En stjärna slocknad i min famn av Hedvig-Christina Hell

En stjärna slocknad i min famn är Hedvig-Christina Hells poesidebut. Det är en berättande diktsvit som känns.

Den som läser får snart förstå att något fasansfullt hänt på gården hos My och Natanael, någon har dött. My är den som berättar, hon har flytt ut på en resa de en gång drömde tillsammans. Mys berättelse är fylld av uppgivenhet, förtvivlan och ilska, och så sorg förstås. Man förstår efterhand att det finns en annan sida också, men sorgens inbyggda vrede har slitit sönder allt runtomkring.

En stjärna slocknad i min famn berör mig. Jag tror att den kanske berört ännu mer om den skalats ner en smula och gjorts lite kortare och mer koncentrerad, men på det hela taget är detta en lovande poetisk debut.

EN STJÄRNA SLOCKNAD I MIN FAMN
Författare: Hedvig-Christina Hell
Förlag: Ekström & Garay (2021)

Ett möte med Louise Glück i tre akter

Jag analyserar inte längre dikter och verk utifrån så mycket annat än mig själv. Jag gjorde det och fick nog när jag läste litteraturvetenskap. Nu är jag rätt ointresserad av vad författaren vill och har fullt fokus på vad jag känner, vad jag tycker att författaren och poesin säger till just mig (jag har gått över till någon sorts egoistisk poesiläsning helt enkelt). Därför har jag inte läst efterorden i de här böckerna och jag har inte heller läst särskilt mycket om vad belästa människor tycker om Louise Glück. För mig betyder rytm och hur det känns i mig allt.

Jag har läst tre böcker av förra årets nobelpristagare och som ni ska se var vi inte riktigt vänner till en början. I läsordning:

Vild iris
Jag vet inte riktigt om vad Vild iris handlar, men huvudproblemet är att den inte alls känns i mig. Mycket natur är det och det brukar jag gilla, men ingenting… Jag misstänker att vi möttes vid fel tidpunkt, men tänker för en stund att det kanske är så att Louise Glück inte är för mig. Tack och lov klev poesivänner (och instagram-vänner) in och styrde mig vidare, mot myterna.

Averno
Här händer det. Averno tar spjärn i myten om Persefone (flickan som hämtas (eller rövas bort beroende på vilken version man läser) av Hades). Averno blir därifrån och runt myten en berättelse om hur flickor blir kvinnor, hur man får och ser sin själ, hur tiden och årstiderna rör sig och vi med dem. Hur svårt och komplext allt är och hur lite man vet om sig och om allt som är självet. Jag vet inte om det är hur hon använder sig av myten för att förstå verkligheten eller om det är något helt annat, men här talar hon till mig öga mot öga. Här berörs jag. Här vill (och får) jag vila.

Meadowlands
I Meadowlands är det mot myterna om Odysseus, Penelope och (kanske främst) Telemachos Louise Glück tar spjärn. Hon behandlar den långa skilsmässan mellan man och hustru och väver in den slutgiltiga skilsmässan i ett sorts prosaiskt nu. Jag tycker fortsatt om de här sammanvävningarna och att Glücks diktsamlingar hänger ihop och berättar en historia. Och så är hon lite underfundigt humoristisk också, det är fint.

Sammantaget så måste jag säga att jag trots den svajiga starten uppskattar Louise Glück mycket, kanske framförallt för den egna formen hon funnit. Och så är det ju ingen hemlighet att jag gillar myter och tolkningar av dem. Att läsa Averno och Meadowland var för mig som att vara inbegripen i ett lågmält samtal med poeten och det tyckte jag mycket om, det är inte så lätt att få till den känslan. Det kan till och med vara det jag söker när jag läser poesi. Jag kommer definitivt leta mig vidare in i Louise Glücks poesivärld och jag ser fram emot många utmanande och vilsamma samtal framöver.

VILD IRIS / AVERNO / MEADOWLANDS
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2020)
Översättare: Jonas Brun / Jonas Brun / Stewe Claesson

Om omfamningar av Friederike Mayröcker

Å det här tycker jag om!

Jag ska inte låtsas att jag begriper mig på Friederike Mayröcker eller vad hon försöker göra, och ändå förstår jag allt. Om omfamningar är ett märkligt mellanting mellan lyrik, prosalyrik och något alldeles eget, jag förmår inte sätta ord på det.

Vanligen försöker jag läsa poesi långsamt men Friederike Mayröcker skriver med en frenesi som tvingar fram ett högt tempo. Jag kastar i mig, helsväljer, vänder tillbaka, känner den där hisnande känslan i maggropen när något landar eller jag flyger en bit ovan marken. Som att åka karusell är det att läsa Friederike Mayröcker, med den skillnaden att jag aldrig tyckt om att åka karusell.

Om omfamningar är ömsinta nedslag i närhet, fysisk och andlig närhet som berör. Jag känner sommarvinden mot min hud och jag kan känna någons armar om mig. Det är en märklig upplevelse, en förunderlig upplevelse att läsa detta mitt i den allra mörkaste vintern när denna närhet förvägrats oss så länge. Friederike Mayröcker beskriver det så bra att det nästan känns verkligt, så som stor poesi är.

Å som jag önskar att de inte gett det där nobelpriset till Handke, det hade passat så oändligt mycket bättre hos hans landsmaninnan Mayröcker.

OM OMFAMNINGAR
Författare: Friederike Mayröcker
Förlag: Ellerströms (2013)
Översättare: Ulla Ekblad-Forsgren, originaltitel: Von den Umarmungen
Hanna på Feministbiblioteket var den som tipsade mig om Friederike Mayröcker, hennes text om boken kan du läsa här.

Ångest av Pär Lagerkvist

När jag inledde det här projektet, att läsa om ångest, tänkte jag först kort att det kanske inte var helt nyttigt, att ångestklorna skulle sträcka sig ut från boksidorna och göra mitt mående sämre. Jag släppte det snabbt när det inte alls blev så. Men med Pär Lagerkvists Ångest är jag nästan där, man får vara försiktig med den.

Jag kan inte ens tänka mig vad det innebar att ge ut en diktsamling som Ångest 1916. Visst skulle det manliga geniet bada i ångest redan då och använda det som ursäkt att bete sig. Men den ångest Pär Lagerkvist beskriver är inte så mycket sådan, jag kan se det i avsaknaden av kamp, längtan till ångesten och längtan till döden, men i allt annat är det min ångest han beskriver. En sorts grundångest.

Jag blir väldigt berörd av hur Pär Lagerkvist inte bara sätter ord på ett tillstånd jag känner igen utan hur han också uttrycker en sådan ömhet för oss människor. Han ser ångesten i människan, som en naturlig del och han ser modet och styrkan i att leva det livet. Det gjorde mig lite tårögd faktiskt, jag vill lära mig den ömheten.

Samlingen inleds med Ångest, ångest är min arvedel. Förstås. Några sidor längre fram kommer dock det som bitit sig fast, den perfekta beskrivningen av hur det är

– Min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika…

Läs inte hela den dikten en hällregnig, nermörk vintermorgon när allt redan känns lite trasigt, det är helt enkelt ingen bra idé. Det blir så sällan en bra dag efter det.

ÅNGEST
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Albert Bonnier förlag (1966)

Anteckningar av Tua Forsström

Igår skrev jag om poesin och dess läkande kraft, allt den betyder för mig. Tua Forsström skriver i Anteckningar att W H Auden menar att poesin är till för att ”Tillåta oss att umgås med de döda” ”påminna oss om att glädjas en smula åt livet eller åtminstone uthärda lite bättre, hålla oss sällskap en stund.” Det tycker jag är en vacker och sann bild av poesi, det är ju det den gör. Och det behöver vi sannerligen hjälp med just nu, i alla fall jag, att uthärda lite bättre.

Tua Forsström skriver så vackert och Anteckningar är så orimligt sorglig om ett barn som dött, ett barnbarn tror jag. Minnen av det som varit blandas med tankar om sådant som aldrig ska bli. Det gör ont, men Tua Forsström låter oss komma precis så nära att vi känner smärtan utan att falla ner i den.

Här finns djur i mångfald, rum som står tomma, sjöar som ska simmas i, en resa till Island. Och så finns här Vanessa…

Att mötas i saknaden är också ett sätt att påminna varandra om att glädjas åt småglimret och att inte bara härda ut.

ANTECKNINGAR
Författare: Tua Forsström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Bikupan av Sarah Crossan

När Connor dör lämnas inte Ana ensam kvar, hon har man och barn att förhålla sig till i sin svartaste sorg. Och svart är den, sorgen. Connor var först Anas klient, hon var hans advokat, och sedan blev han mer. Bikupan börjar när Ana får beskedet och rör sig sen fram och tillbaka mellan nu och då. Vi får följa Ana och Connors ofta besvärliga relation genom Anas svartsjuka och Connors obeslutsamhet. Och så finns där också Paul, Anas man som ingenting vet och Rebecka, Connors änka, som ingenting vet. Och barnen…

Jag älskar Sarah Crossans ungdomsromaner, jag älskar hennes prosalyriska form och hennes precisa språk och perspektivet. Jag tycker mycket om Bikupan också, men den är precis som hennes böcker brukar vara djupt smärtsam att ta sig igenom. The Times har enligt framsidans blurb sagt att ”det är omöjligt att inte sträckläsa” men jag tycker precis tvärtom, jag var tvungen att läsa långsamt, långsamt för att inte fångas in i surret och gå i bitar.

Jag vet inte om det behöver sägas men jag tycker verkligen inte om Ana och det hon gör, men det är helt i sin ordning. Hon får vara irriterande i sin förtvivlan och hon får göra fel och hur lite jag än tycker om henne så hoppas jag så väldigt mycket att något ska lösa sig för henne till slut.

BIKUPAN
Författare: Sara Crossan
Förlag: [Etta] (2020)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Here is the beehive
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Pärlemor av Cecilia Alstermark

Det är något förunderligt med poesi som väcker tankebanorna på ett annat sätt än prosa gör. När jag läste Pärlemor fastnade jag en bra stund i denna till synes enkla formulering:

Om vintern
när det är som mörkast
är sommaren som mest levande.

Som sagt, mycket enkelt och ändå var det här jag satt som längst och tänkte över hur sant det är och varför. Det är något med sommaren som gör att när jag är mitt i den så är det för mycket, jag kan inte ta in allt. Sommaren är bäst på avstånd, i januari är den helt utan filter…

Pärlemor är en diktsamling om längtan, efter barn, efter någon som tar hand om en som ett barn, att få höra till och ihop. Det är en samling dikter som verkligen knyter ihop det enkla med det svåra, det naturliga inom och utom oss. Jag tycker också väldigt mycket om upplägget med luftiga, traditionellt presenterade dikter i inledningsskedet och mer komprimerade prosalyriska stycken för att beskriva ivf-upplevelsen mot slutet.

Jag fastnar ofta i ord om att bära sina många åldrar och sin barndom inom sig, det är något jag ofta känner och tänker över och det är nog därför jag tar till mig sådana formuleringar så beredvilligt. Jag tycker det är en vacker tanke, om än lite tyngande ibland (att man ska behöva ta hand om sig själv i barnform tillsammans med allt det andra, jag önskar att jag slapp, men jag tror att det är viktigt).

Jag tycker oändligt mycket om Cecilia Alstermarks poetiska röst och jag hoppas på att få följa med en bit till på resan som är livet.

PÄRLEMOR
Författare: Cecilia Alstermark
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Övervintra av Therese Widenfjord

När jag läser Therese Widenfjords diktsamling Övervintra (för övrigt ett av svenskans vackraste ord) upplever jag det lite som att vandra i dödsskuggans dal. Orden sätter sig till en början som ett skruvstäd kring hjärtat, de håller fast. Som gripklor nyper och sliter de. Det här är mycket smärtsam läsning, bitvis nästan ogenomträngligt tungt att läsa som utmattningsöverlevare. Men det blir lättare att andas om man bara vågar följa med en liten bit längre in.

Övervintra, som kan sägas vara en roman i poesiform, gömmer ett ursinne som väntar på att explodera, som måste få explodera för att något ska falla på plats. Här handlar det om det livsviktiga i att slita sig loss från gammalt utan att veta hur det nya ser ut, om det nya ens finns. Det handlar om ett mod så stort att det är svårt att begripa att vi alla bär det.

Jag älskar den språkliga experimentlustan här. Jag älskar naturen i huvudrollen, den snärjande skogen, friheten hos havet. Och så älskar jag hur berättelsen rör sig och blir till en lång, långsam resa mot något som kan bli ett hem.

ÖVERVINTRA
Författare: Therese Widenfjord
Förlag: Adlibris AB / Bläcklilja textproduktion (2020)

Stillna av Hanna Nordlander

Mitt ständiga mantra när det kommer till att skriva om poesi jag läst är att det är svårt. För att det är det. Omöjligt nästan. Det svåra ligger nog i att poesi inte är berättande text som ligger klar och färdig som en roman eller en faktabok, en lyrisk handling sätter man ihop själv. Ibland gör det ont på riktigt. Om det är bra gör det ont på riktigt. Stillna gör ont på riktigt.

Stillna handlar om relationen till en far, en far som är svår att tycka om. En sån där försupen och störig som ständigt gör en besviken. Boken består av fristående dikter som tillsammans berättar en hjärtskärande och samtidigt vardaglig berättelse om besvikelse, hat och kärlek. Det stora i det lilla på alla sätt.

Stillna är Hanna Nordlanders poetiska debut och herregud! Jag förstår att detta är sådant som skrivits under ett helt liv och jag förstår att det är sånt som måste komma ut för att inte explodera, men att få till det så fullkomligt i debuten det måste vara unikt. För den som vill veta mer om Hanna Nordlander och hennes skrivande kan jag rekommendera läsning av Debutantbloggen där hon är en av skribenterna i år.

Avslutningsvis om det svåra. Det där om att poesi gör ont om den är på riktigt eftersom den skär genom det unika och gör det till allmänmänskligt. Jag vet inte om jag någonsin gråtit till poesi tidigare, jag tror inte det, det är något igen med det där att sätta ihop sin egen berättelse och distansen mellan orden och det egna hjärtat. Men när jag läste Stillna så grät jag. Över barnet, pappan, allts jävlighet. För mig är det största när en bok känns och Stillna känns sannerligen. Om du tycker det minsta om poesi så ska du läsa den. Och gör du inte det så ska du ändå läsa den för man kan ändra sig.

STILLNA
Författare: Hanna Nordlander
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.