Nikki av Malin Skogberg Nord

Jag vet inte om det är bra eller dåligt det här att jag nuförtiden inte kan läsa tonårsskildringar enbart ur tonårsperspektiv utan nu, eftersom mina barn båda är tonåringar, också känner föräldraperspektivet så starkt. Det ger naturligtvis ett extra djup till upplevelsen, men ibland är just det mer än jag klarar av.

Min inre tonåring känner igen sig i mycket av Nikkis upplevelser av högstadium och gymnasium – att känna sig off och fel och konstig, så känner nog alla. Min inre tonårsförälder avskyr verkligen Nikkis mamma och hur hon inte ser vad hon håller på med, jag hoppas verkligen innerligt att jag inte är sån, även om jag också vet och hyser all respekt för att det är sjukt svårt att föräldra. Det är omöjligt helt enkelt, och kanske särskilt om man bär en trasig tonåring inom sig, det kanske Nikkis mamma också gör…

Nikki är en stark berättelse om utveckling och att komma fram till den punkt där man står upp för sig själv och är sig själv, lever sitt eget liv. Blir vuxen helt enkelt. Jag tycker så mycket om Nikki, hur hon tar tag i saker och hur hon accepterar stöd där hon kan få det. Det är alltid farligt att benämna en bok som “viktig”, det blir som sallad eller medicin, något man ska läsa för att lära sig. Men Nikki är en bok som jag hoppas att många hittar till, unga och deras föräldrar och alla andra. För att man lär sig absolut, men främst för att det finns så få berättelser om frigörelse som slutar i lycka och styrka på det här sättet. Läs den!

NIKKI
Författare: Malin Skogberg Nord
Förlag: Syster förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: Regnbågshyllan

En trasig historia av Marie Tillman

Aj. En trasig historia av Marie Tillman är en riktigt, riktigt smärtsam läsupplevelse. Den går rakt in.

Bokens jag är tecknad utan personlighetsdrag i ansiktet och jag förstår varför, hela tiden speglar hon sig i sin mamma, för att hon måste. Mamman är psykiskt sjuk och eftersom dessa två lever ensamma tillsammans hamnar allt ansvar på den som inte borde ha det.

Det är viktigt att sådana här föräldrar, mammor och trasiga relationer skrivs för alla mammor håller inte ihop, alla barn orkar inte det de inte borde orka, alla förtjänar att bli sedda och få känna igen. Jag tycker om hur lite skuld som fördelas här, men de som finns runt omkring borde förstås kliva in. Inget barn ska behöva leva det här livet, men allt för många gör det.

EN TRASIG HISTORIA
Författare: Marie Tillman
Förlag: Syster förlag (2020)
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora

Alltid hejdå av Alma Thörn

Det är så evinnerligt svårt att vara vuxen och förälder och det är evinnerligt svårt att vara barn och kryssa mellan alla vuxna som förhoppningsvis gör så gott de kan. Det här blir väldigt tydligt i Alma Thörns Alltid hejdå.

Huvudpersonerna är Alma och Johanna. Johanna är Almas mamma, men hon är huvudperson som sitt barnjag om ni förstår hur jag menar. Båda kämpar de med att förhålla sig till skilda föräldrar och den verklighet som följer med sådana. Johannas föräldrar säger att hon ska välja vem hon ska bo hos medan Almas föräldrar bestämt åt henne. I Alltid hejdå blir det tydligt att det inte finns några perfekta lösningar, saknaden finns där alltid och det är svårt att bygga en trygghet själv.

Johannas föräldrar genomgår sin skilsmässa här och nu och de reagerar och agerar också därefter, de är väldigt barnsliga i sin relation till barnen och varandra. Almas föräldrar har inte levt tillsammans på mycket länge och de fixar det bättre, men jag tycker ändå att de kräver mycket av en 12-åring.

Alltid hejdå är en mycket finstämd skildring av hur det kan kännas att vara barn. Bilderna ger känslan på ett sätt text aldrig kan i sig själv.

ALLTID HEJDÅ
Författare: Alma Thörn
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Det kan alltid bli värre av Lotta Sjöberg

Det jag tycker allra mest om med Det kan alltid bli värre är hur den visar att det är alldeles lagom rimligt att må rätt dåligt i sitt liv. Det finns skäl att ha ångest över klimat och rasister och döden och allt som har med februari att göra. Hela boken är som att komma in i ett tryggt rum där man får tycka, tänka, säga och känna det man känner. Här får man vara ful och fel och svartluddig i hela inombordet. Det är ok, det är till och med det normala.

Det kan alltid bli värre är en seriebok skriven och tecknad av någon som vet att det värsta man kan säga till en deppig typ är ”välj glädje”. Det är en bok som ser att ångest kan komma inifrån utan någon jäkla anledning, men att det också finns miljoner yttre påverkansanledningar som kan ligga bakom.

Det är befriande att läsa den här boken. Jag skrattar lite, men skulle inte säga att den är rolig. Det är mer av förtvivlade skratt. Men det är inte dåligt det heller. Jag tycker oändligt mycket om Det kan alltid bli värre, det gör jag.

DET KAN ALLTID BLI VÄRRE
Författare: Lotta Sjöberg
Förlag: Galago (2014)

Gå med mig till hörnet av Anneli Furmark

Det kan inte bli så mycket bättre än serieromaner när de är bra. När bilden och texten blir till känslan som ska förmedlas är det perfektion. Gå med mig till hörnet är fulländad på det sättet.

Elise, några och femtio, lever med Henrik sen tjugotre år tillbaka. Barnen är utflugna. De älskar varandra på det stillsamma sättet, har projekt, ska alltid leva tillsammans. Och så drabbas Elise av passionen när hon träffar Dagmar. Och så drabbas Henrik av passionen när han också blir kär i en annan.

Jag tycker så mycket om det stillsamma här, och det snälla. Alla i den här berättelsen vill gott. Henriks sätt att acceptera Elises passion, Elises sammanbrott när han träffar en annan. All denna kärlek som inte tar slut för att en annan börjar. Det är så komplicerat och så stort och fantastiskt och svårt som livet är. Inte hela tiden tack och lov, men ibland står man vid branten och vet inte hur det ska gå.

En annan sak som jag gillar är hur Elise får vara människa först också när hon är förälder. Ingenstans antyder hon, han, barnen eller författaren att Elise eller Henrik skulle vara sämre föräldrar för att de också är människor. Fint är vad det är.

GÅ MED MIG TILL HÖRNET
Författare: Anneli Furmark
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Bara bra böcker! Med kallt blod

Jag har en viss fascination för seriemördarmyter, alltså berättelser som vävs kring dem, men som kanske egentligen inte har så mycket med dem att göra. Det är verkligen inte något jag är stolt över eller underhåller särskilt ofta. Jag läste (och såg) I’ll be gone in the dark som nog är bäst i sitt slag bland True crime. Ann Rules fantastiska djupdykning i människan och myten Ted Bundy (The stranger beside me) är också fasansfull och välskriven. Och så bör Min vän Dahmer av Derf Backderf nämnas, herregud vilken bok! Sen kan man inte bortse från att Truman Capote var först, hans Med kallt blod är blodisande förfärlig och när man får veta mer om Capotes spel bakom kulisserna blir det inte direkt mindre blodisande…

Med kallt blod
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det.Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.


Inlägget publicerades första gången 19 september 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Att ta makten, att älska tidens gång och Åsa Grennvall

Åsa Schagerström (tidigare Grennvall) är en av mina favoritförfattare. Åsa Schagerström skriver mörkret så oerhört bra, så att jag aldrig känner mig ensam i det, men alltid stärkt.

Jag tror det började med Elfriede, och en bok som heter Elfriede – en dystopi måste naturligtvis alltid vara en bra början när man bekantar sig med ett författarskap. Sen kom Deras ryggar luktade så gott. Jag tror att när man går sönder så totalt av en bok och sen plåstras ihop mer hel än någonsin, så som jag gjorde, då är man för evigt sammanlänkad med den författaren.

Min sommar har jag tillbringar i Schagerström-land* där jag läst allt hon skrivit (nästan) som en förberedelse för det som komma skulle – den högt efterlängtade nya serieromanen Jag håller tiden. Och nu är den här!

Jag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Schagerström skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Schagerström böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

En sak jag känner igen är de där skogspromenaderna. Hur många sådana har jag inte tagit och pratat med människor jag inte kan nå, det är ibland det enda sättet att få säga det man verkligen måste få säga. Och spökena som svamlar om hur alla andra kan och orkar, de har förstås följt med mig också. Jag tycker om hur Åsa Schagerström återvänder till skogen, hon var där också i Deras ryggar luktade så gott. Jag tycker om hur hon använder den – till att tänka, att argumentera och för att hitta någon sorts trygghet också när allt känns skrämmande och fel. Skogen som läkeplats. Något jag känner igen.

Åsa Schagerström böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Schagerström böcker, vara vi själva.

* Vill du läsa om min läsresa kan du göra det här, här och här.


Inlägget publicerades första gången 7 november 2016 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting

Kråkorna är en grafisk roman i ordet sanna betydelse – texten och bilderna lyfter och skapar varandra väldigt fint här.

Kim återvänder till barndomens mörkaste minnesvrår när hen* tar bussen ut till farmor och farfars hus som hen fått ärva. Där finns lappar och klotter på väggarna, där finns monster som vakar när hen sover, hen minns dem.

Kråkorna är en kuslig bok där rädslan aldrig tar överhanden. Det ruvande kan hela tiden hanteras och det står tidigt klart att det mörka finns lika mycket utom som inom Kim.

Kråkorna är en av de nominerade böckerna till Augustpriset. Eftersom jag inte läst någon annan av de nominerade i barn- och ungdomsklassen (än) så kan jag inte säga om jag tycker att den ska vinna, men det är helt klart logiskt och rimligt att den är nominerad.

* I första versionen av texten skrev jag ”han” om Kim, men eftersom det i boken är ganska tydligt att man inte ska kunna veta om Kim är en kille eller tjej så ändrar jag det. Se inläggets kommentarer för ett litet samtal om detta.

KRÅKORNA
Författare: Anders Fager och Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2020)

Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson

När jag i somras skrev om den där boken (med den långa titeln) om Erebus och Terror tipsade Jspr mig om att det finns en serieroman om expeditionen och att jag borde läsa den. Sagt och gjort, jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst.

Det är inte meningen att man ska vara här är en hjärtskärande berättelse om en 14-årig pojke, Thomas Evans, som söker och får en plats som skeppspojke på Franklins skepp Terror. Inte bara är det förfärlig läsning för att man ju mer eller mindre vet hur det ska gå, att leva på ett fartyg på 1840-talet var heller ingen picknick i allmänhet och det skildras bra av Thomas Olsson.

Det sägs inte mycket i den här boken, lång tid förflyter över få serierutor och ändå blir det inte summariskt berättat. Och det finns tid till att låta landskapets ödslighet och besättningsmännens förtvivlan sätta sig och smitta.

Det är inte meningen att man ska vara här är en titel som väl beskriver min känsla inför de här vanvettiga expeditionerna. Det är verkligen inte meningen att man ska det om man inte begriper att lära och ta hjälp av dem som redan finns där. Boken tar också i det ämnet på ett fint sätt. Och Franklin kommer inte väl ut, oförvånande nog.

DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA VARA HÄR
Författare: Thomas Olsson
Förlag: Kartago (2016)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Det här har jag läst

Thornhill av Pam Smy

Thornhill är ett förfärligt hus och en magisk bok. Möjligen har jag aldrig läst något så ogenomträngligt mörkt och sorgligt. Det är fantastiskt.

Värst är förstås barnens utsatthet och de vuxnas frånvaro, eller kanske snarare att de finns där men vägrar se.

Mary berättar om då och hennes berättelse handlar om glåpord, mobbing och kroppsligt, påtagligt våld. Tror jag, det finns så mycket outsagt här att det är svårt att veta om det kanske till och med är ännu värre än det verkar.

Ella är den som ser idag. Där Mary är stum men använder de skrivna orden har Ella knappt några ord alls, hennes del av historien är bilder, stora mörka bilder.

Tillsammans får deras erfarenheter allt att brista, hela världen imploderar. Allt är bara mörker.

Som ni märker gör den här berättelsen något med mig och att den innehåller så få ord gör det svårt för mig att hitta mina egna. Eller det är nog så att det gör att jag inte ser tvånget i att söka dem. Lite dåligt på en bokblogg måhända, men jag tycker att ni ska läsa Thornhill istället. Verkligen, verkligen tycker jag det.

THORNHILL
Författare: Pam Smy
Förlag: Berghs (2019)
Översättare: Caroline Bruce
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser