The stranger diaries at Elly Griffiths

Om man gillar Elly Griffiths väldigt mycket, men har tröttnat lite på de allt mer insnärjda relationerna i serien om Ruth Galloway så kan man med fördel slå sig ner i läsfåtöljen med hennes senaste, fristående (det kom ju nyss en ny Ruth-bok), roman The stranger diaries.

The stranger diaries bjuder ruvande gotisk skolmiljö, litterära referenser, ond bråd död och massor av mystiska människor som inte berättar hela sanningen. Och ändå är det väldigt vardagligt alltihop och jag lär mig rätt snabbt att gilla läraren Claire, hennes tonårsdotter Georgie och polisen Harbinder Kaur som står i centrum för virvelvinden av händelser. Och så Herbert, hunden, förstås.

Möjligen, möjligen är upplösningen lite för mycket någonting, men det är rakt igenom spännande och olycksbådande på det där trevliga sättet där man vet att det (förhoppningsvis) inte kommer sluta riktigt illa för någon man verkligen tycker om. The stranger diaries är en perfekt bok att läsa när man är lite sjuk och febrig som jag gjorde, man kommer väldigt lätt in i rätt stämning. Jag tar således inget ansvar för hur den upplevs av fullt friska och tillräkneliga läsare.

THE STRANGER DIARIES
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny

Böckerna om Three Pines och kommissarie Gamache är så härligt förrädiska. De ger sken av att vara lite lättsamma, flyktiga, nästan som om de bara skrapar på ytan. Och så rätt vad det är öppnar sig en avgrund, eller ett köttsår så djupt och infekterat att det inte går att värja sig. Det går helt enkelt inte att titta bort och genom att titta exponeras man för mänsklighetens och sitt eget innersta mörker. Högtravande, ja när jag beskriver det, men aldrig någonsin när Louise Penny gör det mot mig som läsare.

I Ett ohyggligt avslöjande öppnar mordfallet upp de där såren väldigt tidigt. Det känns inte heller som att det är över nu när det är över, jag vill inte att det ska vara så. Det här är utan tvekan så sorgligt som det hittills blivit i serien, avslutningen går så mycket i moll att jag nästan inte orkar mer och ändå vill jag slänga mig in i fortsättningen direkt. Men jag ska lugna mig, låta det här sjunka in och ge det lite tid. Det är en smula utmattande att stirra ner i avgrunden.

ETT OHYGGLIGT AVSLÖJANDE
Författare: Louise Penny
Förlag: Modern Audio (2018)
Inläsare: Mats Eklund
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord.

Silvervägen av Stina Jackson

Allra först. Silvervägen är ett typiskt exempel på hur det går när man har alldeles för högt ställda förväntningar. Jag tyckte mycket om Silvervägen, fångades av Lelles smärta och sveptes in i den galet obehagliga och samtidigt vilsamma stämningen. Och ändå blev jag lite, lite besviken. För att jag förväntat mig jag vet inte vad. Det är alltid bäst att försöka kämpa emot de där förväntningarna, synd att det är så förtvivlat svårt.

Silvervägen är väldigt mycket en stämning för mig och jag tror också att det är den jag kommer minnas i efterhand. Ensamheten i skogen, den som inte skrämmer mig eftersom den är en del av mitt själv (tack vare uppväxten i ett skogslandskap som jag alltid älskat av hela mitt vemodiga hjärta). I skogen finns minnena, historien och sorgen, där finns livet, hoppet och allt. För Lelle som söker sin försvunna dotter i de där skogarna (vägen är ju bara en transportsträcka, det är i skogen han hittar människorna att tala med och skuggbilderna av flickan som försvann) finns hoppet där ute, rädslan för att ha fel i att det finns någon att leta efter, gemenskapen med de trasiga. Och i skogen finns sorgen. Den ligger där av sig själv för att allt lever och dör i skogen, sommaren blir hösten, vintern och döden. I Silvervägen används naturen till att förstärka Lelles förtvivlan och jag älskar det.

Upplösningen och vägen dit är väldigt och lågmält obehaglig och jag ägnade en hel natt åt att kontemplera olika delar av skeendet. Det är en himla tur för mig att vi bokcirklar SilvervägenKulturkollo läser just nu för det finns mycket som måste processas.

Silvervägen är en väldigt fin och stämningsfull spänningsbok om verkliga människor man kan relatera till. Litegrann önskar jag att de gick att relatera till lite mindre…

SILVERVÄGEN
Författare: Stina Jackson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Västmanländskans bokblogg, och dagarna går…

Önska kostar ingenting av Sara Lövestam

Böckerna om Kouplan är något alldeles eget. Sara Lövestam skriver inte deckare i egentlig mening, det finns en gåta men inga mord eller blodsorgier. Där finns relationer, svek och vardaglighet. Men mest av allt handlar det egentligen hela tiden om samhället vi bygger och lever i och hur det ser ut inifrån och från sidan.

Här handlar ramberättelsen om politikern Jenny som lurats på en stor summa pengar av sin flickvän, hon anlitar Kouplan för att hitta bedragaren och hämnas. Och Kouplan kämpar på med sitt liv, som papperslös och mitt i en könsbekräftande behandling. Det är det som spelar störst roll i berättelsen och för mig. Det är för Kouplans skull jag kommer läsa vidare i serien, för att jag vill veta hur det går för honom, för att jag vill veta att det går bra.

ÖNSKA KOSTAR INGENTING
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Andra boken om Kouplan, Tidigare delar: Sanning med modifikation
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

Hantverkaren av Sharon Bolton

Så oerhört ojämn hon är ändå Sharon Bolton. Min senaste av hennes böcker var Daisy in chains som jag hade längtat väldigt mycket efter men sen blev väldigt besviken på, av flera anledningar. Sen började jag ju läsa Hantverkaren i somras och slutade rätt snabbt eftersom det var olidligt att läsa om levande begravda barn och inte veta säkert att det skulle bli något bra av det. Det är inte värt att lidande släpa sig igenom något sånt om det ska bli Daisy in chains-dåligt. Så tack och lov för kloka kollegor som läser och kan rapportera att det blir bättre på levande begravda-fronten (det blir värre också, men på ett annat sätt), att det blir riktigt bra och att där finns Pendle-häxor…

Hantverkaren är nog den bästa av de av Boltons böcker jag läst (dvs bok 1, 2, 3 och 4 om Lacey Flint och den redan nämnda). Den är fortfarande inte perfekt, men vem är jag att förvänta mig det. Hantverkaren är fascinerande, väldigt väl sammanhållen och mycket grym, och skrämmande spännande en väldigt stor del av läsningen. Den historiska aspekten med häxprocesserna och allt det jag känner igen från exempelvis Jeanette Wintersons skildring av de dömda häxornas umbäranden i The daylight gate fungerar väldigt bra för att skapa en miljö som både lockar och skrämmer. Människorna däri blir både mänskliga och symboler, det finns så oerhört många skrämmande skuggor i Sharon Boltons Sabden.

Florence Lovelady tycker jag om, hon är verkligen stenhård, hon går så långt över gränsen att gränsen inte längre syns, men jag är med henne hela vägen. Jag tycker också att det är väldigt fint att vi inte får veta så väldigt mycket om den dömde barnamördaren Larry Glassbrook, vem han var och gjorde. Jag tycker om att få tänka på honom själv nu efteråt. Överhuvudtaget är det här en bok som jag tycker om att pussla med i efterhand för att se hur jag får ihop allt. Jag är inte säker på att den skulle hålla för en omläsning direkt, men som minnespussel är den väldigt fin.

HANTVERKAREN
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The craftsman
Köp den t.ex. här eller här.

Den mörka ängeln av Elly Griffiths

Eftersom jag tydligen är oförmögen att sluta läsa nya delar i serien om Ruth Galloway så önskar jag mig en paus i utgivningen. Jag skulle vilja att Elly Griffiths gav dem alla i alla fall fem år innan vi tittar in till dem igen. De är alldeles för intrasslade allihop. Nelson borde skärpa sig och sluta vara en sån velig geléklump. Ruth borde resa sig och gå från hela situationen, skapa sig ett eget liv, fokusera på det hon har istället för på det väldigt osäkra hon inte har. Jag tycker egentligen att slutet är det allra bästa med den här boken, men det gör det också svårt för mig att tro att en bok om ett år skulle ha trasslat ut någon av trådarna som verkligen behöver bli uttrasslade.

Deckargåtan i Den mörka ängeln är rätt halvdan, som på en höft för att den bör finnas där. Jag bryr mig inte så mycket. Men jag gillar ju å andra sidan miljöombytet och känslan av italiensk bergsby vävs snyggt ihop med det gamla bekanta. Och så tycker jag om att Laura, Nelsons dotter, får ta lite plats. Av henne vill jag gärna se mer då om fem år när nästa bok kommer.

En sak som stör mig är utseendefixeringen. Jag har inte tänkt så mycket bortom Ruths ohälsosamma kroppsskam tidigare, men här är det verkligen genomgående hur alla kvinnor (och en del män) enbart beskrivs utifrån hur vackra de är. Och vackra är de verkligen. Shona är snygg och behöver inte anstränga sig, Cloughs nyblivna fru är sjukt snygg (det var hennes mest framträdande karaktärsdrag redan i förra boken), Michelle är så oerhört vacker och elegant, Nelsons döttrar är vackra, en tolk i Italien var ”snyggast på universitetet”. Kan vi inte få lära känna Michelle som människa istället, och låta Laura vara skarp och känslosam och intressant, låta den där tolken bli en människa? Jag undrar dessutom lite hur man kan märka så tydligt att någon är uppseendeväckande vacker när alla andra också är det, går det inte inflation i sånt?

Nåja jag avskyr inte Den mörka ängeln, problemet är mest att den går lite på tomgång vilket får mig att lägga märke till och irritera mig över sånt där. Det är en mellanbok. Jag hoppas att det tar sig igen någon gång i framtiden för jag saknar det där att få engagera mig och tycka så mycket om Ruth, Nelson och de andra som jag brukade göra. 

DEN MÖRKA ÄNGELN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2018)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The dark angel
Den tionde boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går, Enligt O, Johannas deckarhörna

Blå gryning av Ann Cleeves

På grund av att jag råkat läsa baksidestexten på en bok i den andra Shetlandskvartetten så visste jag redan från början att det som händer i den här boken ska hända. Det som händer i slutet. Jag brukar inte vara spoilerkänslig, men här hängde vetskapen över mig från allra första sidan, grundhistorien blev rätt oengagerande. Tankarna om ”nu kanske, eller nu” tog över. Det kanske förstörde lite av min läsupplevelse. Men ärligt talat tror jag inte att jag klarat av det så bra om jag varit oförberedd.

Miljön är om möjligt än mer ödslig än vanligt. Perez barndomsö är, hm, liten… Där finns en fyr, en gemensamhetslokal och en forskningsstation. Och några hus. Det är det hela. Hela dramat, som verkar inledas när en kvinna dödas natten efter Perez förlovningsfest, utspelar sig i den väldigt klaustrofiskt instängda och till naturkrafterna utlämnade miljön. Det är svårt att andas.

Jag är helt tagen av det där ooväntade som hände. Jag kommer förstås läsa vidare in i nästa kvartett. Hur skulle jag kunna låta bli?

BLÅ SKYMNING
Författare: Ann Cleeves
Förlag: Albert Bonniers förlag (2010)
Översättare: Jan Järnebrand, originaltitel: Blue lightning
Sista delen i den första Shetlandkvartetten, tidigare delar: Svart som natten, Vita nätter och Rött stoft
Köp den t.ex. här eller här.

Träskkungens dotter av Karen Dionne

Vad kan man kalla Träskkungens dotter annat än en mörk saga. Möjligen kan man säga att historien inleds i en liten strimma ljus, men väldigt snabbt övergår tonen i moll och mörkret sänker sig. Det gillar jag förstås.

Det är en Helena som är huvudperson och berättare här, en av få namnar jag stöter på i litteraturen. Den här Helena är plågad av sitt förflutna, full av en inre konflikt hon burit länge, alltid och hon är väldigt trasig. Men hon är också lyckligt gift med en man som kanske inte förstår henne, men ändå ger henne utrymme att göra det hon måste (som att dra ut i skogen och jaga i en vecka utan några frågor eller krav). Och så har hon två döttrar som hon skulle dö för.

Boken inleds med att Helena får veta att hennes far rymt från fängelset där han suttit inspärrad i många år, för att han kidnappat och förgripit sig på Helenas mamma, bland annat. Helena känner att hon behöver leta reda på pappan eftersom hon är den enda som kan. Parallellt med att vi får följa Helenas sökande får vi följa med tillbaka till träskmarken där den lilla dysfunktionella familjen levde i lågintensiv skräck för träskkungen som höll dem fångna. Jag tycker mycket om hur Helena får vara dubbel i sina känslor, hon älskar den här mannen som hon inte förstod förrän i tonåren var hennes fångvaktare, och hon hatar honom. Det hade så lätt kunnat bli en mycket sämre bok genom att göra mannen till ett monster, här får han vara en djupt störd individ som samtidigt delar stunder av ömhet och beundran inför naturen med sitt barn. Helenas ambivalens känns i hela kroppen och den gör boken såväl omöjlig att lägga ifrån sig som djupt oroande och perfekt att tänka vidare på långt efter att den är utläst.

TRÄSKKUNGENS DOTTER
Författare: Karen Dionne
Förlag: Nona (2018)
Översättare: Ylva Mörk, originaltitel: The Marsh King’s daughter
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fanny på Kulturkollo

Inga fler levande begravda barn för mig!

Ibland undrar jag verkligen hur jag tänker. Om jag tänker… När Sharon Boltons nya roman, The craftsman (den kommer i dagarna med svensk titel Hantverkaren), släpptes skaffade jag den genast till läsplattan, fast övertygad om att den skulle bli min bästa sommarläsning. Sen blir det då semester och avkopplande resa med lästid om kvällarna och jag börjar läsa. 

Redan från början inser jag vad det faktiskt står i baksidestexten. Det här är en bok om en seriemördare som mördat barn genom att begrava dem levande. Att bli levande begravd är mitt allra värsta mordsätt (sen Spårlöst försvunnen med Jeff Bridges), jag kan liksom inte värja mig när det dyker upp. Och här är det barn dessutom, lika gamla som mina barn. Och det beskrivs väldigt närgående och känslomässigt hur de har det där nere i sina kistor. Jag står helt enkelt inte ut! 

Efter en liten diskussion med mig själv kom jag fram till att man faktiskt inte måste läsa böcker man mår fysiskt och psykiskt dåligt av, även om de kanske är bra.

Ni som är lite mindre kräsmagade och tuffa hittar förstås boken på närmsta bokhandel (eller här och här) och på ditt bibliotek. Läs om ni orkar… Själv har jag gått vidare till snällare böcker.

Ett förbud mot mord av Louise Penny

Jag börjar med det som irriterar mig, mest för att det är så litet och perifert att jag vill ha det ur vägen om än inte okommenterat. Det känns jättekonstigt att läsa en bok om Gamache, Beauvoir och Lacoste utan att det som hände i förra boken berörs med ett ord eller minsta tanke. Det var ju jättestort, livsavgörande för dem alla. Hur kan det inte nämnas? Det är inte som att jag inte tyckte att det blev lite för mycket där ett tag och visst är det dags att släppa, men att lämna det utan ett ord av reflektion… Jag ägnar i alla fall allt för stor tankekraft åt att fundera kring om jag missat någon bok i ordningen (jag tror inte det för inget annat har hänt som indikerar att någon längre tid passerat)? Jag antar till att den totala tystnaden är ett genomtänkt beslut, men den stör mig hur som helst orimligt mycket.

Förutom det är Ett förbud mot mord en ypperlig läsupplevelse. Jag känner Gamache och hans närmaste nu, jag tycker det passar fint med en utflykt från Three Pines efter tre böcker. Och omgivningen, ett avlägset beläget värdshus där paret Gamache råkar semestra samtidigt som en synnerligen dysfunktionell familj och ett mord sker, känns bekant. Det känns lite Agatha Christie och väldigt mycket Maria Lang. Det är perfekt underhållning och slöläsning en het sommardag, eller en krispig septemberdag, eller vilken dag som helst egentligen.

Jag är svag för kommissarie Gamache, hur hans fel och brister aldrig döljs av vare sig författaren eller honom själv. Här får vi dessutom lära känna hans historia på djupet, och hans fel och brister blir kanske lite mer förklarade liksom alla hans fina sidor. Det är en nästan vacker och väldigt tung bakgrundshistoria till en mycket välskriven huvudperson.

Men i den här boken får Gamache se sig omsprungen i tävlingen om vem jag gillar mest, min favoritkaraktär kan inte vara någon annan än Bean. Så fin och komplicerad, så bekant och samtidigt totalt unik.

ETT FÖRBUD MOT MORD
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista(2015)
Översättare: Charlotte Hjukström
Den fjärde boken om kommissarie Gamache, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden
Köp den t.ex. här eller här.