Karantändagboken av Elin Lucassi

Jag gillar Elin Lucassi, så också när jag läser Karantändagboken, och ändå är den rätt jobbig att ta sig igenom.

Skildringen är på pricken, det finns så mycket igenkänning, så många påminnelser om sånt jag glömt. Och kanske är det det som är det jobbiga. Glömskan är en filt jag svept in mig i för att orka.

Känslan av att vi förlorat något, kanske oss själva, som vi aldrig kommer kunna få tillbaka växer och växer under läsningen av den här boken. Det hjälper väl inte heller med alla restriktioner och smittan som skenar och känslan av att det aldrig ska ta slut.

Jag är en sån där som gärna håller mig för mig själv och inte gör så mycket. Jag har inte missat massor av roliga saker som ställts in och jag har inte lidit av att begränsa mitt umgänge. Men jag skulle förstås gärna vara den som bestämmer över mitt eget liv. Och Karantändagboken påminner mig om att det inte är så jäkla konstigt att vi inte mått så bra de senaste åren. Själv har jag hållit det ifrån mig och tänkt att eftersom jag är så solitär så påverkas jag inte så mycket, mitt depp och min galopperande ångest beror säkert på att jag är sån här. Nu ser jag kanske mer att vi är lite sönder som samhälle och kollektiv och då är det svårt att hjälpa varandra. Jag är trasig inuti på grund av allt som hänt de senaste åren (inte bara pandemin) och det gör det varken lättare eller svårare, men det känns viktigt att minnas.

Pandemin kommer inte lämna oss än på länge, och kriser (klimatkriser, nya pandemier…) vet vi kommer följa på den, det är sorgligt men sant. Därför har vi inte så mycket annat val än att försöka dra lärdom av det vi går igenom nu. Det är inte mitt jobb att bestämma hur samhället ska hantera nästa pandemi, men det är mitt jobb att lära och hitta ett sätt att själv göra det. Ett sätt är att lyfta på den där glömskefilten och försöka förstå vad det är som hänt, händer och känns. Karantändagboken är ett bra hjälpmedel för det.

KARANTÄNDAGBOKEN
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Galago (2021)

Abc-Morden av Agatha Christie

Häromdagen skrev jag i en text om en annan Agatha Christie-deckare (4:50 från Paddington) att den inte var hennes allra bästa, den här boken är nog faktiskt det. Tidigare har jag gillat Och så var det bara en allra bäst och trott att det var på grund av att varken Marple eller Poirot är med (de är som ni vet rätt irriterande), men nu förstår jag att det är för att den bryter mönstret och det gör också Abc-morden.

Handlingen i korthet: Poirot får ett brev om att ett mord ska begås i en stad som inleds med bokstaven A och mycket riktigt hittas en kvinna mördad i staden, hennes namn börjar på A. Ett nytt brev kommer om stad och person på bokstaven B. Och så vidare tyvärr. Det hela är väldigt obehagligt (jag brukar inte ha svårt att sova efter Christie-deckare, men här hade jag det) och krypande, man tror att man vet hur allt hänger ihop och till slut inser man att man inte hade en aning.

Agatha Christie är väldigt skicklig och det märks att hon gillar att skriva nytänkande deckare och bryta mot de konventioner hon verkar inom. Mitt bland konventionella (och bra) pusseldeckare som levererar det man förväntar sig så skriver hon något helt annat och man är som läsare helt bortkollrad. Jag älskar det!

ABC-MORDEN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Albert Bonniers förlag (min upplaga 1982)
Översättare: Einar Thermænius
En Hercule Poirot-deckare

4:50 från Paddington av Agatha Christie

Jag drabbades av läsleda i december. Efter att julromanerna tappat sin dragningskraft (vilket de alltid gör allra senast till lucia) och jag inte kunde komma på vad annat jag skulle läsa. Då kom jag att tänka på den universallösning som är gamla deckarklassiker. Det brukar vara Maria Lang, men nu blev det Agatha Christie.

I 4:50 från Paddington är det miss Marple som är mästerdetektiven. Hennes väninna bevittnar ett förfärligt mord på ett parallellgående tåg på väg till miss Marple. Naturligtvis måste damerna nysta och reda ut och till slut lösa gåtan.

4:50 från Paddington är inte Agatha Christies bästa deckare, men hennes lägstanivå är galet hög och det går väldigt snabbt att bli indragen i mysteriet med kvinnan som mördas och försvinner. Visst anar jag att just hen är mördaren, men under historiens gång anar jag att varenda en är inblandad så det säger inte så mycket om min slutledningsförmåga eller Christies historiebyggande.

Läsleda botas lämpligt med deckarklassiker, det kan konstateras.

4:50 FRÅN PADDINGTON
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark (2013)
Översättare: Helen Ljungmark

Mest tänker jag på Mårran

Det var trevligt att återbesöka Mumin igen häromveckan så jag tänkte köra på med ytterligare en gammal text från Kulturkollo (den här gången från juni 2020).


Mest tänker jag på Mårran

När jag 2016 gick in i min utmattning hade jag sällskap av mumintroll och snorkfröknar där inne i mörkret, det har jag redan skrivit om. Nu när vi våren 2020 gått in i en sorts gemensam utmattning (stresspåslaget! Ångesten! Ensamheten! Oron!) ska vi också fira att Mumintrollet funnits i 75 år. Inget kunde passa bättre.

Jag tänker mest på Mårran. Så mycket tänker jag på Mårran! När jag lyssnade på Pappan och havet förstod jag (och Mumintrollet) henne äntligen. Dessförinnan var hon den skrämmande, nedfrysande dödsbringaren som förde kölden med sig vart hon gick. Och sen såg vi att hon ju bara ville finnas nära, ville få dansa i ljuset en liten stund. Det är så att man kan börja gråta sådär utan att veta om det är av sorg eller lättnad. Det har jag tänkt mycket över i vår utan att helt få det att gå ihop, tills det föll på plats.

Jag har alltid tänkt mig som en solitär, en ensamvarg som trivs bäst på egen hand. Eremiten i Skrotnisse var redan i barndomen en förebild och drömlevare. Sen kom pandemin och jag fick förstå den här skillnaden mellan självvald ensamhet och påtvingad en gång för alla och jag såg mig själv i Mårran ännu mer. För visst vill jag vara för mig själv. Visst vill jag helst slippa sociala sammanhang för fler än två. Men om jag inte får dansa med de andra och om jag inte får vara nära någon endaste så fryser jag också sönder allt runt omkring mig. Inklusive mig själv. Och då har jag ändå min familj som jag kan hänga med och krama på (nåja, en tredjedel av min flock kramas frivilligt, kattskrället tillåter det möjligen och resten vägrar). Mårran har ingen så alltså är storheten i Mumintrollets insikt och insläppande i ljuset oändlig. Monumental.

För mig ligger storheten med Tove Janssons muminvärlden just här, i det storslagna mitt i det vardagliga. Och i dagar som dessa när i alla fall jag kämpar med att hålla utmattning, magsår och psykbryt på avstånd behöver vi våra muminberättelser. Vi behöver Filifjonkor som städar sina hus, förfäder som bor under trappor och varelser som inte begriper det minsta om julgranar. Mumintrollen må fylla 75 år i år, men de har aldrig varit så behövda och trösterika som nu.

Må vi nu snart få göra som familjen gör i Kometen kommer, samla ihop våra tillhörigheter, vår nedsuttna krokan och varandra och gå hem. Och leva våra vardagliga liv igen.

Ellens val: Det nya livet av Helena Dahlgren

Ellens val: det nya livet är som en pralin – oerhört lättsmält och omöjligt att inte vilja ha mer av. Sen finns där lite flingsalt också i form av en lagom dos mörker. Det här är alltså perfekt avkopplingsläsning.

Ellen reser från sitt hem på landet in till staden. Hon ska ta reda på hur det står till med systern Isa som bor där med sin man och som inte hörts av på en stund. När hon kommer dit verkar ingen ha hört av vare sig Isa eller hennes man på ganska länge. Ellen står ganska handfallen, men träffar snart Gerda, en jämnårig flicka som tar henne under sina vingars beskydd. I Ljungsala får Ellen besöka biblioteket, hon träffar kvinnosakskvinnor och hon blir kär. Det är helt klart omtumlande alltihop.

Omtumlande för Ellen alltså, för mig som läsare är det väldigt vilsamt. Det känns bekant, men inte upprepande eller tråkigt. Jag vill förstås veta hur det ska gå för Ellen (och Isa!) och kommer läsa vidare i serien, men inte riktigt än. Jag tror jag sparar fortsättningen till en riktigt trött period, eller till sommarens semesterläsning. Det här är helt klart en serie att vila i.

ELLENS VAL: DET NYA LIVET
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Första delen i en serie.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Grim av Sara Bergmark Elfgren

Jag har med beräkning sparat på Sara Bergmark Elfgrens Grim. Av två anledningar där en var att jag ville inleda läsåret 2022 med en riktigt bra bok. Min huvudsakliga anledning till att vänta var dock att jag insåg att jag inte var psykisk stabil nog att läsa den när den kom. Jag testade lite då och förstod snart att det inte skulle vara bra för mig. Nu när tiden gått och läkt lite så blev det äntligen dags och jag är så väldigt glad över att den här boken finns. Grim är en bok som behövs eftersom den gör opratbara saker som psykisk ohälsa mycket pratbara.

Huvudpersonen är Kasper. Han delar namn med pappa Håkans bandpolare (som för det mesta kallade sig) Grim som dog under mystiska omständigheter nästan exakt tio år innan Kasper själv föddes. När Kasper börjar drömma om Grim och förstår att det finns ett band mellan dem är det inledningen på en lång och smärtsam mörkervandring mot något som kan bli förlösande eller katastrofalt.

Jag känner oerhört mycket med Kasper, men också med Håkan som vi lär känna i egna kapitel genom boken. Och så Grim som ingen av oss egentligen lär känna på djupet. Hela hans liv och hur det slutar gör mig så oerhört ledsen.

Jag är glad att Sara Bergmark Elfgren ger sig in i så oerhört stora projekt som detta. Jag förstår hur mycket research som ligger bakom inte för att det märks i texten utan för att det inte gör det. Hårdrocken, dödsmetallen, musiken och mörkret runt omkring spelar förstås stor roll, den är bakgrunden som behövs för att få fram berättelsen, men den är också viktig i sig själv. Jag har alltid gillat hårdrock och fascinerats av hårdrockarnas fascination för det kolsvarta och smärtsamma, det som finns vid sidan om och i oss. Men fascination är inte kunskap och kanske har jag inte lärt mig så mycket nytt nu när jag läst Grim, men jag förstår desto mer.

Det här är en berättelse om så mycket av det som ryms i våra vardagliga liv och så mycket vi bara kan tänka oss i ytterkanterna av det. Grim är ett ypperligt exempel på en ungdomsbok som är för alla och som talar till de unga jag som vi bär med oss oavsett hur länge sen det var som de var vi.

GRIM
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
Utspelar sig i samma universum som Norra latin
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Trollvinter

Vintern 2016 vill jag inte gärna minnas så noga. Då kunde jag inte tänka, sova, läsa, sätta ihop ord till meningar eller egentligen existera särskilt bra. Jag var tokutmattad helt enkelt. Det var en förfärlig tid. Men det var också, förunderligt nog, en tid då mycket bra hände. Jag lärde mig saker under de där månaderna och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog gör det när man får chansen att gå i ide en vinter. När man tvingas umgås med sig själv och lära sig vad som egentligen spelar någon roll för en.

Jag lärde mig bland annat att Mumintrollet var en sån figur som betydde något för mig. När jag lyssnade till Mark Levengood som läste historierna (först Pappan och havet och Sent i november) för mig så var det min första egentliga kontakt med berättelserna. Och trygghetskänslan var total. Jag kom hem till Mumindalen och resten är historia. När jag befann mig i den där processen så skrev jag ett inlägg här om Mumin mot stress och till det inlägget fick jag en kommentar från Ela som berättade att hon alltid läser om Trollvinter såhär års.  I år när jag känner mig redo att återbesöka Mumindalen i sällskap av Levengood (jag har läst alla böckerna för min 11-åring sen dess, men det är ändå något annat) bestämde jag mig för att följa hennes exempel.

Trollvinter är ett nedstigande i mörkret, till vinterriket, och en chans att uppleva den där känslan av att det aldrig ska ta slut på ett helt nytt sätt. För Mumintrollet är det för allra första gången som han är vaken en vinter och han gillar det inte särskilt mycket. Jag har ju varit vaken några fler vintrar, men jag gillar det ändå inte…

Å vad jag känner igen Mumintrollets rädsla för att mörkret aldrig ska vika. Den där rädslan som blir till en kokande ilska. För visst är det så att det inte känns alldeles självklart att det faktiskt ska vända också i år. Vi får hoppas på att solen kommer tillbaka och att vi än en gång ska sitta på verandan och låta solen värma oss om ryggen.

Att lyssna på Trollvinter är att flyttas tillbaka. Det är lite, lite jobbigt och väldigt, väldigt fint och vilsamt. Att sitta och sticka och höra om Mumintrollets vinteräventyr är fortfarande avslappnande. Jag vidhåller att muminterapi mot stress fortsatt fungerar mycket fint.

Ett litet tips såhär när vintern passerat sitt allra mörkaste utan att ljuset hunnit att bryta igenom igen. Jag håller tummarna för att det ljusnar också i år.


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo i december 2018.

Årets bästa läsning 2021

Läsåret 2021 har varit ett riktigt ojämnt år. I maj och juni läste jag hur mycket bra som helst, majoriteten av mina böcker på den här listan kommer från den perioden och mycket lite av det jag läste under hösten har hittat hit (det var förstås mycket som var bra, men inte bra). Här hittar du mina favoriter och mina tre allra bästa är markerade.

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood

♥ Last night ♥ av Mhairi McFarlane. Underbart sorglig och bra bok, Mhairi bästa hittills.

En allvarsam lek av Sally Thorne. Fenomenal feelgood!

Sambo på försök av Beth O’Leary. Ljuvlig feelgood om folk som bor tillsammans men knappt möts.

Årets bästa fakta

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold. Välskriven, omskakande och mycket intressant.

När vi var samer av Mats Jonsson. Informativt, sorgligt och ilskeframkallande om samisk historia och samiskt liv.

Säg inget av Patrick Radden Keefe. Ruskig och lärorik skildring av ”the troubles” på Nordirland.

Årets bästa spänning

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson. Ljuvlig, långsam men hela tiden spännande deckare. Jag läste också Järtecken under sommaren och tyckte mycket om även den.

Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. En storslagen läsupplevelse i sex akter. Fädernas missgärningar kom ut i höstas och i mitt inlägg om den hittar du länkar till alla boktexter som jag skrev under hösten.

Årets bästa stillsamma och tänkvärda

♥ Em ♥ av Kim Thúy. En gnistrande fantastisk och förkrossande berättelse om vietnamkriget och dess arv.

♥ Djur ♥ av Lise Tremblay. Så fantastiskt fin och lågmäld berättelse om kärlekens och livets väsen.

En vacker dag av Tomas Bannerhed. En vidunderligt vacker och vilsam långsamläsningsbok om naturen och livet.

Konst. Essäer om extas och skamlöshet av Jeanette Winterson. Oemotståndligt inspirerande och skarpt om konst och livet.

Årets bästa klassiker

Vågorna av Virginia Woolf. En hänförande, böljande klassiker.

Sibyllan av Pär Lagerkvist. Genommörk klassiker om tro och tvivel.

Sammanfattningsvis: Ett gäng riktigt fina böcker och tre alldeles fenomenala – Em, Djur och Last night (i den ordningen).

Inferno i snö av Marie Bengts

Jag har länge sneglat på Marie Bengts 1950-talsdeckare om modeskaparen Hannah Lönn. Möjligen främst för att de viskar om att arvet efter Maria Lang upprätthålls, men också för att jag hört mycket gott om dem. Ändå var det först när juldeckaren Inferno i snö kom som jag gjorde slag i sak.

Inferno i snö är verkligen hänförande trevlig, på precis det där pusseldeckaraktiga Langsättet. När Hannah och hennes faster Lilly hamnar mitt i snöfåken på Öland tvingas de ta skydd på gården Hallerum och det de upplever där är verkligen många grader av galenskap. Folk driver livslånga agg, bråkar om småsaker, gömmer cigaretter för varandra, mördar och mördas och skrattar sådana där galna gärningsmannaskratt. Det är alldeles ljuvligt och inte en enda gång innan sanningen uppdagas gissar jag att den ser ut som den gör.

Jag kommer absolut läsa mer av Marie Bengts, jag ska bara kasta mig över Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang först, jag drabbades av ett plötsligt längt 😉

INFERNO I SNÖ
Författare: Marie Bengts
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Tredje boken i en serie, men den första jag läser av författaren.

Tio underbara, härliga, hemska dejter av Ashley Elston

Tio underbara, härliga, hemska dejter är en riktig julkaramell. Här finns familjen, vännerna och julmyset, allt!

Sophie har lyckats få fira jullovet hos mormor och morfar bara för att få veta att pojkvännen hon velat umgås med inte alls vill ha henne där. Eftersom Sophies familj är av den hjärtliga och bullriga sorten bestämmer de sig för att trösta Sophie genom att skicka henne på tio dejter under jullovet. Samtidigt ligger hennes syster sängbunden flera mil därifrån i förhoppning att hennes förlossning inte ska dra igång alldeles för snabbt.

Tio underbara, härliga, hemska dejter är riktigt charmig. Inte minst för att de allra flesta är väldigt sympatiska. Och vem gillar inte en stor bullrig familj (i alla fall om man kan begränsa det till att umgås med dem i bokform)? Riktigt juligt blir det också, på det där härliga sättet då man kan känna igen och förfasas på samma gång.

Det finns en sorts fortsättning också. 10 truths and a dare är inte alls julig utan snarare somrig av handlingen att döma. Huvudperson är Sophies kusin Olivia. Mer om den kan du läsa på författarens hemsida här.

TIO UNDERBARA, HÄRLIGA, HEMSKA DEJTER
Författare: Ashley Elston
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
Översättare: Sabina Söderlund, originaltitel: Ten blind dates