Varje gång jag tar mig för att läsa en bok som den här, med älvor och kärlek, hoppas jag på att den ska vara lika bra som någon av Holly Blacks Folk of air-böcker. Det är de förstås aldrig. Inte heller Ett hov av taggar och rosor. Holly Blacks böcker är nu också något alldeles särskilt så det är förstås en orättvis jämförelse.
Ett hov av taggar och rosor är en till två tredjedelar rätt trist historia, kanske inte långtråkig men i alla fall seg nog för att få mig att fundera på att lägga ner boken både en och två gånger. Den sista tredjedelen däremot är oerhört spännande och intressant, så mycket så att jag är villig att förlåta den såsiga inledningen och mitten.
Feyre är en tuff, cool och livrädd huvudperson. Mitt egentligen enda problem med henne är att hon ifrågasätter sina egna beslut och dömer sig för dem hela tiden, också när hon inte hade något val. Det blir tröttsamt. Jag hade föredragit om någon av hennes andra (framglimtande) karaktärsdrag, hon är till exempel lojal, kärleksfull, kreativ, hade fått vara hennes främsta.
Huvudberättelsen är den att Feyre dödar en ”varelse” av misstag, eller så är det med vilje, och för det blir hon straffad med förvisning från människornas värld. Hon tas från sin våpiga familj (där hon är någon sorts askunge) och blir (typ) fånge hos älvorna vid vårhovet och deras ledare Tamlin (där hon blir någon sorts skönhet till hans odjur). Sen kompliceras allt av en hel massa lögner och det faktum att Feyre och Tamlin (ganska omotiverat och plötsligt) förälskar sig i varandra. Sen kommer vi till den där sista delen av boken som är actionspäckad och bra. Snipp, snapp, slut och så vidare till nästa del i serien.
Jag tycker att Ett hov av taggar och rosor är helt ok underhållning en stund och hade jag inte vetat för mycket så hade jag nog läst vidare. Men nu råkade jag få se något på baksidan av en av de kommande böckerna som jag kollade upp närmare. Jag är inte alls känslig för spoilers och trivs egentligen riktigt bra när jag inte blir för överraskad utan vet vartåt något lutar. Här handlar det dock om att en karaktär som är problematisk för att inte säga rätt vidrig i sitt beteende kommer att bli ett kärleksintresse för den person han var rätt vidrig mot. Jag begriper förstås också hur det kommer göras (han gjorde som han gjorde för att han var ensam/ledsen/eller något annat som funkar för snubbar) och jag vägrar köpa det.
Jag gillar ofta mest att läsa om den onda killen (eller den dåliga killen eller hur man nu översätter bad guy) i alla typer av berättelser. För att de är roliga, ofta har ett karaktärsdjup som den snälla killen saknar och för att de uppenbarligen är roligare att skriva så att författare brukar ge dem mer utrymme att vara sådär härligt elaka. Men jag tycker inte om när de först, som i den här boken, skrivs som bara elaka mot den som ska bli kär i dem. Lite bråk och munhuggeri är förstås ok, men inte övergrepp. Jag tycker absolut att ondingar kan få vara lite allmänt onda och de kan få göra en resa mot att bete sig bättre, men det måste finnas humor i det och det måste finnas ett element av missförstånd kring det där de utsatt den som blir kär i dem för. Så är det inte här. Det är inga missförstånd, det är inte lättsamt och för att vända dynamiken måste så mycket oväntat och komplicerat hända och jag tror inte att Sarah J. Maas (baserat på den här läsningen) är kapabel att sno ihop det. Jag fruktar som sagt att hans beteende kommer förklaras bort med något som inte alls förklarar det och så har en massa tjejer fått lära sig, än en gång, att en kille kan bete sig lite hur som helst om han bara bjuder in en tjej att laga honom. Det kan naturligtvis de här tuffa tjejerna som läser hantera för de vet sedan länge att fiktion inte är överförbar till verkligheten. Men jag är så jäkla trött på den berättelsen att jag tänker bespara mig läsningen av den en gång till, väl medveten om att jag då kan gå miste om den första fungerande utförandet av förvandlingen. Jag är beredd att ta risken.
Om boken
Titel: Ett hov av taggar och rosor
Författare: Sarah J. Maas
Förlag: Modernista (2018)
Översättare: Carina Jansson
Första delen i en serie.
