Herravälde av Elin Olofsson

Det är möjligt att under läsningen av en bok drabbas av en feministiskt förtvivlan som enbart kan lindras av en skopa uppflammande hat. En liten stunds vitglödgad ilska så är man redo att orka igen. Hat är förstås ingen bra eller konstruktiv känsla, men hellre det än förtvivlan och rädsla, ibland måste hatet helt enkelt få finnas ett kort tag, istället. Så kände jag till exempel när jag läste Tjänarinnans berättelse, och när jag nu precis slagit igen Herravälde sköljer den över mig, den där förtvivlan som måste få bli vrede för att inte äta upp allt hopp.

Det som gör så illa och samtidigt väcker styrkan är att Herravälde handlar om så många kvinnor, flera anses nog ha eller ta makt över sina liv på något sätt. Inte minst Alice som är herrgårdsfröken, är nygift och går i fina kläder, hon har vid första anblicken kontroll över sitt liv. Kvinnorna har också vunnit någon sorts seger och maktbevis då de ska få rösta i sitt första riksdagsval om bara några månader. Men till sist är det ändå väldigt mycket en mansvärlden detta, då som nu. Det som får ilskan att flamma kortvarigt (för att sedan återgå till den där vardagsglöden som behövs för att orka vidare dagligdags) och inte evigt är att det också finns annat därunder. Där finns så stora mått av kärlek mellan människor att det smittar, där finns sorgen som slätar ut alla olikheter, där finns de mest utsatta som reser sig och de slemmigaste karlslokarna som får litegrann av det de förtjänat. Där finns de som går sin alldeles egen väg till slut.

Herravälde är Elin Olofssons andra historiska roman (den första var Krokas, men också i hennes tidigare romaner finns historiska aspekter) och jag tycker att det är en särdeles lyckad kombination av favoritgenre och favoritförfattare. Herravälde är lika bra som jag hoppades, och det vill inte säga lite det.

HERRAVÄLDE
Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Kirke av Madeline Miller

Jag tror kanske inte att någon har missat att jag gillar myter och omtolkningar av myter. Särskilt förtjust blir jag förstås när någon av de ständigt undanskymda kvinnorna placeras i strålkastar(eller som här häxbrygdselds-)ljuset. Som Briseis i The silence of the girls. Som Kirke i romanen som bär hennes namn.

Kirke känner vi som en bifigur i hjältesagan om Odysseus, här träffar vi honom i sagan om Kirke. Hon är absolut ingen hjälte, liksom han aldrig var det. Hon är en najad, uppvuxen vid fadern Helios hov, en najad som finner trolldom i sig, förvisas och på sin ensliga ö inser att det är en häxa hon är.

Det händer mycket med Kirke och i den här boken, det mesta är inte okänt eftersom myterna inte är det, men det jag tycker allra mest om är inget av det. Jag älskar att få utforska det magiska med Kirke, att få gå omkring i hennes salar och på hennes ö, klappa lite på vildsvinen och hänga med lejonet framför brasan om kvällarna. Det liv Kirke skapar för sig själv i förvisningen är lockande och fascinerande. Det finns också något intressant i att se hur den där arrogansen som föds ur odödlighet, att aldrig behöva vara rädd för den yttersta konsekvensen av handlingar och trollformler gör något med tankevärld och val.

Kirke är en ibland till språket poetisk men i handlingen alltid vardaglig och kännbar berättelse som gör myten till kvinna. Jag gillar Kirke, och jag tycker mycket om Kirke.

KIRKE
Författare: Madeline Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

The silence of the girls av Pat Barker

Så inleds Illiaden:

“Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.”

The Silence of the girls av Pat Barker är Illiaden en gång till och samtidigt en helt ny berättelse. Här är det inte Akilles som är huvudperson, han och kriget betraktas istället av Briseis, hans slavkvinna, men hon är framförallt andra saker. Hon är en kvinna med andra erfarenheter och kunskaper, en änka, syster, Helenas vän… Vi följer henne från det att hennes stad (och dess kvinnor) faller i fiendehänder och hon blir Akilles stridsbyte och hela vägen till det bittra slutet på kriget. Bittert för Akilles, men som Briseis tidigt vet att det måste bli, bittert för alla, ”vinnare” som förlorare.

The Silence of the girls är en glimrande berättelse med en vass, ursinnig och mycket mänsklig berättare. Jag vet att Briseis och kvinnorna hon minns och berättar ska stanna hos mig länge, det känns inte som att de någonsin vill gå, de har fortfarande något att berätta och deras tystnad är all.

SILENCE OF THE GIRLS
Författare: Pat Barker
Förlag: Penguin Books (2018)
Inläsare: Kristin Atherton and Michael Fox

Midnattssol av Frida Skybäck

Väntan har varit lång, men nu har jag äntligen kunnat läsa mig till hur historien om systrarna Stiernfors slutar, eller i alla fall hur den här, Frida Skybäcks, historia om systrarna Stiernfors slutar. De lever ju förstås vidare i sina liv och jag kan bara fantisera om vad som händer härnäst.

Jag tycker att Midnattssol erbjuder en fin avslutning. Cecilias äktenskapliga problem hanteras fint, ingen kan anklaga det för att på något sätt målas i rosenrött, något som varit förfärligt efter det henne make utsatte henne för i tidigare böcker. Amelie, som varit lite svår att tycka om, får ett nytt djup när hon ställs inför konsekvenser av sin tanklöshet, jag gillar hur hon växer och jag gillar henne. Elisabeth är nog den av systrarna jag tagit närmast till hjärtat, säkert på grund av att hennes historia av kvinno- och klasskamp talar direkt till historikerna i mig och till mitt feministiska hjärta. Jag tycker om utvecklingen för henne i Midnattssol också, men jag hade nog velat få följa henne lite mer. Jag är inte riktigt klar med Elisabeth än.

Serien om systrarna Stiernfors började möjligen lite trevande (eller så var det jag som inte riktigt var med från början) men har sen växt till ett djuplodande och fint familjeporträtt. Bok två var allra bäst, men också den avslutande boken håller väldigt hög klass. Min enda lilla invändning är att jag velat ha mer, fler böcker, mer djup också till bifigurer och mer tid med systrarna (och framförallt Elisabeth då). Men det är som sagt en liten invändning. Jag är mycket nöjd med de tre böcker jag fått och en historia som inte riktigt blivit skriven tidigare.

MIDNATTSSOL
Författare: Frida Skybäck
Förlag: Historiska media (2018)
Serie, Tidigare delar: Norrsken och Polarnatt
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskan

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Midsommarbrud av Elisabeth Östnäs

Det här är den första boken i Släkten-serien som jag läser, men förstås inte min första av Elisabeth Östnäs romaner (mina texter om hennes tidigare romaner hittar du här). Det är förstås så att jag läst Midsommarbrud eftersom det är Elisabeth Östnäs som skrivit den.

Mycket börjar och kulminerar midsommarnatten 1411, Karin blir på något sätt vuxen. Men det är sen allt ska hända henne. Det som utgör huvudfåran i berättelsen är att Karin gifts bort med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och kommer att följa honom i det långsamt framväxande upproret mot kungen. Jag tycker att den delen är intressant, men den huvudsakliga behållningen ligger i annat, i det jag kommit att förvänta mig från Elisabeth Östnäs.

Mitt bästa är att ingenting är så enkelt som det verkar. Visst gifts Karin bort mot sin vilja, hon ville ju egentligen leva med barndomsvännen. Men hon kommer ändå att utveckla en djup samhörighet med Engelbrekt och en respekt för hans frilla. Visst slåss Engelbrekt för de ofrälse, men han har också dolda agendor och inte heller det gör honom till en sämre (eller bättre) man, han är en man. Alla här är människor, också de minsta bifigurer. En annan sak att känna igen är djurens betydelse och det kroppsliga, där känner jag verkligen Karins Ransta som berättelsens (och Karins eget) bultande hjärta. Det är där Karin trivs bäst, där hon får avla sina djur och vårda dem. Där trivs också jag som allra bäst i berättelsen.

MIDSOMMARBRUD
Författare: Elisabeth Östnäs
Förlag: Historiska media (2018)
Tionde delen i romanserien Släkten.
Köp den t.ex. här eller här.

The last hours av Minette Walters

Jag har läst rätt mycket av Minette Walters tidigare i livet och det som jag minns som särskilt bra i hennes deckare var förmågan att skapa spänning och att berätta om samhället och hur det påverkar människor. I hennes bok The last hours återfinns det en ganska stor dos av det senare, men inte av det första tyvärr. Jag lyckas aldrig bli särskilt engagerad.

Och det där att jag inte blir engagerad är faktiskt smått chockerande. Det här är nämligen en bok som utspelar sig på den engelska landsbygden år 1348. Svarta döden sveper in över landet. Berättelsen innehåller dessutom en kvinna som tar över makten. Det är liksom allt jag gillar att läsa om och ändå känner jag aldrig att det är en bok som angår mig. Troligen för att jag upplever det som att Minette Walters trasslar in sig, eller kanske troligare att jag förväntat mig något annat än jag får. Jag vill inte ha mysterier och brott, jag vill ha pest och socialrealism och elände. Inte intriger och obstinata, korkade tonåringar. Jag förväntade mig, delvis med min tidigare kärlek till Minette Walters böcker som grund, något i stil med de bästa pestskildringarna jag läst (Domedagsboken, När pesten kom och Tiden är inte än) och fick något ganska mediokert. Jag säger inte att det är allt igenom dåligt, det är helt ok, men jag säger att jag inte kommer läsa nästa bok i serien som jag tror komma skall. Jag är färdig med byn Develish i den här formen.

THE LAST HOURS
Författare: Minette Walters
Förlag: WF Howes (2017)
Inläsare: Helen Keeley
Första delen i en serie

Doktor Bagges anagram av Ida Jessen

Han är inte helt lätt den där doktor Bagge, inte ens när han själv får berätta. Visst förstår jag kanske lite mer om honom, som att föräldrarnas tillkortakommanden (och sonens vägran att se dessa, i alla fall hos en av föräldrarna) påverkat honom. Att det där som hände på sjukhuset den där dagen för länge sen förändrade honom. Men det är bara glimtar, aldrig går han på djupet, aldrig kan jag vara riktigt, riktigt säker på att han inte förtiger de viktigaste delarna för mig. Snarare tvärtom, jag vet att han gör det.

När Vigand Bagge motvilligt sätter sig ner och skriver blir det inte som det är tänkt, inte som han tänkt. Han som är så förtvivlat rädd för att verka sentimental och svag slås till marken av den där sjukdomen som allt för långsamt tar hans liv. Jag tycker synd om honom för det, och för att han har det så särdeles svårt med människor, med relationer och med sig själv. Jag kan känna igen mig litegrann i vissa delar och det får mig att tycka ännu mer synd om honom som liksom sjunkit ner i det utan att någonsin tvingats förstå att man kan bli lyckligare om man bekämpar de där egenheterna som håller en isolerad i världen. Om han ändå förmått sitta ner med sin hustru mer.

En sak förstår jag i alla fall när jag läser Doktor Bagges anagram. Han ville inte Lilly illa med det där brevet, med hur det var och blev. Han förmådde helt enkelt inte mer.

DOKTOR BAGGES ANAGRAM
Författare: Ida Jessen
Förlag: Historiska media (2018)
Översättare: Ninni Holmqvist
Andra boken om makarna Bagge, första boken kom i våras och heter En ny tid
Köp den t.ex. här eller här.

Lincoln i Bardo av George Saunders

Det här är den näst märkligaste bok jag någonsin läst, konstigast är fortfarande The wake med sitt låtsasspråk, men den här kommer inte långt efter.

Lille Willie Lincoln dör i en sjukdom 11 år gammal. Han hamnar i någon sorts mellanvärld där döden ännu inte omsluter honom helt, men där inte heller det levande är nåbart för honom. Berättelsen om Willie, om platsen och om hur Willies far, president Lincoln, förtvivlat söker sin sons närvaro berättas av andra själar i mellanvärlden. De utgör en kör som med mycket korta eller mycket långa repliker redogör för det som varit, är och kommer. Detta tillsammans med verkliga utsagor om vad som hände när den verkligen Willie Lincoln avled utgör romanens innehåll. Det är precis så förvirrande och konstigt som det låter.

Men det är också väldigt fint, väldigt sorgligt. Eftersom dessa olyckliga (och ovetande) döda berättar sina egna liv blir det väldigt känslomässigt. Jag har nog aldrig läst saknad och sorg beskrivna så väl, troligen för att de aldrig berättats på det här sättet.

LINCOLN I BARDO
Författare: George Saunders
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Niclas Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fiktioner

I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell

I mjölnarens spår är en lågmäld, men djupt smärtsam berättelse om olevda eller i alla fall fellevda, förfelade, liv. Det är en berättelsen om Emma, som levnadsglad 22-åring 1895, som förskrämd, slagen kvinna 1936. Om allt däremellan. Här finns kärlek, svek, hemligheter, sånt som kan likna ondska, alla ingredienser till ett drama och en tragedi. Och ändå är allt väldigt lågmält och vardagligt skrivet. Det tycker jag mycket om.

Det finns många historiska romaner som beskriver kvinnors begränsade liv, men det behövs alltid fler. Emmas historia känns ny om än sorgligt bekant, viktig, unik och allmängiltig. Där finns en ödesbundenhet som i kombination med funderingar om allas skuld och betydelsen av inblandning i varandras liv som lyfter berättelsen.

I dessa dagar av kvinnokamp, uppror mot förtryck och #metoo är Emmas öde fortsatt aktuellt och djupt berörande. Den kyla och det förtryck hon utsätts för, som blir hennes liv, utövas inte bara av den som blir hennes make. Hon går genom hela livet under mäns makt. Så som det var.

I MJÖLNARENS SPÅR
Författare: Stina Nilsson Bassell
Förlag: Ebes förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bokstund