman, jag vill läsa dem inpackad i en filt (så kallt det måste ha varit i de där stenhusen!) i trygg förvissning om att världen ser lite annorlunda ut idag. Men en hel del lever också kvar och jag är glad att Huset Longbourn kan ge det djupet för de dagarna jag vill minnas det och önska något annat.

Huset Longbourn. Stolthet och fördom, tjänstefolkets berättelse av Jo Baker. Wahlström & Widstrand

När jag lät dig gå

I onsdags skrev jag om Om jag stannar att den höll på att ta kål på mig, och att den är sablans bra. Det är När jag lät dig gå också, och den tog också knäcken på mig men tack och lov lite mer försiktigt.

Nu har det gått tre år sedan allt föll sönder, och Adam är fortfarande trasig. Han är förvisso värsta rockidolen med värsta skådisflickvännen men samtidigt är han skakig och ensam och ledsen. Och ensam. En kväll innan den massiva, skitläskiga världsturnén står hon plötsligt där. Mia står mitt framför honom och under en kväll (gissa om jag tänker på den där filmen med Julie Delpy och Ethan Hawke men det här är bättre!) möts de och pratar och minns. Och det är så hjärtslitande för hur det än slutar så är de så sönderslagna av det som hände. Det måste de ju vara. Människor som dör lämnar hål och fortsätter vara döda hur mycket en än frambesvärjer dem. Adam och Mia är de levande bevisen på hur efteråt ser ut, konsekvenserna. Och just därför är det så galet vackert när de talar med varandra igen. Att de försöker.

Jag grät mig inte igenom När jag lät dig gå, men slutet bröt förstås ner mig och lämnade mig som en urgråten trasa av sorg över människor som aldrig funnits annat än i fantasin och över annat och andra vars minnen väcks i mig eftersom Gayle Forman är så genial. Hon vet vilka sårskorpor som ska klias på, men aldrig känner jag mig manipulerad. Jag är bara så innerligt tacksam och ödmjuk inför livet och allt det det gör med oss och tvingar oss igenom. Och där tror jag att jag stoppar innan jag blir ännu mer patetisk. Det är väldigt svårt att skriva om de här böckerna utan att bre på för mycket och fastna i de smetiga orden. Läs böckerna bara, de är aldrig ens i närheten av vare sig patetik eller sentimentalitet.

När jag lät dig gå av Gayle Forman. Wahlströms

Om jag stannar

Kanske är det ödet att jag tänkte på och talade om M i morse, innan jag läste Om jag stannar. M gick hastigt bort för femton år sen och jag kan fortfarande inte begripa att det kan gå så fort samtidigt som det var då jag lärde mig att det är det det gör, går fort.

Om jag stannar är den sortens bok som kräver en joggingtur följd av rabarber- och jordgubbspaj för att överleva. En gråta från början till slut-bok. En bok som krossar hjärtan.

Det är en bilolycka. Mias föräldrar dör direkt och lillebror svävar i mellanlandet mellan nu och efter. Mia befinner sig utanför allt och betraktar. Hon ser läkarna kämpa för att hålla henne kvar, familj och vänner som trängs i väntrummet. Hon ser sig själv och livet som det varit och aldrig mer blir. Och någonstans där ska hon välja att orka eller inte. Hjärtekrossare som sagt. Och fasansfullt förfärligt. Och helt knäckande fantastiskt bra.

Om jag stannar kan vara den bästa bok jag läst om livet (mest) och döden. Och ja, jag räknar med den då också. Om jag stannar är en lågmält vittnesbörd om hur livet också ser ut och att det är så jävla orättvist. Vardagligt och vackert. Jag har gråtit mig igenom 190 sidor för Mias skull, för hennes mänskliga föräldrar och lille Sammy. För Alex och farmor och farfar och Kim. För alla som jag skymtar och tycker om. För mig och dem jag förlorat, för sånt jag aldrig haft och för att det faktiskt är orättvist. För alla. Gör det du också, du kommer ångra dig och sen inte.

Om jag stannar av Gayle Forman. B. Wahlströms