Psycho girl av Agnes Jakobsson

Mina två dominerande önskningar efter att ha läst om Agnes är (1) att få krama henne och (2) att få ge han den där Lillis en stor fet smäll. Visst är det väl synd om honom ibland och blablabla, men vem är det inte synd om ibland? Jag vill inte att Agnes ska omge sig med en sådan tröttsam energitjuv som aldrig någonsin ger något tillbaka.

I övrigt är Psycho girl en rätt jobbig läsning, bra, men jobbig. Det är så mycket bli vuxen, känna sig för, dricka för mycket, umgås med fel folk, umgås med rätt folk, finna sig själv, vara ledsen, inte veta vad man ska göra med sitt liv att den här medelåldershjärnan gör halt. Jag vill inte minnas och jag vill inte umgås med kroppsminnen av en så sjukt psykiskt instabil tid. Jag nöjer mig med att ha fått en liten glimt av den där världen och så fortsätter jag vidare i min mitt i livet-bubbla. Men jag hejar på Agnes, det gör jag verkligen.

PSYCHO GIRL
Författare: Agnes Jakobsson
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Bara lite till av Heidi Hakala

Det är förstås en slump att just den dagen jag samlade styrka nog att ge mig på att läsa Bara lite till av Heidi Hakala så såg jag vårens första ekorre i träden bakom huset. Ekorren (eller ekorrarna, jag förstår att det inte är samma) är djupt symbolisk för mig. Det var den jag satt och spanade på och efter den där hösten/vintern/våren när jag var utmattad. Den glädje jag känner över att ha överlevt det manifesteras i att jag alltid börjar smågråta lite av glädje så fort jag ser en ekorre i de där träden. Och vårens första ekorrgråt kom alltså när jag lyfte blicken från just den här boken just den där morgonen i mitten av mars.

Bara lite till är rätt jobbig att läsa med mitt bagage. Värst tycker jag skildringen av verkligheten som snurrar på är. Det där att inte kunna sova, att ta på sig mer, att förnuftsmässigt förstå en sak men inte känna den. Över huvud taget tycker jag att den där känslan som liknar att sitta inkapslad i en glasbubbla är väldigt väl beskriven, och sjuk jobbig att minnas.

En sak som sällan lyfts men som den här boken påminner mig om är vikten av samtalsstöd. Jag älskar på riktigt min terapeut som jag pratade med den där perioden och lite längre. Dels var det ju så att de där träffarna gav mig något att hänga upp tillvaron på. Jag tvingades försöka formulera mina känslor och kringilande tankar och sen kunde hon plocka ner mig från snurren. Jag avgudar hennes sätt att hålla mig lugn, att vara så krass, att ha sån oändlig erfarenhet av just det jag gick igenom att hon kunde förutse precis hur jag skulle tänka och reagera precis när. Vi pratade om sånt som legat och pyrt också, sånt som bidragit till kraschen även om det inte var direkt avgörande, hon hjälpte mig att hitta ett förhållningssätt till smärtor som inte kan göras så mycket åt. Hon hjälpte mig att förändra mitt liv och för det är jag henne evigt tacksam.

Bara lite till handlar kanske inte så mycket om att förändra sitt liv, den handlar mycket om vägen in i ett kaos och ett sammanbrott och sen skymtar vi vägen framåt och vidare. Jag hoppas att Sandra tar sig tid att titta efter ekorrarna (här en metafor för lite vad som, alla har vi nog vår egen variant av ekorrarna) och att hon hittar ett lugn och får det bra.

BARA LITE TILL
Författare: Heidi Hakala
Förlag: Förlaget (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

En sista semester av Michael Zadooran

Om det här varit något annat än en bokcirkelbok så hade jag inte läst ut den. Inte för att den är dålig, den är jättefin och bra på många sätt. Men den påminner för mycket om andra cancrar och demenser. Den tvingar mig att reflektera över sånt som jag redan tänker allt för mycket på – hur ska det bli att åldras? Tänk om jag förlorar mitt själv? Hur skulle jag och vi vilja ha det? En sista semester är en bok som gör mig väldigt, väldigt ledsen och hade jag kunnat välja bort det så hade jag gjort det.

Men visst är det fint när Ella tar med sin Alzheimerssjuka man på en sista resa mot Disney-land. Visst förstår jag och visst applåderar jag den på något sätt, men det smärtsamma ställer sig i vägen för att jag ska kunna uppleva boken på riktigt. Jag började rätt snabbt bara läsa i den när jag hade annat på gång samtidigt eller när jag hade trötthet att lägga som ett filter emellan, för att jag inte stod ut med det den väckte i mig och all denna gråt.

I efterhand är jag glad att jag orkade för det är som sagt en väldigt fin och tänkvärd bok. Som film är den också mycket bra och särskilt Donald Sutherland gör en glimrande rollprestation. Ett självklart läs och se-tips till alla som orkar.

EN SISTA SEMESTER
Författare: Michael Zadoorian
Förlag: HarperCollins nordic (2017)
Översättare: Gunilla Mattsson, originaltitel: The Leisure Seeker
Köp den t.ex. här eller här.

Blixt från oklar himmel av Sara Granér

Att skriva något vettigt om Sara Granérs Blixt från oklar himmel är relativt omöjligt tror jag. Varje sida i boken består av tre bilder där innehållet rimmar, bilderna hör inte alls ihop (bortsett från rimmet), utom när de gör det.

Det blir förstås absurt, det blir fantastiskt roligt och ibland blir det sådär oroande ont i magen-igt. Jag börjar också tänka på hur rikt vårt språk är och till slut landar jag i en känsla av att livet är stort och fullt av möjligheter om man låter bli att begränsa sig. Blixt från oklar himmel ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna ryms något i alla fall jag inte väntade. Det är rätt stort faktiskt.

BLIXT FRÅN OKLAR HIMMEL
Författare: Sara Granér
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

The stranger diaries at Elly Griffiths

Om man gillar Elly Griffiths väldigt mycket, men har tröttnat lite på de allt mer insnärjda relationerna i serien om Ruth Galloway så kan man med fördel slå sig ner i läsfåtöljen med hennes senaste, fristående (det kom ju nyss en ny Ruth-bok), roman The stranger diaries.

The stranger diaries bjuder ruvande gotisk skolmiljö, litterära referenser, ond bråd död och massor av mystiska människor som inte berättar hela sanningen. Och ändå är det väldigt vardagligt alltihop och jag lär mig rätt snabbt att gilla läraren Claire, hennes tonårsdotter Georgie och polisen Harbinder Kaur som står i centrum för virvelvinden av händelser. Och så Herbert, hunden, förstås.

Möjligen, möjligen är upplösningen lite för mycket någonting, men det är rakt igenom spännande och olycksbådande på det där trevliga sättet där man vet att det (förhoppningsvis) inte kommer sluta riktigt illa för någon man verkligen tycker om. The stranger diaries är en perfekt bok att läsa när man är lite sjuk och febrig som jag gjorde, man kommer väldigt lätt in i rätt stämning. Jag tar således inget ansvar för hur den upplevs av fullt friska och tillräkneliga läsare.

THE STRANGER DIARIES
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

30 dejter på 30 dagar av Sarah Title

Ibland vill jag bara ha total avkoppling i mitt läsande, något som jag vet att jag kommer lägga ifrån mig med en varm känsla i kroppen. Något som helt enkelt kan bilda motpol till allt det där eländiga jag läser. Nu vet jag att jag i sådana lägen kan plocka till mig en bok av Sarah Title.

Jag vet inte om biblioteksmiljön adderar till min läsupplevelse egentligen, lite kanske. Men det är mer Bernie jag gillar, hennes inre kamp och allmänna coolhet. Jag gillar Bernie när jag först möter henne och jag gillar henne lika mycket sen, när vissa tror att de gjort om henne, men jag och hon vet att hon är densamma.

Visst, det här är förutsägbart men det gör ingenting. Jag gillar att veta vad som ska hända i sådana här böcker. Och när vägen dit dessutom visar sig vara kantad av sånt som faktiskt är roligt på riktigt och dessutom är kryddad med diskussioner om feminism så blir jag riktigt glad. Jag kommer med all säkerhet söka mig till Sarah Titles Librarians in love-serie igen när andan faller på och eländesskildringarna kräver det.

30 DEJTER PÅ 30 DAGAR
Författare: Sarah Title
Förlag: Lovereads by Forum (2018)
Översättare: Katarina Falk, originaltitel: The Undateable
Första delen i serien Librarians in love.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

Hazard of time travel av Joyce Carol Oates

Det är länge sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och jag vet inte om Hazard of time travel kan sägas vara typisk eller inte. Den är särpräglad i alla fall, mystisk, undanglidande och sorgsen. Egentligen är det kanske en alldeles förfärligt deprimerande framtidsförutsägelse och dystopi. Jag säger kanske eftersom det är svårt att orientera sig i berättelsen, det är inte helt lätt att säga vad som är och vad som inte är riktigt ”verkligt”.

Sammanfattat och så spoilerfritt som möjligt är handlingen denna: en ung flicka som lever i en inte alls avlägsen framtid anklagas för ett brott och straffas genom att sändas till en annan plats och kanske tid. Hon möter någon som irriterar mig jättemycket, men som kanske har samma upplevelse av exil. Allt är mycket stillsamt och berättas av flickan själv, som också är mycket stillsam.

Jag har lyssnat på den här boken i över åtta timmar, men jag vet inte riktigt vad den är eller vad jag tycker om den. Jag tror att det är ett gott betyg.

HAZARD OF TIME TRAVEL
Författare: Joyce Carol Oates
Förlag: Harper audio (2018)
Inläsare: Andi Arndt

Sopigt av Derf Backderf

Om man vill få något att fundera kring det här med konsumtion, överkonsumtion och dess rester ger Derf Backderfs Sopigt jättebra bränsle till sådana tankegångar. Vill man inte fundera över det vore det nog bra om man läste för att komma på bättre tankar.

Det verkar alltigenom fasansfullt att köra sopbil och hantera avfall utifrån Derf Backderfs skruvade, självbiografiska betraktelse. Det är smutsigt förstås och chefen är skitjobbig och folk är sjukt irriterande. Men det är intressant också, hur de åker runt och betraktar alla dessa människor som kantar vägarna med sina egenheter.

Sopigt var Derf Backderfs första bok att ges ut på svenska. Den är inte i närheten av att gripa tag som mästerliga Min vän Dahmer gjorde, men det hänger nog mer ihop med ämnet än med utförandet. Sopigt är en intressant skildring av ett samhälle och det är absolut gott nog så.

SOPIGT. RAPPORT FRÅN EN SOPTIPP
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2017)
Översättare: Johan Andreasson, originaltitel: Trashed
Köp den t.ex. här eller här.

Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny

Böckerna om Three Pines och kommissarie Gamache är så härligt förrädiska. De ger sken av att vara lite lättsamma, flyktiga, nästan som om de bara skrapar på ytan. Och så rätt vad det är öppnar sig en avgrund, eller ett köttsår så djupt och infekterat att det inte går att värja sig. Det går helt enkelt inte att titta bort och genom att titta exponeras man för mänsklighetens och sitt eget innersta mörker. Högtravande, ja när jag beskriver det, men aldrig någonsin när Louise Penny gör det mot mig som läsare.

I Ett ohyggligt avslöjande öppnar mordfallet upp de där såren väldigt tidigt. Det känns inte heller som att det är över nu när det är över, jag vill inte att det ska vara så. Det här är utan tvekan så sorgligt som det hittills blivit i serien, avslutningen går så mycket i moll att jag nästan inte orkar mer och ändå vill jag slänga mig in i fortsättningen direkt. Men jag ska lugna mig, låta det här sjunka in och ge det lite tid. Det är en smula utmattande att stirra ner i avgrunden.

ETT OHYGGLIGT AVSLÖJANDE
Författare: Louise Penny
Förlag: Modern Audio (2018)
Inläsare: Mats Eklund
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord.

Blå piller av Frederik Peeters

Blå piller är inte alls någon sorglig bok, den är istället eftertänksam, vemodig och djupt kärleksfull, och ändå gråter jag som ett barn mot slutet. Det är epilogen som får mig dit, när jag får träffa dem alla igen efter 13 år och de lever och mår bra. Sånt kan man också gråta en skvätt över.

Blå piller är en självbiografisk serieroman om en kärleksrelation, om Frederik som träffar Cati, förälskar sig och försöker skapa ett liv tillsammans med henne och hennes son. Det enda som skiljer deras berättelse från andras är en väldigt stor liten grej, att Cati och hennes lille son är hiv-positiva. Sjukdomen leder förstås till mycken ångest, inte minst för Cati som hanterar att hon fört den vidare till sonen. Där finns berättelser om sociala stigman, om sorger och rädsla för hur det ska bli i framtiden. Cati får höra att hon kommer se sin son dö, det blir inte så och det är därför den där epilogen blir så stark. För det och för det faktum att det är mycket lättare att leva med sjukdomen idag än då.

Allra mest är Blå piller en berättelse om kärlek, den vardagliga och stora varianten som vi alla kan känna igen oss i. Om att försöka skapa en familj utifrån de förutsättningar man har och om att inte försjunka i fördomar och diffusa föreställningar. Det finns kunskap att ta till sig och det finns kärlek.

BLÅ PILLER
Författare: Frederik Peeters
Förlag: Epix (2018)
Översättare: Horst Schröder, originaltitel: Pilules Bleues
Köp den t.ex. här eller här.