Petite av Edward Carey

Petite är en säregen bok om en säregen människa och ett säreget levnadsöde.

Marie blir tidigt faderlös och hamnar hos snälle men veke läkaren Curtius som tillverkar kroppsdelar och inälvor i vax. De flyr hans skulder och hamnar i Paris där de slår sig på att göra vaxversioner av hela människor. Marie lever i djupaste armod och i ett klädskåp i Versailles, hon älskar, hatar, förlorar allt och gifter sig till slut med en medborgare Tussaud.

Berättelsen om kvinnan som en gång ska grunda världens mest kända vaxkabinett är sann och påhittad och jag vill inte ta reda på vad som är vad. Det spelar ingen roll. Marie, Petite är sann och så oändligt fascinerande. Allra mest tycker jag om hur revolution och skräckvälde skildras från mitt inuti och i periferin samtidigt. Petite befinner sig i händelsernas centrum, känner de som dödas och de som dödar, men ändå är allt henne främmande. Som det måste ha varit.

Petite är en helt egen sorts roman, unik. Vackert illustrerad är den också, av Marie genom författaren själv. Jag tror att det här är den sortens roman som kommer fortsätta växa i mitt läsminne länge, kanske blir vi aldrig riktigt klara med varandra.

PETITE
Författare: Edward Carey
Förlag: Etta (2020)
Översättare: Helen Sonehag, originaltitel: Little
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Jul i krinolin av Amanda Hellberg

Jag har längtat efter nytt från Amanda Hellberg sen senaste boken om Maja Grå kom ut (2013). Samtidigt har jag haft svårt att veta vad jag ska förvänta mig, Maja Grå var jag lite, lite färdig med och jag ville ha något annat, men med samma känsla. Sen annonserades en julroman och jag blev lite nervös. Det hade jag inte behövt vara.

Året är 1870. Lovisa Lind har ensam i världen skapat en tillvaro för sig själv hos Ulltunas bästa (på alla sätt och vis) karamellkokerska, fru Brask. De kokar och skapar och säljer och Lovisa lägger undan varje sparpeng inför sin resa till Amerika, sin sedan länge planerade flykt. Så blir de plötsligt kallade till det skandalomsusade godset Mollberga där de ska tillverka konfekt till baronens julbal. Och baronen är förstås en man med många hemligheter och ett varmt hjärta, och han faller för Lovisa. Och hon börjar naturligtvis ifrågasätta den där resan. Allt är oerhört juligt och romantiskt. Gott och väl i julromansgenren alltså, men jag tycker faktiskt att det som talar allra mest till den här romanens fördel finns på annat håll.

Jag gillar mycket att Amanda Hellberg håller fast vid det övernaturliga från Maja Grå-romanerna. De spöken som hemsöker Mollberga är såväl ”riktiga” som inbillade, döda som levande. Men de är alla oerhört tragiska, på djupet. Mot slutet när allt avtäcks fann jag mig själv gråta och inte för de levande utan för de döda Amanda Hellberg skrivit så bra. Sen är jag, som gammal historiker mycket glad i hur vi förvisso rör oss på ett gods, men där förståelsen för djupaste armod aldrig fattas. Det finns också hopp om kvinnors ställning i samhället och homosexuella relationer. Det är naturligtvis inte helt realistiskt, men kan man hitta på spöken kan man faktiskt också hitta på ett mer tolerant samhälle. Jag tror faktiskt att det gör skillnad att tillåta sig att göra det snarare än att återberätta förtrycket om och om igen. I sådana här böcker alltså, andra historiska romaner är något annat. Och det vore också något annat om Amanda Hellberg inte vore så skicklig på att visa att grymhet finns, bara inte i den här lilla kretsen människor. Jag tycker om den lilla skyddade cirkel hon skapar kring oss.

JUL I KRINOLIN
Författare: Amanda Hellberg
Förlag: Lovereads (2020)

A thousand ships av Natalie Haynes

”Sjung o gudinna”… Och som hon sjunger!

Natalie Haynes har skapat en fenomenal och fantastisk väv av röster i A thousand ships. När Calliope, Ifigenia, Polyxena, Briseis, Andromache och alla andra kvinnor vi ibland bara känner till namnet, ibland inte ens det, äntligen får göra sina röster hörda händer det något med den som lyssnar.

Männen slåss i sina krig, här om Troja eller om det gudarna bestämt att de ska slåss om, en kvinna… Kvinnorna betalar priset när männen dör eller vinner.

Det ligger en sån styrka i dessa kvinnors resignation och samtidiga kamplusta. Den som verkligen griper tag i mig är Cassandra, hennes tragiska levnadsöde är omöjligt att inte röras av och sörja, men men det är nog Hecabe som bäst symboliserar vreden som brinner i dem alla. Och Clytemnestra förstås. Dråpligast (jo, jag skrattade faktiskt också när jag läste, inte bara förfasades och grät) är Penelopes allt mer uppgivna brev till den där fördömda Odysseus som tvunget måste bekämpa monster och lägra nymfer istället för att bara åka hem.

Jag tror att alla kan njuta av A thousand ships och kanske till och med lära sig något nytt, om inte annat om världen. Så oavsett om du kan dina myter eller om de varit dig helt ointressanta fram till nu så tycker jag att du ska ge den här boken en chans, jag har mycket svårt att tro att du kommer ångra det.

A THOUSAND SHIPS
Författare: Natalie Haynes
Förlag: Mantle (2019)

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

Jag har aldrig läst Agneta Pleijel tidigare, men jag kommer absolut läsa henne igen.

Dubbelporträtt är ett lågmält, oerhört finkänsligt och känslosamt porträtt av den framväxande vänskapen mellan konstnären Oskar Kokoshchka och hans ovilliga motiv Agatha Christie (det är maken och dottersonen som propsar på att det naturligtvis måste målas ett porträtt till 80-årsdagen). Vi får följa dem under de sex sittningar som leder fram till porträttet och det är fascinerande hur levande dessa möten blir, med så små, förfinade medel.

Jag tycker mycket om Agneta Pleijels språk och hur hon skriver fram berättelsens huvudpersoner, med precis det mått respekt och fantasi som fordras när man tar sig an personer som verkligen existerat.

DUBBELPORTRÄTT
Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts (2020)

Hamnet av Maggie O´Farrell

Först av allt ska konstateras att Hamnet är Maggie O’Farrells mästerverk, det är en fantastisk roman och den tog nästan kål på mig.

Jag började läsa Hamnet i maj, juni någon gång, men tog sen en paus eftersom jag snabbt insåg att den inte gjorde sig som parallelläsning till The mirror and the light, en historisk eländesroman åt gången räcker… Sen blev jag färdig med Cromwell i juli och kunde ta mig an O’Farrells bok. Och herregud…

Hamnet är berättelsen om pojken med det namnet och om hans systrar Judith och Susanna, om mormor Mary och pappan som inte får något namn men som blir den som skriver kända pjäser och till slut ska odödliggöra pojken med en tragedi i hans namn. Allra mest handlar det dock om Agnes (vi känner henne som Anne), Hamnet mamma och en huvudperson i sin egen rätt.

Jag vill inte säga så mycket om handlingen, den är sirlig och fantastisk, den ska upplevas. Men jag vill säga ändå, som en varning att det finns pest här, noggrant beskriven pest och dess smittvägar. Barn dör här och de sörjs och det är fasansfullt realistiskt. Jag har gråtit ögonen ur mig några gånger och kämpat med en allmän sorgkänsla som inte alls varit lätt att bära. Hamnet ställer en inför de viktiga frågorna, de stora, hemska, djupa frågorna. Den gör ont och den kan förändra livet och känslan för livet. Men man måste vara beredd på det, om inte kan det bli mer smärtsamt än man anar. Så läs Hamnet för allt i världen, gör verkligen det, men tänk lite över när du är redo för den.

HAMNET
Författare: Maggie O’Farrell
Förlag: Tinder press (2020). Boken kommer snart ut på svenska på Etta förlag Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

The mirror and the light av Hilary Mantel

Jag har hört om människor som undvikit wikipediasidor under de elva år som den här serien ”pågått”, för att de inte ska råka få veta vad som ska hända Cromwell. För mig har det aldrig varit ett problem att jag från början hade händelseförloppet rätt klart för mig, men jag är å andra sidan väldigt okänslig för sånt. För er som eventuellt inte vet varthän det barkar och hur så utfärdar jag här en SPOILERVARNING för boktexten nedan.

Ganska sent på kvällen den 23 juli 2020 läste jag ut boken om Thomas Cromwell, jag följde honom hela vägen till slutet förmiddagen den 28 juli 1540. Och jag är fortfarande så väldigt ledsen, och tacksam.

The mirror and the light kan förstås inte förstås eller värderas utan de två första böckerna i trilogin. Wolf hall och Bring up the bodies är inte bara delar av en trilogi utan av en treenighet. Det är naturligtvis ingen liten investering av tid och ork och läslust man gör när man ger sig in i en nästan två tusen sidor lång bekantskap med en man som tidigare aldrig framstått som något annat än makthungrig och omänsklig. Det är så värt det. Thomas Cromwell är makthungrig, men han är också maktlös och han är framförallt väldigt, väldigt mänsklig. Jag känner igen mig i honom och honom i mig och det är förfärligt, och underbart.

De här böckerna är skrivna för mig, eller för någon som mig. Jag älskar historiska romaner och har ett särskilt intresse för den här delen av Tudor-tiden. Jag skrev min avhandling kring tankar om vad makt (och maktlöshet) är och gör med människor och jag är intresserad av frågor om klass och politik. Allt det där och en glimrande prosa får jag av Hilary Mantel i de här romanerna och jag är så tacksam över att leva och läsa i en tid där de här böckerna finns.

Om Thomas Cromwell som människa kan jag inte säga mycket, han måste läsas. Men han är fånge (också långt, långt innan han blir det fysiskt), han förändras. I The mirror and the light blir han mer och mer aggressiv, han säger inte mycket, men han tänker och han finner nöje i våldsamma fantasier. Han är makthungrig och liksom maktförvirrad, som om han verkligen tror att kungen ska kunna säkra hans position för evigt, göra honom till tronföljare. Men det är förstås inte som han tror eller som han blir. Det är sån han alltid varit och det förstärks av en skräck så svart att den är svår att bevittna och genom boken dela. Thomas Cromwell vet hur det kommer sluta, också när han står där på toppen. Han vet vad som finns på andra sidan krönet, att han gått för långt genom att få allt, att alla de gamla familjerna och anorna kommer ta varje chans att hugga och när dammet lagt sig finns ingenting av det han byggt upp kvar eftersom han egentligen inte är någon. Och kungen kan han förstås inte lita på. Just det är det enda jag inte är riktigt säker på om han begriper. Thomas Cromwell är en fånge i den han är och det han gjort, han är en fånge i sitt eget huvud eftersom han inte har någon egentlig riktning. När han hämnats Wolsey vet han inte var han ska ta vägen och när han inser att det kanske inte var därför han gjorde det och det kanske var annat han skulle gjort istället, då rasar han ihop.

The mirror and the light är en meditativ bok där mycket händer men långsamt. Det är en mycket tung, mörk och svår bok att läsa och bära med sig. De sista femtio sidorna och de sista dagarna lämnar spår. Jag kommer nog aldrig glömma dem helt. Jag kommer aldrig glömma den här trilogin och hur mycket jag älskar den, rakt igenom. Jag kommer förstås inte försöka glömma. Thomas Cromwell i all sin skruttighet är inklistrad i mitt hjärta, och inte egentligen för den han var utan för den jag långsamt förstod att han var och den han lät mig se att jag var. Pretto? Javisst, jag kostar på mig det. Jag har ändå gett upp det där med att skriva en rättvisande text om den här boken, det blev vad det blev.

THE MIRROR AND THE LIGHT
Författare: Hilary Mantel
Förlag: 4th Estate (2020), boken kommer ut på svenska i dagarna, hos Weyler förlag med titeln Spegeln och ljuset.
Sista delen i trilogin om Thomas Cromwell, föregås av Wolf hall och Bring up the bodies
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Cromwell-tisdag: Djupt in i mörkret

Efter några veckor av långsamläsning på grund av trötthet så är jag nu inne i en intensiv The Mirror and the light-läsning. Jag läser och när jag inte gör det så längtar jag.

Jag vill inte säga så mycket just nu, jag vill bara läsa, men det jag tycker om och inte tycker om allra mest är hur mörkt och tungt det är också innan det blir det. Thomas Cromwell omger sig med spöken av dem han förlorat, men också av dem han berövat livet. Trots att han förnekat sin del i det börjar han redan när det fortfarande går bra för honom erkänna för sig själv att det var en hämnd, att det var han som drev på. Och han börjar ifrågasätta hela grunden för sin existens. Det är så förfärligt tungt att följa med in i, och det är så fantastiskt bra skrivet.

Nu lämnar jag dig här och återvänder till läsningen. Äntligen.

Oväsen i Älvdalen av Annika Andebark

Tro mig när jag säger att jag vet hur svårt det är att göra liv av gamla rättegångsprotokoll. Jag ägnade år åt det när jag skrev min avhandling och beundrar verkligen hur Annika Andebark gör just det i Oväsen i Älvdalen. Särskilt mycket beundrar jag hur hon lyckas spränga in själva dokumenten utan att det bromsar upp berättelsen. Jag är också lite avundsjuk…

Oväsen i Älvdalen är väldigt välskriven och jag blir glad över att författaren valt att hålla nere sidantalet, hon hade kunnat bre ut sig flera hundra sidor till, men jag tror att det hade kunnat bli blekt och utspätt då. Nu är det ständigt intensivt och spänningen inom huvudpersonerna och runtomkring fångas mycket väl.

Användandet av domboksprotokollen ger en känsla av sanning, men jag tycker att den allra största behållningen är den trovärdiga skildringen av Marits och Annas inre upplevelse av skeendet. Som historiker får man tyvärr inte mycket utlopp för hur man lever sig in i människornas upplevelse av det som hänt, det är verkligen den historiska romanens fördel.

Det kommer fler böcker i denna serie och jag kommer absolut läsa vidare, men Oväsen i Älvdalen kan med fördel läsas redan nu, den är inte på något sätt beroende av någon fortsättning. Den står på egna ben.

OVÄSEN I ÄLVDALEN
Författare: Annika Andebark
Förlag: Hoi förlag (2020)
Första boken i trilogin Eldarna
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

En oundviklig längtan av Julia Quinn

Titlarna på böckerna flyter rätt mycket ihop i den här serien och det gör i ärlighetens namn böckerna i sig också. Men den här boken står ut lite på det dåliga sättet, jag tycker lite mindre om den än de övriga. Kanske är det för att jag läst tre tidigare böcker om familjen Bridgerton. Kanske är jag lite trött på alla gnälliga, priviligierade karlar och möjligen blev det tillslut för mycket för mig med det obligatoriska samlaget medelst fånigt prat och upprätthållande av myten om mödomshinnan. Jag vet inte, men jag tycker att Penelope förtjänar bättre än Colin, hur snäll hon än tycker att han är och hur konstnärlig i lönn han än må vara. I verkligheten skulle man ju inte stå ut med karln och alla hans utbrott och hans ständiga lösning att beskydda. Njäe.

Nej, jag avskyr det inte, men jag hoppas på betydligt mer och bättre från nästa bok i serien, och den måste väl ha en av systrarna Bridgerton i huvudrollen? Med undantag möjligen för Benedict så föredrar jag alltid kvinnorna före männen i familjen.

EN OUNDVIKLIG LÄNGTAN
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2020)
Översättare: Anna Thuresson, originaltitel: Romancing mr Bridgerton
Fjärde delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet.
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

En förtrollande hemlighet av Julia Quinn

Det finns inte så mycket att säga om just den här boken eller serien den ingår i förutom att det är väldigt avkopplande och trevligt lässällskap. Jag tycker rätt rejält mycket om familjen Bridgerton och längtar svårt efter när jag ska få se tv-serien om dem på Netflix.

Tredje boken i serien heter En förtrollande hemlighet (och ja, titlarna är omöjliga att hålla i minnet eller skilja åt, men det får jag väl leva med) och hemligheten tillhör Sophie och hålls borta från Benedict som är dramats huvudsakliga Bridgerton. De möts först på en mycket hemlighetsfull maskeradbal och sedan igen under mycket annorlunda omständigheter. Tycke uppstår förstås, men hemligheter och annat ligger som hinder i vägen. Ett tag.

Jag gillar det här för vad det är, ypperlig världsfrånvänd avkoppling av yttersta klass. Jag håller tummarna för att Julia Quinn aldrig ska få slut på syskon att gifta bort.

EN FÖRTROLLANDE HEMLIGHET
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2019)
Översättare: Anna Thuresson, originaltitel: An Offer from a Gentleman
Tredje delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.