Maken

Låt mig först av allt få säga detta: Puh, så orimligt glad jag är att få lämna de här krångliga människorna bakom mig! Det är som ett maratonlopp av ält och längt och ångest där mot slutet och från första början sitter de ju fast i de där bestämda ordningarna som gör det så tydligt för mig att de inte kommer att fungera tillsammans. Men själva begriper de ingenting, i sju år och 500+ sidor. Låter supertrist säkert, men är det verkligen inte. Jag älskar utmaningen i Maken, men nu är jag som sagt mer än redo att gå vidare med mitt liv.

Egentligen har jag skrivit allt jag har att säga om MakenKulturkollo (och framförallt i Kulturkollos läsecirkel) – särskilt samtalet jag för med min egen make om boken och hur han fick mig att läsa den tycker jag själv är intressant, och framförallt var det roligt att skriva/diskutera fram 🙂

MAKEN, Gun-Britt Sundström
Bonnier pocket, 2008 (1976)

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Boktoka

 

Superhjältar var det här!

Nämen hörrni, visst måste vi väl ha en temadag i höst också!?! Jag tänker såhär att den tjugonde oktober släpps Joss Whedons senaste serie Agents of S.H.I.E.L.D på dvd. Den ska jag naturligtvis se men för att få ut något av det hela så måste jag bekanta mig med Marvelfilmernas fantastiska värld först. Alltså blir det ett maraton av Iron man, Captain America och alla filmer som ingår i Avengersserien, i rätt ordning. Och detta måste naturligtvis rapporteras här sen, vad sägs om en superhjältesöndag den 19 oktober? Då borde jag ha hunnit titta och om ni vill vara med och skriva hinner ni också göra det. Jag tänker skriva en hög med inlägg om filmerna förstås men också lite annat smått och gott. Det är fritt fram att skriva om allt som på minsta sätt kan kopplas till tecknade serier, superhjältar eller annat relaterat som du vill skriva om. Vill du vara med? Maila mig (fiktivahelena@gmail.com) så knåpar jag ihop ett schema och mailar tillbaka med en tid. Senast 16/10 vill jag ha din anmälan.

Mera vego

Jag har länge närt en önskan att lägga fler vegetariska rätter till min reportoar. Tidigare har jag haft typ pannkakor och en spenatsås som förvisso är sjukt god men blir lite tråkig i längden. Jag är inte vegetarian men jag vill gärna äta vegetariskt ibland, och hitta sätt att få i mig grönsaker vilket jag är lite (läs: mycket) dålig på. 

Jag gick ut dumdristigt hårt med den här boken. Enda sättet att recensera en kokbok är att äta sig igenom den tänkte jag och gjorde en tvåveckorsplanering. Men det går inte att introducera fjorton nya rätter på raken, och definitivt inte de första två veckorna tillbaka på jobb och i skola. Eller när en introducerar en ny blogg och återupptar skrivandet av den gamla. Så jag har inte lagat mig igenom Mera vego. Men jag har läst igenom alla recept, skrivit listor för framtiden, och så har jag ätit min nya favoriträtt. Så sjukt gott!

Vi har testat:
Blomkålssoppa med äppelpannkakor – gott, barnen åt mest pannkakor men det var inga sura miner över soppan heller trots att jag avslöjade innehållet.

Mangowraps – sonen vägrade och fick wraps med köttbullar och vindruvor istället, så bedriver vi verksamhet här.. Jag och maken gillade men minuspoäng utdelades för överdos av mango vilket förstås är kockens fel. Konstaterade att allt med kikärter är gott!

Canneloni med svamp – underbart gott! Lite meckigt att göra när en kommer på halv sju på kvällen vad det är som ska svängas ihop men så värt det – superdupergott!

Bolognese – vardagsgott med en massa linser jag aldrig ens hört talas om tidigare men storgillade. Ett av barnen tyckte till och med att det var “lite gott”, det är lika med toppbetyg i den här familjen.

Jag är väldigt glad i den här boken, allt om vi testa har varit väldigt gott, den är snygg, lättbegriplig och inspirerande. Jag har fått hantera lite råvaror som jag aldrig varit i närheten av tidigare, och så har jag fått lära mig vad canneloni egentligen är. Allt som allt har mitt möte med Mera veggo varit en lyckad affär. Vi kommer träffas ofta framöver.

MERA VEGO – MAT FÖR HELA FAMILJEN, Sara Ask & Lisa Bjärbo
Ordfront förlag, 2014

Andra som skrivit om boken: *Ingen? Hojta till om du vet någon som skrivit!*

 

Himmelstrand

Jag fattar verkligen ingenting! Det är nog ok att det är så, men vad sjutton hände egentligen? Är det bra? Är det bara konstigt? Peter Himmelstrand?

Så sammanfattade jag mina intryck av John Ajvide Lindkvists senaste roman några minuter efter att jag läst sista sidan och slagit igen den. Och lite är det fortfarande så jag känner, någon vecka senare. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad jag ska säga. Men det duger ju inte här…

Till en början är allt väldigt långsamt och vardagligt. En grupp människor vaknar på en camping och inser att alla och allt runt dem är borta. Det i sig är ju skrämmande och frustrerande. Men sen börjar de hemsökas av människor och minnen från sitt förflutna och därifrån rullar det på i ett allt snabbare tempo. Och det lugnar inte ner sig någonstans. Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist, likt Stephen King, har svårt att avsluta en bok (Människohamn är värsta exemplet där han nästan lyckas förstöra en fantastisk sorgeskildringar med märkliga perspektivförskjutningar). I Himmelstrand är det värre än någonsin.

Jag har också problem med strukturen på berättelsen. Den känns styltig. Berättelse i nuet följs hela tiden av en minnesglimt i dåtiden följs alltid av en halvvägs cliffhanger. Det funkar väldigt bra i början men sen tröttnar jag en smula.

Jag älskar inslaget med hundens perspektiv och den lilla historien i historien. Jag älskar Lennart och Olof och deras ömsinta kärlekshistoria. Jag älskar onda barn och jag älskar lille Emil. Scenen med husvagnen på slutet är något av det värsta jag läst, jag kommer aldrig kunna släppa den rent fysiska känslan som drabbade mig när jag läste. Helt ur tomma intet!

Ett problem för mig är att jag förstår att det ska vara väldigt skrämmande men jag blir aldrig ens i närheten av rädd. De vita varelserna blir i mina ögon lite som den där marsmallowfluffiguren i Ghostbusters. De är bara tomma kroppar som känns tunna som skrämselelement. Och vad är grejen med de märkliga springande figurerna? Och Peter Himmelstrand? Vad är det som händer egentligen!?! I början tänkte jag att gåtan inte fick bli huvudsaken och det är den egentligen inte. Människorna är viktigast men sen mot slutet är det så mycket konstigt som händer att relationerna hamnar i skymundan och då känns det viktigt att få veta i alla fall ungefär vad det är som händer dem. Det är nog därför jag blir så besviken när jag inte får veta. Det är som ett slag i ansiktet. Ett diffust slag i ansiktet eftersom jag ändå har känslan av att det är jag som är för dum för att fatta och alla andra ser direkt hur det hänger ihop.

Det här är nog den John Ajvide Lindquist-roman som talat tystast till mig. Låt den rätte komma in är ju en egen sorts vampyrroman, helt outstanding i sin genre. Hantering av odöda (som jag alltså läste före Fiktiviteter och inte har recenserat!) är inte perfekt men den är så jäkla vacker och det finns scener där som fortfarande bränner i mig, sorgliga och skräckliga. Människohamn är också väldigt vacker, en mästerlig skildring av föräldraskap och sorg ända fram till det allt för utdragna slutet. Lilla stjärna är enligt mig hans mest språkligt fulländade roman, men den är så mörk och blodig och hemsk att jag inte riktigt törs rekommendera den till någon trots att jag tyckte väldigt mycket om den. Himmelstrand fastnar i beteckningen konstig, möjligen omvärderar jag om något år när jag landat i läsupplevelsen men just nu känner jag mig lite tom.

HIMMELSTRAND, John Ajvide Lindkvist
Ordfront, 2014

Andra som skrivit om boken: Kulturkollo diskuterar ett, två och tre. Bokbabbel, Beroende av böcker, Enligt O, Hyllan och Carolina läser 

Skymningslandet

Det är något trolskt över Skymningslandet. Stämningen är som en sån där morgon när dimman stiger och en kan tro att älvorna dansat över ängen hela natten. 

Boken börjar med att Martina återfinner Tessan som hittat Florence, en gammal dam som av någon anledning fastnat i 1940-talet. Flickorna flyttar in hos Florence, klär sig i hennes vintageklänningar och upprätthåller fasaden. Ganska snart störs idyllen av att andra också hittar fram till Florence herrgård och något mörkt och ondskeklibbigt sprider sig över platsen. Sagostämningen är mer den hos en ond saga än en för barn. Så brukar det å andra sidan alltid vara där älvorna dansar. Leende med huggtänder.

Skymningslandet är den första bok jag läser av Marie Hermanson och även om jag kanske inte är helt bedövad och såld så tycker jag som sagt väldigt mycket om stämningen. Skymningslandet är lite undanflyende, jag får inte grepp om den men det är nog också meningen med tanke på temat. Jag läser gärna mer av Marie Hermanson, närmast kanske Himmelsdalen som jag fått rekommenderad för mig. Och Musselstranden, Värddjuret? Vilken är er bästa Hermanson?

SKYMNINGSLANDET, Marie Hermanson
Albert Bonnier förlag, 2014

Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla

Rasismen i Sverige

Jag drabbas väldigt ofta av samhällelig depression men helt galet nog drabbas jag av tilltro till mänskligheten när jag läser Rasismen i Sverige. Den beskriver ett Sverige som jag avskyr, det trångsynta, det kalla och det hårda men det gör det genom goda exempel. Genom att lyfta motståndet. Genom Niklas Orrenius, Alexandra Pascalidou, Lena Sundström och alla andra skribenter jag hoppas på, litar på, tycker sjukt mycket om för att de tar kampen.

Allra mest berörd blir jag nog av delen om Utøya ändå. Den gör ont. Den ger ingen styrka. Den allra värsta läsning jag någonsin ägnat mig åt var av Breiviks vidriga manifest. Ett utdrag till ett seminarium jag skulle hålla på universitetet. Sällan har jag gråtit så mycket över mänsklig dumhet och fanatism. Allt detta hat mot människor… Den läsningen har förändrat mig i grunden. Den del av boken som handlar om detta försöker reda ut händelser och tankar bakom, det är viktigt och intressant men väldigt, väldigt tungt.

Det är ett ibland hemskt land vi bor i, ett land där vi avhumaniserar och ser ner på, tycker att vi har rätt att avhysa och avsky. Det är ett kallt land. Men det är också ett land där motståndet lever, där vi reser oss. Där Kärrtorp inte passerar utan kommentar, där vi tar tillbaka ordet och gör det till en symbol för något annat. Kärrtorpsdemonstrationen jag gick i i Karlstad i vintras är en av de vackraste saker jag gjort. Tillsammans, så många. Att få visa mina barn det, att få ta alla diskussionerna med dem. Det rör på sig. Den här boken är för mig mest av allt ett bevis på just det, att vi rör på oss. Det ger mig hopp om framtiden. Jag behöver det.

RASISMEN I SVERIGE – NYCKELTEXTER 2010-2014, Lawen Mohtadi (red)
Natur & Kultur, 2014

Andra som skrivit om boken: Bernur

Jag heter inte Miriam

Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen. Där dog Didi och de andra barnen. De har aldrig funnits men barn som dem fanns. Den som läst Jag heter inte Miriam kan omöjligen försjunka i slentrianrasism mot romer, eller någon annan rasism heller, inte om de/vi verkligen läst boken. Om vi känt den. En faktabok känns aldrig på samma sätt, verkliga bilder når aldrig riktigt ända in på samma sätt eftersom det alltid finns filter.

Jag tänker mycket på Göran Rosenbergs bok när jag tänker på Miriam. Ankomsten till Sverige, att aldrig riktigt få rota sig. Att Miriam hela sitt resterande liv förnekar sitt arv för att hon vet att hon inte skulle vara välkommen. Och att jag förstår henne och tror att hon har rätt. 

Det är svårt med de här viktiga böckerna, hur får jag alla att läsa dem? De som behöver läsa, hur når jag dem? Just idag känner jag en stark behov av att om kanske tio år resa med mina barn till Auschwitz och se det med egna ögon. Det är ingen resa jag vill göra, men eftersom en av mina största rädslor för barnen är att de ska bli intoleranta och något annat än medmänskliga, så måste jag nog. Och det är någon sorts skyldighet. Vi är skyldig dem att minnas. De som verkligen dog och överlevde, och de som egentligen aldrig funnits men lever ändå. Som Didi.

Tusen tack till Ela som lånade ut boken (och skickade över halva Sverige) när kön på biblioteket var för lång!

 

 

Män kan inte våldtas

Släng dig i väggen Lisbeth Salander, här har vi en hämnerska som bottnar i verkligheten! Män kan inte våldtas är en feministisk klassiker och tyvärr lika aktuell idag som under det svunna 1970-talet då den gavs ut (och jag föddes).

Tova Randers, frånskild bibliotekarie och tvåbarnsmor, har blivit våldtagen. Hon bestämmer sig för att hämnas, och att göra det med besked. Men ingenting blir som hon tänker sig. Vägen fram till dramats upplösning och det oerhört jobbiga slutet går via samhällsanalyser och minnesbilder av ett misslyckat och ojämlikt äktenskap. Män kan inte våldtas är inte bara en bok om våldtäkt, det är en uppgörelse med den våldtäktskultur som fortfarande ligger som en osynliggjord, kliande filt över vårt samhälle. Men allra mest är den en uppgörelse med ojämställdhet i nära relationer och strukturerna som skapar dem. Tova rasar inte bara mot att män kan ta sig friheter som är omöjliga för kvinnor eller att män faktiskt kan våldta kvinnor men inte tvärtom. Hon är mest av allt förfärligt och förlamande skräckslagen av insikten att strukturerna förs i arv till våra barn, och hon har genom att godkänna maktordningen i äktenskapet bidragit till att lämna det vidare till sina söner.

Män kan inte våldtas är en bok att förfäras av och bli heligt förbannad med. Den tvingar mig flera gånger att ställa mig själv till svars för de känslor den väcker i mig. Jag tror inte på våldet som lösning, aldrig, men jag kan trots allt förstå varur Tova Randers förtvivlan föds, jag kan förstå hur hon tänker även om jag hela tiden hoppas att hon ska hitta en annan lösning än hämnd. Och jag är på en och samma gång ledsen och tacksam mot Märta Tikkanen att hon skrev det slut hon skrev, att allt får bli än mer komplicerat och ställt på sin spets, och att det är där vi lämnar dem alla.

Fakta om boken

Män kan inte våldtas, Märta Tikkanen
Forum, 1975

Andra som skrivit om boken: Nina Ruthström,

Om det var krig i Norden

Ibland är den enkla det enda rätta. Som i Amos Oz Hur man botar en fanatiker. Som i Janne Tellers Om det var krig i Norden.

Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.

Jag är inte mycket för en litterär kanon eller måste-böcker. Men jag tycker att Om det var krig i Norden borde skickas ut till alla svenska hushåll och jag tycker att den borde vara obligatorisk läsning för alla skolor. Men de som verkligen behöver läsa den är nog vi vuxna, oss som vaccinationen mot inhumanitet har släppt på… Vi borde alla ta en lunchrast i veckan och lägga den på att läsa Om det var krig i Norden. Och sen gå och rösta. Med hjärtat som har börjat slå igen.

Jag skriver ännu mer om Om det var krig i NordenKulturkollo idag.

OM DET VAR KRIG I NORDEN, Janne Teller
Lilla piratförlaget, 2012
Översättare: Karin Nyman, originaltitel: Hvis der var krig i Norden

Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker, Hyllan

Allt som är

När jag läste Intet av Janne Teller blev jag helt förtrollad och fast i det förfärliga. Där handlar det om en grupp ungdomar som gör allt för att undslippa hopplösheten, med förfärliga konsekvenser. Här handlar det istället om Alltet, det som betyder någonting. Allt som är är Intets motpol.

Janne Tellers novellsamling är en kompilation av berättelser som ifrågasätter, som vrider och vänder och vänder upp och ner. På föreställningar. På fördomar. På resonemang. Den ställer filosofiska frågor om skillnaden mellan att vara slav och att vara fast i ett vardagsslit. Den undrar vad är ondska, vad är rädsla, vad är utanförskap, vem är utsatt och vem har fel. Inga svar serveras oss läsare men vi får garanterat tänka igenom några av våra förprogrammerad fördomar. Jag älskar det!

Jag tycker mycket om Allt som är, inte lika mycket som jag älskade Intet men det beror nog på formen – en novellsamling kan aldrig knocka mig lika hårt som en roman.

ALLT SOM ÄR, Janne Teller
Lilla piratförlaget, 2014
Översättare: Karin Nyman

Andra som skrivit om boken: