Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett

Jag kan egentligen inte göra reda för vad det är jag tycker så oerhört mycket om med den här boken. Det kanske räcker att konstatera att jag älskar den innerligt?

Ok, det här är vad jag älskar. Emily (❤️ ljuvlig karaktär som har lika svårt för folk som jag och uttrycker sig fantastiskt bitskt om det) är forskare och lärare i Cambridge (❤️) när hon 1909 (❤️) beger sig till en avlägsen skandinavisk ö för att forska inom sitt specialområde, älvor (❤️). Hon har lite svårt att komma på vänskaplig fot med lokalbefolkningen, men vad det lider utvecklas såväl starka band som värme mellan dem (❤️). Emilys rival, Wendell Bambleby (❤️) dyker upp och sen blir det massor av äventyr. Allt berättas genom Emilys forskningsdagbok (❤️).

Allra mest älskar jag Emily, hennes sätt att vara och kamp för att våga vara som hon är tillsammans med andra. Näst mest älskar jag Wendell och hur han ser på Emily. Sen tycker jag väldigt mycket om byn och familjekänslan som slutligen ligger över den, hunden, Poe, lugnet i berättelsen och mycket annat också. Det här är något så ovanligt som en bok som jag aldrig ville läsa ut, jag ville stanna i den för evigt. Det är en evinnerlig tur för mig att det finns en bok till nu och förhoppningsvis kommer fler i framtiden.


Om boken

Titel: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries
Författare: Heather Fawcett
Förlag: DEL REY (2023)
Första delen i en serie

Årets bästa läsning 2023

Tiden är konstig och jag tycker verkligen att det är oändligt länge sedan och samtidigt igår som jag satte ihop ett sådant här inlägg om de bästa böckerna jag läst under året som gått. Här är vi igen. Jag har läst lite färre böcker än jag brukar, mestadels beroende på att hösten varit oerhört jobbintensiv. Det jag läst har ofta varit bra, jag har lärt mig vad jag gillar och slipper gå på så många minor i läsningen.

Allra, allra bäst i år var Arvejord av Maria Turtschaninoff. Själva läsupplevelsen, att läsa och sedan lyssna oerhört långsamt under flera månader medan jag satt och betraktade min skog är det bästa jag gjort på många år. Arvejord är det bästa jag läst på många år.

Under min sista semestervecka i somras läste jag inte mindre än tre romaner som tar sig in på den här listan. Sea of tranquility av Emily St James Mandel, Lucrezias porträtt av Maggie O’Farrell och Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Tre mycket olika romaner, men också tre mycket stora läsupplevelser.

Under hösten har jag och min man högläst Andrev Waldens Jävla karlar och den måste verkligen nämnas här trots att vi inte är klara än. Tills dess att jag kröner den till en av de bästa nästa år istället kan jag lyfta det egensinniga och precisa språket och den där förmågan att skriva roligt så att det blir sorgligt (och tvärtom) som känns väldigt Waldenskt.

I mitten av december läste jag det som kom att bli årets sista, riktigt stora, läsupplevelse. Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett. Den ska jag skriva mer om om några dagar, nu nöjer jag mig med att säga att den var ljuvlig och att det var länge sen jag läste en bok jag var så ovillig att lämna som den.

Annat som jag tyckt mycket om är detta:
Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Oerhört drabbande berättelse om en släkt genom förintelsen och efter.

Maus av Art Spiegelman. Klassisk förintelseskildring som är mer aktuell än någonsin. Förfärlig och makalös.

Happiness for beginners av Katherine Center. Ljuvlig feelgood med hjärta, svärta, själ och substans.

A better man av Louise Penny. Femtonde boken om Armand Gamache, lika bra (väldigt) som alltid.

Vinterrecept från kollektivet av Louise Glück. En samling dikter som griper tag och talar till mig.

När en ängel går genom scenen av Jon Fosse. Tankeväckande essäsamling om skrivandet och livet, skrivet av en författare med en förunderlig formuleringsförmåga.

Herrgården av Anna-Karin Palm. Utomordentlig lågmäld berättelse med skräckkänsla. Mästerlig!


Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021, 2022.

2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Herrgården av Anna-Karin Palm

Å Herrgården mina vänner, det är lågmäld rysare med kvalité det. Jag har läst böcker av Anna-Karin Palm förr. Jag tyckte mycket om hennes bok om Selma Lagerlöf (Jag vill sätta världen i rörelse) och jag har en gång lyssnat på Älven under en tågresa och blivit väldigt berörd. Min största läsupplevelse är dock när vi hade Faunen som läxa på skrivarkursen jag gick på folkhögskola för sisådär 25 år sen. Jag minns inte någonting av handlingen men jag minns att jag tyckte att den var magisk.

Nu har jag läst hennes Herrgården och den är också magisk. Vi får skeendet berättat för oss av Ben men det är tydligt att inte heller han vet vad som egentligen hänt på den där herrgården han och hans medföljare snubblade över under sin flykt undan strider, död och förlamande sorg. Det pågår ett krig, det förstår vi, men det är komplicerat och väldigt enkelt samtidigt. Vi får aldrig veta vad man slåss om, men vi förstår att bara elände följer.

Ben förälskar sig snart i huset herrgården och relationerna blir mer och mer komplicerade för varje dag som går. På ytan vet vi att mord och förräderier begåtts, kärlek har förändrat människor och trygghet har raserats och lämnats. Under ytan rör sig allt det där som ingen säger, planer för hur fördelar kan fås. Mord har begåtts som sagt, men mord begås också i nuet. Herrgården är en oerhört lågmäld berättelse om några människors liv i ett hus under några månader, men eftersom vi bara får fragment genom Bens penna så blir det hela väldigt, väldigt obehagligt. Skräck nästan, eller i alla fall rätt rysligt.

Jag älskar Anna-Karin Palms sätt att skriva, jag ska läsa vidare i hennes författarskap men först funderar jag faktiskt på om jag ska våga läsa om Faunen


Om boken

Titel: Herrgården
Författare: Anna-Karin Palm
Förlag: Albert Bonniers förlag (2005)

Novellkalendern 2023

Nu har jag läst färdigt i novellkalendern för i år och det var en förvånansvärt fin upplevelse som jag nog kommer köra repris på nästa år. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i noveller, det ska något särskilt till för att jag ska ge dem tid, som att Margaret Atwood skrivit dem eller något åt det hållet. På det här sättet, när jag gjorde det till en grej, gav jag mig själv chansen att läsa nya författare i det korta formatet och att återse gamla favoriter. Vissa noveller var sådär som jag tänker att noveller är, irriterande korta utsnitt av en berättelse jag vill ha mer av, men vissa var så där som jag också vet att noveller kan vara när de är som bäst – precisa, täta och ljuvliga. Jag tror att jag tycker allra bäst om Sara Stridsbergs novell, förstås…

Det här blev läst:
Sjötungans sång av Sara Baume (läs vad jag tyckte om den här)
Biografi över en klänning av Jamaica Kincaid
En sann historia av Olga Tokarczuk
Katten & Ön av Tove Jansson
Berättelsen om två hundar av Doris Lessing
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö
Lycksalighet av Katherine Mansfield
Höra stenarna sjunga av Elsie Johansson
Missing people av Karin Smirnoff
American hotel av Sara Stridsberg

Stargate. En julberättelse av Ingvild H. Rishøi

Ingvild H. Rishøi fortsätter att vara fenomenal på att skriva elände och utsatthet så att det känns i hjärtat men ändå är hanterbart. Jag älskade det i hennes Vinternoveller och jag älskar det i årets (förra årets för er andra som hänger med bättre) bästa julberättelse – Stargate.

Ronja och Melissa bor tillsammans med sin pappa i en lägenhet i Tøyen i Oslo. Pappa älskar sina flickor men han har problem med spriten och gång på gång halkar han tillbaka ner i missbruket. Ronja och framförallt storasyster Melissa har lärt sig. Stargate är namnet på pappans stammishak, det är där han sitter och dricker när han borde göra pappa-saker.

Stargate. En julberättelse utvecklas snart till en saga med en julgransplantering, en ond chef, en förslagen julgransförsäljare, en skolvaktmästare med ett hjärta av guld, en låtsasmorfar och två systrar som kämpar på med att få ihop livet.

Jag älskar det här samtidigt som berättelsen förstås sliter ett hål i bröstet på mig. Ingen ska behöva ha det som Melissa har det, hon är den jag främst känner med. Och ingen ska behöva ha det som Ronja eller pappa heller. Julen handlar ju om de stora och vardagliga frågorna, ställer dem på sin spets, då är det inte mer än rätt att en julberättelse också gör det.


Om boken

Titel: Stargate. En julberättelse
Författare: Ingvild H. Rishøi
Förlag: Flo förlag (2022)
Översättare: Marie Lundquist
Andra som skrivit om boken: Bernur

Ett delikat mörker av Christoffer Holst

Andra delen av Christoffer Holsts Morden längs kartan för oss till Tällberg i juletid. Louise ska planera för ett nytt hotell, någon är övervakad, någon är rädd, en människa dör.

Ett delikat mörker är en aning smygande obehaglig, särskilt till en början. En bit in i boken är det mest mat och vin (och champagne) för hela slanten. För mig som inte dricker vin eller champagne (har aldrig gjort i särskilt stor utsträckning, men nu kan jag inte alls av post-utmattningsanledningar) och som heller inte är så förtjust i charkbricka och ost blir det lite för mycket. Lite obegripligt nästan.

Jag tycker mycket om ”den gamla” sidohistorien. Den som Lina nystar i i sin nyupptagna roll som privatdetektiv. Jag tycker att det där detektivandet känns lite amatörmässigt, men sidohistorien är som sagt den intressantaste i boken. Det är också där känslorna finns.

Jag tycker inte att Morden längs kartan än så länge nått upp i Cilla Storm-klass (Christoffer Holst har skrivit fyra böcker om journalisten och amatördeckaren Cilla Storm tidigare) men det är helt klart en trevlig och lite småspännande underhållning en stund i decembermörkret. Och det är sympatiskt att få läsa om människor som tröttnar på julmat lika snabbt som jag brukar göra.


Om boken

Titel: Ett delikat mörker
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2023)
Andra boken i serien Morden längs kartan, första delen: En dyrbar fångst

Driving home for christmas av Joanna Bolouri

Man vet vad man får när man läser en julroman av Joanna Bolouri – lite helgfluff, lite roligt gnabb och så ett lyckligt slut. Så också i Driving home for christmas, och ändå är jag lite besviken. Jag tror att det kan ha att göra med att det gått några år sedan jag läste All I want for christmas (som jag i ärlighetens namn inte var överförtjust i) och 5 år sen jag tokälskade Jag kommer hem till jul. Jag har läst en hel del feelgood sen dess som varit mycket bättre än detta. Jag menar inte på något sätt att Driving home for christmas är dålig, den är bara lite platt.

Kate och Ed har varit tillsammans i evinnerliga tider eller tio år i alla fall när de på väg hem till det traditionella julfirandet hamnar i luven på varandra och råkar göra slut. Sedan ska de ta sig igenom en hel julhelg utan att någon enda familjemedlem märker. Jobbigt. Jag skriver ”råkar göra slut” för att jag inte riktigt förstår hur och varför det händer. Jag hör deras argument, men de är ju inte argument för att göra slut utan för att prata igenom saker.

Här finns lite sårigt bagage också, främst hos Kate vars pappa inte någonsin betett sig som en vuxen människa och det har skadat Kate. Den delen av berättelsen skulle ha kunnat bli riktigt intressant, men nu saknas djupet och svärtan. Jag har också lite svårt att inte jämföra hur mycket bättre Emily Henry skriver en väldigt likartad berättelse i Happy place.

Med allt detta sagt så tycker jag att Driving home for christmas är en helt ok julroman, men nästa jag läser behöver nog vara lite bättre.


Om boken

Titel: Driving home for christmas
Författare: Joanna Bolouri
Förlag: Quercus (2022)

Jul i den lilla bokhandeln av Jenny Colgan

Om det är något man kan lita på så är det att Jenny Colgan packar in en i den där mysstämningen. Här i den fjärde boken i den oerhört löst sammanhållna serien om Den lilla bokhandeln…

Det är snart jul och Carmen befinner sig i en högst ojulig stämning. Hon är arbetslös och nu har hennes oerhört perfekta syster, som väntar sitt fjärde perfekta barn, fixat ett jobb åt henne i en dammig bokhandel på fallrepet. Och hon måste bo hos systern och syskonbarnen. Systern Sofia är inte heller särskilt imponerad över situationen. Men snart börjar förstås allt det där skifta och berättelsen kommer att handla om att hitta hem till sig själv och de man hör ihop med. Och förstås att hitta en kille att fira jul med.

Jul i den lilla bokhandeln följer verkligen formulär 1a till punkt och pricka, men det funkar ändå eftersom Jenny Colgan är en sådan expert på just det. Här finns lite svärta, lite smärta och en himla massa mys. Gott så, jag kräver inte mer.


Om boken

Titel: Jul i den lilla bokhandeln
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Norstedts (2023)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: The christmas bookshop
Del i en serie, tidigare delar: The bookshop on the corner, The bookshop on the shore och En evighet till dig

Svenskt (och intergalaktiskt) vemod – de svenska litteraturpristagarna

Jag hittade en text i arkivet, den är ursprungligen från Kulturkollo där den publicerades i november 2014. Jag tycker att passar att återpublicera en dag som denna.


Selma Lagerlöf (1909), Verner von Heidenstam (1916), Erik Axel Karlfeldt (1931), Pär Lagerkvist (1951), Eyvind Johnson (1974), Harry Martinson (1974), Tomas Tranströmer (2011). Där har vi dem, alla svenska nobelpristagare i litteratur. Ganska många för ett så litet land, flera kontroversiella beslut, postuma pris och prisade medlemmar i Akademien. Möjligen är det bara vår senaste pristagare som klarat sig undan kontroverserna?

Personligen är jag djupt förälskad i tre av dessa författarskap och tycker mycket om ett fjärde. Erik Axel Karlfeldt och Eyvind Johnson lämnar mig ganska oberörd men det beror kanhända på att jag läst så lite av dem.

De fyra författare jag tagit till mig har vemodet gemensamt. Hos Selma Lagerlöf hänger det tungt över värmländska skogar (värmländska skogar som som vi alla vet är en manifestation av själva vemodet) och människor som Jan i Skrolycka. Hos Pär Lagerkvist följer det Bödeln i spåren och ligger det som en hinna över Barabbas ångestfyllda tillvaro. Harry Martinsons Aniara är vemodet nedskrivet och framsjunget, och Tomas Tranströmer är Tomas Tranströmer:

Nocturne
Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:

en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.

De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.

Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.

Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.

(ur “Den halvfärdiga himlen”, 1962)

Jag vägrar att välja en favorit bland dessa nobelfavoriter men min läsning av Aniara liknar ingenting i hela världen. Hur jag satt på golvet (oklart varför) i mitt studentrum och läste högt för mig själv och ingen. Hur orden och melodin i berättelsen om det förlorade Doris och de döende drömmarna gick genom kroppen på mig. Jag har aldrig varit ett med en bok på det sättet förr eller senare. Det är en av de där upplevelserna som får mig att fortsätta läsa, för att hitta det där magiska igen. Läsmagin.

Bilden är en rymdbild från Pixabay eftersom ingenting är så vemodigt som rymden.