Åsnans år av Athena Farrokhzad

Jag tycker om Athena Farrokhzads bitskhet, hennes humor i det bittra, mörka. Jag tycker om hennes förmåga att liksom trumma in en rytm i läsningen. När jag läste Vitsvit gjorde jag det i ljudboksform och då läste hon själv på ett rytmiskt sätt som fick mig att sluka utan paus. Den här gången var det jag som läste själv på papper och ändå kände jag hennes röst i kroppen och drog i mig hela boken i en sittning. Det är ovanligt med poesi. Det är ett gott betyg och en bra känsla.

Åsnans år handlar lite om åsnor men är också en fabel där åsnan symboliserar oss människor i olika aspekter. Här finns stor kärlek, oändlig sorg, småtrist vardag och en samhällsanalys. Det jag bär med mig är rytmen och helheten, en storslagen berättelse och upplevelse, snarare än en särskild rad eller vers.

Jag tycker att Athena Farrokhzad skriver storslagen poesi som letar sig in och dröjer sig kvar.


Om boken

Titel: Åsnans år
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)

Årets bästa läsning 2023

Tiden är konstig och jag tycker verkligen att det är oändligt länge sedan och samtidigt igår som jag satte ihop ett sådant här inlägg om de bästa böckerna jag läst under året som gått. Här är vi igen. Jag har läst lite färre böcker än jag brukar, mestadels beroende på att hösten varit oerhört jobbintensiv. Det jag läst har ofta varit bra, jag har lärt mig vad jag gillar och slipper gå på så många minor i läsningen.

Allra, allra bäst i år var Arvejord av Maria Turtschaninoff. Själva läsupplevelsen, att läsa och sedan lyssna oerhört långsamt under flera månader medan jag satt och betraktade min skog är det bästa jag gjort på många år. Arvejord är det bästa jag läst på många år.

Under min sista semestervecka i somras läste jag inte mindre än tre romaner som tar sig in på den här listan. Sea of tranquility av Emily St James Mandel, Lucrezias porträtt av Maggie O’Farrell och Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Tre mycket olika romaner, men också tre mycket stora läsupplevelser.

Under hösten har jag och min man högläst Andrev Waldens Jävla karlar och den måste verkligen nämnas här trots att vi inte är klara än. Tills dess att jag kröner den till en av de bästa nästa år istället kan jag lyfta det egensinniga och precisa språket och den där förmågan att skriva roligt så att det blir sorgligt (och tvärtom) som känns väldigt Waldenskt.

I mitten av december läste jag det som kom att bli årets sista, riktigt stora, läsupplevelse. Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett. Den ska jag skriva mer om om några dagar, nu nöjer jag mig med att säga att den var ljuvlig och att det var länge sen jag läste en bok jag var så ovillig att lämna som den.

Annat som jag tyckt mycket om är detta:
Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Oerhört drabbande berättelse om en släkt genom förintelsen och efter.

Maus av Art Spiegelman. Klassisk förintelseskildring som är mer aktuell än någonsin. Förfärlig och makalös.

Happiness for beginners av Katherine Center. Ljuvlig feelgood med hjärta, svärta, själ och substans.

A better man av Louise Penny. Femtonde boken om Armand Gamache, lika bra (väldigt) som alltid.

Vinterrecept från kollektivet av Louise Glück. En samling dikter som griper tag och talar till mig.

När en ängel går genom scenen av Jon Fosse. Tankeväckande essäsamling om skrivandet och livet, skrivet av en författare med en förunderlig formuleringsförmåga.

Herrgården av Anna-Karin Palm. Utomordentlig lågmäld berättelse med skräckkänsla. Mästerlig!


Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021, 2022.

2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Till dig som famlar av Pia Eriksson

Korsdragspoesi är Pia Erikssons hemvist på instagram. Om man har förkunskaper därifrån kan man säkert känna igen mycket och kan luta sig tillbaka i det som är bekant. Jag har hört talas om korsdragspoesin men aldrig tagit del av den tidigare. Jag kom in i Till dig som famlar helt utan förväntningar och för mig var det bra. Allt gick rakt in i hjärtat (eller vart det nu är poesi tar vägen i en).

Till dig som famlar är poesi, men det är också självbiografiska texter och det är de som talar närmast till mig. Eller kanske är det kombinationen, jag vet inte, men de längre sammanhållna texterna berör mig starkt.

Pia Eriksson berättar om en destruktiv relation och om en komplicerad relation till en uppväxt och föräldrar, hon berättar om en sen diagnos och hon berättar om utmattningssyndrom. Det finns mycket här som jag känner igen i mig. Som det här med att prestera och göra för att försöka förtjäna en känsla av att duga. Att säga ja till allt eftersom det är det enda sättet man tror att man får vara med. Att lära sig att lyssna på sig själv, sin inre kärna och att lära sig att ta hand om sig själv. Som kanske ingen gjort förut och som man måste göra själv.

Jag känner igen alltså, men ibland behöver någon annan också sätta ord på det och ge en som gåva för att man ska bli bekräftad och orka vidare. Den här vintern är lite extra kämpig och jag behöver all tröst och all hjälp jag kan få. Vi famlar väl alla ibland och då är det fint att ibland få göra det tillsammans.


Om ljudboken

Titel: Till dig som famlar. Korsdragspoesi
Författare: Pia Eriksson
Förlag: Bazar förlag (2023)
Författarinläsning

Långsam musik av Jon Fosse

Jag läste Långsam musik för att jag ville ta en enkel väg in i den senaste nobelpristagarens författarskap naturligtvis, men också för att jag tycker mycket om att läsa poesi, särskilt på hösten och vintern.

Jag är lika delar hänförd och lite besviken på den här samlingen och båda känslorna hänger ihop. Den första delen av samlingen är lyrik hämtad från Hund og engel (1992) och den är alldeles orimligt bra. Sådär andnödsbra som bara väldigt få dikter är. Där skriver Jon Fosse dikter om vågor som känns som vågor i sig själv. Det är böljande och känslor och konst på en nivå som jag verkligen inte förväntade mig. Jag kan heller inte sätta ord på vad som grep mig så starkt, det kändes som fulländad poesi som talade direkt till just mig.

Resten av poesin i den här samlingen är fin, den griper ibland och den är fantasilockande, men den är inte som den där första delen. Därav besvikelsen. Jag kräver egentligen inte alls mer än det jag fick, några himmelska dikter är mer än nog för en samling. Men de skapade förväntningar som inte infriades.

Jag kommer absolut läsa hela Hund og engel i sin helhet en gång och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer av Jon Fosse. härnäst.


Om boken

Titel: Långsam musik
Författare: Jon Fosse
Förlag: 10-tal bok (2010)
Urval och översättning Marie Lundquist

Vinterrecept från kollektivet av Louise Glück

Vinterrecept från kollektivet är Louise Glück första diktsamling publicerad efter att hon tilldelades nobelpriset. Jag var lite nervös för att läsa den eftersom jag inte riktigt var säker på varför jag inte kunde tycka om Trofast och ädel natt. Kanske hade jag tappat förmågan att uppskatta lyrik?

När jag läser lyrik som fångar mig så känner jag en blandning av att vara sedd och att se en annan människa. Jag och poeten är helt tydliga för varandra i en liten glimt, i en mening, en vers, en stund. Ibland till och med bara ett ord. Det är de upplevelserna som påminner mig om att vi alla är människor på lika villkor här i världen. Vi har hjärtan eller kärnor som kan tala till varandra om vi vill/orkar bli sedda och se. I Vinterrecept från kollektivet känner jag mig sedd och jag ser. Vi möts igen jag och Louise Glück. Om poesi kan jag inte säga något objektivt, men för mig är kanske Louise Glück den bästa poet jag haft äran att se och bli sedd av.

Hösten närmade sig
Men jag minns att den
alltid närmade sig
så snart skolan slutat.

Där. Det är inte alls det vackraste, sårigaste, bästa i den här samlingen. Det finns så mycket som känns som ett betraktande över livet och åldrandet och tiden och allt vad det är. Men där. Möts vi. Jag kan inte förklara varför eller hur, men de där raderna öppnar hela världar i mig. Mina inre världar. Valv på valv…

De här dagarna då jag läser Vinterrecept från kollektivet är jag i ett sökande inåt, det har nog betydelse, men inte för hur fint det är att Louise Glück möter mig där. Jag tycker att poesi (och viss, välskriven prosa) är förunderlig i det att en människa kan tala med en annan genom att skriva från sitt eget hjärta utan att anstränga sig för att nå fram till någon annan. Att berättande kan bli en omfamning eller ett slag i magen som man verkligen behöver. Idag var det en omfamning, ett vemod, en förtröstan.


Om boken

Titel: Vinterrecept från kollektivet
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2022)
Översättare: Jonas Brun och Stewe Claeson

Lästips för hängmattan (mina bästa böcker från läsvåren)

Nu när vi gått in i juni är det hög tid för mig att sammanfatta läsvåren för mig själv och tipsa er om det allra bästa att lägga i semesterläshögen.

Allra, allra bäst var Arvejord (möjligen bäst sen Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell), så vi börjar med den. Därefter kommer resten av vårens favoriter i läsordning.

Arvejord av Maria Turtschaninoff.
Finstämd, långsam, vemodig och alldeles fantastisk krönika över en gård och människorna som lever där.

Ensamtal av Ann Jäderlund.
Ensamtal är en förunderlig diktsamling och mitt första möte med Ann Jäderlund. Jag är fortfarande förstummad efter det mötet men har nog snart hämtat mig nog mycket för att läsa vidare.

Åh William av Elizabeth Strout.
Lucy Barton är ingen enkel människa att umgås med, men oj som jag tycker om henne och den värld Elizabeth Strout skapat åt henne.

Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger.
En av vårens mest drabbande läsupplevelser var den här seriebok om familj, förintelse och försoning.

Lektioner i kemi av Bonnie Garmis.
Jodå, jag tyckte precis lika mycket om den här roliga, sorgliga och bitska berättelse som alla andra redan gjort.

Happiness for beginners av Katherine Center. Ljuvlig feelgood med hjärta, svärta, själ och substans av en av mina favoriter.

Konsterna av Elin Ruuth.
Intensiv och virvlande om en midsommarnatt och ett liv, en ljuvlig historisk kortroman.

A better man av Louise Penny.
Femtonde boken om Armand Gamache, lika bra (väldigt) som alltid.

Maus av Art Spiegelman.
Klassisk förintelseskildring som är mer aktuell än någonsin. Förfärlig och Levande och döda av

Levande och döda av Christoffer Carlsson.
Sorglig, spännande och vacker tredje del i en utomordentligt fin serie böcker.

Vilka är dina bästa böcker från våren som gått? Tipsa gärna vidare i kommentarerna.

Bild från Pixabay.

Orden är försenade av Jila Mossaed

Jag har tidigare läst och älskat Vad jag saknades här av Jila Mossaed så förväntningarna var stora när jag nu skulle försjunka i Orden är försenade. Jag får erkänna att jag inte greps lika starkt av den här boken, men det är ändå väldigt bra. Jag tror att en del av förklaringen till att Orden är försenade inte riktigt når in är att jag var väldigt trött och oemottaglig när jag läste den. Jila Mossaed är en favorit och förblir så. Jag tror att jag kommer läsa om diktsamlingen någon gång i framtiden när jag har mer ork för poesi.

I Orden är försenade finns samma sökande efter ett hem som senast, här finns en allomfattande vrede, det är en mäktig diktsamling skulle jag säga. Här finns också ynklighet och litenhet, men den kvardröjande känslan är den av kamp och styrka och att den styrkan sällan är något annat än påtvingad.

Jag kommer att läsa vidare i Jila Mossaeds diktning.


Om boken

Titel: Orden är försenade
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2021)

The great poets: Emily Dickinson

Jag vet att det är snudd på ett brott att som poesiläsande inte ha stiftat bekantskap med Emily Dickinson förrän vid 45 års ålder. Visst har jag läst enstaka dikter och säkert någon del av en samling, men jag har aldrig riktigt gett mig tid att försjunka.

Jag tänker inte försöka mig på en analys eller en recension eller något sådant. Jag nöjer mig med att konstatera att jag tycker mycket om det här och jag har trivts med Emily Dickinsons dikter i öronen. Jag lyssnade på större delen av den här samlingen på biblioteket Deichman Bjørvika i Oslo en fredageftermiddag i december när jag avslutat ett intensivt studiebesöksdygn och behövde vila hjärnan. Jag tyckte mycket om hur jag utmanades samtidigt som jag fick den lugn och ro jag behövde.

Själva inläsningen och produktionen är väl inte direkt perfekt, det finns lite upprepningar, märkliga betoningar och missljud på vissa spår. Som helhet och i den kontext då jag behövde den så funkade det fint. Jag kommer naturligtvis fortsätta läsa Emily Dickinson och nästa gång blir det med ögonen.


Om ljudboken

Titel och författare: The great poets: Emily Dickinson
Förlag: Naxos
Inläsare: Teresa Gallagher

Trofast och ädel natt av Louise Glück

Vid det här laget har jag läst en del av Louise Glück. Vild iris som var min första läsning var jag inte så förtjust i, men utöver den har jag tyckt väldigt mycket om såväl Averno, Meadowlands som Ett byliv. Sedan lånade jag hem Trofast och ädel natt från biblioteket och det visade sig snabbt att vi inte var rätt för varandra. Jag tycker inte att den är dålig eller så, men den talar inte till mig som poesi kan göra. Kanske är den för lite poetisk för min smak. Trofast och ädel natt känns som Louise Glück mest sammanhängande berättelse hittills (av de jag läst alltså), mer som en sorts roman i diktform. Men det kan inte gärna vara det heller med tanke på hur mycket jag gillar prosalyrik. Vi klickar väl inte riktigt den här gången helt enkelt.

Trofast och ädel natt handlar om ett jag och hans bror som växer upp och blir vuxna utan föräldrarna som dött i en bilolycka, de krockade in i ett träd. Här finns ett vemod men inte riktigt sorg. Och kanske är det där vi inte når varandra, jag känner för lite för deras upplevelser. Jag läser och jag ser vemodet, men det finns alltid en hinna mellan oss. Trofast och ädel natt känns inte i mig.


Om boken

Titel: Trofast och ädel natt
Författare: Louise Glück
Förlag: Rámus (2022)
Översättare: Stewe Claesson, originaltitel: Faithful and virtuos night