Om att inte ha råd

Först av allt förutsättningen. Jag har inte infört köpstopp. Jag är å andra sidan inte heller vegetarian trots att jag inte ätit kött sen jag vet inte när, inte heller är jag en människa som tränar trots att jag springer regelbundet sen flera år tillbaka. Jag har svårt för etiketter (vissa i alla fall – förälder, läsare och bibliotekarie är jag med nöje) och när jag börjar sätta upp ramar och regler för saker så blir jag obstinat och måste bryta mot dem. Så jag har inget köpstopp, men jag använder inte mina pengar så mycket nu kan vi säga. Jag har gått ner i tid på jobbet (tillfälligt) för att få tillbaka balansen jag saknat sen 2017 då jag gick tillbaka till heltid efter utmattningen. Jag ser det som att jag investerar i mig själv och vill spara så mycket jag bara kan av de pengar jag får ut för att täcka upp för inkomstbortfallet (om utifall att något skulle hända vilket jag förstås alltid förutsätter att det ska göra). Det är detta som är min utgångspunkt för att läsa två böcker om shopping och att inte köpa.

Jag har läst två böcker om egentligen samma sak, men med totalt olika utgångspunkter. Gunilla Brodrej skriver Shopstop om ett år där hon inte shoppar för att testa och lära sig mer och kanske göra uppror mot köphysterin. Marcus Stenberg skriver i Jag har inte råd om en annan sorts köpstopp som baseras i tvång, pengarna är slut och livet är inte så jävla roligt.

Jag läste Gunilla Brodrejs bok mest för att den pratas om (inte minst nämns den och spelar en viktig roll i Marcus Stenbergs bok som vi kommer till snart). Den är intressant eftersom man får en dagbok från ett köpfritt år varvat med intervjuer med personer som tänker om det här med konsumtion ur olika aspekter – miljöpåverkan, politisk övertygelse osv. Intervjuerna är nog det som ger mest tillsammans med funderingarna kring hur samhället är uppbyggt kring konsumtion.

Marcus Stenbergs Jag har inte råd är mer av en dagbok över livet när konsumtionen blivit en (allt för) viktig del av det, parad med funderingar kring köpkultur, reklam och självkänsla. Det är mörkt och ofta väldigt sorgligt. Jag vet inte om det påverkar att jag känner Marcus litegrann från bokbloggsvärlden, kanske gör det att det går rakt in på ett särskilt sätt, men jag tror ändå att det här är tankar som vi alla kan känna igen och behöver kontemplera mer än vi gör.

Själv drabbas jag av en bedövande känsla av hur priviligierad jag är. Jag är inte född till rikedom, långt därifrån, men jag hade ändå nog för att kunna spara tidigt. Och jag är jäkligt snål, det hjälper. Där Marcus vill ge sina vänner överdådiga gåvor har jag aldrig ens tänkt tanken.

Det allra bästa med Jag har inte råd är ändå det nakna, att Marcus inte väjer för att skriva om det som är jobbigt på riktigt (skulder är förstås också jobbigt på riktigt, men på en annan nivå, det är ju sånt som finns runt och bakom skulden som gör ont) – ångest, självhat, att härda ut. Där känner jag att jag läser boken vid helt fel tidpunkt, en helg då jag övermannas av det vidriga i att härda ut, att ha det på ett sätt som inte är hållbart i längden, men att tvinga sig själv att kämpa på. Marcus ger uttryck för en misstro mot att det blir bättre, jag förstår det men lever ändå på hoppet, det kommer bli bättre.

Jag har alltså inget köpstopp, men det är inte riktigt lika viktigt att poängtera det efter att jag läst ut de här böckerna. Shopstop var som jag förväntade mig, men Jag har inte råds mörker var jag inte riktigt beredd på (minns att jag inte läste bloggen när det begav sig, jag var allt för upptagen med att jobba mig in i och överleva en utmattning just precis då, 2016 var trots allt ett Annus Horribilis (och inte bara för mig) om ni glömt det, nästan i närheten av 2020 faktiskt).

Jag vill hålla fast i den där känslan av att vara priviligierad, den är viktig. Och att det kommer att ordna sig, på något sätt.

JAG HAR INTE RÅD. SORROW NO 5
Författare: Marcus Stenberg
Förlag: Constant reader (2017)

SHOPSTOP. RAPPORT FRÅN ETT CELIBAT
Författare: Gunilla Brodrej
Förlag: Atlas (2014)

Rodham av Curtis Sittenfeld

Det här är faktiskt lite jobbigt att skriva, jag vill ju vara med i gänget och jag vet att allt för många är det för att jag ska kunna hävda att det är hon och inte jag. Men det här med bokbloggandet hänger på ärligheten och jag kan inte riktigt älska Curtis Sittenfeld… Jag vet som sagt att jag borde, men vi klickar inte riktigt. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker, I en klass för sig och nu Rodham, och det kan ju finnas annat jag skulle tokälska, men jag vet inte om jag verkligen ska tröska på i någon sorts dumdristig envishet eller om jag bara ska acceptera att det här inte är en klubb där jag får vara med…

Grejen är den att jag inte ogillar Rodham (eller I en klass för sig heller för tydlighets skull), men jag är så himla ljummen där jag helst hade hoppats på flammande kärlek. Jag tycker att Rodham skriver fram Hilary rätt bra, som en om inte sympatisk som i alla fall begriplig och logisk karaktär, men jag känner henne inte. Bill ogillar jag å det grövsta, men det är förstås meningen och som det ska vara. Det jag tycker allra mest om, och som jag också såg mest fram emot, är det politiska spelet. Jag hade önskat att det inte kändes så korthugget ibland, jag hade velat ha mer av politisk strategi. Jag kan inte bestämma mig för om det ökar eller minskar min behållning av boken att den utgår från verkliga händelser och personer, visst är det kul när Donald Trump dyker upp (verkligen väldigt roligt, han fångas på pricken trots att han är med så lite), men ibland känns det lite som name dropping och cameoroller som ställer sig i vägen för det jag verkligen vill grotta ner mig i, strukturerna bakom att det som hände hände (och att det som inte hände hände här).

Jag är väldigt dubbel i min upplevelse alltså. Jag tycker inte illa om Rodham, men jag tycker heller inte särskilt mycket om den. Så får det naturligtvis vara, men jag hade som sagt hoppas på något annat, något mycket mer.

RODHAM
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Mattsson
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar.

Frukten av ett brott av Trevor Noah

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med Frukten av ett brott. Den är så mycket och visade sig snabbt överstiga mina förväntningar. Jag började läsa den eftersom jag gillar Trevor Noah och hans eftertänksamma humor och kloka allvar. Det var också vad jag fick när jag läste boken, men jag fick också mycket, mycket mer.

Frukten av ett brott är berättelsen om hur Trevor växer upp i Sydafrika under och i efterdyningarna av Apartheid-systemet. Hans mamma är svart, tillhör xhosa-folket, och hans pappa är vit, från Schweiz. Trevor är i sig själv ett bevis för föräldrarnas brottslighet, han är ett förbjudet barn. Jag lär mig oerhört mycket om Sydafrika, Apartheid och västvärldens självcentrering när jag läser den här boken, och jag trodde ändå att jag hade lite koll. Jag hade ingen koll. Trevor Noahs sätt att beskriva kulturer som möts och kolliderar är imponerande och viktigt. Jag hoppas att hans bok blir läst av många av oss som tror att vi har lite koll.

Frukten av ett brott är också en ibland förtvivlad kärleksförklaring till en mamma, Patricia Noah som verkligen gett sitt allt för sina barn. Det är inte utan att jag älskar henne efter att ha läst hur mycket Trevor älskar henne. Hon är inte en mamma utan problematiska föräldraegenskaper, men hon är en förebild när det kommer till vad hon vill ge barnen. Och jag behöver bara läsa några sidor in i boken för att begripa varför Trevor Noah är en så självklar feminist, med den förebilden hade han inget val.

FRUKTEN AV ETT BROTT
Författare: Trevor Noah
Förlag: Mondial (2019)
Översättare: Kjell Waltman, originaltitel: Born a crime
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Bokmalen

Josas bok, min berättelse av Marie Nilsson Lind

Nu har jag läst Josas bok och jag vet knappt vad jag ska skriva om den. Mest av allt är den komplett mörker och ogenomtränglig sorglighet. Men den är styrka också och kampvilja, det är nog där jag måste gripa tag och hålla i för glatta livet.

Marie Nilsson Lind berättar om sin syster, om Josefin Nilsson som brann och slets sönder. Hon berättar den där historien vi hört och läst om, men hon ger den så mycket djup att det blir som till en annan historia. I Josas bok målas bilden av människor i familjerelationer, av generationers egenheter och sorg och bitterhet som känns igen. Här berättas om systrarnas föräldrar, om syskonen, om det där såriga som finns i alla relationer, och om det vackra.

Jag tycker att det starkaste är att få en förståelse för hur de här människorna hänger ihop. Hur Josefin är som hon är och utsätts för det hon utsätts för och hur Marie är som hon är och går igenom det hon går igenom. Det är ju skillnad, men det är lika också. Ångesten, självmordstankarna, depressionerna. Kampen. Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken, men jag tror att den är viktig för att den aldrig väjer för mörkret. Det är så ogenomträngligt mörkt här. Det måste få vara så.

JOSAS BOK
Författare: Marie Nilsson Lind
Förlag: Kaunitz-Olsson (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba

Herrarna satte oss hit är en hjärtekrossande och tung bok om en fruktansvärd del av vår (när)historia. Att läsa om alla dessa människor som tvingades flytta, följa och anpassa bort det som var deras liv och historia är förfärligt. Man går sönder, det är något fel om man inte går sönder. Jag vet inte vad som är värst ens, de vuxnas oerhörda sorg eller barnen som skildes bort och tvingades leva med smärtan i generationer.

Jag lär mig mycket genom att läsa Herrarna satte oss hit. Naturligtvis lär jag mig om förflyttningarna, hur de motiverades och genomfördes. Jag, som gammal historiker tycker att upplägget där människorna själva får berätta är fantastiskt. Och så lär jag mig om jojk. Jag inser att jag aldrig riktigt förstått mig på jojk och vad den är, nu tror jag att jag anar konturerna. Hur man jojkar ett samtal med platsen, hur man jojkar känslornas historia, hur katastrofal en tystnad jojk är.

HERRARNA SATTE OSS HIT. OM TVÅNGSFÖRFLYTTNINGARNA I SVERIGE
Författare: Elin Anna Labba
Förlag: Norstedts (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist

Jag utgår från att ni alla läst Carl Jonas Love Almqvists kontroversiella klassiker från 1839. Jag hade det faktiskt inte, trots att jag läst litteraturvetenskap (jag läste aldrig så långt fram i tiden) och förstås har koll på debatten den vållade.

Det som går an är att leva samman utan att vara gifta och att det är unga Sara som förespråkar detta. Hon lyckas till slut övertala soldaten Albert om fördelarna med att behålla självständighet och frihet. Och jag tycker att hon gör helt rätt i att inte binda sig vid Albert, jag gillar honom inte alls och hoppas på att hon ska hitta någon snällare längre fram.

Håller boken? Jo det gör den, men kanske inte som skönlitterär njutläsning. De resonerar för mycket för mig och jag som vill bli gripen av berättelser kände nog bara att jag blev det mot slutet när Sara kommer hem och möter det hon möter där.

DET GÅR AN
Författare: Carl Jonas Love Almqvist
Förlag: Modernista (2017)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, den finns också i fulltext här via Litteraturbanken.

Bortom Gilead

Jag hade egentligen en annan plan för idag, att skriva om en bok som jag insåg rätt sent att jag inte skulle hinna bli klar med. Men sen kallade Linda på Enligt O och bad oss skriva om hjältinnor med henne och då ville jag det förstås.

Min hjältinna är Margaret Atwood. Naturligtvis för att hon gett oss ord och fraser för att beskriva det patriarkala förtrycket, för Gilead, June, “Nolite te bastardes carborundum.”. Naturligtvis! Men än mer för annat faktiskt.

Missförstå mig nu rätt, jag tänker på Tjänarinnans berättelse varje dag, jag känner igen och räds inför det som är och kan komma. Varje gång jag loggar in på internetbanken snuddar jag för bråkdelen av en sekund vid tanken på att June en dag gjorde detsamma (nej, det gjorde hon inte men hon kollade sitt konto) och fann sig blockad från sina konton, så kan det också vara, så kan det också bli… Tjänarinnas berättelse (Gileads döttar är också bra, men inte alls i den ligan av omvälvning) har förändrat mitt liv, den öppnade mina ögon och lärde mig se. Men Margaret Atwoods gärning är så mycket större än så.

Jag har läst tio böcker av Margaret Atwood, och genom allt löper den feministiska tråden. Inte på kämpa för livet-sättet, som i Gilead. Nej, på det sättet att kvinnorna står i fokus för sin mänsklighet, kvinnor är människor hos Margaret Atwood och när jag fick syn på det blev hon min hjältinna.

När hon i Kattöga utforskar flickors vänskap gör hon det med en särskild blick för kvinnors förutsättningar. I Penelopiaden är det Penelopes ändlösa väntan på den otroligt sege Odysseus som skildras, och förstås så visar han sig ovärdig hennes väntan. I Rövarbruden skriver Atwood om den oerhört komplicerade vänskapen mellan tre kvinnor och deras fiende, eller om hon också är en vän, där får vi bekanta oss med kvinnors olika roller, vad vi får och inte förväntas göra och vara. Min allra största favorit i den feministiska skatt som Margaret Atwood skapat bortom Gilead är ändå Alias Grace. Grace är en så remarkabel berättare, hon är tvär, hård och sårbar. I en värld där kvinnor saknade röst höjer hon sin, hon tar sig den makt hon hittar i den totala maktlöshet hon befinner sig. Och just därför blir hennes utsatthet så hjärtskärande tydlig. Grace är min hjältinna. Och Margaret.

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

I händelse av min död är inte en bok man läser för att man vill, det är en bok man läser för att det är en jävla skyldighet att göra det. Och jag tänker att det är en viktig bok att skriva om just idag, dagen innan Internationella kvinnodagen, inte minst för att den är beviset på att feminismen inte gått för långt. Vi har i vissa hänseenden inte kommit någonstans.

I händelse av min död är fasansfull och smärtsam läsning, jag vill sluta hela tiden, men tänker att jag måste ta mig igenom den. Jag är en människa som levt ett väldigt skyddat och stillsamt liv på värmländsk landsbygd och ändå känner jag väl till två av de fall som tas upp i boken, jag kände de här människorna en gång. Det om något visar på hur spritt och vanligt förekommande det är. Och den här boken handlar då inte om misshandel, den handlar om mord.

Kvinnornas utsatthet och förtvivlan, deras lidande, är förstås omöjligt att värja sig mot eller tänka sig in i. Och barnen, herregud barnen…

I händelse av min död borde vara obligatorisk läsning i skolorna (kanske i årskurs 9) och på alla arbetsplatser. Kanske är det något vi kan införa i samband med kvinnodagen, som en uppvägning av det ständiga ”grattis” man måste avvärja varje år. Inget gör det så tydligt att det inte finns något att gratulera till som den här boken.

I HÄNDELSE AV MIN DÖD
Författare: Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Analfabeten av Agota Kristof

Man kan lätt tro att Analfabeten med sina korta 52 sidor skulle vara en bok om små saker. Istället visar det sig snart att jag här har att göra med en sån där genial författare som förmår använda varje ord och varje rad till fullo. Agota Kristoff har skrivit om allt i den här självbiografin.

Analfabeten handlar om vikten av att ha ett språk och att erövra de språk som står en till buds även om de tvingas på en. Den handlar om hur man gör för att bli författare, man skriver och skriver och skriver och ifrågasätter inte skrivandet i sig. Boken berättar också om hur det kändes och var att växa upp i ett kommunistiskt land (Ungern) under tidigt 1950-tal och hur det var att fly därifrån som 21 åring med ett litet barn i sin famn. Agota Kristof berättar en upplevelse på ett så oerhört levande sätt att innebörden av orden flykt och flykting blir ny, densamma och mycket, mycket tydlig.

Kopplingen mellan nu och då är stark här, Analfabeten visar på sammanhang och erfarenheter som bär genom årtionden och längre. Det är stora frågor, stora insikter som kanske bara en liten bok kan ge.

ANALFABETEN
Författare: Agota Kristoff
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är alltid svårt att skriva om läsningen av poesi, jag måste alltid få tag i en tråd eller känsla att dra i för att hitta mina egna ord om upplevelsen. I I rörelse är det ursinnet som slår klorna i mig. Hela diktsamlingen är inte ursinnig, men det är den känslan som blir kvar, det är den som rör mig.

Det är inte alltid man kan relatera till poesi (det är naturligtvis inte heller nödvändigt för att tycka om), men jag finner att jag på ett väldigt enkelt sätt kan hitta mig själv och hem i Athena Farrokhzads diktning.

I rörelse osar som sagt av ursinne över sakernas tillstånd, över att vi har så våldsamt svårt att ta hand om varandra och därigenom oss själva. Det finns en dikt med titeln Brev till Europa som jag har återvänt till flera gånger. Den får mig att gråta av ilska och sorg varje gång. Den är fantastisk i sin nedmalande, upprepande skoningslöshet.

Här finns revolutioner, brand, död, ilska, kärlek, hat, hemlängtan, tillbakalängtan, hela jävla livet.

Jag tycker om hur Athena Farrokhzad inte är rädd för att göra illa när hon skriver. Vissa saker måste man sticka hål på för att de ska kunna läka rätt. Jag ska inte säga att mitt hopp om att något ska kunna läka rätt på något sätt ökat genom I rörelse, men den har fått mig att inse att vi ändå måste försöka. Såhär kan vi ju faktiskt inte ha det.

I RÖRELSE
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.