Mördande seans av Agatha Christie

Med jämna mellanrum längtar jag efter en Agatha Christie-deckare och i december föll den där längtan över mig igen. Jag ville ha något vintrigt och bestämde mig för Mördande seans.

Här finns ingen Hercules Poirot och ingen Miss Marple. Här finns en polis, en journalist och ett beskäftigt fruntimmer som försöker fria sin misstänkte fästman. Allt börjar och slutar med en så kallad bordsdans, en seans där ett mord avslöjas.

Kapten Trevelyan hittas död, mördad under en synnerlig snöig vinterkväll och snart radas de misstänkta upp. Mördande seans är en mysteriegåta med driv, den är trivsamt oblodig och man vill gärna veta vad som egentligen hände. Det är inte en av Agatha Christies mästerverk, men helt ok avkopplingsläsning är det absolut.


Om boken

Titel: Mördande seans
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bonniers(1986)
Översättare: Britte-Marie Bergström, originaltitel: The Sittaford mystery

Råttjakten av M. W. Craven

Efter den förra boken om Washington Poe, The curator (Regissören på svenska), så hade jag nog bestämt mig för att inte läsa vidare. Den slutade verkligen vedervärdigt, på ett sätt som inte kan förlåtas eller förklaras. Så läste jag ändå Råttjakten och det där jag ogillade så mycket i Regissören, det Poe gör, berörs inte med ett ord. Märkligt men bra för mig eftersom jag då kan försöka förtränga det (där har jag också hjälp av min gamla utmattning och nuvarande trötthet för det är inte mycket jag lyckas komma ihåg längre).

Råttjakten är lika otrolig i sin handling som de tidigare böckerna i serien. Det känns inte som att det går ihop och ändå känns det precis som det ska. Det är spännande från första sidan till sista och man bara bläddrar. Möjligen är det min enda riktiga kritik (icke trovärdig handling är jag beredd att köpa så länge det funkar i boken), att det är utmattande när spänningsnivån är lika hög hela tiden. Cliffhangers i varje kapitel, korta kapitel, märkliga kapitelbrytningar för att få till cliffhangers när handlingen egentligen fortsätter som vanligt på nästa sida. Det är aningen för intensivt helt enkelt och jag skulle behöva semester efter utläsningen.

Nåja, den här gången kallas Washington Poe och Tilly Bradshaw in från högsta nivå (MI5 och FBI) för att lösa ett mord som förstås visar sig vara något annat och mer än vad det först verkar vara. Det nystas, saker avslöjas. Upptäckter visar sig inte vara det de verkade, nya avslöjanden osv. Som det brukar vara i de här böckerna. Spännande och ibland lite roande med samtalet mellan kollegorna.

Jag gillar fortfarande Tilly mest och jag börjar få lite svårt för hur folk behandlar henne och hur hon beskrivs. Så jäkla avvikande är hon inte. Jag tycker inte om att Poe ska bli hennes räddare och riddare som kliver in i alla situationer och förklarar henne. Det enda rätta borde vara att skicka hela poliskåren på någon sorts kurs där de kan få lära sig grundläggande socialt hyfs och hur man beter sig och visar respekt mot andra människor. Det är sannerligen inte Tilly som är problemet här.


Om boken

Titel: Råttjakten
Författare: M. W. Craven
Förlag: Modernista (2022)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: Dead grounds
Fjärde boken i serien om Washington Poe, tidigare delar: Brännaren, Black summer och The curator.

Årets bästa läsning 2022

Läsåret 2022 var på det stora hela riktigt fint. Som vanligt läste jag mest och bäst under våren och sommaren medan hösten var lite seg (i november och december var det länge mer än lite segt dessutom). Här hittar du mina favoriter från året som gått och mina fem allra bästa läsupplevelser är markerade (med ♥ hjärtan ♥ ).

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood
What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fint om ung förälskelse.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden mörker.

Årets bästa spänning
♥ Kamratträffen ♥ av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Årets bästa fakta
Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg. Livsnödvändig och stärkande bok för alla oss som kämpar.

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Knivskarp genomgång av palmemordsutredningen, bitvis thrillerartad.

Årets bästa feelbad
Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Årets bästa historiska
♥ Rizzio ♥ av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

Årets bästa feminism och HBTQ+
♥ All the bad apples ♥ av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

♥ When women were dragons ♥ av Kelly Barnhill. En feministisk verklighetssaga fylld av sorg och vrede, och styrka.

Årets bästa som är för svåra att kategorisera och som därför får en egen kategori
♥ Grim ♥ av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Detaljerna av Ia Genberg. Eftertänksam och språkligt fenomenal kortroman som känns. Läst som ljudbok vilket rekommenderas.

Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021.

Kallmyren av Liza Marklund

Jag var väldigt förtjust i Liza Marklunds förra boken, den första i serien om människor och brott i norrbottniska Stenträsk. När jag nu läst fortsättningen är jag lite mer skeptisk. Jag tycker fortfarande mycket om miljöerna och människorna, men handlingen är lite för mycket extra allt den här gången.

Nu får vi träffa Wiking Stormberg igen och vi får gå på djupet med hur hans fru Helena försvann för 30 år sen (exakt, på dagen). Det är en skräckinjagande berättelse om hur en mamma går bort sig på myren och lämnar sitt spädbarn kvar att bli äten av insekterna. Jag tycker att det är fint och sorgligt beskrivet av hur såväl Wiking som barnen lever sina liv i skuggan av det ofattbara.

Sen kommer ett varningsbrev, eller om det är ett hot. Med vad som ser ut att vara Helenas signatur längst ner. Och allt ställs på ända. Det är där jag tycker att det till slut blir för mycket. Kallmyren är en läsvärd deckare som gör vad den ska göra (slukar upp mig), men den drabbar mig inte som Polcirkeln ändå gjorde (även om den inte heller var fulländad). Jag kommer absolut läsa vidare i serien när det kommer en ny bok och jag hoppas på att få komma tillbaka till den där härliga läskänslan från Polcirkeln.


Om boken

Titel: Kallmyren
Författare: Lisa Marklund
Förlag: Piratförlaget (2022)
Fristående fortsättning på Polcirkeln.
Andra som skrivit om boken: I hyllan

Häger av Ann Cleeves

Jag tycker redan mer om Matthew Venn än jag någonsin gjorde om Jimmy Perez och då gillade jag ändå Jimmy. Det är något med de problem Matthew har och hur vardagliga och relaterbara de är för mig. Han har inte problem med spriten men med sin egen fyrkantighet, mycket olikt nästan alla andra fiktiva poliser jag känner.

Häger börjar med att en man hittas död i dotterns glasverkstad och sen går det bara utför därifrån. I centrum står ett självmord och upplösningen är genomvidrig. Jag kommer aldrig kunna släppa hur illa berörd jag är över den. Det är så sorgligt, grymt och förfärligt.

Jag tycker som sagt om Matthew och jag gillade hans kollega Jen redan i förra boken, jag tycker att det är fint att jag nu får lära känna henne ännu mer, på djupet. Ross är ju ingen man gillar, men också honom lär jag känna och får jag en mycket större förståelse för i Häger. Jag ser fram emot att läsa mer om brottsligheten i norra Devon. Men nästa gång hoppas jag att vi rör oss i andra trassligheter och inte blir så nedsmutsade.


Om boken

Titel: Häger
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Översättare: Johan Nilsson, originaltitel: The heron’s cry
Andra delen i North Devon-serien, första delen heter: Albatross

Döden på Nilen av Agatha Christie

Döden på Nilen är förstås en av Agatha Christies mest klassiska deckare, men det betyder inte att den är en av hennes bästa. Jag misstänker dessutom att jag läst den förr eftersom jag snart listade ut svaret på gåtan vem mördaren är trots att det är lite väl halsbrytande. Men allt som allt så hade jag en mysryslig stund med Hercules Poirot också den här gången.

Jag förstår att det är den här boken och Mordet på Orientexpressen man valt att filmatisera (även om jag tycker att resultatet blivit sådär om jag ska vara snäll). Miljön är avgränsad och klaustrofobisk, persongalleriet är koncentrerat och det hela blir till någon sorts låsta rummet-gåta. Agatha Christie skriver ofta medvetet med ett avstånd till sina karaktärer, det är det som är förklaringen till att läsaren alltid törstar efter gåtans lösning men egentligen bryr sig mycket lite om de stackarna som trillar av pinn på vägen. Jag gillar det, men här känner jag att jag velat lära känna några av dem lite mer. Linnet är en gåta som aldrig blir löst, Jackie likaså. Och Simon förstås, men honom bryr jag mig inte mycket om att lära känna. Övriga kan gärna vara birollskaraktärer på det där vana Christie-sättet.

Döden på Nilen är en fin flykt från verkligheten och man ska läsa den om man gillar Agatha Christie och har läst många av hennes bästa redan.


Om boken

Titel: Döden på Nilen
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bookmark förlag (2021, originalet gavs ut 1938)
Översättare: Helen Ljungmark

Sommarens bästa läsning eller mina höstläsningstips

Sommaren är förvisso över sedan länge men jag har sparat på det här inlägget av en anledning, jag ville hinna skriva om alla bästaböcker så att det kan finnas länkar via vilka man kan läsa mer om varför de är så bra. Nu har jag hunnit ikapp mig själv och här är mina tips för höstläsningen, mina favoriter från läsmånaderna juni, juli och augusti (i läsordning).

Tyrannens tid av Magnus Västerbro. Mycket bra populärhistorisk skildring av Karl XII tyranni.

Heartstopper bok 1 & 2 av Alice Oseman. Förfärligt fin bok om ung förälskelse.

Den glömda dagboken av Christoffer Holst. Riktigt fin och mörk feelgood med mycket mat som sig bör i en Holst-roman.

Ett litet steg i taget av Katherine Center. En riktigt bra feelgood-roman med en rejäl dos svärta.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

All the bad apples av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Malibu rising av Taylor Jenkins Reid. Bladvändarvänlig strandläsning om familjerelationer.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

Soluppgång över strandpromenaden av Jenny Colgan. En rätt ljuvlig feelgood-bok, den bästa i strandpromenadserien.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

The dark av Sharon Bolton. Oerhört obehaglig incel-deckare med allas vår Lacey Flint.

Barndomsbrunnen av Göran Greider. En personlig berättelse om barndom och sjukdom.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden svärta.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Bild av Debby HudsonUnsplash

Kingdom of the blind av Louise Penny

Jag vet inte längre vad jag ska skriva om de här böckerna. De är alltid lika bra, alltid lika spännande och jag älskar verkligen de människor som står i centrum. Älskar. Allihop.

Kingdom of the blind berättar historien om jakten på knarket som gled mellan fingrarna på Gamache senast och den berättar om familjer som slagits över och längtat efter ett rättmätigt arv i mer än hundra år. Här finns det märkliga med att Armand, Myrna och en okänd snickare blir utsedda att sköta ett arvskifte. Och så den där målningen av Ruth Zardo. Allt finns där utan att det blir en röra.

I böckerna om Three Pines och Armand Gamache finns mycken smärta, ond bråd död, skador och sorg. Det som får mig att återvända och läsa med sådan kärlek är inte det, det är heller inte uppklarandet av brotten och allts tillrättaläggelse. Det som lockar mig är kärleken till själva livet, viljan att förstå allt levande, respekten, värmen. Louise Penny skriver mer än bra deckare, hon skriver oundgänglig litteratur som försöker göra ordning på livet.


Om boken

Titel: Kingdom of the blind
Författare: Louise Penny
Förlag: Sphere (2018)
Fjortonde boken om Armand Gamache och Three Pines, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast, A great reckoning och Glass houses.

The dark av Sharon Bolton

Ingen kan skriva det obehagliga och skrämmande så bra som Sharon Bolton, och särskilt inte när hon utsätter Lacey Flint för hemskheterna. Jag blir alltid mörkrädd av att läsa den här serien och The dark utgör sannerligen inget undantag.

Det mörka, hatet, terrorn, hotet i The dark kommer från en incel-grupp och det är så sjukt obehagligt eftersom det känns realistiskt hur snart saker skulle förändras och gå åt helvete om det var på riktigt. För det är ju på riktigt rätt ofta nu för tiden. Sen hjälper det förstås inte att en av ledarna i gruppen känner Lacey sen gammalt och vill henne riktigt illa.

Böckerna om Lacey Flint är alltid riktigt mörka och obehagliga som sagt, men inte bara. Jag tycker om att få hänga med Lacey och med polisen Mark Joesbury med vilken Lacey har någon sorts relation sen flera år tillbaka. Jag tycker om att återbesöka dem igen nu när jag faktiskt gett upp hoppet om att det skulle komma en ny bok i serien. Jag kan inte låta bli att hoppas på att det blir fler, men kanske är det ändå slutet på berättelsen jag läst.


Om boken

Titel: The dark
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Orion (2022)
En bok om Lacey Flint, tidigare delar: Nu ser du mig, Dead scared, novellen If snow hadn’t fallen, Like this, forever och En mörk och förvriden flod.

Stormvarning av Maria Adolfsson

Andra delen av Maria Adolfssons Doggerland-serie heter Stormvarning och det är ju dömt att misslyckas att försöka skilja de här böckerna åt via titel. I Stormvarning går vi i alla fall vidare från Felsteg och lär känna såväl Karen som hennes kollegor och vänner närmare.

Brottet som berättelsen kretsar kring begås under julhelgen och väldigt många ligger i sjuksängen med influensa. Karen kallas in för att jobba trots att hon fortfarande är sjukskriven efter förra bokens upplösning.

Jag gillade Felsteg trots att jag tyckte att den till en början var rätt seg. Stormvarning upplever jag tyvärr som seg rakt igenom. Det är inte dåligt, det finns bitar som verkligen griper tag i mig. Främst Karens väninna som kämpar för att slå sig fri från sin misshandlande man, den delen av berättelsen är så klaustrofobiskt jobbig att läsa att det ibland är svårt att andas. Brottet som utreds är däremot ganska ospännande, jag är ljum i mitt intresse kan jag säga. Och upplösningen får det att kännas lite orealistiskt i deckarhjärtat. Det är inte trovärdigt när poliser dras in i sådana situationer gång på gång. Det var det enda som störde mig med Åsa Larssons deckare, men där kändes det ändå trovärdigt mitt det otrovärdiga. Och det här är inte Åsa Larsson-bra. Det är inte mycket som är det.

Jag smågillar fortfarande den här serien och det universum Maria Adolfsson bygger. Jag kommer säkert läsa mer någon gång, men nu tar jag en paus.


Om boken

Titel: Stormvarning
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Andra delen i Doggerland-serien, tidigare delar: Felsteg