En isoleringscell med gula tapeter

Det här med instängdhet och kanske framförallt känslan av instängdhet är intressant. Jag sitter i skrivandes stund på en food court mitt i en galleria, tidigt på morgonen, luftigt, lagom folkigt*. Och jag kan knappt andas för känslan av att vara instängd. Och allt är den gula tapetens fel. Novellen alltså (den som finns i en jättefin nyutgåva nu, men som jag läst i jätteslitet och gammalt biblioteksutförande). Det finns vissa berättelser som tar en i hand, leder in en inuti sig själv och sen lämnar en där utan nycklar att ta sig ut. Det går förstås att ta sig ut, men det är lite knepigt och andnöden kvarstår tills man lärt sig att ta in luft igen.

En av de saker som intresserar mig med böcker som Den gula tapeten är hur instängdhet i det inre kan vara mycket mer allomfattande än i ett verkligt, världsligt, fängelse. Jag tänker mycket på Memorys bok här, hur Memory och hennes medfångar sitter fängslade under rätt hemska förhållanden och vet att de ska göra det resten av livet. Ändå finns där en frihet i samtalet, i själva livet, som saknas hos exempelvis jaget i Den gula tapeten. Jag ska inte gå in på handlingen så mycket alls här eftersom novellen är så kort och komplicerad att minsta lilla skulle kunna förstöra din läsning. Men instängd är hon, paralyserad, ensam också tillsammans. Och jag tror att det är där kärnpunkten finns för mig, det där när någon låsts in i sitt inre så att alla runt omkring verkar vara utomstående och långt borta också när de finns i samma rum. De där fängelserna som inte släpper in kärlek, vänskap och närhet… I ett verkligt fängelse kan det finnas plats för sånt. Hos Memory, i Rita Hayworth and the Shawshank redemption, kanske hos Grace Marks, definitivt i gamla fängelseklassikern Bangkok Hilton. Det inre fängelset är alltid en isoleringscell, tack och lov är det sällan en livstidsdom. Jag låter det vara osagt här om det är fullkomligt, förlåtande eller för livet i Den gula tapeten. Läs den (om du törs).


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo våren 2018.

* i mars 2018s nu alltså, här och idag 2021 sitter jag inte i någon folklig galleria…

Om Anne på förintelsens minnesdag

Idag högtidlighåller vi Förintelsens minnesdag. Vi minns det vi inte vill minnas, men aldrig får glömma. Jag väljer att göra det med en text jag första gången publicerade på Kulturkollo våren 2016.

Om Anne
Det var när jag pratade med barnen om Anne Frank som jag började gråta. För att… ja, för att det är omöjligt att inte. Den där reaktionen satte igång en massa tankar om henne och om oss, om symboler vi skapar för att klara av det – allt.

När paren i Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank pratar om Anne Frank så är det inte flickan de pratar om. Det är gömstället, att gömma och bli gömd. När Hazel och Augustus reser till Amsterdam och talar om Anne Frank i Förr eller senare exploderar jag handlar det också om annat, och aldrig egentligen om Anne.

Jag minns att jag läste dagböckerna i högstadiet och att flickan Anne betydde mycket för mig, för min förståelse av förintelsen. För att hon var lika gammal som jag och för att hon var så vanlig, så långt från en abstrakt siffra man kan komma. Och jag gjorde henne nog till en symbol för den lilla människan i det stora obegripliga. Men när jag berättade för mina barn om henne och svarade på deras förstagångsfrågor blev hon flickan igen. Hon blev 16-åriga Anne på väg in i gaskammaren (“vad är en gaskammare mamma?”) och där gick jag sönder.

Jag tror att vi behöver symboler för att göra världen begriplig, men jag tror också att vi ibland behöver plocka ner dem från piedestalen och se dem som människor. Ingen människa är enbart en symbol eller siffra och det är livsviktigt för oss att komma ihåg, särskilt i tider som dessa.

Bara bra böcker! Juldagar

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.


Inlägget publicerades första gången 12 december 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Granen av Tove Jansson

Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.

Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.

Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.


Inlägget publicerades första gången 18 december 2019 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här

Bilden kommer från Pixabay.

The Empty family av Colm Tóibin

Colm Tóibin är en av mina favoritförfattare alla kategorier. Han kan skriva långt eller kort, historiskt eller nutida, med kvinnor i huvudrollen, med barn som berättare, och han skriver det alltid så vidunderligt bra. Det är nog något med blicken för människor och en djup kärlek till oss. Han skriver alltid så innerligt om de människor han skapar.

The Empty family är en samling noveller som skärskådar familjer på olika sätt, dysfunktionella familjer. Egentligen finns inte så mycket att säga, som helhet är inte samlingen det bästa jag läst av Colm Tóibin. Det finns några riktigt fina noveller, någon som jag inte riktigt förstår mig på och så finns det några som är lite för sexuellt explicita för min smak (jag är rätt pryd av mig). Det är som det brukar vara med samlingar, lite av varje. Men så finns titelnovellen som fick det att snurra i huvudet för att den var så bra, nu är jag ganska säker på att det är den bästa novell jag läst. Jag kan inte säga varför eller ens vad den handlade om – en stjärnkikare? Det är inte det som är det viktigaste, det som spelar roll är att Colm Tóibin försöker sig på att beskriva något oändligt stort (livet) genom en berättelse om väldigt vardagliga saker. Och han lyckas. Det är så stort att jag tappade andan en stund. Bara för den novellen vore han värd Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas att också Svenska Akademien ska begripa det en gång.

THE EMPTY FAMILY
Författare: Colm Tóibin
Förlag: Penguin Books (2010)

Offerträdet av Per Faxneld

Offerträdet är hedniskt, det är vandringssägner, det är allt det som bitit sig fast i bakhuvudet genom generationer. Det är vitterfolk och hämnd, det är kärlek in i döden och det är folk som ser det ingen borde se. Det är djupt, djupt obehagligt.

Jag tycker så väldigt mycket om allt med Offerträdet, jag tycker om mörkret och att sagorna/novellerna ibland får vara ofärdiga och fragmentariska. Det finns inte alltid ett ordentligt slut och väldigt ofta saknas sensmoral. Det tycker jag om. Och så gillar jag den krypande, forntida stämningen som sträcker klorna in i berättelser som utspelar sig för länge sen, men inte länge sen. Efter några minuters lyssning till Per Faxnelds mässande stämma infinner sig ett visst illamående och allra värst är det när jag lyssnar till titelnovellen, fy sjutton. Det är så bra det här och det går till botten av oss alla tror jag, de här sagorna talar till den sortens urberättelser som finns någonstans djupt inom oss, de talar till det mänskliga, och det omänskliga…

OFFERTRÄDET
Författare och inläsare: Per Faxneld
Förlag: Volante (2020)

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi

Jag hade inte hört talas om Ingvild H. Rishøi eller hennes Vinternoveller förrän jag satt på ett seminarium på bokmässan och lyssnade till när hon läste inledningen på sin novell Vi kan inte hjälpa alla. Sen talade hon klokt om klass och skrivande, men jag kunde inte riktigt lyssna eftersom jag var kvar i den där berättelsen. Därför blev jag ju tvungen att läsa Vinternoveller.

Vinternoveller är det sannerligen, inte främst för att de utspelar sig om vintern utan därför att de beskriver någon sorts själslig midvinter, den där fulvintern när snön blivit smutsig av vägggruset, det är kallt och mörkt och sen eftermiddag och du har ingenting i kylskåpet men måste sno ihop något till barnen så att de inte hatar livet. Så. Den känslan. Det är fasansfullt att läsa och så oerhört imponerande att det skrivits.

Vinternoveller består av tre berättelser, de har det gemensamt att dess bultande hjärta är kärleken till ett eller flera barn. Utsattheten och utanförskapet är också genomgående, att inte ha så att det räcker till det man skulle vilja, det mest basala, att inte förmå att ta sig ur sin situation och att misslyckas när man försöker. Men de har också nåden och hoppet gemensamt. Vinternovellerna är jobbiga att läsa men när jag slår igen boken och lägger den ifrån mig så är jag inte uppfylld av förtvivlan, det är hopp om livet som ligger där och pyr.

VINTERNOVELLER
Författare: Ingvild H. Rishøi
Förlag: Flo förlag (2018)
Översättare: Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Jahaja

Älven av Anna Karin Palm

Eine kleine råd: läs inte Anna Karin Palms novell Älven på tåg. Det blir så pinsamt när du börjar gråta. Å andra sidan kanske det inte spelar så stor roll, mer offentlig gråt åt folket?

Älven är en oerhört finstämd berättelse om hur vardagen kan slitas sönder nästan omärkligt försiktigt och ändå är förstås chocken total. Vi möter henne, huvudpersonen, när hon är på väg med grannen för att se platsen där det verkar som att mannens skoter gått genom älven. Ni kan ju tänka er. Och de har ett väldigt vardagligt förhållande, ett sånt där som de flesta av oss har, lite skakigare kanske, men många kan nog känna igen det också.

Jag mäktar inte med att beskriva den här novellen mer, men det kan jag säga att Älven är precis så som en novell ska vara. Inte ett ord för mycket. Inte en historia utan någon viktig aspekt utan verkligen en hel historia. Läs den kanske inte på tåg, men läs den!

ÄLVEN
Författare: Anna Karin Palm
Förlag: Novellix (2016)
Inläsare: författaren

Ivan Iljitjs död av Leo Tolstoj

Ibland har man en sån där riktig skitdag. En sån där dag som börjar lite på snedden och sen rasar sönder allt mer eftersom. En sån där dag då man känner sig skör och gråtig och alldeles oälskbar. Jag hade en sån dag en dag när jag skulle göra en resa och då tänkte jag äh va fan, vi kör på något riktigt depressivt som ljudbok på tåget, en pissdag ska med pissmående fördrivas. Typ. Så jag satte igång den där kortromanen/novellen av Leo Tolstoj som handlar om Ivan Iljitjs död. Och det visade sig ju vara smått briljant.

Ingen är så jagad och missförstådd, oälskad och synd om som Ivan Iljitjs. Missförstå mig rätt, det är väldigt synd om honom, men inte nödvändigtvis för det han anser att det är synd om honom för. Jag har till exempel mycket svårt att tycka synd om en pappa som tycker att det är jobbigt när barnen dör eftersom det gör hans fru så gnällig. Nej Ivan Iljitjs är ingen man tycker om, men han och Leo Tolstoj beskriver hans liv så himla krasst och beskt att jag skrattar högt flera gånger. Han är ju helt absurd! Och han fick mig helt klart att tycka mindre synd om mig själv.

Ivan Iljitjs död är en bok lika mycket om livet som om döden, och den handlar mycket om hur man kommer överens med sitt liv så att man kan dö. Mot slutet är det här en väldigt tung och jobbig läsupplevelse, den väcker minnen, men framförallt funderingar kring ens eget bokslut. Jag är glad att kunna konstatera att jag är väldigt tacksam och glad över mitt liv, det må dyka upp riktigt dåliga dagar ibland, men det är ok, det är som det ska vara. Det är bara (nej, det är inte alltid bara men ni förstår hur jag menar) att krångla sig upp igen nästa dag och se hur fint allt faktiskt också är runt omkring en, till och med i midvinterns mörker.

IVAN ILJITJS DÖD
Författare: Leo Tolstoj
Förlag: Viatone (2015)
Inläsare: Johan Svensson

Season of wonder

Jag klämmer in en sista julboksbetraktelse såhär på slutklämmen innan den stora helgen. Jag har förvisso bara läst halva Season of wonder och kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska fortsätta nu eller om jag ska suga lite extra på karamellen och spara resten av novellerna till nästa år rent av.

Season of wonder är för alla som vill läsa något som är stämningsfullt och vintrigt men inte nödvändigtvis juligt. Midvintertemat är genomgående liksom tron på det magiska i någon form, men bortsett från det finns inget som förenar dessa noveller. Eller, det skulle vara kvaliteten då, det är genomgående väldigt välskrivet och fint. Men då har vi också med prisbelönade texter och älskade författare att göra.

Vill du umgås med troll, robotar, utomjordingar och vrida och vända på konceptet juletid lite med dem så är Season of wonder din bok. Och jag har nog nästan bestämt mig för att spara andra halvan till december 2019, jag har svårt att tro att jag skulle hitta något annat lika bra att hålla mig sällskap genom värsta grinschtiden (för ja, jag må läsa mycket traditionell julromance, men det betyder inte att jag är någon glöggfryntlig julälskare i verkligheten. Långt ifrån skulle jag säga. Julen är bäst i bokform!)

SEASON OF WONDER
Författare: Div författare, redaktör Paula Guran
Förlag: Pride books (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

Det jag läst av Season of wonder är en av mina riktigt bra saker 2018, alla bra saker hittar du här.