Blå piller av Frederik Peeters

Blå piller är inte alls någon sorglig bok, den är istället eftertänksam, vemodig och djupt kärleksfull, och ändå gråter jag som ett barn mot slutet. Det är epilogen som får mig dit, när jag får träffa dem alla igen efter 13 år och de lever och mår bra. Sånt kan man också gråta en skvätt över.

Blå piller är en självbiografisk serieroman om en kärleksrelation, om Frederik som träffar Cati, förälskar sig och försöker skapa ett liv tillsammans med henne och hennes son. Det enda som skiljer deras berättelse från andras är en väldigt stor liten grej, att Cati och hennes lille son är hiv-positiva. Sjukdomen leder förstås till mycken ångest, inte minst för Cati som hanterar att hon fört den vidare till sonen. Där finns berättelser om sociala stigman, om sorger och rädsla för hur det ska bli i framtiden. Cati får höra att hon kommer se sin son dö, det blir inte så och det är därför den där epilogen blir så stark. För det och för det faktum att det är mycket lättare att leva med sjukdomen idag än då.

Allra mest är Blå piller en berättelse om kärlek, den vardagliga och stora varianten som vi alla kan känna igen oss i. Om att försöka skapa en familj utifrån de förutsättningar man har och om att inte försjunka i fördomar och diffusa föreställningar. Det finns kunskap att ta till sig och det finns kärlek.

BLÅ PILLER
Författare: Frederik Peeters
Förlag: Epix (2018)
Översättare: Horst Schröder, originaltitel: Pilules Bleues
Köp den t.ex. här eller här.

Näset av Hanneriina Moisseinen

Denna seriebok handlar om hur människor tvingas fly kriget, hur andra tvingas strida i det och hur de alla förstörs i olika grad av det de ser, gör och upplever.

Näset är Karelska näset och flykten är undan de ryska trupperna och striderna mellan de finska och ryska arméerna. Men det spelar egentligen mindre roll. Det som är viktigt är armodet, umbärandena, orden som fattas. Jag tycker så mycket om att det här är en bok nästan helt utan ord. Det finns liksom inte ord för att beskriva det som händer. Bilderna räcker. Blandningen mellan tecknade bilder och foton är också väldigt effektivt.

Näset är en i det närmaste meditativ läsupplevelse om det yttersta eländet. Ändå finns det lite hopp, också det yttersta kan överlevas. På något sätt.

NÄSET
Författare: Hanneriina Moisseinen
Förlag: Lystring (2018)
Översättare: Jocke Laitala, originaltitel: Kannas
Köp den t.ex. här eller här.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Muralgranskaren av David Nessle

Att humor är svårt vet vi alla. Jag skrattar sällan åt böcker som ska vara roliga, gillar bara en bråkdel av de komiker jag erfarit, är helt enkelt lite kräsen eller möjligen sur och humorlös.

Men när humor funkar är den så långt från svår man kan komma. Muralgranskaren är precis rätt för mig, så enkelt att det korsar över till genialitet och samtidigt beläst utan att bli svårt eller kräva det minsta av mig som läsare. Där finns bilder och bildtexter som är absurda tolkningar av det som händer på bilderna. Vare sig bilder eller texter är särskilt roliga var och en för sig (jo, vissa bilder är verkligen obetalbara), men tillsammans blir det guld.

Rätt ofta är Muralgranskaren det enda positiva i mitt twitterflöde och den här boken fick mig att skratta rakt ut under en period då jag var rätt uppgiven över det politiska och samhälleliga läget. Det behövs några befriande asgarv mellan varven, också för folk som är så sura och humorlösa som jag.

MURALGRANSKAREN
Författare: David Nestle
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

I slutet av regnbågen är en fantastiskt fin skildring av vad kärlek kan vara och hur åldrande kan se ut. När Marja flyttar in på Plejaderna, som är ett HBTQ+-seniorboende, lär vi inte bara känna henne utan också alla runt omkring henne. Alla har sin egen upplevelse av livet, hur det varit att leva med kärleken som hemlighet eller öppet. I slutet av regnbågen är en serieroman där sorgen tar stor plats då den handlar om människor som förlorat sina älskade eller i alla fall ser sina liv gå mot sitt slut, men det kvardröjande intrycket handlar ändå främst om det livsbejakande, kärlekens styrka och lugnet i att ha levt ett fullt liv. Jag blir väldigt ledsen av att läsa om Marias förlust och svårigheter att anpassa sig till verkligheten som den ser ut efteråt, men jag blir också alldeles glad i hela kroppen när hon lyckas frigöra sig från det förgångna och hittar en inre styrka att gå vidare. Inte glömma men leva vidare.

Det är svårt att koka ner allt det jag tycker om med den här boken till något enkelt och tydligt. Det som främst biter sig kvar, förutom Marja själv, är nog de olika berättelserna. Hur kärleken tett sig så olika för de boende, hur tiderna förändrats och ändå stått sorgligt still. Hur kampen, i den mån den bedrivits, sett olika ut för olika personer och grupper. Det finns en djupt intressant historia om samhället Sverige här. 

I SLUTET AV REGNBÅGEN
Författare: Bitte Andersson
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Framtidens arab 3 av Riad Sattouf

Jag läser vidare om Riad. I tredje boken sätter mamman äntligen ner foten, jag låter det vara osagt om det blir som hon vill, men hon ryter ifrån i alla fall.

Det som är jobbigt med de här böckerna är att bara få se på, att det går så långsamt och att det troligen inte finns något uppror att förvänta sig. Det är en djupt anitisemitisk miljö Riad befinner sig i när han lever i ett muslimskt sammanhang, men det är också i den franska kontexten, hemma hos mormor, väldigt rasistiskt även om det är mer framviskat där. Det finns så mycket skit överallt och det är ju sorgligt nog så det var och så det är. Det känns som en verklig kulturgärning att så som Riad Sattouf få syn på och förmedla just det. Att låta oss betrakta utan att ge oss revolutionen. Den får vi nog skapa själva…

FRAMTIDENS ARAB 3. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1985-1987)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2016)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L’arabe du futur 3
Del 3 i en serie. Del 1 och 2 finns omskrivna här.
Köp den t.ex. här eller här.

Kärlekens tunga av Anna Åhlund

Det här är typiskt en sån där bok som jag aldrig hade ens hört talas om om det inte vore för att den oförhappandes damp ner i min brevlåda tidigare i vår.

I kärlekens tunga tecknar Anna Åhlund en bitsk och rätt förfärlig bild av kärleken. Kärleken som kräver och kväver och sårar. Och det vore förstås hemskt om där saknades djup eller budskap. Men det finns något att hämta i de där nålsticken, något viktigt.

Sen finns där annat också. Homofobi förklädd i omtanke till exempel och gubbig mansplaining som får sitt straff. Allt som allt är Kärlekens tunga en uppfriskande bok. I all sin avskalade, skenbara enkelhet.

 

KÄRLEKENS TUNGA
Författare: Anna Åhlund
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Med näsan i en bok

Alena av Kim W. Andersson

Jag föll ju rätt rejält för Kim W. Anderssons Love hurts och bestämde mig genast för att bege mig vidare till Alena som verkade perfekt för mig med sina mörka skolmiljöer och obehagliga stämning. Jag blev inte besviken.

Det är sjukt obehagligt på den där skolan och hemma, hela Alena liv är ett totalt känslomässigt kaos sen det där som hände på bron för ett år sen. Allt som händer leder mot en uppgörelse med det, det är förutbestämt, oundvikligt och ändå hoppas jag hela tiden på att det inte ska hända. Att vi inte ska få veta.

Alena är perfekt i sitt mörker. Den är som Love hurts men med det den saknar – den sammanhängande berättelsen. Det är blodigt och smygande, fasansfullt och typ vackert. Och väldigt, väldigt sorgligt.

ALENA
Författare: Kim W. Andersson
Förlag: Apart förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

 

Drottningen i kassan av Erika Petersson

Att som servicepersonal ge sig på att läsa Drottningen i kassan är som att sakta dras in i ett djupt stormvrål av ”är det verkligen det här du vill hålla på med?” Det finns så mycket att känna igen här, också om man som jag är bibliotekarie och inte jobbar inom handeln. Men tack och lov är det mycket som också skiljer åt i upplevelse just på grund av de olika yrkena.

Jag möter för det allra mesta väldigt trevliga, snälla och artiga människor. De säger hej och tack och är genuint tacksamma för att såna som jag finns. Men visst dyker det ibland upp en representant av de andra också, en sån där som kräver och hojtar och har sig. Och dem vill man ju kräkas på. Vilket man får när man läser Erika Peterssons bok, det blir en sorts solidariskt och gemensamt kräk.

Drottningen i kassan är en väldigt rolig bok som jag inte skrattar jättemycket åt och det är inte glad jag känner mig nu när jag läst den. Den är en sorts modern socialrealistisk betraktelse över mänskligheten av idag och bilden som tecknas kan inte göra någon glad. Berättelserna vittnar om en sån oerhört ensamhet, isolerande psykisk ohälsa och utanförskap. Jag blir jätteledsen helt enkelt. Och så blir jag än mer glad och tacksam över alla fina samtal jag får föra om dagarna, alla goda möten som hör till mitt jobb.

DROTTNINGEN I KASSAN
Författare: Erika Petersson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Marcus på Bokhora har skrivit en mycket bra text om Drottningen i kassan, utan den texten hade jag troligen aldrig läst, i allafall inte än på länge eller med förväntan.

Min vän Dahmer av Derf Backderf

Hur ska jag beskriva Min vän Dahmer? Inte som en blöt filt över hela verkligheten utan snarare som ett sånt där kedjetäcke tror jag. Ett riktigt tungt ett. Det är svårt att andas när man möter Dahmer, svårt att stå ut med ensamheten och katastrofen, svårt att ta in allt som kunde ha undvikits.

Derf Backderf berättar historien om hur det var att växa upp med den person som skulle bli en av USAs mest omtalade seriemördare som klasskamrat. Han berättar det självreflekterande, med djup sorg och ilska. Han lyckas balansera väldigt bra på den tunna linjen som överbryggar gapet mellan att försöka förstå Jeff Dahmers inre helvete och att fördöma hans handlande (mördande) utan minsta tvekan. Det finns mycket som berör mig, mycket som kommer dröja sig kvar. Men mest av allt tänker jag på den mest relevanta frågan som Derf Derfback ställer – var är de vuxna? Det finns ingen som ser eller griper in, ingen. Det ligger en sån oerhörd sorg begravd i det.

Min vän Dahmer är helt klart en av de bästa serieromanen jag läst, den visar verkligen hur en sådan kan vara när text och bilder förstärker varandra. Det finns några rutor i den här boken som får tiden att stanna.

Jag rekommenderar Min vän Dahmer till alla som vill försöka förstå det som är allra svårast att ta in. Alla som vill utforska det där mörkret som är så kompakt för att det är verkligt. Kanske ska jag påpeka att den är näst intill oblodig och några mord får vi inte se. Ändå är det något av det mest skrämmande jag läst.

MIN VÄN DAHMER
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2018)
Översättare: Johan Andreasson
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Beroende av böcker