Novellsamling/noveller

Till att börja med – det här är en mycket märklig läsupplevelse. Inte dålig eller upprörande, men märklig. Så många frågor. Att mellantexterna, där människor vittnar om sina biblioteksupplevelser, handlar om just bibliotek råder det ingen tvivel om, men hur hör novellerna ihop med det? Är det för att de handlar om ord, skrift, betydelsen av bildning som de hör dit under rubriken? Jag vet inte. Och behöver egentligen inte veta, det är fullt nog att få fundera kring det en stund.

Novellerna är lite udda, en del begriper jag inte alls eller så förstår jag men gillar inte, andra älskar jag sanslöst. Som Annanstans, den är en glimrande juvel. Jag brukar mäta novellsamlingar utifrån om de innehåller en novell som förändrar min värld, Annanstans är en sån novell. Och I gräset (om barnet med blommorna), så lågmält och fantastiskt bra.

Rakt igenom måste jag säga att jag tycker mycket om det skruvade och märkliga, det som jag uppfattar som Ali Smiths röst och ton. Hennes Flicka möter pojke var också lite speciell, och underbar. Hon känns fri och befriande.

En liten fråga om de där anekdoterna dock, hur kommer det sig att de alla (nästan) handlar om barndomsminnen*? Det är ofta så, jag minns särskilt en serie i DN häromåret där kända svenska berättade hur viktigt biblioteket varit för dem som barn. Är det ingen som besöker biblioteken i vuxen ålder som kan tänkas skriva något om det? Är det därför biblioteksdebatten som förs av tyckare i tidningarna blir så konstig hela tiden, för att inte heller tyckarna satt sin fot på biblioteket sen de var barn? Då har vi nog faktiskt ett större problem än vi är medvetna om. 

* Jag tycker naturligtvis också att barns och ungdomars upplevelse av biblioteket är superduperviktigt, viktigast till och med. Mina starkaste biblioteksminnen är förstås också från ung ålder. Men om det ska bli bra så måste vuxna bry sig om bibliotek också för sin egen skull. Och de måste gå dit.