Förbannelsen av A Yi

En försvunnen höna, en grannfru man tycker sådär lagom illa om och en illa övertänkt förbannelse. Det är huvudingredienserna i den här novellsoppan. Det är en ganska förfärlig anrättning, förvånansvärt välsmakande (för att innehålla så mycket elände på så få sidor) och lite tänkvärd.

Som så ofta med noveller känner jag att jag skulle vilja ha mer. Det här lilla utsnittet ur en vardag är intressant nog, men jag vill veta mer om de här grannfruarna. Varför bråkar de så förtvivlat och visst finns det väl något annat, väldigt fint, där också?

FÖRBANNELSEN
Författare: A Yi
Förlag: Chin lit (2017)
Översättare: Adam Sarac, originaltitel: Yangcunde Yize Zuzhou
Serie, Tidigare delar: titel
Köp den t.ex. här eller här.

Stone mattress: nine wicked tales av Margaret Atwood

Som alla de författare som jag verkligen älskar är Margaret Atwood en författare med många ansikten. Hon är djupt engagerad i miljöfrågor vilket vi kan läsa i bland annat Maddaddam-trilogin. Hon är politisk och feministisk vilket exempelvis Tjänarinnans berättelse och Alias Grace visar. Och så är hon väldigt rolig, på det där torra, härliga sättet. Vilket hon verkligen visar i dessa nio grymma berättelser. Hon har haft så himla roligt här!

De första tre novellerna i samlingen hänger ihop väldigt nära, de är egentligen samma berättelse driven av olika berättare och ur olika perspektiv. Jag fångas rejält och det känns snabbt som att befinna sig bland vänner. Den frystorkade brudgummen (som gav namn åt den svenska utgåvan av samlingen) är härligt makaber, lite vardagsskräckig. Sen får vi återse huvudpersonerna i Rövarbruden i I dream of Xenia with the bright red teeth. Romanen var ingen favorit, men den har hängt kvar och jag tänker på den oftare än jag trodde att jag skulle göra och det känns ändå lite fint att återbesöka dem. Stone Mattress ger en liten vägledning till det perfekta mordet (…) och sen återstår det jag tror är mina favoritnoveller – härligt absurda spökförfattarberättelsen The dead hand loves you och långsamt sorgliga äldreboendedramat Torching the dusties.

Det är nio väldigt fina noveller, jag gillar dem alla och jag är väldigt glad att jag valde att läsa Margaret Atwood igen. Nästa gång blir det nog en roman, men jag vet inte vilken riktigt än.

STONE MATTRESS: NINE WICKED TALES
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Virago (2014)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, lite så känner jag när jag ska skriva om Den gula tapeten. Det är lite som att gå över krossat litterärt glas utan att trampa sig blodig/avslöja för mycket.

Avslöja kan jag i alla fall att det var Helena Dahlgren som väckte mitt intresse för Den gula tapeten i sina 100 hemskaste. Sen gick det ett bra tag (av månader där temat instängdhet och psykisk ohälsa och gränsen mellan verkligt och overkligt inte var så lockande eller bra för mig pga utmattning, psykisk ohälsa och instängdhetskänslor) innan jag häromveckan plockade hem den från biblioteket och läste.

Den gula tapeten är tapetserad på väggarna i ett rum där novellens jag flyttar in under några månader. Hon ska rekreeras, är sjuk eller kanske inte enligt maken, doktorn. Något har hänt på godset, eller inte. Något händer, eller inte. Jag har egentligen ingen aning om vad som utspelar sig på de här fåtaliga sidorna, jag är bara säker på att det är massor och hälften sker nog i mig. Det är så bra det här, så vedervärdigt snyggt hintat och belyst och skrivet.

Jag kommer absolut läsa Den gula tapeten igen. Och igen. Och igen. För att hitta fler ledtrådar, se fler ansikten och kanske hitta nya vägar till att förstå vad som händer.

DEN GULA TAPETEN
Författare: Charlotte Perkins Gilman
Förlag: Samspråk förlag (1990)
Översättare: Ingrid Maria Ingemark, originaltitel: The yellow wallpaper
Vill du läsa den slitna, oerhört grafiskt avskalade utgåvan jag läste får du nog vända dig till närmsta bibliotek (bra grej!). Vill du äga så finns en färsk nyutgåva (som jag lånat omslagsbilden från här ovan) t.ex. här eller här.
Läs mer om boken i min text på Kulturkollo

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Jag kan inte säga så mycket om hur bra (eller inte) Fredrik Backmans kortroman/novell med den långa titeln är. Den är nog lite väl sentimental och naturligtvis kan den inte mäta sig med Ove. Men det spelar ingen roll. För en som jag, där jag befinner mig i livet, är den mitt i prick och rakt i hjärtat.

”Det är hemskt att sakna någon som fortfarande är här” står det på ett ställe i boken, och jag önskar att jag inte visste precis hur sant det är.

En man, pappa, farfar som försvinner och ska vara borta innan han dör. Hjärnan som krymper, minnet som sviker. Barnbarnet som är som ett barn jag känner. Farfar som är de jag förlorat. Det finns så oändligt mycket kärlek i den här boken, och det räcker för mig.

OCH VARJE MORGON BLIR VÄGEN HEM LÄNGRE OCH LÄNGRE
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Johannas deckarhörna, Eli läser och skriver

Backman skänker sin royalty för den här boken till hjärnfonden och eftersom jag läste biblioteksboken skänker jag en egen summa idag. Inte minst för att hjärnfonden forskar om Parkinsons sjukdom, en vidrig sjukdom som  hemsökt min släkt och som vi behöver veta mer om för att utrota.

Juldagar av Jeanette Winterson

Ibland blir man lätt chockad av en bok. Jag blev mer än lätt chockad över Juldagar faktiskt. För att den är så underbart fantastiskt fin. Inte så att jag förväntade mig en dålig bok, men hur bra kan det egentligen bli med julnoveller och recept? Hur bra som helst visade det sig. 

En annan sak jag inte förväntat mig var värmen, inte har jag någonsin tänkt Jeanette Winterson som en varm författare. Snarare lite bitsk och nästan skrämmande. Och så visar hon sig ha de här orden och berättelserna inom sig, också. Jag älskar att bli överraskad på såna sätt.

I Juldagar finns det mesta. Utsatta barn som omfamnas av julens värme, julens magi manifesterad i givmildhet, blodisande spökhistorier, historiska sagor som sent ska släppa taget. Allt finns här och allt är bra. Visst är naturligtvis bättre än annat, men inte en enda berättelse är dålig eller ens verflödigt. Allt hör hemma där det är. 

Novelldelen är alltså bra, men receptavsnitten då? Jo, men de adderar också massor till upplevelsen. Inte för att jag har eller kommer att testa någon av maträtterna, men jag älskar att läsa om hennes vänner och vilken plats maten har i deras gemensamma liv och helgfirande. Särskilt tycker jag att berättelsen om Ruth Rendell (och hennes surkål, men mest av allt om Ruth ändå) var fin. Jag kan se dem framför mig promenerande genom ett folktomt, julfirande London.

Det här är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här. Och mer älsk översköljer jag boken med på Kulturkollo, läs här.

Bibliotek av Ali Smith

Till att börja med – det här är en mycket märklig läsupplevelse. Inte dålig eller upprörande, men märklig. Så många frågor. Att mellantexterna, där människor vittnar om sina biblioteksupplevelser, handlar om just bibliotek råder det ingen tvivel om, men hur hör novellerna ihop med det? Är det för att de handlar om ord, skrift, betydelsen av bildning som de hör dit under rubriken? Jag vet inte. Och behöver egentligen inte veta, det är fullt nog att få fundera kring det en stund.

Novellerna är lite udda, en del begriper jag inte alls eller så förstår jag men gillar inte, andra älskar jag sanslöst. Som Annanstans, den är en glimrande juvel. Jag brukar mäta novellsamlingar utifrån om de innehåller en novell som förändrar min värld, Annanstans är en sån novell. Och I gräset (om barnet med blommorna), så lågmält och fantastiskt bra.

Rakt igenom måste jag säga att jag tycker mycket om det skruvade och märkliga, det som jag uppfattar som Ali Smiths röst och ton. Hennes Flicka möter pojke var också lite speciell, och underbar. Hon känns fri och befriande.

En liten fråga om de där anekdoterna dock, hur kommer det sig att de alla (nästan) handlar om barndomsminnen*? Det är ofta så, jag minns särskilt en serie i DN häromåret där kända svenska berättade hur viktigt biblioteket varit för dem som barn. Är det ingen som besöker biblioteken i vuxen ålder som kan tänkas skriva något om det? Är det därför biblioteksdebatten som förs av tyckare i tidningarna blir så konstig hela tiden, för att inte heller tyckarna satt sin fot på biblioteket sen de var barn? Då har vi nog faktiskt ett större problem än vi är medvetna om. 

* Jag tycker naturligtvis också att barns och ungdomars upplevelse av biblioteket är superduperviktigt, viktigast till och med. Mina starkaste biblioteksminnen är förstås också från ung ålder. Men om det ska bli bra så måste vuxna bry sig om bibliotek också för sin egen skull. Och de måste gå dit.

BIBLIOTEK
Författare: Ali Smith
Förlag: Atlas (2017)
Översättare: Niclas Nilsson, originaltitel: Public library and other stories
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Bli som folk av Stina Stoor

Jag har läst Bli som folk till min jobbokcirkel och det har varit en rätt häftig läsupplevelse. Vissa noveller passerar lite oförmärkt, men andra är som hårda knytnävsslag i magen.

Genomgående stör jag mig på karlarna, deras förväntan om att få allt serverat. Det är orättvist för där finns också handfallna män (som är handfallna för att den som servat dem är borta) och män som verkar rätt snälla (men de dör), men det är de där jäkla glasswienerbröden i sista novellen som sätter tonen för mig. Över huvud taget är sista novellen, För vår del, väldigt stark om mamman som aldrig riktigt räknas och hör till men ändå tillmäts ansvar för att ta hand om gravar efter människor som inte var så jäkla snälla. Och huset ska hon städa, men hon får inte göra det till sitt. Och så de där glasswienerbröden. Nej, jag blir bara arg.

Annars fångas jag mest av barnen. De utsatta, ensamma, sära och hur starka som helst barnen. Som går sina egna vägar (bildligt och bokstavligt). Jag älskar språket, alla åar som ”ångrade sig hit och dit”, alla ord och meningsbyggnader jag inte känner men ändå begriper. Det är helt glesbygdsmagiskt inne i Bli som folk, och så finns där så mycket skog, sorg och barndom. Jag älskar det.

BLI SOM FOLK
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

En ros åt Emily

Jag har i flera år läst, kämpat med och fängslats av William Faulkners As I lay dying. Senast jag la bort den var det för att den gjorde fysisk ont att läsa när det handlade om barnen. Men jag älskar den också, jag ska läsa vidare en dag när det känns rätt.

I väntan på detta följde jag Lyrans råd och gjorde ett försök med novellen En ros åt Emily. Och den är fin, det är den. Inte alls svår eller krävande. Väldigt enkel och finstämd på temat att vi egentligen inte vet ett endaste dugg om det vi tror oss ha full koll på, särskilt när det kommer till människor. Riktigt fint. Och nu är jag sugen på mer William Faulkner, kanske ger jag mig ändå på As I lay dying igen, eller så får det bli något annat. Vilket är ditt bästa Faulknertips?

Obs! Spoilervarning för As I lay dying i kommentarerna

EN ROS ÅT EMILY i samlingen EN ROS ÅT EMILY OCH ANDRA NOVELLER
Författare: William Faulkner
Förlag: Carlssons (1990)
Översättare: Elisabeth Helms, originaltitel: The Lover’s Dictionary

Såningsmannen

Såningsmannen är en förrädisk bok på så sätt att den utger sig för att vara en enkel berättelse om en by av ensamma kvinnor som längtar efter en man. När jag låtit den historien komma till mig öppnar sig dock berättelsen till att bli något mycket större. Ett vittnesmål över vad makthavares beslut långt bort gör med människoliv de inte ens bryr sig om existerar. Till exempel.

Såningsmannen kan läsas som den där enkla berättelsen och vara givande i sig. Men jag kan också som läsare välja att lyssna efter det där som inte sägs. Om sorg, saknad, längtan, ilska, ånger, hopp. Livet. Och när jag öppnar upp för det blir Såningsmannen en berättelse som aldrig tar slut. Det är så fascinerande hur det kan fungera med läsning och riktigt bra berättelser.

SÅNINGSMANNEN
Författare: Violette Ailhaud
Förlag: Elisabeth Grate bokförlag (2014)
Översättare: Anna Säflund Orstadius, originaltitel: L’homme semence
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Jag läste Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank enbart för att hitta en ingång till en text om Anne Frank till Kulturkollo. Men det visade sig vara en novell väl värd lästiden också utan sådana särskilda önskemål. Nathan Englander skriver på ett avslappnat, varmt och på gränsen till humoristiskt sätt om den judiska erfarenheten, skillnaden mellan generationer och skillnaden på att leva i Israel och USA. Novellen jag läst är en väldigt intressant diskussion mellan två par om judisk kultur och judisk religion. Det handlar mycket om Förintelsens fortsatta påverkan, men också om allmängiltig existentiell vardagskamp.

Jag kommer absolut läsa mer av Nathan Englander, riktigt bra novellister ska samlas på!

Texten om Anne Frank hittar du här.