Väninnan

Väninnan av Eva Franchell har nog lockat många som vill veta mer om Anna Lindh – kanske vill grotta ner sig i sentimentalitet och den gemensamma sorgen som slog till i september 2002. De läsarna blir nog kanske lite besvikna på boken. Det intressanta med Väninnan är egentligen inte Anna Lindh (även om porträttet av henne som målmedveten politiker snarare än fnittrig mamma är såväl intressant som uppfriskande) utan skildringen av politiken och politikernas villkor. Under en ganska lång tidsperiod får vi ta del av korridorsnack, beslutsfattande och gigantiska och lite mindre men ändå ohanterbara katastrofer.

väninnanBokens stora fördel är just skildringen av det helt absurda livet i maktens korridorer. De många episoderna av gubbvälde och de smutsiga metoderna. Det allra bästa är dock att även de som framstår som mindre trevliga och mycket karriäristiska (Pär Nuder och i viss mån Göran Persson exempelvis) ändå framstår som människor. De görs begripliga av Franchell och hennes förståelse för spelets regler som drivkraft lyser hela tiden igenom.

Det som är mindre bra med boken är att den täcker in så mycket. Det blir lite ytligt och vissa episoder känns som att de finns där mest för att de bör finnas där. Jag hade tyckt mycket om lite mer fördjupning i händelser och karaktärer.En annan sak som retar mig något är de ordväxlingar som skildras där Franchell inte varit närvarande utan gissar. Det som sägs må vara troligt men det faktum att man inte kan veta säkert bryter illussionen.

Sammanfattningsvis en intressant bok om Sverige och det politiska klimatet de senaste 10 åren (och lite till). Väl värd att läsa.

Höstgodis

Efter genomgång av katalogen över höstens bokutgivning har läslistan förlängts en aning…

Yrkestrio

temayrkeVeckans tematrio handlar om yrkesskildringar. Mina val kan tyckas något märkliga då yrke nummer ett visar sig vara en lögn och yrke nummer tre kanske inte ens är ett yrke. Men det är tre bra böcker i alla fall så jag kör på.

Läkare Doktor Romand av Emanuel Carrère. Egentligen är det ju inte sant att den här boken handlar om en läkare eftersom hela hans liv visar sig vara en lögn men jag tar med den ändå. Boken bygger på samma verkliga historia som filmen “Motståndaren” som kom för några  år sedan. Det hela börjar med att familjen Romands villa brinner, därinne finns Jean-Claude och Florence Romand och deras två små barn, endast pappan överlever. Vid närmare undersökning visar det sig att de övriga varit döda innan elden startade och en förundersökning mot fadern, Jean-Claude Romand inleds. Det visar sig snart att hela det liv han målat upp, som framgångsrik läkare vid WHO i Geneve är en lögn. Varje morgon när han tagit bilen till sitt arbete har han egentligen bara åkt till en parkeringsplats och läst tidningar. Efterhand står det klart att allt “Doktor Romand” utgett sig för att vara enbart är en lögn. Det som är så fasansfullt är att man först kan relatera till Romands agerande i så måtto att det hela börjar med en liten lögn som växer till en härva av miljoner ofantligt stora lögner. Alla har vi väl ljugit någon gång och boken tvingar verkligen fram tankar över var gränsen går. Boken berättar huvudsakligen kronologiskt hur Romands lögner växer, hur han befinner sig helt isolerad från dem han älskar och som älskar honom. Det är nästan en outhärdlig beskrivning av en människa som lever mer i en lögn än i livet. Boken är tunn, bara 178 sidor, men jag skulle inte vilja ha en enda sida till. Inte för att boken skulle vara dålig för det är den verkligen inte, tvärtom så är den väldigt bra, men för att jag inte vill veta mer om denne man. Boken når också fram till den slutpunkt där vi får finna oss i att det inte alltid är möjligt att komma inpå. Det kanske inte är möjligt för oss att förstå något som inte ens Romand själv kan förstå

Stenhuggare i Sarum av Edward Rutherford. Ingen nobelpriskandidat kanske men en härlig tegelsten för avkoppling i soffhörnet. Avhandlar staden Sarums historia från de första människornas ankomst till nutid. I ett intressant kapitel får vi följa stenhuggarna som skapade Stonehenge. Jag minns det som närgående och faktiskt intressanta skildringar av själva stenhuggeriet.

Hemmafru (här får det räknas som ett yrke, och ett tungt sådant vilket skildringen visar) i Timmarna av Michael Cummingham. Timmarna är inte en bok som släpper in sin läsare utan motstånd. Jag kände att jag fick kämpa lite med språket och karaktärerna innan jag kom in i berättelsen. Det var väl värt besväret dock och jag minns särskilt skildringen av hemmafrun och hennes son som obeskrivligt sorglig och ödesmättad.

Överdos

Det finns tydligen en gräns för hur många bilderböcker man kan tillgodogöra sig på en dag… Min gräns går lite före 40. Jag har “läst” 67 stycken… Mår lite illa nu…

ritaMan kan ju fråga sig varför förstås men det handlar om jobbet och behovet av att välja ut runt 70 böcker som ska förpackas i bokpåsar och kan manlånas ut till förskolebarnen i kommunen. En hel del har jag ju förstås läst för mina barn men jag behöver också få lite mer allmän koll på vad vi har – därav den massiva högen.

Det samlade intrycket av överdosen är i alla fall att det finns en del skräp och otroligt mycket alldeles underbara böcker för små barn. Några favoriter ur floden:

Barbro Lindgren Rosa flyttar till stan

Petter Lidbäck Kan man…?

Siri Melchior Rita och Krokodil i skogen

Läsenkät

Hos Vixxtoria hittade jag en enkät som jag naturligtvis inte kan motstå…

De här frågorna rör endast läsning, och böcker som du läser utanför ditt arbete eller dina studier.
(1) Varför läser du böcker? Avkoppling? Information? Spänning? Annat? Det jag läser utanför studier och jobb  rör sig nästan enbart om avkoppling. Det händer att jag läser facklitteratur också men då ändå som avkoppling med en bimening om att lära mig något.
(2) Vad för slags böcker gillar du? Deckare, hästböcker, romaner, science fiction, historiska romaner, facklitteratur, biografier…
Jag är allätare; facklitteratur (mest historia), skönlitteratur, ungdomsböcker, bilderböcker – allt!
(3) Vilka böcker har du läst på sista tiden? (1-3 titlar)
De tre första delarna i Twilight-serien av Stephanie Meyers har lästs under sommaren tillsammans med en hel hög annat.
(4) Finns det någon bok eller någon typ av bok som du aldrig skulle läsa? Varför?
Jag har lite svårt för allt för upphaussade böcker (typ Da Vinci- koden och Kepler) som det brukar ta ett tag innan jag sätter tänderna i. Deckare har jag i allmänhet svårt för nu för tiden av någon anledning. När jag fortfarande läste deckare gillade jag dock Reginald Hill och Minette Walters väldigt mycket – funderar på att återvända till dem någon dag…
(5) Finns det någon bok/några böcker som du skulle vilja läsa, men inte har läst?
Ja herregud – hur många som helst. En del ligger på sovrumsgolvet hemma, en del är gömda i bokhyllan, några uppskrivna på lappar och andra skvallpar omkring i huvudet och hoppas på att bli ihågkomna när tid ges.
(6) Säg en riktigt bra bok, som du har läst!
Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström och alla delarna i den serien är obeskrivligt bra.
(7) Var får du tag på böckerna du läser? Bokhandel? Present? Bibliotek? I mammas och pappas bokhylla? Lån av kompisar? Annat?
Jag jobbar ju på bibliotek så ni kan ju tänka er… Just nu har jag 24 böcker hemlånade… Men jag köper en hel del också (alldeles för mycket enligt vissa;) )
(8) Har du många böcker hemma? Hur många hyllmeter ungefär?
Jag har så svårt att uppskatta sånt men när vi flyttade senast hade vi runt 50 bananlådor bara med böcker och det har ju blivit en del sen dess… Vi har 6 stora bokhyllor där i alla fall 2 har böcker i dubbla rader +  barnens hylla…
(9) Kommer du ihåg om någon brukade läsa högt för dig när du var liten? Vem? När?
Mamma läste högt för mig och pappa berättade sagor ur huvudet. Jag vet att mamma läste lite då och då men jag minns det särskilt som en nattningsgrej.
(10) Hur ofta skulle du säga att man läste för dig? Välj mellan aldrig, ibland, ofta, varje dag/kväll.
Varje kväll
(11) Kommer du ihåg vad man läste för dig?
Jag minns en del som Lisen kan inte sova och Lotta-böckerna av Astrid Lindgren. Sen kan jag få flashbacks när jag hittar något bekant som jag glömt bort i boklådorna på biblioteket.
(12) Brukar du själv läsa högt för någon ibland? Vem? När?
Jag läser för mina barn (2 och 4 år) vilket jag/vi gjort dsen de var 6 månader ungefär – varje kväll och gärna någon gång under dagen också.
(13) Vad läser du då?
Allt av Barbro Lindgren, Stina Wirsén och Anna Klara Tidholm. Det går ju i perioder vad de vill höra men senaste hitten var Bajskorv av Stephanie Blake 😉

Enkätsvar

Fiktionista presenterade i lördags en enkät och sånt är ju alltid kul (i alla fall i min värld) så här kommer mina svar:

  1. Vad läser du just nu? Mycket olika – främst sådant som ska användas till bokprat för barn under hösten. På fritiden försöker jag hitta tid att avsluta Twilight-serien.
  2. Vilken är din favoritgenre? Just nu är det mycket vampyrer vilket ju inte är en genre men ändå. Läser en hel del blandad facklitteratur förutom skönlitteraturen.
  3. Vilken genre undviker du helst? Deckare numera eftersom jag är så himla känslig för död och sorg och barn som far illa. Deckare var dock en favorit tidigare så det kommer nog att svänga igen.
  4. Om du fick ställa en fråga till valfri författare, vad skulle du ställa för fråga och till vilken författare? Just nu när jag är i slutet av min avhandling skulle jag vilja fråga någon som skrivit en bra avhandling (typ Peter Englund exempelvis) – hur gör man???
  5. Vilka författare har du träffat (varit på föreläsning och lyssnat räknas)? Björn Ranelid (”föreläsning”), Bengt Berg (gav oss uppgift och kommenterade när jag gick skrivarlinje på folkhögskola), Cannie Möller (gav och kommenterade uppgift när jag gick kurs i kreativt skrivande på högskolan i Gävle. Sen beror det ju på vad man menar med författare – jag jobbar ju med (och lever med en) bunt avhandlingsskrivare men det kanske inte räknas…?), Ulrika Knutson (föreläsning).
  6. Vilken författare skulle du vilja träffa? Charlaine Harris tror jag så jag kan pumpa henne på vad som ska hända med Sookie och vampyrerna… Sen hade det ju varit kul att träffa Fogelström och diskutera gamla tider med honom (som historiker skulle man ju kunna dö för att ha hans förmåga att uttrycka sig).
  7. Föredrar du böcker skrivna i förstaperson eller tredjeperson? Det är ju jättesvårt att svara på har nog inget jag föredrar men jag är synnerligen allergisk mot böcker där perspektivet skiftar. Sånt måste vara synnerligen väl genomfört vilket det sällan är…
  8. Om du bara fick läsa en bok till innan du dör vilken bok skulle du välja? Vilken press! Troligen något jag redan läst – skulle inte våga chansa på något nytt och okänt…
  9. Om du var tvungen att kasta alt. skänka tre böcker i din bokhylla, vilka skulle du då välja? Troligen inget annat än dubletter men möjligen, möjligen någon sån där utrensad biblioteksbok som jag trodde skulle intressera mig för att den lite avlägset skulle kunna sägas handla om historia… Jag brukar dock aldrig slänga några böcker vrför mina bokhyllor för tillfället håller på att svämma över…
  10. Infoga ett av de fulaste bokomslagen du sett (om du kan hitta bilden) i ditt eget inlägg och förklara varför du tycker att det är så fult. Död tills mörkret fallerJag läser ju en del facklitteratur och inom den avdelningen finns ju en hel del fult (inte minst avhandlingar i vissa serier som nästan borde förbjudas eftersom de dödar lusten att läsa). När det gäller skönlitteratur är jag rätt petig – ser omslaget allt för tråkigt eller fult ut så läser jag helt enkelt inte boken… Ytligt, jag vet men det är jätteviktigt i min lilla värld. Jag tycker bäst om originalillustrationer och har lite svårt för bilder från filmer eller serier. Mitt exempel är väl kanske inte det fulaste man kan hitta men det fick i alla fall mig att skämmas en aning när jag satt på tåget och läste – Charlaine Harris Död tills mörkret faller. Känns rätt billigt…

Hunden som log

Ulf Stark har ju skrivit en hel del (gå till vilket bibliotek som helst och du hittar en ganska lång radda böcker på barnavdelningen med Stark-böcker)… Härom dagen läste jag När jag besökte himlen och grät en skvätt här vid jobbskrivbordet. Idag läste jag Hunden som log. Om en hund. Som dör. Och barnen som älskar honom…Tunga saker.

Det handlar om Jojjo och hans hund King. Jojjo har just fått veta att King ska dö och har därför flytt ut till kojan för att undvika det oundvikliga. Jojjo och hans gäng bestämmer sig för att ge King en perfekt avslutning på livet och drar ut honom på ett hejdundrande äventyr.

Det är så skärande vackert alltihop. Kärleken, förlusten, ömsintheten och sorgen. Det finns ett allvar och ett mod i att ta barn och deras känslor på allvar. Jag har växt upp med djur och formats av kärleken till just dessa inivider och förlusten av dem när de dött. Jag blir varm i hela kroppen av att det finns böcker och författare som verkligen kan känna den erfarenheten och sätta den på pränt. Det finns något så vackert och ömsint över den korta skildringen av pojken och hundens sista natt i kojan att man inte kan annat än le – med klumpen hårt nedsvald i halsen.

Djävulstanden

– Strunt i barnen! fräste mamma Bajaba och försvann ner i gången så det rök om det. Hon ropade över axeln: de kan äta jord!

DjävulstandenDet är inte riktigt så man är van att mammor porträtteras i barnböcker. Det är alldeles ljuvligt! I Gro Dahles kapitelbok om djävulen Baas får vi följa med ner i underjorden på riktigt. Där är det fint att vara elak och elakast av alla är mamma. Pappa och släkten är också elaka men inte som hon… Baas känner sig annorlunda och utanför. Han är inte elak nog, hans tänder lossnar inte för att ge plats för riktigt vassa djävulständer och han drömmer hela nätterna om att få sova på en riktig kudde istället för en hård och kantig sovsten.

Språket i boken är alldeles underbart vackert och halsbrytande. Liknelserna liknar ingenting annat. Jag är också väldigt förtjust i det uppbrytande av könsroller och familjenormer som Dahle ger sig på. Och jag tycker mycket om att karaktärerna får vara komplexa också i en bok för barn.

Det finns en sådan kärlek där nere i underjordens grottor som man bara kan älska. I slutet av boken är det minsann hårda, arga och elaka mamma Bajaba som ger Baas den allra hetast efterlängtade gåvan – utan att hon för den sakens skull sluta att vara hård, arg och elak.

Baas svalde en gång till för att få ner puddingen och mötte mormor Bamamas blick över puddingskålen. Hon nickade mot honom och gav honom en liten glimt ur djupet av sina svarta ögon. Glimten växte till en liten låga som dansade som en liten eldmyra mellan dem ett kort ögonblick innan den försvann. Baas kände sig alldeles yr. Hon visste om honom. Hon förstod honom. Efter det blev puddingen mycket lättare att svälja.

Ps: Förresten ska jag sluta kalla en potatis för en potatis från och med nu – källarbarn som djävlarna i underjorden låter så oändligt mycket vackrare.

Festlig tematrio

temakalasVeckans tematrio handlar om kalas. Funderingarna kring uppgiften att berätta om tre litterära kalasscener fick mig att inse att jag nog inte läser så festlig litteratur trots allt. Jag hade extremsvårt att komma på något. Men trägen vinner och här kommer mina tre festliga förslag:

  1. I Visst kan Lotta cykla (som jag tillbad som barn men tycker är lite lååång att läsa vid nattning av mina trötta barn 😉 ) fyller Lotta år och önskar sig mest av allt en alldeles egen tvåhjuling. Familjen grattar med tårta och sång – men ingen cykel! Tårar och dramatik i denna finfina bilderbok. Jag gillade särskilt den stora födelsedagsmiddagen på slutet…
  2. I del 2 (tror jag) i Stephanie Meyers Twilight-serie tvingas Bella till firandet av sin födelsedag. Motvilligt mottar hon sina presenter men när hon  skär fingret på presentpappret tar det hela en helt ny dramatisk vändning. Detta blir sedan förutsättningen för hela bokens händelseutveckling.
  3. Ännu en barnbok, en som jag dock har rätt vaga minnesbilder av, nämligen Tant Bruns födelsedag av Elsa Beskow. Jag minns att jag tyckte så mycket om bilderna och jag minns hur Petter, Lotta, Tant Grön och Gredelin, farbror Blå och lilla Prick uppvaktade vid sängkanten. Inte så mycket till minnesbilder – men en fest var det i alla fall!

Skämsböcker

Läste nyss en intervju hos Bokhora där frågan om skämsböcker ställdes. Skämsboken är då som skämslåten som exempelvis kan vara att man gillar Sitting on the dock of the bay med Michael Bolton fast man vet att det är hur ocreddit som helst. Fast en bok. Något man gillar som man vet att man inte borde.

Jag har alltid läst sjuka mängder böcker (även om jag nu i tidsbristens era läser lite mindre än förr) och det säger sig självt att det inte bara blir nobelpristagare då. Jag har läst oräkneliga Harlequinromaner och Sandemoserier framförallt under tonåren. Och jag återvänder till dem – de lätt och snabblästa som inger mer trygghet än litterär upplevelse. Det är ju inte för språket man läser Sandemo – det är för tryggheten, igenkänningen och semesterkänslan. När jag läser Sagan om Isfolket för 15 gången (brukar bli några böcker varje semester) så blir jag 17 år igen och ganska bekymmerslös. Sandemo är min tidsmaskin.

Och så skäms jag. Jag skulle inte skylta med dessa semesterflykter direkt. Men värst av allt är skammen över att skämmas. Min djupt rotade uppfattning är att all litteratur är bra litteratur så länge den läses och inspirerar till att läsa mer. För mig har dussinlitteratur varit en fantastisk inkörsport till ett utbrett och allätande läseri. Det finns ingenting i det som jag kan tycka är fel. Och ändå tycker jag att det är lite pinsamt när jag sitter där med någon av de där pocketarna. Som om jag vore lite för fin för det och de lite för fula. Från och med nu ska jag sluta med det. Jag ska bli stolt istället- över att jag orkar läsa och över att det ger mig så oändligt mycket rikedom oavsett vad jag väljer att läsa. Jag ska ögonblickligen komma ur skämsgarderoben. Igår läste jag förresten en bok i Sandemoserien igen – Häxor kan inte gråta, det tog 3 timmar och var alldeles ljuvligt avslappnande. Och skäms gör jag inte det minsta!

Har du någon skämsbok eller kanske till och med en skämsgenre? Kom gärna ut ur skämsgarderoben och berätta du också!

Ljudet av ditt hjärta

Edward är tillbaka hos Bella och allt borde naturligtvis vara fantastiskt. Ljudet av ditt hjärtaMen hennes relation till Jacob är mer komplicerad än någonsin samtidigt som människor mördas på löpande band i grannstaden och  en hämndlysten vampyr gör sitt bästa för att döda Bella. Dessutom har Edward ställt krav om giftermål på Bella… Ni hör ju – det är fullt upp i Forks…

Till och från har jag varit rätt rejält irriterad under läsningen av den här boken – ibland rent av arg. Det handlar mest om hur Bella görs hjälplös och Edward görs till överbeskyddande kontrollfreak under stora delar av boken. Men jag väljer att bortse från det såhär i efterhand eftersom det tar sig mot slutet…

En stor fördel med boken är att den äntligen når fram till en problematisering av Bellas önskan att bli vampyr. Något irriterande är det dock fortfarande att hon först efter ett år förstår vidden och konsekvenserna av ett sådant beslut. Jag tycker också mycket om att man i en ungdomsbok presenterar huvudpersonen för ett problem som inte har någon självklar eller ens en bra lösning. Bella älskar både Edward och Jacob och hur hon än väljer kommer den bortvalde och HON att lida. Jag tycker om det ickeförenklade och att föra in det vuxna på riktigt i en bok för människor på tröskeln till vuxenheten.

I övrigt kan jag säga att Bella tar ett steg framåt när det gäller självbestämmande och självkänsla i slutet av boken och jag hoppas att det fortsätter så i den fjärde och avslutande delen.

Kulturfyran om läsning

Veckans kulturfyra handlar om hur man läser vilket ju visar sig vara en hel vetenskap om man läser alla andras varierande svar. Här kommer mina:

Hur läser du? Det är väldigt olika – vissa böcker slukar jag, vissa suger jag på lite långsamt och andra tappar jag farten i efter ett tag och då brukar jag nog inte läsa färdigt dem. Den största njutningen är riktigt tjocka böcker visar sig vara riktigt bra och som man vet att man i alla fall behöver några dagar på sig för att plöja igenom. En annan favorit är bra serier (som Fogelströms stad-serie, Charlaine Harris serie om Sookie och för länge, länge sen Sagan om Isfolket).

Hur många böcker läser du i månaden? Eftersom jag är periodare så är det väldigt olika. Någonstans mellan 1 och 15 per månad beroende på om jag läser i jobbet och om jag har något inspirerande i hyllan.

Vad läser du, vilken slags böcker? Vad läser du inte för slags böcker? Just nu läser jag en del ungdomsböcker och naturligtvis tonvis med bilderböcker för barnen. Jag är ganska mycket en allätare och läser både romaner och facklitteratur. Och så är det mycket vampyrer nu… Jag är lite allergisk mot hypade böcker (typ Kepler och Dan Brown) vilket för med sig att jag läser dem flera år efter att de kommit om någonsin (jag är likadan med filmer, det är något med att göra de där sakerna man borde…). Jag läser helst inte böcker där barn far illa på något sätt vilket jag alltid varit känslig för men efter att jag själv blev förälder kan jag knappt ens läsa baksidestexterna på såna böcker…

Vilka böcker står på tur att bli lästa av dig nu? Den fjärde boken i Twilightserien, några fackböcker om bokprat, Pride & Prejudice & zoombies, Joyce Carol Oates senaste och några till… Jag har ofta en hel hög på gång så att jag har några att välja bland när jag läst ut något – högen har växt sen jag började jobba på biblioteket kan jag säga…

Historiska romaner del 2:3

Den andra systern Boleyn / Filippa Gregory
Som jag skrivit här tidigare så är jag väldigt svag för historiska romaner och av någon anledning den andragillar jag dem som handlar om engelsk historia särskilt mycket. Den här boken handlar om Mary Boleyn som vid 14 års ålder blev Henry VIII:s älskarinna och dessutom födde hans barn. Vi får sedan följa hennes historia vidare när kungen istället intresserar sig för hennes syster den beryktade Anne Boleyn som senare blir hans drottning, föder den blivande drottning Elisabeth och slutar sitt liv under bödelsyxan.
Historien är spännande även om man (i alla fall delvis) känner till den sedan tidigare men jag kan inte riktigt förlika mig med berättarstilen. Det blir lite för mycket harlequinroman över den. Denna överromantiserande genre kan ha sin plats i bokhyllan också men jag hade väntat mig och hoppats mer på denna bok. Helt ok men inte mer. Det finns ju en film också som jag märkligt nog inte sett. Jag nöjer mig med frosseri i The Tudors så länge… Borde inte säsong 3 dyka upp framåt hösten förresten?

Historiska romaner del 1:3

Den här tegelstenens (594 sidor) fullständiga titel är det osammanhängande Elisabeth. Anne Boleyns dotter. Gloriana vilket inte känns som en helt vällyckad översättning av originalets Legacy… Jag tror att boken dock har varit utgiven i olika delar vilka fått behålla sina namn vilken är begripligt men inte riktigt förlåtligt…

Boken handlar i alla fall om Elisabeth I av England från födelse som dotter till kung Henrik VIII och hans nyblivna drottning Anne Boleyn via faderns avrättande av modern. Vidare till Elisabets syster, Marias, regeringstid när Elisabeth satt fängslad i Towern. Därefter skildras hennes långa och stormiga tid på Englands tron fram till hennes död.

legacyJag älskar historiska romaner och framförallt de som utspelar sig i engelsk miljö. Egentligen har jag inte så mycket att klaga på här heller men den känns ändå bara sådär. Människorna känns rätt platta vilket är konstigt eftersom utrymmet borde finnas på de närmare 600 sidorna att gå djupare in. Kanske blir Kay alldeles för bunden av att hon skriver om en verklig historisk person vilket gör att hon inte tillåter sig att fantisera sig in i Elisabeths tankar. Extra problematiskt känns också att Kay är mycket förtjust i sin huvudperson vilket gör att hon ofta underlåter att göra sidofigurerna begripliga och mänskliga. Men allt gnäll till trots så är det här en läsvärd och intressant bok inte bara som en roman utan också som ett tolkningsförsök över en stark och intressant kvinna.

Kepler avslöjad

Kolla! Så var det alltså avslöjat vem den där mystiske Kepler är. Jag har väl inte spekulerat så mycket själv men jag kan lova att jag aldrig skulle ha kommit på det alternativet… Slut på mystiken alltså – hoppas att boken håller ändå…

Femton viktiga

Följer Petras exempel och listar 15 viktiga* böcker i mitt liv (i alla fall de jag kommer på…)

Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

  • Den engelske patienten – Michael Ondaatje
  • Stad-serien – P-A Fogelström
  • Sagan om Isfolket – Margit Sandemo
  • Böckerna om Nancy – Elsie Johansson
  • Förflutenhetens landskap – Peter Englund
  • Stolthet och fördom – Jane Austen
  • Förnuft och känsla – Jane Austen
  • Lasermannen – Gellert Tamas
  • Adjö herr Muffin – Ulf Nilsson
  • New York-trilogin – Paul Auster
  • Southern Vampire-serien – Charlaine Harris
  • Albert Speer och sanningen – Gitta Sereny
  • Fallet Mary Bell – Gitta Sereny
  • Kejsaren av Portugallien – Selma Lagerlöf
  • Löwenskiöldska ringen, Charlotte Löwenskiöld & Anna Svärd (serie) – Selma Lagerlöf

* och med viktig väljer jag att mena rolig och inspirerande läsupplevelse på något sätt

Veckans tematrio – om språk

temasprakDen här veckan handlar tematrion om språk och det gäller att berätta om 3 böcker man tycker särskilt mycket om på grund av deras språkliga utformning. Mina tre böcker är dessa:

Den engelske patienten av Michael Ondaatje: jag minns att när jag läste den gick jag nästan vilse i språket för att det var så outsägligt vackert. Det känns som att själva meningen med boken är just språket och inte handlingen även om de naturligtvis hör ihop i sin långsamhet och smärta. Jag tror att det är anledningen till att jag tyckte att filmen blev lite fel eftersom språket föll bort.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: det är så precist och utan onödiga utvikningar men ändå i sin realism så otroligt fullt av vitalitet och fantasi.

New York – trilogin av Paul Auster: här kan jag inte riktigt förklara mig men jag minns att jag upplevde detta som böcker där orden var som ett med resten av bokens innehåll. Det totala och näst intill perfekta hantverket.

Jag är lite kär i Barbro

För någon vecka sen läste jag den här fina artikeln i DN. Barbro Lindgren vänder tillbaka till rötterna och minnena. Hon var glad att hon nått ut med sina böcker. Jag tycker storheten med henne är att hon når in också. Innanför skal och bortom det som verkar vara. Att läsa Vems lilla mössa flyger vems lilla mössa flygerär förvisso en skrattfest men en där tårarna ligger på lut i bakgrunden. Att uppleva Nökhamlet är också att fundera över det som leksaksdjuren i boken ständigt undrar – Vad Lever Man För?

Ser jag en bok av Barbro Lindgren i någon utförsäljningsback på biblioteket så hugger jag den direkt oavsett hur kantstött den är. Man vet liksom att det kommer att vara bra. Favoriterna då – förutom Vems lilla mössa flyger och Korken flyger? bennyDet måste vara Benny – älskade Benny som gör det där man inte får men gör ändå. Älskad av 4-åring, 2-åring och 32-åring i min familj i alla fall. Ser fram emot att upptäcka böckerna om Sparvel när barnen blir lite större.

Tematrio – outlästa böcker

temautomVeckans tematrio handlar om böcker som aldrig blev lästa. Mina tre sorgebarn som påbörjades men sen kasserades av en eller annan anledning är:

  1. 1. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij – det här har alltid varit en skäms grej men nu känns det skönt att få komma ut med bekännelsen. Jag läste aldrig ut denna! Jag påbörjade den i högstadiet med högflygande planer om att få en stor läsupplevelse. Men efter några veckors tragglande och fysiskt illamående som resultat gav jag upp. Jag säger absolut inte att den är dålig för det är den inte men jag var nog för ung tror jag. Eller så funkar den inte för mig helt enkelt. Men jag ska göra ett nytt försök någon gång har jag tänkt.
  2. Sagan om ringen-trilogin – nu antar jag att jag kommer att bli lynchad men herregud vad jag tyckte att dessa böcker var trista. Jag tog mig igenom den första men kraschade någonstans tjugo sidor in i den andra. Jag som älskade filmerna för mörkret och mystiken fann böckerna rätt platta, oproblematiserande och tjatiga.
  3. På Västfronten intet nytt – ännu en klassiker som jag försökte mig på för ganska många år sen utan att orka fullfölja. Minns inte vad som var felet men det gick trögt minns jag…

Att vara eller inte vara…

…sig själv…

Det är mycket prat om och hype kring Lars Keplers Hypnotisören just nu. Eller handlar det egentligen alls om boken? Är det inte den mysteriösa författaren som står i centrum allra mest. På detta spår spinner veckans kulturfyra:

1. Vem tror du är Lars Kepler?

Ingen som helst aning – har inte läst boken och det är väldigt svårt att gissa utan att ha tagit del av det stilistiska. Jag tror att jag tycker att det är rätt ointressant också om jag ska vara ärlig (och det ska jag ju förstås).

2. Tycker du det är bra att en författare skriver under pseudonym?

Inte när det blir som det blivit här där gissandet överskuggar själva boken (som jag ändå hört ska vara bra). Det är säkert bra ur ett hypeperspektiv men en bra bok borde ju kunna stå för sig själv också. Om det är en etablerad författare som vill testa något nytt utan att förutfattade meningar finns det dock en plats för pseudonymer – de mer långvariga (typ Bo Baldersson) har jag dock svårt för.

3. Skulle du kunna tänka dig skriva under pseudonym?

Jag har väl delvis gjort det på mina bloggar genom åren och då för att det känts frigörande att inte skylta med mitt namn vilket väl troligen också kan vara drivkraften för pseudonymförfattare.

4. Hypnotisören handlar om en läkare som hypnotiserar en tonåring. Vad tänker du om hypnos, har du varit hypnotiserad?

Jag har aldrig själv blivit hypnotiserad men tror att det funkar på vissa och i vissa sammanhang.