Blå piller av Frederik Peeters

Blå piller är inte alls någon sorglig bok, den är istället eftertänksam, vemodig och djupt kärleksfull, och ändå gråter jag som ett barn mot slutet. Det är epilogen som får mig dit, när jag får träffa dem alla igen efter 13 år och de lever och mår bra. Sånt kan man också gråta en skvätt över.

Blå piller är en självbiografisk serieroman om en kärleksrelation, om Frederik som träffar Cati, förälskar sig och försöker skapa ett liv tillsammans med henne och hennes son. Det enda som skiljer deras berättelse från andras är en väldigt stor liten grej, att Cati och hennes lille son är hiv-positiva. Sjukdomen leder förstås till mycken ångest, inte minst för Cati som hanterar att hon fört den vidare till sonen. Där finns berättelser om sociala stigman, om sorger och rädsla för hur det ska bli i framtiden. Cati får höra att hon kommer se sin son dö, det blir inte så och det är därför den där epilogen blir så stark. För det och för det faktum att det är mycket lättare att leva med sjukdomen idag än då.

Allra mest är Blå piller en berättelse om kärlek, den vardagliga och stora varianten som vi alla kan känna igen oss i. Om att försöka skapa en familj utifrån de förutsättningar man har och om att inte försjunka i fördomar och diffusa föreställningar. Det finns kunskap att ta till sig och det finns kärlek.

BLÅ PILLER
Författare: Frederik Peeters
Förlag: Epix (2018)
Översättare: Horst Schröder, originaltitel: Pilules Bleues
Köp den t.ex. här eller här.

The wych elm av Tana French

Om man vill ha lättläst, snabbläst och lättsmält ska man läsa något annat, men om man inte är rädd för att hantera lite motstånd för att ta sig till kärnan av en mörk och tung berättelse, då är Tana French den man ska söka sig till. The wych elm är dessutom en bok som dyker ner i de allra mörkaste och skitigaste delarna av att vara människa. Att läsa om Toby är som att gå genom en vindlande korridor av undermedvetenhet där dörrar öppnas och stängs så snabbt att man inte kan vara säker på att man sett det. Och att följa med Toby dit ner är onekligen som att gå in i sin egen korridor och inte riktigt vara säker på att komma ut med förståndet i behåll. Det är fantastiskt.

The wych elm är ingen Broken harbour, som är så bra att jag inte tror att någon skulle läsa och inte gilla, det finns säkert läsare som inte fångas in av den här berättelsen. Det tog mig nog 150 sidor eller mer innan jag var fast och jag hade troligen inte läst vidare om jag inte vetat av erfarenhet att det alltid, alltid är värt att ta sig igenom det som inte känns alldeles glimrande hos Tana French eftersom jag snart kommer sugas in och sen kommer det visa sig att det var glimrigt också i starten, det var bara jag som inte kunde se det.

Jag har en särskild plats i mitt hjärta för författare som tvingar mig att kämpa lite för att sen ge mig en massiv belöning i form av en fantastisk läsupplevelse. Margaret Atwood, Hilary Mantel, Colm Toibin och Virginia Woolf är sådana författare, och Tana French. De har också det gemensamt att de aldrig gör mig besviken, också det som är halvdant är riktigt bra. Och The wych elm är inte en halvdan bok.

THE WYTCH ELM
Författare: Tana French
Förlag: Penguin Viking (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Flickan av Lisa Gidlöf

Jag kan inte säga annat än att Flickan är en väldigt konstig bok, en motsträvig läsupplevelse. Jag gillar formen, prosalyrik, men det här är ändå inte riktigt min grej. Det är lite för köttigt och kroppsligt på något sätt.

Men visst är jag fascinerad, jag bråkar jättemycket för att få ordning på vad det egentligen är jag läst. Jag tror att det handlar om att bli kvinna, att förhålla sig till sina olika åldrar och personer, men jag är inte helt säker. Flera av bilderna, som de med fåglarna, är fantastiskt fantasiretande och vackra. Annat är bara märkligt. Jag tror att jag gillar Flickan, men jag älskar henne inte. Det kanske inte heller är meningen.

FLICKAN
Författare: Lisa Gidlöf
Förlag: Vendels förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

När allt förändrades av Anna Clarén

När allt förändrades är en djupt personlig bok, en blandning av fotokonst och poesi, kanske prosalyrik. Det är en bok jag inte kan säga så mycket om, för att den är så djupt personlig och för att den samtidigt viskar till mig i ett av de där privata inre rummen som jag inte öppnar dörren till för någon.

När allt förändrades handlar om en familj där yngsta barnet lever i en bubbla, diagnosticeras med autism, påverkar allt. Det är en bok om när ingenting blir som man tänkt sig och drömt och hur man kan förhålla sig till det.

Det finns några rader i den här boken som talar om en så djup förtvivlan att det nästan inte går att ta in den. Jag skulle aldrig kunna öppna upp och visa på det här sättet, men jag är väldigt glad att Anna Clarén gör det.

NÄR ALLT FÖRÄNDRADES
Författare: Anna Clarén
Förlag: Bokförlaget Max Ström (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Misslyckas igen, misslyckas bättre av John Ajvide Lindqvist

Jag har en väldigt stark relation till John Ajvide Lindqvists böcker och det är lite av en förutsättning för att uppskatta Misslyckas igen, misslyckas bättre fullt ut. Jag tror absolut att man kan gilla den som en skrivdagbok och kanske också inspirerande tänkebok om skrivande annars också, men den där extra dimensionen kräver nog inlästhet.

Av John Ajvide Lindkvist har jag läst och tyckt om:
Låt den rätte komma in: läste jag på en vampyrkurs på universitet långt efter mina första möten med JAL. Jag tyckte mycket om den.

Hantering av odöda: Lästes med ammande förstföding vid bröstet (och innan jag hade bokblogg) och det spelade förstås roll, tanken på små döda barn som kommer tillbaka gräver ännu lättare hål på hjärtat då.

Människohamn: Minns jag som oerhört sorglig och suggestiv. En av mina starkaste läsupplevelser, också svår på grund av förälder och tanken på att förlora ett barn, liksom bara tappa bort, naturligtvis är omöjlig.

Lilla stjärna: Är enligt mig John Ajvide Lindqvists allra bästa bok så här långt, den kändes språkligt oerhört välgenomarbetad.

Himmelstrand: har jag fortfarande inte kommit över. Det finns skrämmande och fina element i boken, men att jag inte begrep något av slutet har bitit sig kvar. Jag tror att jag nu ändå jobbat mig igenom besvikelsen till att landa i en beundran för en författare som vågar släppa sarjen så totalt. Lite coolt är det ju.

Rörelsen: tyckte jag lite om igen, men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till älsket från de tidigare böckerna.

X har jag inte läst, men jag ska vad det lider.

Dessutom har jag läst novellsamlingen Pappersväggar (innan jag började skriva om böcker), Låt de gamla drömmarna dö och kortromanen Tjärven

I Misslyckad igen, misslyckas bättre får jag läsa om alla tankar som inte blev i de olika romanerna, sånt som påbörjades på en plats och lyftes vidare till en annan. Jag får vara med när karaktärer föds och jag får veta vad författaren själv tycker om sina olika romaner, jag får också lära mig att vi är rätt överens där (även om jag tycker att han ger Hantering av odöda för lite kärlek). Och så får jag förstå att han läser och tar till sig av recensioner, vilket förstås får mig att undra om jag var för hård i min text om Himmelstrand, men jag gick tillbaka och känner mig rätt ok med den ändå.

Jag brer ut mig mer om boken på Kulturkollo idag, läs vidare här.

MISSLYCKAS IGEN, MISSLYCKAS BÄTTRE. ANTECKNINGAR OM SKRÄCK OCH SKRIVANDE
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker.

Glöm mig av Alex Schulman

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här texten. Kanske måste jag, trots att jag bestämt mig för att inte landa för mycket där, låta det handla lite om mig. Jag bodde (nästan) granne med familjen Schulman några år under uppväxten, de bodde några hus bort på min lilla gata i mitt lilla värmländska samhälle. Jag minns Alexander från förskolan (han var ett år äldre än jag och därför naturligtvis oerhört vuxen, sex år), hans pappa hade jobbat med Hylands hörna så honom la man märke till (det hade man gjort annars också, han var stor, bullrig och lite skrämmande), Lisette var så mycket yngre än Allan, det pratades det nog lite om. Och så var hon förstås dotter till Sven Stolpe, det var stort. Själv minns jag allra mest Carl-Johan som aldrig verkade lämna sin trehjuling. Sen flyttade de och blev någon sorts historia. När sen Alexander dök upp, som Alex och skrev elakt och plumpt i bloggar tyckte jag att det var lite pinsamt, som om jag hade en koppling till honom och det han gjorde. Han har ju bättrat sig med tiden, men jag har inte riktigt lyckats släppa det där att han betedde sig så svinigt. Det är anledningen till att jag inte läst någon av hans böcker förrän nu.

Glöm mig är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den skildrar en så djup tragik att det är svårt att ta in allt. Alex medberoende och smärta, men också Lisettes totala mörker och misär. Och så undrar jag om hon, som Alex, någonsin mötte den där lilla flickan som var hon, som behandlades så fruktansvärt illa av sin egen pappa. Den store Sven Stolpe gillar jag för övrigt inte alls, och då har jag inte ens hunnit läsa Schulmans senaste bok där jag misstänker att han avslöjas som det praktsvin han verkar ha varit.

Jag tänker mycket på vikten av att våga möta sitt barnjag. Jag umgås ganska mycket med den där flickan som var jag i olika åldrar. Jag var inte särskilt snäll mot henne då, det fanns andra som inte var särskilt snälla mot henne. Jag märker att det hjälper att tänka snällt om henne idag, det läker några av såren. Att umgås med mitt inre barn, hålla henne lite då och då, gör mig till en helare människa och bättre förälder. Att det sen är smärtsamt och svårt är en annan femma. Och bara för att jag lite självgott framhåller det som en bra grej betyder det inte att jag lyckas alltid. Jag tänker att Glöm mig är Alex Schulmans försök att möta sin mamma och sitt själv. Jag känner att han skulle kunna vara lite snällare mot sig själv. Mot barnet som var och är han. Ibland går allt sönder och det är ingens fel. Man måste kanske förlåta en förälder som fallit (i alla fall behöver Alex det och jag tycker att han beskriver väldigt fint varför och hur och hur komplicerat allt är), men man måste också förlåta sig själv.

I den där beskrivningen av Lisette och Sven är det lätt att dra den raka linjen till Alex och hans beteende i början av bloggkarriären, han gör det själv. Jag tycker om att han tänker att han borde bryta traditionen för att inte föra hat vidare till nästa generation. Jag tror att han har kommit en bit påväg i det projektet. Och det är stort och berömvärt. Att erkänna ett mönster är tufft, att bryta det smått omöjligt. Vi kan bara göra så gott vi kan.

GLÖM MIG
Författare: Alex Schulman
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Just nu just här

Näset av Hanneriina Moisseinen

Denna seriebok handlar om hur människor tvingas fly kriget, hur andra tvingas strida i det och hur de alla förstörs i olika grad av det de ser, gör och upplever.

Näset är Karelska näset och flykten är undan de ryska trupperna och striderna mellan de finska och ryska arméerna. Men det spelar egentligen mindre roll. Det som är viktigt är armodet, umbärandena, orden som fattas. Jag tycker så mycket om att det här är en bok nästan helt utan ord. Det finns liksom inte ord för att beskriva det som händer. Bilderna räcker. Blandningen mellan tecknade bilder och foton är också väldigt effektivt.

Näset är en i det närmaste meditativ läsupplevelse om det yttersta eländet. Ändå finns det lite hopp, också det yttersta kan överlevas. På något sätt.

NÄSET
Författare: Hanneriina Moisseinen
Förlag: Lystring (2018)
Översättare: Jocke Laitala, originaltitel: Kannas
Köp den t.ex. här eller här.

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Hur hittar man ord att beskriva en läsupplevelse som den jag haft med Kärleken Antarktis? Förmår jag ens försöka?

Bokens jag är död, Sara Stridsberg låter henne återkomma igen och igen till den där skogsgläntan där hon mördades och styckades. Hennes kropp skändades och huvudet sänktes i det frätande vattnet. Allt tog slut. Och ändå finns hon där med sin röst och vägrar sluta berätta. Hon berättar om mordet, om och om igen. Men hon återvänder också till sina mest avgörande ögonblick i livet. När hon förlorade sin lille bror. När hon började använda droger, när hon träffade Shane, när Valle kom och gick förlorad. Och så följer hon dem genom livet, föräldrarna, barnen. Jag vet inte vad som är värst, det förflutna hon beskriver eller framtiden som blev deras på grund av henne.

Sara Stridsberg är en av våra främsta författare, Kärlekens Antarktis är nog kanske hennes bästa bok. Nu gäller det bara att överleva att ha läst den.

KÄRLEKENS ANTARKTIS
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturloggen, och dagarna går…, Feministbiblioteket

Älven av Anna Karin Palm

Eine kleine råd: läs inte Anna Karin Palms novell Älven på tåg. Det blir så pinsamt när du börjar gråta. Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll, mer offentlig gråt åt folket?

Älven är en oerhört finstämd berättelse om hur vardagen kan slitas sönder nästan omärkligt försiktigt och ändå är förstås chocken total. Vi möter henne, huvudpersonen, när hon är på väg med grannen för att se platsen där det verkar som att mannens skoter gått genom älven. Ni kan ju tänka er. Och de har ett väldigt vardagligt förhållande, ett sånt där som de flesta av oss har, lite skakigare kanske, men många kan nog känna igen det också.

Jag mäktar inte med att beskriva den här novellen mer, men det kan jag säga att Älven är precis så som en novell ska vara. Inte ett ord för mycket. Inte en historia utan någon viktig aspekt utan verkligen en hel historia. Läs den kanske inte på tåg, men läs den!

ÄLVEN
Författare: Anna Karin Palm
Förlag: Novellix (2016)
Inläsare: författaren

Cementträdgården av Ian McEwan

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om Cementträdgården. Den är så säregen, kanske konstig och alldeles, alldeles egen. Jag tycker om den och inte, den liksom bara är och flyter omkring i mitt huvud.

Cementträdgården är Ian McEwans debutroman och det är min andra roman (efter På Chesil beach) av honom. Kanske kan jag säga att det är atmosfären som är hans grej. Att beskriva stämningar och outtalade saker som ligger i bakgrunden och stör hela tiden när man har svårt att få syn på dem. I Cementträdgården är det en syskonskara som står i centrum, allt är väldigt grått och obestämt runt dem också innan modern dör, men sen blir det outhärdligt. Och precis som vanligt. Samtidigt.

Jag vet som sagt inte om jag tycker om Cementträdgården, men Ian McEwan fascinerar mig oerhört. Jag vill verkligen utforska vidare, gå djupare in i hans stämningar och hitta nya världar här bredvid vår egen. Jag tror inte att det är möjligt att få nog av ett sånt författarskap.

CEMENTTRÄDGÅRDEN
Författare: Ian McEwan
Förlag: Brombergs (2010)
Översättare: Annika Preis, originaltitel: The cement garden
Köp den t.ex. här eller här.