Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Midsommarbrud av Elisabeth Östnäs

Det här är den första boken i Släkten-serien som jag läser, men förstås inte min första av Elisabeth Östnäs romaner (mina texter om hennes tidigare romaner hittar du här). Det är förstås så att jag läst Midsommarbrud eftersom det är Elisabeth Östnäs som skrivit den.

Mycket börjar och kulminerar midsommarnatten 1411, Karin blir på något sätt vuxen. Men det är sen allt ska hända henne. Det som utgör huvudfåran i berättelsen är att Karin gifts bort med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och kommer att följa honom i det långsamt framväxande upproret mot kungen. Jag tycker att den delen är intressant, men den huvudsakliga behållningen ligger i annat, i det jag kommit att förvänta mig från Elisabeth Östnäs.

Mitt bästa är att ingenting är så enkelt som det verkar. Visst gifts Karin bort mot sin vilja, hon ville ju egentligen leva med barndomsvännen. Men hon kommer ändå att utveckla en djup samhörighet med Engelbrekt och en respekt för hans frilla. Visst slåss Engelbrekt för de ofrälse, men han har också dolda agendor och inte heller det gör honom till en sämre (eller bättre) man, han är en man. Alla här är människor, också de minsta bifigurer. En annan sak att känna igen är djurens betydelse och det kroppsliga, där känner jag verkligen Karins Ransta som berättelsens (och Karins eget) bultande hjärta. Det är där Karin trivs bäst, där hon får avla sina djur och vårda dem. Där trivs också jag som allra bäst i berättelsen.

MIDSOMMARBRUD
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska media (2018)
Tionde delen i romanserien Släkten.
Köp den t.ex. här eller här.

The last hours av Minette Walters

Jag har läst rätt mycket av Minette Walters tidigare i livet och det som jag minns som särskilt bra i hennes deckare var förmågan att skapa spänning och att berätta om samhället och hur det påverkar människor. I hennes bok The last hours återfinns det en ganska stor dos av det senare, men inte av det första tyvärr. Jag lyckas aldrig bli särskilt engagerad.

Och det där att jag inte blir engagerad är faktiskt smått chockerande. Det här är nämligen en bok som utspelar sig på den engelska landsbygden år 1348. Svarta döden sveper in över landet. Berättelsen innehåller dessutom en kvinna som tar över makten. Det är liksom allt jag gillar att läsa om och ändå känner jag aldrig att det är en bok som angår mig. Troligen för att jag upplever det som att Minette Walters trasslar in sig, eller kanske troligare att jag förväntat mig något annat än jag får. Jag vill inte ha mysterier och brott, jag vill ha pest och socialrealism och elände. Inte intriger och obstinata, korkade tonåringar. Jag förväntade mig, delvis med min tidigare kärlek till Minette Walters böcker som grund, något i stil med de bästa pestskildringarna jag läst (Domedagsboken, När pesten kom och Tiden är inte än) och fick något ganska mediokert. Jag säger inte att det är allt igenom dåligt, det är helt ok, men jag säger att jag inte kommer läsa nästa bok i serien som jag tror komma skall. Jag är färdig med byn Develish i den här formen.

THE LAST HOURS
Författare: Minette Walters
Förlag: WF Howes (2017)
Inläsare: Helen Keeley
Första delen i en serie

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen

Han är inte helt lätt den där doktor Bagge, inte ens när han själv får berätta. Visst förstår jag kanske lite mer om honom, som att föräldrarnas tillkortakommanden (och sonens vägran att se dessa, i alla fall hos en av föräldrarna) påverkat honom. Att det där som hände på sjukhuset den där dagen för länge sen förändrade honom. Men det är bara glimtar, aldrig går han på djupet, aldrig kan jag vara riktigt, riktigt säker på att han inte förtiger de viktigaste delarna för mig. Snarare tvärtom, jag vet att han gör det.

När Vigand Bagge motvilligt sätter sig ner och skriver blir det inte som det är tänkt, inte som han tänkt. Han som är så förtvivlat rädd för att verka sentimental och svag slås till marken av den där sjukdomen som allt för långsamt tar hans liv. Jag tycker synd om honom för det, och för att han har det så särdeles svårt med människor, med relationer och med sig själv. Jag kan känna igen mig litegrann i vissa delar och det får mig att tycka ännu mer synd om honom som liksom sjunkit ner i det utan att någonsin tvingats förstå att man kan bli lyckligare om man bekämpar de där egenheterna som håller en isolerad i världen. Om han ändå förmått sitta ner med sin hustru mer.

En sak förstår jag i alla fall när jag läser Doktor Bagges anagram. Han ville inte Lilly illa med det där brevet, med hur det var och blev. Han förmådde helt enkelt inte mer.

DOKTOR BAGGES ANAGRAM
Författare: Ida Jessen
Förlag: Historiska media (2018)
Översättare: Ninni Holmqvist
Andra boken om makarna Bagge, första boken kom i våras och heter En ny tid
Köp den t.ex. här eller här.

Lincoln i Bardo av George Saunders

Det här är den näst märkligaste bok jag någonsin läst, konstigast är fortfarande The wake med sitt låtsasspråk, men den här kommer inte långt efter.

Lille Willie Lincoln dör i en sjukdom 11 år gammal. Han hamnar i någon sorts mellanvärld där döden ännu inte omsluter honom helt, men där inte heller det levande är nåbart för honom. Berättelsen om Willie, om platsen och om hur Willies far, president Lincoln, förtvivlat söker sin sons närvaro berättas av andra själar i mellanvärlden. De utgör en kör som med mycket korta eller mycket långa repliker redogör för det som varit, är och kommer. Detta tillsammans med verkliga utsagor om vad som hände när den verkligen Willie Lincoln avled utgör romanens innehåll. Det är precis så förvirrande och konstigt som det låter.

Men det är också väldigt fint, väldigt sorgligt. Eftersom dessa olyckliga (och ovetande) döda berättar sina egna liv blir det väldigt känslomässigt. Jag har nog aldrig läst saknad och sorg beskrivna så väl, troligen för att de aldrig berättats på det här sättet.

LINCOLN I BARDO
Författare: George Saunders
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner

I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell

I mjölnarens spår är en lågmäld, men djupt smärtsam berättelse om olevda eller i alla fall fellevda, förfelade, liv. Det är en berättelsen om Emma, som levnadsglad 22-åring 1895, som förskrämd, slagen kvinna 1936. Om allt däremellan. Här finns kärlek, svek, hemligheter, sånt som kan likna ondska, alla ingredienser till ett drama och en tragedi. Och ändå är allt väldigt lågmält och vardagligt skrivet. Det tycker jag mycket om.

Det finns många historiska romaner som beskriver kvinnors begränsade liv, men det behövs alltid fler. Emmas historia känns ny om än sorgligt bekant, viktig, unik och allmängiltig. Där finns en ödesbundenhet som i kombination med funderingar om allas skuld och betydelsen av inblandning i varandras liv som lyfter berättelsen.

I dessa dagar av kvinnokamp, uppror mot förtryck och #metoo är Emmas öde fortsatt aktuellt och djupt berörande. Den kyla och det förtryck hon utsätts för, som blir hennes liv, utövas inte bara av den som blir hennes make. Hon går genom hela livet under mäns makt. Så som det var.

I MJÖLNARENS SPÅR
Författare: Stina Nilsson Bassell
Förlag: Ebes förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokstund

Blackmoore av Julianne Donaldson

1820-tal, engelsk landsbygd, alla heter Austenska saker som Mr Brandon. Jag borde verkligen gilla Blackmoore, men det gör jag inte.

Mitt största problem är nog att jag tycker att Kate, sagans huvudperson, är rätt störig, korttänkt och oerfaren som det naturligtvis inte är konstigt om man är som ung, rätt instängd kvinna på den tiden. Men ändå, jag står inte ut med henne riktigt. Och hennes mamma är en sån karikatyrritad häxa att det inte går att ta henne på allvar heller. Jag tror helt enkelt inte att det finns en enda karaktär i den här boken som känns trovärdig eller omtyckningsbar eller ens frånstötande på ett spännande sätt.

Blackmoore saknar dock inte förtjänster. Jag är förstås svag för miljöerna, inte minst det gamla huset vid heden. Det är inte utan att jag tänker lite på Northanger abbey (och Jane Eyre förstås) då och då, inte minst som det också här finns en viktig Henry att ta hänsyn till.

Allt detta sammantaget gör Blackmoore till ett småtrevligt lässällskap en trött och kanske regnig söndag när förväntningarna inte är så särskilt höga.

BLACKMOORE
Författare: Julianne Donaldson
Förlag: Louise Bäckelin förlag (2017)
Översättare: Tove Janson Borglund
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

Jag är chockad! Visst visste jag att Kerstin Thorvall skriver bra, efter Det mest förbjudna och Jag är en blå bänk i Paris, jag visste, men ändå känns det nu som att jag inte riktigt förstod.

När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt. Jag trodde att det skulle vara en roman om arbetarrörelse och kanske politik och det är det väl kanske, men samtidigt inte alls. Hilma är så tvär och kantig och osäker att jag ömmar för henne direkt, det finns så mycket att känna igen. Det är så stort när hon får utbilda sig, bli lärarinna och uppfylla de drömmar hon inte visste att hon drömde. Sen möter hon läroverksadjunkten från den fina prästfamiljen, han som sjunger så fint och brinner för arbetarnas sak. Han som överväldigar henne med sin passion och som hon gifter sig med. Han.

Jag tror att jag ska låta er leva i den ovisshet jag levde i om ni inte redan läst och vet, det var en uppenbarelse att sakta inse vad det är som känns så fel. Men jag kan säga att Kerstin Thorvall är fantastisk på att skildra det som drabbar den lilla familjen, det blir liksom aldrig Sigfrids fel det där som han faktiskt inte kan lastas för, samtidigt som det han bör hållas ansvarig för blir så outsagt och förtiget, jag älskar det! Och den där familjen hans…

Jag tycker så oerhört mycket om När man skjuter arbetare (och den är mästerligt inläst av Gunilla Nyroos) att jag inte vet om jag vågar mig på att läsa nästa bok i serien.

NÄR MAN SKJUTER ARBETARE
Författare: Kerstin Thorvall
Förlag: Bonnier Audio (2014)
Inläsare: Gunilla Nyroos
Första delen i en serie.

The duchess war av Courtney Milan

Sällan har jag varit så ovän med en bok som med The duchess war. Och jag vet inte ens vad det beror på, boken är nog inte ens särskilt dålig…

En av anledningarna till att jag bråkat med den här boken och kämpat med att få den utläst i över ett år är troligen mina sjukt höga förväntningar. Jag älskade novellen som föregick, The governess affair, och tycker nog fortfarande att det är den bästa romance-bok jag läst. Då blir det svårt att mäta sig.

Sen blir jag inte särskilt förtjust i vare sig henne eller honom heller, trots att de möts för första gången i ett bibliotek. Och så pratas det så mycket, ska tas så många omvägar om klassamhälle och civilkurage och allt möjligt som förstås är intressant, men här blir det lite pladdrigt.

Boken är utläst i alla fall och jag ger inte upp om Courtney Milan, jag bestämmer att med ett så fabulöst första möte förtjänar hon en ny chans. Jag läser vidare.

THE DUCHESS WAR
Författare: Courtney Milan
Förlag: Femtopress (2013)
Första (eller bok 1,5 eller andra beroende på hur man räknar) boken i Brother sinister-serien. Föregås av The governess affair
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Ædnan av Linnea Axelsson

På Ædnans 555e sida står att läsa:

Vad tror du att de
fick lära sig om
samer i skolan

Och svaret är ingenting. Absolut ingenting lärde jag mig om denna del av vårt lands historia i skolan. Lite har jag lärt sen dess, men fortfarande kan jag oförsvarligt lite.

Ædnan ger mig något jag aldrig varit i närheten av, en känsla. För historien som skapar människosläkten. Jag lär om samernas historia av förflyttningar, fördrivanden och utsatthet förstås, det är ju de människorna jag får känna in i hjärtat. Men kanske ännu viktigare så känner jag svenskskulden som vilar tung över majoritetssamhället som tog sig rätten att ta sig rätten.

Men Ædnan är något ännu mer. Det är en förunderligt fin bok. Min bästa på mycket länge. Den kommer dröja sig kvar i många år. För all den förståelse jag fått, men främst för sorgen. Hela boken andas en sån sorg, naturligtvis en sorg som grundar sig i övergreppen mot samerna, men också en sorg som står bortom det, som rör det mänskliga. Sorgen som är livet.

Ædnan är en enastående läsupplevelse.

ÆDNAN
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

En ny tid av Ida Jessen

Ibland skördar man frukterna av det här bokbloggandet. Som när förlag mailar och undrar om man inte vill recensera deras nya böcker och det visar sig vara böcker som skrivna för en själv. Som nu med En ny tid. Jag är osäker på om jag hade hittat den här boken på egen hand, i alla fall hade det tagit väldigt lång tid innan andras recensioner fick mig att begripa att den var läsvärd.

Och hjälp vad läsvärd den är! Den må vara lite knölig med kronologin, men det är ju bara ett uttryck för Lillys sätt att vara, tänka och dokumentera. Hennes dagbok täcker in så mycket, så många fragment av så mycket stort som hon ser som smått och vardagligt. Där finns oälskad kärlek. Äktenskap som är tomma, men följer tidens mönster (vi befinner oss i början av 1900-talet fram till 1920-talet). Landsbygdens ensamhet och sociala kontroll skildras fint, men allra vackrast är ändå Lillys funderingar, hennes lugn inställning till livet, hennes sätt att omfamna livet, så som det blev.

En ny tid är en väldigt fridfull bok, långsam, böljande. Vi får följa Lilly när hennes make ligger för döden, när han vägrar vara svag och släppa in henne. Vi får följa henne hem efteråt när allt ska ordnas och vissa inte tror att hon är kapabel att fixa. Hon är väldigt kapabel. Jag älskar hur Lilly hela tiden har varit fri och stark under ytan, hur hon inte låtit sig förtryckas av patriarkatet som ligger så tungt på hennes axlar. Hon lever i en tid då kvinnor fått rösträtt, men det är ändå få som tilltror hennes sort någon form av duglighet.

Jag längtar till nästa bok som ska komma i höst. Där ska Ida Jessen fortsätta berätta om makarna Bagge och jag hoppas bland annat på en fördjupad bild av den undanglidande och långt ifrån sympatiske doktorn. 

EN NY TID
Författare: Ida Jessen
Förlag: Historiska media (2018)
Översättare: Ninni Holmqvist
Första boken av två om makarna Bagge, nästa bok kommer på svenska i höst.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går…

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Den här boken är verkligen ren magi. Många (och särskilt Carolina som jag alltid lyssnar på förr eller senare) har hyllat den länge nu, men jag har ärligt talat inte riktigt begripit vad som skulle vara så speciellt med den. Så lyssnade jag och nu inser jag 1) att den är alldeles, väldigt speciell och fantastiskt och 2) att jag inte hade en chans att förstå det innan. Inte kan jag heller förklara för er nu. Den är obeskrivlig och måste helt enkelt upplevas.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen heller. Faith reser med familjen till en ö där vetenskapliga utgrävningar ska bedrivas av bland annat Faiths pappa som är framstående vetenskapsman. Men något är fel, allt går fel. 

Faith är superkantig och smart och hon funderar mycket över det där med att flickor och kvinnor inte får vara det, smarta alltså. Det tar också stor plats i hela berättelsen. Det är jag förstås svag för. Sen är jag också väldigt rörd av relationen mellan Faith och hennes lillebror. Och Faith och hennes pappa förstås. Och mamman… Det är helt enkelt relationerna som står i centrum här även om det kanske inte verkar så på ytan. Och allt är egentligen väldigt kallt och hårt, sorgligt och otillgängligt. Men det är också djupt kärleksfullt och jag känner mig alldeles lycklig över att det finns såna här böcker.

Jag har skådat ljuset!

LÖGNERNAS TRÄD
Författare: Frances Hardinge
Förlag: B. Wahlströms (2017)
Inläsare: Agnes Forstenberg

Thin air av Michelle Paver

Rapport från när jag precis läst ut Thin air
Klockan är 21:49 och jag är naturligtvis oerhört medveten om det totalt genomdumma med att läsa ut den här boken precis innan läggdags. Nu kommer jag få hålla mig vaken med någon sorts lättsam underhållning och hoppas på det bästa om några timmar…

Thin air är riktigt, riktigt obehaglig. Inte totalt paralyserande som Dark matter (gud, ska jag behöva tänka på den nu också…), men långsamt, utdraget gastkramande. De där sista femtio sidorna med insikten om vad som hänt och händer, ensam i lägret och med vetskap om att något finns där ute. Atmosfären. Skräcken. Eller om det är galenskapen…

Dagen efter
Jodå, jag lever. Jag har sovit oroligt, men inte en enda gång har jag anat en närvaro av något annat, något ont. Bara katten och mannen och barnet. Puh.

Det är något särskilt med mig och de där böckerna som handlar om att utforska, nya marker och berg. Jag tänker på hur jag älskar att läsa Mot den glittrande snön vid världens ände, The TerrorExpeditionen, Evig natt och Thin air. Jag är ju verkligen, verkligen inte en sån som själv vill utforska. Jag vill knappt ens resa till Stockholm. Jag blir ofta superstressad av att packa för en semesterresa, jag skulle vara helt värdelös i upptäckarbranschen, för att inte tala om att jag är mörkrädd, svag och allmänt mesig. Ändå, eller just därför dras jag till de här böckerna. Och det är inte heller så att de skrämmer bort mig från äventyret, de får mig att förstå drivkrafterna, jag saknar dem totalt, men jag förstår människor som är helt olika mig. Och det är ju faktiskt en av de allra bästa sakerna med litteratur och läsning. Att få lära nytt och vidga sina förståelsevyer. 

Thin air är en riktigt bra bok, krypande obehaglig och märkligt klaustrofobisk. Jag skulle rekommendera en läsning i hyfsat dagsljus, men kvällen går också bra om du verkligen måste…

THIN AIR
Författare: Michelle Paver
Förlag: Orion books (2016)
Köp den t.ex. här eller här.

Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey

Jag har skrivit det förut någon gång, kanske när jag recenserade The Terror, Dark matter eller Expeditionen, att jag inte kan tänka mig mindre lockande saker än upptäcktsresor till kalla platser. Och ändå, alla de nämnda böcker är några av mina bästa och denna – Eowyn Iveys Mot den glittrande snön vid världens ände är min största läsupplevelse på mycket länge.

Överstelöjtnant Allen Forrester beger sig ut på en upptäcktsresa i det vilda och okända Alaska. Eller okända och okända, ursprungsbefolkningen finns där ju förstås, men det bryr sig inte utforskarna så särskilt mycket om, till en början i alla fall. Forrester reser ändå med tungt hjärta, eftersom han lämnar sin nyblivna hustru kvar i kasernen i Vancouver. Tillsammans skriver de den här berättelsen, om saknad, glädje, sorg, oväntade upptäckter och själens djupaste oro. De berättar för varandra i dagböcker och brev och de kommer snabbt till liv för sina läsare, genom sina ord. Så till den milda grad att jag faktiskt glömmer att jag inte alls gillar såna här metaberättade historier egentligen.

Jag fångas av dem båda, och av andras berättelser i berättelsen. Det är mycket som drar och fascinerar, men mest tänker jag kanske ändå på Pruitt och allt han bär och slåss och går under av. Mer än så vill jag inte säga om det som händer och hur allt går och slutar. Den här berättelsen intar man bäst om den får virvla in i en som Alaskas vilda floder. Lova mig bara att ni läser den, så kan vi prata mer sen…

MOT DEN GNISTRANDE SNÖN VID VÄRLDENS ÄNDE
Författare: Eowyn Ivey
Förlag: Bazar (2017)
Översättare: Johanna Svartström, originaltitel: To the bright edge of the world
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Malinbooknerd, C. R. M. Nilsson, Fantastiska berättelser

Lifsens rot av Sara Lidman

Vad säger man om Rönnog Martinsson? Hon är en människa svår att älska, en människa som egentligen ägnas hela Lifsens rot. Boken är Sara Lidmans sätt att försöka förstå henne, och såna som hon. Hon är kantig, hon är sticksig som en sån där kaktus helt utan ulliga ursäkter. Hon är obegriplig och hård, på gränsen till ond. Men mest av allt är hon nog rädd tror jag, rädd att livet inte ska vara mer än det är där i Ecksträsk.

Och hur det än är, hur svår hon än är att älska så lyckas Sara Lidman få mig att förstå mig lite på henne. Känna ömhet, känna igen. Jag tror inte att det finns en människa som skulle vilja säga att “jag kände igen mig själv i Rönnog Martinsson jag”, och det säger inte heller jag. Men jag kan känna igen tankar, när hon gör som jag skulle ha velat ryggmärgsgjort någon gång, så som de där tanterna som inte tar någon skit i min omgivning skulle kunnat gjort. Rönnog är bara lite hårdare, lite mer utan humor, lite mer rädd om sin integritet. Jag anar att om jag haft tålamod med att de föregående delarna i Jernbaneeposet skulle komma som ljudbok istället för att börja här, mot slutet, hade jag fått mer förståelse för henne. Det är ju inte försent än.

Rönnog pratar om klass, om fäders skulder som förs vidare till barn, bokstavligt och bildligt. Hon pratar om kvinnans rätt när den knappt existerade. Hon ifrågasätter varför männen äger bestämmanderätt över sånt som är kvinnornas sysslor. Hon ifrågasätter för att hon själv anser sig starkare och mer kompetent än alla män hon mött. Jag älskar det.

Jag har skrivit förr om vikten av Sara Lidmans röst och för den här lyssningsupplevelsen har det varit oumbärligt. Hon är så arg, så bitsk, så stenhård. Som Rönnog. Hon ger liv till en människa som litegrann är som sten. Rönnog är en karaktär som kommer följa med och besvära mig, hon kommer pocka på uppmärksamhet och, tror jag, bli en sån där måttstock för hur man inte… Förutom ibland, det finns en styrka i att ibland också våga ta fram sin inre Rönnog, den delen som inte låter någon sätta sig på en och som tar noll procent skit. Hon är svår att älska Rönnog, och ändå tror jag att det är just det jag gör.

LIFSENS ROT
Författare: Sara Lidman
Förlag: Bonnier Audio (2015)
Inläsare: Sara Lidman

Fyren mellan haven av M. L. Stedman

Vi har en rätt lång historia Fyren mellan haven och jag. Först började vi umgås det året den kom ut på svenska. Då lyssnade jag på den, som min allra första ljudbok i den omgången. Jag tyckte väldigt mycket om den, men kom aldrig riktigt in i det där lyssnandet. Så jag släppte den då. I höstas bestämde vi att den skulle vara en ypperlig bok till vår bok- och filmcirkel på jobbet, då möttes vi igen.

Det finns så väldigt mycket att prata om med den här boken, så många moraliska dilemman… Fyren mellan haven är verkligen en ypperlig bokcirkelbok. Utöver det minns jag gärna stämningen. Det är så sorgesamt och vackert, vemodigt, hela vägen igenom. Så mycket som är försent och som aldrig kunde bli…

Jag tycker bäst om första halvan av boken, på ön, med naturen och bubblan, med den annalkande katastrofen i bakgrunden. Det är bra sen också, men blir lite snabbt mot slutet. Jag tycker som vanligt allra bäst om det långsamma.

FYREN MELLAN HAVEN
Författare: M.L. Stedman
Massolit pocket (2017)
Översättare: Katarina Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går, I hyllan, Västmanländskans bokblogg

31 bra saker: Årets julboksmysläsning

Det har blivit lite julfluff läst i år också.

JUL I DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN
Jag hoppade rakt in i tredje och sista delen i den här serien och det var väl kanske inte så genomtänkt. Det har förstås redan hänt en massa saker, de allra viktigaste sakerna. Det känns som att det här är en bok som kommit till vid sidan av för att det måste ju finnas en julbok också. 

Men visst är det fluffigt och rätt sött. Visst gillar jag Polly och Huckle (men ingen annan människa tror jag, de är rätt störiga). Och visst älskar jag lunnefågeln. För hans skull funderar jag ärligt på att läsa de andra delarna också, av Neil kan man inte få för mycket.

JUL I DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Massolit förlag (2016)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: Christmas at little beach street bakery
Tredje delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

LET IT SNOW
Det här är oförarglig snöindränkt julfluff med ungdomsvinkel. Helt ok, men jag tänker att namn som John Green egentligen lovar mer. Sanningen är faktiskt den att hans del av boken är den jag gillar allra minst (inte alls faktiskt). Allra mest tycker jag om den avslutande tredjedelen, Lauren Myracles historia om Addie som gjort bort sig och kämpar med resultatet. Upplösningen är rätt magisk, med tekoppsgris och allt.

LET IT SNOW
Författare: Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Översättare: Ylva Stålmarck
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver

A CHRISTMAS BRIDE
Jag ska väl inte påstå att det är oförutsägbart när rike, men titellöse, Edgar Downes lovar sin far att gifta sig till jul (som infaller om bara några få månader). Han drar till stan med syster och svåger och möter redan första kvällen en rik änka som lever frigjort men utan minsta tanke på att gifta om sig. Och hm, ja, inte särskilt oförutsägbart alls. Men hon gör också det oförutsägbara bra Mary Balogh. Juligt är det, och romantiskt. Så allt är helt enkelt som sig bör och som utlovat. Slutet gott allting gott förstås.

A CHRISTMAS BRIDE
Författare: Mary Balogh
Förlag: Random house books (2015)
Ingår med all säkerhet i någon av Mary Baloghs alla serier, men jag har verkligen ingen aning om var i hennes universum den hör hemma. 
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Det kommer en kärleksförklaring som bara måste få sitt eget inlägg om några dagar också. Resterande böcker i högen sparas till nästa år, om jag inte får feeling på någon mer de närmaste dagarna.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Krokas av Elin Olofsson

När jag lagt undan Krokas efter att ha läst klart, när jag tagit en långpromenad i solen för att låta den sjunka in, då inser jag lite förvånat att det är Elsa jag kommer minnas. Det är nog till och med hon som fick mig att ta den där promenaden.

Elin Olofsson är bra på mycket, men allra mest tycker jag ju om hennes sätt att beskriva landsbygden och dess kvinnor. De där kvinnorna som är lite knepiga och hårda och liksom vassa. Som rätt många av de kvinnor jag växt upp med, och (lite mer än jag vill erkänna) som jag. Som Gun-Britt i Gånglåt och Sigrid i debuten Då tänker jag på Sigrid. Här är det Elsa. Det går att förvillas att tro att Uli, tyskan som kommer till Krokom för att hitta sanningen (eller vad det nu egentligen är hon är ute efter), som är viktigast. Hon är en så sprudlande personlighet, med många synliga problem och en osläcklig lust till livet. Men det är Elsa och hennes beslut som dröjer sig kvar. Hon är en ordentlig människa som agerar utanför ramen, utifrån gammal hederlig, motvillig, medmänsklighet. Jag älskar civilkuraget som ligger i att inte riktigt veta varför man gör som man gör och ändå göra det för att man måste.

Bortom Elsa och Uli är jag också väldigt nyfiken på ganska många i Elin Olofssons Krokom, som Forsen, Tora och gubben Olsson till exempel. Jag hade gärna läst lite mer om dem, boken kunde ha varit längre, eller fler…

Det är alltid lite småjobbigt att läsa nytt av en favoritförfattare, hur håller man nere förväntningarna för att slippa bli besviken? Med Elin Olofsson har jag nog nu ändå lärt mig att jag kan släppa oron, hon levererar alltid. Jag känner mig trygg i hennes sällskap vilket alla mina Elsa-egenskaper applåderar. Vi lite knepiga och småvassa fruntimmer gillar sånt man kan lita på.

KROKAS
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Långt fall av Denise Mina

Titelns långa fall syftar till en särskild hängningsmetod som tillämpades på Barlinnie-fängelset i Glasgow i slutet av 1950-talet. En avrättningsmetod som hotade bli utgången av den oerhört uppmärksammade rättegången mot Peter Manuel 1958.

När Denise Mina ger sig på att skriva true crime blir det väldigt suggestivt och skrämmande. I vissa stunder är det som att sitta instängd tillsammans med huvudpersonerna och inse att man aldrig ska släppas fri. Till en början verkar fallet vara ganska rätlinjigt och begripligt men ju längre berättelsen framflyter står det allt mer klart att ingenting är enkelt, att alla är invecklade i varandra och att allt är fruktansvärt tragiskt. Det Glasgow Denise Mina skriver fram är den undre världens, det är smutsigt, fattigt och hopplöst, helt igenom hopplöst.

Jag gillar true crime när det är bra. Som i The Jinx eller His bloody project och tror jag allra helst när det är historiskt som här. Och jag tycker mycket om Denise Minas sätt att se och beskriva människor. Det här är en väldigt intressant och välskriven tolkning av vad som hände de där åren och i den där rättssalen. Det är en sorts sanning förstås, men mer än en gång tänker jag också på den där tidsresande kvinnomördaren i Flickor som skimrar (över huvud taget tänker jag rätt ofta på honom), så där finns någon slags magi också. Jag ser helt enkelt Långt fall som väldigt mycket mer än en redogörelse för ett mordfall, det är en inblick i ett samhälle. Och väldigt mycket handlar om förtvivlan och kvinnohat i det där samhället.

LÅNGT FALL
Författare: Denise Mina
Förlag: Forum (2017)
Översättare: Boel Unnerstad, originaltitel: The long drop
Köp den t.ex. här eller här.

Domedagsboken av Connie Willis

Den 25 juni 1996 befann jag mig i en bokbod i Byxelkrok på Öland. Där hittade jag en bok som talade till den blivande historikern i mig, en bok som med säkerhet var det enda jag läste bortom Sagan om Isfolket den sommaren. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att det var dags att återbesöka de tidshoppande historikerna i Oxford och de digerdödshemsökta människorna i byn där en av dem, Kivrin, landar.

På baksidan av Domedagsboken finns en blurb från New statesman som lyder: “En av de mest osentimentala men samtidigt mest gripande vackra romaner jag läst på många år” och precis där landar jag också. Jag älskar det osentimentala, Kivrins till en början nästan kyliga betraktande av de människor hon kommer till. Hon är den praktiserande historikern som sänts tillbaka i tiden för att studera, undersöka, inte för att involvera sig och känna. När hon börjar bry sig om dem och till och med älska dem sker det omärkligt och utan att uttalas, precis samtidigt och som det sker för mig när jag läser. När sedan katastrofen, helveteskvalen, är över henne och dem blir hennes kamp först ursinnig sedan uppgiven och nästan katatonisk, som den måste bli.

En av anledningarna till att jag läste om boken var att bestämma en gång för alla om jag tycker att min pestintroduktion är bättre än den som många andra framhållit, När pesten kom (av Jill Patton Walsh) som jag läste i våras. Det var förstås en risk, tänk om jag inte alls gillade Domedagsboken den här gången… Men det gjorde jag tack och lov. Väldigt, väldigt mycket, kanske mer än jag mindes till och med. Jag vet inte vilken av böckerna som är bäst, de är bra på samma sätt, osentimentala och gripande och fasansfulla. Möjligen är ändå Domedagsboken lite mer av en bladvändare, men kanske är det så att jag när jag tänker det bortser från att den är lite långsam (i nutidsdelarna) i början bara för att den sen under sista tredjedelen, när mörkret sänker sig, blir så vanvettigt bra. Jag nöjer mig med att säga att alla ni som älskat När pesten kom bör kunna älska Domedagsboken lika mycket.

Jag läste del tre (Blackout) om Oxfordhistorikerna förra vintern men tänker nu fortsätta med del två To say nothing of the dog innan jag tar reda på hur allt slutar.

DOMEDAGSBOKEN
Författare: Connie Willis
Förlag: Bra böcker (1994)
Översättare: Evastina Törnqvist, originaltitel: Doomsday Book
Första delen i serien Oxford time travel. Jag har också läst del tre Blackout