Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Brinn mig en sol är en förunderligt starkt lysande stjärna till bok. Jag vet inte när jag läste en såhär bra deckare senast, om någonsin. Det som främst drar in mig kan vara språket och hur det får berättelsen att vindla runt i alla dessa olika riktningar. Alla trådar som kan dras i, allt man tror sig ana som visar sig fel (eller rätt, jag gissar gärningsmannen men det spelar ingen roll för det är inte det som är poängen).

Kvällen den 28 februari 1986, samtidigt som nyheten om skotten på Sveavägen rapporteras ut över landet hittar polisen Sven Jörgensen en våldtagen och misshandlad flicka i en bil, hon dör och natten blir hans stora trauma att bära genom livet. Han söker en gärningsman tills han inte längre kan, hans son söker en gärningsman, så mycket går förlorat för så många den där natten. Något är trasigt och i grunden förändrat.

Det allra bästa med den här boken är hur liten roll brotten spelar samtidigt som de förstås är i centrum. De är drivkrafter och nav, men huvudfokus är hela tiden människorna i skeendet. Det är så väldigt lugnt och vardagligt, det är skoningslöst förjävligt såsom sådana här saker är.

Jag kommer att bära med mig den här berättelsen och jag kommer att tänka mycket på det han gör mot honom när han tror och vad som är rätt och fel och tänk om han visste och herregud hur ska någon av dem kunna leva med det. Ja ni förstår ju, jag vill inte spoila något, men det finns saker här som behöver processas. Jag älskar det, böcker som växer vidare efter att man är klar med dem, sådana man aldrig blir klar med.

BRINN MIG EN SOL
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Andra delen i Hallandssviten, den första delen, Järtecken har jag ännu inte läst.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går…, Feministbiblioteket

The night hawks av Elly Griffiths

Så blev det då dags för en ny bok om Ruth Galloway, den trettonde i ordningen, och låt mig säga från början att det är bra nu. Och slutet… Nu vill jag plötsligt läsa nästa del genast.

The night hawks som gett boken sin titel är en grupp amatörarkeologer som spelar en huvudroll såväl som en perifer roll i berättelsen. Först hittar de en död man på sin nattliga upptäcktsfärd, några nätter senare hör de skott avfyras på den avlägsna Black dog farm som varje vettig människa håller sig borta från. Harry Nelson blir såklart snabbt inkopplad i det som visar sig vara en komplicerad mordhistoria. Ruth får ta hand om ett bronsåldersfynd och lite annat oväntat.

Elly Griffiths skriver alltid bra, jag har gillat allt jag läst av henne, också när den här serien gick lite på tomgång för något år sen. Hon är fin på relationer och i serien om Nelson och Ruth, Judy och Cathbad och alla de andra så glänser hon eftersom hon får chansen att verkligen fördjupa karaktärerna över tid. Varenda karaktär är mänsklig och de flesta tycker jag om. Det är sånt som skapar möjlighet till att jag som läsare förstår hur komplicerade beslut och icke-beslut är.

The night hawks är en bra bok och en fin fortsättning på berättelsen.

THE NIGHT HAWKS
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2021)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten och Irrbloss

Dagen är kommen av Ninni Schulman

Så tar vi då farväl av Hagfors i Ninni Schulmans tappning, efter sju böcker och mer än tio år. Det har varit en väldigt trevlig (om man nu kan säga så i sammanhanget) utflykt att göra och många gånger har det också känts väldigt konstigt (och extra skrämmande) att läsa om mord begångna i det som är mina hemtrakter.

Dagen är kommen är alltså sista boken om Magdalena, Petra, Christer och de andra. Det märks, det är mycket som ska knytas ihop och kanske blir det lite för utdraget. Men absolut inte katastrofalt på något sätt, jag vill ju förstås också ha det där ordentliga avslutet.

Mordgåtan är förfärlig och sorglig i gammal van kombination. Ett äldre par hittas mördade på sin gård bara några dagar före julafton. Vi får följa familjen i deras kamp för att förstå och vi får delta i polisarbetet. Det finns några riktigt fina bikaraktärer här, som Wilma till exempel. Det är engagerande och välskrivet och jag skulle nog säga att det är en av de bästa böckerna i serien (Vår egen lilla hemlighet är fortfarande i en klass för sig).

Jag tycker att det är fint att Ninni Schulman sätter punkt nu. Jag kommer sakna dem alla, men det finns en charm i det också. Det är långt mycket bättre än att tröttna i förtid.

DAGEN ÄR KOMMEN
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2021)
Sjunde och sista delen i Hagfors-serien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet , Välkommen hem, När alla klockor stannat.
Andra som har skrivit om Dagen är kommen: Och dagarna går.

Black summer av M. W. Craven

Den första boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw (det är väl främst Poe som är huvudperson, men han vore ingenting utan Bradshaw) var väldigt äcklig, vidrig och hemsk. Den här är inte mindre så, och ändå älskar jag det fortfarande innerligt.

Här kommer det förflutna ikapp Poe när en ung kvinna som borde vara död och vars mördare Poe satt bakom lås och bom kliver in på ett bibliotek. Sen försvinner hon och Poe finner sig i en riktig knipa.

Här får vi psykopater, hemliga rum, hämnd som bakas i åratal och till slut den vidrigaste planen för att gömma en kropp jag någonsin läst om. Det är spännande från sida ett och jag inser hur ovanligt det är med deckare där man inte har en aning om hur det ska sluta, det går rätt länge innan man ens får veta vilket brottet är. Black summer är fina grejer och jag ska nog senast i sommar kasta mig över nästa del i serien.

BLACK SUMMER
Författare: M. W. Craven
Förlag: Constable (2019) Boken kommer på svenska på Modernista vilken dag som helst.
Andra boken om Washington Poe, första delen: Brännaren

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Jag tycker verkligen om Elly Griffiths sätt att berätta. Visst har vissa av Ruth-böckerna varit lite sega, men hon kommer alltid upp i bra nivå igen och hon är alltid, alltid bra på karaktärsbyggen och relationer.

I Mordkonsulten är jag bara besviken på en enda sak, att jag inte får lära känna huvudpersonen Peggy på riktigt eftersom hon blir dödad på bokens första sidor. Visst får jag sen lära känna henne genom de andra huvusaktörerna – Natalia, Edwin och Benedict, men det är inte samma sak. Jag tycker väldigt mycket om nämnda trio, Elly Griffiths får mig att bry mig om dem (och innerligt hoppas att de inte ska råka ut för något) redan från första början. Och så är det polisinspektör Harbinder Kaur, som bor hemma hos föräldrarna, spelar Panda pop och drömmer om att hitta något större i livet. Henne tycker man ju om.

Möjligen är slutet lite för mycket, lite för komplicerat eller enkelt eller tillkämpat. Jag är inte helt nöjd i alla fall, men det beror kanske på att jag inte tycker att gåtan är det viktigaste här. Människorna (och litteraturen, det här är en deckargåta om deckare) är hjärtat i den här berättelsen och det är dem Elly Griffiths är allra bäst på.

MORDKONSULTEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Modernista (2020)
Översättare: Ylva Spångberg, originaltitel: The Postscript Murders
Andra boken i serien om Harbinder Kaur, första delen – Främlingen/The stranger diaries
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

The nature of the beast av Louise Penny

Elva böcker in i en serie kan man tycka att det kanske skulle gå på tomgång. Så är det inte med Louise Pennys böcker om kommissarie Gamache och Three Pines. Visst har det varit mindre bra emellanåt, ibland när en bok utspelat sig för långt bort från det bekanta så att också människorna i den gått vilse. Men det har aldrig varit dåligt på riktigt. Det beror på två saker. Dels är de här människorna så fint frammejslade nu och har ett sådant djup att jag älskar dem innerligt, dels uppfinner Louise Penny sig själv hela tiden. Ingen bok är den andra lik. I förra boken handlade allt om konst och om att finna sig själv, i The nature of the beast stirrar vi rakt in i det mörkaste.

Jag kan inte riktigt bära att det är ett barn som mördas här. Det är för tungt. Jag önskar att det inte varit det och ändå är jag tacksam för att få läsa den mycket fina skildringen av förlamande sorg som drabbar byn. The nature of the beast är nog närmast att beskriva som en spionthriller (med inslag av seriemördare…). Det är riktigt mörkt och otäckt och mot slutet är det hålla andan-spännande som det rätt sällan lyckas bli annars.

Jag förstår att den här serien inte kan ta slut med mindre än att Gamache dör så jag håller tummarna för att han inte gör det, någonsin.

THE NATURE OF THE BEAST
Författare: Louise Penny
Förlag: Minotaur books (2016). Boken kommer i dagarna ut i svensk översättning, då heter den Det ondas väsen och ges ut av Modernista
Detta är den elfte boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home.

Bara bra böcker! Flickor som skimrar

Det har gått 6 år sen jag läste Lauren Beukes tidsresedeckare, men jag tänker på den regelbundet och jag minns med ett sug i magtrakten precis hur den skrämde mig. Det är möjligen den bästa, mest störande och mest samhällsavslöjande spänningsroman jag någonsin läst.

Flickor som skimrar
Vissa böcker önskar jag att jag aldrig läst, samtidigt som jag verkligen tycker om dem. En sån bok är Lauren Beukes Flickor som skimrar.

Det geniala först. Ja, det är en sorts deckare eller thriller eller spänningsroman med tidsresor, ett hus besatt av ondska och mörker, ogenomträngligt mörker. Det är en berättelse fylld med människor som är trasiga men som jag tycker mycket om. Dessutom skrivna av en författare som har sånt öga för detaljer att jag bara behöver några rader för att fastna för dem.

Det jobbiga finns alltså också där. Att jag bara behöver några rader för att bry mig om en person som sen på nästa sida mördas på det vidrigaste sätt. Det är mycket blod och tarmar och skit och det kan jag stå ut med, men det som rör mig på djupet är rädslan. Boken beskriver ett strukturellt våld på ett plan som är svårt att greppa men också är omöjligt att blunda för. Flickorna/kvinnorna, de som glittrar, de livsglada, har inte en chans, samhället (symboliserat av mannen och huset) kommer alltid att knäcka dem och slita inälvorna och livsgnistan ur dem. Det finns inget hopp och ingen pardon, som kvinna är jag alltid ett potentiellt offer, en kropp att förstöra eller utnyttja. Det värsta med den här boken är att den skrämmer mig på djupet för att jag känner igen något och helt plötsligt finner mig stirrande in i den oändliga avgrunden utan att våga blunda.

Därför önskar jag att jag inte läst om vad som händer med flickor som skimrar. Därför önskar jag att jag inte sett avgrunden. Samtidigt känns det viktigt att faktiskt möta det där, skräcken. Och det är mäktigt att hitta en sån här bok, på något sätt vackert mitt i allt smutsigt. Med det inte sagt att det alltid är så att det livsnödvändiga är bra för en. Litegrann har jag gått sönder.


Inlägget publicerades första gången 21 oktober 2014 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Dark places

Jag skriver i texten ni ska få läsa att jag då, en vecka efter att jag läst Gillian Flynns Dark places i januari 2011 tänkte på boken varje dag. Nu kan konstateras att det är värre än så, nio år senare tänker jag kanske inte dagligen på den, men vissa scener återbesöker jag i alla fall någon gång i månaden. Det här är en bok som biter sig fast.

Dark places
Jag behövde verkligen en riktigt uppslukande bok när Dark Places äntligen plockades ur hyllan och hamnade i min hand. Och oj vad den slukar. Jag är förvisso mörkrädd och rätt lättskrämd men det är sällan som böcker dröjer kvar och griper tag så länge nuförtiden. Om Dark Places drömde jag om nätterna och på Libby, Ben och Patty tänker jag fortfarande rätt ofta så här en vecka efter utläsningen. Det är i min värld ett oerhört gott betyg till en bok.

Libby Day är ingen särskilt sympatisk person. Likt Camille i Flynns första bok Sharp Objects är hon inte direkt någon väninnekandidat. Hon är kantig, hård och cynisk vilket inte är så väldigt konstigt men ändå över gränsen till vad som kan förklaras med det förgångna. Jag älskar henne!

När Libby var 7 år dödades hennes mor och storasystrar under en och samma blodiga natt. Hennes bror Ben anklagades och fälldes för massakern. Dark Places tar sin början när Libby tvingas söka i det förgångna för att hitta svaret på frågan om det verkligen var Ben som var den skyldige.

Dark Places handlar mycket om skuld. Bens skuld naturligtvis men också Libbys och kanske allra mest mamma Pattys skuldkänslor och vad de ledde till den där natten. Mitt i detta inferno av engagerande livsöden och historier är det Patty som griper hårdast tag i mig. Att genom hennes ögon se den där sista dagen och förfallet, uppleva hennes känslor inför barnen som hon inte upplever att hon tar nog god hand om. Och varför väljer hon som hon gör, hur tänker hon, varför? (Här önskar jag mig verkligen en irl-läscirkel att diskutera med, Patty vill jag verkligen prata om men utan att spoila för er som inte läst vilket är svårt…). De där sista sidorna där Pattys upplevelse av upplösningen av den där kvällen är så smärtsamma att mitt hjärta inte riktigt hämtat sig än.

Dark Places är årets hittills bästa och jag tror att den kommer behålla den tronen väldigt länge. Det är en bok som ger läslust och läsglädje men framförallt tankar och åter tankar. Det är mörkt och man mår dåligt – det är som att någon håller en i handen och drar en mot något som man vet är undergången men som man samtidigt måste se. Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet. En av Flynns storheter är hur hon lyckas göra till och med barnen osympatiska men helt och hållet älskansvärda. Dessutom är hon en språkkonstnär och jag inser nu fullt ut vilket misstag det var att läsa hennes förra bok på svenska, det får bli omläsning på den…


Inlägget publicerades första gången 31 januari 2011 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Irrbloss av Elly Griffiths

Irrbloss är alltså den tolfte delen i serien om Ruth Galloway, vilket ärligt talat är helt sjukt – tolfte delen!?! Jag kan inte riktigt förlika mig med att det det är så, men när jag tänker tillbaka på alla arkeologforensiska fall Ruth har slitit med och som Nelson och gänget också slitit med och när jag tänker på hur lite de är ”och gänget” nuförtiden och hur de istället känns som mina familjemedlemmar så måste jag förstås inse faktum.

Jag tycker mycket om Ruth, Nelson också, men i den här boken är han mest tråkdryg med hela den där tyck synd om mig-auran. Jag gillar Laura väldigt mycket och Cathbad, det är sen gammalt.

Irrbloss rör sig runt ett väldigt obehagligt fall där en seriemördare dömts, mot sitt nekande, och där Nelson kämpar med allt han har för att mördaren ska erkänna och leda dem till fler kroppar. Ruth, som flyttat från saltängarna till Cambridge, dras in och allt är förstås mycket mer komplicerat än det först verkar.

Jag tycker att Elly Griffiths lyckats fint med att rycka upp serien ur den svacka den befann sig i för några böcker sen. Jag tycker om hur hon inte står och stampar samtidigt som de gamla konflikterna och relationerna finns där och får vara så svåra som de förstås är.

Jag kommer alldeles definitivt läsa vidare i serien så snart det kommer en ny bok.

IRRBLOSS
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2020)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The lantern men
Tolfte boken i serien om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln och En cirkel av sten