Albatross av Ann Cleeves

Det är fint att vara tillbaka i Ann Cleeves värld igen, jag kan inte riktigt begripa varför jag inte återbesökt den förr. Senast avslutade jag första Shetlandskvartetten och det är nog där förklaringen finns, jag stod inte ut med hur hemskt det var där.

Albatross är första delen i en ny serie som utspelar sig i norra Devon. Matthew Venn är poliskommissarie och huvudperson och jag tycker mycket om honom. Han är lagom plågad, liksom vardagsplågad utan att vara helt nedbruten. Lugn, eftertänksam, en bra människa. Han är lycklig med sin man och de lever tillsammans i en stuga vid havet där jag gärna skulle vara inneboende. Ett mord begås inte långt från den där stugan i och för sig och en rätt stor härva börjar nystas upp.

Det jag tycker allra mest om hos Ann Cleeves är hur hon bygger sina karaktärer till riktiga människor. De man gillar kan man älska ohejdat tack vare att de är lite fransiga och det gör jag med Matthew, Jonathan och Jen (och några till). Sen finns det några som är irrriterande, men som man kan smygtycka synd om och gilla lite ändå (som Ross) och sen finns de som man bara hatar (och som jag inte ska nämna namnet på för det visar sig att man hatar dem med all rätt).

Albatross är en bra bok och jag ser fram emot att läsa fortsättningen Häger när den kommer ut om några veckor.


Om boken

Titel: Albatross
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: The long call
Första delen i serien North Devon.

Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 2

Idag fortsätter jag min serie med beprövade bokcirkeltips (och kanske en och annan avrådan). Alla böcker är sådana jag själv läst och samtalat om tillsammans med bokcirkeln på mitt bibliotek. Visst har vi älskat, visst har vi avskytt, men det mesta går att prata om. Här kommer månadens fem:

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg
Det här är en nästan omänskligt jobbig bok att läsa och ändå är det sånt här vi måste utsätta oss för om och om igen för att fortsätta vara människor. Det finns mycket att prata om, mycket att fundera över och mycket att försöka förstå tillsammans. Jag skulle vilja säga att det här är en bok som man behöver få mötas och processa efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Var det bra så? av Lena Andersson
Det här är en bok från tiden innan Lena Andersson skrev den där boken som prisades och älskades av alla utom mig och innan tiden då hon började skriva jättekonstigt i de stora dagstidningarna. Var det bra så? är en liten bok med stort innehåll där Lena Andersson på ett briljant sätt behandlar teman som klass, utanförskap och uppväxt och det finns mycket att diskutera efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Elin Olofssons debutroman är redigt mörk, jag minns att jag grät floder när jag läste den. Vad den också är är väldigt, väldigt bra. Det som finns att prata om är landsbygden och dess människor, tystnad mellan människor som älskar varandra, nuet kontra dået och om man kan förlåta gamla oförrätter, bland annat. Här hittar du min text om boken.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Ännu en tårdrypande, gud så sorglig den är den här boken! Jag måste ärligen säga att jag inte minns hur det var att cirkla den, jag minns att vi hade en del att säga och jag minns att vi tyckte om den som cirkelbok, men det är inte en av våra bästa. Den är nog lite för sorglig. Men om det är den här boken som kan få vuxna att börja läsa ungdomsböcker så tycker jag att den är ett ypperligt exempel på hur bra böcker för unga ofta är idag. Här hittar du min text om boken.

Mörka platser av Gillian Flynn
Jag kan ju nämna att de här tipsen presenteras ganska mycket i läsordning, mina stackars bokcirklare vadade genom det mörkaste mörker där ett tag för efter landsbygdens tystnad, självmord, cancer, klass och Auschwitz kom Mörka platser av Gillian Flynn… Den är för mörk att bokcirkla. Visst finns här mycket att tala om, men jag skulle ändå avråda från att plocka in denna i ett bokcirkelsammanhang. Läs den gärna (jättegärna, det är en av mina bästa böcker någonsin) men förträng den efteråt är mitt råd i det här fallet. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar).

Bild: Pexels.com

Skarp av Helena Dahlgren

För tydlighets skull vill jag inleda här med att säga att jag känner Helena Dahlgren litegrann, hon är min partner i Maria Lang-älsk och det påverkar förstås min glädje inför att få läsa Skarp (som jag längtat!) och säkert också mitt omdöme (i synnerhet eftersom jag är oerhört öppen för alla blinkningar till Maria Lang och hennes verk).

På första sidan i mitt exemplar av boken önskar Helena mig välkommen till Beata Skarps universum och hoppas att jag ska trivas där. Och som jag trivs! Det finns bara två saker som stör mig i den här boken. Den första är vinpimplandet (jag har väldigt svårt för det i all litteratur och i verkligheten, det är ett av mina jobbigaste självdestruktiva beteenden hos människor jag gillar och jag gillar Emma), men jag ser att det har en viktig plats i boken och i Emmas liv (men jag hoppas så mycket att Emma ska ta sig bort från det och hitta sin verkliga livboj istället). Det andra är att Beata Skarp inte existerar och det kan jag inte avfärda så lätt. Det är faktiskt absurt hur mycket jag vill läsa böcker som aldrig skrivits av en författare som aldrig existerat. De verkar ju så bra!

Nåja. Det finns mycket att känna igen här. För mig är det förstås hur mörkret inuti knyter en till vissa litterära verk och författare. Hur ångest och annat psykiskt tungt känns i en, det är jobbigt bra beskrivet. Jag tycker också om hur kärleken till dottern, Emmas kärlek till sin dotter alltså, är oförminskat stor också när måendet är näst intill omöjligt att bära. Det finns ju inget samband där, man kan inte älskas ut ur mörker av någon annan än sig själv men författare brukar vilja få en att tro det. Annat jag känner igen är förstås allt det litterära, Maria Lang, Agatha Christie, det gotiska huset, gåtorna som tätnar och verklighet som flyter in i något annat. Jag älskar det!

Jag älskar faktiskt också att minnas hur det var att skriva avhandling – det avgrundsdjupa föraktet inför att man trott att man skulle klara av det blandat med maniskt skrivande av något som man en liten stund är övertygad om är det bästa som någonsin skrivits om just det här. Det är så pass länge sen (jag disputerade för över 10 år sen nu) att jag kan se tillbaka på det genom en blommig gardin. Jag tror att det är det som fått mig att ta upp det skönlitterära skrivandet på senare år. Jag har saknat att skapa.

Skarp är en riktigt fin spänningsroman för litteraturälskaren, men jag tror också att den är spännande nog i sig själv för att kunna passa också alla som inte är lika insnöade på pusseldeckare och att leva i den litterära världen. Det är en bra bok helt enkelt, perfekt att försvinna in i en solig vårdag som jag gjorde.

Men jag är som sagt fortfarande sur över att inte kunna följa upp med att läsa Mörk skörd eller något annat av Beata Skarp.


Om boken

Titel:Skarp
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Forum (2022)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går.

The locked room av Elly Griffiths

Det är något speciellt med Ruth Galloway och alla de andra i Elly Griffiths serie. De kan bete sig irriterande och jag kan tycka att det blir lite mycket ältande eller tjat, men jag längtar alltid tillbaka till dem. När jag nu läser The locked room, den fjortonde boken i serien, är vi framme vid vårvintern 2020 och det är dags för lockdown. Det är en förunderlig och överraskande känslomässig läsupplevelse. Covid kommer så nära igen och det får mig att minnas hur det var den där förfärliga första tiden. I England var det förstås annorlunda, men rädslan för det där okända som rullade in över oss som en tidvattenvåg var ändå densamma. Ensamheten i det är en av de saker som är bäst skildrade i den här boken. Jag känner den, igen, och det är förstås förfärligt. Förfärligt är det också när någon blir sjuk, någon av de vänner jag bryr mig väldigt mycket om i de här böckerna, blir sjuk och kanske ska dö.

Mysteriet då? Det är väldigt obehagligt och har alla ingredienser för att äta sig in i ens mardrömmar efteråt. Samtidigt är det mer i bakgrunden än annars, en kuliss mot vilken huvudpersonernas relationer utspelar sig och mot vilken de ibland lutar sig när de inte har ork att ta in mer av pandemivardag. Nelson utreder en rad kvinnors självmord som han tror är något annat. Det visar sig förstås att han har rätt.

Jag trodde inte att jag ville läsa en bok som utspelar sig under covid-pandemins första förfärliga månader, men det ville jag tydligen. I alla fall ville jag läsa den här boken.


Om boken

Titel:The locked room
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2022)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten och Irrbloss och The night hawks.

Lord Peters smekmånad av Dorothy Sayers

När jag läst min första bok om Peter Wimsey och Harriet Vane, den tredje i ordningen egentligen, så tänkte jag att jag läst den bästa och att inget skulle kunna mäta sig. Jag hade väl på ett sätt rätt, men den här boken fördjupar dem i alla fall mer än jag trott att den skulle. När jag nu läst alla Dorothy Sayers böcker om paret (Lord Peters sista fall avslutas ju av en annan författare och den räknar jag inte helt, men jag återkommer till den när jag läst den) kan jag konstatera att Oskuld och arsenik var en riktigt spännande deckare, Drama kring ung dansör var sådär och Kamratfesten var formidabel. Lord Peters smekmånad var något helt annorlunda och något jag tycker mycket om.

Harriet och Peter har precis gift sig och drar lyckliga om än lite skrämda och nervösa iväg för att fira smekmånad i ett nyinköpt hus på landet. Förstås hittas någon död i källaren redan deras första dag i huset (men först efter över hundra sidor vilket säger något om att det här inte främst är en deckargåta (precis som Kamratfesten inte var det)). Mycket handlar förstås om att lista ut vem som mördat, men minst lika mycket handlar om hur Harriet och Peter hittar sina roller som gifta makar och hur de vågar lita på varandra och tala om sånt som är riktigt svårt och sånt som är mycket kärleksfullt.

Mot slutet ska den skyldige lida sitt straff och hängas och när vi når så långt händer det som, precis som Anna-Karin Palm skriver i sitt efterord, förflyttar romanen från deckargenren till den psykologiska romanen. När mästerdetektiven lider sina kval över det ansvar han bär för att en människa ska dö så känns det in i hjärtat. Det finns ett mörker här som är oundvikligt och som aldrig riktigt kan lysas upp. Harriet ser det, Peter ser det och jag förstår vad det är jag älskar så mycket med de här böckerna.


Om boken

Titel: Lord Peters smekmånad
Författare: Dorothy Sayers
Förlag:Albert Bonniers förlag(1937, min utgåva 2011)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Busman’s honeymoon
Tillhör en serie böcker om lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst Oskuld och arsenik, Drama kring ung dansör och Kamratfesten.

Glass houses av Louise Penny

Som vanligt lägger jag ifrån mig en bok av Louise Penny med tårarna strömmande nerför kinderna. För att det är så sorgligt, för att jag är så lättad och ledsen och för att jag känner en sån kärlek till de här människorna.

Ingen annan får mig som Louise Penny att vilja direkt till slutet för att ta reda på hur det slutar, för att ha något att luta mig mot. Jag smygtittar aldrig eftersom jag vet att det inte skulle ge mig något. Slutet blir inte begripligt om man inte tar sig dit på rätt sätt. I böckerna om Armand Gamache har man inte ens gåtan klar för sig förrän framåt sista akten.

Ingen bok i den här serien är den andra lik. Glass houses är ett rättegångsdrama samtidigt som vi i återblickar får veta vad fallet som avhandlas handlar om. Och så finns det något annat också, en plan, som ligger i bakgrunden och över allt annat. Snart förstår vi att Gamache offrar väldigt mycket just nu, sin ärlighet och människors liv bland annat, för att uppnå något stort. Det är ibland förvirrande, men bara kort, Louise Penny är så oerhört bra på att ta sin läsare i handen och gå alldeles lagom fort fram. Det finns en anledning till att jag läser de här böckerna när läsningen i övrigt går trögt eller jag känner mig lite nere. When in doubt read Gamache.

Glass houses är en av alla de här bästa böckerna i serien. Jämnare författare kan knappt existera.


Om boken

Titel: Glass houses
Författare: Louise Penny
Förlag: Sphere (2017)
Trettonde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning.

Mina bästa påskdeckartips

Det är förstås redigt märkligt det här att det ska läsas deckare till påsk, men förstås inte så mycket märkligare än något annat. I år kanske jag inte ägnar mig så mycket åt själva deckarläsandet under helgen, men jag tänker anstränga mig rejält för att tipsa er om riktigt bra spänningsläsning. De närmaste dagarna blir det en deckartext om dagen om allt från Dorothy Sayers till Elly Griffiths och Louise Penny (den heliga treenigheten i min deckarvärld). Idag tänkte jag dessutom ägna mig åt att tipsa om riktiga favoriter från förr, sånt jag tycker att du gott kan läsa i påsk och vidare.

Vi börjar med några serier.

Elly Griffiths serie om Ruth Galloway
Det här är böcker som man kan läsa för arkeologin, gåtorna och mordpusslandet, men allra mest har de att ge i beskrivningen av människor och relationer. Efter fjorton lästa böcker så är Ruth, Nelson, Cathbad och de andra kära vänner, på riktigt. Det här är en serie som måste läsas i ordning eller inte alls.

Alla delar finns kommenterade här: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln, En cirkel av sten , Irrbloss och The night hawks. En text om senaste boken The locked room kommer här på söndag.

Tana French Dublin-deckare
Det här är inte den jämnaste av serier, men också när det inte glittrar så är det riktigt bra. Broken harbour är en av de bästa böcker som skrivits, men man gör klokt i att läsa de som leder en fram dit först.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Till skogs, Okänt offer, Faithful place, Broken harbour, The secret place och Inkräktare.

Louise Pennys serie om Gamache och Three Pines
Det här måste vara den jämnaste bokserie som någonsin skrivits. Alla böcker är helt unika i sitt upplägg och sina teman, men de är genomgående alldeles oerhört bra (med möjligt undantag för seriens inledning). Ju längre in man kommer desto mörkare blir det vilket jag förstås älskar.

Alla delar i serien finns kommenterade här: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in, The long way home, The nature of the beast och A great reckoning. Jag skriver om nästa del i serien, Glass houses imorgon.

Åsa Larssons Kiruna-deckare
Förra årets besatthet var när jag tryckte i mig hela Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson och de andra på bara någon månad. Det var tungt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart.

Alla delar i serien finns kommenterade här:Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör, Till offer åt Molok och Fädernas missgärningar.

Dessutom
Här följer några ytterligare tips, några av de bästa deckarna jag läst under de här åren med Fiktiviteter. Klicka på titeln för att komma till boktexten:
Järtecken och Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson.
Söta röda sommardrömmar av Christoffer Holst.
Flickor som skimrar av Lauren Beukes.
Dark places Gillian Flynn.
Och så var de bara en av Agatha Christie.
Brännaren av M.W. Craven.
Svart som natten av Ann Cleeves.
Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel.
Någonting av Maria Lang, kanske Mördaren ljuger inte ensam eller Kung liljekonvalje av dungen, eller… Här hittar du den ultimata guiden.

Bild från Pixabay

Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 1

Det här är första delen i en inläggsserie där jag tänker tipsa om bra bokcirkelböcker och avråda ifrån sånt som inte funkar lika bra. Jag lutar mig mot ungefär tio års erfarenhet av att driva bokcirkel på jobbet (biblioteket alltså) och tycker att det är hög tid att andra bokcirklare får dra nytta av mina erfarenheter. Fem böcker åt gången blir det, här är första gänget ut:

Jellicoe road av Melinda Marchetta
Det här är en vattendelare vilket är riktigt lyckat när det kommer till bokcirkelböcker. Hälften av cirklarna älskade boken och hälften begrep ingenting, blev nästan provocerade av den till och med. Ur diskussionssynpunkt kan det knappast bli bättre. Här hittar du min text om boken.

Ljus från ingenstans av Lars Andersson
Det här är en redigt märklig bok som kanske inte lämpar sig som bokcirkelbok om man inte råkar befinna sig på samma ställe som den utspelar sig på. Lars Andersson är en författare som man främst ska ägna sig åt i en bokcirkel av vana läsare, men då finns mycket att prata om. Min favoritbok av honom är Pestkungens legend, men den har jag aldrig bokcirklat – det borde jag nog göra. Här hittar du min text om boken.

Fallvatten av Mikael Niemi
Jag minns inte mer av den här boken än en instängd känsla, att jag bitvis tyckte att den var väldigt obehaglig och skrämmande och att jag inte var så förtjust. Men bra samtal blev det ändå, om samhällen och hur vi skulle reagera om krisen drabbade. Den här läsningen hände sig i en tid då pandemier och kärnvapenkrig var sånt som tillhörde fiktionen, men inte den här fiktionen. Här hittar du min text om boken.

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel
Mordbyn är en bok som är mycket bättre som läsning än som samtal. Jag älskar den och flera bokcirklare gillade också, men det fanns inte så många samtalstrådar att dra i. Så välj inte Mordbyn till bokcirkeln, läs den själv istället. Här hittar du min text om boken.

Boel och Oscar av Josefine Sundström
Det här är en mysig bok som ledde till mysiga samtal om ensamhet och samvaro, åldrande och möten över gränser. Boel och Oscar engagerade oss och öppnade för berättelser om helt andra saker än boken, livet till exempel. Här hittar du min text om boken.

Fler bokcirkeltips hittar du hos Enligt O där jag själv fått många bokcirkelidéer.

Bild: Pexels.com 

Drama kring ung dansör av Dorothy Sayers

Det är inget större fel på Drama kring ung dansör, det är det verkligen inte. Men den är lite seg och kanske lite väl otrolig i upplösningen. Av de tre böcker jag läst om Wimsey och Vane så är den här den jag tycker minst om, men jag tycker förstås om den rätt bra ändå (det är ju Wimsey och Vane!).

Harriet Vane är på promenadsemester när hon ramlar över ett lik. En ung man har fått halsen avskuren och frågan är om han gjort det för egen hand eller om han blivit mördad. Att liket dessutom försvinner med tidvattnet mystifierar förstås lite extra. Dramat utspelar sig på en badort och alla de klassiska karaktärerna dyker upp – kvinnorna med pengar och männen utan, de svartsjuka, de älskande, de sorgliga. Här finns ett övermått av misstänkta och för polisen besvärliga typer.

Boken avslutas snöpligt plötsligt för att sedan följas av den av mig redan lästa Kamratträffen. Jag läser nog vidare ganska snart om jag känner mig själv rätt.


Om boken

Titel: Drama kring ung dansör
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonniers (1932, min utgåva 1989)
Översättare: Sonja Bergvall, originaltitel: Have his carcase
Tillhör en serie böcker om lord Peter Wimsey, jag har tidigare läst Oskuld och arsenik och Kamratträffen.

Oskuld och arsenik av Dorothy Sayers

Och så bestämde jag mig för att läsa första boken om lord Peter Wimsey och Harriet Vane, inte den första av Dorothy Sayers böcker alltså utan den första om det par som står i centrum för Kamratfesten. Jag är ju aningen förälskad i dem.

Berättelsen inleds med att Harriet står inför rätta, väldigt misstänkt för att ha giftmördat sin före detta älskare. Peter har av oklar anledning förälskat sig i henne och är fullkomligt övertygad om hennes oskuld. Det hela utvecklar sig till en jakt mot klockan för att hitta bevis mot den verklige giftmördaren. Under tiden är Peter rätt burdus i sina frierier och jag förstår till fullo att Harriet fortfarande är sur på honom för det tre böcker och några år senare.

Oskuld och arsenik är en väldigt trevlig gammal deckare på det sätt som de klassiska pusseldeckarna är när de är som allra bäst. Den når inte upp till Kamratfestens nivå, men det hade jag heller inte förväntat mig. Också den här boken känns väldigt modern för att vara skriven tidigt 1930-tal. Att hjältinnan som är skriven att bli huvudpersonens kärleksintresse genom resten av bokserien kan leva i en utomäktenskaplig affär och mötas av förståelse från Peter och läsarna är näst intill förbluffande. Och väldigt fint, Dorothy Sayers litade på sina läsare hon.


Om boken

Titel:Oskuld och arsenik
Författare: Dorothy Sayers
Förlag: Bonniers (1930, min utgåva 1989)
Översättare: Dagny Henschen och Ivar Harrie, originaltitel: Strong poison
Serie: tillhör en serie böcker om Peter Wimsey, jag har tidigare läst Kamratfesten.