2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Två böcker av vikt – Kroppskompass och Bara ät!


Jag har skrivit om böcker om kropp och vikt tidigare och då gått in på varför de är viktiga för mig ibland. Du kan läsa min text om Kroppspanik av Julia Skott här och Kriget mot kroppen av Stina Wollter och Erik Hemmingsson här. Den här gången nöjer jag mig med att säga att min nyupptäckta (men därmed inte sagt nya) artros och den viktminskning som föreslås för att hantera den har väckt saker till liv som jag inte gillar. Minnen, ärr, obearbetade tankar. Jag jobbar med det och är på en ganska bra plats i huvudet nu efter en tids kamp, mitt fokus ligger på rätt saker.

Jag var dock på den där lite mer komplicerade platsen när jag läste Kroppskompass och sedan på Kajjan Anderssons uppmaning Bara ät!

Kajjan Andersson känner jag främst som en klok och viktig kroppspositiv närvaro i mitt instagram-flöde. Hon har skrivit en bok om kroppspositivt föräldraskap och nu denna kroppskompass som hjälp att navigera i ett fetthysteriskt samhälle. Jag tycker mycket om Kroppskompass. Den är skriven på ett lättsamt och lättillgängligt sätt, hon känns som en kompis som vet hur det kan vara. Boken är en genomgång av problemet, konsekvenserna och hur man kan tänka och göra för att få lite bättre balans i sitt huvud kring de här frågorna. Jag tycker som sagt väldigt mycket om det.

Kajjan Andersson tipsar i Kroppskompass om att läsa Laura Thomas bok Bara ät! om intuitivt ätande så det har jag gjort. Den boken gick på djupet i mig på ett helt annat sätt. Här finns kloka resonemang om sånt jag redan lärt mig på egen hand, som att träning för mig aldrig någonsin får handla om vikt till exempel. Jag gillar hur hon går en omgång mot allt vad dieter heter och också fördjupar sig i hur triggande de kan vara för den som bär någon form av gammal ätstörning i sig. Jag tycker att det är jobbigt att inse hur fast jag också är i det här tänket att man (jag) måste gå ner i vikt om jag inte ligger inom den där bmi-gränsen. Jag vet ju att det inte är så, men jag vet samtidigt inte riktigt säkert. Det får bli min uppgift framöver.

Jag tycker att såväl Kroppskompassen som Bara ät! ger mig styrka att fortsätta försöka leva ett hälsosamt liv som helhet. De hjälper mig att ytterligare förstå att hälsa innefattar så oändligt mycket och vikthets har ingen plats där. För min del handlar mycket om att fortsätta med allt det jag gör för att hantera ångest och stress – äta, röra mig ute i naturen, yoga, andas och ta en sak i taget. Det hjälper också mot kroppsliga problem, som artros.

Om boken

Titel: Kroppskompass. Din guide till positivism, acceptans och motstånd
Författare: Kajjan Andersson
Förlag: Forum (2023)

Titel: Bara ät! Om intuitivt ätande och hur du gör slut med bantningskulturen
Författare: Laura Thomas
Förlag: Printz publishing (2019)
Översättare: Malin Haawind

Maus av Art Spiegelman

Art Spiegelmans Maus är en klassiker som gavs ut första gången mellan åren 1980-1991. Anledningen att jag nu läst den här färska svenska utgåvan är faktiskt ett projekt på jobbet där jag samlade på mig titlar som är förbjudna någonstans i världen. Instinktivt kände jag att jag vill läsa så många jag kan av dem, som en motståndshandling. Det är intressant att läsa och försöka lista ut vad folk vill förbjuda och vilka bevekelsegrunderna kan vara. När det gäller Maus är den enda vettiga förklaringen till förbudsvilja att man är en ovettig nazist som inte vill att någon ska veta vad som hände. Det är i alla fall min tolkning.

Maus är en jobbig skildring av Arts förhållande med fadern, en snål och skitjobbig man som förlorat sin fru (hon tog sitt liv) och nu gör livet surt för sin nya fru. Det är också en skildring av hur pappan blev den han blev, hur han hade ”turen” att överleva förföljelser, ghetto, transporter, Auschwitz och alla umbärande man kan och inte kan tänka sig. Hur det ärrade honom. Hur han bar det med sig. Hur han överförde till sin son. Än en gång hur förintelsen fortfarande pågår, generation efter generation.

Jag börjar misstänka att serieformatet är det enda rätta för att skildra kriget och förintelsen. Det är genom att låta bilderna tala där orden inte räcker till som omänskliga och obegripliga förbrytelser kan bli om inte helt så i alla fall nästan begripliga. Jag tänker på Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting och Heimat av Nora Krug. Och förstås Maus.


Om boken

Titel: Maus
Författare: Art Spiegelman
Förlag: Epix (2023)
Översättare: Horst Schröder

Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger

Allra först vill jag idag på förintelsens minnesdag säga att den här dagen blir viktigare och viktigare för varje år som går. Vi behöver inte bara minnas, vi behöver förstå konsekvenserna av våra minnen. För varje människa som gjorts illa, mördats, förintats så har varje annan människa också gjorts illa och på något sätt förintats. Vi hänger alla ihop, genom tiden. Här i Ihågkom oss till liv möts vi också av det andra viktiga och svåra, att återfinna minnen som varit dolda (för att alla som kunde minnas är döda) eller tystade (för att alla som bär dem vill hoppas att det inte är sant). Vi måste minnas dessa människor och vad andra människor gjorde dem, oavsett vad det kostar oss.

Att läsa Joanna Rubin Drangers Ihåg kom oss till liv är att vaggas in i allt det där. Att lära känna alla dessa människor och sedan få veta vad de utstått. Att försöka leva med att vi aldrig får veta precis vad som hände med dem alla. Balansen mellan att vilja veta och att inte orka bära vetskapen. Och då är de inte ens vår släkt och familj. Men de är människor.

En sak som fastnar hos mig är hur oerhört fint balanserad redogörelsen för Sveriges utrikes-(och inrikes)politik är. Här kan man döma och förbanna, men det gör inte Joanna Rubin Dranger. Hon redogör och lämnar slutsatserna till sin läsare. Jag som läste oändligt mycket om Sveriges krigspolitik som grundstudent (innan jag disputerade i historia inom ett helt annat historiskt område) har gjort en resa här. Jag har varit heligt förbannad över undfallenhet, jag har sett att vissa saker som gjordes nog räddade oss från den ockupation som drabbade våra grannländer (och att det var svårt att veta vad som skulle rädda och vad som var för mycket). Människor fick behålla livet tack vare undfallenheten, det är något även om det samtidigt är ett förräderi. Nu idag kan jag se att permittenttrafiken och den uttalande nazismen bland politikerna troligen räddade oss från ockupation, men det kostade också oändligt mycket i förlorade människoliv. Man hade kunnat göra mer om man velat, inofficiellt, längs gränsen mot Norge, i det tysta diplomatiska spelet där uppgifter om förintelseläger fastnade i Stockholm. Det hade varit möjligt att rädda tusentals judar och många, många andra. Det finns en ovilja att tala om detta och många menar att vi inte ska bry oss om något som hände för så länge sen. Men vad är egentligen meningen med något om vi inte kan dra lärdom av historien? Idag är det viktigare än någonsin. Fascistiska strömningar har växt sig starkare och finns nu alldeles vid makten också i Sverige. Vi måste ha lärt oss något och vi måste våga fundera på vem vi skulle vara (och om det är samma person vi skulle vilja vara) om det händer igen. Kan det hända en gång så kan det hända igen.

Men Ihågkom oss till liv är förstås så mycket mer än svensk politik, tack och lov. Det är en sannerligen levande bok som gör precis det den säger sig vilja göra. Jag minns de här människorna nu, jag ska aldrig glömma dem.

Joanna Rubin Dranger skriver om sina tvivel, om rädslan att den här boken inte ska bli relevant för andra än familjen. Hon behöver inte oroa sig. Ihåg kom oss till liv är ett storverk, ett livsviktigt monument över dem vars röster tystades med våld.

Arvet efter förintelsen är tungt att bära, det vittnar många författare i de senaste generationerna om. Det är arvet efter det fasansfulla som åsamkades deras släktingar, det är rädslan, tystnaden och mörkret. Jag tycker mycket om hur Joanna Rubin Dranger får in allt det och sina egna tankar kring detta och alla aspekter av sökandet efter sanningen. Vi behöver de här berättelserna, idag och alla andra dagar. Igen och igen och igen.


Om boken

Titel: Ihågkom oss till liv
Författare: Joanna Rubin Dranger
Förlag: Albert Bonniers förlag (2022)
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Sammanfattning av 2022, ett svårdefinierat år

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta ett ytterligheternas år.

2021 var ett förfärligt år, 2022 har varit jobbigare och samtidigt på något mystiskt sätt bättre.

På jobbet (biblioteket) har vi sluppit nya restriktioner och därefter har det varit roligt men väldigt, väldigt intensivt. Jag har minskat min tjänst till 90% för att orka och det har varit en livräddare.

Samhälleligt är det förstås förfärligt med högerkantring, krig, förtryck, rasism, homofobi och kvinnohat. Det går inte att säga något mer om det egentligen. Det är bara mörker.

Privat har mycket präglats av att min 15-åring fick sin ocd-diagnos och äntligen fick hjälp från bup. Behandlingen har varit ansträngande för hela familjen, men den har gett resultat. Här hemma fick vi också tillökning av två adopterade katter, Harry och Hubbe, under sommaren. Det har förbättrat våra liv med flera hundra procent.

Jag kommer se tillbaka på 2022 som ett kämpigt, ibland nattsvart ibland småglittrande år. Jag är in i märgen trött och har svårt att hoppas att 2023 ska bli bra, men jag är öppen för att bli positivt överraskad.

Ur ett kulturellt perspektiv tar jag med mig bland annat det här:

Årets ungdomsbok: Grim av Sara Bergmark Elfgren. Det var också årets första lästa bok och den satte tonen för en riktigt bra läsvår.

Årets ute bland folk igen: Titanic på Wermlands opera nu i december. Det kändes smått absurt och lite obehagligt att sitta i en fullsatt teatersalong igen. Ett mysigt superspridarevent sådär innan jul, men vi klarade oss. Och föreställningen var bra om än inte fantastisk.

Årets käftsmäll: att läsa All the bad apples av Moïra Fowley Doyle bara några veckor efter att högsta domstolen i USA rivit upp aborträtten. Själva beslutet var naturligtvis värre och väckte många känslorna, mest vrede. Boken illustrerar på ett synnerligen effektivt sätt varför det är en så våldsamt ödesdiger och dålig idé att föra utvecklingen bakåt.

Årets sorgligaste: att Hilary Mantel gick bort. Jag hade önskat henne många fler och lyckliga år.

Årets charmigaste: Heartstopper Alice Oseman. Serierna alltså, tv-serien har jag inte hunnit till än.

Årets klassiker: Kamratfesten och den påföljande läsningen av Dorothy Sayers övriga böcker om Lord Peter och Harriet.

Årets mörkaste: Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag gick in i någon sorts mörker med den boken och hade ärligt talat svårt att hitta ut. Så hemsk och så bra.

Årets historiska: Rizzio av Denise Mina. Ljuvligt tät och omvälvande om en händelse i den skotska historien som jag inte alls hade koll på (och då har jag ändå läst rätt mycket om den).

Årets brevväxling: Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer. Ett underbart samtal mellan två kloka och eftertänksamma människor.

Årets läskigaste: verkligheten. Krig, regeringsskifte, nedlagd miljöpolitik. Ur ett samhälleligt perspektiv har 2022 varit riktigt förfärligt. Mycket av det som har hänt har påverkat mig på ett djupt personligt plan och vissa saker (kriget och regeringsskiftet) har också kastat mörka skuggor in på min arbetsplats. Det är osäkrare än någonsin att arbeta med människor när man inte längre kan garantera att de ska kunna vara trygga hos oss (vilket de inte är om angiverilagen enligt Tidöavtalet genomdrivs). Om vi inte heller ska få planera vår egen verksamhet så vet jag inte vad som i framtiden kommer vara kvar av min profession. Jag accepterar att min sida inte vann valet men jag kan inte stillatigande acceptera allt som nu görs. Jag kommer att göra motstånd.

Årets serie: Gender queer av Maia Kobabe. En bok jag läste för en utställning jag gjorde om förbjudna böcker på biblioteket. En av de mest lärorika och viktiga böcker jag läst visade det sig.

Årets nya bekantskap: feelgood-författaren Katherine Center helt klart. Jag har läst hennes Ett litet steg i taget och What you wish for under året och jag älskade dem båda två. Inte många lyckas balansera svärta och romantik så himla fint som hon.

Årets intressantaste: Autisterna av Clara Törnvall. Jag har som ni kanske vet en son som är autistisk och jag har läst en del, vet en del, hänger med för att kunna vara den bästa mamman jag kan. Ändå drabbades jag av Autisterna på djupet. För att jag kände igen mig själv. Jag vet efter att ha läst boken att jag inte är autistisk men att jag delar många drag med dem som är det. Och framförallt vet jag att jag, precis som jag vet och tycker att min son gör, duger som jag är. Jag har slutat anpassa mig så mycket vilket är något av en revolution.

Årets mest lugnande: att Louise Penny fortsätter att vara så överlägset jämn och fantastisk. I år läste jag Glass houses och Kingdom of the blind som är nummer tretton och fjorton i serien av Armand Gamache och Three Pines och det är precis lika bra som det alltid varit.

Årets ljudbok: Detaljerna av och med Ia Genberg. Detaljerna förtjänade sin auguststatyett, men jag hoppas också att ljudboken prisas på lämpligt sätt för den förhöjde verkligen läsupplevelsen.

Årets tv-serie: jag ser väldigt få tv-filmer och filmer nuförtiden, men Netflix the Mole (samma program som vårt Mullvaden (men som originalet, utan kändisar)) fångade mig totalt en helg i oktober. Möjligen berodde detta också på att jag var riktigt rejält sjuk (min första covid-omgång) med hög feber, men en serie i rättan tid var det definitivt.

Årets besvikelse: att the Song of Achilles inte var bättre när Madeline Millers förra på svenska, Kirke, var så himla fin.

Årets bitskaste: Statsministermordet av Hans-Gunnar Axberger. Hjälp så stenhård han är. Vi lite mer konflikträdda gömmer oss bakom kudden och undrar om man faktiskt får skriva så och så och så. Men det är härligt också…

Årets tristaste: Lässvackan som varade stora delar av hösten/vintern. Visst läste jag en del, men hjärtat var inte där riktigt. Framåt jul insåg jag att det beror på att jag faktiskt inte haft tid (och den ork som följer med tid) att läsa. Jag hoppas på att kunna hitta ett lite större lugn och en bättre balans nu i ledighetens tid och fortsatt in i januari.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

En påminnelse om tröst i mörkret

Förra vintern började jag läsa Matt Haigs vilsamma och hjälpsamma The comfort book. Jag läser den fortfarande (och så snart jag är klar kommer jag börja om igen) och vill påminna er om att den finns. För just nu är det mörkt. På grund av november. På grund av världsläget. På grund av politiken här hemma. Vi behöver alla lite tröst just nu och ingen ger det bättre än Matt Haig. Här kan du läsa vad jag skrev om den i december förra året.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder av Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg

Jag har läst så många böcker om vad autism är och hur det visar sig, känns och hanteras. För att jag känner att jag måste veta. Sen glömmer jag hälften på grund av mitt dåliga minne (tack utmattningen, inte). Och mår dåligt över det. Jag har tänkt att jag ska sluta, att jag inte måste. Därför höll jag nästan på att missa den här boken. Det var en himla tur att jag inte gjorde det.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå har undertiteln Orka livet som npf-förälder och det är verkligen en överlevnadsbok det här. Flera kapitel grät jag mig igenom för att det fanns en sån styrka i att få känna igen och känna samhörighet. Ensamhetskänslan är ofta bedövande, här får jag förstå att det är just en känsla och inte verkligheten. Vi är många. Vi gör så gott vi kan för att räcka till. Vi räcker inte alltid till för oss själva. Vi har ångest och har det tillslut så ofta att det slutar vara en stor grej, det blir vardagsmat. Vi blir utmattade, kommer tillbaka för att vi måste och blir utmattade igen. Vi tar en veckas semester kring skolstart för att finnas tillhands, ha alla möten och slippa vara på jobbet när ångesten blir till vilda tigerklor i våra bröst.

Jag lär mig alltså att jag inte är ensam. Jag lär mig att jag vet en massa saker (hur jag slappnar av och stressar ner) som jag sen inte använder mig av i vardagen, det kan jag faktiskt försöka ändra på. Jag lär mig att jag inte har men behöver ha gränser mellan mina olika roller (jag kan inte npf-föräldra på jobbet hela tiden vara för att mitt bibliotek råkar ligga i mitt barns skola) och jag behöver hitta mer tid att vara bortanför rollerna. Bara vara. Jag har infört orosförbud på lördagar till exempel.

Med hjärtat i handen och nerverna utanpå är egentligen den enda bok du som npf-förälder behöver läsa. Allt det där om npf-diagnoserna som du behöver veta har du koll på ändå. Hur du ska ta hand om dig själv däremot, det behöver du troligen påminnas om. Läs boken, ta till dig av de handfasta råden som passar dig och vila i att vi är många och att vi gör så gott vi kan. Ingen är ensam ens när det verkligen känns så.


Om boken

Titel: Med hjärtat i handen och nerverna utanpå. Orka livet som npf-förälder
Författare: Ann-Charlotte Runnvik och Anna Flodberg
Förlag: Norstedts (2022)

Torchwood och politiken

Inför förrförra valet skrev jag en text på Kulturkollo om politikens innersta väsen, jag vill återbesöka den idag eftersom den är lika aktuell som alltid, mer aktuell än någonsin. Och så funderar jag på om det ändå inte är dags för en omtittning av Torchwood: Children of earth (om jag orkar, jag tänker fortfarande på den, 11 år senare). Här kommer så texten, något förkortad och lite omskriven:

När jag satt och funderade igår kväll vad jag skulle kunna skriva för politiskt här på Kulturkollo så var hjärnan ganska blank. Jag har skrivit så mycket politik under september månad på min egen blogg att jag liksom skrivit slut mig. Men så slog det mig att den allra största popkulturella upplevelse jag någonsin haft av politik härstammar ur en tittning på BBC-serien och Doctor Whospinoffen Torchwood. Möjligen inte helt väntat, låt mig förklara!

Torchwoods grundförutsättning är att det finns en reva i tid och rum just ovanför Cardiff (!), och därigenom kommer allehanda hemskheter som måste hanteras. De som hanterar det är organisationen Torchwood som under seriens gång ställs emot allt från utomjordingar till spöken. Jag lovar, det är bättre än det låter! Men riktigt fantastiskt blir det inte förrän i kortsäsong 3, Children of earth, där inkräktare dyker upp ur tomma intet och kräver mänskligheten på tio procent av alla barn. Detta leder förstås till panik men också till seriöst vidriga ställningstaganden för personer inom Torchwood och människor i politiska maktpositioner. Så här skrev jag om upplevelsen när det begav sig:

“5/12 2011: Jag sitter här dagen efter att ha sett klart tredje säsongen av Torchwood, miniserien Children of Earth. Jag famlar efter ord. Det var förstås bra, alla hade rätt. Men vad är det som är så bra? Vad var det som berörde mig så oerhört. Vad var det som väckte mig nu inatt och fick mig att börja gråta? Det enkla svaret på frågan är förstås barnen, när barnen hotas blir allt det här med mänsklighet så mycket tydligare. Men det är inte bara det. Det är det där mötesrummet där politikerna och ledarna sitter och diskuterar och bestämmer de mest fasansfulla saker och till syvende og sidst bara bryr sig om sig själva. Det är tjänstemannen som inte kan sätta ner foten och säga nej utan istället  tvingar sig till att göra det outhärdliga, det som för honom blivit den enda utvägen. Det är allt det där och så himla mycket annat. Det är mörkret och skavet i hjärtat, det där skavet som inte vill ta slut…

Ett år senare återvände jag till mina funderingar och skrev:

Torchwood kan ibland avfärdas som en parad av plastiga utomjordingsmonster, om man vill vara elak, och om man inte vill se djupt nog. Men det är så mycket mer, det finns ett djup där också och den där självdistansen som man annars nästan bara hittar i Whedonmaterial. Där finns ett mörker som bara tätnar och tätnar. Och så finns där Children of Earth. Det är helt galet vad den serien betyder mycket för mig, jag tänker fortfarande väldigt ofta på den ett år efter tittningen. Inte dagligen men ofta. Och när jag såg extramaterialet till dvdn häromdagen började jag gråta… Jag får liksom inte nog av att brottas med alla moraliska spörsmål – gjorde han rätt när han…? Kunde hon ha agerat på ett annat sätt? Var han verkligen tvungen att dö? Och så kan jag inte släppa den där tanken på om en verkligen ska offras för att rädda många…

Och faktiskt sitter jag här snart tre år senare och tvingas erkänna att jag fortfarande tänker på Children of earth i alla fall några gånger i månaden. Och det som fortfarande skaver i mig är inte monster eller mörker. Det är politiken. Frågan om en ska offras för flertalet, om vi här är värda mer än de där borta. De viktiga, djupgående moraliska frågorna som i grunden är politiken. De som ställer tillvaron på sin spets och tvingar på oss frågan Vad är en människa?. Jag tycker att det är svindlande att vi har ett så stort ansvar och att vi har hittat system för hur ansvaret ska fördelas och ta form. Och att vi här har chansen att utöva demokrati precis just nu. Själva handlingen är så enkel, att lägga lappar i kuvert, men ställningstagandet är ibland svårare än vi tror. Det gäller att ta det på allvar. Jag tycker att det är lite coolt att ett plastmonsterprogram på tv har varit med och lärt mig det.

Barndomsbrunnen av Göran Greider

Kanske är det en 45-årskris som gör det, kanske handlar det om världens tillstånd och att det tvingar en till reflektion. Något är det ändå som gör att jag tar till mig Göran Greiders Barndomsbrunnen så totalt. Förutom att den är välskriven om intressanta ämnen förstås. Den talar till mig som den inte skulle ha gjort för sex år sen när jag höll på att galoppera in i min utmattning till exempel. Jag har reflekterat mycket i det senaste och jag är förtvivlad över sakernas tillstånd, men jag känner mig också fri på ett nytt sätt, fri att uppskatta vardagen omkring mig. Det är till den delen av mig som Göran Greider talar.

Barndomsbrunnen är en bok som blandar återbesök i barndomens hus och skrymslen med en sjukdomstid. Barndom och sjukdom. Åldrandet och vad det gör för närheten med det som varit, det är inte alltid åt det håll man tror att det ska röra sig som det rör sig.

Göran Greider berättar om vad det innebär att vara arbetarklass i hans generation, mycket men inte allt känner jag igen i hur det var att vara det i min (samtidigt som mycket förstås skiljer oerhört). Småställen, landsbygd, småstäder, naturen och sen sjukdomen. Flera gånger rör han sig kring hur det påverkat och till och med definierat honom att Sverige svängt om till att bli ett högerland under hans livstid. Och det har gått fortare än så, det har hänt under min livstid. Alltihop. Det har påverkat, nästan knäckt mig också.

Jag har tänkt mycket över sjukdom också. Hur jag är frisk i kroppen men inte alltid i själen och om det är en skillnad där. Det är det och är det inte. Tror jag.

Sen skriver han såhär:

Om det verkligen gällde –
Om det verkligen skulle krävas –

Hur långt in i dig själv kan du fly.

Det har jag tänkt över mycket och länge. Det är inte en fråga man någonsin kan besvara förstås, men den tål att tänkas på.


Om boken

Titel: Barndomsbrunnen: en historia om sjukdom och minne i brutna rader
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront (2021)

Den avgörande striden av Gellert Tamas

En sak som jag har svårt för är att skriva när jag är riktigt upprörd. Jag fick ju till ett inlägg om aborträtt för något år sen, men då hade jag varit så arg över tillsättningen av Brett Kavanaugh i USAs HD att jag skrivit mig från ett inlägg med nästan enbart svordomar till det som blev. Det tog flera veckor och säkert 30 omskrivningar. Gellert Tamas gör mig också upprörd med sin Den avgörande striden och jag har svårt att formulera mig.

Den avgörande striden handlar om Sverigedemokraternas väg från naziströrelse till dagens rentvättade och normaliserade parti. De har själva inte gjort så särskilt mycket för att få komma in i vår samhällsdebatt. De har i vissa situationer vaktat sin tunga och i andra pratat fritt och kunnat luta sig tillbaka och se hur etablerade partier redan svängt såpass långt högerut och investerat såpass mycket i ett samarbete att de gör städningsarbetet åt SD.

Jag tycker att det finns mycket intressant i den här boken och mycket som verkligen skrämmer mig på djupet. Här finns liksom all skit man kan tänka sig. Hatet (mot allt och alla men förstås främst mot utlandsfödda, judar och muslimer), propagandan från Putin, normaliseringsprocessen, våldet, retoriken. Jag tycker att det finns plats för fler reflektioner kring sammanhang, mer långtgående sådana. Gellert Tamas skriver om kopplingen mellan Lasermannen och de högerextrema rörelserna och kopplingarna mellan publicering av listor över flyktingboenden och bränningar, mellan SDs (Kent Ekroths) tal och morden på Kronans skola i Trollhättan. Det finns också samband mellan hur etablerade partiers företrädare pratar om SD och deras frågor och vad som händer i samhället. Det är viktigt att prata om. Det är skrämmande (vilket förstås gör att jag förstår att ingen vill göra de där kopplingarna).

Jag är idag så pass rädd att jag blivit arg för att skydda mig. Jag brukar inför val säga och tänka att var och en får rösta på vad de vill så länge de röstar. Men när vi står inför en verklighet där Donald Trump (med politik och retorik så lik SDs att ingen kan missa det) lyckats slita sönder demokratin i USA, när SD kan hamna i regeringsställning med partier uppenbarligen totalt utan ryggrad så orkar jag inte upprätthålla den inställningen längre. Här vill jag säga något om att alla borde veta vilka de är nu och om man röstar på ett parti med en fascistisk grund och en fientlig (mot främlingar, HBTQ-personer, kvinnor, samer, judar, alla som inte är SD helt enkelt) politik så kommer jag aldrig förlåta det. Jag vet på riktigt inte hur jag ska leva i den verklighet de vill skapa och hoppas att jag aldrig tvingas ta reda på det. För min psykiska hälsas skull, för mina barns skull, för allas skull som de vill göra sig av med. Jag förstår inte vem man är om man tror sig ha råd att rösta på SD, alla privilegier man måste ha…


Om boken

Titel: Den avgörande striden
Författare: Gellert Tamas
Förlag: Polaris (2022)