Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger

Allra först vill jag idag på förintelsens minnesdag säga att den här dagen blir viktigare och viktigare för varje år som går. Vi behöver inte bara minnas, vi behöver förstå konsekvenserna av våra minnen. För varje människa som gjorts illa, mördats, förintats så har varje annan människa också gjorts illa och på något sätt förintats. Vi hänger alla ihop, genom tiden. Här i Ihågkom oss till liv möts vi också av det andra viktiga och svåra, att återfinna minnen som varit dolda (för att alla som kunde minnas är döda) eller tystade (för att alla som bär dem vill hoppas att det inte är sant). Vi måste minnas dessa människor och vad andra människor gjorde dem, oavsett vad det kostar oss.

Att läsa Joanna Rubin Drangers Ihåg kom oss till liv är att vaggas in i allt det där. Att lära känna alla dessa människor och sedan få veta vad de utstått. Att försöka leva med att vi aldrig får veta precis vad som hände med dem alla. Balansen mellan att vilja veta och att inte orka bära vetskapen. Och då är de inte ens vår släkt och familj. Men de är människor.

En sak som fastnar hos mig är hur oerhört fint balanserad redogörelsen för Sveriges utrikes-(och inrikes)politik är. Här kan man döma och förbanna, men det gör inte Joanna Rubin Dranger. Hon redogör och lämnar slutsatserna till sin läsare. Jag som läste oändligt mycket om Sveriges krigspolitik som grundstudent (innan jag disputerade i historia inom ett helt annat historiskt område) har gjort en resa här. Jag har varit heligt förbannad över undfallenhet, jag har sett att vissa saker som gjordes nog räddade oss från den ockupation som drabbade våra grannländer (och att det var svårt att veta vad som skulle rädda och vad som var för mycket). Människor fick behålla livet tack vare undfallenheten, det är något även om det samtidigt är ett förräderi. Nu idag kan jag se att permittenttrafiken och den uttalande nazismen bland politikerna troligen räddade oss från ockupation, men det kostade också oändligt mycket i förlorade människoliv. Man hade kunnat göra mer om man velat, inofficiellt, längs gränsen mot Norge, i det tysta diplomatiska spelet där uppgifter om förintelseläger fastnade i Stockholm. Det hade varit möjligt att rädda tusentals judar och många, många andra. Det finns en ovilja att tala om detta och många menar att vi inte ska bry oss om något som hände för så länge sen. Men vad är egentligen meningen med något om vi inte kan dra lärdom av historien? Idag är det viktigare än någonsin. Fascistiska strömningar har växt sig starkare och finns nu alldeles vid makten också i Sverige. Vi måste ha lärt oss något och vi måste våga fundera på vem vi skulle vara (och om det är samma person vi skulle vilja vara) om det händer igen. Kan det hända en gång så kan det hända igen.

Men Ihågkom oss till liv är förstås så mycket mer än svensk politik, tack och lov. Det är en sannerligen levande bok som gör precis det den säger sig vilja göra. Jag minns de här människorna nu, jag ska aldrig glömma dem.

Joanna Rubin Dranger skriver om sina tvivel, om rädslan att den här boken inte ska bli relevant för andra än familjen. Hon behöver inte oroa sig. Ihåg kom oss till liv är ett storverk, ett livsviktigt monument över dem vars röster tystades med våld.

Arvet efter förintelsen är tungt att bära, det vittnar många författare i de senaste generationerna om. Det är arvet efter det fasansfulla som åsamkades deras släktingar, det är rädslan, tystnaden och mörkret. Jag tycker mycket om hur Joanna Rubin Dranger får in allt det och sina egna tankar kring detta och alla aspekter av sökandet efter sanningen. Vi behöver de här berättelserna, idag och alla andra dagar. Igen och igen och igen.


Om boken

Titel: Ihågkom oss till liv
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

En påminnelse om tröst i mörkret

Förra vintern började jag läsa Matt Haigs vilsamma och hjälpsamma The comfort book. Jag läser den fortfarande (och så snart jag är klar kommer jag börja om igen) och vill påminna er om att den finns. För just nu är det mörkt. På grund av november. På grund av världsläget. På grund av politiken här hemma. Vi behöver alla lite tröst just nu och ingen ger det bättre än Matt Haig. Här kan du läsa vad jag skrev om den i december förra året.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg

Jag har läst så många böcker om vad autism är och hur det visar sig, känns och hanteras. För att jag känner att jag måste veta. Sen glömmer jag hälften på grund av mitt dåliga minne (tack utmattningen, inte). Och mår dåligt över det. Jag har tänkt att jag ska sluta, att jag inte måste. Därför höll jag nästan på att missa den här boken. Det var en himla tur att jag inte gjorde det.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå har undertiteln Orka livet som npf-förälder och det är verkligen en överlevnadsbok det här. Flera kapitel grät jag mig igenom för att det fanns en sån styrka i att få känna igen och känna samhörighet. Ensamhetskänslan är ofta bedövande, här får jag förstå att det är just en känsla och inte verkligheten. Vi är många. Vi gör så gott vi kan för att räcka till. Vi räcker inte alltid till för oss själva. Vi har ångest och har det tillslut så ofta att det slutar vara en stor grej, det blir vardagsmat. Vi blir utmattade, kommer tillbaka för att vi måste och blir utmattade igen. Vi tar en veckas semester kring skolstart för att finnas tillhands, ha alla möten och slippa vara på jobbet när ångesten blir till vilda tigerklor i våra bröst.

Jag lär mig alltså att jag inte är ensam. Jag lär mig att jag vet en massa saker (hur jag slappnar av och stressar ner) som jag sen inte använder mig av i vardagen, det kan jag faktiskt försöka ändra på. Jag lär mig att jag inte har men behöver ha gränser mellan mina olika roller (jag kan inte npf-föräldra på jobbet hela tiden vara för att mitt bibliotek råkar ligga i mitt barns skola) och jag behöver hitta mer tid att vara bortanför rollerna. Bara vara. Jag har infört orosförbud på lördagar till exempel.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå är egentligen den enda bok du som npf-förälder behöver läsa. Allt det där om npf-diagnoserna som du behöver veta har du koll på ändå. Hur du ska ta hand om dig själv däremot, det behöver du troligen påminnas om. Läs boken, ta till dig av de handfasta råden som passar dig och vila i att vi är många och att vi gör så gott vi kan. Ingen är ensam ens när det verkligen känns så.


Om boken

Titel: Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder
Författare: Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg
Förlag: Norstedts (2022)

Torchwood och politiken

Inför förrförra valet skrev jag en text på Kulturkollo om politikens innersta väsen, jag vill återbesöka den idag eftersom den är lika aktuell som alltid, mer aktuell än någonsin. Och så funderar jag på om det ändå inte är dags för en omtittning av Torchwood: Children of earth (om jag orkar, jag tänker fortfarande på den, 11 år senare). Här kommer så texten, något förkortad och lite omskriven:

När jag satt och funderade igår kväll vad jag skulle kunna skriva för politiskt här på Kulturkollo så var hjärnan ganska blank. Jag har skrivit så mycket politik under september månad på min egen blogg att jag liksom skrivit slut mig. Men så slog det mig att den allra största popkulturella upplevelse jag någonsin haft av politik härstammar ur en tittning på BBC-serien och Doctor Whospinoffen Torchwood. Möjligen inte helt väntat, låt mig förklara!

Torchwoods grundförutsättning är att det finns en reva i tid och rum just ovanför Cardiff (!), och därigenom kommer allehanda hemskheter som måste hanteras. De som hanterar det är organisationen Torchwood som under seriens gång ställs emot allt från utomjordingar till spöken. Jag lovar, det är bättre än det låter! Men riktigt fantastiskt blir det inte förrän i kortsäsong 3, Children of earth, där inkräktare dyker upp ur tomma intet och kräver mänskligheten på tio procent av alla barn. Detta leder förstås till panik men också till seriöst vidriga ställningstaganden för personer inom Torchwood och människor i politiska maktpositioner. Så här skrev jag om upplevelsen när det begav sig:

“5/12 2011: Jag sitter här dagen efter att ha sett klart tredje säsongen av Torchwood, miniserien Children of Earth. Jag famlar efter ord. Det var förstås bra, alla hade rätt. Men vad är det som är så bra? Vad var det som berörde mig så oerhört. Vad var det som väckte mig nu inatt och fick mig att börja gråta? Det enkla svaret på frågan är förstås barnen, när barnen hotas blir allt det här med mänsklighet så mycket tydligare. Men det är inte bara det. Det är det där mötesrummet där politikerna och ledarna sitter och diskuterar och bestämmer de mest fasansfulla saker och till syvende og sidst bara bryr sig om sig själva. Det är tjänstemannen som inte kan sätta ner foten och säga nej utan istället  tvingar sig till att göra det outhärdliga, det som för honom blivit den enda utvägen. Det är allt det där och så himla mycket annat. Det är mörkret och skavet i hjärtat, det där skavet som inte vill ta slut…

Ett år senare återvände jag till mina funderingar och skrev:

Torchwood kan ibland avfärdas som en parad av plastiga utomjordingsmonster, om man vill vara elak, och om man inte vill se djupt nog. Men det är så mycket mer, det finns ett djup där också och den där självdistansen som man annars nästan bara hittar i Whedonmaterial. Där finns ett mörker som bara tätnar och tätnar. Och så finns där Children of Earth. Det är helt galet vad den serien betyder mycket för mig, jag tänker fortfarande väldigt ofta på den ett år efter tittningen. Inte dagligen men ofta. Och när jag såg extramaterialet till dvdn häromdagen började jag gråta… Jag får liksom inte nog av att brottas med alla moraliska spörsmål – gjorde han rätt när han…? Kunde hon ha agerat på ett annat sätt? Var han verkligen tvungen att dö? Och så kan jag inte släppa den där tanken på om en verkligen ska offras för att rädda många…

Och faktiskt sitter jag här snart tre år senare och tvingas erkänna att jag fortfarande tänker på Children of earth i alla fall några gånger i månaden. Och det som fortfarande skaver i mig är inte monster eller mörker. Det är politiken. Frågan om en ska offras för flertalet, om vi här är värda mer än de där borta. De viktiga, djupgående moraliska frågorna som i grunden är politiken. De som ställer tillvaron på sin spets och tvingar på oss frågan Vad är en människa?. Jag tycker att det är svindlande att vi har ett så stort ansvar och att vi har hittat system för hur ansvaret ska fördelas och ta form. Och att vi här har chansen att utöva demokrati precis just nu. Själva handlingen är så enkel, att lägga lappar i kuvert, men ställningstagandet är ibland svårare än vi tror. Det gäller att ta det på allvar. Jag tycker att det är lite coolt att ett plastmonsterprogram på tv har varit med och lärt mig det.

Barndomsbrunnen av Göran Greider

Kanske är det en 45-årskris som gör det, kanske handlar det om världens tillstånd och att det tvingar en till reflektion. Något är det ändå som gör att jag tar till mig Göran Greiders Barndomsbrunnen så totalt. Förutom att den är välskriven om intressanta ämnen förstås. Den talar till mig som den inte skulle ha gjort för sex år sen när jag höll på att galoppera in i min utmattning till exempel. Jag har reflekterat mycket i det senaste och jag är förtvivlad över sakernas tillstånd, men jag känner mig också fri på ett nytt sätt, fri att uppskatta vardagen omkring mig. Det är till den delen av mig som Göran Greider talar.

Barndomsbrunnen är en bok som blandar återbesök i barndomens hus och skrymslen med en sjukdomstid. Barndom och sjukdom. Åldrandet och vad det gör för närheten med det som varit, det är inte alltid åt det håll man tror att det ska röra sig som det rör sig.

Göran Greider berättar om vad det innebär att vara arbetarklass i hans generation, mycket men inte allt känner jag igen i hur det var att vara det i min (samtidigt som mycket förstås skiljer oerhört). Småställen, landsbygd, småstäder, naturen och sen sjukdomen. Flera gånger rör han sig kring hur det påverkat och till och med definierat honom att Sverige svängt om till att bli ett högerland under hans livstid. Och det har gått fortare än så, det har hänt under min livstid. Alltihop. Det har påverkat, nästan knäckt mig också.

Jag har tänkt mycket över sjukdom också. Hur jag är frisk i kroppen men inte alltid i själen och om det är en skillnad där. Det är det och är det inte. Tror jag.

Sen skriver han såhär:

Om det verkligen gällde –
Om det verkligen skulle krävas –

Hur långt in i dig själv kan du fly.

Det har jag tänkt över mycket och länge. Det är inte en fråga man någonsin kan besvara förstås, men den tål att tänkas på.


Om boken

Titel: Barndomsbrunnen: en historia om sjukdom och minne i brutna rader
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront (2021)

Den avgörande striden av Gellert Tamas

En sak som jag har svårt för är att skriva när jag är riktigt upprörd. Jag fick ju till ett inlägg om aborträtt för något år sen, men då hade jag varit så arg över tillsättningen av Brett Kavanaugh i USAs HD att jag skrivit mig från ett inlägg med nästan enbart svordomar till det som blev. Det tog flera veckor och säkert 30 omskrivningar. Gellert Tamas gör mig också upprörd med sin Den avgörande striden och jag har svårt att formulera mig.

Den avgörande striden handlar om Sverigedemokraternas väg från naziströrelse till dagens rentvättade och normaliserade parti. De har själva inte gjort så särskilt mycket för att få komma in i vår samhällsdebatt. De har i vissa situationer vaktat sin tunga och i andra pratat fritt och kunnat luta sig tillbaka och se hur etablerade partier redan svängt såpass långt högerut och investerat såpass mycket i ett samarbete att de gör städningsarbetet åt SD.

Jag tycker att det finns mycket intressant i den här boken och mycket som verkligen skrämmer mig på djupet. Här finns liksom all skit man kan tänka sig. Hatet (mot allt och alla men förstås främst mot utlandsfödda, judar och muslimer), propagandan från Putin, normaliseringsprocessen, våldet, retoriken. Jag tycker att det finns plats för fler reflektioner kring sammanhang, mer långtgående sådana. Gellert Tamas skriver om kopplingen mellan Lasermannen och de högerextrema rörelserna och kopplingarna mellan publicering av listor över flyktingboenden och bränningar, mellan SDs (Kent Ekroths) tal och morden på Kronans skola i Trollhättan. Det finns också samband mellan hur etablerade partiers företrädare pratar om SD och deras frågor och vad som händer i samhället. Det är viktigt att prata om. Det är skrämmande (vilket förstås gör att jag förstår att ingen vill göra de där kopplingarna).

Jag är idag så pass rädd att jag blivit arg för att skydda mig. Jag brukar inför val säga och tänka att var och en får rösta på vad de vill så länge de röstar. Men när vi står inför en verklighet där Donald Trump (med politik och retorik så lik SDs att ingen kan missa det) lyckats slita sönder demokratin i USA, när SD kan hamna i regeringsställning med partier uppenbarligen totalt utan ryggrad så orkar jag inte upprätthålla den inställningen längre. Här vill jag säga något om att alla borde veta vilka de är nu och om man röstar på ett parti med en fascistisk grund och en fientlig (mot främlingar, HBTQ-personer, kvinnor, samer, judar, alla som inte är SD helt enkelt) politik så kommer jag aldrig förlåta det. Jag vet på riktigt inte hur jag ska leva i den verklighet de vill skapa och hoppas att jag aldrig tvingas ta reda på det. För min psykiska hälsas skull, för mina barns skull, för allas skull som de vill göra sig av med. Jag förstår inte vem man är om man tror sig ha råd att rösta på SD, alla privilegier man måste ha…


Om boken

Titel: Den avgörande striden
Författare: Gellert Tamas
Förlag: Polaris (2022)

Ett lyckligare år av Jonas Gardell

Den som är en van läsare här vet att jag gärna brer ut mig i mina boktexter och att böcker då kan komma i skymundan. Jag är nog sorgligt nog lite sådan i vanliga livet också, att jag tar andras upplevelser och speglar mina, men där kämpar jag ändå emot impulsen och lyckas för det mesta numera. Här på bloggen brukar jag inte ens försöka gå emot det där, men just idag, med den här boken blir jag nog tvungen att göra lite våld på min benägenhet att ta över. Ett lyckligare år är viktigare än min berättelse.

Ett lyckligare år är en förunderlig berättelse och jag tror inte att någon annan skulle kunna skriva den än Jonas Gardell. Det är en roman men den är ömsom predikande, ömsom undervisande. Ibland är den sentimental, ibland stenhård. Ibland berättas allt, ibland blixtexponeras en bild som läsaren sedan blir helt ensam med. Ingen annan. Jag älskar att Jonas Gardell har den rösten. Att han tagit på sig att berätta historien om kampen för de homosexuellas rätt till rätt, frihet och kärlek.

Vi lär känna Pontus Wikner som på sent 1800-tal kämpar med sin gud och med ett samhälle som inte ens har ord för den han är (den detaljen är förkrossande, att det inte existerar begrepp, inte ens nedsättande…). Vi lär känna Ronny, Vanja och Kerstin i Örebro på 1970-talet när de startar kamporganisation för att få leva i sin kärlek. Hundra år emellan och allt skiljer samtidigt som väldigt lite skiljer.

Om jag ska släppa in mig själv lite så här mot slutet så vill jag få sagt att Jonas Gardell en gång i tiden inte räddade mitt liv, men hjälpte mig att själv göra det. Det har med ensamheten att göra. Den som löper genom hela hans författarskap och som i Ett lyckligare år är så stark att den rör vid minnen av hur det var. Jag är heterosexuell och kvinna och jag har länge undrat över vad det var som berörde mig så starkt med Jonas Gardell redan som tonåring eller just som tonåring. Nu förstår jag. Den ensamhet Pontus Wikner och de andra erfar i Ett lyckligare år kan drabba en av olika anledningar men den ser likadan ut. Därför har jag kunnat förstå alla de människor Jonas Gardell beskrivit, på djupet, i hjärtat. Jonas Gardell är en predikant (vilket passade mig bra i tonåren för jag var troende då), en predikant med ett kärleksbudskap och en människa som förstår och ser ensamhet. Det jag lärde mig och som jag tror att vi är många som lärt oss av Jonas är att jag är sedd och älskad också i min ensamhet. Min existens har ett värde. I stunder när ingen annan och inte ens jag själv riktigt har trott på det så har jag litat på att det Jonas berättat för mig är sant.

Jaja, jag tog över här också. Så får det vara. Jonas Gardell har skrivit en säregen, förstås viktig, men framförallt tänkvärd bok i en tid där alla backlasher verkar vara möjliga. Är det något jag lärt mig de senaste åren så är det hur allt hat och förtryck går hand i hand. Där någon hatar transpersoner hatar någon snart homosexuella hatar någon snart kvinnor förbjuder man aborter avrättar man oliktänkande skjuter man barn. Därför måste vi andra kroka arm och älska istället, det där gardellska kärleksbudskapet sitter djupt i mig. Kampen går vidare oavsett om vi trodde och ville att det skulle vara avklarat för länge sen. Kampen går vidare och vi måste alla utkämpa den. Till exempel när vi bestämmer hur vi ska rösta om några veckor.


Om boken

Titel: Ett lyckligare år
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts (2021)

Tyrannens tid av Magnus Västerbro

Tyrannens tid är en ypperlig bok för den som vill lära sig nytt, förstå ett skeende på djupet och känna alla känslorna på en och samma gång. Eller om vi ska vara riktigt ärliga så har jag väl mest varit heligt förbannad under de veckor jag läst den här boken. Det var med stor lättnad och (måste jag erkänna) glädje jag tillslut kunde konstatera att tyrannen äntligen var död.

Jag vet att det kommit kritik från historikerhåll mot den här boken. Man menar att Magnus Västerbro missar en del av det kontextuella och därför drar väl anakronistiska slutsatser emellanåt. Så är det säkert, jag har inte läst boken med historikerblicken påkopplad. Jag har läst den som historieintresserad och som sådan kan jag överse med sånt till förmån för berättarglädje och läsglädje.

Tyrannen i Magnus Västerbros bok är Karl XII och det förstår jag att så obeskrivligt inkompetent och rent utav korkad som han framstår i boken kan han inte ha varit. Men han kan heller inte ha varit den store krigarkung som sverigedemokrater och annat pack hyllat genom åren. Faktum är ju trots allt att han under sin korta levnad förlorade stora delar av sitt ärvda land. Och befolkningen led något alldeles oerhört. Kungen kunde naturligtvis inte styra över pesten och missväxten, men ett mer än tjugoårigt krig hjälpte inte direkt till. Jag begriper att den verklige Karl XII finns någonstans emellan ytterligheterna och att jag själv får hitta på honom, den verklige mannen är borta sedan länge, honom når vi inte fram till. Det bästa vi kan göra är att försöka förstå vad som skedde och vilka konsekvenser det fick.

Jag tycker om hur Magnus Västerbro levandegör historien och får mig att känna så mycket. Jag bryr mig om de män och kvinnor som vi får följa. Historikerblicken har jag som sagt inte använt mig av, men den gamla historikern i mig gläds ändå varje gång någon skriver en bok som tydliggör varför historia är viktigt. Jag började läsa Tyrannens tid när en annan enväldig man med storhetsvansinne precis kastat sig ut i ett anfallskrig för att ta tillbaka det som i hans huvud tillhörde honom. Det var ibland smått absurt att läsa nutiden i en historisk skildring.

Tyrannens tid berättar mer än något annat om vikten av demokrati. De senaste åren har vi förhoppningsvis alla tvingats inse att vi måste slåss för den. Den fanns inte när Karl XII var kung, det kan bli så igen om vi inte tar oss i akt. Bevisen för demokratins skörhet ser vi i USA idag (inte bara i stormningen av Kapitolium utan också i lagstiftning för att begränsa möjligheten att rösta i olika delstater och förstås upphävandet av aborträtten som fråntar kvinnor viktiga delar av sina mänskliga rättigheter), i Ungern, i Turkiet, i Ryssland, närmare än vi vill tänka oss. Om några veckor går vi till val, det är viktiga saker. Vi behöver alla rösta för att slå vakt om demokratin. Om historien har lärt oss något så är det att livet bortanför demokratin är ett mycket sämre liv än det inom. Frågan är om det ens är liv.


Om boken

Titel: Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII.
Författare: Magnus Västerbro
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Andra som skrivit om boken: Hyllan

All the bad apples av Moïra Fowley-Doyle

Vissa böcker kommer med en sån styrka, en vrede som är omöjlig att värja sig för. Som man inte vill fly undan, som man gör till sin egen eftersom den var ens egen till att börja med. Jag vet inte vad jag väntade mig när jag började läsa All the bad apples, kanske något helt annat än det jag fick, kanske precis det här.

Alla dåliga äpplen på familjeträdet är Deena, Mandy, kanske Rachel. De är kvinnor och de måste förstås straffas för hur de lever sina liv. Så är det ju. Berättelsen som sväller ut till att handla om släkte Rye utspelar sig på Irland och det är viktigt, det hade inte kunnat vara någon annanstans samtidigt som det är varje del av världen och varje kvinna hela tiden.

Jag skulle vilja prata så mycket om den här boken, lyfta aspekter som talar till mig och min vrede, men jag vill också vara försiktig så att du som inte läst ännu kan få följa med på resan som företas. Men jag kan säga så mycket som att abort och rätten till den egna kroppen är en aspekt av den här berättelsen och där spelar Irlands historia roll. Men Irland har rört sig bort från medeltidens tankesätt och försöker ta sig vidare, kanske till och med hitta förlåtelse för de fasansfulla övergrepp som begåtts. I USA går man åt andra hållet, där börjar man begå fasansfulla övergrepp igen. Jag läste All the bad apples i somras i samband med att högsta domstolen i USA bestämt att kvinnor i deras land inte längre är att räkna som fullvärdiga människor (det är ju bara vita rika män som är det där och lite varstans). Det var fasansfullt. Och det eldade på min vrede vilket var en bra sak för min vrede låg begravd under sorg och rädsla där ett tag. Vreden behövs för att slåss. Vi måste slåss. Här. Överallt.

Det finns ett efterord i den här boken som tillsammans med berättelsen krossade mitt hjärta och byggde ihop det igen. All the bad apples är en oundgänglig bok för varje feminist. Den är en Tjänarinnans berättelse för en ny generation.


Om boken

Titel: All the bad apples
Författare: Moïra Fowley-Doyle
Förlag: Penguin books (2019)
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver, Eli är den som inspirerat och påmint mig om att den här boken behöver läsas, jag kommer vara evigt tacksam för det.