The very secret society of irregular witches av Sangu Mandanna

Egentligen har jag lite svårt för häxor, de enda magiska varelser jag har mer svårt för är drakar så det här hade kunnat gå illa. Men The very secret society of irregular witches är en avväpnande mysig och fin bok så det gick alldeles utmärkt när vi umgicks.

Mika är häxa men hon har växt upp i vetskapen om att hon aldrig kan berätta för någon om det eller ens stanna på samma ställe särskilt länge. I den vetskapen blir hon så inhyrd att undervisa tre barnhäxor om magi och hur de kan hantera den. Mika lär dem och lär sig samtidigt hur det känns att komma hem och att faktiskt höra till en smula. Och så finns där en snygg men sur bibliotekarie också. Och en massa andra trevliga människor.

Det låter lite fånigt det gör det, men det här är en sån där bok som man känner sig lugn och trygg av att vistas i. Jag tycker mycket om Mika och jag är glad över att se att det verkar komma en ny bok om häxor i vår, där ska det också finnas en snygg men sur historiker att ta itu med…


Om boken

Titel: The very secret society of irregular witches
Författare: Sangu Mandanna
Förlag: Berkley publishing (2022)

A rogue of one’s own av Evie Dunmore

Vi är tillbaka i Oxford (och lite i London), året är 1880 och Lucy ser ut att äntligen lyckas tillskansa sig aktier i ett publiceringshus som ska säkerställa att hon och hennes suffragett-grupp äntligen ska kunna ta nästa steg för Saken. Tyvärr ställer sig Tristan, Lord Ballentine, i vägen och det är inte första gången det händer.

Jag gillar den här bokserien och jag var förtjust i Lucy redan när jag läste Bringing down the duke. Tristan är också en fröjd att lära känna och deras relation är fin. Och ändå känner jag mig aldrig riktigt fångad. Kanske är aldrig insatserna särskilt stora? Jag tror dock att mitt största problem boken är att vänskapsgruppen hamnar såpass mycket i skymundan. I Bringing down the duke var det förvisso Anabelles kärlekshistoria som stod i förgrunden, men centrumpunkten var alltid gruppen av vänner. Här är de knappt med och jag saknar dem.

En som är med är i alla fall Baudica, den coolaste katten som dessutom får spela huvudrollen i slutuppgörelsen.


Om boken

Titel: A rogue of one’s own
Författare: Evie Dunmore
Förlag: Piatkus (2020)
Andra delen i en serie, första delen heter Bringing down the duke.

Årets bästa läsning 2023

Tiden är konstig och jag tycker verkligen att det är oändligt länge sedan och samtidigt igår som jag satte ihop ett sådant här inlägg om de bästa böckerna jag läst under året som gått. Här är vi igen. Jag har läst lite färre böcker än jag brukar, mestadels beroende på att hösten varit oerhört jobbintensiv. Det jag läst har ofta varit bra, jag har lärt mig vad jag gillar och slipper gå på så många minor i läsningen.

Allra, allra bäst i år var Arvejord av Maria Turtschaninoff. Själva läsupplevelsen, att läsa och sedan lyssna oerhört långsamt under flera månader medan jag satt och betraktade min skog är det bästa jag gjort på många år. Arvejord är det bästa jag läst på många år.

Under min sista semestervecka i somras läste jag inte mindre än tre romaner som tar sig in på den här listan. Sea of tranquility av Emily St James Mandel, Lucrezias porträtt av Maggie O’Farrell och Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Tre mycket olika romaner, men också tre mycket stora läsupplevelser.

Under hösten har jag och min man högläst Andrev Waldens Jävla karlar och den måste verkligen nämnas här trots att vi inte är klara än. Tills dess att jag kröner den till en av de bästa nästa år istället kan jag lyfta det egensinniga och precisa språket och den där förmågan att skriva roligt så att det blir sorgligt (och tvärtom) som känns väldigt Waldenskt.

I mitten av december läste jag det som kom att bli årets sista, riktigt stora, läsupplevelse. Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett. Den ska jag skriva mer om om några dagar, nu nöjer jag mig med att säga att den var ljuvlig och att det var länge sen jag läste en bok jag var så ovillig att lämna som den.

Annat som jag tyckt mycket om är detta:
Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Oerhört drabbande berättelse om en släkt genom förintelsen och efter.

Maus av Art Spiegelman. Klassisk förintelseskildring som är mer aktuell än någonsin. Förfärlig och makalös.

Happiness for beginners av Katherine Center. Ljuvlig feelgood med hjärta, svärta, själ och substans.

A better man av Louise Penny. Femtonde boken om Armand Gamache, lika bra (väldigt) som alltid.

Vinterrecept från kollektivet av Louise Glück. En samling dikter som griper tag och talar till mig.

När en ängel går genom scenen av Jon Fosse. Tankeväckande essäsamling om skrivandet och livet, skrivet av en författare med en förunderlig formuleringsförmåga.

Herrgården av Anna-Karin Palm. Utomordentlig lågmäld berättelse med skräckkänsla. Mästerlig!


Om du är sugen på ännu fler lästips så har jag samlat årets bästa ganska länge nu. Listorna från de senaste åren hittar du här (klicka på årtalet så kommer du till listan): 2019, 2020, 2021, 2022.

2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Driving home for christmas av Joanna Bolouri

Man vet vad man får när man läser en julroman av Joanna Bolouri – lite helgfluff, lite roligt gnabb och så ett lyckligt slut. Så också i Driving home for christmas, och ändå är jag lite besviken. Jag tror att det kan ha att göra med att det gått några år sedan jag läste All I want for christmas (som jag i ärlighetens namn inte var överförtjust i) och 5 år sen jag tokälskade Jag kommer hem till jul. Jag har läst en hel del feelgood sen dess som varit mycket bättre än detta. Jag menar inte på något sätt att Driving home for christmas är dålig, den är bara lite platt.

Kate och Ed har varit tillsammans i evinnerliga tider eller tio år i alla fall när de på väg hem till det traditionella julfirandet hamnar i luven på varandra och råkar göra slut. Sedan ska de ta sig igenom en hel julhelg utan att någon enda familjemedlem märker. Jobbigt. Jag skriver ”råkar göra slut” för att jag inte riktigt förstår hur och varför det händer. Jag hör deras argument, men de är ju inte argument för att göra slut utan för att prata igenom saker.

Här finns lite sårigt bagage också, främst hos Kate vars pappa inte någonsin betett sig som en vuxen människa och det har skadat Kate. Den delen av berättelsen skulle ha kunnat bli riktigt intressant, men nu saknas djupet och svärtan. Jag har också lite svårt att inte jämföra hur mycket bättre Emily Henry skriver en väldigt likartad berättelse i Happy place.

Med allt detta sagt så tycker jag att Driving home for christmas är en helt ok julroman, men nästa jag läser behöver nog vara lite bättre.


Om boken

Titel: Driving home for christmas
Författare: Joanna Bolouri
Förlag: Quercus (2022)

Jul i den lilla bokhandeln av Jenny Colgan

Om det är något man kan lita på så är det att Jenny Colgan packar in en i den där mysstämningen. Här i den fjärde boken i den oerhört löst sammanhållna serien om Den lilla bokhandeln…

Det är snart jul och Carmen befinner sig i en högst ojulig stämning. Hon är arbetslös och nu har hennes oerhört perfekta syster, som väntar sitt fjärde perfekta barn, fixat ett jobb åt henne i en dammig bokhandel på fallrepet. Och hon måste bo hos systern och syskonbarnen. Systern Sofia är inte heller särskilt imponerad över situationen. Men snart börjar förstås allt det där skifta och berättelsen kommer att handla om att hitta hem till sig själv och de man hör ihop med. Och förstås att hitta en kille att fira jul med.

Jul i den lilla bokhandeln följer verkligen formulär 1a till punkt och pricka, men det funkar ändå eftersom Jenny Colgan är en sådan expert på just det. Här finns lite svärta, lite smärta och en himla massa mys. Gott så, jag kräver inte mer.


Om boken

Titel: Jul i den lilla bokhandeln
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Norstedts (2023)
Översättare: Birgitta Karlström, originaltitel: The christmas bookshop
Del i en serie, tidigare delar: The bookshop on the corner, The bookshop on the shore och En evighet till dig

It happened one summer av Tessa Bailey

Det här är en bok för den som vill ha sin romantik på det lite amerikanska sättet (jag är medveten om att detta inte stämmer med hela verkligheten men låt mig vara lite yvig här) – hjälplös hjältinna lär känna sig själv och gör typ något av sitt liv (här: renoverar en bar). Surmulen, stark, ensamvarg till hjälte arbetar med något manligt (här: fiskare) och ägnar resten av tiden åt att vara surmulen, stark och ensamvarg. Tills de möts. Då är de osams en stund innan de har massor av sex och blir kära. Något småttigt händer som verkar förstöra allt, sen blir de ihop igen och börjar prata om att skaffa barn. The end.

Jag ska inte säga att jag hatar det, det gör jag inte. Jag har riktigt svårt för allt beskyddandet, men framförallt hur oerhört mycket explicit sex de har och att de pratar så jäkla mycket när de ligger. Det är så pinsamt! I övrigt är det här en helt ok tidsfördriv en tråkig dag. För den som gillar sånt här (och inte är så pryd) är det nog bättre än så.


Om boken

Titel: It happened one summer
Författare: Tessa Bailey
Förlag: Avon Books (2021)
Första boken i en serie.

The marriage game av Sara Desai

Den här boken har rätt många av de ingredienser jag gillar allra bäst i lättsamma kärlekshistorier. Vi har fiender till älskande-berättelsen, på det där bra sättet där de inte alls är ovänner egentligen, det tar dem bara en stund att fatta galoppen. Vi har ett delat kontor, med en hund i. Det finns en familjerestaurang, massor av indisk mat, en stor, bullrig och varm familj.

Layla flyr hem efter ett stort katastrofalt uppbrott och flyttar in i kontoret ovanför föräldrarnas restaurang för att starta eget. Samtidigt flyttar Sam in för att driva sitt företag och han har inga som helst planer på att dela utrymme med Layla. Det blir så att de inleder ett spel där Sam hjälper Layla att dejta sig igenom en hel hög friare som hennes pappa valt ut (det är en grej som har med det indiska ursprunget att göra, det tar en ganska stor del av berättelsen på ett väldigt intressant och bra sätt.)

Det hela slutar naturligtvis med att Layla väljer Sam och Sam väljer Layla. Det är ingen överraskning, men jag tycker verkligen att den här inblicken i den indiska och indiskamerikanska kulturen ger mig mycket och det gör den här boken till något mer än en vanlig förutsägbar romcom. Jag gillar både Sam och Layla också, även om Sam borde tagga ner på sin beskyddarinstinkt (Layla kommer tvinga honom). Jag skulle väldigt gärna vilja se The marriage game som film, det vore helt perfekt.


Om boken

Titel: The marriage game
Författare: Sara Desai
Förlag: Dialogue Books (2020)
Första delen i en serie.

Take a hint, Dani Brown av Talia Hibbert

Allra först måste jag konstatera att jag tycker väldigt mycket om Talia Hibberts sätt att skriva. Det är lite för mycket sex för min smak, men sexet är också bra skrivet så jag kan leva med det. Och bortsett från för mycket sex för de pryda så är allt ljuvligt. Humorn får mig att skratta, det är inte vanligt när det kommer till böcker. Jag älskar representationen, i de här böckerna kommer relationer och kärlek i alla färger, religioner och skeden i livet.

Danika Brown träffar Zefir Ansari redan innan boken inleds. Hon är förvisso på jakt efter en man eller kvinna som hon kan ha sex utan något annat med, men tanken är aldrig att det ska vara Zaf, tills hon kommer på att universum nog ger henne vinkar om att det är meningen. Det som får det hela att komma i rörelse är en film på när han (säkerhetsvakt på universitetet där hon jobbar) ”räddar” henne ut en hiss vid en säkerhetsövning. Jag tänker inte gå in på detaljerna men de bestämmer sig i alla fall för att fejkdejta ett tag.

Jag älskar verkligen första halvan av den här boken eftersom jag gillar både Zaf och Dani. Jag älskar hur snäll han är och jag tycker mycket om hur ångest skrivs i den här boken. Jag läste den samma dag som jag själv hade min värsta panikångestattack på år och dag och jag fann faktiskt styrka i det. Sen blir det tyvärr en himla massa sidor när jag blir mer och mer irriterad på båda parter och särskilt Dani. Vi vet ju alla hur det ska sluta, varför dra ut på det så förfärligt? Men allt som allt är detta ännu en bra bok av Talia Hibbert. Jag kommer definitivt läsa vidare i serien och ser fram emot de nya böckerna som ska vara någon form av Austen-varianter.


Om boken

Titel: Take a hint, Dani Brown
Författare: Talia Hibbert
Förlag: Piatkus (2020)
Andra delen i serien om systrarna Brown, första boken: Get a life, Chloe Brown

Bodyguard av Katherine Center

Jag är så oerhört besviken på den här boken, möjligen orättvist mycket. Katherine Center är en av mina favoritförfattare när det kommer till fluff med mörker. Hennes Happiness för beginners och What you wish for är två av mina favoriter i genren. Jag brukar jämföra henne med Mhairi McFarlane och nu vet jag att på toppen av sin förmåga är de lika bra, när de skriver en mellanbok så är de inte det.

Problemet med Bodyguard är att den inte känns. Här finns gott om mörker, men det griper inte tag. Anledningen är att karaktärerna inte är så väl framskrivna som de brukar vara. Hannah är bodyguard men hon känns inte riktigt trovärdig eftersom vi aldrig får träffa henne när hon har fullt fokus. Hennes uppdrag att skydda den superkända skådespelaren Jack genom att låtsas vara hans flickvän känns inte heller helt trovärdigt. Störst problem har jag dock med Hannahs ex Robby som kliver omkring boken igenom som en fullblodsidiot. Han är så korkad att det liksom äter upp all trovärdighet från berättelsen.

Jag kommer inte ge upp om Katherine Center utan hoppas att detta är en tillfällig miss. Jag hoppas och tror att jag har många fina läsupplevelser med hennes böcker framför mig. Bodyguard tänker jag nu förtränga och låtsas som om den inte fanns.


Om boken

Titel: Bodyguard
Författare: Katherine Center
Förlag: St. Martins Press (2022)