Gå med mig till hörnet av Anneli Furmark

Det kan inte bli så mycket bättre än serieromaner när de är bra. När bilden och texten blir till känslan som ska förmedlas är det perfektion. Gå med mig till hörnet är fulländad på det sättet.

Elise, några och femtio, lever med Henrik sen tjugotre år tillbaka. Barnen är utflugna. De älskar varandra på det stillsamma sättet, har projekt, ska alltid leva tillsammans. Och så drabbas Elise av passionen när hon träffar Dagmar. Och så drabbas Henrik av passionen när han också blir kär i en annan.

Jag tycker så mycket om det stillsamma här, och det snälla. Alla i den här berättelsen vill gott. Henriks sätt att acceptera Elises passion, Elises sammanbrott när han träffar en annan. All denna kärlek som inte tar slut för att en annan börjar. Det är så komplicerat och så stort och fantastiskt och svårt som livet är. Inte hela tiden tack och lov, men ibland står man vid branten och vet inte hur det ska gå.

En annan sak som jag gillar är hur Elise får vara människa först också när hon är förälder. Ingenstans antyder hon, han, barnen eller författaren att Elise eller Henrik skulle vara sämre föräldrar för att de också är människor. Fint är vad det är.

GÅ MED MIG TILL HÖRNET
Författare: Anneli Furmark
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Bara bra böcker! Med kallt blod

Jag har en viss fascination för seriemördarmyter, alltså berättelser som vävs kring dem, men som kanske egentligen inte har så mycket med dem att göra. Det är verkligen inte något jag är stolt över eller underhåller särskilt ofta. Jag läste (och såg) I’ll be gone in the dark som nog är bäst i sitt slag bland True crime. Ann Rules fantastiska djupdykning i människan och myten Ted Bundy (The stranger beside me) är också fasansfull och välskriven. Och så bör Min vän Dahmer av Derf Backderf nämnas, herregud vilken bok! Sen kan man inte bortse från att Truman Capote var först, hans Med kallt blod är blodisande förfärlig och när man får veta mer om Capotes spel bakom kulisserna blir det inte direkt mindre blodisande…

Med kallt blod
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det.Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.


Inlägget publicerades första gången 19 september 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Att ta makten, att älska tidens gång och Åsa Grennvall

Åsa Schagerström (tidigare Grennvall) är en av mina favoritförfattare. Åsa Schagerström skriver mörkret så oerhört bra, så att jag aldrig känner mig ensam i det, men alltid stärkt.

Jag tror det började med Elfriede, och en bok som heter Elfriede – en dystopi måste naturligtvis alltid vara en bra början när man bekantar sig med ett författarskap. Sen kom Deras ryggar luktade så gott. Jag tror att när man går sönder så totalt av en bok och sen plåstras ihop mer hel än någonsin, så som jag gjorde, då är man för evigt sammanlänkad med den författaren.

Min sommar har jag tillbringar i Schagerström-land* där jag läst allt hon skrivit (nästan) som en förberedelse för det som komma skulle – den högt efterlängtade nya serieromanen Jag håller tiden. Och nu är den här!

Jag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Schagerström skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Schagerström böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.

Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.

En sak jag känner igen är de där skogspromenaderna. Hur många sådana har jag inte tagit och pratat med människor jag inte kan nå, det är ibland det enda sättet att få säga det man verkligen måste få säga. Och spökena som svamlar om hur alla andra kan och orkar, de har förstås följt med mig också. Jag tycker om hur Åsa Schagerström återvänder till skogen, hon var där också i Deras ryggar luktade så gott. Jag tycker om hur hon använder den – till att tänka, att argumentera och för att hitta någon sorts trygghet också när allt känns skrämmande och fel. Skogen som läkeplats. Något jag känner igen.

Åsa Schagerström böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Schagerström böcker, vara vi själva.

* Vill du läsa om min läsresa kan du göra det här, här och här.


Inlägget publicerades första gången 7 november 2016 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting

Kråkorna är en grafisk roman i ordet sanna betydelse – texten och bilderna lyfter och skapar varandra väldigt fint här.

Kim återvänder till barndomens mörkaste minnesvrår när hen* tar bussen ut till farmor och farfars hus som hen fått ärva. Där finns lappar och klotter på väggarna, där finns monster som vakar när hen sover, hen minns dem.

Kråkorna är en kuslig bok där rädslan aldrig tar överhanden. Det ruvande kan hela tiden hanteras och det står tidigt klart att det mörka finns lika mycket utom som inom Kim.

Kråkorna är en av de nominerade böckerna till Augustpriset. Eftersom jag inte läst någon annan av de nominerade i barn- och ungdomsklassen (än) så kan jag inte säga om jag tycker att den ska vinna, men det är helt klart logiskt och rimligt att den är nominerad.

* I första versionen av texten skrev jag ”han” om Kim, men eftersom det i boken är ganska tydligt att man inte ska kunna veta om Kim är en kille eller tjej så ändrar jag det. Se inläggets kommentarer för ett litet samtal om detta.

KRÅKORNA
Författare: Anders Fager och Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2020)

Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson

När jag i somras skrev om den där boken (med den långa titeln) om Erebus och Terror tipsade Jspr mig om att det finns en serieroman om expeditionen och att jag borde läsa den. Sagt och gjort, jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst.

Det är inte meningen att man ska vara här är en hjärtskärande berättelse om en 14-årig pojke, Thomas Evans, som söker och får en plats som skeppspojke på Franklins skepp Terror. Inte bara är det förfärlig läsning för att man ju mer eller mindre vet hur det ska gå, att leva på ett fartyg på 1840-talet var heller ingen picknick i allmänhet och det skildras bra av Thomas Olsson.

Det sägs inte mycket i den här boken, lång tid förflyter över få serierutor och ändå blir det inte summariskt berättat. Och det finns tid till att låta landskapets ödslighet och besättningsmännens förtvivlan sätta sig och smitta.

Det är inte meningen att man ska vara här är en titel som väl beskriver min känsla inför de här vanvettiga expeditionerna. Det är verkligen inte meningen att man ska det om man inte begriper att lära och ta hjälp av dem som redan finns där. Boken tar också i det ämnet på ett fint sätt. Och Franklin kommer inte väl ut, oförvånande nog.

DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA VARA HÄR
Författare: Thomas Olsson
Förlag: Kartago (2016)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Det här har jag läst

Thornhill av Pam Smy

Thornhill är ett förfärligt hus och en magisk bok. Möjligen har jag aldrig läst något så ogenomträngligt mörkt och sorgligt. Det är fantastiskt.

Värst är förstås barnens utsatthet och de vuxnas frånvaro, eller kanske snarare att de finns där men vägrar se.

Mary berättar om då och hennes berättelse handlar om glåpord, mobbing och kroppsligt, påtagligt våld. Tror jag, det finns så mycket outsagt här att det är svårt att veta om det kanske till och med är ännu värre än det verkar.

Ella är den som ser idag. Där Mary är stum men använder de skrivna orden har Ella knappt några ord alls, hennes del av historien är bilder, stora mörka bilder.

Tillsammans får deras erfarenheter allt att brista, hela världen imploderar. Allt är bara mörker.

Som ni märker gör den här berättelsen något med mig och att den innehåller så få ord gör det svårt för mig att hitta mina egna. Eller det är nog så att det gör att jag inte ser tvånget i att söka dem. Lite dåligt på en bokblogg måhända, men jag tycker att ni ska läsa Thornhill istället. Verkligen, verkligen tycker jag det.

THORNHILL
Författare: Pam Smy
Förlag: Berghs (2019)
Översättare: Caroline Bruce
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

Heimat av Nora Krug

Jag tror inte att jag någonsin läst en bok som Heimat. Den är unik, mer unik än den borde vara.

I Heimat undersöker Nora Krug vad det där tyska ordet egentligen betyder för en människa. Den där platsen som är bunden till tryggheten och hemma, hur förhåller man sig till det när man inte är tillåten att älska det som är ens hemland, när det inte ens längre finns?

Nora Krug letar sig bakåt i tiden och frilägger en historia som inte får talas om, vanliga tyskars historia. Soldater i Hitler armé, uppväxt i en atmosfär av judehat, den eviga, blytunga skulden i vad denna armé, detta folk, detta land bar gemensam skuld till och faktiskt gjorde. Det är lätt att se att man inte kan kräva det av ett folk, det borde vara brottsligt att ta ifrån människor deras rätt att sörja sina döda, att tvinga dem tystna. Samtidigt är det svårt att se hur man borde ha reagerat istället. Det här är oerhört svåra saker, sådant som inte kan rättas till i efterhand. Det här handlar heller inte om de som genomförde eller krossade. Det här handlar om vardagen. De som var som du och jag och våra föräldrar, mor- och farföräldrar. All denna skam. Till ingen nytta.

Jag hoppas att fler gör som Nora Krug och söker sig bakåt, jag hoppas att fler söker svaren och vardagsliven för det är inte genom tystandet vi säkrar framtiden, det är i det förgångna vi hittar svaren och de möjliga vägarna som inte togs då.

HEIMAT. ETT TYSKT SLÄKTALBUM
Författare: Nora Krug
Förlag: Norstedts (2019)
Översättare: Karin Andrae
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

När man sätter sig ner med en ny bok av Liv Strömquist så vet man vad man har framför sig – analyser av vardagliga och nutida fenomen tolkade genom alla tiders filosofer. Så också i Den rödaste rosen slår ut. Det här gången handlar det om kärleken och där filtreras Leonardo di Caprios förmåga att inleda och avsluta relationer med unga modeller och en Beyonce-låt om någon sorts empowerment genom teorier från Kirkegaard, Fromm och andra tänkare.

Det där komplicerade med att hitta kärlek, behålla den och att falla ur den, tappa tron behandlas i den här boken och det är ständigt intressant att se förgivettagna fenomen ur nya perspektiv. Det känns som gymnastik för hjärnan och det kan sannerligen behövas lite emellanåt.

DEN RÖDASTE ROSEN SLÅR UT
Författare: Liv Strömquist
Förlag: Galago (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Ert blod på mina broddar av Elin Lucassi

På baksidan av den här boken står det: ”Ert blod på mina dobbar är en feministisk vintersaga och en hämndnovell med övernaturliga inslag” och det är väldigt bra och uttömmande beskrivet. Mer behövs inte om innehållet.

Jag tycker att Elin Lucassi skriver och ritar fram den där frustrationen så himla bra. Vardagsvreden som ibland lever sitt eget liv. För visst kan jag känna igen mig i den där ilskan som i tysthet växer sig större och större egentligen oberoende av alla andra runt omkring, den kan växa till en egen sorts varelse. Då vill jag också gå ut och slå ihjäl och spotta på folk. Jag gör det ju inte, men det betyder inte att det inte är befriande att läsa om när någon kanske faktiskt gör det.

ERT BLOD PÅ MINA BRODDAR
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Galago (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Urmodern av Åsa Schagerström

Jag tycker alltid så förtvivlat mycket om (med betoning på förtvivlat och mycket) att läsa Åsa Schagerström (tidigare Grennvall), hennes klokskap och smärta och hopp. Lika förtvivlat svårt brukar jag ha att formulera mig här. Det kommer för nära för att det ska kunna ordsättas, dels för att det skulle göra illa mig och dels för att det inte ens är möjligt. Åsa Schagerström gör det så bra för mig, det räcker så.

Urmodern är en vidare utforskning (efter Deras ryggar luktade så gott och Jag håller tiden) av vad det innebär att komma ur intet och skapa sig själv, det finns en rå förtvivlan här som är svår att bära, men mirakulöst läkande om man orkar. Att bilderna är broderade fördjupar verkligen upplevelsen, det är något väldigt speciellt med de där konturerna som nästan ser trådiga ut eftersom jag vet att de är det. Arbetsinsatsen känns i mig när jag läser och omsorgen är läkande. Jag får lite samma känsla av att få en gåva som när Åsa Schagerström i december 2016 skickade en julgåva i form av ett print (det sitter i min trappa, jag tittar på det och blir styrkt av det varje dag) till mig för att hon läst mina bloggtexter om min läsningar av hennes böcker och min utmattning och ville ge mig något. Det är samma sorts generositet och värme i att brodera en bok. Tiden det tar, fingrarnas rörelse över tyget.

Jag har en varm känsla för Åsa Schagerström och kan inte på något sätt sägas vara neutral heller till Urmodern, men läs den och bilda dig en egen uppfattning. Jag vill avsluta med det viktigaste Åsa Schagerström gett och lärt mig. Det kommer från slutet av Deras ryggar luktade så gott och är en bild av hur man kan gå ut i skogen och finna sitt barn-jag, olika versioner av en själv och så kan man krama kärlek in i det där barnet som kanske saknar det. Man kan trösta sig själv, sitt eget barn, sin egen kärna. Den bilden har jag sparat på, nu finns den utskriven (förlåt för copyright-intrång) på mitt skrivbord eftersom jag en dag när jag gick i skogen insåg att det är det jag gör när jag skriver. Jag lever den dröm som mitt barn-jag närde och att jag gör det tröstar henne. Jag försjunker i den bilden varje skrivdag jag har och det tröstar inte bara mitt barn-jag, det stärker också den som är jag idag.

URMODERN
Författare: Åsa Schagerström
Förlag: Syster förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.