Vei 2 av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Vei som helhet är en förunderlig skapelse. Det är en storslagen, vacker, grym och förfärlig saga om makthunger, girighet och förräderi. Men ändå, vid hjärteroten är den en berättelse om kärlek och att finna vägar genom det svåraste.

Många är de som genom olika sorters historier gör sin egen tolkning av de nordiska myterna och gudasagorna, jag tycker nog att Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnson gör det allra bäst när de låter myterna bli till en del av något jag kan tro på, bortom magi och gudaintriger.

Denna sista bok om Vei är hjärtskärande sorglig och outsägligt grym, men den bär också annat, ljusglimtar och någon form av hopp. Jag tycker så mycket om det här som det är, men också för det tolkningsmod och den kreativa frihet det utmanar och inspirerar till. Det är aldrig bra att säga om en bok att den är viktig, men Vei är det utan att någonsin vara bara det. Först och främst är det en jäkligt bra berättad historia.

VEI BOK 2
Författare: Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Förlag: Kartago (2019)
Andra och sista boken om Vei, min text om första delen hittar du här
Köp den t.ex. här eller här.
Jag utvecklar lite mer om Vei, Gaimans Nordiska myter, Rick Riordan Magnus Chase och Marvels version av de nordiska gudarna idag på Kulturkollo

Lunchbox av Ellen Greider

Lunchbox är ännu en av dessa självbiografiska serierna om att växa upp, ännu en av dessa betraktelser och upplevelser som griper tag, påminner och gör ont. Samtidigt som det också finns en tröst i att allt är så konstant, det finns hopp om bättring för oss alla.

Ellen är utanför och lite ufo-artad när hon ska börja skolan, så som de flesta av oss var eller i alla fall kände oss. Hon har inga egentliga vänner utan hänger mest med Marilyn Manson på sitt rum. Några föräldrar träffar vi knappt i den här boken vilket nog är rättvisande för hur relevanta vi tonårsföräldrar egentligen känns i tonåringarnas värld… Sen träffar hon människor som nog vill bli vänner, hon överanalyserar, kommer till insikt och gör dumma saker på nätet. Hon är som många nog är och känner som de allra, allra flesta känner.

Att läsa Lunchbox är några delar igenkänning, många delar tonårsföräldraångest och resten bara väldigt, väldigt bra läsning. Min enda invändning är att jag vill ha mer, mer fördjupning och mer Ellen, men det kanske kommer om jag ger mig till tåls…

LUNCHBOX
Författare: Ellen Greider
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alltid fucka upp av Moa Romanova

Ämnet i den här boken är riktigt utmanande. Det handlar om panikångest, hur jobbigt det är att leva och sånt. Och riktigt, riktigt väl beskrivet är det dessutom vilket förstås gör det nästan obeskrivligt tung emellanåt, när ångesten och depressionen tränger sig på.

Med det sagt om allt det där tunga så är den här boken inte framförallt mörk och hemsk, den är framförallt mörk och rolig. Stora applåder på det! Att få mig att skratta mitt i en skildring av panikångest det är naturligtvis inte bara svårt, det är dessutom stort och viktigt.

ALLTID FUCKA UPP
Författare: Moa Romanova
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Boklunga

Under tiden av Pelle Forshed

Under tiden av Pelle Forshed är en väldigt lugn bok, vilsam. En människa försvinner i ett litet villaområde. Många påverkas, men vardagen gör som den tenderar att göra, den flyter på. För grannpojken som det tittas snett på för att han inte är som andra, grannen som drivit in i depressionen och för mannen som försöker hålla ihop allt. Till och med familjen vars pappa försvunnit befinner sig i någon sorts vardagstillstånd. Allt är finstämt och försiktigt beskrivet. Väldigt, väldigt bra.

Barn bränner ofta till när de beskrivs i sin utsatthet, så också här men det som är speciellt med Under tiden är att jag på bara några få och texttomma serierutor känner också de vuxna ända in i hjärtat. Det är ett långsamt myllrande universum Pelle Forshed har skapat och jag älskar det.

UNDER TIDEN
Författare: Pelle Forshed
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Psycho girl av Agnes Jakobsson

Mina två dominerande önskningar efter att ha läst om Agnes är (1) att få krama henne och (2) att få ge han den där Lillis en stor fet smäll. Visst är det väl synd om honom ibland och blablabla, men vem är det inte synd om ibland? Jag vill inte att Agnes ska omge sig med en sådan tröttsam energitjuv som aldrig någonsin ger något tillbaka.

I övrigt är Psycho girl en rätt jobbig läsning, bra, men jobbig. Det är så mycket bli vuxen, känna sig för, dricka för mycket, umgås med fel folk, umgås med rätt folk, finna sig själv, vara ledsen, inte veta vad man ska göra med sitt liv att den här medelåldershjärnan gör halt. Jag vill inte minnas och jag vill inte umgås med kroppsminnen av en så sjukt psykiskt instabil tid. Jag nöjer mig med att ha fått en liten glimt av den där världen och så fortsätter jag vidare i min mitt i livet-bubbla. Men jag hejar på Agnes, det gör jag verkligen.

PSYCHO GIRL
Författare: Agnes Jakobsson
Förlag: Kartago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Blixt från oklar himmel av Sara Granér

Att skriva något vettigt om Sara Granérs Blixt från oklar himmel är relativt omöjligt tror jag. Varje sida i boken består av tre bilder där innehållet rimmar, bilderna hör inte alls ihop (bortsett från rimmet), utom när de gör det.

Det blir förstås absurt, det blir fantastiskt roligt och ibland blir det sådär oroande ont i magen-igt. Jag börjar också tänka på hur rikt vårt språk är och till slut landar jag i en känsla av att livet är stort och fullt av möjligheter om man låter bli att begränsa sig. Blixt från oklar himmel ser inte mycket ut för världen, men innanför pärmarna ryms något i alla fall jag inte väntade. Det är rätt stort faktiskt.

BLIXT FRÅN OKLAR HIMMEL
Författare: Sara Granér
Förlag: Galago (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Sopigt av Derf Backderf

Om man vill få något att fundera kring det här med konsumtion, överkonsumtion och dess rester ger Derf Backderfs Sopigt jättebra bränsle till sådana tankegångar. Vill man inte fundera över det vore det nog bra om man läste för att komma på bättre tankar.

Det verkar alltigenom fasansfullt att köra sopbil och hantera avfall utifrån Derf Backderfs skruvade, självbiografiska betraktelse. Det är smutsigt förstås och chefen är skitjobbig och folk är sjukt irriterande. Men det är intressant också, hur de åker runt och betraktar alla dessa människor som kantar vägarna med sina egenheter.

Sopigt var Derf Backderfs första bok att ges ut på svenska. Den är inte i närheten av att gripa tag som mästerliga Min vän Dahmer gjorde, men det hänger nog mer ihop med ämnet än med utförandet. Sopigt är en intressant skildring av ett samhälle och det är absolut gott nog så.

SOPIGT. RAPPORT FRÅN EN SOPTIPP
Författare: Derf Backderf
Förlag: Kartago (2017)
Översättare: Johan Andreasson, originaltitel: Trashed
Köp den t.ex. här eller här.

Blå piller av Frederik Peeters

Blå piller är inte alls någon sorglig bok, den är istället eftertänksam, vemodig och djupt kärleksfull, och ändå gråter jag som ett barn mot slutet. Det är epilogen som får mig dit, när jag får träffa dem alla igen efter 13 år och de lever och mår bra. Sånt kan man också gråta en skvätt över.

Blå piller är en självbiografisk serieroman om en kärleksrelation, om Frederik som träffar Cati, förälskar sig och försöker skapa ett liv tillsammans med henne och hennes son. Det enda som skiljer deras berättelse från andras är en väldigt stor liten grej, att Cati och hennes lille son är hiv-positiva. Sjukdomen leder förstås till mycken ångest, inte minst för Cati som hanterar att hon fört den vidare till sonen. Där finns berättelser om sociala stigman, om sorger och rädsla för hur det ska bli i framtiden. Cati får höra att hon kommer se sin son dö, det blir inte så och det är därför den där epilogen blir så stark. För det och för det faktum att det är mycket lättare att leva med sjukdomen idag än då.

Allra mest är Blå piller en berättelse om kärlek, den vardagliga och stora varianten som vi alla kan känna igen oss i. Om att försöka skapa en familj utifrån de förutsättningar man har och om att inte försjunka i fördomar och diffusa föreställningar. Det finns kunskap att ta till sig och det finns kärlek.

BLÅ PILLER
Författare: Frederik Peeters
Förlag: Epix (2018)
Översättare: Horst Schröder, originaltitel: Pilules Bleues
Köp den t.ex. här eller här.

Näset av Hanneriina Moisseinen

Denna seriebok handlar om hur människor tvingas fly kriget, hur andra tvingas strida i det och hur de alla förstörs i olika grad av det de ser, gör och upplever.

Näset är Karelska näset och flykten är undan de ryska trupperna och striderna mellan de finska och ryska arméerna. Men det spelar egentligen mindre roll. Det som är viktigt är armodet, umbärandena, orden som fattas. Jag tycker så mycket om att det här är en bok nästan helt utan ord. Det finns liksom inte ord för att beskriva det som händer. Bilderna räcker. Blandningen mellan tecknade bilder och foton är också väldigt effektivt.

Näset är en i det närmaste meditativ läsupplevelse om det yttersta eländet. Ändå finns det lite hopp, också det yttersta kan överlevas. På något sätt.

NÄSET
Författare: Hanneriina Moisseinen
Förlag: Lystring (2018)
Översättare: Jocke Laitala, originaltitel: Kannas
Köp den t.ex. här eller här.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O