Bakom fasaderna i Three Pines

För att fira att en ny del av Louise Pennys serie om Three Pines äntligen kommer på svenska (och för att den är bra vilket du kan läsa om här) överlämnar jag härmed en present i form av en text jag skrev för Kulturkollo hösten 2019, originalinlägget hittar du här.

Alla deckare handlar väl mer eller mindre om fasader och vad som döljer sig där bakom. Alla skildringar av brott, i alla fall de som vill förklara dem, för oss bakom murar som någon byggt upp och gärna skulle ha sett oraserade. Några är lite bättre på det där än andra bara.

Louise Penny skriver en serie om en kommissarie som heter Armand Gamache. Den första boken heter Mörkt motiv och är väl i ärlighetens namn sådär. I dagsläget finns sexton titlar (elva i svensk översättning) i serien och den senaste kom i augusti förra året.

Jag skrev att Mörkt motiv var sådär och det tycker jag verkligen, inte förrän några böcker in upplever jag att serien lättar från marken och tar fart, men det är en sanning med modifikation för utan den där inledningen hade ingen fart funnits att vinna. Det som sker med kommissarie Gamache, med inspektör Beauvoir, med Clara och Ruth och de andra i Three Pines är att vi till en början presenteras för deras fasader, eftersom det är så man lär känna varandra. Sedan släpps man in bakom, sakta, sakta blir sprickorna synliga och efterhand lär man känna varandras innersta. Man lär sig att förstå. Så är det för de här människorna och så är det för mig med de här karaktärerna.

Efter sju böcker är serien så infernaliskt fantastisk och mörk att man inte vill följa med längre och då stänger Louise Penny in oss på en ny plats, ett munkkloster med tystnadslöfte. Det är bara vi, Beauvoir, Gamache och 23 munkar. Munkarna är trasiga för att en av dem är död, mördad, Gamache och Beauvoir är trasiga på grund av en fasansfull händelse som inträffat och på grund av att de inte kan tala om den ordentligt. De har byggt murar igen och de är kanske omöjliga att riva. Det är hemskt för alla där i ensamheten och det är hemskt för mig som läsare, jag älskar ju de här människorna nu. Inte slutar det bra heller. Som det verkar.

Jag har nu läst vidare. Det vackraste mysteriet som boken i munkkloster heter är en av de svagare i serien och det som kommer därefter är bättre och på många sätt ännu mörkare. Jag längtar nu som då efter att få följa de här människorna vidare, men mest av allt längtar jag tills de alla har det bra, när det slutar lyckligt. Men det kan inte sluta lyckligt förrän alla masker fallit, alla murar rämnat och fasaderna inte längre finns eller behövs. Jag längtar som sagt dit. Och inte, jag vill ju inte att det ska ta slut…

Bild från Pixabay

The nature of the beast av Louise Penny

Elva böcker in i en serie kan man tycka att det kanske skulle gå på tomgång. Så är det inte med Louise Pennys böcker om kommissarie Gamache och Three Pines. Visst har det varit mindre bra emellanåt, ibland när en bok utspelat sig för långt bort från det bekanta så att också människorna i den gått vilse. Men det har aldrig varit dåligt på riktigt. Det beror på två saker. Dels är de här människorna så fint frammejslade nu och har ett sådant djup att jag älskar dem innerligt, dels uppfinner Louise Penny sig själv hela tiden. Ingen bok är den andra lik. I förra boken handlade allt om konst och om att finna sig själv, i The nature of the beast stirrar vi rakt in i det mörkaste.

Jag kan inte riktigt bära att det är ett barn som mördas här. Det är för tungt. Jag önskar att det inte varit det och ändå är jag tacksam för att få läsa den mycket fina skildringen av förlamande sorg som drabbar byn. The nature of the beast är nog närmast att beskriva som en spionthriller (med inslag av seriemördare…). Det är riktigt mörkt och otäckt och mot slutet är det hålla andan-spännande som det rätt sällan lyckas bli annars.

Jag förstår att den här serien inte kan ta slut med mindre än att Gamache dör så jag håller tummarna för att han inte gör det, någonsin.

THE NATURE OF THE BEAST
Författare: Louise Penny
Förlag: Minotaur books (2016). Boken kommer i dagarna ut i svensk översättning, då heter den Det ondas väsen och ges ut av Modernista
Detta är den elfte boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home.

I går av Agota Kristof

Att läsa Agota Kristofs I går är på många sätt som att läsa en depression. Det tröstlösa, det ibland osammanhängande, drömlika. Att läsa den i januari/februari som av tradition är riktigt tunga månader är på gränsen till vad jag klarar av. Men jag är så glad att det blev av.

I går berättar om Sandor som kanske försöker dö och som definitivt väntar på Line, som han kanske inte vet vem hon är. Han har flytt, ett land men kanske mer en bakgrund och en historia, och han trivs inte i sitt nu. Han kliver upp klockan fem varje morgon, tar bussen och ställer sig sen vid sin arbetsplats på klockfabriken där han borrar noggranna och perfekta hål tills den dagen är slut. Jag blir passiviserad och trött bara av att läsa om det.

Jag tycker så mycket om Agota Kristofs sätt att skriva på, hon är drastisk och drömsk samtidigt. Ingen skriver som hon. Det är väldigt ovanligt att kunna säga så och mena det, men Agota Kristof känns verkligen helt unik.

I GÅR
Författare: Agota Kristof
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Hier

Alltid hejdå av Alma Thörn

Det är så evinnerligt svårt att vara vuxen och förälder och det är evinnerligt svårt att vara barn och kryssa mellan alla vuxna som förhoppningsvis gör så gott de kan. Det här blir väldigt tydligt i Alma Thörns Alltid hejdå.

Huvudpersonerna är Alma och Johanna. Johanna är Almas mamma, men hon är huvudperson som sitt barnjag om ni förstår hur jag menar. Båda kämpar de med att förhålla sig till skilda föräldrar och den verklighet som följer med sådana. Johannas föräldrar säger att hon ska välja vem hon ska bo hos medan Almas föräldrar bestämt åt henne. I Alltid hejdå blir det tydligt att det inte finns några perfekta lösningar, saknaden finns där alltid och det är svårt att bygga en trygghet själv.

Johannas föräldrar genomgår sin skilsmässa här och nu och de reagerar och agerar också därefter, de är väldigt barnsliga i sin relation till barnen och varandra. Almas föräldrar har inte levt tillsammans på mycket länge och de fixar det bättre, men jag tycker ändå att de kräver mycket av en 12-åring.

Alltid hejdå är en mycket finstämd skildring av hur det kan kännas att vara barn. Bilderna ger känslan på ett sätt text aldrig kan i sig själv.

ALLTID HEJDÅ
Författare: Alma Thörn
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Gamla mord, skånska mord och några lästips

Den här veckan skriver jag om två historiska skildringar som har med ond bråd död att göra – The suspicions of mr Whicher och Fem kvinnor. Detta föranleder mig att återbesöka ett inlägg jag skrev på Kulturkollo hösten 2016 (originalinlägget hittar du här). Jag tänker att det passar bra att ta avstamp i inför detta minitema:

Minns ni Skånska mord? Den där tv-serien som var vanvettigt skrämmande i alla fall för nioåringen som var jag. Det är inte för inte som Ernst Hugo Järegård länge var en av de läskigaste människor jag visste (släng dig i väggen Dracula). Jag såg det nämligen lite innan jag fattade det där med skådespelare och så…

Historiska mord har alltid fascinerat mig, långt innan jag började forska och skriva om dem. Historiska mord och hela rättsprocessen. Där kommer min fascination för bödlar in (som jag skrivit om tidigare), rättsprocesser – allt knyts ihop i de historiska morden. Kanske var det med Skånska mord det började, men jag har en gnagande misstanke om att jag var makaber redan innan dess…

Egentligen tror jag inte att det är blodtörstig jag är, jag har väldigt svårt för true crime eller ens fantiserad crime i nutid. Visst har jag sett Paradise lost-filmerna (och önskat att jag inte gjort det! Hela det äventyret och bloggdagen jag hade med Beroende av böcker för att processa det kan du läsa mer om här), visst var jag helt trollbunden av The Jinx och visst läser jag en del mordhistorier och deckare. Men det är inte blodet jag är ute efter, inte brottet utan människorna i det. Mekanismer som driver individer till fasansfulla handlingar, den där gränsen mellan mänsklighet och bortom. Sånt. Och i min fascination för historiska mord tror jag mitt intresse för vardagsliv och de utsatta “förr i tiden” ligger i botten. Jag tror att jag är intresserad av vad det innebär att vara människa i olika tider och det blir aldrig så tydligt som när normaliteten rämnar.

Jag lämnar dig här i mörkret med några av mina bästa berättelser om historiska mord – vilka är dina?

Alias Grace av Margaret Atwood – det här är i stor utsträckning ett försök att lösa en gåta, vem som är skyldig, men det är allra mest en berättelse om vem Grace är och hur hon blivit sån. Jag läste den precis efter att jag skrivit färdigt och disputerat på min avhandling om barnamörderskor, det var en magisk timing, försynen…

His bloody project av Graeme Macrae Burnet – en påhittad historia i dokumentärskrud, eller? Den här boken är egentligen alldeles för grym och blodig för att läsas, men den är en svårslaget bra skildring av en människa, ett samhälle och mekanismer som är vardagliga, men som likväl sätter igång katastrofen. Anledningen att jag ens hittade boken och valde att läsa den är förstås att den fanns med på kortlistan för Man Booker-priset 2016.

En mörderska bland oss av Hanna Kent – om gränsen mellan mänsklighet och bortom, för den anklagade och dömda, men också alla runt omkring. Den här boken är så in på skinnet närgången, skitig och fasansfull. Slutet är… Nej, jag ska ingenting mer säga, men läs om du inte gjort det!

We have always lived in the castle av Shirley Jackson – här finns det inget att förstå (nästan), det är bara underbart förvridet och mörkt. Jag kan inte beskriva på annat sätt än att jag känner den som en bok i svartvitt, där finns inga färger, men skuggor på skuggor på skuggor.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs – en av de otäckaste böcker jag läst, på ett blodigt, påtagligt och väldigt kroppsligt sätt. Jag vill läsa om den genast känner jag!

En själasörjares dilemma av Göran Bergstrand – Den här boken sticker ut eftersom det är en personlig och dokumentär skildring av själasörjandets vedermödor i allmänhet och med särskilt ljus på unge fängelseprästen Malte Hasselqvist som fick uppdraget att få Anna Månsdotter (hon som kallades Yngsjömörderskan och syns på bilden ovan) att erkänna sin skuld och överlämna sig till Gud. Hon vägrade och själasörjarens kval inför detta leder till tvivel och en mycket intressant bok om tro, tvivel och medmänsklighet. Det handlar mycket litet om mordet men mycket mycket om dess konsekvenser.

Ett möte med Louise Glück i tre akter

Jag analyserar inte längre dikter och verk utifrån så mycket annat än mig själv. Jag gjorde det och fick nog när jag läste litteraturvetenskap. Nu är jag rätt ointresserad av vad författaren vill och har fullt fokus på vad jag känner, vad jag tycker att författaren och poesin säger till just mig (jag har gått över till någon sorts egoistisk poesiläsning helt enkelt). Därför har jag inte läst efterorden i de här böckerna och jag har inte heller läst särskilt mycket om vad belästa människor tycker om Louise Glück. För mig betyder rytm och hur det känns i mig allt.

Jag har läst tre böcker av förra årets nobelpristagare och som ni ska se var vi inte riktigt vänner till en början. I läsordning:

Vild iris
Jag vet inte riktigt om vad Vild iris handlar, men huvudproblemet är att den inte alls känns i mig. Mycket natur är det och det brukar jag gilla, men ingenting… Jag misstänker att vi möttes vid fel tidpunkt, men tänker för en stund att det kanske är så att Louise Glück inte är för mig. Tack och lov klev poesivänner (och instagram-vänner) in och styrde mig vidare, mot myterna.

Averno
Här händer det. Averno tar spjärn i myten om Persefone (flickan som hämtas (eller rövas bort beroende på vilken version man läser) av Hades). Averno blir därifrån och runt myten en berättelse om hur flickor blir kvinnor, hur man får och ser sin själ, hur tiden och årstiderna rör sig och vi med dem. Hur svårt och komplext allt är och hur lite man vet om sig och om allt som är självet. Jag vet inte om det är hur hon använder sig av myten för att förstå verkligheten eller om det är något helt annat, men här talar hon till mig öga mot öga. Här berörs jag. Här vill (och får) jag vila.

Meadowlands
I Meadowlands är det mot myterna om Odysseus, Penelope och (kanske främst) Telemachos Louise Glück tar spjärn. Hon behandlar den långa skilsmässan mellan man och hustru och väver in den slutgiltiga skilsmässan i ett sorts prosaiskt nu. Jag tycker fortsatt om de här sammanvävningarna och att Glücks diktsamlingar hänger ihop och berättar en historia. Och så är hon lite underfundigt humoristisk också, det är fint.

Sammantaget så måste jag säga att jag trots den svajiga starten uppskattar Louise Glück mycket, kanske framförallt för den egna formen hon funnit. Och så är det ju ingen hemlighet att jag gillar myter och tolkningar av dem. Att läsa Averno och Meadowland var för mig som att vara inbegripen i ett lågmält samtal med poeten och det tyckte jag mycket om, det är inte så lätt att få till den känslan. Det kan till och med vara det jag söker när jag läser poesi. Jag kommer definitivt leta mig vidare in i Louise Glücks poesivärld och jag ser fram emot många utmanande och vilsamma samtal framöver.

VILD IRIS / AVERNO / MEADOWLANDS
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2020)
Översättare: Jonas Brun / Jonas Brun / Stewe Claesson

Om omfamningar av Friederike Mayröcker

Å det här tycker jag om!

Jag ska inte låtsas att jag begriper mig på Friederike Mayröcker eller vad hon försöker göra, och ändå förstår jag allt. Om omfamningar är ett märkligt mellanting mellan lyrik, prosalyrik och något alldeles eget, jag förmår inte sätta ord på det.

Vanligen försöker jag läsa poesi långsamt men Friederike Mayröcker skriver med en frenesi som tvingar fram ett högt tempo. Jag kastar i mig, helsväljer, vänder tillbaka, känner den där hisnande känslan i maggropen när något landar eller jag flyger en bit ovan marken. Som att åka karusell är det att läsa Friederike Mayröcker, med den skillnaden att jag aldrig tyckt om att åka karusell.

Om omfamningar är ömsinta nedslag i närhet, fysisk och andlig närhet som berör. Jag känner sommarvinden mot min hud och jag kan känna någons armar om mig. Det är en märklig upplevelse, en förunderlig upplevelse att läsa detta mitt i den allra mörkaste vintern när denna närhet förvägrats oss så länge. Friederike Mayröcker beskriver det så bra att det nästan känns verkligt, så som stor poesi är.

Å som jag önskar att de inte gett det där nobelpriset till Handke, det hade passat så oändligt mycket bättre hos hans landsmaninnan Mayröcker.

OM OMFAMNINGAR
Författare: Friederike Mayröcker
Förlag: Ellerströms (2013)
Översättare: Ulla Ekblad-Forsgren, originaltitel: Von den Umarmungen
Hanna på Feministbiblioteket var den som tipsade mig om Friederike Mayröcker, hennes text om boken kan du läsa här.

En isoleringscell med gula tapeter

Det här med instängdhet och kanske framförallt känslan av instängdhet är intressant. Jag sitter i skrivandes stund på en food court mitt i en galleria, tidigt på morgonen, luftigt, lagom folkigt*. Och jag kan knappt andas för känslan av att vara instängd. Och allt är den gula tapetens fel. Novellen alltså (den som finns i en jättefin nyutgåva nu, men som jag läst i jätteslitet och gammalt biblioteksutförande). Det finns vissa berättelser som tar en i hand, leder in en inuti sig själv och sen lämnar en där utan nycklar att ta sig ut. Det går förstås att ta sig ut, men det är lite knepigt och andnöden kvarstår tills man lärt sig att ta in luft igen.

En av de saker som intresserar mig med böcker som Den gula tapeten är hur instängdhet i det inre kan vara mycket mer allomfattande än i ett verkligt, världsligt, fängelse. Jag tänker mycket på Memorys bok här, hur Memory och hennes medfångar sitter fängslade under rätt hemska förhållanden och vet att de ska göra det resten av livet. Ändå finns där en frihet i samtalet, i själva livet, som saknas hos exempelvis jaget i Den gula tapeten. Jag ska inte gå in på handlingen så mycket alls här eftersom novellen är så kort och komplicerad att minsta lilla skulle kunna förstöra din läsning. Men instängd är hon, paralyserad, ensam också tillsammans. Och jag tror att det är där kärnpunkten finns för mig, det där när någon låsts in i sitt inre så att alla runt omkring verkar vara utomstående och långt borta också när de finns i samma rum. De där fängelserna som inte släpper in kärlek, vänskap och närhet… I ett verkligt fängelse kan det finnas plats för sånt. Hos Memory, i Rita Hayworth and the Shawshank redemption, kanske hos Grace Marks, definitivt i gamla fängelseklassikern Bangkok Hilton. Det inre fängelset är alltid en isoleringscell, tack och lov är det sällan en livstidsdom. Jag låter det vara osagt här om det är fullkomligt, förlåtande eller för livet i Den gula tapeten. Läs den (om du törs).


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo våren 2018.

* i mars 2018s nu alltså, här och idag 2021 sitter jag inte i någon folklig galleria…

Det kan alltid bli värre av Lotta Sjöberg

Det jag tycker allra mest om med Det kan alltid bli värre är hur den visar att det är alldeles lagom rimligt att må rätt dåligt i sitt liv. Det finns skäl att ha ångest över klimat och rasister och döden och allt som har med februari att göra. Hela boken är som att komma in i ett tryggt rum där man får tycka, tänka, säga och känna det man känner. Här får man vara ful och fel och svartluddig i hela inombordet. Det är ok, det är till och med det normala.

Det kan alltid bli värre är en seriebok skriven och tecknad av någon som vet att det värsta man kan säga till en deppig typ är ”välj glädje”. Det är en bok som ser att ångest kan komma inifrån utan någon jäkla anledning, men att det också finns miljoner yttre påverkansanledningar som kan ligga bakom.

Det är befriande att läsa den här boken. Jag skrattar lite, men skulle inte säga att den är rolig. Det är mer av förtvivlade skratt. Men det är inte dåligt det heller. Jag tycker oändligt mycket om Det kan alltid bli värre, det gör jag.

DET KAN ALLTID BLI VÄRRE
Författare: Lotta Sjöberg
Förlag: Galago (2014)

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.