Uprooted av Naomi Novik

Uprooted av Naomi Novik är magi när det är som allra, allra bäst. Här finns trollformler som skapas i tillsammansskap, här finns vänskap och kärlek och hat starkare än livet och döden, starkare än allt. Och här finns en hjältinna så ovillig att kompromissa att jag inser att jag aldrig mött någon som Agnieszka i mitt läsliv, och jag har saknat henne.

Ramen bär, medvetet, likheter med sagan om skönheten och odjuret. En ung kvinna, fortfarande flicka, förs till ett avlägset slott där ett monster härskar, eller där man tror att ett monster härskar i alla fall. Till en början följer också Uprooted det förväntade narrativet, men sen bryter sig berättelsen lös och det är då det blir magiskt på riktigt.

Jag älskar Agnieszka, men också draken i all sin inlåsta ensamhet och konservatism. Jag älskar skogen som dödligt hot och mest av allt älskar jag att det som driver hela historien, hjärtat i den här sagan, är vänskapen mellan två flickor.

Uprooted är mitt första möte med Naomi Noviks litterära värld, men det är definitivt inte sista gången vi möts.

UPROOTED
Författare: Naomi Novik
Förlag: MacMillan digital audio (2016)
Inläsare: Katy Sobey

Naondel av Maria Turtschaninoff

Som jag älskar att få komma tillbaka till den här världen och dess problematik! Berättelsen flödar genom mig på ett så mystiskt och underbart sätt.

Egentligen började jag läsa Naondel för länge sedan, när den kom ut 2016, men så kom kraschen och glömskan och läsningen flyttades framför mig. Att nu få kasta mig in i och följa med i Naondels svängningar känns helande och stärkande på många sätt.

Helad och stärkt och heligt förbannad, så kanske jag ska beskriva mig själv strax efter den här läsningen. Det Kabila och de som kommer efter henne gör och åstadkommer är fenomenalt, men den som tvingar dem att göra det är såpass genomvidrig att jag inte kan tvätta bort minnet av honom ens i vetskapen om vad han provocerar och vilket resultatet blir.

Naondel är framförallt en feministisk berättelse om systerskapets styrka. Jag bär den med mig, allra närmast hjärtat.

NAONDEL
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Berghs förlag (2016)
Naondel berättar om händelserna som föregår Maresi.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Kirke av Madeline Miller

Jag tror kanske inte att någon har missat att jag gillar myter och omtolkningar av myter. Särskilt förtjust blir jag förstås när någon av de ständigt undanskymda kvinnorna placeras i strålkastar(eller som här häxbrygdselds-)ljuset. Som Briseis i The silence of the girls. Som Kirke i romanen som bär hennes namn.

Kirke känner vi som en bifigur i hjältesagan om Odysseus, här träffar vi honom i sagan om Kirke. Hon är absolut ingen hjälte, liksom han aldrig var det. Hon är en najad, uppvuxen vid fadern Helios hov, en najad som finner trolldom i sig, förvisas och på sin ensliga ö inser att det är en häxa hon är.

Det händer mycket med Kirke och i den här boken, det mesta är inte okänt eftersom myterna inte är det, men det jag tycker allra mest om är inget av det. Jag älskar att få utforska det magiska med Kirke, att få gå omkring i hennes salar och på hennes ö, klappa lite på vildsvinen och hänga med lejonet framför brasan om kvällarna. Det liv Kirke skapar för sig själv i förvisningen är lockande och fascinerande. Det finns också något intressant i att se hur den där arrogansen som föds ur odödlighet, att aldrig behöva vara rädd för den yttersta konsekvensen av handlingar och trollformler gör något med tankevärld och val.

Kirke är en ibland till språket poetisk men i handlingen alltid vardaglig och kännbar berättelse som gör myten till kvinna. Jag gillar Kirke, och jag tycker mycket om Kirke.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

Down among the sticks and bones av Seanan McGuire

Jag älskade verkligen den första boken i den här serien, Every heart a doorway. Jag var lite osäker på om jag egentligen ville läsa bok två eftersom ettan var så bra och eftersom fortsättningen kretsar kring två karaktärer som jag inte direkt älskade där. Men Jack och Jill (särskilt Jack) visar sig vara mycket fina nya bekantskaper när man väl lär känna dem på djupet.

Deras kärlekslösa barndom förklarar såväl varför de hittade den där dörren som varför de ville stanna i världen de kom till. Vi får också veta när de gick sönder och när de lärde sig om kärlek.

Jag hade önskat mig mer om Jacks liv med Dr Bleak, mer morbida detaljer och blod tror jag. Men jag är nöjd så och jag tror dessutom att jag kommer få komma tillbaka senare i serien, om dörren uppenbarar sig.

DOWN AMONG THE STICKS AND BONES
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2017)
Andra delen i Wayward children series. Del ett: Every heart a doorway
Köp den t.ex. här eller här.

Every heart a doorway av Seanan McGuire

Every heart a doorway är en säregen bok om en skola där barn och unga samlas efter att ha kommit tillbaka från världar vi inte visste fanns. De har gått genom dörrar, ramlat ner i kaninhål och de har sett enhörningar, världar av regnbågar och stilla salar i underjorden, de har känt sig hemma. Och de vill tillbaka.

I centrum står Nancy som kommer ny till skolan, bara några månader efter att hon återvänt från sin värld tillbaka till vår som en annan flicka än den föräldrarna minns och längtar.

Every heart a doorway är en berättelse om hopp, längtan och sorg, om att passa in, höra till, lyssna till sin inre röst och om hur svårt det kan vara att få vara sitt sanna jag i den här världen. Precis som Nancy drömmer alla barnen på skolan om att få komma hem till sina världar, om att få vara sig själva fullt ut, hur märkligt det än må verka för utomstående. Every heart a doorway är en liten pärla bland böcker, möjligen liten och oansenlig, men magisk, eterisk och härligt morbid. Omistlig helt enkelt, i alla fall för oss som gillar smått märklig fantastik.

EVERY HEART A DOORWAY
Författare: Seanan McGuire
Förlag: Tor (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Första delen i en serie böcker.
Andra som skrivit om boken: Nilmas bokhylla

Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

The Clash of Kings av George R. R. Martin

Det är väl själva den att de feministiska glasögonen är permanenta och inte kan plockas av, när nu världen ska vara en sorts patriarkal solförmörkelse alltså. #metoo-kampanjen har dragit fram all möjlig skit i ljuset och jag har blivit sådär arg igen. Otur då för George R. R. Martin (ja, han bryr sig kanske inte så mycket, men ändå) att jag läste hans The clash of kings när allt briserade. Jag tycker egentligen om George R R Martins A Song of ice and fire. Det är spännande och överraskande och välskrivet. Men ändå…

A clash of kings handlar om kvinnor som älskar och fruktar män, men mest handlar det förstås om män som hungrar efter makt och badar i hat. Jag blir så trött på de där karlarna, och på hur kvinnorna underanvänds i berättelsen. Jag tror vi måste gå igenom de viktiga kvinnorna en och en.

Den första kvinnan som dyker upp är Melisandre och hon är ju bara supercreepy från början. Sen är hon bara supersupercreepy. Och naturligtvis oerhört skärmmande för män eftersom hon är oberäknelig och äger makt. Hon kommer bli dödad längre fram, och det kommer vara meningen att jag ska gilla det.

Cathelyn – här finns det potential att bli något. Cathelyn har med sin bakgrund av självuppoffring för män en utsikt att bli en sanningssägare (hon tänker ju över det, men fogar sig än så länge). Men detta embryo till bad ass slarvas bort och Cathelyn tjänar rollen som den som ska ge bakgrund till och mänsklighet åt sin krigande och färglöse son Robb. Hon blir den oroliga och sorgesamma modern.

Änkedrottning och kungamodern Cersei skulle kunna vara intressant om hon inte hela tiden lät sig luras av Tyrion eller övermannas av sin mammatigeroro för Joffrey. Hon är rätt lättlurad när hon tror att hon är supersmart, det i sig är ju inget problem, men när hon görs till en spelpjäs som männen flyttar runt blir det det. Men, och det här är viktigt, hon är den som genomskådar kvinnorollen och delger sin visdom på området till Sansa. Cersei vet att kvinnor liksom män kan använda sex för att ta sig framåt, hon vet vad som krävs av henne (att sitta still och vara prydlig) och hon är jävligt trött på det.

Sansa är fortfarande ett offer för omständigheter, men hon växer, jag har inte helt förlorat hoppet om att hon ska växa upp och bli lika cool som sin syster.

Och när det gäller just Arya så är jag nästan nöjd, visst behöver hon väldigt ofta hjälp av män, men jag kan köpa det, hon är bara ett barn och hon är trots allt väldigt kapabel. När det kommer till Aryas resa blir jag mest ledsen för att hon har det så svårt, jag älskar Arya. Jag förstår att hon blir skadad av allt som händer och som hon tvingas göra, men jag hoppas på att hon sitter på tronen när allt är klart.

Shae är ju bara en hora, henne behöver Martin tydligen inte utveckla alls.

Daenerys är numera drakarnas moder och i ärlighetens namn är hela hennes storyline väldigt långsam och ganska ointressant. Visst glimtar det till ibland när hon sätter ner foten och avbryter våldtäkter och dessutom tar över makten efter maken, men med lite mer handling kunde det göras till en begriplig del av storberättelsen.

Asher, Theons syster, verkar skitcool, men henne får jag inte lära känna alls.

Andra kvinnor? Jo det finns en hel del som blir våldtagna, mördade, tystade, slagna. Jag tror inte det förekommer en vuxen man som inte uttalar sig om kvinnor eller kvinnokroppar utan förakt och rent av hat.

Och ändå är jag inte färdig, jag dras in i grundberättelsen och fascineras, jag vill ju veta hur det går. Och det finns bra saker också, som Cerseis och Cathelyns resonemang kring kvinnans roll, och en skymtande upprorslust. Tanken på vad Sansa och Arya kan bli och åstadkomma framöver. Jag hoppas sannerligen att Martin är påväg någonstans med sina kvinnor, och ännu hellre sina män som borde få rejält på nöten för hur de tänker och talar om kvinnor. Jag håller tummarna och läser vidare.

THE CLASH OF KINGS
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Harper Collins UK (2011)
Inläsare: Roy Dotrice
Del 2 i serien A Song of Ice and Fire. Del 1 A Game of Thrones

A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem “The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem “The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså “Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver

Prince of thornes

jorg ancrath
Den där bilden säger egentligen allt du behöver veta om Prince of thornes, boken och huvudpersonen. Sån är han Jorg. Han gör allt som Joffrey skulle ha älskat bara lite grymmare och lite mer utstuderat plågsamt. Det är förvisso synd om Jorg, som såg sin mamma och lillebror slaktas och lämnades för död. Men det är svårt att tycka synd om honom eftersom det onekligen vore bättre för en hel del oskyldiga bybor om han också fått skallen krossad vid det där överfallet…

prince of thornesHan är grym och dessutom totalt oberäknelig som berättare, det fuskas hej vilt i den här berättelsen och jag älskar det. Jag älskar honom även om jag nästan inte törs erkänna det. Det är så befriande att läsa om någon som släppt på bromsen och bara kör. Genom kaklet liksom.

Sen gillar jag också det här med tiden, att det inte är fantasy i ett fantasiland i en fantasitid, det är postapokalyptiska framtid och det är här men då. Det ger ytterligare perspektiv på det som är världen idag och vad som komma skall.

Ett stort tack till Carolina som med sina övertygande recensioner fick mig att lyssna på den här boken (och för bilden ovan), inläsningen är dessutom ypperlig. Jag är snart tillbaka för en dos till med bok två. Jag ska bara värma hjärtat med något lite lättsamt först.

PRINCE OF THORNES
Författare: Mark Lawrence
Förlag: Harper collins (2012)
Inläsare: Joe Jameson
Första delen i Broken empire-trilogin

Den gyllene vinden

den-gyllene-vindenÖver 600 sidor, magi, trolldom, väsen, legender – allt det där som hör (viss) fantasy till (utom kartor, men dem tittar jag ändå aldrig på). Egentligen läser jag inte mycket sånt här. Men jag tyckte så chockartat mycket om Rämnfödddel två i serien om Mörkrets väktare att jag var tvungen att ge också del tre en chans.

Den gyllene vinden börjar mitt i och det tycker jag om, jag är lite allergisk mot för mycket förklaring och presentation i böcker över huvud taget, men i serier framförallt. Det jag tyckte så förtvivlat mycket om med Rämnfödd var att jag kom rakt in i den och inte fick särskilt mycket förklarat för mig. Det gjorde inget att jag inte läst första boken, Rämnfödd stod på egna ben och var som en sorts enigmatisk dröm som svepte in mig i mörkret. Den gyllene vinden har en hel del av det, att det inte förklaras så mycket direkt, att ont och gott går i varandra och egentligen upphör att existera eftersom måttstocken blir en annan. Det där drömlika, stämningen finns kvar. Men det är lite för många människor, i Rämnfödd var de i princip bara två som var viktiga (som jag minns det i alla fall), lite för lång text, lite för mycket av en bok snarare än en dröm. Jag tycker att världen är imponerande och intressant och när jag läser den här boken känner jag att jag borde ha läst del ett först. Jag ska nog göra det någon gång tänker jag och läsa de följande två direkt därefter, så som det är tänkt.

DEN GYLLENE VINDEN
Författare: Anna Blixt
Förlag: Undrentide (2015)
Tredje boken om Mörkrets väktare. Bok 1 heter Fredens tid, bok 2 Rämnfödd
Köp den t.ex. här eller här.