Fallet Kalteis

Efter en sån oerhörd fullträff som Mordbyn kan man ju inte låta det författarskapet vila särskilt länge. Inte om man är jag i alla fall. Så jag tillskansade mig också Fallet Kalteis av Andrea Maria Schenkel. Och jag läste, såg likheterna, tyckte det var snyggt och skickligt genomfört, men blev ändå aldrig sådär förälskad.

Den här historien handlar om Joseph Kalteis som grips och anklagas för en rad grova våldtäkter och överfall. Hädelsekedjan vecklas ut utan särskild kronologi, genom vittnesutsagor och förhör med Kalteis. Tyvärr blir det också en del annat berättande och där tycker jag att boken tappar lite i intensitet. Jag hade önskat ett upplägg lika renodlat som Mordbyn, och mer utan hela sammanhang.

Fallet Kalteis är en bra och fascinerande bok, om än lite äckligare och hemskare än Mordbyn, som ju är mer smygande obehaglig och otäck. Det finns inte heller här någon att riktigt tycka om eller lita till och jag gillar det här med berättare man inte kan lita på. Jag har egentligen svårt att säga vad i den här boken som gör den sämre än debuten, mina förväntningar kanske? Den når inte riktigt upp till toppnivån, men helt klart läsvärd ändå. Det är dock såpass deprimerande böcker Schenkel skriver att hennes tredje skapelse, Bunker, nog får vänta en stund på att bli läst.

~Ersatz 2009~

Mordbyn

Lysande! Formidabel! Bravisimo! Esplendido!

Ja, ni fattar kanske…

Det var en trist dag, en dag då jag inte visste vad jag skulle ta mig till och inte ens någon vettig bok hade jag att ta mig an (eller, det hade jag väl kanske men ingen som jag för stunden ville ta mig an i alla fall). Tack och lov är hjälpen aldrig långt bort på twitter. Helena och Bia förespråkade å det bestämdaste en läsning av Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och så fick det naturligtvis bli. Det fanns aldrig några motargument – den är kort och behändig (ca 120 sidor) vilket vid tillfället (under den stora Det-läsningen) var ypperligt välkommet. Dessutom passar den in i min sorgligt eftersatta tyska läsning inför bokmässan. En vinnarbok från början alltså, redan innan jag började läsa…

Det är något som är fel redan på första sidan. En person sköter djuren, förvisso med van hand men det står ändå klart att han inte hör till dem. Han hör inte hemma. Hunden skäller, mannen är synligt nervös och det finns något i ladans ena hörn. Något som skrämmer också honom.

Mer berättar jag inte. Det är så förtätat och smart uppbyggt att varje ingående beskrivning av handling och händelseförlopp skulle förstöra för alla er som inte läst boken men nu genast måste resa er upp som en man och trava iväg till biblioteket för att låna den. För det måste ni! Mordbyn är formidabel, och det oavsett om man gillar deckare eller inte (jag hävdar ju patetiskt och ofta lite ihåligt att jag inte gör det). Brottsintrigen är intressant och ger djup åt berättelsen men det här är ingen renodlad deckare, det är inte en renodlad någonting utan något helt eget. Något alldeles för sig.

~Ersatz, 2009~

Den enögda kaninen

Jag tillhörde den lilla skaran som aldrig fastnade för Christoffer Carlssons debut, Fallet Vincent Franke. Jag tyckte inte att den var dålig men jag förstod mig heller inte riktigt på den, möjligen var genren fel för mig – eller jag fel för genren… Av den anledningen la jag inte ner så mycket energi på att hålla utkik efter Carlssons andra bok när den kom för några veckor sen. Till synes lyckligt ovetande om dess existens levde jag mitt liv som om allt vore som vanligt. Men så började det skrivas och Helena recenserade stjärnögt och Den hemliga historien nämndes mer än en gång (av författaren också) . Så tillslut fanns det inte så mycket annat att göra än att svälja den fördomsfulla stoltheten och ge Carlsson en ny chans, och det var en himla tur att jag gjorde det…

”Glesbygd noir” betecknas den här historien som på baksidestexten och det är väldigt passande. David kommer tillbaka från Stockholm för att fira sommarlovet i uppväxtstaden med sina kvarboende kompisar. Allt är som förut och allt är annorlunda. Vännerna har hittat ett hus och de umgås med planer så stora och dumdristiga att man drar efter andan. Sen accepterar man dem, på samma sätt som huvudpersonen gör, och tycker att allt verkar normalt igen. Huset förleder, lugnet förleder och författaren leder mig in i en värld där allt är till synes normalt men lämnar mig osäker på vad som egentligen händer.

Det är så himla bra det här! DHH-vibbarna älskar jag liksom de små samtalen vid köksbordet. Alla dessa människor som det känns som att jag känner, jag har banne mig träffat dem alla när jag själv bodde kvar i min egen glesbygd noiriga barndom.

Min vana trogen så fastnar jag mest för det som finns vid sidan av och i Den enögda kaninen är det Kasper, nämnda kanins ägare. Han som står bland träden och ser utan att synas, han som vet allt men inte kan skydda sig mot det vardagligaste av det vardagliga. Kasper gör riktigt ont i det här småbarnsföräldrahjärtat… Och mellan träden skymtar mycket mer än Kasper, sådant som aldrig blir annat än skuggor. Själva thrillerinslaget är aldrig huvudsaken i den här historien (lika lite som det är det i DHH), det är människorna och mystiken som lockar och intresserar. Därför är jag inte riktigt redo att släppa historien nu när den är färdigberättad. Sånt älskar jag!

Andra om Den enögda kaninen: Bokhora, Kulturdelen, Bokmalen, Fru E, Eli läser och skriver, Bokbabbel, SvD

~Piratförlaget, 2011 / Recensionsexemplar~

Till skogs

Tana Frenchs första roman är en sån där bok som jag länge både velat läsa och inte. Viljan kommer från det faktum att många pålitliga bokbloggare (Helena på Bokhora-tiden här och här, Bokbabbel, Boktoka och Snowflake) hyllat French och att upplägget med det förflutna sammanflätat med nutiden verkade väldigt spännande. Ickeviljan kommer sig förstås av att det handlar om barn – de som far illa och de som försvinner. Viljan vann till slut i alla fall och nu har jag, inte utan vånda ska sägas, läst ut den.

Boken börjar med Adam, han som försvann i skogen med sina vänner en dag för länge sen, han som kom tillbaka helt utan minnen, med enbart fragment. Adam blir Rob och polis och hamnar i en utredning där han verkligen inte borde vara. Den rör en flicka som försvinner i samma område som där han växte upp och förlorade sina vänner till ovissheten. Flickan dyker dock upp, mördad, och jakten på mördaren väcker många diffusa minnen och ovälkomna associationer.

Jag älskar sammanflätningen, spänningen som ligger i att inte ens berättaren vet sanningen om sig själv och det som hände. Skogen är precis så mystisk och lockande/skrämmande för mig som den är för honom. Jag brinner verkligen av längtan att få veta vad som hände med Jamie och Peter, mer än jag bryr mig om Katy, flickan som blivit mördad, faktiskt. Och det är lite av ett problem. Jag tycker att historian är så mycket starkare än nutiden att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer här och nu. Den gåtan får väl dessutom en ganska ickeoväntad upplösning och känns inte så originell. När det gäller gåtan Adam så tänker jag inte säga ett knyst om hur det slutar men jag måste säga att jag inte är nöjd. Tyvärr hindrar min spoilerrädsla mig från att diskutera slutet mer, men tro mig det är det jag vill diskutera, i timmar…

Sammanfattningsvis så tycker jag att det här är en bra bok, stundtals är den fantastisk men mot slutet faller den ihop lite för mig. Jag gillar långsamheten genom hela boken dock, hur saker berättas och görs långsamt för att sen speedas upp en stund innan det faller tillbaka i lunken. Och jag gillar kemin mellan Rob och Cassie. Till skogs är litegrann så bra som jag hoppades och litegrann en besvikelse men jag kommer definitivt läsa fortsättningen (The likeness/Okänt offer), ganska snart tror jag. Del tre i serien Faithful Place kommer på svenska i höst, samtidigt som Tana French kommer med del fyra – Broken Harbour. Det finns mycket att se fram emot i Tana French-världen alltså 🙂

~Albert Bonnier Förlag, 2008~

Offerrit

Jag borde ha vetat bättre… Jag har av någon anledning svårt för svenska deckare och därför borde jag nog inte läsa dem. Till mitt försvar får jag väl anföra att jag trodde att Johannes Källströms Offerrit skulle vara mer skräck än den är och mindre deckare. För att vara ärlig så är det verkligen inte min kopp te och jag har svårt att formulera något genomtänkt och bra om min upplevelse. Jag hade förväntat mig skräck men blev inte särskilt skrämd. Som deckare är den inte heller särskilt bra tyvärr. Delar av skildringen av brukssamhället tycker jag är pricksäker och stämmer väl överens med mina minnesbilder från en liknande ort. Sättet de försöker lösa sitt problem på känns dock inte särskilt realistiskt. Och realism har faktiskt en viktig del i att bra skräck blir just bra skräck. Jag måste kunna koppla an till min egen vardag för att det obehagliga ska bryta sönder den där pappersväggar (för att tala med Ajvide Lindkvist) mellan den egna verkligheten och fantasin.

Jag gillar alltså inte det här alls men jag tror å andra sidan inte heller att jag tillhör målgruppen. Man måste nog gilla deckargenren mer än jag gör och man ska nog inte ha läst Låt de gamla drömmarna dö alldeles innan man plockar upp den här boken.

~Massolit, 2011 / Recensionsexemplar ~

Dark Places

Jag behövde verkligen en riktigt uppslukande bok när Dark Places äntligen plockades ur hyllan och hamnade i min hand. Och oj vad den slukar. Jag är förvisso mörkrädd och rätt lättskrämd men det är sällan som böcker dröjer kvar och griper tag så länge nuförtiden. Om Dark Places drömde jag om nätterna och på Libby, Ben och Patty tänker jag fortfarande rätt ofta så här en vecka efter utläsningen. Det är i min värld ett oerhört gott betyg till en bok.

Libby Day är ingen särskilt sympatisk person. Likt Camille i Flynns första bok Sharp Objects är hon inte direkt någon väninnekandidat. Hon är kantig, hård och cynisk vilket inte är så väldigt konstigt men ändå över gränsen till vad som kan förklaras med det förgångna. Jag älskar henne!

När Libby var 7 år dödades hennes mor och storasystrar under en och samma blodiga natt. Hennes bror Ben anklagades och fälldes för massakern. Dark Places tar sin början när Libby tvingas söka i det förgångna för att hitta svaret på frågan om det verkligen var Ben som var den skyldige.

Dark Places handlar mycket om skuld. Bens skuld naturligtvis men också Libbys och kanske allra mest mamma Pattys skuldkänslor och vad de ledde till den där natten. Mitt i detta inferno av engagerande livsöden och historier är det Patty som griper hårdast tag i mig. Att genom hennes ögon se den där sista dagen och förfallet, uppleva hennes känslor inför barnen som hon inte upplever att hon tar nog god hand om. Och varför väljer hon som hon gör, hur tänker hon, varför? (Här önskar jag mig verkligen en irl-läscirkel att diskutera med, Patty vill jag verkligen prata om men utan att spoila för er som inte läst vilket är svårt…). De där sista sidorna där Pattys upplevelse av upplösningen av den där kvällen är så smärtsamma att mitt hjärta inte riktigt hämtat sig än.

Dark Places är årets hittills bästa och jag tror att den kommer behålla den tronen väldigt länge. Det är en bok som ger läslust och läsglädje men framförallt tankar och åter tankar. Det är mörkt och man mår dåligt – det är som att någon håller en i handen och drar en mot något som man vet är undergången men som man samtidigt måste se. Alla är så trasiga och verkliga i all sin litenhet. En av Flynns storheter är hur hon lyckas göra till och med barnen osympatiska men helt och hållet älskansvärda. Dessutom är hon en språkkonstnär och jag inser nu fullt ut vilket misstag det var att läsa hennes förra bok på svenska, det får bli omläsning på den…

En skugga blott och vitklädd med ljus i hår och…

Som Enligt O redan hunnit rapportera har vi varit en liten tapper skara (förutom Linda har också jag och Helena ingått – jag sa ju att den var liten…) läst En skugga blott av Maria Lang i någon sorts realtid. För Linda var det första mötet med Maria Lang, för mig och Helena var det inte riktigt det. Vi är båda Langnördar och omläsare av rang och jag har läst En skugga blott åtminstone 10 gånger, möjligtvis fler. I år var nog ändå första gången (vilket i sig naturligtvis är anmärkningsvärt) som jag visste från första sidan vem mördaren var och således kunde hålla uppsikt över honom/henne från första stund. Mycket intressant. Annars handlar ju omläsningsglädjen mest om igenkänning, trygghet och det underbara i att få befinna sig i en tid som stannat upp.

En skugga blott utspelar sig mellan den 5 november och den 13 december och det gav onekligen en extra krydda till upplevelsen att läsa boken under just den perioden. Ännu bättre blev det då boken till stora delar handlar om ett avhandlingsmanus och forskandets och disputerandets vedermödor, snacka bra tajming… I början av läsningen, alltså innan min egen disputation var det faktiskt rätt jobbigt att konfronteras med just avhandlingskrånglet (ett manus försvinner dagen innan det ska gå i tryck, the horror!) men efter den 19e har det gått som en dans 🙂

För er som inte riktigt förstått det där med Maria Lang så kan jag tipsa om några böcker att läsa i realtid så att ni kommer in i det (för det måste man bara göra). Om ni är riktigt snabba kan ni kanske haffa ett ex av Vitklädd med ljus i hår på närmsta bibliotek och läsa den idag, den utspelar sig som titeln antyder just under lucia. Orkar ni inte det så kanske ni kan ge er på en av mina favoriter, Tragedi på en lantkyrkogård, som utspelar sig och således med fördel kan läsas under en julhelg.

Har ni några omläsningsfavoriter eller för den delen tips på lämpliga realtidsläsningar?

Vecka 36

Sofie Sarenbrandts debutdeckare, Vecka 36, har fått en del uppmärksamhet för att den låter två gravida kvinnor spela några av huvudrollerna i ett brottsdrama. Det är väl värt att uppmärksamma eftersom det känns som ett nytt grepp och dessutom ganska modigt. Traditionellt skildras gravida kvinnor enbart utifrån sina graviditeter men här får Agnes och framförallt Johanna lov att tänka på och agera utifrån annat än just den egna graviditeten. Det känns faktiskt ganska uppfriskande. En ännu större del i att jag gillar den här boken har det faktum att den är välskriven och bitvis nagelbitande spännande.

Berättelsen är till synes och till en början enkel – Agnes, gravid i 36:e veckan, försvinner sista dagen på semestern i Brantevik. Det finns inga spår efter henne och de närmaste – maken och bästa väninnan Johanna, också gravid, lämnas med många frågor och tvingas hantera en omöjlig och fullkomligt vidrig situation. Efterhand öppnar sig fler intrigtrådar och berättelsen blir allt mer komplex men den tappar aldrig den där känslan av enkelhet.

Från första sidan är det här en riktigt spännande bok som man läser väldigt snabbt – på gott och ont. En pageturner är det men den stannar väl inte kvar så särskilt länge efteråt. Stundtals griper det dock tag rejält och jag drabbas av akuta igenkänningssyndrom när det gäller vissa graviditetsdetaljer. Över huvud taget känns Sofie Sarenbrandt förtroendeingivande i detaljerna. Hon känns påläst och noggrann.

Karaktärerna är trevliga, man vill lära känna de allra flesta och fika med dem, och lagom komplicerade. Porträttet av kriminalkorren är dessutom underbart elakt. Min enda egentliga invändning är att polisen heter Räffel… Å andra sidan brukar ju deckarpoliser ha förmågan att heta de mest märkliga saker så jag får väl stå ut med det framöver – för det blir väl en fortsättning..? Inte för att jag vill avslöja för mycket om slutet men det känns som att det måste komma en bok till (minst) och ge oss en del svar och godtagbara lösningar på det som dröjer sig kvar efter gåtans lösning. Jag kan nog så långt som till att säga att jag kräver det 😉

~Damm förlag, 2010~

Flickan med snö i håret

Det finns många anledningar att vilja läsa en bok. Jag som inte läser så många deckare kände trots det att jag bara måste läsa Ninni Schulmans debutbok Flickan med snö i håret. Varför? För att den utspelar sig i Hagfors, i vars närhet jag växte upp, förstås. Bara tanken på att en bok skulle kunna utspela sig där får en ju att dra efter andan. Tanken på att något alls skulle kunna hända där…

En flicka, Hedda, förvinner från sitt hem på nyårsaftonen för att inte återvända och där tar historien sin början. Polisen står länge handfallen i sökandet efter Hedda och deras vardagliga kamp för att hitta ledtrådar skildras ingående i boken. En av huvudpersonerna är Magdalena som efter en tung skilsmässa flyttat med sonen från Stockholm till Hagfors för att hitta ett nytt lugn och ett nytt liv. Magdalena arbetar som enda reporter på länstidningens Hagforskontor.

En av fördelarna med Schulmans bok är att människorna får vara människor – här syns inga övermänniskor till utan alla är lite trasiga och nötta i kanten som de flesta av oss egentligen är. Däremot visar det sig att det som drog mig till boken är något som också stöter bort mig. Hagfors är en såpass verklig och närvarande plats i mitt inre att jag kan alla gator, alla hus, alla skogar och rondeller (vilket inte är så svårt, det finns två). Det problematiska i det är att jag inte får något utrymme för min fantasi. När berättelsen kryddas med detaljer för att visa att vi är i just Värmland och Hagfors känner jag mig lite kvävd tillslut och jag inser vilket behov jag har att skapa mina egna omgivningar och berättelser i berättelserna jag läser. Här blir det nästan som om berättelsen utspelar sig i ett väldigt påtagligt dockskåp utan dolda rum.

Jag tror att en läsare som aldrig satt sin fot i Hagfors, paradoxalt nog, skulle ha större behållning av boken och dess intrig än jag. För berättelsen är intressant och Schulman vill säga något viktigt, tyvärr hör jag bara delar av det. Men visst dras jag med och i slutet håller jag andan för att få veta hur det ska sluta.

Avslutningsvis måste jag få säga att Ninni Schulman målar en väldigt trogen bild av ett svinkallt Hagfors och herregud vad jag känner att jag inte längtar tillbaka dit!

~Forum, 2010~

Svärmaren

Det här är ännu en av de där böckerna som jag dragits till på grund av dess omslag. Det finns något lite skrämmande med insekten på framsidan men det finns också något så sommarlovsförsommaraktigt i grönskan att man inte kan värja sig. Det är som de där första dagarna på sommarlovet när allt är möjligt och förväntan fyller hela kroppen. Det är få känslor som lever kvar så starkt hos mig som den där nysomriga. Alltså måste jag dras till en bok som så stark utstrålar den.

Och Anna Bovallers deckare Svärmaren utspelar sig verkligen under de där första dagarna i juni när allt är möjligt och ingen sommartristess ännu infunnit sig. För bokens huvudperson, Petra Wester, går livet sin gilla gång medan den annalkande sommarsemester gör luften lite lättare att andas. Den kring vars liv hela boken ska kretsa, Victoria Fors, njuter också hon av sommarens alla förhoppningar och löften. Tills allt förändras. Victoria dör i Petras armar en tidig morgon på advokatbyrån där de båda arbetar. Hennes död blir upptakten till en härva av lögner, begär, oegentligheter på advokatbyrån och uppslitande letande i smärtsamma minnen.

Jag har tidigare sagt att jag sällan läser deckare numera eftersom jag inte orkar med våldet och blodet och förtvivlan längre. Men om deckare är såhär så får jag nog börja igen. Svärmaren är en fristående fortsättning på Svinajakten som kom förra året men som jag inte har läst. Jag vet inte om jag haft större behållning av den här boken om jag läst den förra men jag tror inte det. Jag känner inte att jag saknar pusselbitar. Jag ska hur som helst läsa Svinajakten också för det här är riktigt, riktigt bra. Svärmaren är verkligen inte någon hårdkokt deckare utan för tankarna till mer gammeldags pusseldeckare som Maria Lang när hon var som bäst.

Jag tycker om hur mordet, döden, blodet och våldet är sekundärt i förhållande till relationerna i den här boken. Den är en stark skildring av människors – och då särskilt unga flickors- utsatthet och livets skörhet. En varsam skildring av kärlek och vad som händer med dem som lämnas kvar. Läsaren får inte svar på alla sina frågor vilket jag också tycker om eftersom man ju sällan får det här i livet.

Svärmaren av Anna Bovaller ges ut av Norstedts förlag, boken utkom första gången i mars 2010.