A great reckoning av Louise Penny

Om jag skulle försöka mig på att förklara vad Louise Penny är så bra på så skulle jag säga att det är sorg. Det är inte spänning eller igenkänning som sipprar genom de här böckerna även om de är både spännande och bekanta. Det skulle kunna handla om kärlek också för om den är de briljanta, särskilt vänskapsrelationerna mellan män. Men det är den mörka delen av kärleken som glittrar, sorgen.

Det är också med en känsla av stillsam sorg jag lägger ifrån mig A great reckoning, den tolfte boken om Armand Gamache. De sista orden rör Gamache egen djupaste sorg och det är så vackert och smärtsamt att få vara med. Under bokens gång händer också djupt upprörande saker som väcker min sympatisorg så att säga. Och i bakgrunden av allt finns det stora kriget, det som skulle ända alla krig och som slaktade stora delar av en generation. Historia har alltid en viktig roll i Three Pines och det förflutna är ofta sorgligt, om inte annat så för att det är förflutet.

Här finns förstås en mordgåta och för en gångs skull ett mordoffer som jag unnat en grymmare död. Här finns människor med de bästa intentioner som gör fel, och rätt och människor med de sämsta intentioner som gör fel och nästan lite rätt. Det är komplext, jag får bråka lite med mig själv. Precis som jag vill i de här böckerna. Och så vet hon alltid hur långt hon ska dra det Louise Penny, hon tummar aldrig, aldrig på känslan av att komma hem när man får komma till Three Pines (det är förstås ingen slump att den sämsta boken i serien inte utspelar sig där utan i ett kloster).

A GREAT RECKONING
Författare: Louise Penny
Förlag: St Martin´s press (2017)
Tolfte boken om Gamache och Three Pines, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast.
Boken kommer också på svenska i dagarna, med titeln Summan av alla synder. Mer info om det hittar du här.

Järtecken av Christoffer Carlsson

Å. Bara så. Å.

Christoffer Carlsson skriver om vardag och om livet så som det är – hopplöst, fantastiskt, hårt, förunderligt. Han gör det med en sådan självklarhet och ett sådant lugn. När han berättar historien om ett brott finns det inget smaskigt däri. Han borrar och borrar mot djupet av människors själar. Han förmår blottlägga brottets innersta kärna och där inne finns inte ondska. Förtvivlan och mörker absolut, men inte ondska. Det finns ett brott i mitt förflutna, i min släkthistoria som fått mig att fundera mycket kring detta. Jag har kommit fram till att det är så det är, i kärnan finns inte ondska. Jag är glad att någon skriver det så, att få dela den synen på mörkret med någon, många, genom de här böckerna.

Järtecknet sitter på Isak, han är säker på det. Hans morbror har gjort något fasansfullt och alla på byn vet hur morfar var, hur Isak måste bli. Här brinner ett hus, här dör en ung kvinna, här slutar alla dessa liv. Och så Vidar som försöker göra reda i allt, men som kanske faktiskt ställer till det ännu värre. Ingen av dem kommer från den där kvällen, ingen av dem kommer ur det brinnande huset. På ett sätt eller annat stannar tiden för så många.

Om jag ska välja en känsla till att beskriva vad den här boken handlar om och får mig att känna så är det sorg. Jag sörjer oss alla. Jag sörjer det som blev och det som aldrig var menat. Och ändå är jag så glad över att den här boken finns. Sorg är inget dåligt. Sorg är kärlek i andra kläder.

JÄRTECKEN
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Första delen i en löst sammanhängande serie Hallandsdeckare, andra delen heter Brinn mig en sol
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst

Blå, blå höstvågor är den andra boken om Cilla och Adam och de andra på och kring Bullholmen. Den här gången känns dramat lite lugnare, lite mindre hysteriskt och kanske lite mer höstlojt. I gengäld är djupet lite djupare. Jag tycker om de här böckerna.

I centrum står en kvinna som försvann för trettio år sedan, en kvinna som röjer ur föräldrarnas hus på Irland och en kvinna som ska gifta sig på Bullholmen. Och så Cilla Storm förstås, hon som skriver för en kriminal-podd och just nu ägnar sig åt att nysta i ett försvinnande.

Jag gillar dramat i den här boken, men framförallt tycker jag om hur relationerna utvecklas och fördjupas över serien. Jag trivs med Cilla och de andra jag börjar få lära känna på riktigt.

BLÅ, BLÅ HÖSTVÅGOR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2019)
Del två i en serie, första delen: Söta, röda sommardrömmar

Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst

Det här är ju alldeles ljuvligt och bra! Om någon sagt mig innan att det gick att förena deckare med feelgood och få det bra (och det har förstås folk gjort när de pratat om den här boken) så hade jag nog inte trott dem. Men det här är verkligen en ypperlig blandning.

Allra mest gillar jag att Christoffer Holst inte alls gjort avkall på deckardelen för att få det mysigt, eller tvärtom. Deckargåtan är riktigt obehaglig när en ung tjej mördas på midsommarafton och sedan den ena ruskigheten inträffar efter den andra (jag må gissa hur det hänger ihop rätt snabbt, men det gör verkligen ingenting). Och feelgoodmyset är rakt igenom bedårande, från Cilla och Rosies underbara vänskap till (allas vår) förälskelse i Adam.

Jag ser förstås fram emot att läsa de resterande tre böckerna om Cilla och så kan jag inte låta bli att önska mig filmatisering. Skulle det här inte vara helt perfekta sommarfilmer, typ som Morden i midsommer fast bra*?

SÖTA, RÖDA SOMMARDRÖMMAR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2018)
Första delen i en serie.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Lottens bokblogg och Och dagarna går.

* Missförstå mig rätt – jag älskar Morden i Midsummer, men inte för kvalitens skull…

The curator av M. W. Craven

Jag har svårt att veta vad jag tycker om The curator. Bra underhållning är det sannerligen, i alla fall nästan fram till slutet då det blir alldeles för mycket av allt. Det tycker jag verkligen inte om, ur någon aspekt (det är inte trovärdigt, karaktärerna är inte sanna mot sig själva, det är inte bra helt enkelt). Jag har problem med annat också. Hela gåtan är för komplicerad, vissa delar listar jag ut snabbare än det är meningen tror jag och vissa delar finns det inte en chans på jorden att lista ut eftersom det inte är logiskt eller riktigt hänger ihop. The curator känns som lite för många berättelser som vill bli berättade på för kort tid.

Det börjar ”lovande” med kroppsdelar som hittas utspridda på olika platser vid juletid och sen följer jakten på en mördaren. Efter en stunds normalt polisarbete kommer så uppgiften att det kan röra sig om en mytisk person kallad The curator som tar på sig uppdrag och får dem gjorda.

Det är mer än historien som besvärar mig här, också sättet den berättas på känns mer grovhuggen än de tidigare böckerna (eller så har jag hittills låtit mig förblindas av bra berättelser). Det är många kapitel som avslutas ungefär ”och då berättade han allt och det förändrade deras syn på saken för alltid”. Det känns inte heller helt bra att karaktärerna döljer så mycket för läsaren hela tiden.

The curator är inte lika bra som sina föregångare, men det är fortfarande bra underhållning (förutom slutet då). Och jag gillar förstås att hänga med Poe och Tilly lite till.

THE CURATOR
Författare: M. W. Craven
Förlag: Constable (2020)
Tredje delen i serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. Tidigare delar: Brännaren och Black summer.

The zig zag girl av Elly Griffiths

Jag vet inte vad det var som gjorde det, men The zig zag girl är den första bok av Elly Griffiths som jag känner mig lite besviken på. Jag kopplade inte riktigt an till någon av huvudpersonerna och jag brydde mig inte så mycket om vare sig gåta eller lösning. Och då är det ändå en historisk deckare och jag älskar historiska romaner…

Det här är första boken i en serie som ännu inte översatts till svenska, kanske ger jag bok två en chans om de kommer ut här, kanske struntar jag i det. Det är inte det att det är dåligt, det är mest bara lite långtråkigt och så är jag inte van att ha det med Griffiths.

Miljöerna är dock fina, Brighton år 1950 känns och kommissarie Stephens och magikern Mephistos relation är intressant, karaktärerna kan nog växa om man lär känna dem närmare. Men lite svårt har jag ändå för omgivningarna – varieté ligger för nära cirkus som är den miljö jag har allra svårast för i fiktion (och verklighet). Kanske är det rent av det som står mellan mig och den förväntade Griffiths-upplevelsen? Hur som helst så tänker jag inte börja gnälla nu, en missräkning bland sexton lästa böcker är långt över godkänt-nivån.

THE ZIG ZAG GIRL
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Cuercus (2014)
Första delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Tips inför lässommaren (mina bästa böcker hittills i år)!

Sommaren är snart över oss med all lästid och läslust vi drömt om (hoppas jag)! Jag har gått igenom min läsning från första delen av 2021, plockat russinen ur kakan (egentligen hatar jag russin och önskar att jag hade en bättre metafor att komma med, jag kanske har plockat ut guldkornen istället…) och levererar dem härmed som mina bästa tips till dig i planeringen av stundande sommarläsning.

Deckare

The nature of the beast av Louise Penny
Supersorglig och bra bok i serien om kommissarie Gamache i Three pines.

The night hawks av Elly Griffiths
Senaste delen i serien om Ruth Galloway, riktigt bra.

Black summer av M. W. Craven
Oerhört obehaglig (på ett bra sätt) deckare, andra boken om Washington Poe och Tilly Bradshaw.

Dagen är kommen av Ninni Schulman
Sjunde och avslutande deckaren i Hagfors-serien.

Konferensen av Mats Strandberg
Undvik bara om du planerar semester i stugby i sommar.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson
Förstklassig deckare och relationsroman.

Feelgood och feelbad

Sambo på försök av Beth O’Leary
Gullig och fin feelgood.

En allvarsam lek av Sally Sharpe
Ljuvlig komedi om hatkärlek på förlag.

I går av Agota Kristof
Långsam och grå vardagsskildring som inte släpper taget.

Last night av Mhairi McFarlane
Må bra-bok på det nattsvarta sättet.

Fantasy

Drowned country av Emily Tesh
Förunderligt vilsam ljudbok.

The wicked king och The Queen of nothing av Holly Black
Fe-fantasi av mästaren själv.

Fakta och biografi

Fem kvinnor. Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer av Hallie Rubenhold
Socialhistoria när den är som allra bäst.

Nästan bra på livet av Conny Palmkvist
Vacker igenkänning om livet till ett autistiskt barn.

Säg inget av Patrick Radden Keefe
Totalt uppslukande och upplysande om Nordirland-konflikten.

Serier

Nikki av Malin Skogberg Nord
Stärkande uppväxtskildring i serieform

Bild från Pixabay

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Brinn mig en sol är en förunderligt starkt lysande stjärna till bok. Jag vet inte när jag läste en såhär bra deckare senast, om någonsin. Det som främst drar in mig kan vara språket och hur det får berättelsen att vindla runt i alla dessa olika riktningar. Alla trådar som kan dras i, allt man tror sig ana som visar sig fel (eller rätt, jag gissar gärningsmannen men det spelar ingen roll för det är inte det som är poängen).

Kvällen den 28 februari 1986, samtidigt som nyheten om skotten på Sveavägen rapporteras ut över landet hittar polisen Sven Jörgensen en våldtagen och misshandlad flicka i en bil, hon dör och natten blir hans stora trauma att bära genom livet. Han söker en gärningsman tills han inte längre kan, hans son söker en gärningsman, så mycket går förlorat för så många den där natten. Något är trasigt och i grunden förändrat.

Det allra bästa med den här boken är hur liten roll brotten spelar samtidigt som de förstås är i centrum. De är drivkrafter och nav, men huvudfokus är hela tiden människorna i skeendet. Det är så väldigt lugnt och vardagligt, det är skoningslöst förjävligt såsom sådana här saker är.

Jag kommer att bära med mig den här berättelsen och jag kommer att tänka mycket på det han gör mot honom när han tror och vad som är rätt och fel och tänk om han visste och herregud hur ska någon av dem kunna leva med det. Ja ni förstår ju, jag vill inte spoila något, men det finns saker här som behöver processas. Jag älskar det, böcker som växer vidare efter att man är klar med dem, sådana man aldrig blir klar med.

BRINN MIG EN SOL
Författare: Christoffer Carlsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Andra delen i Hallandssviten, den första delen, Järtecken har jag ännu inte läst.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går…, Feministbiblioteket

The night hawks av Elly Griffiths

Så blev det då dags för en ny bok om Ruth Galloway, den trettonde i ordningen, och låt mig säga från början att det är bra nu. Och slutet… Nu vill jag plötsligt läsa nästa del genast.

The night hawks som gett boken sin titel är en grupp amatörarkeologer som spelar en huvudroll såväl som en perifer roll i berättelsen. Först hittar de en död man på sin nattliga upptäcktsfärd, några nätter senare hör de skott avfyras på den avlägsna Black dog farm som varje vettig människa håller sig borta från. Harry Nelson blir såklart snabbt inkopplad i det som visar sig vara en komplicerad mordhistoria. Ruth får ta hand om ett bronsåldersfynd och lite annat oväntat.

Elly Griffiths skriver alltid bra, jag har gillat allt jag läst av henne, också när den här serien gick lite på tomgång för något år sen. Hon är fin på relationer och i serien om Nelson och Ruth, Judy och Cathbad och alla de andra så glänser hon eftersom hon får chansen att verkligen fördjupa karaktärerna över tid. Varenda karaktär är mänsklig och de flesta tycker jag om. Det är sånt som skapar möjlighet till att jag som läsare förstår hur komplicerade beslut och icke-beslut är.

The night hawks är en bra bok och en fin fortsättning på berättelsen.

THE NIGHT HAWKS
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2021)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten och Irrbloss

Dagen är kommen av Ninni Schulman

Så tar vi då farväl av Hagfors i Ninni Schulmans tappning, efter sju böcker och mer än tio år. Det har varit en väldigt trevlig (om man nu kan säga så i sammanhanget) utflykt att göra och många gånger har det också känts väldigt konstigt (och extra skrämmande) att läsa om mord begångna i det som är mina hemtrakter.

Dagen är kommen är alltså sista boken om Magdalena, Petra, Christer och de andra. Det märks, det är mycket som ska knytas ihop och kanske blir det lite för utdraget. Men absolut inte katastrofalt på något sätt, jag vill ju förstås också ha det där ordentliga avslutet.

Mordgåtan är förfärlig och sorglig i gammal van kombination. Ett äldre par hittas mördade på sin gård bara några dagar före julafton. Vi får följa familjen i deras kamp för att förstå och vi får delta i polisarbetet. Det finns några riktigt fina bikaraktärer här, som Wilma till exempel. Det är engagerande och välskrivet och jag skulle nog säga att det är en av de bästa böckerna i serien (Vår egen lilla hemlighet är fortfarande i en klass för sig).

Jag tycker att det är fint att Ninni Schulman sätter punkt nu. Jag kommer sakna dem alla, men det finns en charm i det också. Det är långt mycket bättre än att tröttna i förtid.

DAGEN ÄR KOMMEN
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2021)
Sjunde och sista delen i Hagfors-serien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet , Välkommen hem, När alla klockor stannat.
Andra som har skrivit om Dagen är kommen: Och dagarna går.