Häxorna av Elisabeth Östnäs

Jag var inte ens nervös när jag började läsa Häxorna, Elisabeth Östnäs är en författare jag vet att jag kan lita på, efter Feberflickan och berättelsen om Turid så vet jag det.

Häxorna är berättelsen om de utstötta, de som bor vid sidan av byn men ändå kallas in när hjälpen behövs. Det är Karna som bär klokskapet och arvet och så är det hennes systerdöttrar Isabella och Annis som bär ilska och drömmar och lust. Sånt som är livsfarligt på tidigt 1700-tal. Och så kommer pesten…

Jag älskar historiska romaner, jag älskar berättelser om kvinnor i historiska tider och jag älskar framförallt pestskildringar. Jag är dessutom väldigt svag för karaktärer med fel och brister, kärlek som ser ut på oväntade sätt och systerskap. Och när Elisabeth Östnäs dessutom skriver bättre, varje ord känns välavvägt, och grymmare än någonsin, då blir det väldigt, väldigt bra.

HÄXORNA
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Forum (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver

Först av allt. Det är omöjligt att läsa något av Michelle Paver och inte jämföra med hennes Evig natt och det är omöjligt att i den jämförelsen inte förfördela den bok som inte är Evig natt. Men. Det är inte nödvändigt en dålig sak. Evig natt är så till den grad bra och fantastiskt skrämmande att jag fortfarande sju år efter att jag läste den känner den rena skräcken kräla längs ryggraden när jag kommer att tänka på den. Det räcker gott med en sån bok.

Jag är ambivalent inför Skräcken på Wakenhyrst. Den drog till sist in mig i en hissnande historia om sånt jag inte kan säga så mycket om för att inte förstöra för den som inte läst boken, men som är väldigt intressanta, tänkvärda och obehagliga. Men det tog väldigt lång tid, kanske 100 sidor, innan jag uppnådde det där ”måste läsa vidare”-stadiet. Och hade jag inte läst hennes tidigare böcker hade jag kanske inte släpat mig fram till vändpunkten.

Jag tycker också att slutet är lite sådär. Det finns moment där som jag önskar hade fått mer plats. Jag hade också velat veta ännu mer om Maud, huvudpersonens, tankar efter att fadern gjorde det han gjorde (mördade till synes urskiljningslöst). Skuld och skam antyds, men om det hade gåtts på djupet med det så tror jag att Skräcken på Wakenhyrst hade lämnat mer i mitt läsminne. Nu är det en bok jag hade mysrysligt sällskap av några dagar, men det stör mig lite att jag ser ett embryo till en riktigt oroande saga som aldrig fick bli.

SKRÄCKEN PÅ WAKENHYRST
Författare: Michelle Paver
Förlag: Bokförlaget Semic (2019)
Översättare: Camilla Jansson, originaltitel: Wakenhyrst
Boken kan du köpa här eller här.

Hemåt Skrolycka igen (om att läsa om Kejsarn av Portugallien och att återvända hem)

Jag håller i en bokcirkel på mitt bibliotek och där är jag enväldigt bokväljare. Den här månaden har jag ställt det så fantastiskt att vi läst (några av oss för första gången andra med mig som omläsning) Kejsarn av Portugallien. Jag har läst boken tre gånger tidigare som jag minns, men det kan vara mer. Och ändå hisnar jag över hur bra den är. Hur enkel och lättläst och snabbläddras och allt det där men också så galet, galet känslosam och bra.

En annan sak som slår mig är hur mycket den där tv-serien påverkade mig. Jag såg den efter att jag läst boken och ändå är det Ingvar Hirdwall jag ser, finns det någon annan filmatisering som lyckats så bra?

Den här gången tycker jag fortsatt att de första och de sista sidorna är den vackraste skildringen av kärlek jag någonsin läst. Kattrina är nog den som växer mest som människa, som hon kämpar, som hon slåss med sig själv. Det är så stort att hon, som är en sån där kantig skogsbo det går tretton på dussinet häromkring, kan acceptera Jan. Att hon kan se honom för det han är är så stort att det nog har krävts de här fyra (eller om det är fler) läsningarna för att verkligen se det.

Jag tycker att det passar alldeles fantastiskt bra att tänka lite på Jan i Skrolycka och hans öde nu såhär på tåget tillbaka mot Värmland. Ingenting blir någonsin så tryggt och hemvant och svindlande vemodigt som Kejsarn av Portugallien. Det är det jag åker mot nu och det är gott.

Kristin Lavransdotter: Kransen av Sigrid Undset

Jag tror lite för ofta om klassiker att de ska vara krångliga eller svåra på något sätt. Första boken om Kristin Lavransdotter är verkligen inte det, den är en mycket rak berättelse om tro och förtvivlad kärlek av alla de slag. Det är hjärtskärande och sorgligt och jag önskar att jag kunnat råda och hjälpa Kristin bort från de värsta fallen. Då skulle hon minsann aldrig ha låtit sig duperas av den där Erlend…

Jag tycker mycket om att känslan i det historiska känns äkta, om det sen verkligen var så är mindre viktigt.

Alla utom Erlend tycker jag om på något sätt. Visst är det synd också om honom, om han inte vore så feg och ynklig skulle jag säkert ha kunnat ta också honom till mitt hjärta. Han kanske växer i nästa bok, vem vet?

KRISTIN LAVRANSDOTTER: KRANSEN
Författare: Sigrid Undset
Förlag: Norstedts (2016)
Översättare: Gun-Britt Sundström
Första delen av tre.
Köp den t.ex. här eller här.

Naondel av Maria Turtschaninoff

Som jag älskar att få komma tillbaka till den här världen och dess problematik! Berättelsen flödar genom mig på ett så mystiskt och underbart sätt.

Egentligen började jag läsa Naondel för länge sedan, när den kom ut 2016, men så kom kraschen och glömskan och läsningen flyttades framför mig. Att nu få kasta mig in i och följa med i Naondels svängningar känns helande och stärkande på många sätt.

Helad och stärkt och heligt förbannad, så kanske jag ska beskriva mig själv strax efter den här läsningen. Det Kabila och de som kommer efter henne gör och åstadkommer är fenomenalt, men den som tvingar dem att göra det är såpass genomvidrig att jag inte kan tvätta bort minnet av honom ens i vetskapen om vad han provocerar och vilket resultatet blir.

Naondel är framförallt en feministisk berättelse om systerskapets styrka. Jag bär den med mig, allra närmast hjärtat.

NAONDEL
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Berghs förlag (2016)
Naondel berättar om händelserna som föregår Maresi.
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Herravälde av Elin Olofsson

Det är möjligt att under läsningen av en bok drabbas av en feministiskt förtvivlan som enbart kan lindras av en skopa uppflammande hat. En liten stunds vitglödgad ilska så är man redo att orka igen. Hat är förstås ingen bra eller konstruktiv känsla, men hellre det än förtvivlan och rädsla, ibland måste hatet helt enkelt få finnas ett kort tag, istället. Så kände jag till exempel när jag läste Tjänarinnans berättelse, och när jag nu precis slagit igen Herravälde sköljer den över mig, den där förtvivlan som måste få bli vrede för att inte äta upp allt hopp.

Det som gör så illa och samtidigt väcker styrkan är att Herravälde handlar om så många kvinnor, flera anses nog ha eller ta makt över sina liv på något sätt. Inte minst Alice som är herrgårdsfröken, är nygift och går i fina kläder, hon har vid första anblicken kontroll över sitt liv. Kvinnorna har också vunnit någon sorts seger och maktbevis då de ska få rösta i sitt första riksdagsval om bara några månader. Men till sist är det ändå väldigt mycket en mansvärlden detta, då som nu. Det som får ilskan att flamma kortvarigt (för att sedan återgå till den där vardagsglöden som behövs för att orka vidare dagligdags) och inte evigt är att det också finns annat därunder. Där finns så stora mått av kärlek mellan människor att det smittar, där finns sorgen som slätar ut alla olikheter, där finns de mest utsatta som reser sig och de slemmigaste karlslokarna som får litegrann av det de förtjänat. Där finns de som går sin alldeles egen väg till slut.

Herravälde är Elin Olofssons andra historiska roman (den första var Krokas, men också i hennes tidigare romaner finns historiska aspekter) och jag tycker att det är en särdeles lyckad kombination av favoritgenre och favoritförfattare. Herravälde är lika bra som jag hoppades, och det vill inte säga lite det.

HERRAVÄLDE
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Kirke av Madeline Miller

Jag tror kanske inte att någon har missat att jag gillar myter och omtolkningar av myter. Särskilt förtjust blir jag förstås när någon av de ständigt undanskymda kvinnorna placeras i strålkastar(eller som här häxbrygdselds-)ljuset. Som Briseis i The silence of the girls. Som Kirke i romanen som bär hennes namn.

Kirke känner vi som en bifigur i hjältesagan om Odysseus, här träffar vi honom i sagan om Kirke. Hon är absolut ingen hjälte, liksom han aldrig var det. Hon är en najad, uppvuxen vid fadern Helios hov, en najad som finner trolldom i sig, förvisas och på sin ensliga ö inser att det är en häxa hon är.

Det händer mycket med Kirke och i den här boken, det mesta är inte okänt eftersom myterna inte är det, men det jag tycker allra mest om är inget av det. Jag älskar att få utforska det magiska med Kirke, att få gå omkring i hennes salar och på hennes ö, klappa lite på vildsvinen och hänga med lejonet framför brasan om kvällarna. Det liv Kirke skapar för sig själv i förvisningen är lockande och fascinerande. Det finns också något intressant i att se hur den där arrogansen som föds ur odödlighet, att aldrig behöva vara rädd för den yttersta konsekvensen av handlingar och trollformler gör något med tankevärld och val.

Kirke är en ibland till språket poetisk men i handlingen alltid vardaglig och kännbar berättelse som gör myten till kvinna. Jag gillar Kirke, och jag tycker mycket om Kirke.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

The silence of the girls av Pat Barker

Så inleds Illiaden:

“Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.”

The Silence of the girls av Pat Barker är Illiaden en gång till och samtidigt en helt ny berättelse. Här är det inte Akilles som är huvudperson, han och kriget betraktas istället av Briseis, hans slavkvinna, men hon är framförallt andra saker. Hon är en kvinna med andra erfarenheter och kunskaper, en änka, syster, Helenas vän… Vi följer henne från det att hennes stad (och dess kvinnor) faller i fiendehänder och hon blir Akilles stridsbyte och hela vägen till det bittra slutet på kriget. Bittert för Akilles, men som Briseis tidigt vet att det måste bli, bittert för alla, ”vinnare” som förlorare.

The Silence of the girls är en glimrande berättelse med en vass, ursinnig och mycket mänsklig berättare. Jag vet att Briseis och kvinnorna hon minns och berättar ska stanna hos mig länge, det känns inte som att de någonsin vill gå, de har fortfarande något att berätta och deras tystnad är all.

SILENCE OF THE GIRLS
Författare: Pat Barker
Förlag: Penguin Books (2018)
Inläsare: Kristin Atherton and Michael Fox

Midnattssol av Frida Skybäck

Väntan har varit lång, men nu har jag äntligen kunnat läsa mig till hur historien om systrarna Stiernfors slutar, eller i alla fall hur den här, Frida Skybäcks, historia om systrarna Stiernfors slutar. De lever ju förstås vidare i sina liv och jag kan bara fantisera om vad som händer härnäst.

Jag tycker att Midnattssol erbjuder en fin avslutning. Cecilias äktenskapliga problem hanteras fint, ingen kan anklaga det för att på något sätt målas i rosenrött, något som varit förfärligt efter det henne make utsatte henne för i tidigare böcker. Amelie, som varit lite svår att tycka om, får ett nytt djup när hon ställs inför konsekvenser av sin tanklöshet, jag gillar hur hon växer och jag gillar henne. Elisabeth är nog den av systrarna jag tagit närmast till hjärtat, säkert på grund av att hennes historia av kvinno- och klasskamp talar direkt till historikerna i mig och till mitt feministiska hjärta. Jag tycker om utvecklingen för henne i Midnattssol också, men jag hade nog velat få följa henne lite mer. Jag är inte riktigt klar med Elisabeth än.

Serien om systrarna Stiernfors började möjligen lite trevande (eller så var det jag som inte riktigt var med från början) men har sen växt till ett djuplodande och fint familjeporträtt. Bok två var allra bäst, men också den avslutande boken håller väldigt hög klass. Min enda lilla invändning är att jag velat ha mer, fler böcker, mer djup också till bifigurer och mer tid med systrarna (och framförallt Elisabeth då). Men det är som sagt en liten invändning. Jag är mycket nöjd med de tre böcker jag fått och en historia som inte riktigt blivit skriven tidigare.

MIDNATTSSOL
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Historiska media (2018)
Serie, Tidigare delar: Norrsken och Polarnatt
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskan

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O