Maskarna på Carmine Street

Så har jag lyssnat mig igenom min första cd-bok. Det har ju tagit sin lilla tid men jag har haft den i bilen vilket begränsar lyssningarna en del. Det ska ärligt erkännas att jag vissa dagar funderat på om det inte funnits någon extratur att ta för att få lyssna lite till…

maskarna på carmine streetJag har läst en av Håkan Nessers deckare tidigare och tyckte att den var helt ok och inte så mycket mer varför mina förväntningar på Maskarna… var rätt lågt ställda. Trots, eller kanske tack vare,  det tog det mig bara några meningar innan jag förstod. Det här är något helt annat och något väldigt bra. Jag kan inte säga hur jag skulle ha reagerat på den om jag läst boken istället för att höra Nessers röst men jag tror att jag blivit lika trollbunden. Jag tycker om Paul Auster och hans New York-skildringar och det finns många beröringspunkter här. Staden, stämningen, det outtalade, främlingsskapet mellan människorna men också mellan läsare och berättarjag, osäkerheten, privatdetektiven och de mystiska vändningarna. Jag trivs i Håkan Nessers New York trots att det är en hemsk saga han berättar. Jag har fått stanna bilen vid vägkanten för att torka tårarna ur ögonen och ändå har jag känt mig hemma där. Berättelsen om paret som flyr till New York för att undslippa minnet av det förlorade barnet, sig själva och varandra har bitit sig fast och jag har tänkt på dem mer än en kväll framför tvn.

Redan nu ser jag fram emot att läsa om boken om tio år – med nya ögon och erfarenheter.

A touch of dead

Hm… Mina förväntningar på denna bok, som ska samla alla de noveller som Charlaine Harris publicerat om Sookie Stackhouse vid sidan om romanserien, var inte särskilt höga. Och ändå blev jag lite besviken.

A Touch of DeadDetta är på intet sätt ett läsmåste ens för den som älskar romanerna. Undantaget är väl kanske novellen som behandlar hela inledningen till historien om Sookies kusin Hadley. Denna inledning hade varit bra att ha innan resten av berättelsen dyker upp som en obegriplig blixt från klar himmel i en av romanerna. Men det handlar mer om det märkliga i att publicera det som en egen novell istället för ett kapitel i själva boken än att novellen i sig skulle vara särskilt läsvärd (vilket är den troliga förklaringen till att det inte är ett kapitel).

Boken kan vara kul att ha i bokhyllan om man gett sig sjutton på att samla hela serien men är man ute efter läsglädje ska man hålla sig till romanerna. Vill man ändå ha mer av Sookie föredrar jag faktiskt (i alla fall viss) fanfic framför Harris egna noveller.

Hur man botar en fanatiker

hur man botar en fanatikerI min beslutsamhet att ta mig an de som varje år förekommer i nobelprisdiskussionerna har jag nu satt tänderna i Amon Oz. Jag gjorde det enkelt för mig genom att ta den tunnaste skriften jag kunde hitta på bibliotekshyllan för att i alla fall få en uppfattning om språk och författarvärld. Det blev således Hur man botar en fanatiker. Ingen roman utan en framförallt politiskt och filosofisk skrift om fanatism och dess motsats. Huvudexemplet är konflikten mellan Palestina och Israel och de föreslagna lösningarna är till synes enkla men för den delen inte enkelt genomförda. Jag tycker om den diskuterande och personliga tonen i boken liksom Oz uttalade förståelse för att verkligheten är mer komplex än uttalandet av en problemlösning. Sen tycker jag om hur Oz förmedlar ett hopp om möjligheten till fred i de mest krigsdrabbade områden. Sammanfattningsvis gav mitt första möte med Amon Oz mersmak och jag kommer definitivt att återvända till honom för en närmare bekantskap – nästa gång i romanform. Kanske blir det En berättelse om kärlek och mörker.

Kandidaterna

envarJag har inte läst något av Herta Müller och är ju inte särskilt förvånad över det. Jag som annars inte brukar ha hört talas sånger av Mihyar från Damaskusom nobelpristagaren är glad att ha känt till namnet i alla fall. Sen ser jag nog priset lite mer som en inbjudan i ett författarskap än som en tävling där det gäller att ha koll. Men nu har jag tagit ett radikalt steg för framtida nobelpris. Jag är rätt trött på att inte ha läst någon av alla dem som återkommer på listan över kandidater år efter år så nu har jag bestämt mig för att göra något åt det. Så när alla andra lånade och köpte Herta Müller igår bar jag hem en bibliotekskasse med Amon Oz, Adonis och Philip Roth (och hemma ligger redan högoddsarna Joyce Carol Oates och Margret Atwood och väntar). Det ska bli spännande att få bekanta sig och kanske bilda en uppfattning inför nästa år. Jag återkommer med intryck och åsikter. Glad fredag!

Jag förbannar tidens flod

Per Petterssons nya bok var alltså första uppdraget för läsecirkeln. Och vi var rörande överens om att den var… frustrerande. Vissa sa dålig andra sa långsam och ytterligare andra trist. Själv landar jag nog i långsam men inte på det där positiva sättet som exempelvis Den engelske patienten som jag älskar.

jag förbannar tidens flodJag förbannar tidens flod består av en nutid som inte är nutid utan 1989 när huvudpersonens mor drabbades av obotlig cancer och dog(?). Där finns också ett förflutet där huvudpersoner anser sig ha blivit utstött och bortvald från familjegemenskapen och där han också mötte en flicka. Dessa nu och då kopplas aldrig riktigt samman och jag får aldrig något riktigt grepp om hur de förhåller sig tillnutiden. Och är flickan den fru han nu ska skilja sig från?

Frågorna är fler än svaren efter att ha läst boken. Det behöver inte vara negativt men är här ganska frustrerande. Positivt är dock att man överhuvudtaget bryr sig om att fundera över svar och frågor. Särskilt undrar jag om förhållandet mellan Arvid och mamman – var hon verkligen så avståndstagande eller låg det i hans ganska självömkande karaktär att uppfatta det så?

Det finns inte många människor att förälska sig i här och det är synd. Det finns dock två passager som väckte något i mig och som kändes väldigt varma och betydelsefulla. Det är båda skildringar av Arvid och hand relation till två av sina bröder. Ett av ögonblicksbilderna utspelar sig i ett sjukhusrum där Arvid finner sig oförmögen att placera in sin döende bror i sitt liv och sitt förflutna. Den andra visar hur Arvid brukade bära runt på sin lillebror och hur en stark närhet då fanns mellan dem men sedan gick förlorad. Två ögonblick är kanske inte mycket i en roman men det är ändå mer än man har rätt att begära om ögonblicken är starka nog. Och jag tycker nog att de är det. Alltså – ingen stor läsupplevelse men ändå värd läsningen. Och språket är delvis överjordiskt vackert – synd bara att det bitvis inte är så mycket mer än just vackert språk.

Agnes Grey

Agnes GreyJag läste någonstans att någon tipsade om Anne Brontës Agnes Grey men fäste mig väl inte så mycket vid det. Sen häromveckan skulle jag vara ensam hemma en hel helg och behövde något som kunde lindra min ensamhet. Svaret på det behovet är ju vanligtvis goda böcker varpå jag plockade hem en hög från jobbet.

Jag fastnade för Agnes Grey på första sidan och sen dess har jag suttit fast och önskat att den aldrig ska ta slut. Till saken hör att jag älskar allt som Jane Austen någonsin producerat men aldrig läst en rad av någon av systrarna Brontë. Det var på tiden att jag rättade till det lilla felet. Agnes Grey är en strålande skildring av en fattig prästdotter som försörjer sig som guvernant hos flera mer eller mindre gräsliga familjer. Läsaren får broderande och diskuterande beskrivningar av såväl fmiljerna som samhället som Agnes egen person. Och så blir det lite kärlek…

Jag älskar som sagt den här boken och det enda jag egentligen har att invända mot är slutet som jag tycker var en aning för abrupt och kortfattat (vilket inte är helt ovanligt hos Jane Austen heller – man vill ju i alla fall ha en liten kyss!!!). Men till alla er som gillar historiska romaner men som, liksom jag, missat Agnes Grey – läs, läs, läs!

Vi måste prata lite True Blood

Såhär några avsnitt in i True Blood har det börjat landa tycker jag. Till en början var jag mest förtjust i den helsjuka vinjetten och att de hittat en skådis som är lika träig i sin roll som Bill känns i böckerna. Resten irriterade mest och jag hade svårt att ta de där avvikelserna från böckerna (läs Tara och Jason framförallt). Men förra veckan började det vända för mig och nu är jag på tåget. touchdeadÄntligen har jag lyckats släppa lite av böckerna och se tv-serien som något eget. Äntligen tycker jag att det är sådär absurt, roligt och sorgligt som jag hoppades. Och till och med, kanske till och med framförallt, Jason Stackhouse som är så obeskrivligt irriterande i böckerna är rolig på tv – om än fortfarande irriterande. Så jag är med på riktigt framöver och hoppas på fortsatt underhållning på onsdagkvällarna.

Och nästnästa vecka (6 oktober) kommer en ny bok i Sookie-världen. En novellsamling att avnjuta i väntan på nästa ”riktiga” bok i serien som lär komma i maj 2010.

Högländernas drottning

Högländernas drottningVissa författare är sådär omåttligt populära bland låntagarna att jag känner att det tillhör allmänbildningen för bibliotekarier att ha läst dem.  Jag hade tappat räkningen på hur många böcker av Jude Deveraux jag lånat ut när jag dök på den här i en hylla och bestämde mig för att ge den en chans.

Det såg rätt bra ut – populär författare, historia, skottska högländerna (finns det något jag älskar mer än historiska romaner baserade vid det engelska hovet så är det allt som handlar om Skottland), kärlek, förvecklingar – You name it. Tyvärr var det inte lika bra.

Boken handlar om Bronwyn, härskare över en skotsk klan, som tvingas gifta sig med engelsmannen Stephen. Hon hatar engelsmän och han hatar skottar vilket naturligtvis ställer till en del problem när de blir kära i varandra. Hela skildringen blir lite väl stereotyp och kategorisk där kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män, skottar är skottar och engelsmän engelsmän osv.

På det hela taget innehåller texten en hel del upprepningar vilken gör att jag som läsare lätt tappar fokus. Alla dessa nackdelar till trots så funkar ändå boken som avkopplingsläsning och i vissa stycken är det till och med bra – det är bättre än en genomsnittlig Harlequin men inte med så mycket som man skulle vilja. Jag skulle tro att det finns bättre böcker av författaren – men jag kommer nog inte att läsa dem…

Så länge vi båda andas

Så var den slut då – sagan (men det dyker väl upp någon fortsättning antar jag…). Bella fick förstås sin Edward (och det får hon redan i början av boken så det är inte att avslöja för mycket för er som inte läst) och de är förstås lyckliga tillsammans och allt är bara härligt och tonårsdrömskt… Som förväntat alltså men ändå inte.

så länge vi båda andasI den sista av Stephenie Meyers Twilight-böcker ställs allt på sin spets. Läsaren bjuds på överraskningar, plötsliga svängningar, känsloutbrott och stridigheter så det står härliga till. Och det är bra – riktigt bra. Den första delen i serien var ok med sin söta tonårsromantik och sitt ”flicka möter oemotståndlig vampyr och komlicerad kärlek uppstår”- tema. Del tre och fyra kändes relativt anonyma och nu i efterhand var de mest transportsträckor fram till denna avslutande bok. Här får Bella blomma ut och bli den starka kvinna man hoppats på. Här får känslorna och slagsmålen bli larger than life och här tillåts det bränna till lite emellanåt.

Om serien som helhet tycker jag att den är ok – ingen måsteläsning på något sätt men rätt trevligt för det mesta. Men om man väljer att läsa så får man absolut inte ge upp under tvåan och trean utan hänga sig kvar till avslutningen.

Nu ska det bli lite skönt att lämna dessa vampyrer bakom mig och gå vidare till nästa…

Historiska romaner del 2:3

Den andra systern Boleyn / Filippa Gregory
Som jag skrivit här tidigare så är jag väldigt svag för historiska romaner och av någon anledning den andragillar jag dem som handlar om engelsk historia särskilt mycket. Den här boken handlar om Mary Boleyn som vid 14 års ålder blev Henry VIII:s älskarinna och dessutom födde hans barn. Vi får sedan följa hennes historia vidare när kungen istället intresserar sig för hennes syster den beryktade Anne Boleyn som senare blir hans drottning, föder den blivande drottning Elisabeth och slutar sitt liv under bödelsyxan.
Historien är spännande även om man (i alla fall delvis) känner till den sedan tidigare men jag kan inte riktigt förlika mig med berättarstilen. Det blir lite för mycket harlequinroman över den. Denna överromantiserande genre kan ha sin plats i bokhyllan också men jag hade väntat mig och hoppats mer på denna bok. Helt ok men inte mer. Det finns ju en film också som jag märkligt nog inte sett. Jag nöjer mig med frosseri i The Tudors så länge… Borde inte säsong 3 dyka upp framåt hösten förresten?