Deckare

Levande och döda av Christoffer Carlsson

av

Det är inte ofta nuförtiden som jag läser en bok från första till sista sidan under en dag. Jag är inte längre en snabbläsare, vill inte vara, men Levande och döda tog mig ganska exakt åtta timmar. Det gick inte att låta bli eller att lägga undan.

Jag tycker mycket om det poetiska i Christoffer Carlssons böcker och också i denna. Jag tycker om vindlingarna, i handling och bland orden. Berättelsen är på något sätt många olika berättelser samtidigt. Den är berättelsen om när en pojke dör en vinternatt och sedan en till och sedan en till, men på en solig sommardag tjugo år senare. Om människor, som Sander och Killian som är som bröder, som Mikael och Filip som var bröder, som Siri som slutar som polis när hon ställs inför en oerhörd sanning, som Vidar Jörgensson som vi får träffa igen. Om vad det innebär att vara människa, att växa upp, att lämna och bli kvar. Om vad döden är, livet, mörker och ljus. Om lögner, är de lögner om de aldrig är uttalade?

Det finns så mycket som berör i Skavböke, så mycket landsbygd att känna igen för en som kommer därifrån (fast en annan landsbygd), så mycket allmänmänskligt. Och så tycker jag om att ingenting egentligen avslutas. Vi får veta vem och varför och hur, men vi blir ju aldrig riktigt färdig med de här människorna. Det blir man aldrig i verkligheten heller. Det är så det är.

Om boken

Titel: Levande och döda
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2023)
Tredje boken i Hallandsviten, tidigare delar: Järtecken och Brinn mig en sol.

Unnatural death av Dorothy Sayers

av

Jag älskar verkligen att umgås med Lord Peter och hans poliskommissarie-kompis Charles Parker. Det är pratigt och humoristiskt och på något sätt väldigt tryggt. Jag kan nog inte beskriva det bättre tror jag. Det finns ett mörker hos Sayers karaktärer som är genomgående och accepterat. Kanske har det något att göra med den tid de skrevs i, allt hopp hade slagits sönder av kriget, men social rörelse var plötsligt möjligt. Jag vet inte. Men samhällets förändring är viktig här.

Jag tycker så förtvivlat mycket om hur Dorothy Sayers låter sina karaktärer och böcker fundera på existensen och det djupt mänskliga. Jag tycker däremot inte om den rasism som ges uttryck för i den här boken. Den är inte författarens eller någon av huvudpersonernas (då hade jag tvingats sluta läsa), men det är plågsamt att påminnas om hur det varit möjligt att prata och tänka om människor. Än mer plågsamt blir det förstås när man minns att det inte alltid är så annorlunda idag.

Unnatural death kretsar kring ett fall som en läkare återger för Lord Peter och Parker på krogen en kväll. Han har gjorts till åtlöje efter att han ställt frågor då en gammal kvinna, hans patient, dött en plötslig död som inte verkar ha med hennes sjukdom att göra. Lord Peter misstänker förstås att ett mord har begåtts och han tror sig dessutom veta vem mördaren är. Han bestämmer sig för att avslöja det som ser ut att vara det perfekta mordet. Snart visar det sig dock att hans inblandning får fruktansvärda konsekvenser.

Det är en väldigt speciell premiss för en deckare. Det är inte säkert att det rör sig om mord, och om det är det så är mördaren inte alls lika självklar som det framstår för Lord Peter. Det är en alldeles oerhört komplicerad historia som nystas upp. På ett stillsamt, men blodisande spännande sätt. Jag har aldrig läst en bok som den här och jag inser att varje bok av Dorothy Sayers är något eget och nytt. Jag har så mycket att se fram emot när jag läser vidare i serien.

Om boken

Titel: Unnatural death
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Open Road Media Mystery & Thriller (E-bok) (2012, originalet gavs ut 1927)
Tredje boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), En sky av vittnen (del 2), Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).

Mordet i Marseillan av Anna Voltaire

av

Jag har tidigare läst och gillat Innan väggen och Hejdå stress av Anna Voltaire och när jag fick veta att hon nu bytt genre och skriver feelgood-deckare så blev jag förstås sugen på att läsa.

Mordet i Marseillan börjar med att Amélie lämnar sitt liv som polis i Sverige efter en smärre skandal och privatlivets och yrkeslivets kollaps. Hennes man har varit otrogen och hon har hotat honom till livet med sitt tjänstevapen. I Marseillan finns förhoppningsvis vila med bästa kompisen Jondi.

Sen hittas en ung, svensk, kvinna död och Amélie behövs som utredare och tolk. Snart är hon indragen i en mordgåta med möjliga kopplingar till ett mord i Stockholm för flera år sen.

Jag tycker att Anna Voltaire fått till myskänslan och semesterstämningen i boken. Delar av polisarbetet är också intressant och spännande på ett jordnära sätt. Jag upplever ibland, främst i början, berättandet som lite pratigt och splittrat mellan många olika personer, men det är inget som stör läsningen på något avgörande sätt.

Jag har ett enda problem med boken och det är, eftersom det är personligt för mig, stort. Här finns en karaktär som beskrivs som ”aspig” och bär alla autism-stereotypens drag. Som mamma till en ungdom med autism blir jag riktigt ledsen över hur karaktären beskrivs och är, att han aldrig får några andra karaktärsdrag än stereotypens.

Detta förstör mycket av min upplevelse av boken, eftersom det är en av mina personliga käpphästar. Om vi bortser från käpphästen så tycker jag sammanfattningsvis att Anna Voltaire i Mordet i Marseillan lyckats bra med att få till balansen mellan mys och spänning. Miljön gör sig också väldigt bra som fond till semestervila och hetsigt polisarbete. Den som vill läsa vidare om Amélie kommer att kunna göra det då detta är första boken i en serie.

Om boken

Titel: Mordet i Marseillan
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Lava (2022)
Första delen i en serie.

En sky av vittnen av Dorothy Sayers

av

En sky av vittnen är Dorothy Sayers andra bok i ordningen om lord Peter Wimsey och här har han verkligen fått ett rejält knivigt fall att ta sig an. Hans bror arresteras för mordet på systerns fästman och systern beter sig mer än lovligt märkligt. Peter letar sig, tillsammans med butlern Bunter och polisen och vännen Charles Parker, in i hemligheterna kring vad som föregick och hände den där oktobernatten.

Jag har egentligen skrivit allt tidigare om vad jag gillar med de här böckerna. Dorothy Sayers tecknar en väldigt fin bild av ett 1920-tals England som känns genuint. Hon lyckas också få till en bild av ett Europa som är ärrat av det första världskriget men som ännu inte drivits isär av det andra världskriget. Det finns en naturlig närhet mellan länderna som saknas idag. Det var en annan tid. Jag tycker också att det är väldigt intressant att ta del av det aristokratiska England genom den skeptiske men synnerligen adlige Peter Wimseys ögon. Han är modern och naiv samtidigt. Jag är väldigt svag för Peter med alla de fel och brister han har.

Om boken

Titel: En sky av vittnen
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonnier pocket (1985, första upplagan 1926)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Clouds of witness
Andra boken om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Lord Peters största affär (del 1), Oskuld och arsenik (del 5), Drama kring ung dansör (del 7), Kamratfesten (del 10), Lord Peters smekmånad (del 11) och Lord Peters sista fall (del 12).

A better man av Louise Penny

av

A better man är den femtonde boken om Armand Gamache och den kanadensiska lilla byn Three Pines. Jag känner att jag upprepar mig när jag berättar om hur himla bra de här böckerna är. Efter varje bok skriver jag att ”den här är lika bra som sina föregångare” eller ”det här är den bästa hittills”. Men det är sant, också den här gången.

En av hemligheterna med den här seriens storhet är, tror jag, att varje bok är sin egen, varje bok är helt och hållet annorlunda från den föregående. A better man är en helt ny sorts bok när den borrar sig in i mörkret på ett förfärligt sätt. Jag mådde illa under hela läsningen och slutet gjorde det bara värre. Men på ett bra sätt. Ibland behöver man gå igenom det mörkaste för att orka vidare och i Armand Gamache (och alla andra jag nu känner så väl och älskar så mycket) har man en utomordentligt trösterik vän.

Den här boken handlar mycket om hur beteenden skapas, hur den som utsätts för saker i sin barndom kanske söker sig till samma saker i sitt vuxna liv eftersom de inte tror sig förtjäna bättre. Till exempel. Det handlar ganska mycket om mäns våld mot kvinnor, på ett väldigt påtagligt och hemskt sätt. Det handlar, som alltid, om hur manlighet kan se ut på väldigt olika sätt. Det handlar om att ta sig igenom svåra saker, att göra det själv och tillsammans med andra. Det handlar också om den vardagliga grymheten och komplexiteten som är det mänskliga. Hon skriver alltid så Louise Penny. Den som gjort det värsta mot en annan människa är aldrig bara ett monster och monstret finns i oss alla.

Som alltid är behållningen här att få umgås med alla i Three Pines. Att få hälsa på hos Ruth, Clara och alla igen. Att få höra till en stund och att få röras av den kärlek som finns mellan de här människorna. Jag älskar nog relationen mellan de tre poliserna Armand, Jean Guy och Isabelle mest av allt och att jag fått vara med när den växte fram.

Jag tar det lite långsamt med de här böckerna eftersom jag förstås inser att de inte kommer fortsätta ges ut i all oändlighet. Jag har några böcker till liggande i bokhyllan och det är inte en alldeles vild gissning att nästa bok kommer tvinga sig till lite lästid under sommarsemestern.

Om boken

Titel: A better man
Författare: Louise Penny
Förlag: Hodder & Stroughton (2019)
Femtonde delen i serien om Armand Gamache och Three Pines, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast, A great reckoning, Glass houses och Kingdom of the blind.

The last remains av Elly Griffiths

av

Så var vi mål med serien om Ruth Galloway och jag måste erkänna att det blev mer känslomässigt (eller ok, jag blev mer känslomässig) än jag förväntat mig. Men det kanske inte är så märkligt med tanke på att jag läst den här serien under tolv år. Och nu är det slut.

Jag vill nog faktiskt inte säga någonting om den mordgåta som står i centrum här. Mest för att jag tror att minsta lilla jag berättar spoilar lite för mycket, men också för att den egentligen inte är viktig alls.

Jag tycker väldigt mycket om hur tydlig Elly Griffiths är med att det här är den allra sista boken. Alla gamla mysterier vävs in, alla människor som varit och är viktiga för Ruth återkommer på ett eller annat sätt och allt går återupprepas. Den här serien och den här boken har mer än en gång påmint mig om det vi brukade prata om när jag läste historia, att tiden inte nödvändigtvis är en rak linje, ibland rör den sig i cirklar. Det finns särskilt en sådan händelse här, där någon som en gång blev räddad blir den som räddar, som verkligen rörde mig i hjärtat.

Jag smågrät mig igenom avslutningen av den här boken, inte för att det är hemskt eller ens fantastiskt bra utan för att det känns. Det är vemodigt att lämna dem. Det är helt rätt och vi är färdiga med varandra, men jag kommer att sakna Ruth, Cathbad och alla de andra. Det är en himla tur att böcker finns kvar och att man kan börja om när man vill (fast det vill man inte när man plötsligt minns all kroppsfixering som fanns i första halvan av serien, den saknades tack och lov helt i den här boken).

Om boken

Titel: The last remains
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2023)
Femtonde och sista delen i serien om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss , The night hawks och The locked room

Lord Peters största affär av Dorothy Sayers

av

Först – det är en verkligt märklig titelöversättning som gjorts. Boken heter helt relevant Whose body i original. Hela mysteriet kretsar kring att komma på vems kropp det är som återfinns naken i Mr Thipps badkar, men har alltså översatts till Lord Peters största affär. När det helt uppenbart inte ens handlar om hans största affär… Nåja, det är inte det enda som är märkligt med den här utgåvan. På framsidan syns en poloförsedd herre med pistol. Lord Peter skulle aldrig i livet bära vare sig polo eller pistol. Polotröja fanns väl inte ens 1923 när boken skrevs och utspelar sig? Och baksidestexten. ”Bildäcken skrek mot asfalten, signalhornen tjöt genom Londondimman och överröstade de dova slagen från Big Ben.” Det har naturligtvis inte någonting med berättelsen att göra. Allt detta kommer sig väl av att boken gavs ut i serien månadsdeckaren 1971. Jag måste säga att jag älskar bibliotek lite extra i sådana här stunder, var annars skulle jag ha fått tag på den här utgåvan? Sen ska vi tala tyst om att en amatörkorrekturläsare lånat boken före mig och markerat varenda ställe där hen tycker att språket är märkligt eller fel. På varenda ställe behöver jag förstås stanna upp och tänka efter, varenda gång konstaterar jag att det handlar om tidsaspekten, språket var inte detsamma 1923 och för mig är det en del av charmen. Anteckningar i biblioteksböcker är dock inte charmigt alls.

Mysteriet här är dubbelt. En spritt språngande naken karl hittas i ett badkar och en man försvinner från sin våning samma natt. Men det är inte den försvunne som återfinns i badkaret. Kanske hänger mysterierna ihop, kanske inte. Poliskommisarie Parker har hand om det ena fallet och Lord Peter Wimsey kopplas in på det andra. I all vänskaplighet nystas det sedan från båda ändar. Det är inte så värst spännande, man anar vem mördaren är första gången hans ögon beskrivs som ”kalla”. Men boken har andra kvaliteter. Jag tycker mycket om såväl Parker som Wimsey och människorna som omger dem. Det här är en väldigt bra inledning på en serie som ska handla så mycket om relationer och minnen.

Mitt projekt är att läsa hela den här serien från början till slut. Jag har ju tidigare läst alla böcker som involverar Harriet Vane och jag vill läsa dem igen i sitt sammanhang. Jag är redan väldigt engagerad i de här människorna och jag vill fly in i detta universum och vila och samtidigt lära mig mer om en tid som jag har dålig koll på. Dororthy Sayers beskriver den så fint och mångfacetterat.

Om boken

Titel: Lord Peters största affär
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: B. Wahlströms bokförlag (1971)
Översättare: Whose body? , originaltitel: N. Edward Werner
Första delen i serien om Lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst: Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör, Kamratfesten, Lord Peters smekmånad och Lord Peters sista fall (också en märklig översättning).

Mördande seans av Agatha Christie

av

Med jämna mellanrum längtar jag efter en Agatha Christie-deckare och i december föll den där längtan över mig igen. Jag ville ha något vintrigt och bestämde mig för Mördande seans.

Här finns ingen Hercules Poirot och ingen Miss Marple. Här finns en polis, en journalist och ett beskäftigt fruntimmer som försöker fria sin misstänkte fästman. Allt börjar och slutar med en så kallad bordsdans, en seans där ett mord avslöjas.

Kapten Trevelyan hittas död, mördad under en synnerlig snöig vinterkväll och snart radas de misstänkta upp. Mördande seans är en mysteriegåta med driv, den är trivsamt oblodig och man vill gärna veta vad som egentligen hände. Det är inte en av Agatha Christies mästerverk, men helt ok avkopplingsläsning är det absolut.

Om boken

Titel: Mördande seans
Författare: Agatha Christie
Förlag: Bonniers(1986)
Översättare: Britte-Marie Bergström, originaltitel: The Sittaford mystery

Råttjakten av M. W. Craven

av

Efter den förra boken om Washington Poe, The curator (Regissören på svenska), så hade jag nog bestämt mig för att inte läsa vidare. Den slutade verkligen vedervärdigt, på ett sätt som inte kan förlåtas eller förklaras. Så läste jag ändå Råttjakten och det där jag ogillade så mycket i Regissören, det Poe gör, berörs inte med ett ord. Märkligt men bra för mig eftersom jag då kan försöka förtränga det (där har jag också hjälp av min gamla utmattning och nuvarande trötthet för det är inte mycket jag lyckas komma ihåg längre).

Råttjakten är lika otrolig i sin handling som de tidigare böckerna i serien. Det känns inte som att det går ihop och ändå känns det precis som det ska. Det är spännande från första sidan till sista och man bara bläddrar. Möjligen är det min enda riktiga kritik (icke trovärdig handling är jag beredd att köpa så länge det funkar i boken), att det är utmattande när spänningsnivån är lika hög hela tiden. Cliffhangers i varje kapitel, korta kapitel, märkliga kapitelbrytningar för att få till cliffhangers när handlingen egentligen fortsätter som vanligt på nästa sida. Det är aningen för intensivt helt enkelt och jag skulle behöva semester efter utläsningen.

Nåja, den här gången kallas Washington Poe och Tilly Bradshaw in från högsta nivå (MI5 och FBI) för att lösa ett mord som förstås visar sig vara något annat och mer än vad det först verkar vara. Det nystas, saker avslöjas. Upptäckter visar sig inte vara det de verkade, nya avslöjanden osv. Som det brukar vara i de här böckerna. Spännande och ibland lite roande med samtalet mellan kollegorna.

Jag gillar fortfarande Tilly mest och jag börjar få lite svårt för hur folk behandlar henne och hur hon beskrivs. Så jäkla avvikande är hon inte. Jag tycker inte om att Poe ska bli hennes räddare och riddare som kliver in i alla situationer och förklarar henne. Det enda rätta borde vara att skicka hela poliskåren på någon sorts kurs där de kan få lära sig grundläggande socialt hyfs och hur man beter sig och visar respekt mot andra människor. Det är sannerligen inte Tilly som är problemet här.

Om boken

Titel: Råttjakten
Författare: M. W. Craven
Förlag: Modernista (2022)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: Dead grounds
Fjärde boken i serien om Washington Poe, tidigare delar: Brännaren, Black summer och The curator.

Årets bästa läsning 2022

av

Läsåret 2022 var på det stora hela riktigt fint. Som vanligt läste jag mest och bäst under våren och sommaren medan hösten var lite seg (i november och december var det länge mer än lite segt dessutom). Här hittar du mina favoriter från året som gått och mina fem allra bästa läsupplevelser är markerade (med ♥ hjärtan ♥ ).

Klicka på länkarna för att läsa mer om varför jag tycker så mycket om just de här böckerna. Och tipsa mig gärna i kommentarerna om vilka dina favoriter från året som gått var.

Årets bästa feelgood
What you wish for av Katherine Center. En riktigt fin och sorglig bok av min nya favorit bland feelgood-författare.

Heartstopper bok 1 av Alice Oseman. Förfärligt fint om ung förälskelse.

Book lovers av Emily Henry. Lysande feelgood med hjärta och svärta.

Mad about you av Mhairi McFarlane. Som vanligt förstklassig feelgood med den perfekta mängden mörker.

Årets bästa spänning
♥ Kamratträffen ♥ av Dorothy Sayers. En ljuvlig deckarklassiker som jag ville stanna i för evigt.

Kingdom of the blind av Louise Penny. Fjortonde boken i serien, lika bra som alltid.

Årets bästa fakta
Autisterna av Clara Törnvall. Omvälvande och intressant bok om autism, vad det är och hur det känns.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg. Livsnödvändig och stärkande bok för alla oss som kämpar.

Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Knivskarp genomgång av palmemordsutredningen, bitvis thrillerartad.

Årets bästa feelbad
Happy Sally av Sara Stridsberg. Underbar och fasansfullt jobbig skildring av längtan, föräldraskap och barndom.

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl. Stark och omskakande skildring av graviditet och cancer, livet och döden bredvid varandra.

Årets bästa historiska
♥ Rizzio ♥ av Denise Mina. Skotsk historia + Denise Mina = så bra det kan bli.

Hex av Jenni Fagan. En mörk och ganska svårforcerad berättelse om kvinnoförtryck och häxpanik. Den dröjer sig kvar.

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig. Trollbindande skildring av eländes elände och magisk natur.

Årets bästa feminism och HBTQ+
♥ All the bad apples ♥ av Moïra Fowley-Doyle. En oerhört stark berättelse om systerskap och kvinnoförtryck. En av mina bästa.

Gender queer Gender queer av Maia Kobabe. Fantastisk och upplysande tecknad memoar om livet som queer.

♥ When women were dragons ♥ av Kelly Barnhill. En feministisk verklighetssaga fylld av sorg och vrede, och styrka.

Årets bästa som är för svåra att kategorisera och som därför får en egen kategori
♥ Grim ♥ av Sara Bergmark Elfgren. Vindlande och fantastiskt nedstigande i underjorden.

Gudars like av Meg Rosoff. Sparsmakad och levande berättelse om en magisk och katastrofal sommar.

Detaljerna av Ia Genberg. Eftertänksam och språkligt fenomenal kortroman som känns. Läst som ljudbok vilket rekommenderas.

Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021.