Samlade svenska kulter

I vintras läste jag och tyckte mycket om och förfärades (på ett bra sätt) av Anders Fagers Svenska kulter. Nu har hans noveller getts ut igen som den första tredjedelen i en tjockare samling. Det är mer monster, mer slem, mer död och mer obehagligheter. Där finns en koloni i Stockholms skärgård som inte kan förklaras och där finns någonting i ett hål i marken som kräver offergåvor från dagisbarn. En del är så hemskt att man vill titta åt andra hållet medan annat är något mindre svårsmält.

Samlade svenska kulter är lika bra som Svenska kulter, det är bara mer av allt. Särskilt mycket tycker jag om hur fragmenten mellan novellerna nu får en djupare betydelse, jag begrep aldrig riktigt hur de hängde ihop sinsemellan och med novellerna när jag läste den första samlingen. Nu ska jag inte säga att jag förstår allt fullt ut nu heller men jag har ändå en starkare känsla av att allt är en del av något större och att hela alltet hänger ihop. Jag gissar att det från början planerades att ges ut tre novellsamlingar som hör ihop för det här är verkligen tre sammanlänkade samlingar inom en pärm.

Sammanfattningsvis – gillade ni inte Svenska kulter så är nog inte det här något för er men om ni, liksom jag, drogs in i kultvärlden redan första gången så kan jag verkligen rekommendera ett återbesök.

~Wahlström & Widstrand, 2011 / Recensionsexemplar~

Different seasons

Ni som varit inne och läst här de senaste månaderna vet att jag drabbats av plötslig kärlek till den glasögonprydde skräckkungen från over there. Stephen King och jag är bästa kompisarna nu och så snart som den värsta kursboksläsningen är avklarad ska jag föra vårt förhållande till nästa nivå, mot Det… Idag ska vi prata lite om novellsamlingen Different Seasons och det kommer att bli en relativt reservationslös hyllning med bara ett undantag.

Different Seasons är alltså som helhet alldeles fantastiskt bra. Det enda lilla som drar ner upplevelsen är avslutningsnovellen som är rätt så ordinär och inte ger mig särskilt mycket. Extra poänglös känns den tyvärr efter att ha läst de tre första novellerna (eller vad man nu kallar texter som ligger på mellan 100 och 250 sidor…). The Breathing Method är inte värdelös men i relation till det andra i boken så är den högst ordinär.

Rita Hayworth and the Shawshank Redemption är en novell som blivit en film som blivit ett fenomen. Filmen är en av mina favoriter någonsin och det ställer sig litegrann i vägen för novellen, främst i början. Jag ser Tim Robins och Morgan Freeman framför mig när jag läser och jag hänger upp mig på att försöka minnas hur det är i filmen och så stör det lite att jag vet hur ”det går”. Det spelar dock ingen större roll när jag väl kommit in i texten. Redan några sidor in i den här, samlingens första, novellen börjar jag ana Kingens storhet.

En annan novell som blivit en synnerligen uppskattad film är The body (Stand by me). Den filmen är det väldigt länge sen jag såg så den ligger inte i vägen för min läsning alls. Jag minns blodiglarna men inte så mycket mer… Historien är spännande rakt igenom trots att det inte händer så mycket egentligen. Pojkarna går längs ett järnvägsspår och sen kommer de fram… Men allt som händer inom dem, runt omkring och i framtiden får mig att faktiskt andlöst vända sida efter sida efter sida.

Två riktigt bra noveller alltså, och ändå var nog Apt Pupil den av samlingens novellerna som grep hårdast tag i mig och sedan faktiskt vägrat att släppa taget. Historien om pojken som tvingar sig på den gamle mannen (med katastrofala följder) är en mycket gripande och otäck berättelse om två människor som är rätt så trasiga. Till en början var jag inte helt övertygad om den här novellen men ganska snart drogs jag in, mycket tack vare Kings förmåga att skriva fram det skeva i karaktärerna, man anar från början att något är lite fel men det är först mycket längre in i berättelsen som man får börja se i vilken fasansfull utsträckning det är fel. Slutet är alldeles förfärligt, helt utan omänskliga monster.

Sammanfattningsvis: jag är överväldigad, förälskad och i grunden förändrad – precis som man ska vara inför riktigt bra litteratur. Tack Helena för att du gav tips om att börja från det här hållet när det gäller Kings författarskap. Nu går jag (snart) vidare in i mörkret…

Låt de gamla drömmarna dö

En ny bok av John Ajvide Lindkvist är alltid anledning till mer eller mindre uppsluppna hurrarop och glädjekänslor. I år får vi skräcknördar en textsamling med allehanda guldkorn att fröjdas åt. Förra året läste jag tre Ajvide-romaner vilket hade kunnat vara en överdos om det inte vore så att de alla var så väldigt bra. Ingen mättnad har infunnit sig ännu och därför var Låt de gamla drömmarna dö en välkommen och naturligtvis förskräcklig inledning på det nya bokåret 😉

En av mina favoritstunder med bra författare är i deras för- eller efterord – när de får berätta lite om sina tankar kring olika texter. Ajvide är väldigt bra på dem precis som exempelvis Stephen King (min näst största upplevelse, efter den formidabla novellen N, i Strax efter solnedgången var just Kings detaljerade efterord). Jag ska genast erkänna att jag varit en dålig recensent som inte läst samlingens alla texter. Sommarprogrammet hoppade jag över eftersom jag lyssnade på det när det sändes och då det var så bra minns det rätt bra fortfarande. Några av sketcherna är också olästa.

Men nu till det jag verkligen har läst. Till exempel har jag nu äntligen fått ta del av den beryktade Tindalos som för några år sedan var följetong i DN men som därefter inte funnits i tryck (inte som jag har hittat i alla fall, och jag har letat…). Och jag kan lugnt säga att jag är glad att jag valde att läsa den i dagsljus för i all sin intensitet så kan det vara det läskigaste John Ajvide Lindkvist har skrivit, och det vill ju inte säga lite. Den där volvon kommer förfölja mig… Och bilden av marsvinet…

Titelnovellen är troligen en av de stora dragplåstren i den här samlingen. Det är säkert många som vill veta fortsättningen på Eli och Oskars saga från Låt den rätte komma in. Ajvide ville, enligt förordet, ge sin bild av vad som hände med dem eftersom filmen antyder något som han inte tänkt sig. Det är en fin novell som egentligen inte handlar om Eli och Oskar alls men som ändå ger en glimt av dem och en tänkt fortsättning. Fint.

Min favorit är nog ändå metanovellen Ansiktsburk där den relativt vidrige författaren John Ajvide Lindkvist får det han förtjänar under en underbart hemsk filmfestival i Göteborg. Jag förstår att den var jobbig att skriva… Efter att ha Youtubat ”ansiktsburk” och sett den sjukt roliga videon som drog igång det hela blir det dessutom ännu mer absurt och roligt.

Man har det alltid rysligt trevligt med Lindkvist. Det är äckligt, kallt och blött men man är som läsare alltid trygg med författaren som vägvisare och handhållare. Jag tycker mycket om att inte bara romanerna tas på allvar och jag önskar att det varit lite mer hallå kring det här boksläppet för även om det mestadels är gammal skåpmat så är det (för det mesta) bra gammal skåpmat.

~Ordfront, 2011 / Recensionsexemplar ~

Svenska kulter

Det här var oväntat… Inte att jag skulle gilla Svenska kulter (efter bland andra  Helenas och Annas recensioner insåg jag ju att den skulle falla även mig i smaken) men att jag skulle gilla den så här mycket var faktiskt riktigt oväntat. Sånt älskar jag, de där positiva överraskningarna.

Anders Fager har skrivit en rad fina noveller med intressanta, sammankopplande fragment däremellan. Fragmenten väver ihop berättelserna lite löst vilket kanske behövs i och med att de är så spretiga. Samlingens första novell ”Furierna från Borås” (bara en sån sak, efter att ha bott i Borås i x antal år är ju en sån titel oemotståndlig) är en aningens för sexuell och äcklig för mig. Jag älskar den inte utan lockas mest av att den handlar om något så vardagligt som Borås… Intensiteten i språket är dock det som håller mig intresserad. Nästa novell ”Mormors resa” är inte heller någon favorit. Språket är fortfarande väldigt intensivt, för att inte säga hetsigt men upprepningarna funkar inte på mig och jag tappar bort mig i berättelsen efter ett tag. Men sen… ”Den brutne mannens önskan” bär inte många klassiska skräckelement men oj vilken stark och fin skildring av utsatthet, kärlek och sorg det är. Att det sen också utspelar sig i historisk tid tilltalar naturligtvis historikern i mig. Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag älskar den novellen. Därefter följer två noveller ”Lyckliga för evigt på Östermalm” och ”Fröken Witts stora konstverk” som är delvis likartade i det att de är väldigt kroppsliga och sexuellt obehagliga. Tankarna rör sig mot Bragis mystiska Kvinnor som jag ju också tyckte mycket om. Det är så oerhört krypande obehagligt och särskilt ”Lyckliga för evigt…” är riktigt otäck.

Som vanligt när det handlar om bra skräck så handlar det inte bara om skräck utan om det vardagliga och den skevhet som författaren planterar där. Som Ajvides vampyrer i Blackeberg och Fagers furier i Borås exempelvis, eller kanske ännu hellre de där nästan osynliga skevheterna som goda skräckförfattare är mästare på. Det kräver en god författare för att få läsaren att tro på den beskrivna vardagen och för att vi ska trilla ner i skevheten. Och Fager är god berättare, jag längtar efter mer och ser fram emot nästa bok som kommer till våren*.

*som jag förstår det ska nästa bok innehålla novellerna från Svenska kulter + nya noveller

~Månpocket, 2010~

Strax efter solnedgången

Stephen King skriver i sitt förord att han inte skrivit noveller på länge men att han med novellerna i denna samling hittat vägen tillbaka. Han verkar själv väldigt tillfreds med återuppvaknandet men jag tycker ändå att han har en bra bit kvar att gå innan han är framme vid de fulländade novellerna. Strax före solnedgången är en ojämn men godkänd novellsamling som man får mysrysa lite åt – ibland blir man till och med skrämd på riktig. Men oftast är det bara ok och jag bryr mig inte så mycket om vad som händer eller vem det händer.

En av novellerna Pepparkaksflickan inleds hjärtskärande med ett par som plötsligt förlorar sitt lilla barn och som på olika sätt hanterar det sönderfall som blir dess följd. Tyvärr förvandlas det hela snart till en klassisk katt och råtta-skräckis som inte riktigt skrämmer eller berör. Jag hade så gärna velat läsa den där novellen jag först trodde att jag skulle få – den hade nog varit magnifik. Jag tycker den symboliserar problemet med den här samlingen. Allt för ofta tar King något som skulle kunna bli bra och drar det för långt, fläskar på för mycket med skräcken så att det inte blir skräck.

Men det finns guldkorn också. Min favorit är novellen N som är helt outstanding i den här samlingen. Den är oerhört välskriven, spännande och skrämmande på ett sådär krypande och obehagligt sätt som bara riktigt bra berättelser kan vara. Jag tycker också om Harveys dröm och Examenseftermiddagen som båda är korta och drömska. Det är vardag och helvete på en gång. För deras skull är jag beredd att förstå att Stephen King är en lysande författare. Förhoppningsvis blir det ännu bättre några år in på den nya novelleran.

Avslutningsvis måste jag säga att jag är väldigt förtjust i såna där avslutningsanteckningar som King bjuder på här. Jag vill veta bakgrunden till motiven och berättelserna och King är duktig på att ge en bild av skrivprocessen. Den här gången lyckades jag dessutom följa uppmaningen att vänta med dessa anteckningar till efter jag läst novellerna…

~Bra böcker, 2010~

Båten

Jag är ingen van novelläsare och har länge förhållit mig skeptisk till formen. Visst har jag läst några noveller som fångat mig och som glittrat just på grund av sitt begränsade utrymme. Men romaner har ändå alltid lockat mig mer eftersom de kan ge bakgrund, fördjupning och utvikningar. Men Nam Les novellsamling Båten visar mig effektivt vad det är som noveller kan ge just tack vare sin begränsning.

Båten består av sju ganska långa noveller som utspelar sig i vitt skilda delar av världen. Ytligt sett skiljer de sig åt och spretar vilt men under ytan anas förbindelser och liknande uppbyggnad. Inledningsnovellen med det fantastiska namnet Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja är väldigt stark och suger in mig direkt. Den handlar om novellförfattaren Nam som konfronteras med sin far. De talar om etniska noveller bland annat och Nam reflekterar över hur fördelaktigt det vore för honom som exilvietnames att skriva en novell om exempelvis vietnamesiska båtflyktingar. Det gör att den avslutande novellen Båten – som just handlar om vietnamesiska båtflyktingar- sluter cirkeln på ett fint sätt. Båda novellerna tillhör mina favoriter i samlingen men å andra sidan har jag markerat fem av sju noveller som favoriter…

Båten är en av årets största läsupplevelser för mig och några av novellerna kommer jag genast att återvända till för en omläsning – för att förstå dem bättre men främst för att vara säker på att jag utvunnit allt som finns där att uppleva. Jag kan varmt rekommendera den här samlingen till alla som är det minsta novellskeptiska. Den enda uppmaningen är att ta det långsamt. Ge novellerna tid – en om dagen går bra men absolut inte mer.

~ Natur och Kultur, 2010~

Om en fasansfull novell

Jag är inte särskilt lättrörd längre, i alla fall inte när det gäller böcker. Men i slutet av förra veckan satt jag minsann på balkongen och grät lite småhysteriskt. Efter att ha mött den småtrevliga Joyce Carol Oates har jag nu fått stifta bekantskap med den smått fantastiska författaren och feministen Joyce Carol.

I den senaste (?) novellsamlingen Dear Husband. stories finns en novell som brinner och bränner från första ordet. Det är titelnovellen som ligger sist i boken. Och det var där jag började.

Obs! Om du ännu inte läst novellen och gärna vill göra det utan att veta något om innehållet bör du sluta läsa detta inlägg här.

Novellen är utformad som en hustrus brev till sin make. Det är en hustru som ber om ursäkt för sin otillräcklighet. För sin oförmåga att vara den perfekta som hon känner att han vill att hon ska vara, som samhället kräver av henne att vara och som hon tycker att de alla har rätt att kräva att hon ska vara. Hon ber om ursäkt för smutsen som hon inte förmått städa undan och för grytorna hon inte fått riktigt rena. Hon ber om ursäkt för att hon inte är den hon borde. Däremot ber hon inte en enda gång om förlåtelse för det hon har gjort. Hon oroar sig över vad polisen kommer att se av smuts i hemmet men hon oroar sig inte över att hon nyss dränkt sina fem barn och därefter lagt dem i sin säng. I den verklighet där hon befinner sig är hennes gärning snarare än förkastlig den direkta följden av och meningen med det liv som blev hennes…

Det är outsägligt sorgligt, smärtsamt och fysiskt tungt att läsa en novell som handlar om ett så vedervärdigt ämne och som är så otroligt bra skriven. Det är ytligt sett en text om en mor som i någon form av psykisk sjukdom dödat sina barn men främst är det berättelsen om ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor och människor. Det är feminism och humanism när det är som allra bäst och mest effektivt. Gissa om jag ser fram emot resterande noveller med stor läsglädje (och lite bävande oro).

Mrs Dalloway

Inspirerad av helgens svt-visning av fantastiskt fina filmen Timmarna ägnade jag några minuter av söndagens biblioteksbesök åt att leta reda på en samlingsvolym full med kortprosa av Virginia Woolf. Eftersom jag aldrig läst något av nämnda gigant tidigare drogs jag direkt till novellen Mrs Dalloway på Bond Street som ju i någon mån utgör utgångspunkt för Timmarna (egentligen är det väl romanen som i sin tur har sin utgångspunkt i novellen som inspirerat Cunninghams bok och i sin tur filmen men varför krångla till det 😉 ).

Likt Cunninghams bok, och filmen, tar novellen sin början mitt i. Mitt i skedet, mitt i livet… Mrs Dalloway bestämmer sig för att köpa handskarna själv (i filmen är det ju i och för sig blommorna men lika mitt i är det). Början är vardaglig för att följas av en händelsekedja av total vardaglighet men ändå berättande ett helt liv i några ögonblick.

En annan sak som slår mig är hur novellens mrs Dalloway är lika fast i sin bubbla och i sina förberedelser som Timmarnas kvinnor. Hon är således blind för omvärlden trots att hon ser den. Det finns en instängdhet i den här gamla kvinnans vardagsliv som jag känner igen från framförallt Laura (i filmen fenomenalt gestaltad av Julianne Moore).

Efter ett första lyckat möte med Virginia stämmer jag gärna återträff för att utforska hennes värld. Dessutom känner jag mig väldigt sugen på att läsa om Michael Cunninghams Timmarna som ju trots allt är en av mina stora favoriter bland böcker. Filmen orkade jag faktiskt inte se färdigt den här gången – den är så fruktansvärt smärtsam och Julianne Moore är så bra att det gör ont längst inne i hjärtat på ett bra men överväldigande sätt.

Ett tips för er novellintresserade är att hålla koll på Bokmanias novellutmaning.

Kärlek, vänskap, hat

Alice Munro´s novellsamling Kärlek, vänskap, hat kom till mig med posten i det första pocketkedjepaketet som Hanna skickade. Den har länge stått på min önskelista och jag är glad att äntligen ha fått läsa den. Det är dessutom mitt första möte med Alice Munro.

Anledningen till att recensionen av boken kommer först nu är att den har tagit sin lilla tid att läsa. Den har varit min bredvidläsning i över en månad och fungerat som avlastning när andra böcker blivit för tunga eller trista. En annan anledning till att den tagit sin tid är också att den är krävande. Det är inte direkt någon sommarutflykt Munro bjuder läsaren på.

Långt in i läsningen fann jag mig imponerad av Munros språk och den elegans hon komponerar sina historier med. Men jag var inte gripen, inte uppfylld och därför inte helt och hållet nöjd. I den sista halvan av boken grep den dock tag – troligen för att jag då vant mig vid berättelsernas karaktär.

Ett problem för mig är dock novellformen. Munro är en mästare – hon kan verkligen säga mycket med lite text. Hon låter oss ana. Hon visar utan att berätta och låter läsaren därigenom hitta sin egen berättelse. Men jag vill ha mer. Varje gång en avslutningsmening klingat ut vill jag ha mer – vad händer sen, hur uppstod situationerna, vad skapade karaktärerna. Allt vill jag veta. Men ingen hjälp får jag. Styrkan med noveller är att läsaren får skapa sin egen fortsättning men jag känner mig för ovan för att helt och hållet omfamna denna storhet.

Så gott som alla noveller i Kärlek, vänskap, hat behandlar samma tema. Det är ofta starka kvinnor som befolkar berättelserna som huvud- eller bifigurer. Inte sällan befinner de sig i ett avsvalnat och kuvande äktenskap. Männen är mer eller mindre svinig och dompterar, ligger runt och låter sin osäkerhet gå ut över hustrun. Flammande kärlek finns det inte mycket av i Munros noveller, i alla fall inte av den långvariga modellen. Ömhet är det bästa man kan hoppas på i ett äktenskap i Munro-land. Det är vardagsgrått utan lyster. Det är oerhört deprimerande men samtidigt starkt, realistiskt och vackert. Det finns något fint i att skildra människor i all deras ful- och litenhet. Det är ju såhär det är, vi är – också…

A touch of dead

Hm… Mina förväntningar på denna bok, som ska samla alla de noveller som Charlaine Harris publicerat om Sookie Stackhouse vid sidan om romanserien, var inte särskilt höga. Och ändå blev jag lite besviken.

A Touch of DeadDetta är på intet sätt ett läsmåste ens för den som älskar romanerna. Undantaget är väl kanske novellen som behandlar hela inledningen till historien om Sookies kusin Hadley. Denna inledning hade varit bra att ha innan resten av berättelsen dyker upp som en obegriplig blixt från klar himmel i en av romanerna. Men det handlar mer om det märkliga i att publicera det som en egen novell istället för ett kapitel i själva boken än att novellen i sig skulle vara särskilt läsvärd (vilket är den troliga förklaringen till att det inte är ett kapitel).

Boken kan vara kul att ha i bokhyllan om man gett sig sjutton på att samla hela serien men är man ute efter läsglädje ska man hålla sig till romanerna. Vill man ändå ha mer av Sookie föredrar jag faktiskt (i alla fall viss) fanfic framför Harris egna noveller.