En dos stryknin av Agatha Christie

När man läser En dos stryknin med vetskapen om att det var Agatha Christies debut står det ganska klart och tydligt att hon redan då var ett geni när det kom till att skapa intriger. Jag menar inte att En dos stryknin är särdeles fantastisk, men som första försök är den imponerande. Och det som gör hela hennes författarskap så fint finns med redan här – noggrannheten, förmågan att bygga miljö och karaktärer som är något mer än kuliss för ett mord till exempel.

Det fina med Agatha Christies deckare är att man aldrig kan lista ut vem mördaren är och att det inte spelar någon roll. Kanske skulle jag kunna om jag verkligen försökte, men jag vill så oerhört mycket mer gärna hänga med på den resa hon tar mig på.

Här får vi ett låst rum, ett gammalt gods, en arvtant, många misstänkta och så Hercule Poirot. Herregud en så osympatisk och hemsk karaktär, jag längtar efter att få umgås med honom igen…

EN DOS STRYKNIN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2018)
Inläsare: Maria Lyckow
Första boken om Hercule Poirot

När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Liket i biblioteket av Agatha Christie

Hon är så rasande skicklig Agatha Christie, skriver med sån schvung och är inte rädd för att få det att gå undan. På ett sätt struntar jag i vem som gjort det, jag njuter bara av att försöka hänga med i turerna.

I Liket i biblioteket är det miss Marple med allehanda poliser och privatdetektiver som löser gåtan. Jag tror inte att en skrivcoach i världen skulle rekommendera någon att skriva en deckargåta med så många personer som uppenbarligen inte är misstänkta, och ändå funkar det så väldigt bra! Man blir helt bortkollrad, på ett bra sätt.

Själva gåtan där en strypt ung flicka hittas i överste Bantrys bibliotek och ingen vet vem hon är eller hur hon hamnat i biblioteket är sorglig från början till slut. I det där utlämnade och ensamma som ligger över hela den delen av historien låter Agatha Christie ana att hon vill, kan och gör långt mer än att skriva ordinära mysdeckare.

LIKET I BIBLIOTEKET
Författare: Agatha Christie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2000)
Översättare: Einar Thermæenius

Och så var de bara en av Agatha Christie

Så, så skicklig hon är Agatha Christie! Jag har förstås läst annat av henne, en hel del i tonåren och så Endless night (Oändlig natt) härom året. Men jag har inte läst något så minutiöst och skickligt sammanfogat som Och så var de bara en.

Tio personer samlas på en isolerad ö, anklagas för att ha dödat och avrättas sedan en efter en. Kanske är det en av dem som är den skyldiga, kanske finns det någon annan där. Det är slipprigt krypande från början till slut och upplösningen, som kommer i ett sorts efterord var jag inte ens i närheten av att lista ut. Mästerligt skulle jag säga.

OCH SÅ VAR DE BARA EN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2014)
Översättare: Helen Ljungmark, originaltitel: and the there were none

Nu blir det mysdeckarvecka!

Jag har bestämt mig för att det vore en synnerligen bra sak att ha en temavecka om mysdeckare. Med start imorgon kommer jag fördjupa mig iframförallt i Agatha Christie, men visst blir det också en utflykt till Maria Lang-land.

Agatha Christie har varit min avkoppling den här hösten. Jag har inte läst så mycket av henne tidigare, men de senaste månaderna har jag läst flera böcker, och de har alla varit mycket bra. Veckan kommer bjuda på recensioner av Och så var de bara en, Liket i biblioteket och En dos stryknin och så blir det en boktext om Agneta Pleijels Christie-bok Dubbelporträtt.

För dig som vill fördjupa dig lite i Agatha Christies författarskap och person kan jag rekommendera dokumentären Agatha Christie deckardrottningen som finns att se på SVT just nu.

Till Hagfors! En intervju med Ninni Schulman

När jag i morse skrev om Ninni Schulmans senaste bok, Flickebarn 291, blev jag sugen på att publicera den intervju jag gjorde med henne på Kulturkollo 2015. Den handlar om Hagfors (som jag nästan växte upp i och hon skriver om) och om att skriva om sånt som finns i verkligheten. Första gången publicerades den här.

Till Hagfors!
Sånt som baseras på verkligheten får ofta en annan tyngd än sånt som hittas på från grunden. Böcker som utspelar sig på ens uppväxtort letar sig in på sätt som andra böcker inte gör.

Jag är uppvuxen i en värmländsk liten ort som heter Uddeholm, jag har gått i skola i en något lite större ort som heter Hagfors. Jag har ett djupt ambivalent förhållande till stället eftersom jag verkligen avskydde det under skoltiden.

När Ninni Schulman började skriva sina deckare om journalisten Magdalena Hansson och lät dem utspela sig i mina värmländska hemtrakter var det en liten utmaning för mig att läsa. Mina egna upplevelser ställde sig till en början i vägen för läsupplevelsen, men böckerna kom att bli ögonöppnare för mig.  När jag läst har det blivit lättare för mig att se människorna och relationerna snarare än Hagfors som en symbol för allt som var fel under en period i mitt liv. Jag har mjuknat i min inställning och det är väldigt skönt. Därför ville jag ställa några frågor till Ninni om det här med fiktion och verklighet och relationen till Hagfors före och efter deckarna.

Hur får du idén till en ny bok – är det oftast en händelse, en relation eller kanske en plats som pockar på uppmärksamhet?
– Det är lite olika. Ibland är det en miljö (som älgjakten i Svara om du hör mig) eller en händelse (som i Flickan med snö i håret).

Nya boken kom till mig som en scen, en ensam bil som står övergiven intill en väg. Vart hade bilägaren tagit vägen? Vad hade hänt? Det ville jag ta reda på.

Hur och varför valde du att böckerna skulle utspela sig i just Hagfors?
– Flera anledningar faktiskt. Dels utspelar sig så många böcker i Stockholm och jag kände att jag ville skildra min egen hembygd. Nu kommer jag ju inte i från Hagfors utan från Lesjöfors, men på något vis kändes det viktigt att beskriva livet i en bruksort i glesbygden, som ju är något helt annat än livet i huvudstaden.

Dels kändes det lättast att låta boken utspela sig i en bekant miljö. Jag bodde och jobbade i Hagfors 1995-1998.

Känns det annorlunda att besöka Hagfors nu sen du började skriva böckerna?
– Mycket. Det känns som att vistas i en teaterkuliss. Haha. Nej, men det känns faktiskt skumt. Mentalt är jag i Hagfors nästan hela tiden under mina skrivperioder och då blir det märkligt att komma dit på riktigt. Förväntar mig nästan att möta Magdalena på Coop, typ.

Tänker du på Hagforsborna när du skriver, hur de ska reagera? Har du fått några reaktioner från orten?
– Både ja och nej. Inför första boken var jag ganska rädd att Hagforsborna skulle ta illa upp (även folk i Lesjöfors). Även om jag har släkt och vänner kvar så var det ju länge sedan jag flyttade från Värmland och jag var skräckslagen inför att folk skulle tycka att skrev dumheter. Men som tur är har jag faktiskt bara mött positiva reaktioner. Folk verkar glada över att deras verklighet och ort beskrivs.

Men när jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Det är ingen reklambroschyr för Hagfors jag skriver, direkt. Det är både svart och vitt och det måste det vara.

Hade det varit enklare eller svårare att skriva om en fiktiv stad tror du?
– Kanske. Då hade man inte behövt ta hänsyn till verkligheten, men samtidigt tråkigt. Det är kul att läsarna kan åka till Hagfors och känna igen Kaffestugan och Blinkenbergsparken och så vidare. Det ger en extra dimension till berättelsen.

Jag tycker om alla dina böcker, och tycker att de dels “stämmer” (i detaljer, gator osv) så bra, dels ger en bra känsla för staden. Allra närmast kom dock Svara om du hör mig eftersom den kretsar kring ett jaktlag och jag kunde (som minnen från min barndom) känna doften av rök från min pappas jaktkläder när jag läste den. Har du en favorit bland dina egna böcker eller någon favoritscen/favoritrelation?
– Vad roligt! Jag blir jätteglad att höra det. Jag har nog ingen favoritbok, tror jag, men det är klart att debuten alltid har en speciell plats i hjärtat.

Jag tycker faktiskt om alla mina karaktärer, men om jag ska välja en relation så kommer Magdalena och Petter upp. Det är alltid lätt och kul att skriva deras scener och om jag ska välja någon favoritscen så blir det nog deras första promenad tillsammans i Flickan med snö i håret.

Det är karaktärerna och deras vardagsrelationer som gör det så roligt att skriva bok efter bok för jag måste ju bara få reda på hur det ska gå för dom.

Kan du säga något om vad som väntar oss i din senaste bok, Vår egen lilla hemlighet, och hur ser framtiden ut – kommer det fler böcker om Magdalena?
– Den nya boken är ganska otäck och känslosam. Vissa scener grät jag när jag skrev. Det var riktigt jobbigt. (Kommentar: vi vet ju nu hur fantastiskt fin den boken var, seriens bästa hittills! Här kan du läsa min recension av den.)

Jag har redan börjat på bok nummer fem om Magdalena, så det blir fler böcker om Hagfors.

Finns det någon plats som du skulle vilja se som skådeplats för en roman?
– Svår fråga. Jag söker och hittar nya platser hela tiden. Men ibland längtar jag ut från Hagfors kommun, det ska jag säga. Haha.

Har du någon favoritbok just nu som du skulle vilja tipsa oss om?
– Har precis börjat läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är helt tagen och djupt imponerad

Bild: “Hagfors” av Ulf Lagerkvist – Ulf Lagerkvist. Licens under Public Domain via Wikimedia Commons.

The long way home av Louise Penny

I Louise Pennys tionde bok om Armand Gamache hittar jag hela serien kondenserad i en bok. Det är lugnt, stillsamt (bitvis sövande), det är smärtsamt och mörkt, på djupet, i mig. Oerhört stor del av boken ägnas åt att en eller flera av huvudpersonerna studerar konst, analyserar konst, talar om konstens väsen, om inspiration och skapande. Det låter tråkigt och är det ibland, men på ett bra sätt. Det är svårt att förklara. Det är allt som är bra med den här serien, att det handlar om de här människorna och att man ibland bara umgås med dem, lever med i deras liv.

I The long way home (Den långa vägen hem
hem när den kommer i svensk översättning i dagarna) har Armand Gamache lämnat polisen och har slagit sig ner med sin hustru i Three Pines. Han slåss mot gamla demoner och skador, men mår på det hela taget ganska bra. Tills Clara ber om hjälp att hitta sin man Peter som varit borta ett tag, nu lite för länge.

Det här är en annorlunda bok för att vara deckare, men inte för att vara en bok i den här serien, är du inbiten läsare av den blir du inte besviken även om det på många sätt är en sorts mellanbok.

THE LONG WAY HOME
Författare: Louise Penny
Förlag: Gale (2014)
Detta är den nionde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Brännaren av M. W. Craven

Det är något med sommaren som lockar fram mina mordiska instinkter eller det där möjligen allmänmänskliga seriemördarintresset som lurar i mig. Ibland umgås jag då med Sharon Bolton, ibland Val McDermid men nu har jag fått en ny makaber bästis.

M. W. Cravens Brännaren är riktigt bra i det att här finns inga goda människor, allt är skitigt och mörkt och ont, men de man räknar med ska vara genomruttna kanske inte är det. Här lurar monster bakom titlar och pengar och här begravs hemligheter djup, djupt.

I centrum för berättelsen står avstängde kommissarien Washington Poe vars namn hittas inristat på det senaste offret för seriemördaren som jagas. Han som bränner sina offer levande i stencirklar i Lake district. Poe kopplas in i fallet och ställs snart inför alla möjliga former av hemsökelser.

Jag tycker om Poe och jag älskar (älskar!) Tilly Bradshaw. De utgör ett underbart utredningspar som jag vill följa till slutet. Jag tycker också om den komplexa berättelsen som rullas upp. Jag anar tidigt vem som är mördaren, men jag vet inte varför förrän det avslöjas i boken så det är helt ok. Jag älskar den sympati jag känner för Brännaren och den avsky hans offer fyller mig med. Jag gillar att föras över till den mörka sidan och möta mig själv där.

Jag kommer definitivt läsa fler böcker om Poe och Bradshaw, frågan är om jag orkar vänta på att de översätts.

BRÄNNAREN
Författare: M.W. Craven
Förlag: Modernista (2020)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: The puppet show
Första delen i en serie
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

How the light gets in av Louise Penny

Den förra boken om kommissarie Gamache, den senast översatta (Det vackra mysteriet) som jag läste i somras var något av en besvikelse i relation till hur fantastiskt bra de föregående böckerna varit. Nu har jag läst bok nio i serien och tycker nog fortsatt att den förra var rätt blek, men jag har lite större fördragsamhet med den när jag ser vad den peggade upp för. Och jag är väldigt glad över att How the light gets in är lika bra som de bästa i serien.

Här handlar det kanske om en kvinna som kanske försvunnit och en annan kvinna som är rädd för att köra i tunnlar. Det handlar om Gamache som kanske är slagen av sin ärkefiende och som kanske har förlorat sin närmaste man. Det är ett evinnerligt mörker som visar sig där i Three Pines den där julen, men kanske, kanske, kanske kämpar sig ljuset igenom…

Spännande är det hur som helst hela jäkla boken, jag skulle ha behövt semester efter att ha läst ut den. Och sorgligt och fint och det Ruth gör med ankan kommer jag aldrig att glömma…

HOW THE LIGHT GETS IN
Författare: Louise Penny
Förlag: Minotaur (2014)
Detta är den nionde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet
Boken finns kanske att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Nyårsfesten av Lucy Foley

Nyårsfesten inleds med att vi får veta att en person i ett större sällskap återfunnits efter en tids sökande i snöig terräng och att personen i fråga är död. Därefter förs vi in i en berättelse där vi får lära känna vännerna i sällskapet och personerna som arbetar på den ensligt belägna gården där de valt att fira sin nyårsfest. Vi lär känna dem långsamt, i piruetter, och ingen talar riktigt sanning. Att vi dessutom får gissa nästan lika länge kring vem som är offret som vem som bragt personen om livet är intrikat och rätt skrämmande.

Det är såpass intensivt med de här lögnerna och intrasslade vänskapsbanden att jag kommer på mig själv med att tänka på dem när jag inte läser. Jag funderar över dem, vem som egentligen är vem, och det är ett gott betyg till en bok. Jag är inte helt nöjd med slutet, alls faktiskt, men jag kan leva med det när vägen dit var såpass njutbar.

NYÅRSFESTEN
Författare: Lucy Foley
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Katarina Falk, originaltitel: The Hunting party
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Och dagarna går