Stormvarning av Maria Adolfsson

Andra delen av Maria Adolfssons Doggerland-serie heter Stormvarning och det är ju dömt att misslyckas att försöka skilja de här böckerna åt via titel. I Stormvarning går vi i alla fall vidare från Felsteg och lär känna såväl Karen som hennes kollegor och vänner närmare.

Brottet som berättelsen kretsar kring begås under julhelgen och väldigt många ligger i sjuksängen med influensa. Karen kallas in för att jobba trots att hon fortfarande är sjukskriven efter förra bokens upplösning.

Jag gillade Felsteg trots att jag tyckte att den till en början var rätt seg. Stormvarning upplever jag tyvärr som seg rakt igenom. Det är inte dåligt, det finns bitar som verkligen griper tag i mig. Främst Karens väninna som kämpar för att slå sig fri från sin misshandlande man, den delen av berättelsen är så klaustrofobiskt jobbig att läsa att det ibland är svårt att andas. Brottet som utreds är däremot ganska ospännande, jag är ljum i mitt intresse kan jag säga. Och upplösningen får det att kännas lite orealistiskt i deckarhjärtat. Det är inte trovärdigt när poliser dras in i sådana situationer gång på gång. Det var det enda som störde mig med Åsa Larssons deckare, men där kändes det ändå trovärdigt mitt det otrovärdiga. Och det här är inte Åsa Larsson-bra. Det är inte mycket som är det.

Jag smågillar fortfarande den här serien och det universum Maria Adolfsson bygger. Jag kommer säkert läsa mer någon gång, men nu tar jag en paus.


Om boken

Titel: Stormvarning
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Andra delen i Doggerland-serien, tidigare delar: Felsteg

A dance with the fae prince av Lisa Kova

A dance with the fae prince är andra delen i en mycket löst sammanhållen serie böcker där människor möter älvor och feer och där kärleken segrar till slut. Det låter fånigt, det är fånigt, men det är också väldigt bra avkopplingsläsning.

I en blandning mellan Askungen och myten om Psyche och Eros blir Katria såld av den onda styvmodern till en rik, hemlighetsfull man som egentligen är ute efter något annat än just Katria. Mannen visar sig vara en feprins som gör allt i sin makt för att återta sin magiska kraft och återvända till sin värld, bredvid vår. Det hela utvecklar sig till en saga om makt och strid och allt det vanliga. Men här finns också vänskap och kärlek och det är faktiskt riktigt fint att vara med när Katria lär sig vad det är efter ett helt liv i ensamhet.

Det kommer en tredje del i serien snart och den handlar om vampyrer så jag läser nog vidare om inte allt för länge.


Om boken

Titel: A dance with the fae prince
Författare: Elise Kova
Förlag: Silver wing press (2021)
Andra delen i en serie, första delen heter A deal with the elf king

Mellan raderna av Johanna Schreiber

Det finns oändligt många feelgood-böcker på svenska just nu. De flesta är säkert jättebra, men jag vet inte hur många jag köpt in till mitt bibliotek, läst några kapitel i och sedan insett att jag inte gillat. Jag tycker att det är svårt att manövrera hela den världen faktiskt. Så jag har slutat testa nya böcker i genren och litar mig mot alla duktiga bokbloggare istället. Och så har jag till slut hittat fram till Mellan raderna, Johanna Schreibers första bok om Schantz bokförlag.

Mellan raderna introducerar sin läsare för intrigerna och vardagslivet på Schantz förlag där Emily jobbar som PR-strateg. Emily har precis tagit sig igenom en skilsmässa, flyttat till en lägenhet med sin son (varannan vecka i allafall), jobbar alldeles för mycket och har helt enkelt väldigt svårt för att få livet att gå ihop. Och så träffar hon serietecknaren Herman, blir kär och allt börjar snurra ännu fortare.

Till en början är det här en bok som stressar mig något alldeles oerhört eftersom den beskriver en stressig tillvaro. Sen händer en grej som ger den här boken ett helt nytt djup. Jag tycker väldigt mycket om väldigt mycket i Mellan raderna. Jag tycker om de många och mångbottnade karaktärerna som rör sig på förlaget och runt Emily. Jag tycker om hur den allvarliga botten som den här berättelsen har inte skojas bort. Jag gillar hur vänskap och familj är viktigare än annat. Jag tycker helt enkelt om den här boken och kommer definitivt läsa vidare i serien. Jag kommer också fortsätta lyssna till vad mina kunniga bloggkollegor säger.


Om boken

Titel: Mellan raderna
Författare: Johanna Schreiber
Förlag: Norstedts (2021)
Första delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Enligt O och Och dagarna går…

From Lukov with love av Maraiana Zapata

Det har blivit lite av en sommartradition att läsa en sportromans av Mariana Zapata. Först var det The Wall of Winnipeg and me (amerikansk fotboll) och förra sommaren Kulti (fotboll), i sommar har jag testat konståkning i From Lukov with love. Det funkar det också kan jag meddela, möjligen inte riktigt lika bra, men det funkar.

Jasmine och Ivan ska plötsligt efter flera år som fiender/bekanta som retar gallfeber på varandra åka konståkning ihop och det leder förstås till massor av förvecklingar och slutligen (också förstås) till ett lyckligt slut.

Det jag har lite svårt för i alla Zapatas böcker är att sexet är rätt explicit, jag är för pryd för det faktiskt… jag önskar också att hon gav ut på ett förlag så att hon fick tillgång till korrekturläsare för språket är inte alltid helt rätt och ord har försvunnit eller blivit dubbla på flera ställen.

Det jag däremot tycker väldigt mycket om och som väger upp allt det andra är hur långsamt hon vågar ta det. Vi får sakta lära känna huvudpersonerna och umgås med dem i vardagsmiljö vilket resulterar i att i alla fall jag också blir lite kär i dem. Allra bäst lyckas hon i The Wall of Winnipeg and me, men också här trivs jag väldigt bra med huvudpersoner och sidokaraktärer. Jasmines familj är minst sagt speciell och jag gillar den även om den är milsvidd från vad jag är van vid och vill ha. Det är fint att få testa något helt annorlunda en stund.


Om boken

Titel: From Lukov with love
Författare: Mariana Zapata (2018)

Hex av Jenni Fagan

Hex är den andra boken jag läser i serien Darkland tales, den första var Denise Minas Rizzio, och herregud vilken serie! Det som håller böckerna samman är att de berättar om verkliga händelser i Skottlands historia. I Hex möter vi Geillis Duncan (ja, namnet lånade Diana Gabaldon redan till Främlingen och det är ingen slump). Hon är 16 år gammal och sitter nu instängd i en mörk och kall cell. Hennes arbetsgivare David Seaton har med mycket grumliga motiv torterat och tvingat henne att ”erkänna” att hon är en häxa och att flera andra kvinnor också är det.

Berättare är Geillis och Iris, en kvinna från nutiden som rest genom tid och rum för att stötta Geillis genom de sista timmarna. Det låter märkligt, men det är också väldigt starkt. Hemsökande. Jag tänkte i början av läsningen att Rizzio var bättre, men det är nog mer omedelbar den är. Hex förföljer mig.

Det här är en argsint och feministisk bok som handlar om allt som gjorts mot kvinnor genom hela historien och hur väldigt kort väg vi kommit. Vi hänger eller bränner förvisso inte flickor för häxeri längre, men vi gör annat mot dem. Och rätten till kvinnokroppen tillhör alla utom kvinnorna. Se bara på hur vi igen och alltid måste slåss för aborträtten. Se på alla ”vad hade hon på sig”, ”varför gick hon där”, ”varför lämnade hon honom inte” och säg att vi har kommit någonstans egentligen.

Hex hemsöker mig som sagt och den göder min vrede, den är arg med mig. Det är fint med lite sällskap här inne i mörkret.


Om boken

Titel: Hex
Författare: Jenni Fagan
Förlag: Birlinn (2022)
En bok i serien Darkland tales där olika författare tolkar skotska historiska händelser. Jag har tidigare läst Rizzio av Denise Mina

Ett litet steg i taget av Katherine Center

Den här boken överraskade mig riktigt rejält. Visst är det så att när jag lånar hem böcker från biblioteket så tänker jag mig att de ska vara bra, men av den här förväntade jag mig inte något särskilt mer än några trevliga lästimmar. Den var verkligen värd några lästimmar, men den var långt ifrån bara den feelgood jag trodde. Här finns det faktiskt plats för det som är verkligt i livet också.

Margaret hamnar på sjukhus efter en olycka. Hon kan inte gå och hon har svåra skador som måste opereras och läkas. Vi får lära känna Margaret under den värsta perioden i hennes liv och boken väjer verkligen inte för det nattsvarta. Här finns smärta, ångest och självmordstankar. Och så finns Margarets spretiga familj, hennes värdelöse kille Chip och sjukgymnasten Ian. Och det fina är att alla i den här berättelsen utvecklas och visar sig ha fler lager än ett (med undantag för Chip, han är genomgående värdelös). Jag tycker så väldigt mycket om dem allihop och jag gillar verkligen boken. Att lyckas skriva nattsvart feelgood är verkligen inte det lättaste, Katherine Center lyckas med bravur. Jag bara måste läsa mer av henne snart.


Om boken

Titel: Ett litet steg i taget
Författare: Katherine Center
Förlag: Printz publishing (2018)
Översättare: Cecilia Falk, originaltitel: How to walk away

Återvunnet från Kulturkollo – Om distans och det typiskt japanska

När jag läste Senseis portfölj som jag bloggade om igår så tänkte jag en del över den japanska känslan och så mindes jag det här inlägget som jag skrev på Kulturkollo 2015:

Om distans och det typiska
Vissa teman här på Kulturkollo kräver mer än andra av förberedelse. Just Japan visade sig mer krävande än jag väntat mig. Min första tanke var att läsa den där enigmatiska spökskräckisen som jag sett dagligen på biblioteket där jag jobbar, för att rädda den från dess outlånade tillvaro och samtidigt få något att skriva om. Men efter att ha läst Taichi Yamadas Främlingar så hade jag fortfarande inget att skriva, jag gillade den inte…

Men boken fick mig ändå att tänka lite på varför jag känner igen den som japansk. Jag gillar egentligen inte att definiera saker som typiskt svenska eller typiskt japanska eller typiskt någonting. Jag tror att världen är lite mer komplex än så. Men, det finns ändå en del som jag känner igen från det japanska jag tidigare läst – Huraki Murakami och Kenzaburo Oe. Där finns ett avstånd, en känslomässig distans eller skyddsmur som inte riktigt låter sig forceras, som nog inte ska forceras. Där finns en absurditet som jag gillar när jag fått vänja mig. Som att Harada i Främlingar möter sina föräldrar som unga och helt enkelt följer med dem hem och dricker öl, eller som när Toru Okada flyttar ner i den där brunnen i Fågeln som vrider upp världen.

Det finns ett släktskap där, saker som jag gillar men som också gör att jag inte riktigt kan koppla an känslomässigt. Jag tyckte till exempel mycket om att befinna mig djupt inne i Fågeln som vrider upp världen, men i efterhand minns jag inte mycket och jag var aldrig förälskad.

En författare med japanska rötter som skriver om japansk kultur, om än i exil, och som jag verkligen älskar med hjärtat är Julie Otsuka. Hennes fantastiska Vi kom över havet och När kejsaren var gudomlig sitter fastetsade på insidan av huden. Hon leker också med den där distansen men lyckas med sitt sätt att skriva bjuda in mig bakom väggen och göra mig till en del av det skyddade. Det absurda är inte så närvarande hos henne, men det finns där i detaljerna.

Och där tänker jag att jag är klar med min tankebana, men så hittar jag Haruki Murakamis Underground i bokhyllan. Så jag läser den. En sparsmakad, repetetiv skildring av sarinattacken i Tokyos tunnelbana 1995. En intervjubok där författaren är intervjuare och nästan inte talar alls, där Murakami har det uttalade målet att förstå det land som inte riktigt längre är hans. Också en bok med filter mellan mig och de som minns och berättar. Också en bok som bekräftar japanerna som oerhört artiga, som distanserade, som korrekta. Och en bok som genom sina sakliga konstateranden på något magiskt sätt får mig att känna på djupet. De återkommande skildringarna av hur tjänstemän som noggrant utfört sitt jobb ligger och dör på trottoaren i väntan på ambulanstransport, hur medmänniskor ber om ursäkt om de höjer rösten. Hur de sällan höjer rösten. Hur de inte är särskilt arga. Hur de inte uttrycker många känslor kring det oundvikliga i att den där människan som de arbetat med i tjugo år är död. Och alla känslorna som bubblar där under ytan, som når ut utan att vara uttalade och som rör mitt hjärta. Där händer något, där får jag ännu ett bevis för att sanningen alltid är mer komplex. Japaner är som vi tror, ibland, och mesta av allt är de så mycket mer än så. Så som det alltid är.

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Senseis portfölj är en stillsamt berättad kärlekshistoria som handlar lika mycket om livet som om bokens två huvudpersoner.

När Tsukiko möter Sensei, sin gamla lärare som hon inte kan minnas namnet på, efter flera års tid inleder de en vänskap som består till stora delar av sake och grytor på en lokal restaurang. Långsamt lär de känna varandra och långsamt skiftar berättelsens fokus.

Jag upplever Senseis portfölj som en väldigt japansk berättelse, tonen känns igen från exempelvis Haruki Murakamis böcker. Det är något med artigheten och avståndet mellan människorna och så känslan för det absurda. Jag tycker om det, men är inte helt förälskad.


Om boken

Titel: Senseis portfölj
Författare: Hiromi Kawakami
Förlag: Tranan (2021)
Översättare: Lars Vargö
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Den glömda kokboken av Christoffer Holst

Det är intressant det här med förväntningar. Jag älskade Christoffer Holst serie om Cilla Storm och jag gillade Solsken och parmesan, men inte alls så mycket som jag hoppats. Därför var mina förväntningar på Den glömda kokboken inte så högt ställda, kanske är det därför jag är nästan lite småchockad över hur himla mycket jag tycker om den.

Det som är bra med Den glömda kokboken är tonen och mörkret (förstås, det är ju jag som tycker). Jag gillar Max och hans kamp mot demonerna och jag gillar Kicki som går ner sig i sina. De är genuint sympatiska människor som man bryr sig om också när de gör skitdumma grejer. Och sådana är inte alldeles lätta att skriva. Jag som har så svårt för att läsa om alkohol som självskadebeteende och är allergisk mot när farligt drickande blir ett odramatiskt karaktärsdrag bland andra är oerhört glad i den här boken för här är det på riktigt. Här är det ett problem som man måste ta tag i. Här är det inget som man bara bestämmer sig för att sluta med så är det borta. Jag är stum av beundran över hur Christoffer Holst får till det och fortfarande balanserar inom feelgoodgenren.

Det är alltid svårt att rangordna en författares böcker när man gillat mycket redan så jag nöjer mig med att säga att det här är en av de bästa Christoffer Holst skrivit och om jag nu var lite ljummen mot Solsken och parmesan så är jag glödande i min uppskattning av Den glömda kokboken.


Om boken

Titel: Den glömda kokboken
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads/Forum (2022)
Andra som skrivit om boken: Hyllan och Enligt O.

Heartstopper 1 av Alice Oseman

Jag är inte direkt först med att läsa Heartstopper och konstatera att det är en våldsamt fin berättelse. Om jag inte tappat förmågan helt när det kommer till att se tv-serier så skulle jag definitivt se Netflix-serien genast. Nu när det är som det är så nöjer jag mig med att fortsätta läsa serien.

I första Heartstopper-boken möts Charlie och Nick i klassrummet på pojkskolan där de går. Charlie (som kom ut som homosexuell förra året och precis har hämtat sig från den uppståndelsen) faller direkt för Nick och Nick kastas in i en tid av funderingar och omvärdering av sånt han trodde var självklart.

Heartstopper är ett väldigt bra exempel på god seriekonst. Bild talar lika mycket och högt som text och känslorna visas på ett sparsmakat och precist sätt. Jag gillar både Charlie och Nick direkt och jag fortsätter gilla dem mer och mer ju längre jag umgås med dem.

Det här är förstås en bok för unga främst, gamlingar som jag behöver inte läsa, men jag är så glad att den finns. Jag tror också att det här faktiskt kan vara något för ungdomar att stoppa i händerna på mossiga vuxna som ingenting begriper. Jag vill tro att den människa inte finns som kan värja sig mot Charlie och Nick.

Om boken

Titel: Heartstopper, bok 1
Författare: Alice Oseman
Förlag: Cobolt (2022)
Översättare: My Bergström
Första boken i en serie.