Osebol av Marit Kapla

Osebol är en ort i norra Värmland. En liten ort där inte många bor. Marit Kapla har intervjuat de som finns kvar, infödda och inflyttade, gamla och unga och hon har låtit dem tala till punkt i den här boken. Som en lång vittnande vers är det.

Det är viktigt att förstå och minnas att dessa röster nästan aldrig hörs annars, det är något extraordinärt Marit Kapla gjort. Inte bara har hon lyckats få dessa människor att tala, hon gör berättelserna rättvisa genom att låta dem stå okommenterade.

För mig är detta inga nyheter. Det här är mina och min barndoms berättelser, mina människor. Det här är trakter jag känner och trakter som är de vackraste jag vet. Klarälvdalen är himmelriket på jorden om vi bara ser till det överjordiskt vackra. Här har det talats om viltet och vargen och skogen och brukandet och ensamheten och tillsammansskapet i alla tider. Bara inte alltid med ord som hörts.

Osebol är något nytt och gammalt, unikt och bekant. Jag tycker så mycket om det, samtidigt som det väcker minnen och bilder och verkligheter som jag flytt. Så som det måste vara för mig. Jag skulle vilja läsa det här med utomsocknes ögon, men det kan jag aldrig. Kanske kan du.

OSEBOL
Författare: Marit Kapla
Förlag: Teg publishing (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Flickan av Lisa Gidlöf

Jag kan inte säga annat än att Flickan är en väldigt konstig bok, en motsträvig läsupplevelse. Jag gillar formen, prosalyrik, men det här är ändå inte riktigt min grej. Det är lite för köttigt och kroppsligt på något sätt.

Men visst är jag fascinerad, jag bråkar jättemycket för att få ordning på vad det egentligen är jag läst. Jag tror att det handlar om att bli kvinna, att förhålla sig till sina olika åldrar och personer, men jag är inte helt säker. Flera av bilderna, som de med fåglarna, är fantastiskt fantasiretande och vackra. Annat är bara märkligt. Jag tror att jag gillar Flickan, men jag älskar henne inte. Det kanske inte heller är meningen.

FLICKAN
Författare: Lisa Gidlöf
Förlag: Vendels förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

När allt förändrades av Anna Clarén

När allt förändrades är en djupt personlig bok, en blandning av fotokonst och poesi, kanske prosalyrik. Det är en bok jag inte kan säga så mycket om, för att den är så djupt personlig och för att den samtidigt viskar till mig i ett av de där privata inre rummen som jag inte öppnar dörren till för någon.

När allt förändrades handlar om en familj där yngsta barnet lever i en bubbla, diagnosticeras med autism, påverkar allt. Det är en bok om när ingenting blir som man tänkt sig och drömt och hur man kan förhålla sig till det.

Det finns några rader i den här boken som talar om en så djup förtvivlan att det nästan inte går att ta in den. Jag skulle aldrig kunna öppna upp och visa på det här sättet, men jag är väldigt glad att Anna Clarén gör det.

NÄR ALLT FÖRÄNDRADES
Författare: Anna Clarén
Förlag: Bokförlaget Max Ström (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Vad jag saknades här av Jila Mossaed

Ord. Ibland är det svårt med ord, svårt att få dem att passa ihop och svårt att få dem att uttrycka det man vill ha sagt. Jila Mossaed har en självklarhet med orden som gör mig trygg.

Att vistas inne i Vad jag saknades här är som att vara hemma. Jag får en så stark trygghetskänsla, en känsla av att förstå och vara förstådd. Omhändertagen. Språket är magiskt, det som blir sagt är vackert, trösterikt, aldrig tomt. Jag förförs av Jila Mossaeds sätt att spinna språket.

Det är alltid svårt att sätta fingret på poesi, försöka beskriva det. Vad jag saknades här handlar för mig om naturen och naturen i människan (snarare än människan i naturen även om det också är ett inslag), om långsam sorg, tröst, liv och hem (att skapa ett hem framförallt och det är nog det Jila Mossaed gör så fint att jag känner mig hemmastadd och trygg). För någon annan kanske det handlar om något annat. Det är ju det som är så förunderligt fantastiskt med litteratur, att vi får lov att skriva den själv när vi läser.

Jila Mossaed är en ny bekantskap, en ny god litterär vän. Mitt i all sorgesam turbulens är jag glad att hon med sin styrka och röst, sina ord, ska ta plats i Svenska Akademien. Jag hoppas att hennes lågmälda eftertänksamhet från poesin kan få sprida sig och genomsyra också akademiarbetet

VAD JAG SAKNADES HÄR
Författare: Jila Mossaed
Förlag: Bokförlaget Lejd (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Bernur

Bön till havet av Khaled Hosseini och Dan Williams

Det finns mycket Bön till havet inte är. Det är inte en roman, inte en färdig tanke, inte en helhet. Det är istället en dikt, en känsla, ett fragment av något att bära vidare och tänka själv.

Den korta texten, den tar fem minuter att läsa, tio minuter andra gången när man vill låta orden sjunka in, är fragment av berättelsen om en man som tvingas föra sin son över havet, från kriget mot en frihet där ingen vill ha dem. Det är en berättelse inspirerad av Alan Kurdis öde i medelhavet där vågorna slukade honom och västvärlden lät det ske. Ett öde han delar med så många andra.

Jag skulle vilja att Khaled Hosseini en dag skriver en roman utifrån de här fragmenten. Jag vet inte om jag skulle orka läsa den, men jag vill att den ska finnas. För mig räcker det med Bön till havet för nu, men det är bilderna (av Dan Williams) som väcker mina känslor på riktigt. Jag tänker att Khaled Hosseini kan mer med mer utrymme och tid. Men ett steg i taget.

BÖN TILL HAVET
Författare: Khaled Hosseini
Illustratör: Dan Williams
Förlag: Wahlström & Widstrand (2018)
Översättare: Johan Nilsson
Köp den t.ex. här eller här.

Om sorgen

Vi har tillskansat oss stor erfarenhet av sorg i min familj de senaste åren. Ur mitt perspektiv är det en svägerska, svärmor, farmor, mormor och morfar som gått bort. En bekant i min egen ålder. Vänner som förlorat sina närmaste. Jag önskar att erfarenheten inte var min och vår, men det är den. Det kunde vara värre, men vissa dagar kunde det inte det.

Den enda gången jag känt tacksamhet över allt det tunga var häromveckan när en kvinna kom in på biblioteket där jag jobbar och bad om hjälp att hitta böcker till sin åttaåring som gick igenom allt för många sorger, bland annat att kämpa med sin pappas självmord. Jag kunde tipsa, men jag kunde framförallt prata med den här mamman om barns sorg och äntligen blev allt som hänt värt det eftersom jag fick använda det för att ge en människa som alldeles säkert och tidvis har det värre en gemenskap i hur fan man manövrerar egen sorg så att man kan hjälpa barnen med deras.

Den här helgen har alltid varit en av mina bästa, för kontemplationens skull. Jag har alltid sökt mig till minneslundar och gravar och samtalat med mina döda. Det är fortfarande det jag gör, det ger mig fortfarande lugn i själen. Men de är så många nu, så många röster att samtala med. För många.

Jag tänkte avsluta dagens betraktelse med några boktips, eftersom det är det jag gör. Och det första måste förstås vara Har sorgen tagit något ifrån dig så ge det tillbaka som jag skrev om här igår, den är antagligen min bästa bok om sorg någonsin, trots och för att den nästan slet sönder mig (jag känner mig fortfarande helt sårig inuti när jag tänker på den och det gör jag ofta). En annan bok jag återvänt ofta till de senaste åren är Bodil Malmstens diktsamling Det här är hjärtat och dess arga ord om sorg.

För barn finns en hel del böcker om sorg, Adjö, herr Muffin förstås, En stjärna vid namn Ajax och så Stig som tröstade mig och fick mig att gråta i vintras. Tyvärr befinner vi oss inte där i livet där böcker om sorg fungerar för mina barn så jag har inte så bra koll på läsning för äldre barn. Ni får gärna fylla på mitt förråd där (och i alla andra åldersspann förstås) om ni sitter på tips.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer är den första bok som översätts till svenska av Alma-belönade Jacqueline Woodson. Det kommer förstås inte vara den sista, får det inte vara. Det är också den första av hennes böcker jag läser och jag måste säga att jag är totalt tagen av den.

Brun flicka drömmer är en självbiografisk skildring av en uppväxt i amerikanska södern mitt under förändringsprocessen som drivs av  medborgarrättsrörelsen. Kampen är svår, livsnödvändig och påtaglig. Känslan av att betraktas som en andra klassens medborgare allerstädes närvarande.

Brun flicka drömmer handlar om sådant som är igenkänningsbart från alla barndomar. Familj, vänner, oförståelse inför vad de vuxna håller på med… Sorg, lycka, kärlek. Men på det stora hela är inte det här en bok om alla barndomar, den särskilda utsatthet som Jacqueline, hennes familj och allt för många andra upplevt och upplever är inte allas, men det gör det än viktigare att vi alla tar del av och försöker förstå den nu när vi ges chansen. Än viktigare tror jag dock att Brun flicka drömmer är ur ett representationsperspektiv, att det finns en brun flicka som drömmer och driver en berättelse.

Det jag särskilt fastnar för, förutom den nämnda utsattheten och rörelsen, är Jacquelines kamp med fantasierna och att skriva, hur hon alltid är ”den andra Woodson” eftersom storasyster är så briljant. Hur hon vill räcka till, men ofta känner att hon inte gör det. Sen fascineras jag mycket av det här med tron också, hur mormor är ett Jehovas vittne medan morfar inte är det, hur mamma inte är troende men ändå låter barnen leva som vittnen i skolan. Hur Jacqueline hoppas att gud ska se morfars godhet och låta honom komma in i himlen ändå, trots allt. 

Och så får vi inte glömma att det är prosalyrik, min favoritform när det kommer till litteratur, och dessutom riktigt bra prosalyrik.

BRUN FLICKA DRÖMMER
Författare: Jacqueline Woodson
Förlag: Natur och kultur (2018)
Inläsare: Athena Farrokhzad

Ædnan av Linnea Axelsson

På Ædnans 555e sida står att läsa:

Vad tror du att de
fick lära sig om
samer i skolan

Och svaret är ingenting. Absolut ingenting lärde jag mig om denna del av vårt lands historia i skolan. Lite har jag lärt sen dess, men fortfarande kan jag oförsvarligt lite.

Ædnan ger mig något jag aldrig varit i närheten av, en känsla. För historien som skapar människosläkten. Jag lär om samernas historia av förflyttningar, fördrivanden och utsatthet förstås, det är ju de människorna jag får känna in i hjärtat. Men kanske ännu viktigare så känner jag svenskskulden som vilar tung över majoritetssamhället som tog sig rätten att ta sig rätten.

Men Ædnan är något ännu mer. Det är en förunderligt fin bok. Min bästa på mycket länge. Den kommer dröja sig kvar i många år. För all den förståelse jag fått, men främst för sorgen. Hela boken andas en sån sorg, naturligtvis en sorg som grundar sig i övergreppen mot samerna, men också en sorg som står bortom det, som rör det mänskliga. Sorgen som är livet.

Ædnan är en enastående läsupplevelse.

ÆDNAN
Författare: Linnea Axelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Återvunnet från Kulturkollo: Några ord om dialekt

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om dialekter och att göra sig hemmastadd i språket.

Dialekt är verkligen ett kapitel för sig. Den är enastående, uteslutande, inneslutande, skrämmande, och ,har jag lärt mig, livsnödvändig för att skapa sitt själv.

Jag har växt upp i en bygd och en släkt där dialekten är viktig. Den är vilka vi är, den är inte densamma som grannbyns och den är en markör för tillhörighet (och gränsdragning). Jag ska inte säga att jag tänkte särskilt mycket kring det när jag växte upp. Jag pratade mitt rätt grova mål och jag blev förstådd. Sen flyttade jag utom och skulle plugga på högskolan. Det var en chock.

Ingen begrep vad jag sa och jag fick lägga om till en sorts rikssvenska som aldrig kändes bekväm. Det var över 15 år sen och ända sen dess har jag kämpat för att hitta mitt själv i språket. Nu är jag tillbaka i Värmland igen men kan fortfarande bara prata min ursprungliga dialekt med min ursprungsfamilj, allt annat känns konstigt. Och det är någon sorts kapitulation som jag stör mig på. Att jag inte klarar av att vara mig själv fullt ut. Jag jobbar på det. Samtidigt som jag nu bott på så många platser att dialekten som är jag inte längre kan se ut som den gjorde.

Dialekt har alltså länge varit lite känsligt för mig. Och när det kommer till fiktion är det egentligen ännu värre. Att höra folk prata värmländska på tv eller film kan vara smärtsamt på gränsen till att klockorna stannar. Tänk Ulf Malmros. Smala Sussie och Bröllopsfotografen är säkert bra, men jag klarar inte riktigt av den där språkliga aspekten och kan aldrig njuta ostört. Det allra, allra värsta, men samtidigt också något av det mest spännande var förstås när Fredrik Lindström besökte mina trakter (nästan i alla fall) med sina Svenska dialektmysterier. Se på egen risk om du är dialektalt känslig men språkligt intresserad värmlänning.

Sen har vi dialekt i romaner och det är verkligen ett kapitel för sig. Jag är så galet kluven. Ofta störs jag av det dialektala eftersom jag måste översätta i huvudet, talspråk är inte skriftspråk helt automatiskt. Men sen kommer jag att tänka på Sara Lidmans Tjärdalen som gick hur bra som helst att läsa och där jag älskade den där extra dimensionen dialekten gav. Eller Gustaf Frödings ordlekar… Kanske är det så att när det görs motiverat och bra så adderar det till upplevelsen, men det är också förtvivlat svårt att få till det. Jag är fortsatt kluven.

Jag avslutar hela den här utläggningen med en fantastisk illustration av den dialektala språkförbistringen från Gustav Fröding. Det är värmländska, inte min dialektvariant, men nog så nära.

Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Dumt fôlk ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Ur av Agnes Lidbeck

Nu har jag läst allt som Agnes Lidbeck skrivit. Vi är inte så lika, jag tror inte att vi skulle gilla varandra, men flera av hennes berättelser, karaktärer och ord har dragit tag i mig som få andra lyckats göra.

En av de där olikheterna (som inte är grunden till att vi inte skulle vara kompatibla, men som förklarar en del) är naturen och det får jag klart för mig i och med diktsamlingen Ur. Där är skogen skrämmande, men havet välbekant och tryggt. För mig är det helt tvärtom. Skogen är min trygghet och all min trygghet har egentligen med den att göra. Det är så oerhört fascinerande eftersom Agnes Lidbecks Förlåten väckte så många sårkänslor som fick mig att fulgråta utan slut eftersom han (eller i alla fall en av dem) som lärde mig att handskas med skogen är borta nu (och han är fortfarande borta och död varje morgon jag vaknar). Idag skulle morfar ha fyllt år. Det är en magisk dag. Den dag då vi alla träffades och umgicks och trivdes, alltid i solsken. I år är det inte så (men av ren envishet tänker jag fira alla dem jag förlorat under året, just idag. Jag ska fira morfar, mormor och farmor, fira deras liv). Ur handlar en del om sorg, jag kan relatera till den mer än jag skulle önska.

Ur handlar också om föräldraskap och barndom, den egna och barnens, hur de liksom vävs ihop. Det är fint, men samtidigt sorgligt. Precis så som jag tycker att livet är för det allra mesta. Det är fint, men sorgligt. Där möts vi Agnes Lidbeck och jag.

UR
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Ellerströms(2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Bilden har ingenting med boken att göra, det är min favoritblomma från mina och morfars midsommarblomplockningsutflykter.
Min favoritpassage ur Ur (s. 16) får bli den för alltid försena presenten för i år:

Kunskapen om skogen ärvs med fötterna som stannar upp
och med knäna som faller mot mossan
den ärvs med fingrarna in under mattan av barr
med läpparna mot stammen och bladen mot handryggen