The mercies av Kiran Millwood Hargrave

Stormen som reser sig ur havet på ett ögonblick ödelägger Vardö på mer än ett sätt. Alla män dör, alla kvinnor blir kvar ensamma. Förtvivlan tar sig olika vägar.

Maren står i centrum för berättelsen, hon förlorar sin far och bror och fästman den dagen. Bokens andra huvudperson är Ursa som lika hastigt som stormen kommer och går gifts bort med en skotte på väg mot Vardö för att skipa rättvisa och ordning. Kvinnorna möts och de hamnar snart i centrum för en fasansfull händelseutveckling där det står klart att så stora saker som stormar inte kan uppstå av sig själva. Någon måste beskyllas.

Romanen bygger på minnen av vad som hände på Vardö när den stora stormen kom och några år senare, 1621, då trolldomsrättegångarna hölls.

Jag tycker mycket om den här boken, men den gör mig också mycket arg. Jag avskyr mansväldet förstås, men också de rättrogna som anser sig ha rätten att fördriva och driva i döden. Och förföljelsen av samerna förstås, den allomfattande och utrotande. Jag önskar att jag kunde säga att det var andra tider då, det var det förvisso, men inte så annorlunda som vi gärna vill och vill tro.

THE MERCIES
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Förlag: Picard (2020)

The zig zag girl av Elly Griffiths

Jag vet inte vad det var som gjorde det, men The zig zag girl är den första bok av Elly Griffiths som jag känner mig lite besviken på. Jag kopplade inte riktigt an till någon av huvudpersonerna och jag brydde mig inte så mycket om vare sig gåta eller lösning. Och då är det ändå en historisk deckare och jag älskar historiska romaner…

Det här är första boken i en serie som ännu inte översatts till svenska, kanske ger jag bok två en chans om de kommer ut här, kanske struntar jag i det. Det är inte det att det är dåligt, det är mest bara lite långtråkigt och så är jag inte van att ha det med Griffiths.

Miljöerna är dock fina, Brighton år 1950 känns och kommissarie Stephens och magikern Mephistos relation är intressant, karaktärerna kan nog växa om man lär känna dem närmare. Men lite svårt har jag ändå för omgivningarna – varieté ligger för nära cirkus som är den miljö jag har allra svårast för i fiktion (och verklighet). Kanske är det rent av det som står mellan mig och den förväntade Griffiths-upplevelsen? Hur som helst så tänker jag inte börja gnälla nu, en missräkning bland sexton lästa böcker är långt över godkänt-nivån.

THE ZIG ZAG GIRL
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Cuercus (2014)
Första delen i en serie
Andra som skrivit om boken: Enligt O

En oförglömlig kyss av Julia Quinn

I de böcker i den här serien som är bäst så finns det en speciell nerv, en sorts intensitet. I En oförglömlig kyss hittar jag till min glädje just det, till en början.

Hyacinth Bridgerton är sista dotter ut, yngsta barnet i den stora syskonskaran och näst sist att hitta den odödliga kärleken. Jag gillar Hyacinth. Hon är lika slagkraftig som Eloise i sina bästa stunder, jag gillar kvinnor som kan svara för sig. Jag gillar också att Lady Danbury får finnas med här, de tidigare böckerna har lidit en sorglig brist på henne, hennes dotterson Gareth är också helt ok…

Det som bådar gott i början av berättelsen är Hyacinth och Gareths samtal, små ordkrig, som pingpong-matcher. Det är uppfriskande och rätt bedårande. Sen kommer diamanthistorien in och bakgrundshistorien med den onde fadern och så är hon plötsligt kär i honom och hoppsan han är visst kär i henne också. Det liksom totaldör på mitten. Jag saknar en drivkraft eller en berättelse kanske. Något fattas helt klart.

EN OFÖRGLÖMLIG KYSS
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads by Forum (2020)
Översättare: Anna Thuresson, originaltitel: It’s in his kiss
Sjunde delen i serien om familjen Bridgerton, Tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri och En oemotståndlig frestelse

I oxögat av Ida Andersen

I Oxögat är en socialrealistisk berättelse om historiskt eländes, elände, något jag som vi alla vet tycker mycket om.

Det är 1740-tal. Sissel har ett gott öga till Eskil som kanske egentligen mest ser till Sissels syster Lovisa, men så går det som det gör och de blir gifta och föräldrar och skapar sig ett liv i den egna stugan som Eskil timrat. Eskil sliter på bygget, det som ska bli glasbruket Kosta, och Sissel sköter allt som ska skötas hemmavid. De har det bra samma, men de träter också vildsint, inte minst om hur man är gudaktig och vem man får ta hjälp av.

När jag nu beskriver vad boken handlar om så inser jag att jag på ytan ritat upp alla de viktiga linjerna. Det händer inte oerhört mycket i den här boken, och ändå händer livet. Så som det är, vardagligt, litet, fult och fullkomligt underbart.

Jag tycker om hur Ida Andersen skapar dessa människor, hur hon gör språket ålderdomligt men främst så väldigt mycket till deras.

I OXÖGAT
Författare: Ida Andersen
Förlag: Polaris (2019)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, I hyllan.

En oemotståndlig frestelse av Julia Quinn

Ja det stämmer mycket bra att jag sagt mig ha övergett den här serien, men så anlände den biblioteket utan att någon köade och då var jag ju faktiskt tvungen att kliva in, eller hur?

En oemotståndlig frestelse handlar om Fransesca Bridgerton som gifter sig lyckligt och blir grevinna. Det sker lite utanför bild innan boken börjar. Sen blir hon hastigt och oerhört traumatiskt änka och hennes enda vän, Michael som är makens kusin, sticker till Indien. Det kan ju tyckas okänsligt, men sanningen är ju förstås den att Michael är dödligt kär i Fransesca och nu håller han på att förgås av skuldkänslor.

Det går ju som det går förstås, det gör ju det i de här böckerna. Var det värt att läsa en ny Bridgerton då? Jomen det här var mycket bättre än de föregående två delarna i serien. Det är inte som när det är som bäst, men det är helt ok för en grå helgeftermiddag.

EN OEMOTSTÅNDLIG FRESTELSE
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads by Forum (2010)
Översättare: Maja Willander, originaltitel: When he was wicked
Sjätte delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri.

Bara bra böcker! Den makalösa trilogin

Jag är tacksam över att leva i en tid där Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell finns, men jag vet inte om jag ens nu, efter omläsning av de två första delarna och en djupdykning ner i The mirror and the light vet vad det är hon gör. Men jag gör ändå ett litet försök att förstå:

Först. Jag har bara Wolf hall, För in de döda och Spegeln och ljuset att utgå ifrån. Jag har inte läst annat än hennes självbiografi utöver dem (jo jag försökte mig på Flood flera gånger efter Wolf hall, men den var så sjukt seg och trist att jag faktiskt somnade ifrån den, jag kom aldrig särskilt långt).

Hon låter oss lära känna karaktärerna väldigt långsamt och de är inte opålitliga, men mycket svåra att lära känna. Thomas Cromwell är huvudpersonen och den som ser och berättar för oss (eller egentligen den som det berättas genom) och grejen med honom är att han upptäcker och ser och lär sig efterhand. Samtidigt med läsaren. Det är genialt och kan jag tänka mig helt omöjligt att skriva för en normal människa…

Det här med att föra läsaren med i Cromwells tankegångar gör ju också att vi undanhålles från hela bilden, det finns alltid något nytt att upptäcka och ett utrymme för att bli lurad eller dra fel slutsatser. På så sätt blir vi en del av Cromwells tankevärld och djupt insyltade i det som händer i hans närhet. Det är helt fantastiskt och förödande när det handlar om en karaktär som beslutar, ljuger, mördar och avrättar sina fiender och som en dag också själv ska kliva upp på schavotten.

En annan nyckel tror jag att det vardagliga är. Minnen vävs in i nuet, bestyren i köket är lika viktiga som riksangelägenheter, hur ljuset faller in genom ett fönster fångar Cromwells och mitt intresse.

Sen är det språket förstås. Mantels språk i de här böckerna är speciellt, det är ett Cromwellspråk, en sorts eget språk för en egen människa. På något sätt skapar detta språk en känsla för tid och den öppnar för att jag som läsare ska ge berättelsen tid. Det är ganska ofta som jag tänker på den där boken med hittepåspråket (The Wake av Paul Kingsnorth) som jag inte lyckats släppa. Det är där jag tänker att Hilary Mantel lagt sin energi, det är också språket som skapar förutsättningarna för att föra fram Cromwell och visa vem han är. Där någonstans landar jag, i Hilary Mantels säregna språk som skapar en känsla, en tid, ett skeende som känns på riktigt.

Jag ägnade hela långa sommaren 2020 åt att gömma mig i Hilary Mantels Cromwell-värld, om du missade det finns alla inlägg här.


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Marias testamente

I somras funderade jag på en inläggsserie där jag tänkte kring hur riktigt bra författare egentligen bär sig åt. Sen fann jag mig sitta med en av Colm Toibins texter och känna i djupet av min lässjäl att jag vill inte veta hur han gör. Jag vill bara känna så som han får mig att känna. Så jag skippade inläggsserien.

Det är näst intill omöjligt för mig att välja en av Toibins böcker som favorit, men här har jag ändå valt att lyfta fram hans Marias testamente, som jag skrev såhär om när jag läst den:

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Eftersom jag inte vill analysera hans texter så är det förstås svårt att förklara vad det är som griper mig så mycket i Colm Toibins berättande. Jag tror att det har med ömheten inför det mänskliga att göra, försiktigheten med vilken han håller de människohjärtan han visar fram. Så här förklarade jag min kärlek på Kulturkollo för några år sen:

Vissa kärlekar är svårförklarade och samtidigt lättbegripliga. Du behöver bara läsa något av Colm Tóibín för att förstå att jag blev förälskad i honom, tror jag. Först läste jag hans bok om Maria och trollbands, sen blev det boken om Henry James. Låt mig säga att det är två väldigt olika personer han beskriver, men han gör det så bra att jag känner dem båda. Just den där förmågan han har att gå in i det innersta, när han skriver Jesu moders lidande när hennes son dör för världen får kristendomens innersta en helt ny mening för mig. Den där förmågan att skriva riktiga människor och att göra det också av myter. Det är sånt jag inte kan låta bli att älska.

I höst har jag läst den lilla En lång vinter. En stillsam liten betraktelse av ett utsnitt tid där huvudpersonens hela tillvaro vänds upp och ner, ut och in.

Och så ägnar jag mig just nu åt hans på svenska alldeles färska Nora Webster. Och jag tycker väldigt mycket om Nora, hennes kamp och att jag får småfnissa med henne emellanåt.

Han skriver kvinnor väldigt bra, Maria och Nora är fullkomligt relaterbara mitt i allt det där som inte kan förstås. Vi bär ju inte alla erfarenheten av att ha fött en profet, men vi kan tänka oss och Colm Tóibín visar oss hur. Han skriver barn bra också, som i En lång vinter. Och män. Och så är han väldigt bra på bakomliggande homoerotisk dragning, dess lockelse och skam. Som i En lång vinter och som i Mästaren. Han är väldigt bra helt enkelt, på allt. Och det är därför jag kommer fortsätta tjata hans namn i oktober varje år, tills Svenska Akademien ger honom det där priset som han förtjänat.


Inlägget bygger på två texter, en som publicerades första gången 23 oktober 2015 på Kulturkollo och en kortare boktext publicerad här på bloggen 18 april 2014. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Sagan om Turid

Idag handlar det egentligen om en hel serie böcker, men jag beskriver mitt älsk genom texten om den sista boken i trilogin om Turid – Korpgudinnan. Om de tidigare delarna i serien kan du läsa här: Kungadottern och Krigstid.

Korpgudinnan
Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.


Inlägget publicerades första gången 16 februari 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ormens väg på hälleberget

Dagens bok är fortfarande den allra bästa ljudbok jag någonsin lyssnat på. Den enda som kommer nära är Kapten Nemos bibliotek, också den inläst av författaren, en äldre norrländsk man – jag tror inte att det är en slump.

Ormens väg på hälleberget
När man hör sig själv skrika “gubbjävel” till ingen mitt under promenaden i skogen (tack vårherre för att ingen granne dök upp i närheten och kände sig förorättad!) då vet man att boken man lyssnar på är riktigt, riktigt bra.

Och Ormens väg på hälleberget är mer än bra. Den är en av de största läsupplevelserna, en av de mest omkullkastande och ilskeframkallande böcker jag läst. Och jag har läst en del… Till det är det verkligen ingen picknick i parken så att säga. Mörkret är så oändligt att inte minsta solstrimma lyckas söka sig igenom. Och det är bra det, för så var det. Jag känner igen så mycket från allt det jag tog del av när jag skrev och forskade om kvinnors maktlöshet på den här tiden. Här är det allas (de fattigas, de lite mindre fattigas, de skuldsatta) maktlöshet och Torgny Lindgren visar så förfärligt hemskt hur patriarkatet fångar alla som kommer i dess väg.

Och så har jag lärt mig att det är för såna här böcker som talboken uppfanns. Att höra Torgny Lindgren läsa sin norrländska sorgesång är som balsam för själen samtidigt som det är det som sliter upp såren. Det är så remarkabelt fantastiskt att jag inte finner fler ord.


Inlägget publicerades första gången 23 maj 2016 här på bloggen.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! En mörderska bland oss

Hanna Kent måste ha skrivit En mörderska bland oss direkt till mig. Historisk tid (1800-tal) och en kvinna misstänkt för ett fasansfullt brott. Det är Alias Grace möter Vägen mot Bålberget och det är så väldigt, väldigt bra.

Om någon knackade på min dörr imorgon och erbjöd mig en resa i en tidsmaskin så skulle jag tacka nej, till och med om det var Doktorn från Doctor Who… Med de bilder jag har från mina historikerdagar och som hängiven läsare av historiska romaner skulle jag aldrig i livet vilja leva i någon annan tid, särskilt inte som kvinna. En mördare bland oss visar varför. Dödsdömda Astrid har det naturligtvis förfärligt (slutet är så sjukt trovärdigt och sorgligt skrivet att jag aldrig kommer sluta uppleva det) men det som berör mig mest är de andra. Människorna, de flesta kvinnor, i kretsen kring Astrid den sista tiden och hela livet. Fattigdomen! Eländet! De är så ensamma, fryser så och är så hungriga. Barnen… Gud vad jag inte vill ha det så, och vad jag önskar att det inte vore sant att det var så.

Jag har lite svårt att förklara varför det här är så himla bra men jag hittar lite anteckningar från läsningen (högst ovanligt, jag antecknar nästan aldrig när jag läser): ”Om hur vi dör. Avslutningsscenen. Min bödel-och avrättningsfascination. Aldrig förut har jag läst och känt ren dödsskräck på det här sättet.” Det är några av de saker jag ville prata med er om men jag vet inte hur så vi skippar det.

En mörderska bland oss är väldigt beroendeframkallande, och då är det inte själva mordet som driver på och fascinerar för det har redan skett. Det är relationerna som växer fram mellan människorna instängda i det där köket. Det är Astrids berättelse om livet hon levde innan, det erbarmliga. Det är alla de små detaljerna i det stora, orden, gesterna, broschen. Det är prästen som offrar sig själv, vad blev det av honom efteråt? Vad hände med dem sen?


Inlägget publicerades första gången 19 maj 2014 här på bloggen.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.