Anteckningar av Tua Forsström

Igår skrev jag om poesin och dess läkande kraft, allt den betyder för mig. Tua Forsström skriver i Anteckningar att W H Auden menar att poesin är till för att ”Tillåta oss att umgås med de döda” ”påminna oss om att glädjas en smula åt livet eller åtminstone uthärda lite bättre, hålla oss sällskap en stund.” Det tycker jag är en vacker och sann bild av poesi, det är ju det den gör. Och det behöver vi sannerligen hjälp med just nu, i alla fall jag, att uthärda lite bättre.

Tua Forsström skriver så vackert och Anteckningar är så orimligt sorglig om ett barn som dött, ett barnbarn tror jag. Minnen av det som varit blandas med tankar om sådant som aldrig ska bli. Det gör ont, men Tua Forsström låter oss komma precis så nära att vi känner smärtan utan att falla ner i den.

Här finns djur i mångfald, rum som står tomma, sjöar som ska simmas i, en resa till Island. Och så finns här Vanessa…

Att mötas i saknaden är också ett sätt att påminna varandra om att glädjas åt småglimret och att inte bara härda ut.

ANTECKNINGAR
Författare: Tua Forsström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Poesi är en väldigt bra och livsnödvändig sak!

Jag har ett väldigt kärleksfullt förhållande till poesi, det blir varmare och varmare med åren. Jag älskade i och för sig att deklamera och skriva av Edith Södergrans dikter i tonåren och jag har alltid varit förtjust i Nils Ferlin och Gustaf Fröding, av födsel och ohejdad Värmlands-vana. Men de senaste åren har jag känt hur jag bottnar allt mer i poesin som uttrycksform, den går rakt in i mig.

Jag har precis avslutat lyssningen på Tomas Tranströmers Östersjöar (i mycket fin författarinläsning) och har kastat mig in i Carol Anne Duffys fantastiska värld igen. Snart är det också min tur i bibliotekskön till årets nobelpristagare.

Så här skrev jag på Kulturkollo i våras:

Det är något med ljuset. Himlen är annorlunda nu när våren är i antågande. Vintern har inte varit så vintrig, men det är ändå något som skiftat.

Våren är för mig en tid av poesi. Just det har nog inte med ljuset att göra, mer med mörkret inuti. I år började poesivåren tidigt och jag har redan läst Akut viol (Lina Hagelbäck), I Rörelse (Athena Farrokhzad), Syster (Gro Dahle) och O (Judith Kiros) och Therese Widenfjords diktsamling Övervintra. Poesin behöver alltså inte handla om våren för att passa om våren i min värld. Det är något med ljuset och hur det gör ont, det är något jag inte kan förklara. Kanske är det det jag gör med mitt poesidyk, försöker hitta en förklaring.

Något alldeles vårpoetiskt är det definitivt med skogslandskapets vemod i alla fall, det vet jag säkert. När våren slår ut här blir det så tydligt att livet vaknar, att allt legat i dvala och det som pågått varit en väntan på liv snarare än själva livet. Och i den skönhet som överfaller mig ligger också vetskapen om att det, allt, är tillfälligt och förgängligt. Det som föds ska dö. Kanske är det därför jag finner störst vårigenkänning i Klara Fina Gulleborgs (i Kejsarn av Portugallien) omfamning av skogen en vårdag när hon ämnar lämna allt hon känner och älskar. Och kanske är det också därför jag när jag hör vårfåglar överallt tänker på den där grå lilla fågeln som Nils Ferlin skriver om, den som inte sjunger på andra sidan. Det är så mycket liv i våren att döden måste stå alldeles bredvid och knacka på axeln, som en påminnelse.

Min vårliga poesilängtan är inte ett utslag av depp eller morbiditet, det är mer ett sätt att hitta något som rymmer alla orden och känslorna som hotar svämma över efter att ha varit instängda i flera månaders tid. Poesin gör det, den rymmer och den förklarar. Den skapar ny mening i sånt som inte kan begripas.

Så var det alltså i våras och så är det nu när poesin speglar något annat i varande och natur. Döden är här. Löven förmultnar och allt fryser in och där finns fortfarande poesin som tröst och sällskap. Och om jag bara låter orden vagga mig så ska våren återvända, även om den känns långt bort nu.

Poesi är en bra och livsnödvändig sak oavsett när på året jag befinner mig. Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Bikupan av Sarah Crossan

När Connor dör lämnas inte Ana ensam kvar, hon har man och barn att förhålla sig till i sin svartaste sorg. Och svart är den, sorgen. Connor var först Anas klient, hon var hans advokat, och sedan blev han mer. Bikupan börjar när Ana får beskedet och rör sig sen fram och tillbaka mellan nu och då. Vi får följa Ana och Connors ofta besvärliga relation genom Anas svartsjuka och Connors obeslutsamhet. Och så finns där också Paul, Anas man som ingenting vet och Rebecka, Connors änka, som ingenting vet. Och barnen…

Jag älskar Sarah Crossans ungdomsromaner, jag älskar hennes prosalyriska form och hennes precisa språk och perspektivet. Jag tycker mycket om Bikupan också, men den är precis som hennes böcker brukar vara djupt smärtsam att ta sig igenom. The Times har enligt framsidans blurb sagt att ”det är omöjligt att inte sträckläsa” men jag tycker precis tvärtom, jag var tvungen att läsa långsamt, långsamt för att inte fångas in i surret och gå i bitar.

Jag vet inte om det behöver sägas men jag tycker verkligen inte om Ana och det hon gör, men det är helt i sin ordning. Hon får vara irriterande i sin förtvivlan och hon får göra fel och hur lite jag än tycker om henne så hoppas jag så väldigt mycket att något ska lösa sig för henne till slut.

BIKUPAN
Författare: Sara Crossan
Förlag: [Etta] (2020)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Here is the beehive
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Pärlemor av Cecilia Alstermark

Det är något förunderligt med poesi som väcker tankebanorna på ett annat sätt än prosa gör. När jag läste Pärlemor fastnade jag en bra stund i denna till synes enkla formulering:

Om vintern
när det är som mörkast
är sommaren som mest levande.

Som sagt, mycket enkelt och ändå var det här jag satt som längst och tänkte över hur sant det är och varför. Det är något med sommaren som gör att när jag är mitt i den så är det för mycket, jag kan inte ta in allt. Sommaren är bäst på avstånd, i januari är den helt utan filter…

Pärlemor är en diktsamling om längtan, efter barn, efter någon som tar hand om en som ett barn, att få höra till och ihop. Det är en samling dikter som verkligen knyter ihop det enkla med det svåra, det naturliga inom och utom oss. Jag tycker också väldigt mycket om upplägget med luftiga, traditionellt presenterade dikter i inledningsskedet och mer komprimerade prosalyriska stycken för att beskriva ivf-upplevelsen mot slutet.

Jag fastnar ofta i ord om att bära sina många åldrar och sin barndom inom sig, det är något jag ofta känner och tänker över och det är nog därför jag tar till mig sådana formuleringar så beredvilligt. Jag tycker det är en vacker tanke, om än lite tyngande ibland (att man ska behöva ta hand om sig själv i barnform tillsammans med allt det andra, jag önskar att jag slapp, men jag tror att det är viktigt).

Jag tycker oändligt mycket om Cecilia Alstermarks poetiska röst och jag hoppas på att få följa med en bit till på resan som är livet.

PÄRLEMOR
Författare: Cecilia Alstermark
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Andra som skrivit om boken: Dagens bok

Övervintra av Therese Widenfjord

När jag läser Therese Widenfjords diktsamling Övervintra (för övrigt ett av svenskans vackraste ord) upplever jag det lite som att vandra i dödsskuggans dal. Orden sätter sig till en början som ett skruvstäd kring hjärtat, de håller fast. Som gripklor nyper och sliter de. Det här är mycket smärtsam läsning, bitvis nästan ogenomträngligt tungt att läsa som utmattningsöverlevare. Men det blir lättare att andas om man bara vågar följa med en liten bit längre in.

Övervintra, som kan sägas vara en roman i poesiform, gömmer ett ursinne som väntar på att explodera, som måste få explodera för att något ska falla på plats. Här handlar det om det livsviktiga i att slita sig loss från gammalt utan att veta hur det nya ser ut, om det nya ens finns. Det handlar om ett mod så stort att det är svårt att begripa att vi alla bär det.

Jag älskar den språkliga experimentlustan här. Jag älskar naturen i huvudrollen, den snärjande skogen, friheten hos havet. Och så älskar jag hur berättelsen rör sig och blir till en lång, långsam resa mot något som kan bli ett hem.

ÖVERVINTRA
Författare: Therese Widenfjord
Förlag: Adlibris AB / Bläcklilja textproduktion (2020)

Stillna av Hanna Nordlander

Mitt ständiga mantra när det kommer till att skriva om poesi jag läst är att det är svårt. För att det är det. Omöjligt nästan. Det svåra ligger nog i att poesi inte är berättande text som ligger klar och färdig som en roman eller en faktabok, en lyrisk handling sätter man ihop själv. Ibland gör det ont på riktigt. Om det är bra gör det ont på riktigt. Stillna gör ont på riktigt.

Stillna handlar om relationen till en far, en far som är svår att tycka om. En sån där försupen och störig som ständigt gör en besviken. Boken består av fristående dikter som tillsammans berättar en hjärtskärande och samtidigt vardaglig berättelse om besvikelse, hat och kärlek. Det stora i det lilla på alla sätt.

Stillna är Hanna Nordlanders poetiska debut och herregud! Jag förstår att detta är sådant som skrivits under ett helt liv och jag förstår att det är sånt som måste komma ut för att inte explodera, men att få till det så fullkomligt i debuten det måste vara unikt. För den som vill veta mer om Hanna Nordlander och hennes skrivande kan jag rekommendera läsning av Debutantbloggen där hon är en av skribenterna i år.

Avslutningsvis om det svåra. Det där om att poesi gör ont om den är på riktigt eftersom den skär genom det unika och gör det till allmänmänskligt. Jag vet inte om jag någonsin gråtit till poesi tidigare, jag tror inte det, det är något igen med det där att sätta ihop sin egen berättelse och distansen mellan orden och det egna hjärtat. Men när jag läste Stillna så grät jag. Över barnet, pappan, allts jävlighet. För mig är det största när en bok känns och Stillna känns sannerligen. Om du tycker det minsta om poesi så ska du läsa den. Och gör du inte det så ska du ändå läsa den för man kan ändra sig.

STILLNA
Författare: Hanna Nordlander
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Toffee av Sarah Crossan

Sarah Crossan skriver verkligen på ett sätt som är ren propaganda för den genre hon verkar i och som jag älskar så oerhört mycket, prosalyriken. Hon kan på sina korta rader låta precis rätt mängd ord och precis rätt utvalda ord säga mer än alla långa, invecklade rader i världen.

I höst kommer (äntligen!) en ny bok av Sarah Crossan på svenska och då är det romanen Bikupan som översätts (och ges ut av Sekwa). Jag ser mycket fram emot detta förstås, inte minst då allt jag hittills läst av henne betecknas som ungdomsböcker. Nu beror ju det främst på att de handlar om ungdomar och skrivs ur ungdomars perspektiv. Temana har alltid varit vuxna. Crossan väjer inte för något. Vi är en handlar om siamesiska tvillingar som skils åt och i Moonrise förlorar en flicka sin bror i elektriska stolen. Det blir inte värre eller vuxnare än så. Snarare tycker jag nog att det är just det Sarah Crossan skriver om och om igen, att vuxenhet inte har någon ålder, också barn tvingas bära dess tyngd. Allison i Toffee är en sådan ung människa som bär hela världen på sina axlar. Hon har flytt från sin våldsamma pappa och hamnar hos en dement kvinna som tror att hon är någon annan, de båda finner någon sorts trygghet i varandra.

Allison är en sådan där människa som man vet kommer klara sig, en sån som tvingas bära allt för mycket för den sakens skull. Alla förväntar sig att hon ska orka, att hon ska bära det ingen mäktar med att se. Jag är så stolt över henne att hon slitit sig loss och att hon inte ger upp om sig själv. Där tycker jag att Sarah Crossan gör något viktigt, hon låter aldrig sina huvudkaraktärer, tonårstjejerna, tappa tron och tilliten till sig själva. Jag älskar det.

TOFFEE
Författare: Sarah Crossan
Förlag: Bloomsbury (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

The world’s wife av Carol Ann Duffy

Man måste förstå att det är en alldeles särskild upplevelse att lyssna till Carol Ann Duffy egen röst när hon läser sina dikter. Hon är så vass och sövande på en och samma gång, som liksom arg och mild. Jag tycker så mycket om hennes diktning och hennes röst.

The world’s wife handlar, som titeln avslöjar om hustrur. Och det är hustrur till stora män. Hustrur till Freud, Kung Midas, till djävulen. Och de har inte haft det så jäkla lätt. Vare sig kvinnorna eller männen, men männen har ju i alla fall fått kredd för det de gjort. The world’s wife är en smocka rakt över patriarkatets ölrosiga näsa, eller ett knytnävsslag i magen. Det är argt och det är ohejdat roligt. Som Carol Ann Duffy är. Jag älskar henne!

THE WORLD’S WIFE
Författare: Carol Ann Duffy
Förlag: MacMillan digital audio (2017)
Inläsare: Carol Ann Duffy

Världspoesidagen!

Idag är det världspoesidagen och det måste förstås firas medelst allmänt poesitipsande. Jag har läst ganska mycket poesi de senaste månaderna och jag har skrivit om det både här och på Kulturkollo. Alla mina texter om lyrik hittar du här. Jag hoppas att du hittar något som inspirerar till läsning, själv tror jag att jag ska sätta mig någonstans i solen och lyssna på en poetisk författaruppläsning. Kanske blir det Carol Ann Duffy, kanske Tomas Tranströmer, och så kompletterar jag nog med pappersläsning av Nils Ferlin och Edith Södergran. Vad läser du en dag som denna?

Med fingret vidrör du orden

Det är alltid svårt att säga något smart om lyrik, eftersom det handlar så pass mycket mer om känsla än om smarthet. Att skriva något om antologier är näst intill omöjlighet så jag håller detta kort.

Med fingret vidrör du orden är en samling av samtida grekiska poeters lyrik. 14 författare är representerade och bredden är stor. Här finns vardagsbetraktelser och drömvärldar, allt. Irini Margariti är favoriten, hen vill jag läsa mer av.

När jag tänker på grekisk litteratur tänker jag, som många med mig säkert gör, först på den klassiska litteraturen. Visst förhåller sig vissa av antologins poeter till den, men det här känns som något annat, som något välkänt och modernt, och samtidigt utmanande som poesi ska vara.

MED FINGRET VIDRÖR DU ORDEN, EN ANTOLOGI SAMTIDA GREKISK LYRIK
Förlag: Trolltrumma (2020)
Översättning av Michael Economou och Vasilis Papageorgiou
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.