Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan

När jag läser Det tredje ljuset och Små ting som dessa är det första gången jag möter Claire Keegan. Min förväntan är att gå in i kompakt mörker men så upplever jag det verkligen inte.

I Det tredje ljuset möter vi en flicka i tioårsåldern (kanske lite äldre) som får bo hemma hos släktingar, ett barnlöst par, under sommarlovet när hennes lillebror föds. I Små ting som dessa möter vi Bill Furlong som ställs inför ett moraliskt dilemma i juletid. Runt flickan i den första kortromanen/långnovellen är mörkret förvisso kompakt, men hennes tid hos släktingarna är så fin och vardagligt hjärtevärmande att jag kapitulerar. Bills vardag är också kämpig och det som ligger i hans tankevärld, att växa upp med en ogift mor och nu inse att en tonåring som nyss fött barn lever ett förfärligt liv i klostret som på många sätt styr byn, är riktigt mörkt. Men där finns hopp.

Jag tycker mycket om Det tredje ljuset, och filmen Den tysta flickan som bygger på den är oerhört fin (den här läsningen var ett bok till film-projekt för mig). Små ting som dessa är också fin, men den hade gärna fått utökas till en roman för där finns mer att berätta om Magdalenatvätterierna (som jag har läst om tidigare i The Christie affair och i All the bad apples och som jag trots att det är svårt att ta in måste acceptera har funnits ända in på 1990-talet), om flickorna och barnen där och om Bill.

Hur hänger då berättelserna ihop? Jag har ingen aning. Om jag inte läst att de skulle göra det så hade jag inte funderat så mycket på det för de är väldigt olika. De har den där tidlösa karaktären som berättelser om Irland alltid verkar ha. Det skulle lika gärna kunna vara 1800-tal som 1950-tal. Små ting som dessa utspelar sig i mitten av 1980, det skrivs ut. Det tredje ljuset känns äldre men är nog inte det, jag vet att det finns markörer som förvånade mig och placerar berättaren närmare nutid än jag trodde, men jag minns inte nu vilka det var eller när.


Om boken

Titel: Det tredje ljuset och Små ting som dessa
Författare: Claire Keegan
Förlag: Wahlström & Widstrand (2022)
Översättare: Marianne Tufvesson

Novellkalendern 2023

Nu har jag läst färdigt i novellkalendern för i år och det var en förvånansvärt fin upplevelse som jag nog kommer köra repris på nästa år. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i noveller, det ska något särskilt till för att jag ska ge dem tid, som att Margaret Atwood skrivit dem eller något åt det hållet. På det här sättet, när jag gjorde det till en grej, gav jag mig själv chansen att läsa nya författare i det korta formatet och att återse gamla favoriter. Vissa noveller var sådär som jag tänker att noveller är, irriterande korta utsnitt av en berättelse jag vill ha mer av, men vissa var så där som jag också vet att noveller kan vara när de är som bäst – precisa, täta och ljuvliga. Jag tror att jag tycker allra bäst om Sara Stridsbergs novell, förstås…

Det här blev läst:
Sjötungans sång av Sara Baume (läs vad jag tyckte om den här)
Biografi över en klänning av Jamaica Kincaid
En sann historia av Olga Tokarczuk
Katten & Ön av Tove Jansson
Berättelsen om två hundar av Doris Lessing
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö
Lycksalighet av Katherine Mansfield
Höra stenarna sjunga av Elsie Johansson
Missing people av Karin Smirnoff
American hotel av Sara Stridsberg

En novellkalender och Sjötungans sång av Sara Baume

I år blir det ingen decemberkalender här på bloggen vilket ni säkert redan märkt. Vad det istället blir för mig är en novellkalender som jag lånat ihop på biblioteket och samlat på mig tidigare. I min gamla Stunder i advent-låda ligger de fyra noveller som kom i den förra året tillsammans med ett femtontal andra. En salig blandning är det och jag läser som andan och lästiden faller på. I slutet av månaden kommer en sammanfattning av det som blev läst, men redan nu skriver jag om en alldeles färsk novell av Sara Baume som jag hunnit läsa.


Sjötungans sång av Sara Baume
Sjötungans sång är (som alla noveller) ett utsnitt av ett skeende, ett liv, en känsla. Vi möter Phil som är fiskare (hon är rörmokare också men det vill hon inte definieras som eftersom det inte ger henne glädje). Helst av allt vill hon fånga en sjötunga. Mitt i en flera dagar lång storm lär vi känna Phil och hennes pappa en smula.

Sjötungans sång är en fin liten berättelse om drömmar, om försvunna hundar och att det som andra skulle säga är litet kan vara det största i livet för någon annan.


Om boken

Titel: Sjötungans sång
Författare: Sara Baume
Förlag: Vide förlag (2023)
Översättare: Sanna Östergren

Hag. Forgotten folktales retold

Hag är en ojämn samling omtolkningar och moderniseringar av gamla delvis bortglömda brittiska folksagor. I vissa fall förstår jag att originalsagorna (som återberättas i boken) har fallit i glömska, några är ganska poänglösa och sensmoralen framkommer bättre i andra berättelser som finns bevarade. Andra har verkligen något att berätta. Allt är inte välskrivet (det märks ibland att berättelserna skrivits till en podd, de är inte alltid helt lätta att läsa på papper), men det mesta är det och de är alla på folksagors vis oerhört obehagliga.

I Hag har flickor och kvinnor flyttats i förgrunden vilket är intressant. I vissa fall fanns de där redan och i andra har de fått byta plats med pojkar och män. Det är spännande att se hur historier förändras när dynamiken skiftar.

Jag tror att jag tycker allra bäst om de tre sista novellerna/berättelserna – The dampness is spreading av Emma Glass, The droll of the mermaid av Natasha Carthew och The holloway av Imogen Hermes Gowar. Men det finns några fina i inledningen också och samlingen förtjänar att läsas i sin helhet. Och glöm inte förordet av professor Carolyne Larrington, där ges bakgrund och beskrivning av hur projektet genomförts.


Om boken

Titel: Hag. Forgotten folktales retold.
Förlag: Virago (2020)

De försvunna böckernas bibliotek och annat obehagligt

Bibliotek var (och är fortfarande) för mig en tillflyktsort, en plats av trygghet och värme. Ett rum där jag gömde mig bakom bokhögarna på håltimmar och raster, där inga verkligheter kunde nå mig. Ett rum dit inte vampyrer, hjärnätare och varelser med sylvassa naglar nådde, även om de förstås finns där så är de tryggt undanstoppade mellan bokpärmarna.

Kristoffer Leandoer inleder sin roman De försvunna böckernas bibliotek med en berättelse om hur bokens jag brukade följa med mamma på biblioteket som barn, men att han föredrog det mystiska De försvunna böckernas bibliotek eftersom det var så tyst där. På det vanliga biblioteket väsnades böckerna så förfärligt… När han börjar där är jag förstås fast. För bortom den där ständigt pågående (och viktiga men ofta oinsatta) debatten om stök på bibliotek och tysthetsnorm och allt det där har vi missat att prata om oväsendet från böckerna själva… De ropar på mig också. Kräver och stökar och hoppas och vill, och är allmänt oregerliga om man bara lyssnar tillräckligt uppmärksamt.

Men i ärlighetens namn verkar det inte så fredligt bland de försvunna böckerna heller. Hela författarskap glöms bort och går om intet i Leandoers bok, försvunna Mary Poppins-utgåvor sprider död och elände och skrivande människor upphör att existera.

Det här är en bok om böcker, om hur de kräver, hur de väsnas i huvud och hjärta på oss och hur de är omöjliga att värja sig mot. Hur kärleken till dem kan se ut, förtärande och alldeles fantastisk. Och hur det i deras närmsta närhet kan gömma sig fasor större än vi kan ana, kanske genom portar in i vårt eget mörker…

Det här med skräck i bibliotek är inget okänt trots allt. Stephen King har, förstås, skrivit en förfärlig novell om Bibliotekspolisen. Där är det barnavdelningen på ett bibliotek som inte är så väldigt kuddrumsmysig. Något lurar i skuggorna och är man slarvig nog att glömma en återlämningsdag, ja då kommer bibliotekspolisen efter dig. Och han är ingen vanlig vardaglig bibliotekarie som hyssjar dig till tystnad. Nej, han stoppar inte före döden. Jag är själv rätt förtjust i att böcker lämnas tillbaka i tid så jag kan låna dem vidare till nästa bokslukare, men jag tycker nog att bibliotekspolisens metoder är lite väl hårdhänta… Det brukar räcka med ett brev…

Doktorn i Doctor Who har också gjort ett (han har gjort fler biblioteksrelaterade äventyr) hemskt besök i ett bibliotek, och vilket bibliotek sen, det är stort som en planet och lagrar obegripliga mängder information. Där möter doktorn sitt förflutna och där möter han Vashta nerada – skuggorna. De köttätande skuggorna. Låt mig säga att det inte är detsamma att vara ensam på biblioteket om kvällen efter att ha sett det avsnittet…

De försvunna böckernas bibliotek är en bok att långsamläsa. Att sitta i stillheten och njuta av. Var man nu ska hitta sån stillhet nu när vi vet vad skuggorna gömmer…


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar inlägget här.

Skrivsöndag: Att älska och förlora – två halva ark papper

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.

Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.


Den här texten är en återpublicering från Kulturkollo anno 2014. Anledningen till att jag ville återvinna detta just på en skrivsöndag är att dessa båda texter, Strindbergs novell och Mantels tegelsten, väckt många tankar i mig kring hur man kan skriva, hur de gör, vilka verktyg de använder. Läsandet är för läsandets skull, men det ger också vägar in i skrivandet som lyfter. Och vilka ska man inspireras av om inte de bästa?

Bild från Pixabay

Kissing the witch av Emma Donoghue

Det är ett nöje att läsa Emma Donoghues versioner av gamla kända sagor. Hon lyckas berätta dem med en egen och ny röst samtidigt som hon bevarar dess mörka kärna och gör den tydligare.

I Kissing the witch möter vi Snövit, Askungen och pepparkakshusets häxa, men de är inte alls sig lika, de är mer som man kan tänka sig att de verkligen var om de var. Emma Donoghue berättar om umbäranden och fattigdom, kamp, äventyrslystnad och svek. Och allt som berättas berättas ur kvinnornas synvinkel, ibland med erotiska dragningar mellan kvinnorna. Lika ofta är det en vänskap eller en samhörighet bortom ytlig fiendskap som knyter kvinnorna samman. Det handlar om överlevnad och respekt för vad den andre måst uthärda. Låt oss säga att prinsarna inte är mycket att hänga i julgranen, men det är de ärligt talat inte i originalsagorna heller.

Jag tycker mycket om Emma Donoghues sätt att leka med språket så att var och en av kvinnorna får berätta sin saga, med sin egen röst. Boken har mer än 20 år på nacken, men den är tidlös och jag rekommenderar den varmt.

KISSING THE WITCH. OLD TALES IN NEW SKINS
Författare: Emma Donoghue
Förlag: Harper Collins (1997)

En isoleringscell med gula tapeter

Det här med instängdhet och kanske framförallt känslan av instängdhet är intressant. Jag sitter i skrivandes stund på en food court mitt i en galleria, tidigt på morgonen, luftigt, lagom folkigt*. Och jag kan knappt andas för känslan av att vara instängd. Och allt är den gula tapetens fel. Novellen alltså (den som finns i en jättefin nyutgåva nu, men som jag läst i jätteslitet och gammalt biblioteksutförande). Det finns vissa berättelser som tar en i hand, leder in en inuti sig själv och sen lämnar en där utan nycklar att ta sig ut. Det går förstås att ta sig ut, men det är lite knepigt och andnöden kvarstår tills man lärt sig att ta in luft igen.

En av de saker som intresserar mig med böcker som Den gula tapeten är hur instängdhet i det inre kan vara mycket mer allomfattande än i ett verkligt, världsligt, fängelse. Jag tänker mycket på Memorys bok här, hur Memory och hennes medfångar sitter fängslade under rätt hemska förhållanden och vet att de ska göra det resten av livet. Ändå finns där en frihet i samtalet, i själva livet, som saknas hos exempelvis jaget i Den gula tapeten. Jag ska inte gå in på handlingen så mycket alls här eftersom novellen är så kort och komplicerad att minsta lilla skulle kunna förstöra din läsning. Men instängd är hon, paralyserad, ensam också tillsammans. Och jag tror att det är där kärnpunkten finns för mig, det där när någon låsts in i sitt inre så att alla runt omkring verkar vara utomstående och långt borta också när de finns i samma rum. De där fängelserna som inte släpper in kärlek, vänskap och närhet… I ett verkligt fängelse kan det finnas plats för sånt. Hos Memory, i Rita Hayworth and the Shawshank redemption, kanske hos Grace Marks, definitivt i gamla fängelseklassikern Bangkok Hilton. Det inre fängelset är alltid en isoleringscell, tack och lov är det sällan en livstidsdom. Jag låter det vara osagt här om det är fullkomligt, förlåtande eller för livet i Den gula tapeten. Läs den (om du törs).


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo våren 2018.

* i mars 2018s nu alltså, här och idag 2021 sitter jag inte i någon folklig galleria…

Om Anne på förintelsens minnesdag

Idag högtidlighåller vi Förintelsens minnesdag. Vi minns det vi inte vill minnas, men aldrig får glömma. Jag väljer att göra det med en text jag första gången publicerade på Kulturkollo våren 2016.

Om Anne
Det var när jag pratade med barnen om Anne Frank som jag började gråta. För att… ja, för att det är omöjligt att inte. Den där reaktionen satte igång en massa tankar om henne och om oss, om symboler vi skapar för att klara av det – allt.

När paren i Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank pratar om Anne Frank så är det inte flickan de pratar om. Det är gömstället, att gömma och bli gömd. När Hazel och Augustus reser till Amsterdam och talar om Anne Frank i Förr eller senare exploderar jag handlar det också om annat, och aldrig egentligen om Anne.

Jag minns att jag läste dagböckerna i högstadiet och att flickan Anne betydde mycket för mig, för min förståelse av förintelsen. För att hon var lika gammal som jag och för att hon var så vanlig, så långt från en abstrakt siffra man kan komma. Och jag gjorde henne nog till en symbol för den lilla människan i det stora obegripliga. Men när jag berättade för mina barn om henne och svarade på deras förstagångsfrågor blev hon flickan igen. Hon blev 16-åriga Anne på väg in i gaskammaren (“vad är en gaskammare mamma?”) och där gick jag sönder.

Jag tror att vi behöver symboler för att göra världen begriplig, men jag tror också att vi ibland behöver plocka ner dem från piedestalen och se dem som människor. Ingen människa är enbart en symbol eller siffra och det är livsviktigt för oss att komma ihåg, särskilt i tider som dessa.

Bara bra böcker! Juldagar

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.


Inlägget publicerades första gången 12 december 2017 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.