Världspoesidagen!

Idag är det världspoesidagen och det måste förstås firas medelst allmänt poesitipsande. Jag har läst ganska mycket poesi de senaste månaderna och jag har skrivit om det både här och på Kulturkollo. Alla mina texter om lyrik hittar du här. Jag hoppas att du hittar något som inspirerar till läsning, själv tror jag att jag ska sätta mig någonstans i solen och lyssna på en poetisk författaruppläsning. Kanske blir det Carol Ann Duffy, kanske Tomas Tranströmer, och så kompletterar jag nog med pappersläsning av Nils Ferlin och Edith Södergran. Vad läser du en dag som denna?

Med fingret vidrör du orden

Det är alltid svårt att säga något smart om lyrik, eftersom det handlar så pass mycket mer om känsla än om smarthet. Att skriva något om antologier är näst intill omöjlighet så jag håller detta kort.

Med fingret vidrör du orden är en samling av samtida grekiska poeters lyrik. 14 författare är representerade och bredden är stor. Här finns vardagsbetraktelser och drömvärldar, allt. Irini Margariti är favoriten, hen vill jag läsa mer av.

När jag tänker på grekisk litteratur tänker jag, som många med mig säkert gör, först på den klassiska litteraturen. Visst förhåller sig vissa av antologins poeter till den, men det här känns som något annat, som något välkänt och modernt, och samtidigt utmanande som poesi ska vara.

MED FINGRET VIDRÖR DU ORDEN, EN ANTOLOGI SAMTIDA GREKISK LYRIK
Förlag: Trolltrumma (2020)
Översättning av Michael Economou och Vasilis Papageorgiou
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Syster av Gro Dahle

Jag tycker om Gro Dahle, för att hon skriver om så svåra saker för barn i sina bilderböcker. Där finns flickor som gömmer in sig i tapeten, vuxna som slår och vuxna som utsätter barn för övergrepp, som monster.

I den här diktsamlingen finns inga monster, här finns bara systrar, eller försök till systrar. Det pågår ett sorts utprovande av vad en syster kan vara, ett ensambarn smakar på ordet och företeelsen. Systern kan vara så mycket, en bundsförvant och en vän, en vind, kanske en hund. Någon att dela med, någon att ha utan att behöva åstadkomma annat än varat.

Jag tycker mycket om hur Syster utforskar tillsammansskap och åtskillnad, ensamhet och möjlighet. Och jag känner igen det där med den solitära människan, och med att söka något annat, ett större sammanhang. Hoppet om tröst. Där ser jag att det är samma Gro Dahle som jag redan umgåtts med i bilderboksform. Det känns fint.

SYSTER
Författare: Gro Dahle
Förlag: ItLit (2019)
Översättare: Stewe Claesson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Akut viol av Lina Hagelbäck

Först och främst kan man säga att Akut viol handlar om akut och våldsam kärlek. Sen kan man säga att den handlar om det läsaren tänker sig att den handlar om.

Det jag tycker alldeles särskilt om i Lina Hagelbäcks diktning är orden, de där särskildheterna som jag måste stanna upp och tänka över. Hur känns ”sommarsnö”? Hur är det att ligga på ”balkongen av hårt packad sand”?

Jag älskar hur jag får skapa min egen värld runt det boken beskriver. Det svindlar lite i mig kring tanken på att alla läsare skapar sin egen berättelse av Akut viol. Så är det naturligtvis med alla böcker, men sällan så tydligt som här.

AKUT VIOL
Författare: Lina Hagelbäck
Förlag: Lejd (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är alltid svårt att skriva om läsningen av poesi, jag måste alltid få tag i en tråd eller känsla att dra i för att hitta mina egna ord om upplevelsen. I I rörelse är det ursinnet som slår klorna i mig. Hela diktsamlingen är inte ursinnig, men det är den känslan som blir kvar, det är den som rör mig.

Det är inte alltid man kan relatera till poesi (det är naturligtvis inte heller nödvändigt för att tycka om), men jag finner att jag på ett väldigt enkelt sätt kan hitta mig själv och hem i Athena Farrokhzads diktning.

I rörelse osar som sagt av ursinne över sakernas tillstånd, över att vi har så våldsamt svårt att ta hand om varandra och därigenom oss själva. Det finns en dikt med titeln Brev till Europa som jag har återvänt till flera gånger. Den får mig att gråta av ilska och sorg varje gång. Den är fantastisk i sin nedmalande, upprepande skoningslöshet.

Här finns revolutioner, brand, död, ilska, kärlek, hat, hemlängtan, tillbakalängtan, hela jävla livet.

Jag tycker om hur Athena Farrokhzad inte är rädd för att göra illa när hon skriver. Vissa saker måste man sticka hål på för att de ska kunna läka rätt. Jag ska inte säga att mitt hopp om att något ska kunna läka rätt på något sätt ökat genom I rörelse, men den har fått mig att inse att vi ändå måste försöka. Såhär kan vi ju faktiskt inte ha det.

I RÖRELSE
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

O av Judith Kiros

Vad är O? O är en vem, O är en pjäs skapad av Shakespeare, en man skapad av fördomar, men O är också så mycket annat.

Boken O är en rörelse av korta dikter, längre dikter, prosalyriska stycken och korta essäer. Färgerna är många här. Mycket är blått, rött, vitt. Men den viktigaste färgen är trots allt svart. Svart som i den glimrande isen. Och det viktigaste är inte det svarta i sig utan vad som vidhäftas svartheten av människor och samhällen.

Att leva som rasifierad är att leva med många bilder av normaliserat förtryck, många rasistiska förgivettaganden baserade på kropp gällande själ och mänsklighet. Jag kan naturligtvis inte förstå hur det måste vara, men det är lika naturligt min skyldighet att försöka tänka mig in och motarbeta. Jag tycker att Judith Kiros med sin bok gör ett gott jobb i att sätta igång tankarna som måste tänkas. O är naturligtvis mycket mer än så, det är en dynamisk, fin, ful och vacker poetisk tankegång kring människovarande, men det är tankarna jag bär med mig vidare.

O
Författare: Judith Kiros
Förlag: Albert Bonniers förlag (20q9)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag: om former och om Barnet av Olivia Bergdahl

När jag gick på folkhögskola för ungefär tiotusen år sen (det känns så länge sen, det gör det faktiskt) så levde och andades jag litteratur och skrivande. Det var ljuvligt. Och det allra viktigaste jag lärde mig om skrivande var att det hårt uppbundna alltid ledde till den största kreativa friheten. Det är galet, men det är så. Eller var så, för mig. Jag är lite ledsen att jag tappat det där, det har med tid att göra tror jag. Men jag blev så härligt påmind nu när jag läste Olivia Bergdahls fantastiskt fina sonettkrans Barnet.

En sonettkrans består av femton sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Ni hör ju hur intrikat, hur svårt, hur spännande. Olivia Bergdahl syr mästerligt ihop sina ord och texter så att de på en gång handlar om det vardagsnära och greppbara såväl som det avlägsna och obegripliga. Vardag och katastrof, trygghet och sorg. Det går förstås att göra på många olika sätt, men det är något särskilt med bundna poesiformer.

Jag tyckte också om sonetter (men det är sjukt svårt att skapa dem, inte minst rytmen är svår att ens få till), men favoriten var alltid haiku. Å som jag älskade haiku! Varför slutade jag med dem? De kräver ju naturligtvis massor av tid för att få bra, men samtidigt är de så enkla (inte i betydelsen osvåra utan som i avskalade), så lockande. Jag är väldigt sugen på att göra ett försök igen. Kanske kan det nya skrivåret innehålla bundna former för att väcka kreativiteten och öppna alla möjliga vägar framåt… Omöjligt är det inte.

BARNET. EN SONETTKRANS
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Bra saker: Lyssningspoesi och Carol Ann Duffy

Poesi är bra till så mycket. Som inspiration till eget skrivande, ordlekar, allitterationer, ljud i orden och ord i ljuden. Som en plats att söka för lugnet, för rytmen, för andningen.

Carol Ann Duffy är en poet som jag hittat via Storytel när jag sökt lyssnings-poesi. Hon läser så stillsamt och småsurt att jag redan efter Rapture var helt fast, sen har jag lyssnat vidare på The bees (som handlar mycket om bin och om förlusten av en mamma) och jag är inte mindre förtjust efter det.

Vissa menar att man inte ska lyssna på poesi eftersom det är så mycket som händer på boksidan, med textens utseende. Jag kan hålla med om det till viss del, att läsa poesi med ögonen ger ofta en extra dimension till upplevelsen. Men inte med all poesi och inte hela tiden. Ibland vill jag bara vaggas av poesin, eller retas av den, få den serverad så att jag kan lägga energin på att hjälpa den att sjunka in. Jag tycker mycket om att läsa poesi med ögonen, men jag tycker lika mycket om att få den framförd för mig. Men jag tror att jag alltid vill att det är författaren som berättar.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Berör och förstör

Jag tycker så mycket om Berör och förstör. Så, så mycket.

Jag tycker om att den presenterar så många poeter, så många röster, så många infallsvinklar.

Jag tycker om att den visar att poesi kan skrivas (och alltså läsas) på så väldigt många sätt. Det kan vara kort, långt, rimmat, osammanhängande, vackert, rått, konstigt, skevt och allmängiltigt. Det kan vara allt. Poesi är frihet och det känns verkligen i den här boken.

Jag tycker om att den blandar nytt och klassiskt. Att för mig nya bekantskaper får stå bredvid Göran Sonnevi som troligen är ny för någon annan.

Jag tycker om att den tar sin läsare på allvar och förutsätter att läsaren ska göra detsamma, den litar på sin läsare, skriver inget på näsan, förenklar inte.

Jag tycker så mycket om att Berör och förstör finns. Inget ont om gamla hederliga Kärlek och uppror (verkligen inget ont om den!) som var min egen ingång i poesin. Det är inte det att Kärlek och uppror spelat ut sin roll, det är det att den behöver en kompis. Det har den nu.

BERÖR OCH FÖRSTÖR. DIKTER FÖR UNGA
I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
Förlag: Rabén & Sjögren (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs vad Linda skrev om boken på Kulturkollo

Utmaning poesi

På Kulturkollo är temat för veckan poesi och lyrik. Utmaningen lyder:

Vilka favoritpoeter har ni? Vilka dikter tycker ni extra mycket om? Har ni någon favoritstrof eller något favoritcitat som ni vill dela med er av?

Jag tycker mycket om poesi, finner den lugnande. Mitt bästa är nog att lyssna till poesi i ljudboksform, gärna samtidigt som jag promenerar och andas höstluft, där är Carol Ann Duffy en favorit just nu. Jag tycker också mycket om Edith Södergran och Thomas Tranströmer sen gammalt. Och så är jag väldigt förtjust i prosalyrik, jag älskar hur textens form och ordens sparsamhet lyfter berättelsen i sådana böcker. Mina favoriter bland sånt jag läst de senaste åren inom det prosalyriska är Osebol av Marit Kapla, Ædnan av Linnea Axelsson, Vi är ett och Moonrise av Sarah Crossan och Brun flicka drömmer av Jacqueline Wilson. Jag älskar dem alla!

Om du vill läsa om annat poetiskt så hittar du allt jag skrivit om poesi här.