Den mörka ängeln av Elly Griffiths

Eftersom jag tydligen är oförmögen att sluta läsa nya delar i serien om Ruth Galloway så önskar jag mig en paus i utgivningen. Jag skulle vilja att Elly Griffiths gav dem alla i alla fall fem år innan vi tittar in till dem igen. De är alldeles för intrasslade allihop. Nelson borde skärpa sig och sluta vara en sån velig geléklump. Ruth borde resa sig och gå från hela situationen, skapa sig ett eget liv, fokusera på det hon har istället för på det väldigt osäkra hon inte har. Jag tycker egentligen att slutet är det allra bästa med den här boken, men det gör det också svårt för mig att tro att en bok om ett år skulle ha trasslat ut någon av trådarna som verkligen behöver bli uttrasslade.

Deckargåtan i Den mörka ängeln är rätt halvdan, som på en höft för att den bör finnas där. Jag bryr mig inte så mycket. Men jag gillar ju å andra sidan miljöombytet och känslan av italiensk bergsby vävs snyggt ihop med det gamla bekanta. Och så tycker jag om att Laura, Nelsons dotter, får ta lite plats. Av henne vill jag gärna se mer då om fem år när nästa bok kommer.

En sak som stör mig är utseendefixeringen. Jag har inte tänkt så mycket bortom Ruths ohälsosamma kroppsskam tidigare, men här är det verkligen genomgående hur alla kvinnor (och en del män) enbart beskrivs utifrån hur vackra de är. Och vackra är de verkligen. Shona är snygg och behöver inte anstränga sig, Cloughs nyblivna fru är sjukt snygg (det var hennes mest framträdande karaktärsdrag redan i förra boken), Michelle är så oerhört vacker och elegant, Nelsons döttrar är vackra, en tolk i Italien var ”snyggast på universitetet”. Kan vi inte få lära känna Michelle som människa istället, och låta Laura vara skarp och känslosam och intressant, låta den där tolken bli en människa? Jag undrar dessutom lite hur man kan märka så tydligt att någon är uppseendeväckande vacker när alla andra också är det, går det inte inflation i sånt?

Nåja jag avskyr inte Den mörka ängeln, problemet är mest att den går lite på tomgång vilket får mig att lägga märke till och irritera mig över sånt där. Det är en mellanbok. Jag hoppas att det tar sig igen någon gång i framtiden för jag saknar det där att få engagera mig och tycka så mycket om Ruth, Nelson och de andra som jag brukade göra. 

DEN MÖRKA ÄNGELN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The dark angel
Den tionde boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Enligt O, Johannas deckarhörna

Blå gryning av Ann Cleeves

På grund av att jag råkat läsa baksidestexten på en bok i den andra Shetlandskvartetten så visste jag redan från början att det som händer i den här boken ska hända. Det som händer i slutet. Jag brukar inte vara spoilerkänslig, men här hängde vetskapen över mig från allra första sidan, grundhistorien blev rätt oengagerande. Tankarna om ”nu kanske, eller nu” tog över. Det kanske förstörde lite av min läsupplevelse. Men ärligt talat tror jag inte att jag klarat av det så bra om jag varit oförberedd.

Miljön är om möjligt än mer ödslig än vanligt. Perez barndomsö är, hm, liten… Där finns en fyr, en gemensamhetslokal och en forskningsstation. Och några hus. Det är det hela. Hela dramat, som verkar inledas när en kvinna dödas natten efter Perez förlovningsfest, utspelar sig i den väldigt klaustrofiskt instängda och till naturkrafterna utlämnade miljön. Det är svårt att andas.

Jag är helt tagen av det där ooväntade som hände. Jag kommer förstås läsa vidare in i nästa kvartett. Hur skulle jag kunna låta bli?

BLÅ SKYMNING
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2010)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: Blue lightning
Sista delen i den första Shetlandkvartetten, tidigare delar: Svart som natten, Vita nätter och Rött stoft
Köp den t.ex. här eller här.

Träskkungens dotter av Karen Dionne

Vad kan man kalla Träskkungens dotter annat än en mörk saga. Möjligen kan man säga att historien inleds i en liten strimma ljus, men väldigt snabbt övergår tonen i moll och mörkret sänker sig. Det gillar jag förstås.

Det är en Helena som är huvudperson och berättare här, en av få namnar jag stöter på i litteraturen. Den här Helena är plågad av sitt förflutna, full av en inre konflikt hon burit länge, alltid och hon är väldigt trasig. Men hon är också lyckligt gift med en man som kanske inte förstår henne, men ändå ger henne utrymme att göra det hon måste (som att dra ut i skogen och jaga i en vecka utan några frågor eller krav). Och så har hon två döttrar som hon skulle dö för.

Boken inleds med att Helena får veta att hennes far rymt från fängelset där han suttit inspärrad i många år, för att han kidnappat och förgripit sig på Helenas mamma, bland annat. Helena känner att hon behöver leta reda på pappan eftersom hon är den enda som kan. Parallellt med att vi får följa Helenas sökande får vi följa med tillbaka till träskmarken där den lilla dysfunktionella familjen levde i lågintensiv skräck för träskkungen som höll dem fångna. Jag tycker mycket om hur Helena får vara dubbel i sina känslor, hon älskar den här mannen som hon inte förstod förrän i tonåren var hennes fångvaktare, och hon hatar honom. Det hade så lätt kunnat bli en mycket sämre bok genom att göra mannen till ett monster, här får han vara en djupt störd individ som samtidigt delar stunder av ömhet och beundran inför naturen med sitt barn. Helenas ambivalens känns i hela kroppen och den gör boken såväl omöjlig att lägga ifrån sig som djupt oroande och perfekt att tänka vidare på långt efter att den är utläst.

TRÄSKKUNGENS DOTTER
Författare: Karen Dionne
Förlag: Nona (2018)
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The Marsh King’s daughter
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fanny på Kulturkollo

Inga fler levande begravda barn för mig!

Ibland undrar jag verkligen hur jag tänker. Om jag tänker… När Sharon Boltons nya roman, The craftsman (den kommer i dagarna med svensk titel Hantverkaren), släpptes skaffade jag den genast till läsplattan, fast övertygad om att den skulle bli min bästa sommarläsning. Sen blir det då semester och avkopplande resa med lästid om kvällarna och jag börjar läsa. 

Redan från början inser jag vad det faktiskt står i baksidestexten. Det här är en bok om en seriemördare som mördat barn genom att begrava dem levande. Att bli levande begravd är mitt allra värsta mordsätt (sen Spårlöst försvunnen med Jeff Bridges), jag kan liksom inte värja mig när det dyker upp. Och här är det barn dessutom, lika gamla som mina barn. Och det beskrivs väldigt närgående och känslomässigt hur de har det där nere i sina kistor. Jag står helt enkelt inte ut! 

Efter en liten diskussion med mig själv kom jag fram till att man faktiskt inte måste läsa böcker man mår fysiskt och psykiskt dåligt av, även om de kanske är bra.

Ni som är lite mindre kräsmagade och tuffa hittar förstås boken på närmsta bokhandel (eller här och här) och på ditt bibliotek. Läs om ni orkar… Själv har jag gått vidare till snällare böcker.

Ett förbud mot mord av Louise Penny

Jag börjar med det som irriterar mig, mest för att det är så litet och perifert att jag vill ha det ur vägen om än inte okommenterat. Det känns jättekonstigt att läsa en bok om Gamache, Beauvoir och Lacoste utan att det som hände i förra boken berörs med ett ord eller minsta tanke. Det var ju jättestort, livsavgörande för dem alla. Hur kan det inte nämnas? Det är inte som att jag inte tyckte att det blev lite för mycket där ett tag och visst är det dags att släppa, men att lämna det utan ett ord av reflektion… Jag ägnar i alla fall allt för stor tankekraft åt att fundera kring om jag missat någon bok i ordningen (jag tror inte det för inget annat har hänt som indikerar att någon längre tid passerat)? Jag antar till att den totala tystnaden är ett genomtänkt beslut, men den stör mig hur som helst orimligt mycket.

Förutom det är Ett förbud mot mord en ypperlig läsupplevelse. Jag känner Gamache och hans närmaste nu, jag tycker det passar fint med en utflykt från Three Pines efter tre böcker. Och omgivningen, ett avlägset beläget värdshus där paret Gamache råkar semestra samtidigt som en synnerligen dysfunktionell familj och ett mord sker, känns bekant. Det känns lite Agatha Christie och väldigt mycket Maria Lang. Det är perfekt underhållning och slöläsning en het sommardag, eller en krispig septemberdag, eller vilken dag som helst egentligen.

Jag är svag för kommissarie Gamache, hur hans fel och brister aldrig döljs av vare sig författaren eller honom själv. Här får vi dessutom lära känna hans historia på djupet, och hans fel och brister blir kanske lite mer förklarade liksom alla hans fina sidor. Det är en nästan vacker och väldigt tung bakgrundshistoria till en mycket välskriven huvudperson.

Men i den här boken får Gamache se sig omsprungen i tävlingen om vem jag gillar mest, min favoritkaraktär kan inte vara någon annan än Bean. Så fin och komplicerad, så bekant och samtidigt totalt unik.

ETT FÖRBUD MOT MORD
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista(2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Den fjärde boken om kommissarie Gamache, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden
Köp den t.ex. här eller här.

Rött stoft av Ann Cleeves

Det är troligen så att det inte riktigt blir sommar om man inte utsätter sig för åtminstone en mordutredning på en gudsförgäten och blåsig del (finns det ens andra delar?) av Shetlandsöarna. Jag känner i alla fall att det är dumt att chansa…

Rött stoft är Ann Cleeves tredje bok om Jimmy Perez, den näst sista i första Shetlandstrilogin. Jag tycker att böckerna blir bättre och bättre ju längre tiden går. Det som kändes lite outvecklat i seriens första del har nu fallit på plats. Jag gillar att hänga med Jimmy, jag älskar hans tystnader och jag är väldigt svag för hur han samtidigt är en sån där mästerdetektiv och så oerhört mänsklig.

Mest av allt är Rött stoft och dess föregångare berättelser om ett landskap och en natur som gör saker med människorna som bebor den. Jag är så svag för det som skrämmer mig samtidigt som det lockar. Att sitta isolerad i en stuga på en liten Shetlandsö skulle vara något av det värsta som skulle kunna hända mig, och ändå händer det att jag längtar dit. Särskilt när jag umgåtts med Jimmy Perez och löst mord märkligt nog. Det är en del av sommarritualen helt enkelt.

RÖTT STOFT
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag(2009)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: Red bones
Tredje delen i den första Shetlandskvartetten. Tidigare delar: Svart som natten, Vita nätter
Köp den t.ex. här eller här.

Sanning med modifikation av Sara Lövestam

Det finns så många deckare i världen och Sverige. Allt är verkligen inte bra och det gäller att navigera effektivt. Jag tycker om några enskilda författare, som Tana French till exempel. På svenska gillar jag Ninni Schulman (främst för att hon gör allt så bekant med sin Hagfors-miljö) och Anna Lihammer. Och nu har jag en ny favorit, som står sig gott också i konkurrens med de allra bästa. Sara Lövestams första bok om Kouplan är lite av en uppenbarelse.

Jag gillar allt med Sanning med modifikation. Jag gillar Kouplan som lever gömd i ständig rädsla för att bli utvisad men som ändå försörjer sig som privatdetektiv. Jag gillar Pernilla vars dotter försvunnit, Pernilla som döljer något stort. Jag gillar hur upplösningen blir och vägen dit. De korta kapitlen som driver på men ändå alltid ger utrymme för det eftertänksamma.

Jag kommer ägna sommaren åt att läsa allt om Kouplan tror jag, jag vill i alla fall veta hur det går för honom. Och jag vill läsa mer av Sara Lövestam.

SANNING MED MODIFIKATION
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Köp boken till exempel här eller här.
Andra som har skrivit om boken Eli läser och skriver, Feministbiblioteket, Stories from the city

Inkräktare av Tana French

Tana French är makalös, också när hon inte är på topp är hon så himla bra.

När jag började läsa den här boken för ett år sen (jag köpte den när den kom ut, men sen blev jag som bekant utmattad och läsoförmögen) gjorde jag det med vetskapen om att många tyckte att den var lite skakig. Samtidigt var jag också medveten om att många ansåg Faitful place som lite skakig och den älskade jag. Över huvud taget har jag inte riktigt samma topplista som alla andra Frenchläsare. Jag tycker förstås att Broken harbour är allra bäst, herregud den är en av mina bästa böcker alla kategorier. Men jag älskar inte de två första böckerna i serien och inte heller den näst senaste The secret place.

The Trespasser (Inkräktare som den heter i den svenska översättning som jag efter långt uppehåll läste ut boken i) är inte den bästa boken i serien, men jag tycker väldigt mycket om den. Jag gillar Antoinette Conway och hur hon får gå igenom den där katharsisutvecklingen. Jag gillar att Stephen Moran hänger kvar. Jag gillar hur komplext och hur svårt det, som vanligt hos Tana French, är att skilja rätt från fel och mörker från ljus. I centrum av berättelsen finns en hjärtskärande sorglig och onödig, men ändå ödesbestämd, uppgörelse.

Conway gillar man verkligen inte för hennes personlighet och ändå är det ju det jag inte kan låta bli att göra. Moran är mjukare, mer lätt att ta till sig. Breslin är en vidrig liten råtta, eller? Inget är så enkelt som det verkar samtidigt som det förstås är det.

Jag har förstått att det inte är någon ny bok i serien på gång, i höst kommer Tana French ut med fristående boken The witch elm. Jag längtar barnsligt mycket efter att läsa nytt av Tana French och jag tycker att hon gör helt rätt i att utforska utanför de bekanta korridorerna i polishuset i Dublin, men jag kan inte låta bli att hoppas att vi får göra ett återbesök på mordroteln om något år.

INKRÄKTARE
Författare: Tana French
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Christian Ekvall, originaltitel: The trespasser
Del 6 i serien om Dublin Murder squad. Del 1: Till skogs, del 2: Okänt offer, del 3: Faithful place, del 4: Broken harbour, del 5: The secret place
Köp den t.ex. här eller här.

Den grymmaste månaden av Louise Penny

Jag hade vissa invändningar inför förra boken i den här serien, jag upplevde en av de centrala motiven som rätt kränkande faktiskt. Jag ville läsa vidare och ville inte. Det som fick mig att faktiskt läsa var att jag gärna ville läsa något tidsbundet i påskas och Den grymmaste månaden råkar utspela sig under en påskhelg.

Och vilken evinnerligt tur ändå, Den grymmaste månaden är verkligen något helt annat, något väldigt bra. Jag vet inte vad jag gillar mest, berättelsen om Hadleys hus i Three Pines och det som hänt där, eller den utdragna, förfärligt sorgliga soppan som Gamache är indragen i på jobbet. Allt blandas till slut ihop och exploderar, på ett stillsamt sätt. Hela bokserien skulle lätt ha kunnat avslutas här, och jag är väldigt glad att den inte gör det. Jag längtar efter att läsa vidare. Precis som Gamache känner jag att älskar att befinna mig i Three Pines, jag längtar också efter att gå i pension och bosätta mig där. Eller inte…

Jag lyssnade halvvägs på den här som ljudbok och jag uppskattade den samtidigt som jag saknar Tomas Bolme som inläsare. Väldigt mycket saknar jag honom. Det var nog avsaknaden av den där mysdeckarrösten som fick mig att läsa klart på egen hand. Det är förstås också bra, bara inte riktigt lika bra.

DEN GRYMMASTE MÅNADEN
Författare: Louise Penny
Förlag: Wahlström & Widstrand (2013)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: The cruelest month
Del 3 i serien om kommissarie Gamache och Three pines. Del 1 Mörkt motiv, del 2 Nådastöt
Köp den t.ex. här eller här.

 

Rökridå av Krysten Ritter

Letar du efter en bok där mörkret är totalt och ogenomträngligt kompakt? Då tror jag att Rökridå är boken för dig. Jag skulle aldrig i livet klara av att läsa bara eländes elände som detta, men emellanåt är det märkligt välgörande. Det finns också något fint i att närstudera och dissekera det hemska. Det är inte så sällan som det visar sig finnas små diamanter också i smutsen.

Krysten Ritter har skrivit en huvudperson, Abby, som hela tiden påminner mig om hennes egen rollkaraktär Jessica Jones. Minus superkrafter. Hon är en trasig Jessica light. Jag tycker om det, hon är någon att relatera till, någon att gilla och störa sig på samtidigt. 

Abby återvänder till en barndomsstad som inte etsat fast några solglimrande minnen i själen. Där finns bara minnen av svek, mobbing, sorg och smärta. Och det är inte som att det blir bättre den här gången. 

Det finns två teman som jag fastnar särskilt för. Dels är det Abbys relation med sin pappa, den kristna översittaren som blivit gammal. Dels är det relationen (om man kan kalla det ensidiga sökandet så) med flickan som för länge sen var en vän, Kaycee. Abby söker sanningen om Kaycee som försvann, trots att hon gjorde fruktansvärda saker mot Abby under skoltiden, saker som inte kan förlåtas. Jag greps väldigt starkt av den där förmågan Abby har att se saker och människor för hur de är, och ändå drivas framåt i en kamp för upprättelse för någon som gjort henne så illa. Det är i de där små glimtarna, i vissa relationer som det som gör den här boken överlevnadsbar ligger. Det finns hopp om ljusa minnen också, ibland har de bara skymts allt för länge av de svarta molnen.

Jag hoppades mycket på Rökridå, inte minst för att Krysten Ritter är en av de coolaste personer jag känner till. Jag blev inte besviken. Boken är förvisso inte fantastisk, men den är på det stora hela bra. Den är spännande och bladvändartvingande, och bitvis är den till och med riktigt skarp och vacker. Jag ser fram emot att läsa mer av Krysten Ritter framöver, med en debut som denna kan det bli riktigt fantastiskt framöver.

RÖKRIDÅ
Författare: Krysten Ritter
Förlag: Southside stories (2018)
Översättare: Hanna Williamsson, originaltitel: Bonfire
Köp den t.ex. här eller här.

Nådastöt av Louise Penny

Bok två om kommissarie Gamache är rätt mycket som den förra. Mysig (ja, jag vill flytta till Kanada nu igen), precis lagom komplex och precis lagom enkel. Eller kanske möjligen är den lite väl enkel den här gången. När mördaren låter sig gissas så pass tidigt och klart så är det som det är, men tack och lov handlar inte Nådastöt om mördare. Den handlar om mönster, om tro som Gamache säger och om gamla bekantskaper som förändras och ändå alltid förblir desamma.

Jag stör mig litegrann på att mordoffret är så väldigt osympatisk (ja, hon förtjänar det!) utan att jag egentligen får gå på djupet med henne och varför. Jag störs också av att dottern, Crie, nästan bara beskrivs av andra och då som obeskrivligt fet. Bara det. Jag vill vara med henne som jag fick i inledningen, jag vill veta mer och framförallt för att hon (förstås) verkar ha mycket mer där bakom ytan än det alla först ser. Jag tycker det känns väldigt orättvist mot oss båda.

Jag gillar människorna (Gamache, byinnevånarna, alla!) mer än jag gillar själva Nådastöt, och just därför kommer jag läsa vidare i serien, eller rättare sagt lyssna vidare – jag kan numera inte tänka mig Gamache utan Tomas Bolme. Så himla bra han läser! Jag tror att nästa besök i Three Pines kommer bli ännu “trevligare”, kanske till och med med en knivig mordgåta.

NÅDASTÖT
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Del 2 i serien om kommisarie Gamasche och Three Pines. Del 1: Mörkt motiv

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Vita nätter av Ann Cleeves

Jag var sen att hoppa på Ann Cleeves-tåget förra sommaren. Och väl ombordstigen är jag förvånansvärt seg. Jag har inte sett tv-serien, men alla verkar älska den så jag kanske ska, och först nu har jag läst ut bok två. Det är något med tempot i böckerna som drar ner mitt lästempo och det känns faktiskt väldigt bra. Och det är betryggande att veta att jag kan hänga med Jimmy Perez flera år till.

Egentligen är det inte Perez som drar i mig, han är väl trevlig och på många sätt intressant, men jag bryr mig inte så galet mycket om honom om jag ska vara ärlig. I den här boken till exempel känner jag väldigt mycket mer för Kenny och Roddy. Deras livsöden hemsöker mig lite. Men det som verkligen, verkligen tar andan ur mig är miljön, landskapet. Och då är det ändå bara som det ser ut i mitt huvud, jag borde nog se den där tv-serien…

Jag gillade Svart som natten en del, men Vita nätter väldigt mycket mer. Jag ser fram emot nästa del, när än den kan tänkas kännas passande att läsa.

VITA NÄTTER
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2008)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: White nights
Andra delen i Shetlandskvartetten. Del 1: Svart som natten

The chalk pit av Elly Griffiths

Det blir inte riktigt sommar för mig om jag inte får ägna några dagar i Ruth Galloways sällskap. Det bara är så, sen rätt många år tillbaka nu.

Två saker kan konstateras. 1) Serien är riktigt bra nu igen. Det kändes för några böcker sen som att det hela gick lite på tomgång, i alla fall när det kom till mordgåtor och sånt. Nu är det dock tillbaka till att vara riktigt bra, intressant ur ett samhällsperspektiv och hela vägen rätt spännande, på ett långsamt och bakgrundssurrande sätt. För det är faktiskt så att, och här kommer konstaterande nummer 2), mordgåtor och polisarbete är sekundärt för mig (och kanske också för Elly Griffiths när hon förlorar sig i allt det andra som hon gjorde där några böcker). Jag älskar att hänga med gänget och jag tycker så himla mycket om dem allihop! Ruth förstås, och Cathbad, Judy, Nelson, till och med Cloughie. Jag har lärt känna dem i nio böcker nu och tycker så mycket om dem, på riktigt. Gud nåde dig Elly Griffiths om du gör dem illa på något riktigt sätt framöver! Det är illa nog det där som händer nästan i slutet av boken, och all känslomässig tortyr de (och jag med dem) tvingas utstå…

The Chalk Pit är alltså riktigt bra och det känns fint att ha tittat till Ruth också i sommar. Extra fint är det också att Ruth verkar ha slutat noja så mycket, hon förtjänar lite lugn och självacceptans nu. Själv får jag försöka acceptera att det dröjer ett tag innan jag kan besöka igen, jag hoppas på en ny bok i tid till nästa sommar.

THE CHALK PIT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus Editions (2017)
Del 9 i serien om Ruth Galloway. Tidigare böcker: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, och dagarna går…
Boken kommer i dagarna ut på svenska med titeln Dolt i mörker

Endless night

Om den här boken tänker jag inte säga särskilt mycket eftersom spoilerrisken är överhängande och jag tror på riktigt att det skulle förminska läsupplevelsen att veta vad som ska hända (och jag är inte själv särskilt spoilerkänslig annars). Men jag kan säga att det är sista delen av boken som gör hela skillnaden, sista 45 minuterna i ljudboken (jag har läst lite i boken på bilden, men främst lyssnat). Före tänkte jag att det nog var en rätt blek bok, en liten besvikelse med tanke på mina högt ställda förväntningar. Efter det där sista är jag nog böjd att tänka att det är något av ett mästerverk.

Boken känns på det stora hela modig och modern (boken kom 1967), inte minst i upplägget. Det känns också som en unik bok i Agatha Christies oerhört stora produktion, jag har läst annat (inte mycket dock) och det är ju pusseldeckare av en helt annan stil. Jag gillar det andra, och älskar det här.

Och så måste jag säga att känslan inför det där huset och platsen påminner mig väldigt mycket om känslan jag hade när jag läste Wylding Hall. Det är över huvud taget mer stämning (olycksbådande och sorgsen) än handling, men det balanseras en del i den där avslutningen. Väldigt, väldigt bra helt enkelt. Och en fin inledning på hyllvärmarläsningen 2017.

ENDLESS NIGHT
Författare: Agatha Christie
Förlag: Harper Collins UK (2007)
Inläsare: Hugh Fraser

Mörkt motiv

Jag har nog anat det länge egentligen och Louise Pennys första bok i serien om kommissarie Gamache har följt med hem rätt många gånger nu, men nu var det dags och det blev en kombo av att läsa och att lyssna (på Tomas Bolme, han är bra han).

Vad jag gillar med Mörkt motiv? Ja, vad finns där att inte gilla? Det är så himla mysigt att det inte går att värja sig (och lite lagom vasst humoristiskt också på sina ställen så en kan ta till sig även om en känner sig lite sur eller mysanti). Gamache är mysig, staden Three Pines är mysig, folk är mysiga. Mordet är väl inte mysigt direkt, men det är inte blodigt och brutalt i alla fall, snarare fridfullt om än gräsligt förstås. Jag gillar verkligen allt med den här boken, i sin genre är den perfekt. Jag kastar mig möjligen över bok två i serien och rekommenderar Mörkt motiv till alla som vill försjunka i myset och koppla av lite.

MÖRKT MOTIV
Författare: Louise Penny
Förlag: Bonnier Audio (2012)
Inläsare: Tomas Bolme
Första delen i en serie

Välkommen hem

valkommen-hemJag har följt med Ninni Schulman till min uppväxtbygd fyra gånger tidigare. Det har varit njutbart och rätt jobbigt. Jag är, som så många av oss, ambivalent inställd till min uppväxtort (det är vackert men jag vill inte komma i närheten, och jag känner mig ledsen över det för att det är så vackert). Det är med en blandning av trygghet och magoro jag läst om älgjakt och vinter och bränder i Hagfors.

När jag tänker på skolan så slutar jag med det rätt snabbt. Jag trivdes inte alls särskilt bra i skolan. Jag var deprimerad och angstig och allmänt jag redan då och skolan fick symbolisera mycket av det som var jobbigt. Därför är en klassåterträff (med medföljande återgång till den jag och vi var) det ultimata skräckscenariot i min värld. Hu! I Ninni Sculmans Välkommen hem är de faktiskt några som går på den där klassträffen. Av outgrundlig anledning. Herregud, varför stannar de inte bara hemma!?! För i Magdalenas klass var det inte bara tonårsangst som pågick. Och nu är en i klassen känd och ska typ skriva en bok… Ni kan ju tänka er!

Välkommen hem är spännande rakt igenom. Jag köper inte slutet och jag tycker att vissa av problemtrådarna bland de återkommande karaktärerna dragits ut lite för långt nu, men det är en bra bok. Inte så fantastiskt bra som Vår egen lilla hemlighet men helt klart läsvärd, obehaglig och spännande. Och egentligen hade inga mord behövts, bara att vara med på den där återträffen är ju skräck nog. Dessutom känns det nu ännu bättre att jag inte gick på min egen.

VÄLKOMMEN HEM
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2016)
Del fem i Hagforsserien, tidigare delar: Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet
Köp den t.ex. här eller här.

Läs också min intervju med Ninni Schulman från förra våren här.

En kvinna i blått

en-kvinna-i-blattJag gillar Ruth Galloway, mycket, och särskilt nu när hon (nästan) slutat viktnoja så förfärligt. Kanske är det för att hon jobbar med en akademisk vetenskap så nära den jag en gång hängav mig åt. Vi är lite lika också, hon är inte överförtjust i folk, hon trivs bäst med sin unge och sin katt. Hon bor nästan ensam långt därute i saltängarna och behöver egentligen bara umgås när hon väljer att göra det. Det känns som en drömtillvaro, för den som vågar. Det är ju också rätt mordiskt och livsfarligt därute…

Den här, den åttonde boken i serien är inte den bästa. Kanske till och med tvärtom. Det är för lite Ruth, för lite Cathbad, för mycket Nelson och Michelle (en karaktär jag aldrig orkat bry mig om). Och alldeles för lite på djupet med karaktärerna. Och sen är det det lilla problemet med att drivkraften bakom brotten som utreds är mer än lovligt luftig, jag vet inte ens om jag förstår det, tror på det gör jag definitivt inte.

Det här är som sagt ingen av de starkare böckerna i serien, men det är ändå en bok om Ruth och de är alltid trevlig läsning. Mysryslig sommarläsning helt enkelt, välbekant avkoppling.

EN KVINNA I BLÅTT
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2016)
Översättare: Ing-Britt Björklund, originaltitel: The woman in blue
Del 8 i serien om Ruth Galloway. Föregås av Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten
Köp den t.ex. här eller här.

Daisy in chains

daisy-in-chainsDaisy in chains är en riktigt svår bok att recensera. Allt som sägs är lite för mycket, och dessutom vet jag inte riktigt vad jag känner inför den. Kanske tycker jag mycket om den, kanske tycker jag att Bolton fuskar lite för mycket för att jag ska köpa något av det.

Boltons styrka är hennes opålitliga huvudpersoner, de där som ljuger och undanhåller för läsaren. Såna finns det drivor av här. Hon är också bra på förändringar, vad händelser och svek kan göra med människor. Hur vi kan transformeras och förvridas. Och så har hon en förmåga att beskriva ätstörningar och självsvält så att jag ifrågasätter varför jag läser henne. För visst är Lacey Flint också, möjligen outtalat, ätstörd och sjuk? Maggie Rose är det definitivt, på ett väldigt på pricken och i bakgrunden lurande beskrivet sätt som får mig att må rätt dåligt. Jag brukar lägga undan såna böcker för att de bär för mycket jag kan känna igen och (vilket jag hatar att erkänna) lockas av. Men Sharon Boltons böcker lägger en inte undan.

Det förekom en liten #boblmaf-diskussion på twitter om den här boken när den lästes, om huruvida den var så bra som vi hoppats på eller inte. Jag tyckte den var smygande obehaglig från första sidan, Hamish Wolfe som sitter fängslad och dömd för tre kvinnomord är ytterst obehaglig, det hör man ju på namnet… Och så den här sidlinjen om kvinnor som förälskar sig i dömda män, den är väldigt skrämmande, på många plan. Och så Maggie Rose och hennes utsatthet. Jag gillar polis-Pete ett tag, men det går över snart. Sen runt sidan hundra blir det jättespännande ända fram mot slutet. Där tycker jag det dör faktiskt och jag känner mig rätt lurad efteråt. Av orsaker jag inte kan avslöja och som jag nog inte ens har koll på själv. Jag tycker inte att Bolton är helt ärlig mot mig. Och så tänkte jag lite för många gånger på Nu ser du mig och hur lika de böckerna ändå känns, och det är inte bara mitt fel att jag gör det. Jag hade hoppats på en läskig uppbyggnad mot en Skulptrisen*-avslutning. Men det blev lite av ett tomt poff tyvärr. Bra rätt länge men inte hela vägen skulle nog mitt samlade intryck bli.

*Skulptrisen är en makalöst obehaglig bok av Minette Walters med den mest blodisande avslutning jag någonsin läst. Jag läste den för tio+ år sedan men får fortfarande ryggfrys när jag tänker på den.

DAISY IN CHAINS
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Bantam press (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokbabbel

Svart som natten

svart-som-nattenÅter till karga öar och egensinniga människor! Förra året var det Peter May som tog mig till Isle of Lewis i Yttre Hebriderna, för en till en början oerhört fin samvaro som tyvärr gick över i rejäl besvikelse vid sista boken. Men miljön gillade jag hela vägen, och nu när Ann Cleeves tar med mig till Shetlandsöarna känner jag igen mig lite. Jag befinner mig återigen på en plats där jag inte vill bo eller ens besöka, men den fascinerar liksom människorna som valt (eller tvingats) att bo på en så utsatt och delvis isolerad plats.

Ann Cleeves skriver intressanta personer som får tid att utvecklas, och trots det känns det inte som att historien går långsamt framåt. I den här boken, den första i hennes Shetlandskvartett, är det Magnus Tait och hans berättelse jag fastnar för. Det är så hjärtskärande, och det känns sant även när det nästan blir otroligt.

Om vissa saker gissar jag rätt i den här boken men det gör ingenting. Det är för mig måttet på en riktigt bra deckare, där lösningen på gåtan inte är huvudsaken utan där det är personerna instängda i gåtan som betyder mest. Det finns mycket att fascineras av här, inte minst ett samhälle där allt är offentligt och där hemligheter överskuggar allt.

 

SVART SOM NATTEN
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Översättare: Jan Järnebrandt, originaltitel: Raven black
Första delen i Shetlandskvartetten