The nature of the beast av Louise Penny

Elva böcker in i en serie kan man tycka att det kanske skulle gå på tomgång. Så är det inte med Louise Pennys böcker om kommissarie Gamache och Three Pines. Visst har det varit mindre bra emellanåt, ibland när en bok utspelat sig för långt bort från det bekanta så att också människorna i den gått vilse. Men det har aldrig varit dåligt på riktigt. Det beror på två saker. Dels är de här människorna så fint frammejslade nu och har ett sådant djup att jag älskar dem innerligt, dels uppfinner Louise Penny sig själv hela tiden. Ingen bok är den andra lik. I förra boken handlade allt om konst och om att finna sig själv, i The nature of the beast stirrar vi rakt in i det mörkaste.

Jag kan inte riktigt bära att det är ett barn som mördas här. Det är för tungt. Jag önskar att det inte varit det och ändå är jag tacksam för att få läsa den mycket fina skildringen av förlamande sorg som drabbar byn. The nature of the beast är nog närmast att beskriva som en spionthriller (med inslag av seriemördare…). Det är riktigt mörkt och otäckt och mot slutet är det hålla andan-spännande som det rätt sällan lyckas bli annars.

Jag förstår att den här serien inte kan ta slut med mindre än att Gamache dör så jag håller tummarna för att han inte gör det, någonsin.

THE NATURE OF THE BEAST
Författare: Louise Penny
Förlag: Minotaur books (2016). Boken kommer i dagarna ut i svensk översättning, då heter den Det ondas väsen och ges ut av Modernista
Detta är den elfte boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home.

Bara bra böcker! Flickor som skimrar

Det har gått 6 år sen jag läste Lauren Beukes tidsresedeckare, men jag tänker på den regelbundet och jag minns med ett sug i magtrakten precis hur den skrämde mig. Det är möjligen den bästa, mest störande och mest samhällsavslöjande spänningsroman jag någonsin läst.

Flickor som skimrar
Vissa böcker önskar jag att jag aldrig läst, samtidigt som jag verkligen tycker om dem. En sån bok är Lauren Beukes Flickor som skimrar.

Det geniala först. Ja, det är en sorts deckare eller thriller eller spänningsroman med tidsresor, ett hus besatt av ondska och mörker, ogenomträngligt mörker. Det är en berättelse fylld med människor som är trasiga men som jag tycker mycket om. Dessutom skrivna av en författare som har sånt öga för detaljer att jag bara behöver några rader för att fastna för dem.

Det jobbiga finns alltså också där. Att jag bara behöver några rader för att bry mig om en person som sen på nästa sida mördas på det vidrigaste sätt. Det är mycket blod och tarmar och skit och det kan jag stå ut med, men det som rör mig på djupet är rädslan. Boken beskriver ett strukturellt våld på ett plan som är svårt att greppa men också är omöjligt att blunda för. Flickorna/kvinnorna, de som glittrar, de livsglada, har inte en chans, samhället (symboliserat av mannen och huset) kommer alltid att knäcka dem och slita inälvorna och livsgnistan ur dem. Det finns inget hopp och ingen pardon, som kvinna är jag alltid ett potentiellt offer, en kropp att förstöra eller utnyttja. Det värsta med den här boken är att den skrämmer mig på djupet för att jag känner igen något och helt plötsligt finner mig stirrande in i den oändliga avgrunden utan att våga blunda.

Därför önskar jag att jag inte läst om vad som händer med flickor som skimrar. Därför önskar jag att jag inte sett avgrunden. Samtidigt känns det viktigt att faktiskt möta det där, skräcken. Och det är mäktigt att hitta en sån här bok, på något sätt vackert mitt i allt smutsigt. Med det inte sagt att det alltid är så att det livsnödvändiga är bra för en. Litegrann har jag gått sönder.


Inlägget publicerades första gången 21 oktober 2014 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Dark places

Jag skriver i texten ni ska få läsa att jag då, en vecka efter att jag läst Gillian Flynns Dark places i januari 2011 tänkte på boken varje dag. Nu kan konstateras att det är värre än så, nio år senare tänker jag kanske inte dagligen på den, men vissa scener återbesöker jag i alla fall någon gång i månaden. Det här är en bok som biter sig fast.

Dark places
Jag behövde verkligen en riktigt uppslukande bok när Dark Places äntligen plockades ur hyllan och hamnade i min hand. Och oj vad den slukar. Jag är förvisso mörkrädd och rätt lättskrämd men det är sällan som böcker dröjer kvar och griper tag så länge nuförtiden. Om Dark Places drömde jag om nätterna och på Libby, Ben och Patty tänker jag fortfarande rätt ofta så här en vecka efter utläsningen. Det är i min värld ett oerhört gott betyg till en bok.

Libby Day är ingen särskilt sympatisk person. Likt Camille i Flynns första bok Sharp Objects är hon inte direkt någon väninnekandidat. Hon är kantig, hård och cynisk vilket inte är så väldigt konstigt men ändå över gränsen till vad som kan förklaras med det förgångna. Jag älskar henne!

När Libby var 7 år dödades hennes mor och storasystrar under en och samma blodiga natt. Hennes bror Ben anklagades och fälldes för massakern. Dark Places tar sin början när Libby tvingas söka i det förgångna för att hitta svaret på frågan om det verkligen var Ben som var den skyldige.

Dark Places handlar mycket om skuld. Bens skuld naturligtvis men också Libbys och kanske allra mest mamma Pattys skuldkänslor och vad de ledde till den där natten. Mitt i detta inferno av engagerande livsöden och historier är det Patty som griper hårdast tag i mig. Att genom hennes ögon se den där sista dagen och förfallet, uppleva hennes känslor inför barnen som hon inte upplever att hon tar nog god hand om. Och varför väljer hon som hon gör, hur tänker hon, varför? (Här önskar jag mig verkligen en irl-läscirkel att diskutera med, Patty vill jag verkligen prata om men utan att spoila för er som inte läst vilket är svårt…). De där sista sidorna där Pattys upplevelse av upplösningen av den där kvällen är så smärtsamma att mitt hjärta inte riktigt hämtat sig än.

Dark Places är årets hittills bästa och jag tror att den kommer behålla den tronen väldigt länge. Det är en bok som ger läslust och läsglädje men framförallt tankar och åter tankar. Det är mörkt och man mår dåligt – det är som att någon håller en i handen och drar en mot något som man vet är undergången men som man samtidigt måste se. Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet. En av Flynns storheter är hur hon lyckas göra till och med barnen osympatiska men helt och hållet älskansvärda. Dessutom är hon en språkkonstnär och jag inser nu fullt ut vilket misstag det var att läsa hennes förra bok på svenska, det får bli omläsning på den…


Inlägget publicerades första gången 31 januari 2011 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Irrbloss av Elly Griffiths

Irrbloss är alltså den tolfte delen i serien om Ruth Galloway, vilket ärligt talat är helt sjukt – tolfte delen!?! Jag kan inte riktigt förlika mig med att det det är så, men när jag tänker tillbaka på alla arkeologforensiska fall Ruth har slitit med och som Nelson och gänget också slitit med och när jag tänker på hur lite de är ”och gänget” nuförtiden och hur de istället känns som mina familjemedlemmar så måste jag förstås inse faktum.

Jag tycker mycket om Ruth, Nelson också, men i den här boken är han mest tråkdryg med hela den där tyck synd om mig-auran. Jag gillar Laura väldigt mycket och Cathbad, det är sen gammalt.

Irrbloss rör sig runt ett väldigt obehagligt fall där en seriemördare dömts, mot sitt nekande, och där Nelson kämpar med allt han har för att mördaren ska erkänna och leda dem till fler kroppar. Ruth, som flyttat från saltängarna till Cambridge, dras in och allt är förstås mycket mer komplicerat än det först verkar.

Jag tycker att Elly Griffiths lyckats fint med att rycka upp serien ur den svacka den befann sig i för några böcker sen. Jag tycker om hur hon inte står och stampar samtidigt som de gamla konflikterna och relationerna finns där och får vara så svåra som de förstås är.

Jag kommer alldeles definitivt läsa vidare i serien så snart det kommer en ny bok.

IRRBLOSS
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2020)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The lantern men
Tolfte boken i serien om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln och En cirkel av sten

En dos stryknin av Agatha Christie

När man läser En dos stryknin med vetskapen om att det var Agatha Christies debut står det ganska klart och tydligt att hon redan då var ett geni när det kom till att skapa intriger. Jag menar inte att En dos stryknin är särdeles fantastisk, men som första försök är den imponerande. Och det som gör hela hennes författarskap så fint finns med redan här – noggrannheten, förmågan att bygga miljö och karaktärer som är något mer än kuliss för ett mord till exempel.

Det fina med Agatha Christies deckare är att man aldrig kan lista ut vem mördaren är och att det inte spelar någon roll. Kanske skulle jag kunna om jag verkligen försökte, men jag vill så oerhört mycket mer gärna hänga med på den resa hon tar mig på.

Här får vi ett låst rum, ett gammalt gods, en arvtant, många misstänkta och så Hercule Poirot. Herregud en så osympatisk och hemsk karaktär, jag längtar efter att få umgås med honom igen…

EN DOS STRYKNIN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2018)
Inläsare: Maria Lyckow
Första boken om Hercule Poirot

När festen hamnar lite snett

Idag bjuder jag på ännu en återanvänd Maria Lang-text från Kulturkollo, den här publicerades första gången 2017.

Jag tror att ni vet vid det här laget var jag står när det kommer till fester. De kan vara alldeles, alldeles underbara säkert, men helst slipper jag dem helt och hållet (ja, ja det finns undantag, men låt oss bortse från det nu så jag kan få ihop det här relativt cyniska inlägget). Det är kanske inte totalt överraskande att jag idag väljer att fokusera på festligheter som går åt skogen, väldigt mycket åt skogen, men som jag (tack och lov!) inte behöver bevista i egen hög person för att uppleva.

Det finns förstås ett helt gäng fiktiva kalas som havererat totalt. Minns Ninni Schulmans klassåterträff och lussefesten i Svart Lucia (säg att ni inte glömt Svart Lucia, som jag älskade den och så orimligt dålig som jag misstänker att den var…). Men drottningen av partykatastrofer måste väl ändå vara Maria Lang. Nämn en festsort och jag lovar att hon besudlat den med blodig ond bråd död.

Där finns bröllopsfesten som väl i och för sig aldrig hålls om man ska vara noga (Kung liljekonvalje av dungen), de många studentskivorna, midsommarfesten (En farlig man), kräftkalaset (Mörkögda augustinatt), julaftonsfirande (Tragedi på en lantkyrkogård) och den allmänna mysfesten på sommarön (Mördaren ljuger inte ensam). Maria Lang har naturligtvis också förstört en egen klassåterträff i Vi var tretton i klassen och Luciahögtiden i Ljusklädd med ljus i hår. Små sammankomster, stora megakalas – mig veterligen har hon låtit dopkalasen vara ifred, men i övrigt har hon demolerat dem alla. Det är min typ av festförstörare det. En sann själsfrände.

PS: För dig som är lika förtjust i Maria Langs partydemolerande (eller kanske andra delar av hennes författarskap…) som jag så har jag satt ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern, missa inte!

Bild: PublicDomainPictures [CC0]

Liket i biblioteket av Agatha Christie

Hon är så rasande skicklig Agatha Christie, skriver med sån schvung och är inte rädd för att få det att gå undan. På ett sätt struntar jag i vem som gjort det, jag njuter bara av att försöka hänga med i turerna.

I Liket i biblioteket är det miss Marple med allehanda poliser och privatdetektiver som löser gåtan. Jag tror inte att en skrivcoach i världen skulle rekommendera någon att skriva en deckargåta med så många personer som uppenbarligen inte är misstänkta, och ändå funkar det så väldigt bra! Man blir helt bortkollrad, på ett bra sätt.

Själva gåtan där en strypt ung flicka hittas i överste Bantrys bibliotek och ingen vet vem hon är eller hur hon hamnat i biblioteket är sorglig från början till slut. I det där utlämnade och ensamma som ligger över hela den delen av historien låter Agatha Christie ana att hon vill, kan och gör långt mer än att skriva ordinära mysdeckare.

LIKET I BIBLIOTEKET
Författare: Agatha Christie
Förlag: Albert Bonniers förlag (2000)
Översättare: Einar Thermæenius

Och så var de bara en av Agatha Christie

Så, så skicklig hon är Agatha Christie! Jag har förstås läst annat av henne, en hel del i tonåren och så Endless night (Oändlig natt) härom året. Men jag har inte läst något så minutiöst och skickligt sammanfogat som Och så var de bara en.

Tio personer samlas på en isolerad ö, anklagas för att ha dödat och avrättas sedan en efter en. Kanske är det en av dem som är den skyldiga, kanske finns det någon annan där. Det är slipprigt krypande från början till slut och upplösningen, som kommer i ett sorts efterord var jag inte ens i närheten av att lista ut. Mästerligt skulle jag säga.

OCH SÅ VAR DE BARA EN
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2014)
Översättare: Helen Ljungmark, originaltitel: and the there were none

Nu blir det mysdeckarvecka!

Jag har bestämt mig för att det vore en synnerligen bra sak att ha en temavecka om mysdeckare. Med start imorgon kommer jag fördjupa mig iframförallt i Agatha Christie, men visst blir det också en utflykt till Maria Lang-land.

Agatha Christie har varit min avkoppling den här hösten. Jag har inte läst så mycket av henne tidigare, men de senaste månaderna har jag läst flera böcker, och de har alla varit mycket bra. Veckan kommer bjuda på recensioner av Och så var de bara en, Liket i biblioteket och En dos stryknin och så blir det en boktext om Agneta Pleijels Christie-bok Dubbelporträtt.

För dig som vill fördjupa dig lite i Agatha Christies författarskap och person kan jag rekommendera dokumentären Agatha Christie deckardrottningen som finns att se på SVT just nu.

Till Hagfors! En intervju med Ninni Schulman

När jag i morse skrev om Ninni Schulmans senaste bok, Flickebarn 291, blev jag sugen på att publicera den intervju jag gjorde med henne på Kulturkollo 2015. Den handlar om Hagfors (som jag nästan växte upp i och hon skriver om) och om att skriva om sånt som finns i verkligheten. Första gången publicerades den här.

Till Hagfors!
Sånt som baseras på verkligheten får ofta en annan tyngd än sånt som hittas på från grunden. Böcker som utspelar sig på ens uppväxtort letar sig in på sätt som andra böcker inte gör.

Jag är uppvuxen i en värmländsk liten ort som heter Uddeholm, jag har gått i skola i en något lite större ort som heter Hagfors. Jag har ett djupt ambivalent förhållande till stället eftersom jag verkligen avskydde det under skoltiden.

När Ninni Schulman började skriva sina deckare om journalisten Magdalena Hansson och lät dem utspela sig i mina värmländska hemtrakter var det en liten utmaning för mig att läsa. Mina egna upplevelser ställde sig till en början i vägen för läsupplevelsen, men böckerna kom att bli ögonöppnare för mig.  När jag läst har det blivit lättare för mig att se människorna och relationerna snarare än Hagfors som en symbol för allt som var fel under en period i mitt liv. Jag har mjuknat i min inställning och det är väldigt skönt. Därför ville jag ställa några frågor till Ninni om det här med fiktion och verklighet och relationen till Hagfors före och efter deckarna.

Hur får du idén till en ny bok – är det oftast en händelse, en relation eller kanske en plats som pockar på uppmärksamhet?
– Det är lite olika. Ibland är det en miljö (som älgjakten i Svara om du hör mig) eller en händelse (som i Flickan med snö i håret).

Nya boken kom till mig som en scen, en ensam bil som står övergiven intill en väg. Vart hade bilägaren tagit vägen? Vad hade hänt? Det ville jag ta reda på.

Hur och varför valde du att böckerna skulle utspela sig i just Hagfors?
– Flera anledningar faktiskt. Dels utspelar sig så många böcker i Stockholm och jag kände att jag ville skildra min egen hembygd. Nu kommer jag ju inte i från Hagfors utan från Lesjöfors, men på något vis kändes det viktigt att beskriva livet i en bruksort i glesbygden, som ju är något helt annat än livet i huvudstaden.

Dels kändes det lättast att låta boken utspela sig i en bekant miljö. Jag bodde och jobbade i Hagfors 1995-1998.

Känns det annorlunda att besöka Hagfors nu sen du började skriva böckerna?
– Mycket. Det känns som att vistas i en teaterkuliss. Haha. Nej, men det känns faktiskt skumt. Mentalt är jag i Hagfors nästan hela tiden under mina skrivperioder och då blir det märkligt att komma dit på riktigt. Förväntar mig nästan att möta Magdalena på Coop, typ.

Tänker du på Hagforsborna när du skriver, hur de ska reagera? Har du fått några reaktioner från orten?
– Både ja och nej. Inför första boken var jag ganska rädd att Hagforsborna skulle ta illa upp (även folk i Lesjöfors). Även om jag har släkt och vänner kvar så var det ju länge sedan jag flyttade från Värmland och jag var skräckslagen inför att folk skulle tycka att skrev dumheter. Men som tur är har jag faktiskt bara mött positiva reaktioner. Folk verkar glada över att deras verklighet och ort beskrivs.

Men när jag skriver försöker jag att inte tänka för mycket. Det är ingen reklambroschyr för Hagfors jag skriver, direkt. Det är både svart och vitt och det måste det vara.

Hade det varit enklare eller svårare att skriva om en fiktiv stad tror du?
– Kanske. Då hade man inte behövt ta hänsyn till verkligheten, men samtidigt tråkigt. Det är kul att läsarna kan åka till Hagfors och känna igen Kaffestugan och Blinkenbergsparken och så vidare. Det ger en extra dimension till berättelsen.

Jag tycker om alla dina böcker, och tycker att de dels “stämmer” (i detaljer, gator osv) så bra, dels ger en bra känsla för staden. Allra närmast kom dock Svara om du hör mig eftersom den kretsar kring ett jaktlag och jag kunde (som minnen från min barndom) känna doften av rök från min pappas jaktkläder när jag läste den. Har du en favorit bland dina egna böcker eller någon favoritscen/favoritrelation?
– Vad roligt! Jag blir jätteglad att höra det. Jag har nog ingen favoritbok, tror jag, men det är klart att debuten alltid har en speciell plats i hjärtat.

Jag tycker faktiskt om alla mina karaktärer, men om jag ska välja en relation så kommer Magdalena och Petter upp. Det är alltid lätt och kul att skriva deras scener och om jag ska välja någon favoritscen så blir det nog deras första promenad tillsammans i Flickan med snö i håret.

Det är karaktärerna och deras vardagsrelationer som gör det så roligt att skriva bok efter bok för jag måste ju bara få reda på hur det ska gå för dom.

Kan du säga något om vad som väntar oss i din senaste bok, Vår egen lilla hemlighet, och hur ser framtiden ut – kommer det fler böcker om Magdalena?
– Den nya boken är ganska otäck och känslosam. Vissa scener grät jag när jag skrev. Det var riktigt jobbigt. (Kommentar: vi vet ju nu hur fantastiskt fin den boken var, seriens bästa hittills! Här kan du läsa min recension av den.)

Jag har redan börjat på bok nummer fem om Magdalena, så det blir fler böcker om Hagfors.

Finns det någon plats som du skulle vilja se som skådeplats för en roman?
– Svår fråga. Jag söker och hittar nya platser hela tiden. Men ibland längtar jag ut från Hagfors kommun, det ska jag säga. Haha.

Har du någon favoritbok just nu som du skulle vilja tipsa oss om?
– Har precis börjat läsa Att föda ett barn av Kristina Sandberg och är helt tagen och djupt imponerad

Bild: ”Hagfors” av Ulf Lagerkvist – Ulf Lagerkvist. Licens under Public Domain via Wikimedia Commons.