I oxögat av Ida Andersen

I Oxögat är en socialrealistisk berättelse om historiskt eländes, elände, något jag som vi alla vet tycker mycket om.

Det är 1740-tal. Sissel har ett gott öga till Eskil som kanske egentligen mest ser till Sissels syster Lovisa, men så går det som det gör och de blir gifta och föräldrar och skapar sig ett liv i den egna stugan som Eskil timrat. Eskil sliter på bygget, det som ska bli glasbruket Kosta, och Sissel sköter allt som ska skötas hemmavid. De har det bra samma, men de träter också vildsint, inte minst om hur man är gudaktig och vem man får ta hjälp av.

När jag nu beskriver vad boken handlar om så inser jag att jag på ytan ritat upp alla de viktiga linjerna. Det händer inte oerhört mycket i den här boken, och ändå händer livet. Så som det är, vardagligt, litet, fult och fullkomligt underbart.

Jag tycker om hur Ida Andersen skapar dessa människor, hur hon gör språket ålderdomligt men främst så väldigt mycket till deras.

I OXÖGAT
Författare: Ida Andersen
Förlag: Polaris (2019)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…, I hyllan.

En oemotståndlig frestelse av Julia Quinn

Ja det stämmer mycket bra att jag sagt mig ha övergett den här serien, men så anlände den biblioteket utan att någon köade och då var jag ju faktiskt tvungen att kliva in, eller hur?

En oemotståndlig frestelse handlar om Fransesca Bridgerton som gifter sig lyckligt och blir grevinna. Det sker lite utanför bild innan boken börjar. Sen blir hon hastigt och oerhört traumatiskt änka och hennes enda vän, Michael som är makens kusin, sticker till Indien. Det kan ju tyckas okänsligt, men sanningen är ju förstås den att Michael är dödligt kär i Fransesca och nu håller han på att förgås av skuldkänslor.

Det går ju som det går förstås, det gör ju det i de här böckerna. Var det värt att läsa en ny Bridgerton då? Jomen det här var mycket bättre än de föregående två delarna i serien. Det är inte som när det är som bäst, men det är helt ok för en grå helgeftermiddag.

EN OEMOTSTÅNDLIG FRESTELSE
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads by Forum (2010)
Översättare: Maja Willander, originaltitel: When he was wicked
Sjätte delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri.

Bara bra böcker! Den makalösa trilogin

Jag är tacksam över att leva i en tid där Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell finns, men jag vet inte om jag ens nu, efter omläsning av de två första delarna och en djupdykning ner i The mirror and the light vet vad det är hon gör. Men jag gör ändå ett litet försök att förstå:

Först. Jag har bara Wolf hall, För in de döda och Spegeln och ljuset att utgå ifrån. Jag har inte läst annat än hennes självbiografi utöver dem (jo jag försökte mig på Flood flera gånger efter Wolf hall, men den var så sjukt seg och trist att jag faktiskt somnade ifrån den, jag kom aldrig särskilt långt).

Hon låter oss lära känna karaktärerna väldigt långsamt och de är inte opålitliga, men mycket svåra att lära känna. Thomas Cromwell är huvudpersonen och den som ser och berättar för oss (eller egentligen den som det berättas genom) och grejen med honom är att han upptäcker och ser och lär sig efterhand. Samtidigt med läsaren. Det är genialt och kan jag tänka mig helt omöjligt att skriva för en normal människa…

Det här med att föra läsaren med i Cromwells tankegångar gör ju också att vi undanhålles från hela bilden, det finns alltid något nytt att upptäcka och ett utrymme för att bli lurad eller dra fel slutsatser. På så sätt blir vi en del av Cromwells tankevärld och djupt insyltade i det som händer i hans närhet. Det är helt fantastiskt och förödande när det handlar om en karaktär som beslutar, ljuger, mördar och avrättar sina fiender och som en dag också själv ska kliva upp på schavotten.

En annan nyckel tror jag att det vardagliga är. Minnen vävs in i nuet, bestyren i köket är lika viktiga som riksangelägenheter, hur ljuset faller in genom ett fönster fångar Cromwells och mitt intresse.

Sen är det språket förstås. Mantels språk i de här böckerna är speciellt, det är ett Cromwellspråk, en sorts eget språk för en egen människa. På något sätt skapar detta språk en känsla för tid och den öppnar för att jag som läsare ska ge berättelsen tid. Det är ganska ofta som jag tänker på den där boken med hittepåspråket (The Wake av Paul Kingsnorth) som jag inte lyckats släppa. Det är där jag tänker att Hilary Mantel lagt sin energi, det är också språket som skapar förutsättningarna för att föra fram Cromwell och visa vem han är. Där någonstans landar jag, i Hilary Mantels säregna språk som skapar en känsla, en tid, ett skeende som känns på riktigt.

Jag ägnade hela långa sommaren 2020 åt att gömma mig i Hilary Mantels Cromwell-värld, om du missade det finns alla inlägg här.


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Marias testamente

I somras funderade jag på en inläggsserie där jag tänkte kring hur riktigt bra författare egentligen bär sig åt. Sen fann jag mig sitta med en av Colm Toibins texter och känna i djupet av min lässjäl att jag vill inte veta hur han gör. Jag vill bara känna så som han får mig att känna. Så jag skippade inläggsserien.

Det är näst intill omöjligt för mig att välja en av Toibins böcker som favorit, men här har jag ändå valt att lyfta fram hans Marias testamente, som jag skrev såhär om när jag läst den:

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Eftersom jag inte vill analysera hans texter så är det förstås svårt att förklara vad det är som griper mig så mycket i Colm Toibins berättande. Jag tror att det har med ömheten inför det mänskliga att göra, försiktigheten med vilken han håller de människohjärtan han visar fram. Så här förklarade jag min kärlek på Kulturkollo för några år sen:

Vissa kärlekar är svårförklarade och samtidigt lättbegripliga. Du behöver bara läsa något av Colm Tóibín för att förstå att jag blev förälskad i honom, tror jag. Först läste jag hans bok om Maria och trollbands, sen blev det boken om Henry James. Låt mig säga att det är två väldigt olika personer han beskriver, men han gör det så bra att jag känner dem båda. Just den där förmågan han har att gå in i det innersta, när han skriver Jesu moders lidande när hennes son dör för världen får kristendomens innersta en helt ny mening för mig. Den där förmågan att skriva riktiga människor och att göra det också av myter. Det är sånt jag inte kan låta bli att älska.

I höst har jag läst den lilla En lång vinter. En stillsam liten betraktelse av ett utsnitt tid där huvudpersonens hela tillvaro vänds upp och ner, ut och in.

Och så ägnar jag mig just nu åt hans på svenska alldeles färska Nora Webster. Och jag tycker väldigt mycket om Nora, hennes kamp och att jag får småfnissa med henne emellanåt.

Han skriver kvinnor väldigt bra, Maria och Nora är fullkomligt relaterbara mitt i allt det där som inte kan förstås. Vi bär ju inte alla erfarenheten av att ha fött en profet, men vi kan tänka oss och Colm Tóibín visar oss hur. Han skriver barn bra också, som i En lång vinter. Och män. Och så är han väldigt bra på bakomliggande homoerotisk dragning, dess lockelse och skam. Som i En lång vinter och som i Mästaren. Han är väldigt bra helt enkelt, på allt. Och det är därför jag kommer fortsätta tjata hans namn i oktober varje år, tills Svenska Akademien ger honom det där priset som han förtjänat.


Inlägget bygger på två texter, en som publicerades första gången 23 oktober 2015 på Kulturkollo och en kortare boktext publicerad här på bloggen 18 april 2014. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Sagan om Turid

Idag handlar det egentligen om en hel serie böcker, men jag beskriver mitt älsk genom texten om den sista boken i trilogin om Turid – Korpgudinnan. Om de tidigare delarna i serien kan du läsa här: Kungadottern och Krigstid.

Korpgudinnan
Jag kan inte bestämma mig för om jag älskar den här boken väldigt mycket eller väldigt, väldigt mycket. Det som får mig att vackla är den där känslan jag fick flera gånger under läsningen, där jag ville skrika ”Stopp, berätta mer”. Det händer så mycket i Korpgudinnan, på ett sätt långsamt, på ett sätt svishande fort. Jag vill fördjupa mig i vissa människor och händelser och ibland känner jag att jag skulle tyckt om boken ännu mer om jag fått det. Men samtidigt gillar jag det ju, att få följa med Turid på ett turidskt sätt, hon är ju sån, berättar inte allt, låter oss tänka själva. Jag älskar att få bli litad på och tänka själv. Så ändå tror jag att jag bestämmer mig för att jag tycker mycket, mycket, mycket om den här boken just för att den är som den är.

Den Turid vi lämnar i slutet av den här boken är en annan Turid än den vi mötte på första sidan i Kungadottern, och ändå inte förstås, hon är samma Turid men mycket mycket äldre. Jag skulle kunna säga så mycket om allt jag gillar med de här böckerna – tankarna om andlighet, relationerna, människorna som fått växa, diskussionen om manlighetsideal, skildringen av kärlek, Turid… Men jag stoppar nog här. Jag kommer sakna Turid.

Jag slutar med att konstatera att det finns mycket som är tungt att läsa i Korpgudinnan, visst så hemskt att jag aktivt förtränger det faktiskt. Men det som fick mig att storgråta på riktigt var epilogen, tillbakablicken på ett rikt liv och framåtblicken på återseenden. Då grät jag över de som försvann redan tidigt, de Turid inte alltid kom överens med men som hon över tidens gång förstått var de viktigaste i livet. Den beskrivningen av kärlek är kanske det jag tycker allra mest om i de här böckerna.


Inlägget publicerades första gången 16 februari 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Ormens väg på hälleberget

Dagens bok är fortfarande den allra bästa ljudbok jag någonsin lyssnat på. Den enda som kommer nära är Kapten Nemos bibliotek, också den inläst av författaren, en äldre norrländsk man – jag tror inte att det är en slump.

Ormens väg på hälleberget
När man hör sig själv skrika “gubbjävel” till ingen mitt under promenaden i skogen (tack vårherre för att ingen granne dök upp i närheten och kände sig förorättad!) då vet man att boken man lyssnar på är riktigt, riktigt bra.

Och Ormens väg på hälleberget är mer än bra. Den är en av de största läsupplevelserna, en av de mest omkullkastande och ilskeframkallande böcker jag läst. Och jag har läst en del… Till det är det verkligen ingen picknick i parken så att säga. Mörkret är så oändligt att inte minsta solstrimma lyckas söka sig igenom. Och det är bra det, för så var det. Jag känner igen så mycket från allt det jag tog del av när jag skrev och forskade om kvinnors maktlöshet på den här tiden. Här är det allas (de fattigas, de lite mindre fattigas, de skuldsatta) maktlöshet och Torgny Lindgren visar så förfärligt hemskt hur patriarkatet fångar alla som kommer i dess väg.

Och så har jag lärt mig att det är för såna här böcker som talboken uppfanns. Att höra Torgny Lindgren läsa sin norrländska sorgesång är som balsam för själen samtidigt som det är det som sliter upp såren. Det är så remarkabelt fantastiskt att jag inte finner fler ord.


Inlägget publicerades första gången 23 maj 2016 här på bloggen.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! En mörderska bland oss

Hanna Kent måste ha skrivit En mörderska bland oss direkt till mig. Historisk tid (1800-tal) och en kvinna misstänkt för ett fasansfullt brott. Det är Alias Grace möter Vägen mot Bålberget och det är så väldigt, väldigt bra.

Om någon knackade på min dörr imorgon och erbjöd mig en resa i en tidsmaskin så skulle jag tacka nej, till och med om det var Doktorn från Doctor Who… Med de bilder jag har från mina historikerdagar och som hängiven läsare av historiska romaner skulle jag aldrig i livet vilja leva i någon annan tid, särskilt inte som kvinna. En mördare bland oss visar varför. Dödsdömda Astrid har det naturligtvis förfärligt (slutet är så sjukt trovärdigt och sorgligt skrivet att jag aldrig kommer sluta uppleva det) men det som berör mig mest är de andra. Människorna, de flesta kvinnor, i kretsen kring Astrid den sista tiden och hela livet. Fattigdomen! Eländet! De är så ensamma, fryser så och är så hungriga. Barnen… Gud vad jag inte vill ha det så, och vad jag önskar att det inte vore sant att det var så.

Jag har lite svårt att förklara varför det här är så himla bra men jag hittar lite anteckningar från läsningen (högst ovanligt, jag antecknar nästan aldrig när jag läser): ”Om hur vi dör. Avslutningsscenen. Min bödel-och avrättningsfascination. Aldrig förut har jag läst och känt ren dödsskräck på det här sättet.” Det är några av de saker jag ville prata med er om men jag vet inte hur så vi skippar det.

En mörderska bland oss är väldigt beroendeframkallande, och då är det inte själva mordet som driver på och fascinerar för det har redan skett. Det är relationerna som växer fram mellan människorna instängda i det där köket. Det är Astrids berättelse om livet hon levde innan, det erbarmliga. Det är alla de små detaljerna i det stora, orden, gesterna, broschen. Det är prästen som offrar sig själv, vad blev det av honom efteråt? Vad hände med dem sen?


Inlägget publicerades första gången 19 maj 2014 här på bloggen.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Alias Grace

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra. Såhär skrev jag om den när det begav sig:

Margaret Atwood har länge varit en författare som jag velat stifta närmare bekantskap med och Alias Grace kändes som en bra ingång av många anledningar. Först och främst är det en historisk roman som utspelar sig under 1800-talets andra halva och det är ju något jag sen länge hyser en särskild kärlek till. Huvudkaraktären är dessutom en kvinna som anklagas för ett fasansfullt brott och tvingas leva större delen av sitt liv i fängelse vilket knyter an till mitt särskilda privata och yrkesmässiga historieintresseområde.

Som vanligt har jag svårt att formulera mig kring en (i min mening) fulländad bok. Atwood har skapat fantastiska karaktärer och skrivit en djupt intressant, uppslukande och obehaglig bok. Grace är empativäckande såväl som skrämmande, läkaren som lockar fram och avhör hennes historia är tålmodigt intresserad men samtidigt drunknande i sitt eget kvinnoförakt. Ingenting är enkelt, ingen är ond eller god och världen är precis så komplicerad som världen är. Och jag älskar det verkligen! Särskilt förtjust är jag i alla lösa trådar som inte binds ihop på slutet. Gåtan får aldrig sin lösning eftersom gåtor i verkliga livet sällan får det. Det är en verklighetsuppfattning som jag tycker väldigt mycket om.

Sen finns det en tv-serie också och den är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. Det är också en ögonöppnare käftsmäll som ställer frågan hur långt vi kommit och om vi kanske på vissa områden börjar röra oss åt fel håll igen…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.


Den här texten bygger på två inlägg ett från 2011 om boken och ett från 2017 om tv-serien.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Tiden är inte än

Det går inte att komma ifrån att saker förändras, som världar till exempel vilket jag skriver om i boktexten här nedan. Jag har tidigare varit en hängiven och kusligt förälskad läsare av pestlitteratur, böcker om farsoter. Nu blir jag hjärtnupen när jag stöter på en pestloppa på en råtta i Hamnet. Det kanske blir annorlunda när den här pandemin lugnar sig, men jag misstänker att det inte är så. Det man känner och har upplevt känner man och har upplevt. Kanske är min tid med pestböckerna över och då får det vara så. Jag är oerhört glad att jag hann läsa Elin Boardys fantastiskt fina och sorgliga Tiden är inte än först. Jag rekommenderar den till alla som inte är lika känsliga som jag, den innehåller så oerhört mycket mer än pest.

När världen förändras
Att förändra världen är en sak, svår sak, viktig sak. Men tänk när världen förändras inför och runt en. När riktigt stora omvälvningar drabbar, som krig, naturkatastrofer och sjukdomsutbrott. Eller digerdöden. I Elin Boardys senaste roman, Tiden är inte än, är det digerdöden som drabbar. Som tvingar människor att förändra om inte hela världen så i alla fall sin egen.

I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.

Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.

En av mina bästa delar av boken är den med tiden. Hur då och sen och nu vävs ihop, knyts ihop i trådar som inte kan trasslas isär för att de är ett och detsamma. Det fascinerar och slänger mig ut i tankar om stora, stora saker.

Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.

I Tiden är inte än blir också det allra mest absurda vardag och norm till slut. Ganska snabbt. Så som det är. Det är något att minnas, i dagar som dessa.


Inlägget publicerades första gången 23 mars 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Barabbas

Det här inlägget handlar om en av de böcker som talat tydligast till mig, som dröjt sig kvar och som verkligen förändrat mitt sätt att se på mig själv, min mänsklighet och min tro. Jag kan inte egentligen förklara, men när Pär Lagerkvist kommer nära så kryper han inombords på ett sätt jag inte kan värja mig mot. För mig är Barabbas den ultimata betraktelsen över vad det är att vara människa. Det där eviga tvivlet och sökandet… Det är småttigt och svindlande vackert.

Barabbas
Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot?

När jag var yngre, från barndomen och fram tills jag var kanske 23 var jag ganska övertygad och trygg i en tro, en övertygelse om att det fanns något som såg efter mig. Sen gick jag igenom en förlust och en sorg och upplevde nästan rent fysiskt hur den där kraften som jag känt vid min sida så många år släppte min hand och lämnade mig helt ensam. Det är en upplevelse som gjort mig arg många gånger, och ledsen men som nuförtiden mest av allt får mig att gärna brottas med mina tvivel, att resonera om den tro jag hade och inte längre har. Lagerkvist lyckas på ett fantastiskt sätt stoppa in alla mina tvivel och hela världens tvivel inför det gudomliga (hur ska vi någonsin kunna förstå något så stort, jag tror inte vi är ämnade att veta) i Barabbas (i människan och boken).

Jag älskar den här boken och skulle rekommendera den till alla som någon gång fascinerats av tro (kristen eller annan), det här är en bok som i grund och botten handlar om just det och vad tron gör och inte gör med människor.


Boken läste jag 2012, men det här inlägget publicerades första gången 8 juli 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.