När vi var samer av Mats Jonsson

Det tar alltid sin lilla tid att läsa Mats Jonssons böcker, för att de är så faktaspäckade och innehåller så mycket man inte vill missa. Här lyckas han få in sin familjs historia, hela den samiska kulturens historia och ur ett perspektiv också det svenska samhällets historia på 340 sidor. Det är imponerande och det kräver något av mig som läsare vilket jag älskar.

Mats Jonsson är vuxen innan han kommer till insikt om att det finns något opratat i släkten, ett arv och ett trauma. Det visar sig nämligen att de tillhör samesläkt och att farfar levde och tvingades ge upp en tillvaro som skogssame. När vi var samer utforskar det samiska, det samiska i relation till förtryck, tvång och fördomar och hur konsekvenserna sipprar ner genom generationerna också långt senare.

Det är i grunden en väldigt sorglig historia som berättas, och skamfylld (för andra, för samhället, inte för Mats familj). Mats Jonsson har rätt när han i slutet konstaterar att Sápmi behöver sina berättare. De senaste åren har äntligen det samiskas historia börjat berättas – i bland annat Ædnan, Herrarna satte oss hit, Stöld och Himlabrand. När vi var samer skriver in sig i den traditionen och jag hoppas att den följs av många fler berättelser. Vi behöver dem.

När vi var samer är nominerad till Augustpriset i den skönlitterära klassen. Jag hoppas att den vinner!

NÄR VI VAR SAMER
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2021)

Skrivsöndag: Att älska och förlora – två halva ark papper

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.

Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.


Den här texten är en återpublicering från Kulturkollo anno 2014. Anledningen till att jag ville återvinna detta just på en skrivsöndag är att dessa båda texter, Strindbergs novell och Mantels tegelsten, väckt många tankar i mig kring hur man kan skriva, hur de gör, vilka verktyg de använder. Läsandet är för läsandets skull, men det ger också vägar in i skrivandet som lyfter. Och vilka ska man inspireras av om inte de bästa?

Bild från Pixabay

Det blod som spillts av Åsa Larsson

Jag är så glad att jag äntligen kommit mig för att läsa Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson, och samtidigt är jag just nu, när jag precis slagit igen den andra boken i serien, Det blod som spillts, mest bara ledsen. Tårarna bränner i halsen och jag kan inte riktigt få det ur mig, särskilt inte här för det är allt det som händer mot slutet som gör så ont och jag vill förstås inte spoila.

Här är Rebecka alldeles trasig, förstås, det som hände i slutet av förra besöket uppe i hemtrakterna har plöjt djupa spår och sår inuti. Jag hoppas att hon kan få bli ok till slut, men bra blir det nog aldrig. Nu kommer hon upp med jobbet, trots att hon är sjukskriven egentligen. Hon hamnar vid sidan om en mordutredning där en kvinnlig präst hittas sönderslagen och hängd i kyrkan. Anna Maria Mella utreder fallet och här finns kvinnoprästmotståndare, vargen, jaktlaget, förskingring, förtvivlan och vrede. Rebecka är egentligen inte inblandad, men så blir hon det ändå och så blir det sådär fasansfullt.

Jag tycker om de här berättelserna och jag håller i mig lite för att inte slänga mig vidare, jag är rädd för att mättnaden ska infinna sig. Jag vill dra lite på de här böckerna. Kanske ska jag också se tv-serien, eller inte, vi får väl se. Läser vidare gör jag i alla fall, i sinom tid.

DET BLOD SOM SPILLTS
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2004)
Andra delen i serien om Rebecka Martinsson, första delen: Solstorm

Jag diskuterar Maken med maken

Idag firar jag och världens bästa man femtonårig bröllopsdag och tjugo år tillsammans. Vi firar förstås på annat sätt än genom att blogga, men jag vill uppmärksamma detta stora på bloggen med en återpublicering av ett boksamtal vi förde på Kulturkollo för sju år sedan. Möjligen är det inte den ultimata texten att fira äktenskapet med, men ni får hålla tillgodo 😉

Jag diskuterar Maken med maken
Det hände sig i höstas att jag läste Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson och blev mäkta förgrymmad (läs varför här). Jag tvingade min man att läsa den och han blev inte riktigt lika indignerad. Sen läste han Maken av Gun-Britt Sundström och kom med ständiga utrop om hur intressant den var och att den var superbra att jämföra mot Egenmäktigt förfarande. Så jag fick ju lov att läsa den. Nu när det är gjort och Kulturkollo har bokcirklat så sätter vi oss ner och samtalar lite om boken.

Helena: Ja, det är ju ganska svårt att få rullning på det här samtalet. Vi har förvisso pratat mycket om boken men att skriva är något annat så vi kör väl bara? Vad tycker vi om dem egentligen – Gustav och Martina?

Magnus: En sak som fascinerade mig med boken är Sundströms förmåga att göra Gustav till något mer än en platt figur, trots att vi bara lär känna honom via Martina. Jämfört med Egenmäktigt förfarande, där “maken” aldrig blir något mer än en kuliss, blir Martina och Gustavs relation så mycket mer trovärdig, realistisk, tack vare att Sundström tar honom på allvar, låter honom få vara människa, trots att berättelsen sätter Martina i centrum.

Helena: Ja, det är fascinerande hur Sundström, och Martina, låter Gustav få ta en egen form. Martina är ju väldigt bestämd, väldigt feministiskt bestämd och vägrar kompromissa i mycket. Jag utropade ju någon gång där att “Martina är den första kvinna som är som jag”, och du tyckte att jag skulle ta med det här. Gustav gillar jag egentligen först i slutet när Martina ser honom (när det är för sent), och Martina vet jag inte om jag gillar alls… Men jag känner igen mig mycket i henne, tyvärr kanske… Vem känner du igen dig mest i?

Magnus: Båda tror jag. Som Martina har jag inte en starkt utmejslad plan, ingen utopi eller vision som jag strävar efter. Ändå är hon mer medveten om, och känslig för, när hennes liv inte går i riktning mot utopin. Där skiljer vi oss åt, jag är mindre…viss. Gustav har ju en rätt begränsad horisont egentligen. Han kräver inte mycket, men det han kräver (äktenskap) vill han verkligen ha. Jag känner igen mig i hans strävan efter att ha ett kontrollerat och avgränsat (be-gränsat?) liv, men jag hoppas att jag i alla fall lyckas praktisera en något mer modern jämställdhetsvision.

Helena: Om du inte gjorde det skulle du inte leva med den här Martina, dvs mig 😉 När du säger sådär så blir jag ju fundersam om jag kanske ändå har lite Gustav i mig också (såklart jag har, riktigt bra böcker kretsar ju alltid kring människor som alla kan identifiera sig med), jag gillar ju det bekväma, det bestämda. Min utopi är ju det avslappnade hemmalivet, herregud, jag är Gustav! Snabbt bort från det! Hur kul är det inte att Martinas back up-plan är att bli bibliotekarie och att hon doktorerar i något obskyrt humanioraämne, med tanke på att vi båda doktorerat och är bibliotekarier – vi är båda Martina!

Hur tänker du förresten om tidsandan? Visst känns den fortfarande rätt modern, även om den är väldigt mycket 70-tal?

Magnus: Den har ett fint tidlöst drag som kommer av att det är en inkännande karaktärsskildring, tycker jag. Den ser komplexiteten i alla människors psykologi. Samtidigt är den härligt tidsbunden. 70-talets radikalitet skymtar, men också DDR-Sverige. Som när Martina tänker genom Socialstyrelsen med funderingar om sitt “sexualliv”. Hur ser du på Martina o Gustavs erotiska historier, med varandra och andra?

Helena: Ja, jag blir ju arg. Varför krångla till det så mycket? Martina kämpar ju så mycket med sin sexualitet, att hon inte är sugen på sex med Gustav och allt det där, jag kan tycka att hon borde jobba med det och kanske prata tillsammans med Gustav om det ordentligt istället för att de båda ska söka sig utåt. Dessutom blir ju deras affärer lite av en tävling, när hon får reda på att han så måste hon också. Det blir nästan desperat där ett tag när Martina måste hitta någon att ha en affär med. Sen tycker jag att Gustav är elak när han tvingar ihop Martina med älskarinnan, visst öppenhet har hon krävt men nu blir det som om hon måste vara med i förhållandet. Elakt mot såväl Martina som älskarinnan.

Magnus: Jag håller med. Deras sexuella äventyr blir nån slags flykt för att slippa det jobbiga med att jobba med varandra. Barnsligt, men det är väl också ett uttryck för att dom vet att dom har något oöverstigligt mellan sig.

Helena: Avslutningsvis så måste vi säga något om Maken i relation till Egenmäktigt förfarande som ju ändå var den utlösande faktorn till all denna läsning. Jag behöver väl egentligen inte säga att jag föredrar Maken, att jag tycker att Sundström fångar något som Andersson aldrig är i närheten av, att jag tycker att det är uppfriskande med könsroller som kastas om (i motsats till böcker som cementerar dem) och att jag kan relatera till Maken på alla plan vilket jag inte alls kunde till egenmäktigt förfarande. Vad tycker du?

Magnus: Även om jag var mer förlåtande mot Egenmäktigt förfarande än du – gillade den medan jag läste den – kan jag bara hålla med dig. Det är oerhört befriande med Martina, som har ett eget liv, en egen vilja, men som samtidigt måste förhålla sig till tidsbundna normer och föreställningar. Det är en trovärdig kamp. Den angår oss alla.

Med öronen i jorden av Kerro Holmberg

Med öronen mot jorden kan man höra mycket. Där nere ekar det mörkaste, jordigaste och det ljusaste hoppet om liv. Där finns minnen vi själva bär och sådant vi glömt sedan generationer tillbaka. Om man lyssnar tillräckligt noga kan man höra såväl livet som spirar i väntan på vår som liven som redan levts färdigt. Kerro Holmberg utforskar allt detta i sin diktsamling Öronen i jorden.

Jag trivs allra bäst i det mörka (förstås, som vanligt), i förlusterna som sorgesamt och långsamt hemsöker, begravningen, den stillsamma sorgen. Jag tycker också om hur det speglas i naturen. Jag tycker om ”hagel i gråsjö” och hur ”molnen grånar på himlen”. Här finns en rytm som vaggar till ro för att sedan plötsligt oroa. Jag tycker mycket om dubbelheten.

Det här är inte en diktsamling om hösten, men jag tycker att den lämpar sig väldigt väl att läsa just nu. Och Kerro Holmbergs egen omslagskonst förstärker den känslan.

ÖRONEN I JORDEN
Författare: Kerro Holmberg
Förlag: Pequod press (2021)
Andra som skrivit om boken: Bernur

Solstorm av Åsa Larsson

Sent ska syndaren vakna och sådär. När nu den sista boken om Rebecka Martinsson släpps har jag precis läst den första. Jag är väldigt glad över den ordningen för nu behöver jag inte vänta in någon bok, jag kan bara köra på som jag vill.

Det finns så mycket att tycka om med Solstorm – människorna, bakgrundshistorierna som hela tiden stannar delvis i skuggan, råheten, kylan, vardagligheten. När Viktor Strandgård lemlästas och mördas i Kristallkyrkan i Kiruna står det klart för alla som kommer i närheten att något fasansfullt hänt. Religiös fanatism, familjehemligheter och girighet dras fram i ljuset och allt är väldigt hemskt och tragiskt. Det blir inte ens bra till slut.

Jag kommer läsa vidare i serien för att jag tycker om att Rebecka får vara så vresig och trasig och att Anna-Maria Mella inte alls är det och att de passar så fint ihop. Jag vill helt enkelt lära känna de här miljöerna och människorna på djupet.

SOLSTORM
Författare: Åsa Larsson
Förlag: Albert Bonniers förlag (2003)
Första delen i en serie.

The invisible life of Addie LaRue av V. E. Schwab

Jag var osäker först, för att jag läste V. E. Schwabs A darker shade of magic och insåg att jag inte var så förtjust i fantasy (om den inte är skriven av Holly Black). Men så tänkte jag ändå att jag skulle ge den en chans på grund av premissen – flicka gör en deal med mörkret för en form av evigt liv och betalar priset genom århundradena. Så mycket historia att leva genom. Så många existentiella spörsmål.

Jag är väldigt glad att jag lärde känna Addie LaRue. Boken om hennes liv är en lättsam berättelse om något riktigt tungt och jag älskar den kombinationen. Det är hjärtekrossande och med andra ord skulle jag kunna gråta i veckor över det som händer Addie (och Henry), men jag slipper det. Jag får vara engagerad, jag får känna, men jag kan också vila i vetskapen att jag inte behöver följa med in i det mörkaste mörka. Kanske är det för att Addie blivit som en del av mörkret under århundradena. I början när hon förlorar allt gör jag det med henne, på riktigt, men med åren blir hon mer blasé och jag tillsammans med henne.

Jag ser det här som en filmisk berättelse det skulle lätt kunna bli en fantastisk tv-serie om Addie liv genom historien (där skulle också mer av Addie liv genom tiden kunna utforskas, det saknar jag lite i boken) och maktkampen med Luc, kärleken (eller vad det nu är) till Henry och förstås katten på antikvariatet. Jag skulle se den om och om igen.

THE INVISIBLE LIFE OF ADDIE LARUE
Författare: V. E. Schwab
Förlag: Titan Books (2021)

The death of Francis Bacon av Max Porter

Det här är väldigt, väldigt märkligt. Alltså märkligt också för att vara Max Porter, märkligare än dödskråkan och skogen som slukade Lanny. Jag älskar det samtidigt som jag inte begriper ett dugg och inte gillar det alls.

Det som händer är att vi följer konstnären Francis Bacon in i döden (tror jag). Det är osammanhängande och knäppt, hallucinatoriskt och påhittat som jag kan tänka mig att döden kan vara. Det är också en berättelse om konst? Max Porter skriver Francis Bacons konst. Det var när jag googlade Francis Bacon och tog del av hans målningar som pusselbitarna föll på plats och berättelsen drabbade mig. För Bacons konst är också jätte-, jättemärklig. Alltså helt knäpp. När jag sökte så minns jag att jag sett några tavlor, troligen på Tate modern i London, och att jag tänkte mycket över dem då. Jag förstår att just Max Porter ville göra det här experimentet.

Det jag tycker allra mest om med Max Porter är hans frihet i tanken, hans fantasi och hans öppna ögon. Det är väldigt tydligt här. En sån här bok kan man bara inte skriva, men det gjorde han. Det var också det kvardröjande känslan när jag träffat honom på bokmässan 2019. Max Porter är en författare som är viktigare för mitt skrivande än för min läsning och då är han ändå en av mina absolut bästa författare att läsa. Med det inte sagt att alla ska kasta sig över The death of Francis Bacon. Den är märklig, frånstötande, knäpp. Den är också ett försök till något nytt. Den är konst.

THE DEATH OF FRANCIS BACON
Författare: Max Porter
Förlag: Faber (2021)

Hennes uppgång och fall av Marie Strömberg

Hennes uppgång och fall är i all enkelhet en berättelse om en (eller många) relation(er). En kvinna som förälskar sig, är älskad, sen förnedrad, missbrukad, slagen. Men Hennes uppgång och fall är också ett större projekt där Marie Strömberg samlat berättelser under många år och där det hela ska mynna ut inte bara i en diktsamling utan också en utställning, förhoppningsvis nästa år.

Dikterna i Hennes uppgång och fall följer tidens gång, rutinen. Från det ljusa, till det mörka, till det ljusa igen. Frigörelsen. Ofta är det så oerhört vidrigt mörkt bara, alla dessa kvinnor som slås sönder, dödas på ett eller annat sätt, som vi inte förmår hjälpa. Det är ju så det är. Samtidigt är det också så som beskrivs i Hennes uppgång och fall, att det kan finnas en frihet där framme. Det hoppet måste vi ha, hur ska vi annars inte bara ge upp allihop?

Marie Strömbergs lyrik är sparsmakad och naken. Den flyter bekvämt över sidorna och berättar sin historia väl. Den känsla jag främst känner förmedlas till mig är den av att vara instängd. Det finns en tydlig fångenskap som förmedlas här och det är nog också det som gör slutets hoppfullhet så viktig. Jag får också andas fritt till slut.

Här kan du höra och se skådespelaren Cecilia Ljung läsa en dikt ur boken.

HENNES UPPGÅNG OCH FALL
Författare: Marie Strömberg
Förlag: Ekström & Garay (2021)

Gröna, sköna vårvindar av Christoffer Holst

Äntligen tillbaka på Bullholmen med Cilla! Den senaste boken i serien, Kalla, vita vinternätter led av naturliga skäl stor brist på Bullholmen-miljöer och det märktes. Nu är vi tillbaka igen och det lyfter hela berättelsen tycker jag.

Här finns förstås ett gammalt olöst mord som Cilla nystar i, det så kallade studentmordet som begicks på 60-talet. Här finns också Julia som lånar en kompis villa på Bullholmen för att få ro att skriva sin bok om vin och mat, det visar sig rätt snart att hon flyr från något också. Och så är det Zacke vars förhållande krisar och som får låna kolonistugan av Cilla för att landa lite.

Jag tycker att det är fint med varmare vindar igen och jag måste säga om serien som helhet att jag gillar första och sista delarna bäst, sommaren och våren. Balansen mellan feelgood och brott (obehagliga sådana!) är perfekt här.

Jag stör mig en del på Cilla, jag tycker att hon komplicerar saker för mycket, men jag tror att det handlar om att hon är så olik mig att jag har svårt att förstå mig på henne ibland. Men tycker om henne gör jag. Jag tror att hemligheten med den här serien ligger där, man gillar de här människorna direkt och bryr sig om hur det går för dem. Här finns utrymme för en evighetsserie förstås, men jag tror att det är klokt att sätta punkt någonstans och då är här rätt perfekt.

GRÖNA, SKÖNA VÅRVINDAR
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Lovereads by Forum (2021)
Del tre i en serie, tidigare delar: Söta, röda sommardrömmar, Blå, blå höstvågor, Kalla, vita vinternätter