Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

Om vi bortser från att jag anser att det är alldeles för mycket boxning i Fädernas missgärningar så tycker jag väldigt mycket om Åsa Larssons sista bok om åklagaren Rebecka Martinsson, polisen Anna-Maria Mella och alla de andra.

Boxningen kommer sig av att en av personerna som dras in i fallet som är huvudnumret i Fädernas missgärningar är gammal OS-mästare i just boxning. Jag gillar honom som person, men jag bläddrar rätt snabbt förbi de ändlösa redogörelserna för träningar och matcher.

Rättsfallet är hopplöst och hemskt och känns väldigt trovärdigt. Det händer jättejobbiga saker här och så läggs en hel del till rätta.

Jag tycker om hur Rebecka tas om hand och tar hand om sig själv till slut. Jag tycker om mänskligheten och ljuset i vardagsgråheten (och mörkret). Jag tycker om insikterna om vad som verkligen spelar roll.

Att läsa sex böcker i en mörk deckarserie på några veckor är kanske inte så mycket att rekommendera, men jag är väldigt glad att jag gjorde det och att jag inte tvingades vänta alla dessa år på nästa del och nästa del.

Av en slump såg jag en deckare på tv samma kväll som jag läst ut den här boken. Det var Steget efter av Henning Mankell och det slog mig att det här, likt Wallanderdeckarna är gedigna, genomarbetade och riktigt bra romaner. Det är inte direkt vardagsmat. Jag hoppas att Åsa Larsson vill skriva mer för oss vuxna framöver och i väntan på det så är jag lite sugen på att återuppta relationen med Kurt Wallander, det var väldigt, väldigt länge sen. Ett helt läsliv faktiskt.

FÄDERNAS MISSGÄRNINGAR
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Sjätte delen i en serie, tidigare delar: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör och Till offer åt Molok

Andra som skrivit om boken: och dagarna går

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

Nu har jag, på mycket kort tid, klämt i mig en nästan komplett serie deckare. Visst har det sina nackdelar, visst blir det till slut lite överväldigande med hur mycket Rebecka hamnar mitt i. Men det är ju för att jag hetsläst så, i och mellan böckerna går ju tiden.

Till offer åt Molok inleds med att en kvinna hittas mördad och barnbarnet som bodde hos henne är försvunnen. Rebecka nystar i gammal död i kvinnans släkt, bland annat ett synnerligen vidrigt mord i Kiruna under tidigt 1900-tal. Mitt värsta är (förutom en sak som händer mot slutet och som jag bestämt mig för att aktivt förtränga) att åklagare von Post dyker upp igen. Han är förstås en viktig drivkraft och katalysator här, men herre så förfärlig han är.

Nu har jag bara en enda träff med Rebecka, Anna-Maria och de andra kvar. Jag vet helt ärligt inte vart jag ska göra av mig sen.

TILL OFFER ÅT MOLOK
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2012)
Femte delen i en serie, tidigare delar: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig och Till dess din vrede upphör

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson

Tanken var att jag skulle läsa de här böckerna om Rebecka Martinsson lite långsamt, då och då. Det blev inte alls så. Det blev hetsigt och ny bok så snart den förra var läst. Det blev oerhört intensivt. Jag trivs med det samtidigt som jag tror att jag möjligen uppnådde en mättnad någonstans i mitten av den här boken vilket fick läsningen att flyta lite trögt. Sen tog det fart igen. Det kan ju vara boken också.

Jag tror att det jag tycker så mycket om i de här böckerna är vemodet, mörkret, sorgen. Livet som förspillts och de som levt till fullo även om det inte syns för betraktaren. Landskapet går så djupt i karaktärerna och handlingen, så som livet är. Vi är alla vårt landskap vare sig vi vill eller tänker det eller inte.

Vi möter Wilma här, hon som är död. Vi får vara med henne när hennes liv får ett slut, men sen får vi också följa med när hon besöker sina älskade och de som dödat. Ganska tidigt tror vi att vi har hela saken klar för oss, sent inser vi att vi ingenting begrep.

Precis som i förra boken har jag lite svårt att ta till mig det övernaturliga, tills jag slutar se det som det. Det är väl alldeles väldigt naturligt att våra döda finns hos oss, som tankar eller korpar eller vad som nu behövs.

Det är så mycket som är över för de inblandade i det här dramat, det är som vanligt hos Åsa Larsson oerhört sorgesamt. Det går på djupet och jag tänker mycket över psykisk ohälsa och vad man gör med sitt liv. Hur är man sann mot sig själv, hur tar man hand om sig själv? Det gläder mig oerhört att det finns en glimt av ljus i slutet av den här boken. En scen där den som vandrat i dödsskuggans dal hela livet kanske äntligen får komma till sin plats.

TILL DESS DIN VREDE UPPHÖR
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2009)
Fjärde delen i en serie, tidigare delar: Solstorm och Det blod som spilltsSvart stig

Imitatören av Val McDermid

Val McDermid är skicklig, har alltid varit, också i den här tidiga deckaren från 2000. Intrigen, med en mördare som ger sig på deckarförfattare och dödar dem på samma sätt som de dödar i sina böcker är ganska briljant. Men så mycket mer är det inte. Det är ordrikt, trådrikt och lite för utdraget och segt. Och upplösningen är såväl överdriven som underdriven samtidigt.

Fiona som är huvudpersonen och som jobbat med polisen i arbetet med att nysta upp brott är en person jag gillar, liksom de flesta karaktärerna här är trovärdiga som människor och går att tycka om. Men skurken är lite för schablonartat skrikig och den psykologiska förklaringen känns rätt styltig.

Imitatören är en helt ok deckare att läsa om man inte kräver annat än spänning mot slutet. Direkt efter Åsa Larssons superba serie är det inte så värst dock. Val McDermid har blivit bättre med åren, tack och lov.

IMITATÖREN
Författare: Val McDermid
Förlag: Alfabeta Anamma (2000)
Översättare: Johan Nilsson, originaltitel: Killing in the shadows

Svart stig av Åsa Larsson

Tredje boken om Rebecka Martinsson, Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke är något helt annat. Den är härligt över alla gränser och samtidigt underbart lågmäld.

En död kvinna hittas i en isark (en sorts fiskestuga på isen) och något ofattbart stort och mörkt sätts i rullning för poliserna i Kiruna. Historien berättas genom en lång rad personers minnesbilder och ibland blir det rörigt. Jag har helt ärligt lite svårt för greppet samtidigt som jag tycker att det är briljant. Det är nog det som ändå får mig att vara lite mer ljum till den här boken än sin senaste föregångare. Men Det blod som spillts var å andra sidan en helt enastående bra deckare.

Jag tycker så mycket om Rebecka och hur hon brottas med all skit hon bär. Jag tycker om Anna-Maria som jobbar på, skulle vilja jobba ännu hårdare men som måste erkänna att det viktigaste i hennes liv är att hon får både jobba och leva med den där slashasfamiljen som är hennes. Och så Sven-Erik och hans katt, den som försvann förra boken och är djupt saknad ett och ett halvt år senare, den han till slut adopterar i den här boken. Jag älskar hur små vardagligheter som dessa får finnas med och bygga karaktärer.

SVART STIG
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2006)
Tredje delen i en serie, tidigare delar: Solstorm och Det blod som spillts.

Det blod som spillts av Åsa Larsson

Jag är så glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson, och samtidigt är jag just nu, när jag precis slagit igen den andra boken i serien, Det blod som spillts, mest bara ledsen. Tårarna bränner i halsen och jag kan inte riktigt få det ur mig, särskilt inte här för det är allt det som händer mot slutet som gör så ont och jag vill förstås inte spoila.

Här är Rebecka alldeles trasig, förstås, det som hände i slutet av förra besöket uppe i hemtrakterna har plöjt djupa spår och sår inuti. Jag hoppas att hon kan få bli ok till slut, men bra blir det nog aldrig. Nu kommer hon upp med jobbet, trots att hon är sjukskriven egentligen. Hon hamnar vid sidan om en mordutredning där en kvinnlig präst hittas sönderslagen och hängd i kyrkan. Anna Maria Mella utreder fallet och här finns kvinnoprästmotståndare, vargen, jaktlaget, förskingring, förtvivlan och vrede. Rebecka är egentligen inte inblandad, men så blir hon det ändå och så blir det sådär fasansfullt.

Jag tycker om de här berättelserna och jag håller i mig lite för att inte slänga mig vidare, jag är rädd för att mättnaden ska infinna sig. Jag vill dra lite på de här böckerna. Kanske ska jag också se tv-serien, eller inte, vi får väl se. Läser vidare gör jag i alla fall, i sinom tid.

DET BLOD SOM SPILLTS
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)
Andra delen i serien om Rebecka Martinsson, första delen: Solstorm

Solstorm av Åsa Larsson

Sent ska syndaren vakna och sådär. När nu den sista boken om Rebecka Martinsson släpps har jag precis läst den första. Jag är väldigt glad över den ordningen för nu behöver jag inte vänta in någon bok, jag kan bara köra på som jag vill.

Det finns så mycket att tycka om med Solstorm – människorna, bakgrundshistorierna som hela tiden stannar delvis i skuggan, råheten, kylan, vardagligheten. När Viktor Strandgård lemlästas och mördas i Kristallkyrkan i Kiruna står det klart för alla som kommer i närheten att något fasansfullt hänt. Religiös fanatism, familjehemligheter och girighet dras fram i ljuset och allt är väldigt hemskt och tragiskt. Det blir inte ens bra till slut.

Jag kommer läsa vidare i serien för att jag tycker om att Rebecka får vara så vresig och trasig och att Anna-Maria Mella inte alls är det och att de passar så fint ihop. Jag vill helt enkelt lära känna de här miljöerna och människorna på djupet.

SOLSTORM
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)
Första delen i en serie.

Gröna, sköna vårvindar av Christoffer Holst

Äntligen tillbaka på Bullholmen med Cilla! Den senaste boken i serien, Kalla, vita vinternätter led av naturliga skäl stor brist på Bullholmen-miljöer och det märktes. Nu är vi tillbaka igen och det lyfter hela berättelsen tycker jag.

Här finns förstås ett gammalt olöst mord som Cilla nystar i, det så kallade studentmordet som begicks på 60-talet. Här finns också Julia som lånar en kompis villa på Bullholmen för att få ro att skriva sin bok om vin och mat, det visar sig rätt snart att hon flyr från något också. Och så är det Zacke vars förhållande krisar och som får låna kolonistugan av Cilla för att landa lite.

Jag tycker att det är fint med varmare vindar igen och jag måste säga om serien som helhet att jag gillar första och sista delarna bäst, sommaren och våren. Balansen mellan feelgood och brott (obehagliga sådana!) är perfekt här.

Jag stör mig en del på Cilla, jag tycker att hon komplicerar saker för mycket, men jag tror att det handlar om att hon är så olik mig att jag har svårt att förstå mig på henne ibland. Men tycker om henne gör jag. Jag tror att hemligheten med den här serien ligger där, man gillar de här människorna direkt och bryr sig om hur det går för dem. Här finns utrymme för en evighetsserie förstås, men jag tror att det är klokt att sätta punkt någonstans och då är här rätt perfekt.

GRÖNA, SKÖNA VÅRVINDAR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Del tre i en serie, tidigare delar: Söta, röda sommardrömmar, Blå, blå höstvågor, Kalla, vita vinternätter

Kalla vita vinternätter av Christoffer Holst

Så har jag kommit till tredje delen av Christoffer Holst kvartett om nyfikna mysterielösare Cilla Storm och hennes vänner. Den här gången har Zacke och Jonathan köpt stuga i Idre och Cilla reser dit (tillsammans med Rosie förstås) för att fira jul. Och så blir det mystisk död och dramatik förstås.

Jag gillar myset, tycker om att hänga med gänget igen, men jag har svårt för deckargåtan. Mitt största problem är att den är så oerhört sorglig och förfärlig och ändå bara flimrar den förbi. Jag tror inte att jag skulle ha orkat mer fokus på den eller förklaringar, men jag önskar faktiskt att deckarspåret varit ett annat. Jag står helt enkelt inte riktigt ut med det.

Kalla, vita vinternätter är svagare än sina föregångare (första är outstanding förstås), men jag ska absolut läsa avslutande boken också och håller tummarna för att Cilla får sluta på topp.

KALLA, VITA VINTERNÄTTER
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (xxxx)
Del tre i en serie, tidigare delar: Söta, röda sommardrömmar, Blå, blå höstvågor.

Polcirkeln av Liza Marklund

Polcirkeln är den första av Liza Marklunds böcker som jag läser och ska jag vara ärlig så lånade jag hem den från biblioteket främst för att den utspelar sig i en bokcirkel och har just ett bibliotek på (den fantastiska) framsidan. Jag har aldrig tidigare tänkt att Liza Marklunds böcker skulle vara något för mig (jag har aldrig aktivt tänkt att de inte skulle vara det heller, men det finns så många böcker att läsa, lite måste man gå på känsla och sålla). Nu när jag sträckläst Polcirkeln under en dag får jag nog lov att omvärdera detta.

Polcirkeln handlar som sagt om en bokcirkel där saker och ting rasar samman. Eller relationer rasar samman och det är kanske inte så konstigt eftersom deltagarna är tjejer som parades ihop i ett skolprojekt när de började sjuan och nu, 1980, går de på gymnasiet. Sådana relationer är lite förutbestämda att skifta och gå sönder. På grund av personsammansättningen och sånt som händer runt cirkeldeltagarna får dock sönderfallet långt mer katastrofala konsekvenser än någon kunnat ana. En flicka försvinner spårlöst. Inte förrän julen 2019 hittas hon, halshuggen och naken gömd i ett brofundament.

Vi befinner oss lika mycket i då som i nu och vi får lära känna dem (nästan) alla. Ingen är särskilt trevlig, men vem är det, de känns trovärdiga allihop. Kanske stör jag mig på hur en av dem hobbydiagnosticeras och framställs utifrån det, men bara lite, det är ju en berättelse det här.

Slutet brukar nästan alltid vara en besvikelse i deckare, men är det verkligen inte här. Det är rätt genialt, jag får fatta samtidigt som poliserna gör det och sen dras det inte ut på mer än nödvändigt.

Jag tycker om hur Liza Marklund skriver miljöerna och människorna som formas i och av dem. Det märks att hon är hemma i de här trakterna, både de påhittade och de verkliga.

POLCIRKELN
Författare: Liza Marklund
Förlag: Piratförlaget (2021)
Första delen i en trilogi.
Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla