Bokcirkla med mig!

Jag gör ett instick i barn- och ungveckan med något helt annat. Från idag och genom hela hemska november, lite mindre hemska december och sen rätt jobbiga januari så kommer jag hålla i en facebook-bokcirkel kring Alice Munros Brinnande livet, på arbetstid – värsta lyxen! Jag hoppas på att vi ska bli några stycken som diskuterar kring novellerna, det är helt fritt att diskutera om en eller hänga på samtalen kring alla. Två novellsamtal i veckan kommer inledas och sen är det bara att haka på när det passar. Cirkeln finns på Forshaga biblioteks facebooksida och alla är välkomna att delta, också de som aldrig satt sin fot i Forshaga 😉 Hoppas vi ses där, bokcirkeln hittar du här.

Munro1

Älskade Alice

Jag misstänker att allt redan har skrivits om det fenomenala i att Alice Munro tilldelas årets nobelpris i litteratur. Jag nöjer mig att länka till min recension av Kärlek, vänskap, hat och meddela att jag tyckte ännu bättre om För mycket lycka och att båda har växt efter läsningen. Alice Munro och Margaret Atwood har länge varit mina drömpristagare men jag har aldrig vågat tro att de verkligen skulle kunna få det. Nu rustar jag för en ny kanadensisk vinnare om säg tio år 🙂

Jag har lagt min sjukdom på dig

När jag säger att jag inte är så förtjust i noveller så menar jag aldrig Alice Munros noveller, eller Joyce Carol Oates, eller Stephen Kings, eller Nam Les, eller Karin Tidbecks. Det är de som får mig att tänka om, som förvriden synen på mig.

20130616-211034.jpg
Karin Tidbeck är en fantastisk författare, jag proklamerar härmed min kärlek till hennes förmåga och fantasivärld (igen)! Hennes påhitt är totalt absurda och alltid helt begripliga. Och det är främst hennes noveller jag älskar (även om Amatka också är sjukt bra). Det senaste tillskottet i Tidbecks produktion är novellen Jag har lagt min sjukdom på dig. Sexton sidor briljans som inleds med följande rad:

”Sen kom den torsdag i februari då jag steg in på min psykiatrikers kontor och mötte en get.”

Och efter några rader till är det fullkomligt självklart att den där geten finns där och varför. Mer säger jag inte för då tar jag ifrån er upplevelsen av berättelsen. Läs, njut och missa sen för allt i världen inte Jagannath om ni inte läst den redan!

Jag har lagt min sjukdom på dig av Karin Tidbeck. Mix förlag

Ekens syster

20130611-110628.jpg

En kort text om en kort text. Ekens syster av Elin Holmerin är en kort novell (28 ganska glesskrivna sidor) med mycket stämning, stark sagofeeling och massor av skogspatos. Jag hade önskat att den var lite längre så att jag fått lite djupare kännedom om människor och väsen men som ett utsnitt, en traditionell saga i historisk miljö fungerar det absolut. Rekommenderas som hängmatteläsning en solig dag, med vindsus i björkkronorna, med läsaren tryggt placerad i utkanten av ett skogsområde 🙂

Ekens syster av Elin Holmerin. Undrentide förlag

Jagannath

Fantastisk fantastik, kan det vara något? Jag har ännu inte lästa höstens sf-snackis Amatka (främst eftersom jag tror att det är den sorts sf som Kallocain och för sånt måste jag ha ett särskilt läshumör) men jag förstod förstås redan tidigt i höstas att Karin Tidbeck ska bli stor. Nu när hennes novellsamling Jagannath letat sig hela vägen från det amerikanska förlaget och hem till mig så vet jag också varför.

Jagannath är en helt galen samling berättelser och visst det är noveller, som jag ju har så svårt för men oj vad bra det är. Den där totala friheten i tanken och den otämjda fantasin, jag älskar det! Det finns några noveller som jag gillar lite mindre än de andra men det finns desto fler som jag älskar oreserverat. Riktigt, riktigt fint och oväntat. Amatka here I come…

Cheeky Frawg, 2012

Mitt slut och min början

Jag körde novellmaraton i nyårshelgen. Mycket märkligt beteende för att vara jag men jag räknade med att släktresehelgen inte skulle bjuda så väldigt mycket lästid…

Novellen som avslutade året var Elly Griffiths kortis om jul hos Ruth Galloway – Ruth’s first christmas tree. Möjligen känner jag efter att ha läst nästa fullängdare (som kommit i dagarna) att det gav någonting men just nu, inte så mycket… Det var väl mysigt men eftersom det inte händer så mycket mer än att Ruth och Cathbad klär granen några gånger så var det en ganska mesig avslutning på läsåret.

S. J. Boltons lite längre novell om Lacey Flint, If snow hadn’t fallen, utspelar sig mellan Now you see me och Dead scared. Och den är bra. Riktigt bra hade den varit om jag inte väldigt tidigt listat ut precis allt men som det är nu så är det i alla fall bra. Och jag storgillar Lacey. Ser mycket fram emot att läsa vidare om henne i april!

Hur avslutade du 2012 och hur har du inlett 2013?

Onda sagor

Den stod där i bibliotekshyllan och såg så liten och lockande ut dagarna efter att jag läst ut Barabbas . Jag kunde ju inte direkt låta den stå kvar där, alldeles ensam (hm, ja eller ensam och ensam, vi har väl inte direkt en hylla per bok på mitt bibliotek men ensam från mig då, den behövde mitt sällskap…).
 
Onda sagor är en miniliten (därav denna minililla recension) novellsamling med 64 sidor text. Några berättelser är en sida lång en del lite längre. Vissa är ok medan andra är rätt fantastiska. Mina favoriter är inledande Far och jag, Frälsar-Johan (fantastisk och Barabbasig) och Hissen som gick ner i Helvete. Jag blir mer och mer förtjust i Lagerkvist, hans språk och hans syn på världen. Det är inte utan att jag väntar mig storverk av Bödeln som ska bli min nästa Lagerkvistläsning.

Humoristen

Mikronoveller borde kanske recenseras på det minimalistiska sättet. Kortfattat. Med allt för korta meningar. Och ord. Staplade på varandra?

Nej, förstås inte. Mikronoveller i Tomas Kindenbergs tappning är något så förträffligt som texter där varje ord säger något viktigt, där varje uttryck vägts på språklig guldvåg och där stämningar lämnar en lätt obehaglig men samtidigt fantastisk eftersmak. Humoristen är: obestämbar. Underhållande. Märklig. Och helt jäkla absurd.

Det jag framförallt gillar så himla mycket med Kindenbergs korta texter är stämningen, det där man ganska snabbt kommer underfund med, att jaget eller snarare jagen inte är riktigt riktiga. Ibland är det lite skruvat och ibland väldigt mycket skruvat. Jag skrattar högt några gånger men sätter skrattet i halsen desto fler. Måste jag jämföra med något, och det måste jag förstås, så blir det Christer Hermansson och hans Oliver Cromwell i skinnbyxor från Ich bin ein bibliotechar, utan bibliotekskonnotationerna förstås. Men med galenskapen som döljs under det till synes normala. Älskar det faktiskt rakt igenom. Nu vill jag läsa Kindenbergs debut Kan du inte bara vara pinsamt tyst. Snarast.

Fler som skrivit om Humoristen: Beroende av böcker och Påhittade nöjen

~Zoo publishing, 2012 /recensionsexemplar~

Castillon och Castillon

Ni vet den där gamla uttalade ramsan om att jag inte gillar noveller… Jag har tuggat och återanvänt den när jag bländats av Båten och när jag fascinerats av Munro. Jag har sagt att egentligen så gillar jag inte sånt här men det finns gyllene undantag. Men nu ska jag sluta med tjafset. Jag gillar visst noveller, om de är välskrivna. Formen är inte min favorit men skrivna av mästarna är de bättre än det mesta. Till mästarna räknar jag bland andra nämnda Le och Munro men också Stephen King och Joyce Carol Oates. Efter två lästa samlingar är jag också redo att foga Claire Castillon till listan.

Först läste jag Bubblor och Castillons korta texter fångade mig efter bara något ord och höll mig trollbunden ända till punkt. Vissa av dem får mig att vilja gråta i timtals efteråt, andra rinner av mig direkt. Ytterligare andra blir kvar bland tänkematerialet. Jag tror att jag gör ett misstag som läser alldeles för fort, en novell i taget vore nog det bästa, en per kväll kanske. Men vilken normal bokslukare klarar av det? Inte den här i alla fall. Vissa av novellerna, som den med flickan som tror att hon ska få en katt, tvingar mig att lägga bort boken en bra stund eftersom jag inte orkar med mer. Men annars plöjer jag bara på. Och en viss mättnad infinner sig, en viss förmåga att avslöja det som nog borde ha förvånat. Till viss del tröttnar jag också på sexuella anspelningar efter ett tag. Men med allt det sagt så måste jag ändå konstatera att Claire Castillon skriver hejdundrande bra.

Min andra bok av Castillon var samlingen Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska som jag läst och trollbundits av. Samtidigt som jag konstaterar att den är mer ojämn och att jag ibland tappar koncentrationen eller hör mig själv nästansucka över upprepningar så gillar jag verkligen Castillons sätt att skriva. De korta novellerna, de krumbuktiga krokarna och det där vassa och osmickrande sättet hon ser bortom murar och det låtsade. Claire Castillon är en av de mest spännande författare jag upptäckt på länge. Och jag har redan lånat hem hennes övriga alster från biblioteket och ser särskilt fram emot att läsa hennes roman Därunder ett helvete. Är det någon som läst den och kan säga något om hur den är?

Samlade svenska kulter

I vintras läste jag och tyckte mycket om och förfärades (på ett bra sätt) av Anders Fagers Svenska kulter. Nu har hans noveller getts ut igen som den första tredjedelen i en tjockare samling. Det är mer monster, mer slem, mer död och mer obehagligheter. Där finns en koloni i Stockholms skärgård som inte kan förklaras och där finns någonting i ett hål i marken som kräver offergåvor från dagisbarn. En del är så hemskt att man vill titta åt andra hållet medan annat är något mindre svårsmält.

Samlade svenska kulter är lika bra som Svenska kulter, det är bara mer av allt. Särskilt mycket tycker jag om hur fragmenten mellan novellerna nu får en djupare betydelse, jag begrep aldrig riktigt hur de hängde ihop sinsemellan och med novellerna när jag läste den första samlingen. Nu ska jag inte säga att jag förstår allt fullt ut nu heller men jag har ändå en starkare känsla av att allt är en del av något större och att hela alltet hänger ihop. Jag gissar att det från början planerades att ges ut tre novellsamlingar som hör ihop för det här är verkligen tre sammanlänkade samlingar inom en pärm.

Sammanfattningsvis – gillade ni inte Svenska kulter så är nog inte det här något för er men om ni, liksom jag, drogs in i kultvärlden redan första gången så kan jag verkligen rekommendera ett återbesök.

~Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar~