Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson

När jag i somras skrev om den där boken (med den långa titeln) om Erebus och Terror tipsade Jspr mig om att det finns en serieroman om expeditionen och att jag borde läsa den. Sagt och gjort, jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst.

Det är inte meningen att man ska vara här är en hjärtskärande berättelse om en 14-årig pojke, Thomas Evans, som söker och får en plats som skeppspojke på Franklins skepp Terror. Inte bara är det förfärlig läsning för att man ju mer eller mindre vet hur det ska gå, att leva på ett fartyg på 1840-talet var heller ingen picknick i allmänhet och det skildras bra av Thomas Olsson.

Det sägs inte mycket i den här boken, lång tid förflyter över få serierutor och ändå blir det inte summariskt berättat. Och det finns tid till att låta landskapets ödslighet och besättningsmännens förtvivlan sätta sig och smitta.

Det är inte meningen att man ska vara här är en titel som väl beskriver min känsla inför de här vanvettiga expeditionerna. Det är verkligen inte meningen att man ska det om man inte begriper att lära och ta hjälp av dem som redan finns där. Boken tar också i det ämnet på ett fint sätt. Och Franklin kommer inte väl ut, oförvånande nog.

DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA VARA HÄR
Författare: Thomas Olsson
Förlag: Kartago (2016)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Det här har jag läst

Rodham av Curtis Sittenfeld

Det här är faktiskt lite jobbigt att skriva, jag vill ju vara med i gänget och jag vet att allt för många är det för att jag ska kunna hävda att det är hon och inte jag. Men det här med bokbloggandet hänger på ärligheten och jag kan inte riktigt älska Curtis Sittenfeld… Jag vet som sagt att jag borde, men vi klickar inte riktigt. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker, I en klass för sig och nu Rodham, och det kan ju finnas annat jag skulle tokälska, men jag vet inte om jag verkligen ska tröska på i någon sorts dumdristig envishet eller om jag bara ska acceptera att det här inte är en klubb där jag får vara med…

Grejen är den att jag inte ogillar Rodham (eller I en klass för sig heller för tydlighets skull), men jag är så himla ljummen där jag helst hade hoppats på flammande kärlek. Jag tycker att Rodham skriver fram Hilary rätt bra, som en om inte sympatisk som i alla fall begriplig och logisk karaktär, men jag känner henne inte. Bill ogillar jag å det grövsta, men det är förstås meningen och som det ska vara. Det jag tycker allra mest om, och som jag också såg mest fram emot, är det politiska spelet. Jag hade önskat att det inte kändes så korthugget ibland, jag hade velat ha mer av politisk strategi. Jag kan inte bestämma mig för om det ökar eller minskar min behållning av boken att den utgår från verkliga händelser och personer, visst är det kul när Donald Trump dyker upp (verkligen väldigt roligt, han fångas på pricken trots att han är med så lite), men ibland känns det lite som name dropping och cameoroller som ställer sig i vägen för det jag verkligen vill grotta ner mig i, strukturerna bakom att det som hände hände (och att det som inte hände hände här).

Jag är väldigt dubbel i min upplevelse alltså. Jag tycker inte illa om Rodham, men jag tycker heller inte särskilt mycket om den. Så får det naturligtvis vara, men jag hade som sagt hoppas på något annat, något mycket mer.

RODHAM
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Mattsson
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar.

Hamnet av Maggie O´Farrell

Först av allt ska konstateras att Hamnet är Maggie O’Farrells mästerverk, det är en fantastisk roman och den tog nästan kål på mig.

Jag började läsa Hamnet i maj, juni någon gång, men tog sen en paus eftersom jag snabbt insåg att den inte gjorde sig som parallelläsning till The mirror and the light, en historisk eländesroman åt gången räcker… Sen blev jag färdig med Cromwell i juli och kunde ta mig an O’Farrells bok. Och herregud…

Hamnet är berättelsen om pojken med det namnet och om hans systrar Judith och Susanna, om mormor Mary och pappan som inte får något namn men som blir den som skriver kända pjäser och till slut ska odödliggöra pojken med en tragedi i hans namn. Allra mest handlar det dock om Agnes (vi känner henne som Anne), Hamnet mamma och en huvudperson i sin egen rätt.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen, den är sirlig och fantastisk, den ska upplevas. Men jag vill säga ändå, som en varning att det finns pest här, noggrant beskriven pest och dess smittvägar. Barn dör här och de sörjs och det är fasansfullt realistiskt. Jag har gråtit ögonen ur mig några gånger och kämpat med en allmän sorgkänsla som inte alls varit lätt att bära. Hamnet ställer en inför de viktiga frågorna, de stora, hemska, djupa frågorna. Den gör ont och den kan förändra livet och känslan för livet. Men man måste vara beredd på det, om inte kan det bli mer smärtsamt än man anar. Så läs Hamnet för allt i världen, gör verkligen det, men tänk lite över när du är redo för den.

HAMNET
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Tinder press (2020). Boken kommer snart ut på svenska på Etta förlag Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Övervintra av Therese Widenfjord

När jag läser Therese Widenfjords diktsamling Övervintra (för övrigt ett av svenskans vackraste ord) upplever jag det lite som att vandra i dödsskuggans dal. Orden sätter sig till en början som ett skruvstäd kring hjärtat, de håller fast. Som gripklor nyper och sliter de. Det här är mycket smärtsam läsning, bitvis nästan ogenomträngligt tungt att läsa som utmattningsöverlevare. Men det blir lättare att andas om man bara vågar följa med en liten bit längre in.

Övervintra, som kan sägas vara en roman i poesiform, gömmer ett ursinne som väntar på att explodera, som måste få explodera för att något ska falla på plats. Här handlar det om det livsviktiga i att slita sig loss från gammalt utan att veta hur det nya ser ut, om det nya ens finns. Det handlar om ett mod så stort att det är svårt att begripa att vi alla bär det.

Jag älskar den språkliga experimentlustan här. Jag älskar naturen i huvudrollen, den snärjande skogen, friheten hos havet. Och så älskar jag hur berättelsen rör sig och blir till en lång, långsam resa mot något som kan bli ett hem.

ÖVERVINTRA
Författare: Therese Widenfjord
Förlag: Adlibris AB / Bläcklilja textproduktion (2020)

Jag glömmer dig aldrig av Sarah Dessen

Sarah Dessen är alltid väldigt bra och hennes böcker är alltid väldigt somriga, på det vemodiga sättet. Jag har egentligen svårt för att sätta ord på vad det är som gör dem till det de är för mig, men det handlar om värme tror jag. Hos Sarah Dessen försöker föräldrar och barn göra så gott de kan och kompisar är på riktigt. Här finns miljöer och människor som inkluderar och älskar och minns.

I Jag glömmer dig aldrig möter vi Emma Saylor och hennes familj, såväl den hon känner som den hon glömt. Hon hamnar hos mormor i badorten North lake och snabbt som ögat är hon upptagen i familjen och hon börjar minnas saker, och de som finns med henne minns åt henne. Hon lär känna sin mamma Waverly. Och att mamman dog på grund av sitt missbruk för flera år sen gör denna process väldigt dubbel och bitvis svår.

Jag läste Jag glömmer dig aldrig med regnet smattrande mot fönstret en dag i min sista semestervecka. Det var alldeles, alldeles perfekt.

JAG GLÖMMER DIG ALDRIG
Författare: Sara Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
Översättare: Åsa Kempe, originaltitel: The rest of the story
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

The long way home av Louise Penny

I Louise Pennys tionde bok om Armand Gamache hittar jag hela serien kondenserad i en bok. Det är lugnt, stillsamt (bitvis sövande), det är smärtsamt och mörkt, på djupet, i mig. Oerhört stor del av boken ägnas åt att en eller flera av huvudpersonerna studerar konst, analyserar konst, talar om konstens väsen, om inspiration och skapande. Det låter tråkigt och är det ibland, men på ett bra sätt. Det är svårt att förklara. Det är allt som är bra med den här serien, att det handlar om de här människorna och att man ibland bara umgås med dem, lever med i deras liv.

I The long way home (Den långa vägen hem
hem när den kommer i svensk översättning i dagarna) har Armand Gamache lämnat polisen och har slagit sig ner med sin hustru i Three Pines. Han slåss mot gamla demoner och skador, men mår på det hela taget ganska bra. Tills Clara ber om hjälp att hitta sin man Peter som varit borta ett tag, nu lite för länge.

Det här är en annorlunda bok för att vara deckare, men inte för att vara en bok i den här serien, är du inbiten läsare av den blir du inte besviken även om det på många sätt är en sorts mellanbok.

THE LONG WAY HOME
Författare: Louise Penny
Förlag: Gale (2014)
Detta är den nionde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Ett minnesvärt frieri av Julia Quinn

Nej, jag är nog klar med Bridgerton nu efter två böcker som misslyckas med att fånga mig. Visst gillar jag Eloise och visst är Phillip trevlig och tragisk, men när man sitter en hel romance-roman igenom och önskar sig mer om barnen i familjen så är det något som inte riktigt klickar.

Jag tyckte mycket om de tre första delarna i serien, som skickligt skriven avkopplingsläsning, men de två senaste delarna har varit lite av en gäspning faktiskt. Ingen fara med det, jag får bara hitta annan avkoppling, det ska nog inte vara så svårt.

ETT MINNESVÄRT FRIERI
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2020)
Översättare: Maja Willander, originaltitel: To Sir Phillip, with love
Detta är femte delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Stillna av Hanna Nordlander

Mitt ständiga mantra när det kommer till att skriva om poesi jag läst är att det är svårt. För att det är det. Omöjligt nästan. Det svåra ligger nog i att poesi inte är berättande text som ligger klar och färdig som en roman eller en faktabok, en lyrisk handling sätter man ihop själv. Ibland gör det ont på riktigt. Om det är bra gör det ont på riktigt. Stillna gör ont på riktigt.

Stillna handlar om relationen till en far, en far som är svår att tycka om. En sån där försupen och störig som ständigt gör en besviken. Boken består av fristående dikter som tillsammans berättar en hjärtskärande och samtidigt vardaglig berättelse om besvikelse, hat och kärlek. Det stora i det lilla på alla sätt.

Stillna är Hanna Nordlanders poetiska debut och herregud! Jag förstår att detta är sådant som skrivits under ett helt liv och jag förstår att det är sånt som måste komma ut för att inte explodera, men att få till det så fullkomligt i debuten det måste vara unikt. För den som vill veta mer om Hanna Nordlander och hennes skrivande kan jag rekommendera läsning av Debutantbloggen där hon är en av skribenterna i år.

Avslutningsvis om det svåra. Det där om att poesi gör ont om den är på riktigt eftersom den skär genom det unika och gör det till allmänmänskligt. Jag vet inte om jag någonsin gråtit till poesi tidigare, jag tror inte det, det är något igen med det där att sätta ihop sin egen berättelse och distansen mellan orden och det egna hjärtat. Men när jag läste Stillna så grät jag. Över barnet, pappan, allts jävlighet. För mig är det största när en bok känns och Stillna känns sannerligen. Om du tycker det minsta om poesi så ska du läsa den. Och gör du inte det så ska du ändå läsa den för man kan ändra sig.

STILLNA
Författare: Hanna Nordlander
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Offerträdet av Per Faxneld

Offerträdet är hedniskt, det är vandringssägner, det är allt det som bitit sig fast i bakhuvudet genom generationer. Det är vitterfolk och hämnd, det är kärlek in i döden och det är folk som ser det ingen borde se. Det är djupt, djupt obehagligt.

Jag tycker så väldigt mycket om allt med Offerträdet, jag tycker om mörkret och att sagorna/novellerna ibland får vara ofärdiga och fragmentariska. Det finns inte alltid ett ordentligt slut och väldigt ofta saknas sensmoral. Det tycker jag om. Och så gillar jag den krypande, forntida stämningen som sträcker klorna in i berättelser som utspelar sig för länge sen, men inte länge sen. Efter några minuters lyssning till Per Faxnelds mässande stämma infinner sig ett visst illamående och allra värst är det när jag lyssnar till titelnovellen, fy sjutton. Det är så bra det här och det går till botten av oss alla tror jag, de här sagorna talar till den sortens urberättelser som finns någonstans djupt inom oss, de talar till det mänskliga, och det omänskliga…

OFFERTRÄDET
Författare och inläsare: Per Faxneld
Förlag: Volante (2020)