Hamnet av Maggie O´Farrell

Först av allt ska konstateras att Hamnet är Maggie O’Farrells mästerverk, det är en fantastisk roman och den tog nästan kål på mig.

Jag började läsa Hamnet i maj, juni någon gång, men tog sen en paus eftersom jag snabbt insåg att den inte gjorde sig som parallelläsning till The mirror and the light, en historisk eländesroman åt gången räcker… Sen blev jag färdig med Cromwell i juli och kunde ta mig an O’Farrells bok. Och herregud…

Hamnet är berättelsen om pojken med det namnet och om hans systrar Judith och Susanna, om mormor Mary och pappan som inte får något namn men som blir den som skriver kända pjäser och till slut ska odödliggöra pojken med en tragedi i hans namn. Allra mest handlar det dock om Agnes (vi känner henne som Anne), Hamnet mamma och en huvudperson i sin egen rätt.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen, den är sirlig och fantastisk, den ska upplevas. Men jag vill säga ändå, som en varning att det finns pest här, noggrant beskriven pest och dess smittvägar. Barn dör här och de sörjs och det är fasansfullt realistiskt. Jag har gråtit ögonen ur mig några gånger och kämpat med en allmän sorgkänsla som inte alls varit lätt att bära. Hamnet ställer en inför de viktiga frågorna, de stora, hemska, djupa frågorna. Den gör ont och den kan förändra livet och känslan för livet. Men man måste vara beredd på det, om inte kan det bli mer smärtsamt än man anar. Så läs Hamnet för allt i världen, gör verkligen det, men tänk lite över när du är redo för den.

HAMNET
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Tinder press (2020). Boken kommer snart ut på svenska på Etta förlag Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

The mirror and the light av Hilary Mantel

Jag har hört om människor som undvikit wikipediasidor under de elva år som den här serien ”pågått”, för att de inte ska råka få veta vad som ska hända Cromwell. För mig har det aldrig varit ett problem att jag från början hade händelseförloppet rätt klart för mig, men jag är å andra sidan väldigt okänslig för sånt. För er som eventuellt inte vet varthän det barkar och hur så utfärdar jag här en SPOILERVARNING för boktexten nedan.

Ganska sent på kvällen den 23 juli 2020 läste jag ut boken om Thomas Cromwell, jag följde honom hela vägen till slutet förmiddagen den 28 juli 1540. Och jag är fortfarande så väldigt ledsen, och tacksam.

The mirror and the light kan förstås inte förstås eller värderas utan de två första böckerna i trilogin. Wolf hall och Bring up the bodies är inte bara delar av en trilogi utan av en treenighet. Det är naturligtvis ingen liten investering av tid och ork och läslust man gör när man ger sig in i en nästan två tusen sidor lång bekantskap med en man som tidigare aldrig framstått som något annat än makthungrig och omänsklig. Det är så värt det. Thomas Cromwell är makthungrig, men han är också maktlös och han är framförallt väldigt, väldigt mänsklig. Jag känner igen mig i honom och honom i mig och det är förfärligt, och underbart.

De här böckerna är skrivna för mig, eller för någon som mig. Jag älskar historiska romaner och har ett särskilt intresse för den här delen av Tudor-tiden. Jag skrev min avhandling kring tankar om vad makt (och maktlöshet) är och gör med människor och jag är intresserad av frågor om klass och politik. Allt det där och en glimrande prosa får jag av Hilary Mantel i de här romanerna och jag är så tacksam över att leva och läsa i en tid där de här böckerna finns.

Om Thomas Cromwell som människa kan jag inte säga mycket, han måste läsas. Men han är fånge (också långt, långt innan han blir det fysiskt), han förändras. I The mirror and the light blir han mer och mer aggressiv, han säger inte mycket, men han tänker och han finner nöje i våldsamma fantasier. Han är makthungrig och liksom maktförvirrad, som om han verkligen tror att kungen ska kunna säkra hans position för evigt, göra honom till tronföljare. Men det är förstås inte som han tror eller som han blir. Det är sån han alltid varit och det förstärks av en skräck så svart att den är svår att bevittna och genom boken dela. Thomas Cromwell vet hur det kommer sluta, också när han står där på toppen. Han vet vad som finns på andra sidan krönet, att han gått för långt genom att få allt, att alla de gamla familjerna och anorna kommer ta varje chans att hugga och när dammet lagt sig finns ingenting av det han byggt upp kvar eftersom han egentligen inte är någon. Och kungen kan han förstås inte lita på. Just det är det enda jag inte är riktigt säker på om han begriper. Thomas Cromwell är en fånge i den han är och det han gjort, han är en fånge i sitt eget huvud eftersom han inte har någon egentlig riktning. När han hämnats Wolsey vet han inte var han ska ta vägen och när han inser att det kanske inte var därför han gjorde det och det kanske var annat han skulle gjort istället, då rasar han ihop.

The mirror and the light är en meditativ bok där mycket händer men långsamt. Det är en mycket tung, mörk och svår bok att läsa och bära med sig. De sista femtio sidorna och de sista dagarna lämnar spår. Jag kommer nog aldrig glömma dem helt. Jag kommer aldrig glömma den här trilogin och hur mycket jag älskar den, rakt igenom. Jag kommer förstås inte försöka glömma. Thomas Cromwell i all sin skruttighet är inklistrad i mitt hjärta, och inte egentligen för den han var utan för den jag långsamt förstod att han var och den han lät mig se att jag var. Pretto? Javisst, jag kostar på mig det. Jag har ändå gett upp det där med att skriva en rättvisande text om den här boken, det blev vad det blev.

THE MIRROR AND THE LIGHT
Författare: Hilary Mantel
Förlag: 4th Estate (2020), boken kommer ut på svenska i dagarna, hos Weyler förlag med titeln Spegeln och ljuset.
Sista delen i trilogin om Thomas Cromwell, föregås av Wolf hall och Bring up the bodies
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Cromwell-tisdag: Djupt in i mörkret

Efter några veckor av långsamläsning på grund av trötthet så är jag nu inne i en intensiv The Mirror and the light-läsning. Jag läser och när jag inte gör det så längtar jag.

Jag vill inte säga så mycket just nu, jag vill bara läsa, men det jag tycker om och inte tycker om allra mest är hur mörkt och tungt det är också innan det blir det. Thomas Cromwell omger sig med spöken av dem han förlorat, men också av dem han berövat livet. Trots att han förnekat sin del i det börjar han redan när det fortfarande går bra för honom erkänna för sig själv att det var en hämnd, att det var han som drev på. Och han börjar ifrågasätta hela grunden för sin existens. Det är så förfärligt tungt att följa med in i, och det är så fantastiskt bra skrivet.

Nu lämnar jag dig här och återvänder till läsningen. Äntligen.

Oväsen i Älvdalen av Annika Andebark

Tro mig när jag säger att jag vet hur svårt det är att göra liv av gamla rättegångsprotokoll. Jag ägnade år åt det när jag skrev min avhandling och beundrar verkligen hur Annika Andebark gör just det i Oväsen i Älvdalen. Särskilt mycket beundrar jag hur hon lyckas spränga in själva dokumenten utan att det bromsar upp berättelsen. Jag är också lite avundsjuk…

Oväsen i Älvdalen är väldigt välskriven och jag blir glad över att författaren valt att hålla nere sidantalet, hon hade kunnat bre ut sig flera hundra sidor till, men jag tror att det hade kunnat bli blekt och utspätt då. Nu är det ständigt intensivt och spänningen inom huvudpersonerna och runtomkring fångas mycket väl.

Användandet av domboksprotokollen ger en känsla av sanning, men jag tycker att den allra största behållningen är den trovärdiga skildringen av Marits och Annas inre upplevelse av skeendet. Som historiker får man tyvärr inte mycket utlopp för hur man lever sig in i människornas upplevelse av det som hänt, det är verkligen den historiska romanens fördel.

Det kommer fler böcker i denna serie och jag kommer absolut läsa vidare, men Oväsen i Älvdalen kan med fördel läsas redan nu, den är inte på något sätt beroende av någon fortsättning. Den står på egna ben.

OVÄSEN I ÄLVDALEN
Författare: Annika Andebark
Förlag: Hoi förlag (2020)
Första boken i trilogin Eldarna
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

En oundviklig längtan av Julia Quinn

Titlarna på böckerna flyter rätt mycket ihop i den här serien och det gör i ärlighetens namn böckerna i sig också. Men den här boken står ut lite på det dåliga sättet, jag tycker lite mindre om den än de övriga. Kanske är det för att jag läst tre tidigare böcker om familjen Bridgerton. Kanske är jag lite trött på alla gnälliga, priviligierade karlar och möjligen blev det tillslut för mycket för mig med det obligatoriska samlaget medelst fånigt prat och upprätthållande av myten om mödomshinnan. Jag vet inte, men jag tycker att Penelope förtjänar bättre än Colin, hur snäll hon än tycker att han är och hur konstnärlig i lönn han än må vara. I verkligheten skulle man ju inte stå ut med karln och alla hans utbrott och hans ständiga lösning att beskydda. Njäe.

Nej, jag avskyr det inte, men jag hoppas på betydligt mer och bättre från nästa bok i serien, och den måste väl ha en av systrarna Bridgerton i huvudrollen? Med undantag möjligen för Benedict så föredrar jag alltid kvinnorna före männen i familjen.

EN OUNDVIKLIG LÄNGTAN
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2020)
Översättare: Anna Thuresson, originaltitel: Romancing mr Bridgerton
Fjärde delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet.
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

En förtrollande hemlighet av Julia Quinn

Det finns inte så mycket att säga om just den här boken eller serien den ingår i förutom att det är väldigt avkopplande och trevligt lässällskap. Jag tycker rätt rejält mycket om familjen Bridgerton och längtar svårt efter när jag ska få se tv-serien om dem på Netflix.

Tredje boken i serien heter En förtrollande hemlighet (och ja, titlarna är omöjliga att hålla i minnet eller skilja åt, men det får jag väl leva med) och hemligheten tillhör Sophie och hålls borta från Benedict som är dramats huvudsakliga Bridgerton. De möts först på en mycket hemlighetsfull maskeradbal och sedan igen under mycket annorlunda omständigheter. Tycke uppstår förstås, men hemligheter och annat ligger som hinder i vägen. Ett tag.

Jag gillar det här för vad det är, ypperlig världsfrånvänd avkoppling av yttersta klass. Jag håller tummarna för att Julia Quinn aldrig ska få slut på syskon att gifta bort.

EN FÖRTROLLANDE HEMLIGHET
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2019)
Översättare: Anna Thuresson, originaltitel: An Offer from a Gentleman
Tredje delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes

Det finns författare som hyllas väldigt mycket och som jag inte riktigt ser storheten med, förstås. Alla kan ju inte tycka lika liksom. Jojo Moyes är en sådan författare. Visst tyckte jag att Etthundra mil var mysig, men den där Livet efter dig ska vi nog inte tala om för den gillade jag inte alls. Snarare tvärtom faktiskt.

Så hennes nya, Bergens stjärnor, stod inför en liten uppförsbacke kan man säga. Men den hade lovord från folk jag lyssnar på och den hade bibliotekarier. Och tack och lov så gillar jag den. Inte omåttligt, men här finns ingredienserna till en riktigt fin avkopplingsläsning. Den har historisk tid, en lockande och mystisk vildmarksmiljö. Den har dåliga fruntimmer och snälla karlar, och vidriga karlar. Och så finns där svärta som väger upp och tippar över i relation till feelgoodet.

Det är faktiskt inte biblioteket och böckerna jag gillar bäst här, det är istället systerskapet och vänskapen som växer fram mellan kvinnorna. Engagemanget för varandra och trakten. Det är väldigt fint att få läsa om.

BERGENS STJÄRNOR
Författare: Jojo Moyes
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Helen Ljungmark, originaltitel: The giver of stars
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna

En oväntad förälskelse av Julia Quinn

En mörk, småtrist och småregnig lördag när ingenting annat finns att göra än att försjunka i något riktigt världsfrånvänt, då finns det inget bättre än att besöka familjen Bridgerton igen. Den här gången, i bok nummer 2 (av 8) är det den äldste av dem, han som ärvt allt, Anthony Bridgerton som ska finna kärlek och livslång lycka. Fast han vill inte bli kär förstås, han har fått konstigheter (som jag inte riktigt köper, men det gör inget, det är mycket man inte köper i såna här böcker) på hjärnan och bestämt sig för hur allt ska vara och bli. Sen träffar han Kate. Förstås.

Jag störde mig supermycket på Anthony i första boken, han var en sån där överbeskyddande storebror som man kommer undan med i såna här böcker, men som man nog inte borde komma undan med i ens såna här böcker. Han skulle duellera och höll på. Här är han en annan, tack och lov, troligen för att han finner sin överkvinna i Kate. Och jag älskar Kate. Hon tar ingen skit och hon är ändå ingen sån där konventionsbrytare för sakens skull, hon har vara starka åsikter.

Det finns mycket att gilla i det här om man är ute efter en avkopplande läsning. Familjen är ett nöje att hänga med, deras kärleksfulla bråk och deras oreserverade kärlek för varandra är oemotståndligt. Jag kommer förstås läsa vidare i serien när jag känner att jag behöver avkopplingen, och så ser jag fram emot tv-serien. Väldigt mycket ser jag fram emot tv-serien.

EN OVÄNTAD FÖRÄLSKELSE
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2019)
Översättare: Anna Thuresson
Andra delen i serien om syskonen Bridgerton, första delen heter The duke and I (En annorlunda allians på svenska)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Häxorna av Elisabeth Östnäs

Jag var inte ens nervös när jag började läsa Häxorna, Elisabeth Östnäs är en författare jag vet att jag kan lita på, efter Feberflickan och berättelsen om Turid så vet jag det.

Häxorna är berättelsen om de utstötta, de som bor vid sidan av byn men ändå kallas in när hjälpen behövs. Det är Karna som bär klokskapet och arvet och så är det hennes systerdöttrar Isabella och Annis som bär ilska och drömmar och lust. Sånt som är livsfarligt på tidigt 1700-tal. Och så kommer pesten…

Jag älskar historiska romaner, jag älskar berättelser om kvinnor i historiska tider och jag älskar framförallt pestskildringar. Jag är dessutom väldigt svag för karaktärer med fel och brister, kärlek som ser ut på oväntade sätt och systerskap. Och när Elisabeth Östnäs dessutom skriver bättre, varje ord känns välavvägt, och grymmare än någonsin, då blir det väldigt, väldigt bra.

HÄXORNA
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Forum (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver

Först av allt. Det är omöjligt att läsa något av Michelle Paver och inte jämföra med hennes Evig natt och det är omöjligt att i den jämförelsen inte förfördela den bok som inte är Evig natt. Men. Det är inte nödvändigt en dålig sak. Evig natt är så till den grad bra och fantastiskt skrämmande att jag fortfarande sju år efter att jag läste den känner den rena skräcken kräla längs ryggraden när jag kommer att tänka på den. Det räcker gott med en sån bok.

Jag är ambivalent inför Skräcken på Wakenhyrst. Den drog till sist in mig i en hissnande historia om sånt jag inte kan säga så mycket om för att inte förstöra för den som inte läst boken, men som är väldigt intressanta, tänkvärda och obehagliga. Men det tog väldigt lång tid, kanske 100 sidor, innan jag uppnådde det där ”måste läsa vidare”-stadiet. Och hade jag inte läst hennes tidigare böcker hade jag kanske inte släpat mig fram till vändpunkten.

Jag tycker också att slutet är lite sådär. Det finns moment där som jag önskar hade fått mer plats. Jag hade också velat veta ännu mer om Maud, huvudpersonens, tankar efter att fadern gjorde det han gjorde (mördade till synes urskiljningslöst). Skuld och skam antyds, men om det hade gåtts på djupet med det så tror jag att Skräcken på Wakenhyrst hade lämnat mer i mitt läsminne. Nu är det en bok jag hade mysrysligt sällskap av några dagar, men det stör mig lite att jag ser ett embryo till en riktigt oroande saga som aldrig fick bli.

SKRÄCKEN PÅ WAKENHYRST
Författare: Michelle Paver
Förlag: Bokförlaget Semic (2019)
Översättare: Camilla Jansson, originaltitel: Wakenhyrst
Boken kan du köpa här eller här.