Novellsamling/noveller

Hag. Forgotten folktales retold

av

Hag är en ojämn samling omtolkningar och moderniseringar av gamla delvis bortglömda brittiska folksagor. I vissa fall förstår jag att originalsagorna (som återberättas i boken) har fallit i glömska, några är ganska poänglösa och sensmoralen framkommer bättre i andra berättelser som finns bevarade. Andra har verkligen något att berätta. Allt är inte välskrivet (det märks ibland att berättelserna skrivits till en podd, de är inte alltid helt lätta att läsa på papper), men det mesta är det och de är alla på folksagors vis oerhört obehagliga.

I Hag har flickor och kvinnor flyttats i förgrunden vilket är intressant. I vissa fall fanns de där redan och i andra har de fått byta plats med pojkar och män. Det är spännande att se hur historier förändras när dynamiken skiftar.

Jag tror att jag tycker allra bäst om de tre sista novellerna/berättelserna – The dampness is spreading av Emma Glass, The droll of the mermaid av Natasha Carthew och The holloway av Imogen Hermes Gowar. Men det finns några fina i inledningen också och samlingen förtjänar att läsas i sin helhet. Och glöm inte förordet av professor Carolyne Larrington, där ges bakgrund och beskrivning av hur projektet genomförts.

Om boken

Titel: Hag. Forgotten folktales retold.
Förlag: Virago (2020)

De försvunna böckernas bibliotek och annat obehagligt

av

Bibliotek var (och är fortfarande) för mig en tillflyktsort, en plats av trygghet och värme. Ett rum där jag gömde mig bakom bokhögarna på håltimmar och raster, där inga verkligheter kunde nå mig. Ett rum dit inte vampyrer, hjärnätare och varelser med sylvassa naglar nådde, även om de förstås finns där så är de tryggt undanstoppade mellan bokpärmarna.

Kristoffer Leandoer inleder sin roman De försvunna böckernas bibliotek med en berättelse om hur bokens jag brukade följa med mamma på biblioteket som barn, men att han föredrog det mystiska De försvunna böckernas bibliotek eftersom det var så tyst där. På det vanliga biblioteket väsnades böckerna så förfärligt… När han börjar där är jag förstås fast. För bortom den där ständigt pågående (och viktiga men ofta oinsatta) debatten om stök på bibliotek och tysthetsnorm och allt det där har vi missat att prata om oväsendet från böckerna själva… De ropar på mig också. Kräver och stökar och hoppas och vill, och är allmänt oregerliga om man bara lyssnar tillräckligt uppmärksamt.

Men i ärlighetens namn verkar det inte så fredligt bland de försvunna böckerna heller. Hela författarskap glöms bort och går om intet i Leandoers bok, försvunna Mary Poppins-utgåvor sprider död och elände och skrivande människor upphör att existera.

Det här är en bok om böcker, om hur de kräver, hur de väsnas i huvud och hjärta på oss och hur de är omöjliga att värja sig mot. Hur kärleken till dem kan se ut, förtärande och alldeles fantastisk. Och hur det i deras närmsta närhet kan gömma sig fasor större än vi kan ana, kanske genom portar in i vårt eget mörker…

Det här med skräck i bibliotek är inget okänt trots allt. Stephen King har, förstås, skrivit en förfärlig novell om Bibliotekspolisen. Där är det barnavdelningen på ett bibliotek som inte är så väldigt kuddrumsmysig. Något lurar i skuggorna och är man slarvig nog att glömma en återlämningsdag, ja då kommer bibliotekspolisen efter dig. Och han är ingen vanlig vardaglig bibliotekarie som hyssjar dig till tystnad. Nej, han stoppar inte före döden. Jag är själv rätt förtjust i att böcker lämnas tillbaka i tid så jag kan låna dem vidare till nästa bokslukare, men jag tycker nog att bibliotekspolisens metoder är lite väl hårdhänta… Det brukar räcka med ett brev…

Doktorn i Doctor Who har också gjort ett (han har gjort fler biblioteksrelaterade äventyr) hemskt besök i ett bibliotek, och vilket bibliotek sen, det är stort som en planet och lagrar obegripliga mängder information. Där möter doktorn sitt förflutna och där möter han Vashta nerada – skuggorna. De köttätande skuggorna. Låt mig säga att det inte är detsamma att vara ensam på biblioteket om kvällen efter att ha sett det avsnittet…

De försvunna böckernas bibliotek är en bok att långsamläsa. Att sitta i stillheten och njuta av. Var man nu ska hitta sån stillhet nu när vi vet vad skuggorna gömmer…

Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar inlägget här.

Skrivsöndag: Att älska och förlora – två halva ark papper

av

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.

Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.

Den här texten är en återpublicering från Kulturkollo anno 2014. Anledningen till att jag ville återvinna detta just på en skrivsöndag är att dessa båda texter, Strindbergs novell och Mantels tegelsten, väckt många tankar i mig kring hur man kan skriva, hur de gör, vilka verktyg de använder. Läsandet är för läsandets skull, men det ger också vägar in i skrivandet som lyfter. Och vilka ska man inspireras av om inte de bästa?

Bild från Pixabay

Kissing the witch av Emma Donoghue

av

Det är ett nöje att läsa Emma Donoghues versioner av gamla kända sagor. Hon lyckas berätta dem med en egen och ny röst samtidigt som hon bevarar dess mörka kärna och gör den tydligare.

I Kissing the witch möter vi Snövit, Askungen och pepparkakshusets häxa, men de är inte alls sig lika, de är mer som man kan tänka sig att de verkligen var om de var. Emma Donoghue berättar om umbäranden och fattigdom, kamp, äventyrslystnad och svek. Och allt som berättas berättas ur kvinnornas synvinkel, ibland med erotiska dragningar mellan kvinnorna. Lika ofta är det en vänskap eller en samhörighet bortom ytlig fiendskap som knyter kvinnorna samman. Det handlar om överlevnad och respekt för vad den andre måst uthärda. Låt oss säga att prinsarna inte är mycket att hänga i julgranen, men det är de ärligt talat inte i originalsagorna heller.

Jag tycker mycket om Emma Donoghues sätt att leka med språket så att var och en av kvinnorna får berätta sin saga, med sin egen röst. Boken har mer än 20 år på nacken, men den är tidlös och jag rekommenderar den varmt.

KISSING THE WITCH. OLD TALES IN NEW SKINS
Författare: Emma Donoghue
Förlag: Harper Collins (1997)

En isoleringscell med gula tapeter

av

Det här med instängdhet och kanske framförallt känslan av instängdhet är intressant. Jag sitter i skrivandes stund på en food court mitt i en galleria, tidigt på morgonen, luftigt, lagom folkigt*. Och jag kan knappt andas för känslan av att vara instängd. Och allt är den gula tapetens fel. Novellen alltså (den som finns i en jättefin nyutgåva nu, men som jag läst i jätteslitet och gammalt biblioteksutförande). Det finns vissa berättelser som tar en i hand, leder in en inuti sig själv och sen lämnar en där utan nycklar att ta sig ut. Det går förstås att ta sig ut, men det är lite knepigt och andnöden kvarstår tills man lärt sig att ta in luft igen.

En av de saker som intresserar mig med böcker som Den gula tapeten är hur instängdhet i det inre kan vara mycket mer allomfattande än i ett verkligt, världsligt, fängelse. Jag tänker mycket på Memorys bok här, hur Memory och hennes medfångar sitter fängslade under rätt hemska förhållanden och vet att de ska göra det resten av livet. Ändå finns där en frihet i samtalet, i själva livet, som saknas hos exempelvis jaget i Den gula tapeten. Jag ska inte gå in på handlingen så mycket alls här eftersom novellen är så kort och komplicerad att minsta lilla skulle kunna förstöra din läsning. Men instängd är hon, paralyserad, ensam också tillsammans. Och jag tror att det är där kärnpunkten finns för mig, det där när någon låsts in i sitt inre så att alla runt omkring verkar vara utomstående och långt borta också när de finns i samma rum. De där fängelserna som inte släpper in kärlek, vänskap och närhet… I ett verkligt fängelse kan det finnas plats för sånt. Hos Memory, i Rita Hayworth and the Shawshank redemption, kanske hos Grace Marks, definitivt i gamla fängelseklassikern Bangkok Hilton. Det inre fängelset är alltid en isoleringscell, tack och lov är det sällan en livstidsdom. Jag låter det vara osagt här om det är fullkomligt, förlåtande eller för livet i Den gula tapeten. Läs den (om du törs).

Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo våren 2018.

* i mars 2018s nu alltså, här och idag 2021 sitter jag inte i någon folklig galleria…

Om Anne på förintelsens minnesdag

av

Idag högtidlighåller vi Förintelsens minnesdag. Vi minns det vi inte vill minnas, men aldrig får glömma. Jag väljer att göra det med en text jag första gången publicerade på Kulturkollo våren 2016.

Om Anne
Det var när jag pratade med barnen om Anne Frank som jag började gråta. För att… ja, för att det är omöjligt att inte. Den där reaktionen satte igång en massa tankar om henne och om oss, om symboler vi skapar för att klara av det – allt.

När paren i Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank pratar om Anne Frank så är det inte flickan de pratar om. Det är gömstället, att gömma och bli gömd. När Hazel och Augustus reser till Amsterdam och talar om Anne Frank i Förr eller senare exploderar jag handlar det också om annat, och aldrig egentligen om Anne.

Jag minns att jag läste dagböckerna i högstadiet och att flickan Anne betydde mycket för mig, för min förståelse av förintelsen. För att hon var lika gammal som jag och för att hon var så vanlig, så långt från en abstrakt siffra man kan komma. Och jag gjorde henne nog till en symbol för den lilla människan i det stora obegripliga. Men när jag berättade för mina barn om henne och svarade på deras förstagångsfrågor blev hon flickan igen. Hon blev 16-åriga Anne på väg in i gaskammaren (“vad är en gaskammare mamma?”) och där gick jag sönder.

Jag tror att vi behöver symboler för att göra världen begriplig, men jag tror också att vi ibland behöver plocka ner dem från piedestalen och se dem som människor. Ingen människa är enbart en symbol eller siffra och det är livsviktigt för oss att komma ihåg, särskilt i tider som dessa.

Bara bra böcker! Juldagar

av

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.

Inlägget publicerades första gången 12 december 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Granen av Tove Jansson

av

Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.

Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.

Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.

Inlägget publicerades första gången 18 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här

Bilden kommer från Pixabay.

The Empty family av Colm Tóibin

av

Colm Tóibin är en av mina favoritförfattare alla kategorier. Han kan skriva långt eller kort, historiskt eller nutida, med kvinnor i huvudrollen, med barn som berättare, och han skriver det alltid så vidunderligt bra. Det är nog något med blicken för människor och en djup kärlek till oss. Han skriver alltid så innerligt om de människor han skapar.

The Empty family är en samling noveller som skärskådar familjer på olika sätt, dysfunktionella familjer. Egentligen finns inte så mycket att säga, som helhet är inte samlingen det bästa jag läst av Colm Tóibin. Det finns några riktigt fina noveller, någon som jag inte riktigt förstår mig på och så finns det några som är lite för sexuellt explicita för min smak (jag är rätt pryd av mig). Det är som det brukar vara med samlingar, lite av varje. Men så finns titelnovellen som fick det att snurra i huvudet för att den var så bra, nu är jag ganska säker på att det är den bästa novell jag läst. Jag kan inte säga varför eller ens vad den handlade om – en stjärnkikare? Det är inte det som är det viktigaste, det som spelar roll är att Colm Tóibin försöker sig på att beskriva något oändligt stort (livet) genom en berättelse om väldigt vardagliga saker. Och han lyckas. Det är så stort att jag tappade andan en stund. Bara för den novellen vore han värd Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas att också Svenska Akademien ska begripa det en gång.

THE EMPTY FAMILY
Författare: Colm Tóibin
Förlag: Penguin Books (2010)

Offerträdet av Per Faxneld

av

Offerträdet är hedniskt, det är vandringssägner, det är allt det som bitit sig fast i bakhuvudet genom generationer. Det är vitterfolk och hämnd, det är kärlek in i döden och det är folk som ser det ingen borde se. Det är djupt, djupt obehagligt.

Jag tycker så väldigt mycket om allt med Offerträdet, jag tycker om mörkret och att sagorna/novellerna ibland får vara ofärdiga och fragmentariska. Det finns inte alltid ett ordentligt slut och väldigt ofta saknas sensmoral. Det tycker jag om. Och så gillar jag den krypande, forntida stämningen som sträcker klorna in i berättelser som utspelar sig för länge sen, men inte så länge sen. Efter några minuters lyssning till Per Faxnelds mässande stämma infinner sig ett visst illamående och allra värst är det när jag lyssnar till titelnovellen, fy sjutton. Det är så bra det här och det går till botten av oss alla tror jag, de här sagorna talar till den sortens urberättelser som finns någonstans djupt inom oss, de talar till det mänskliga, och det omänskliga…

OFFERTRÄDET
Författare och inläsare: Per Faxneld
Förlag: Volante (2020)