Skrivsöndag: om former och om Barnet av Olivia Bergdahl

När jag gick på folkhögskola för ungefär tiotusen år sen (det känns så länge sen, det gör det faktiskt) så levde och andades jag litteratur och skrivande. Det var ljuvligt. Och det allra viktigaste jag lärde mig om skrivande var att det hårt uppbundna alltid ledde till den största kreativa friheten. Det är galet, men det är så. Eller var så, för mig. Jag är lite ledsen att jag tappat det där, det har med tid att göra tror jag. Men jag blev så härligt påmind nu när jag läste Olivia Bergdahls fantastiskt fina sonettkrans Barnet.

En sonettkrans består av femton sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Ni hör ju hur intrikat, hur svårt, hur spännande. Olivia Bergdahl syr mästerligt ihop sina ord och texter så att de på en gång handlar om det vardagsnära och greppbara såväl som det avlägsna och obegripliga. Vardag och katastrof, trygghet och sorg. Det går förstås att göra på många olika sätt, men det är något särskilt med bundna poesiformer.

Jag tyckte också om sonetter (men det är sjukt svårt att skapa dem, inte minst rytmen är svår att ens få till), men favoriten var alltid haiku. Å som jag älskade haiku! Varför slutade jag med dem? De kräver ju naturligtvis massor av tid för att få bra, men samtidigt är de så enkla (inte i betydelsen osvåra utan som i avskalade), så lockande. Jag är väldigt sugen på att göra ett försök igen. Kanske kan det nya skrivåret innehålla bundna former för att väcka kreativiteten och öppna alla möjliga vägar framåt… Omöjligt är det inte.

BARNET. EN SONETTKRANS
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Bra saker: Lyssningspoesi och Carol Ann Duffy

Poesi är bra till så mycket. Som inspiration till eget skrivande, ordlekar, allitterationer, ljud i orden och ord i ljuden. Som en plats att söka för lugnet, för rytmen, för andningen.

Carol Ann Duffy är en poet som jag hittat via Storytel när jag sökt lyssnings-poesi. Hon läser så stillsamt och småsurt att jag redan efter Rapture var helt fast, sen har jag lyssnat vidare på The bees (som handlar mycket om bin och om förlusten av en mamma) och jag är inte mindre förtjust efter det.

Vissa menar att man inte ska lyssna på poesi eftersom det är så mycket som händer på boksidan, med textens utseende. Jag kan hålla med om det till viss del, att läsa poesi med ögonen ger ofta en extra dimension till upplevelsen. Men inte med all poesi och inte hela tiden. Ibland vill jag bara vaggas av poesin, eller retas av den, få den serverad så att jag kan lägga energin på att hjälpa den att sjunka in. Jag tycker mycket om att läsa poesi med ögonen, men jag tycker lika mycket om att få den framförd för mig. Men jag tror att jag alltid vill att det är författaren som berättar.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Berör och förstör

Jag tycker så mycket om Berör och förstör. Så, så mycket.

Jag tycker om att den presenterar så många poeter, så många röster, så många infallsvinklar.

Jag tycker om att den visar att poesi kan skrivas (och alltså läsas) på så väldigt många sätt. Det kan vara kort, långt, rimmat, osammanhängande, vackert, rått, konstigt, skevt och allmängiltigt. Det kan vara allt. Poesi är frihet och det känns verkligen i den här boken.

Jag tycker om att den blandar nytt och klassiskt. Att för mig nya bekantskaper får stå bredvid Göran Sonnevi som troligen är ny för någon annan.

Jag tycker om att den tar sin läsare på allvar och förutsätter att läsaren ska göra detsamma, den litar på sin läsare, skriver inget på näsan, förenklar inte.

Jag tycker så mycket om att Berör och förstör finns. Inget ont om gamla hederliga Kärlek och uppror (verkligen inget ont om den!) som var min egen ingång i poesin. Det är inte det att Kärlek och uppror spelat ut sin roll, det är det att den behöver en kompis. Det har den nu.

BERÖR OCH FÖRSTÖR. DIKTER FÖR UNGA
I urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
Förlag: Rabén & Sjögren (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs vad Linda skrev om boken på Kulturkollo

Utmaning poesi

På Kulturkollo är temat för veckan poesi och lyrik. Utmaningen lyder:

Vilka favoritpoeter har ni? Vilka dikter tycker ni extra mycket om? Har ni någon favoritstrof eller något favoritcitat som ni vill dela med er av?

Jag tycker mycket om poesi, finner den lugnande. Mitt bästa är nog att lyssna till poesi i ljudboksform, gärna samtidigt som jag promenerar och andas höstluft, där är Carol Ann Duffy en favorit just nu. Jag tycker också mycket om Edith Södergran och Thomas Tranströmer sen gammalt. Och så är jag väldigt förtjust i prosalyrik, jag älskar hur textens form och ordens sparsamhet lyfter berättelsen i sådana böcker. Mina favoriter bland sånt jag läst de senaste åren inom det prosalyriska är Osebol av Marit Kapla, Ædnan av Linnea Axelsson, Vi är ett och Moonrise av Sarah Crossan och Brun flicka drömmer av Jacqueline Wilson. Jag älskar dem alla!

Om du vill läsa om annat poetiskt så hittar du allt jag skrivit om poesi här.

Moonrise av Sarah Crossan

Ja, vad säger man? Det är en ärligt menad fråga, jag vet inte vad jag ska säga om den här boken.

Den är fantastisk förstås, Sarah Crossan verkar inte kunna annat, men den är också förkrossande.

Jag kan inte skriva så mycket om det som slår en i bitar, det måste få stanna där inom pärmarna och vänta på nästa läsare. Det är berättelsens kärna.

Det här må vara en bok om en bror som väntar på sin avrättning, men allra mest är det en berättelse om en familj, hur den hör ihop och hur kärlek känns (väldigt mycket som sorg). Så mycket kan jag säga.

Författare: Sarah Crossan
Förlag: Bloomsbury (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O. Läs gärna min Kulturkollo-text om dödsstraff, den är inte upplyftande, men kanske något annat…

Rapture av Carol Ann Duffy

Det är en grå lördag i juni. Regnet öser ner. Innanför mina väggar, med filtar och sjal sitter jag med en katt på magen och en stickning som jag försöker styra upp (inte helt lätt med en katt på magen). Och med sällskap av Carol Ann Duffy och hennes Rapture. På många sätt kan man sammanfatta mitt liv när det är som allra bäst just så.

Rapture är en samling dikter om kärleken, den vardagliga, vackra, fula, dödsdömda, döda, levande, obeskrivliga kärleken. Och varje dikt läser hon med en röst som får mig att känna. Sorgen däri är bedövande, också när det handlar om lycklig kärlek. Det är en av de saker jag tycker så förtvivlat mycket om med den här författaren och den här boken, att hon förstår att förmedla det sorgsna i det vackra, det sorgsna som ligger just i att det är vackert. Också. Jag förmår inte försöka beskriva det på annat sätt, men lyssna (eller läs, men jag tror att i alla fall jag missat lite av dubbelheten då) och låt Carol Ann Duffy visa dig. Du är värd det!

RAPTURE
Författare och inläsare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)

Osebol av Marit Kapla

Osebol är en ort i norra Värmland. En liten ort där inte många bor. Marit Kapla har intervjuat de som finns kvar, infödda och inflyttade, gamla och unga och hon har låtit dem tala till punkt i den här boken. Som en lång vittnande vers är det.

Det är viktigt att förstå och minnas att dessa röster nästan aldrig hörs annars, det är något extraordinärt Marit Kapla gjort. Inte bara har hon lyckats få dessa människor att tala, hon gör berättelserna rättvisa genom att låta dem stå okommenterade.

För mig är detta inga nyheter. Det här är mina och min barndoms berättelser, mina människor. Det här är trakter jag känner och trakter som är de vackraste jag vet. Klarälvdalen är himmelriket på jorden om vi bara ser till det överjordiskt vackra. Här har det talats om viltet och vargen och skogen och brukandet och ensamheten och tillsammansskapet i alla tider. Bara inte alltid med ord som hörts.

Osebol är något nytt och gammalt, unikt och bekant. Jag tycker så mycket om det, samtidigt som det väcker minnen och bilder och verkligheter som jag flytt. Så som det måste vara för mig. Jag skulle vilja läsa det här med utomsocknes ögon, men det kan jag aldrig. Kanske kan du.

OSEBOL
Författare: Marit Kapla
Förlag: Teg publishing (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Flickan av Lisa Gidlöf

Jag kan inte säga annat än att Flickan är en väldigt konstig bok, en motsträvig läsupplevelse. Jag gillar formen, prosalyrik, men det här är ändå inte riktigt min grej. Det är lite för köttigt och kroppsligt på något sätt.

Men visst är jag fascinerad, jag bråkar jättemycket för att få ordning på vad det egentligen är jag läst. Jag tror att det handlar om att bli kvinna, att förhålla sig till sina olika åldrar och personer, men jag är inte helt säker. Flera av bilderna, som de med fåglarna, är fantastiskt fantasiretande och vackra. Annat är bara märkligt. Jag tror att jag gillar Flickan, men jag älskar henne inte. Det kanske inte heller är meningen.

FLICKAN
Författare: Lisa Gidlöf
Förlag: Vendels förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

När allt förändrades av Anna Clarén

När allt förändrades är en djupt personlig bok, en blandning av fotokonst och poesi, kanske prosalyrik. Det är en bok jag inte kan säga så mycket om, för att den är så djupt personlig och för att den samtidigt viskar till mig i ett av de där privata inre rummen som jag inte öppnar dörren till för någon.

När allt förändrades handlar om en familj där yngsta barnet lever i en bubbla, diagnosticeras med autism, påverkar allt. Det är en bok om när ingenting blir som man tänkt sig och drömt och hur man kan förhålla sig till det.

Det finns några rader i den här boken som talar om en så djup förtvivlan att det nästan inte går att ta in den. Jag skulle aldrig kunna öppna upp och visa på det här sättet, men jag är väldigt glad att Anna Clarén gör det.

NÄR ALLT FÖRÄNDRADES
Författare: Anna Clarén
Förlag: Bokförlaget Max Ström (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Vad jag saknades här av Jila Mossaed

Ord. Ibland är det svårt med ord, svårt att få dem att passa ihop och svårt att få dem att uttrycka det man vill ha sagt. Jila Mossaed har en självklarhet med orden som gör mig trygg.

Att vistas inne i Vad jag saknades här är som att vara hemma. Jag får en så stark trygghetskänsla, en känsla av att förstå och vara förstådd. Omhändertagen. Språket är magiskt, det som blir sagt är vackert, trösterikt, aldrig tomt. Jag förförs av Jila Mossaeds sätt att spinna språket.

Det är alltid svårt att sätta fingret på poesi, försöka beskriva det. Vad jag saknades här handlar för mig om naturen och naturen i människan (snarare än människan i naturen även om det också är ett inslag), om långsam sorg, tröst, liv och hem (att skapa ett hem framförallt och det är nog det Jila Mossaed gör så fint att jag känner mig hemmastadd och trygg). För någon annan kanske det handlar om något annat. Det är ju det som är så förunderligt fantastiskt med litteratur, att vi får lov att skriva den själv när vi läser.

Jila Mossaed är en ny bekantskap, en ny god litterär vän. Mitt i all sorgesam turbulens är jag glad att hon med sin styrka och röst, sina ord, ska ta plats i Svenska Akademien. Jag hoppas att hennes lågmälda eftertänksamhet från poesin kan få sprida sig och genomsyra också akademiarbetet

VAD JAG SAKNADES HÄR
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bernur