Psycho girl av Agnes Jakobsson

Mina två dominerande önskningar efter att ha läst om Agnes är (1) att få krama henne och (2) att få ge han den där Lillis en stor fet smäll. Visst är det väl synd om honom ibland och blablabla, men vem är det inte synd om ibland? Jag vill inte att Agnes ska omge sig med en sådan tröttsam energitjuv som aldrig någonsin ger något tillbaka.

I övrigt är Psycho girl en rätt jobbig läsning, bra, men jobbig. Det är så mycket bli vuxen, känna sig för, dricka för mycket, umgås med fel folk, umgås med rätt folk, finna sig själv, vara ledsen, inte veta vad man ska göra med sitt liv att den här medelåldershjärnan gör halt. Jag vill inte minnas och jag vill inte umgås med kroppsminnen av en så sjukt psykiskt instabil tid. Jag nöjer mig med att ha fått en liten glimt av den där världen och så fortsätter jag vidare i min mitt i livet-bubbla. Men jag hejar på Agnes, det gör jag verkligen.

PSYCHO GIRL
Författare: Agnes Jakobsson
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Blixt från oklar himmel av Sara Granér

Att skriva något vettigt om Sara Granérs Blixt från oklar himmel är relativt omöjligt tror jag. Varje sida i boken består av tre bilder där innehållet rimmar, bilderna hör inte alls ihop (bortsett från rimmet), utom när de gör det.

Det blir förstås absurt, det blir fantastiskt roligt och ibland blir det sådär oroande ont i magen-igt. Jag börjar också tänka på hur rikt vårt språk är och till slut landar jag i en känsla av att livet är stort och fullt av möjligheter om man låter bli att begränsa sig. Blixt från oklar himmel ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna ryms något i alla fall jag inte väntade. Det är rätt stort faktiskt.

BLIXT FRÅN OKLAR HIMMEL
Författare: Sara Granér
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Sopigt av Derf Backderf

Om man vill få något att fundera kring det här med konsumtion, överkonsumtion och dess rester ger Derf Backderfs Sopigt jättebra bränsle till sådana tankegångar. Vill man inte fundera över det vore det nog bra om man läste för att komma på bättre tankar.

Det verkar alltigenom fasansfullt att köra sopbil och hantera avfall utifrån Derf Backderfs skruvade, självbiografiska betraktelse. Det är smutsigt förstås och chefen är skitjobbig och folk är sjukt irriterande. Men det är intressant också, hur de åker runt och betraktar alla dessa människor som kantar vägarna med sina egenheter.

Sopigt var Derf Backderfs första bok att ges ut på svenska. Den är inte i närheten av att gripa tag som mästerliga Min vän Dahmer gjorde, men det hänger nog mer ihop med ämnet än med utförandet. Sopigt är en intressant skildring av ett samhälle och det är absolut gott nog så.

SOPIGT. RAPPORT FRÅN EN SOPTIPP
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2017)
Översättare: Johan Andreasson, originaltitel: Trashed
Köp den t.ex. här eller här.

Blå piller av Frederik Peeters

Blå piller är inte alls någon sorglig bok, den är istället eftertänksam, vemodig och djupt kärleksfull, och ändå gråter jag som ett barn mot slutet. Det är epilogen som får mig dit, när jag får träffa dem alla igen efter 13 år och de lever och mår bra. Sånt kan man också gråta en skvätt över.

Blå piller är en självbiografisk serieroman om en kärleksrelation, om Frederik som träffar Cati, förälskar sig och försöker skapa ett liv tillsammans med henne och hennes son. Det enda som skiljer deras berättelse från andras är en väldigt stor liten grej, att Cati och hennes lille son är hiv-positiva. Sjukdomen leder förstås till mycken ångest, inte minst för Cati som hanterar att hon fört den vidare till sonen. Där finns berättelser om sociala stigman, om sorger och rädsla för hur det ska bli i framtiden. Cati får höra att hon kommer se sin son dö, det blir inte så och det är därför den där epilogen blir så stark. För det och för det faktum att det är mycket lättare att leva med sjukdomen idag än då.

Allra mest är Blå piller en berättelse om kärlek, den vardagliga och stora varianten som vi alla kan känna igen oss i. Om att försöka skapa en familj utifrån de förutsättningar man har och om att inte försjunka i fördomar och diffusa föreställningar. Det finns kunskap att ta till sig och det finns kärlek.

BLÅ PILLER
Författare: Frederik Peeters
Förlag: Epix (2018)
Översättare: Horst Schröder, originaltitel: Pilules Bleues
Köp den t.ex. här eller här.

Näset av Hanneriina Moisseinen

Denna seriebok handlar om hur människor tvingas fly kriget, hur andra tvingas strida i det och hur de alla förstörs i olika grad av det de ser, gör och upplever.

Näset är Karelska näset och flykten är undan de ryska trupperna och striderna mellan de finska och ryska arméerna. Men det spelar egentligen mindre roll. Det som är viktigt är armodet, umbärandena, orden som fattas. Jag tycker så mycket om att det här är en bok nästan helt utan ord. Det finns liksom inte ord för att beskriva det som händer. Bilderna räcker. Blandningen mellan tecknade bilder och foton är också väldigt effektivt.

Näset är en i det närmaste meditativ läsupplevelse om det yttersta eländet. Ändå finns det lite hopp, också det yttersta kan överlevas. På något sätt.

NÄSET
Författare: Hanneriina Moisseinen
Förlag: Lystring (2018)
Översättare: Jocke Laitala, originaltitel: Kannas
Köp den t.ex. här eller här.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Muralgranskaren av David Nessle

Att humor är svårt vet vi alla. Jag skrattar sällan åt böcker som ska vara roliga, gillar bara en bråkdel av de komiker jag erfarit, är helt enkelt lite kräsen eller möjligen sur och humorlös.

Men när humor funkar är den så långt från svår man kan komma. Muralgranskaren är precis rätt för mig, så enkelt att det korsar över till genialitet och samtidigt beläst utan att bli svårt eller kräva det minsta av mig som läsare. Där finns bilder och bildtexter som är absurda tolkningar av det som händer på bilderna. Vare sig bilder eller texter är särskilt roliga var och en för sig (jo, vissa bilder är verkligen obetalbara), men tillsammans blir det guld.

Rätt ofta är Muralgranskaren det enda positiva i mitt twitterflöde och den här boken fick mig att skratta rakt ut under en period då jag var rätt uppgiven över det politiska och samhälleliga läget. Det behövs några befriande asgarv mellan varven, också för folk som är så sura och humorlösa som jag.

MURALGRANSKAREN
Författare: David Nestle
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

I slutet av regnbågen är en fantastiskt fin skildring av vad kärlek kan vara och hur åldrande kan se ut. När Marja flyttar in på Plejaderna, som är ett HBTQ+-seniorboende, lär vi inte bara känna henne utan också alla runt omkring henne. Alla har sin egen upplevelse av livet, hur det varit att leva med kärleken som hemlighet eller öppet. I slutet av regnbågen är en serieroman där sorgen tar stor plats då den handlar om människor som förlorat sina älskade eller i alla fall ser sina liv gå mot sitt slut, men det kvardröjande intrycket handlar ändå främst om det livsbejakande, kärlekens styrka och lugnet i att ha levt ett fullt liv. Jag blir väldigt ledsen av att läsa om Marias förlust och svårigheter att anpassa sig till verkligheten som den ser ut efteråt, men jag blir också alldeles glad i hela kroppen när hon lyckas frigöra sig från det förgångna och hittar en inre styrka att gå vidare. Inte glömma men leva vidare.

Det är svårt att koka ner allt det jag tycker om med den här boken till något enkelt och tydligt. Det som främst biter sig kvar, förutom Marja själv, är nog de olika berättelserna. Hur kärleken tett sig så olika för de boende, hur tiderna förändrats och ändå stått sorgligt still. Hur kampen, i den mån den bedrivits, sett olika ut för olika personer och grupper. Det finns en djupt intressant historia om samhället Sverige här. 

I SLUTET AV REGNBÅGEN
Författare: Bitte Andersson
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Framtidens arab 3 av Riad Sattouf

Jag läser vidare om Riad. I tredje boken sätter mamman äntligen ner foten, jag låter det vara osagt om det blir som hon vill, men hon ryter ifrån i alla fall.

Det som är jobbigt med de här böckerna är att bara få se på, att det går så långsamt och att det troligen inte finns något uppror att förvänta sig. Det är en djupt anitisemitisk miljö Riad befinner sig i när han lever i ett muslimskt sammanhang, men det är också i den franska kontexten, hemma hos mormor, väldigt rasistiskt även om det är mer framviskat där. Det finns så mycket skit överallt och det är ju sorgligt nog så det var och så det är. Det känns som en verklig kulturgärning att så som Riad Sattouf få syn på och förmedla just det. Att låta oss betrakta utan att ge oss revolutionen. Den får vi nog skapa själva…

FRAMTIDENS ARAB 3. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1985-1987)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2016)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L’arabe du futur 3
Del 3 i en serie. Del 1 och 2 finns omskrivna här.
Köp den t.ex. här eller här.

Kärlekens tunga av Anna Åhlund

Det här är typiskt en sån där bok som jag aldrig hade ens hört talas om om det inte vore för att den oförhappandes damp ner i min brevlåda tidigare i vår.

I kärlekens tunga tecknar Anna Åhlund en bitsk och rätt förfärlig bild av kärleken. Kärleken som kräver och kväver och sårar. Och det vore förstås hemskt om där saknades djup eller budskap. Men det finns något att hämta i de där nålsticken, något viktigt.

Sen finns där annat också. Homofobi förklädd i omtanke till exempel och gubbig mansplaining som får sitt straff. Allt som allt är Kärlekens tunga en uppfriskande bok. I all sin avskalade, skenbara enkelhet.

 

KÄRLEKENS TUNGA
Författare: Anna Åhlund
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Med näsan i en bok