När alla klockor stannat av Ninni Schulman

Jag är väldigt glad över att Ninni Schulman med När alla klockor stannat återvänder till Hagfors och till Magdalena, Christer och Petra. Jag har inte riktigt insett hur mycket jag saknat dem förrän jag nu äntligen får umgås med dem igen.

Som kommandes från dessa trakter i Värmland känns det självklart att fokus till slut skulle hamna i Ekshärad (en ort några mil från Hagfors, en motvillig del av Hagfors kommun), legenden om mäster Tinglöf är ju trots allt för lockande för att låta ligga orörd. Jag kan inte påstå att jag förutsåg det, men nu när boken finns här är det ändå rätt självklart. Jag har växt upp med de där berättelserna och de är ju väldigt, väldigt fantasieggande.

Jag gillar att fokus skiftat lite i den här boken. Petras son Hannes får ta plats till exempel och Magdalena spelar en annorlunda roll när en jobbigt välskriven depression slukar henne och gör den vanliga vardagen och nyhetshungern omöjlig att upprätthålla.

Brotten som begås i När alla klockor stannat är så särdeles vidriga, särskilt det första som vi får vara med om, inifrån så att säga. Fasansfullt! Och inte blir det bättre när upplösningen och förklaringen kommer heller. Så jag lämnar allt brottsligt därhän och säger inte mer om det.

Såna här serier växer ofta efterhand, om de är karaktärsdrivna och om de är välskrivna, som den här är. Jag tycker fortfarande att Vår egen lilla hemlighet är bäst i serien, men När alla klockor stannat lovar mycket gott inför en fortsättning på serien.

NÄR ALLA KLOCKOR STANNAT
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2019)
Detta är den sjätte delen i Hagforsserien, tidigare delar är Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta, Svara om du hör mig, Vår egen lilla hemlighet , Välkommen hem.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, och dagarna går

Det vackra mysteriet av Louise Penny

Jag kanske ska börja där jag egentligen inte vill titta. Jag börjar med det jag inte riktigt gillar med den här boken, det som kanske är något jag inte gillar med hela serien? Det finns en ondska här som är orimlig, eller i alla fall tar sig orimliga uttryck. Det finns en person i den här boken som gör något så fullkomligt vidrigt och kommer undan med det, jag känner inte att det känns helt trovärdigt. Men jag kan heller inte låta det få för stora proportioner eftersom jag faktiskt inte vet om personen verkligen gör det det verkar som att han gör och med de motiven, allt silas genom andras upplevelser och så var det där jag störde mig på kanske något annat. Hon är fantastisk Louise Penny!

Det vackra mysteriet är den åttonde boken om kommissarie Armand Gamache och det är en ovanlig bok i det att den inte kommer ens i närheten av Three Pines. Här blir Gamache och hans underordnade Beauvoir genast instängda i ett munkkloster som varit undangömt för världen i hundratals år. Ett mord har begåtts och synden har fallit över församlingen. Det är väldigt effektivt att låta klostret vara skådeplats för ett morddrama, men det är än mer effektivt att det får utgöra arena för det andra drama som sedan länge utspelar sig mellan de båda poliserna. Att se dem famla i sin relation, drunkna i kärlek och dåligt samvete mot en fond av 23 tysta munkar är rätt så fenomenalt.

Det vackra mysteriet är den senaste boken som översatts till svenska, nästa utspelar sig i juletid och jag har köpt den och ställt den på vänt i hyllan. Jag går in i originalspråket nu och ser lite fram emot det. Det var liksom tvunget, inte sjutton har jag ro att vänta på att resten av de hittills femton böckerna ska översättas. Jag behöver veta hur det ska gå för dem rätt snart, näst intill omgående faktiskt.

DET VACKRA MYSTERIET
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista (2019)
Översättare: Carla Wiberg
Detta är den åttonde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda,Ljusets lek
Köp den t.ex. här eller här.

Jag skriver ännu mer om Louise Pennys serie om Gamache på Kulturkollo idag, det handlar om fasader och kulisser och hur allt inte är vad det verkar vara. Den texten hittar du här.

En cirkel av sten av Elly Griffiths

Jo visst sa jag att jag inte ville läsa mer om Ruth på ett tag och visst struntar jag ganska mycket i alla sega, irriterande och intrasslade kärleksrelationer vid det här laget (eftersom jag insett att det aldrig kommer hända något åt något håll). Men om man lägger undan allt det och endast förväntar sig ett schysst tidsfördriv i fascinerande miljö så är det fortfarande bra (och visst är det väl över huvud taget bättre än på länge?). Jag älskar känslan av att sätta mig med en ny bok om Ruth och veta att jag har hela dagen till att bara umgås och slappa kring saltängarna.

En cirkel av sten återvänder till det som varit, till berättelsens början om man så vill och det tycker jag mycket om.

EN CIRKEL AV STEN
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2019)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The Stone cirkle
Den elfte boken om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker,Den mörka ängeln
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

En ljusets lek av Louise Penny

Jahaja, vad kan jag skriva om Louise Penny och hennes Gamache-deckare som jag inte redan sagt? Hon blir bättre och bättre för varje bok och då var det ändå rätt bra till att börja med? Nej, redan sagt. Jag älskar hur jag får lära känna Gamache, Beauvoir, Clara, Ruth (å Ruth!) och de andra på djupet, genom det fina men också det oerhört mörka och smärtsamma? Nehepp, redan sagt. Jag har nog helt enkelt inte så mycket att tillägga.

I En ljusets lek handlar det mycket om konst och lite om att göra konster och låtsas. Saker har gått sönder och går sönder som jag tror aldrig kan repareras i de här människorna och relationerna, det är det som är grejen. Grejen är också att Louise Penny alltid, alltid, alltid ger oss något att hoppas på och det är inte utan att jag slog ihop den här boken med en liten tår i ögat, det är så fint det jag tror händer där på slutet.

EN LJUSETS LEK
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista (2017)
Översättare: Charlotte Hjukström, originaltitel: A trick of the light
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda.
Köp den t.ex. här eller här.

Begrav dina döda av Louise Penny

Vi fick en inte helt lyckad start med varandra den här boken och jag. Jag började på den allt för tidigt efter den förra och dessutom när jag inte riktigt hade tid nog att ge den. Och Begrav dina döda kräver sin sammanhängande lästid för att släppa in sin läsare. Med all rätt. Efter över en månads snuttläsande kunde jag äntligen ge den uppmärksamheten den förtjänar och herregud så värt det det är.

Förra boken i serien om kommissarie Gamache och Three Pines var så mörk och hemsk och andlöst spännande och bra att den behövde få sjunka in. Begrav dina döda följer väldigt tydligt på den, men också på en fasansfull händelse som precis inträffat och sånär kostat Gamache allt. När vi kommer in i handlingen står det fortfarande och väger, kanske har han verkligen förlorat allt.

Jag tänker inte säga något om handlingen i den här boken annat än att den är uppdelad men ändå hänger ihop. Handlingens uppdelning är snarare grenar på samma träd än något annat. Och det är hjärtskärande smärtsamt att följa med de där människorna jag lärt mig tycka så mycket om in i mörkret, det egna mörkret, igen. Och än en gång får jag lära mig att svar på gåtor aldrig någonsin gör någonting mer begripligt eller levbart. Louise Penny är en rasande skicklig berättare.

BEGRAV DINA DÖDA
Författare: Louise Penny
Förlag: Modernista (2016)
Översättare: Charlotte Hjukström
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går

The stranger diaries at Elly Griffiths

Om man gillar Elly Griffiths väldigt mycket, men har tröttnat lite på de allt mer insnärjda relationerna i serien om Ruth Galloway så kan man med fördel slå sig ner i läsfåtöljen med hennes senaste, fristående (det kom ju nyss en ny Ruth-bok), roman The stranger diaries.

The stranger diaries bjuder ruvande gotisk skolmiljö, litterära referenser, ond bråd död och massor av mystiska människor som inte berättar hela sanningen. Och ändå är det väldigt vardagligt alltihop och jag lär mig rätt snabbt att gilla läraren Claire, hennes tonårsdotter Georgie och polisen Harbinder Kaur som står i centrum för virvelvinden av händelser. Och så Herbert, hunden, förstås.

Möjligen, möjligen är upplösningen lite för mycket någonting, men det är rakt igenom spännande och olycksbådande på det där trevliga sättet där man vet att det (förhoppningsvis) inte kommer sluta riktigt illa för någon man verkligen tycker om. The stranger diaries är en perfekt bok att läsa när man är lite sjuk och febrig som jag gjorde, man kommer väldigt lätt in i rätt stämning. Jag tar således inget ansvar för hur den upplevs av fullt friska och tillräkneliga läsare.

THE STRANGER DIARIES
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Quercus (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny

Böckerna om Three Pines och kommissarie Gamache är så härligt förrädiska. De ger sken av att vara lite lättsamma, flyktiga, nästan som om de bara skrapar på ytan. Och så rätt vad det är öppnar sig en avgrund, eller ett köttsår så djupt och infekterat att det inte går att värja sig. Det går helt enkelt inte att titta bort och genom att titta exponeras man för mänsklighetens och sitt eget innersta mörker. Högtravande, ja när jag beskriver det, men aldrig någonsin när Louise Penny gör det mot mig som läsare.

I Ett ohyggligt avslöjande öppnar mordfallet upp de där såren väldigt tidigt. Det känns inte heller som att det är över nu när det är över, jag vill inte att det ska vara så. Det här är utan tvekan så sorgligt som det hittills blivit i serien, avslutningen går så mycket i moll att jag nästan inte orkar mer och ändå vill jag slänga mig in i fortsättningen direkt. Men jag ska lugna mig, låta det här sjunka in och ge det lite tid. Det är en smula utmattande att stirra ner i avgrunden.

ETT OHYGGLIGT AVSLÖJANDE
Författare: Louise Penny
Förlag: Modern Audio (2018)
Inläsare: Mats Eklund
Tidigare delar i serien: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord.

Silvervägen av Stina Jackson

Allra först. Silvervägen är ett typiskt exempel på hur det går när man har alldeles för högt ställda förväntningar. Jag tyckte mycket om Silvervägen, fångades av Lelles smärta och sveptes in i den galet obehagliga och samtidigt vilsamma stämningen. Och ändå blev jag lite, lite besviken. För att jag förväntat mig jag vet inte vad. Det är alltid bäst att försöka kämpa emot de där förväntningarna, synd att det är så förtvivlat svårt.

Silvervägen är väldigt mycket en stämning för mig och jag tror också att det är den jag kommer minnas i efterhand. Ensamheten i skogen, den som inte skrämmer mig eftersom den är en del av mitt själv (tack vare uppväxten i ett skogslandskap som jag alltid älskat av hela mitt vemodiga hjärta). I skogen finns minnena, historien och sorgen, där finns livet, hoppet och allt. För Lelle som söker sin försvunna dotter i de där skogarna (vägen är ju bara en transportsträcka, det är i skogen han hittar människorna att tala med och skuggbilderna av flickan som försvann) finns hoppet där ute, rädslan för att ha fel i att det finns någon att leta efter, gemenskapen med de trasiga. Och i skogen finns sorgen. Den ligger där av sig själv för att allt lever och dör i skogen, sommaren blir hösten, vintern och döden. I Silvervägen används naturen till att förstärka Lelles förtvivlan och jag älskar det.

Upplösningen och vägen dit är väldigt och lågmält obehaglig och jag ägnade en hel natt åt att kontemplera olika delar av skeendet. Det är en himla tur för mig att vi bokcirklar SilvervägenKulturkollo läser just nu för det finns mycket som måste processas.

Silvervägen är en väldigt fin och stämningsfull spänningsbok om verkliga människor man kan relatera till. Litegrann önskar jag att de gick att relatera till lite mindre…

SILVERVÄGEN
Författare: Stina Jackson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla, Västmanländskans bokblogg, och dagarna går…

Önska kostar ingenting av Sara Lövestam

Böckerna om Kouplan är något alldeles eget. Sara Lövestam skriver inte deckare i egentlig mening, det finns en gåta men inga mord eller blodsorgier. Där finns relationer, svek och vardaglighet. Men mest av allt handlar det egentligen hela tiden om samhället vi bygger och lever i och hur det ser ut inifrån och från sidan.

Här handlar ramberättelsen om politikern Jenny som lurats på en stor summa pengar av sin flickvän, hon anlitar Kouplan för att hitta bedragaren och hämnas. Och Kouplan kämpar på med sitt liv, som papperslös och mitt i en könsbekräftande behandling. Det är det som spelar störst roll i berättelsen och för mig. Det är för Kouplans skull jag kommer läsa vidare i serien, för att jag vill veta hur det går för honom, för att jag vill veta att det går bra.

ÖNSKA KOSTAR INGENTING
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Andra boken om Kouplan, Tidigare delar: Sanning med modifikation
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

Hantverkaren av Sharon Bolton

Så oerhört ojämn hon är ändå Sharon Bolton. Min senaste av hennes böcker var Daisy in chains som jag hade längtat väldigt mycket efter men sen blev väldigt besviken på, av flera anledningar. Sen började jag ju läsa Hantverkaren i somras och slutade rätt snabbt eftersom det var olidligt att läsa om levande begravda barn och inte veta säkert att det skulle bli något bra av det. Det är inte värt att lidande släpa sig igenom något sånt om det ska bli Daisy in chains-dåligt. Så tack och lov för kloka kollegor som läser och kan rapportera att det blir bättre på levande begravda-fronten (det blir värre också, men på ett annat sätt), att det blir riktigt bra och att där finns Pendle-häxor…

Hantverkaren är nog den bästa av de av Boltons böcker jag läst (dvs bok 1, 2, 3 och 4 om Lacey Flint och den redan nämnda). Den är fortfarande inte perfekt, men vem är jag att förvänta mig det. Hantverkaren är fascinerande, väldigt väl sammanhållen och mycket grym, och skrämmande spännande en väldigt stor del av läsningen. Den historiska aspekten med häxprocesserna och allt det jag känner igen från exempelvis Jeanette Wintersons skildring av de dömda häxornas umbäranden i The daylight gate fungerar väldigt bra för att skapa en miljö som både lockar och skrämmer. Människorna däri blir både mänskliga och symboler, det finns så oerhört många skrämmande skuggor i Sharon Boltons Sabden.

Florence Lovelady tycker jag om, hon är verkligen stenhård, hon går så långt över gränsen att gränsen inte längre syns, men jag är med henne hela vägen. Jag tycker också att det är väldigt fint att vi inte får veta så väldigt mycket om den dömde barnamördaren Larry Glassbrook, vem han var och gjorde. Jag tycker om att få tänka på honom själv nu efteråt. Överhuvudtaget är det här en bok som jag tycker om att pussla med i efterhand för att se hur jag får ihop allt. Jag är inte säker på att den skulle hålla för en omläsning direkt, men som minnespussel är den väldigt fin.

HANTVERKAREN
Författare: Sharon Bolton
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Åsa Brolin, originaltitel: The craftsman
Köp den t.ex. här eller här.