Historiska romaner

Den som är en van läsare här vet att jag gärna brer ut mig i mina boktexter och att böcker då kan komma i skymundan. Jag är nog sorgligt nog lite sådan i vanliga livet också, att jag tar andras upplevelser och speglar mina, men där kämpar jag ändå emot impulsen och lyckas för det mesta numera. Här på bloggen brukar jag inte ens försöka gå emot det där, men just idag, med den här boken blir jag nog tvungen att göra lite våld på min benägenhet att ta över. Ett lyckligare år är viktigare än min berättelse.

Ett lyckligare år är en förunderlig berättelse och jag tror inte att någon annan skulle kunna skriva den än Jonas Gardell. Det är en roman men den är ömsom predikande, ömsom undervisande. Ibland är den sentimental, ibland stenhård. Ibland berättas allt, ibland blixtexponeras en bild som läsaren sedan blir helt ensam med. Ingen annan. Jag älskar att Jonas Gardell har den rösten. Att han tagit på sig att berätta historien om kampen för de homosexuellas rätt till rätt, frihet och kärlek.

Vi lär känna Pontus Wikner som på sent 1800-tal kämpar med sin gud och med ett samhälle som inte ens har ord för den han är (den detaljen är förkrossande, att det inte existerar begrepp, inte ens nedsättande…). Vi lär känna Ronny, Vanja och Kerstin i Örebro på 1970-talet när de startar kamporganisation för att få leva i sin kärlek. Hundra år emellan och allt skiljer samtidigt som väldigt lite skiljer.

Om jag ska släppa in mig själv lite så här mot slutet så vill jag få sagt att Jonas Gardell en gång i tiden inte räddade mitt liv, men hjälpte mig att själv göra det. Det har med ensamheten att göra. Den som löper genom hela hans författarskap och som i Ett lyckligare år är så stark att den rör vid minnen av hur det var. Jag är heterosexuell och kvinna och jag har länge undrat över vad det var som berörde mig så starkt med Jonas Gardell redan som tonåring eller just som tonåring. Nu förstår jag. Den ensamhet Pontus Wikner och de andra erfar i Ett lyckligare år kan drabba en av olika anledningar men den ser likadan ut. Därför har jag kunnat förstå alla de människor Jonas Gardell beskrivit, på djupet, i hjärtat. Jonas Gardell är en predikant (vilket passade mig bra i tonåren för jag var troende då), en predikant med ett kärleksbudskap och en människa som förstår och ser ensamhet. Det jag lärde mig och som jag tror att vi är många som lärt oss av Jonas är att jag är sedd och älskad också i min ensamhet. Min existens har ett värde. I stunder när ingen annan och inte ens jag själv riktigt har trott på det så har jag litat på att det Jonas berättat för mig är sant.

Jaja, jag tog över här också. Så får det vara. Jonas Gardell har skrivit en säregen, förstås viktig, men framförallt tänkvärd bok i en tid där alla backlasher verkar vara möjliga. Är det något jag lärt mig de senaste åren så är det hur allt hat och förtryck går hand i hand. Där någon hatar transpersoner hatar någon snart homosexuella hatar någon snart kvinnor förbjuder man aborter avrättar man oliktänkande skjuter man barn. Därför måste vi andra kroka arm och älska istället, det där gardellska kärleksbudskapet sitter djupt i mig. Kampen går vidare oavsett om vi trodde och ville att det skulle vara avklarat för länge sen. Kampen går vidare och vi måste alla utkämpa den. Till exempel när vi bestämmer hur vi ska rösta om några veckor.

Om boken

Titel: Ett lyckligare år
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts (2021)