Önska kostar ingenting av Sara Lövestam

Böckerna om Kouplan är något alldeles eget. Sara Lövestam skriver inte deckare i egentlig mening, det finns en gåta men inga mord eller blodsorgier. Där finns relationer, svek och vardaglighet. Men mest av allt handlar det egentligen hela tiden om samhället vi bygger och lever i och hur det ser ut inifrån och från sidan.

Här handlar ramberättelsen om politikern Jenny som lurats på en stor summa pengar av sin flickvän, hon anlitar Kouplan för att hitta bedragaren och hämnas. Och Kouplan kämpar på med sitt liv, som papperslös och mitt i en könsbekräftande behandling. Det är det som spelar störst roll i berättelsen och för mig. Det är för Kouplans skull jag kommer läsa vidare i serien, för att jag vill veta hur det går för honom, för att jag vill veta att det går bra.

ÖNSKA KOSTAR INGENTING
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Andra boken om Kouplan, Tidigare delar: Sanning med modifikation
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Västmanländskans bokblogg

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

En bokhandlares dagbok är en alldeles ljuvlig bok, kanske främst för att den verkligen inte är just det…

När Shaun Bythell berättar om livet som antikvariatsägare i den skotska småstaden Wigtown så är det med en stor portion svart humor. Och bitterhet. Jag älskar det! Jag beskriver sina kunder och inte minst personalen som hemsöker hans butik med en elak sarkasm, men den som tillslut ändå blir mest tillplattad av dem alla är han själv. Det märks under de ibland rätt hårda formuleringarna att det här är en grupp människor som tycker väldigt mycket om varandra. Med det sagt skulle jag aldrig våga sätta min fot i The bookshop på grund av risken att säga något korkat och hamna på den där Facebooksidan.

Möjligen kan boken som är skriven i dagboksform (förstås, det framgår litegrann i titeln…), uppfattas som lite malande och enformig, men jag hade inget problem med det. Just när jag tog mig an den var det precis en sån bok jag behövde. En normal människa kanske vill läsa den här boken stötvis, lite i taget, jag slukade den och det gick också bra.

Jag tycker mycket om dem allihop (Nicky med sitt soptunnehittade fredagsgodis är förstås bäst av dem alla, en så fantastiskt irriterande och samtidigt föredömligt lat människa, jag älskar hennes inställning till livet, även om jag förstås inte skulle vilja umgås med henne och ännu mindre försöka bedriva verksamhet tillsammans med henne). Och butiken, det låter ju alldeles, alldeles underbart på alla sätt och vis. Och så bor han ovanpå butiken. Och katten Kapten sover vid öppna spisen inne i butiken. Ni hör ju.

EN BOKHANDLARES DAGBOK
Författare: Shaun Bythell
Förlag: Natur & kultur (2018)
Översättare: Andreas Vesterlund, originaltitel: The diary of a bookseller
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fru E:s böcker

Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed

Jag är, som den återkommande Fiktiviteterläsaren vet, förtjust i en viss sorts böcker skrivna för ungdomar. Jag har svårt att definiera hur den där sorten ser ut och är, men Samira Ahmeds Kärlek, hat och andra filter faller definitivt inom den där beskrivningen jag inte har.

I kärlek, hat och andra filter möter vi Maya under sista året på high school. Mycket handlar om kärlek och vardag och tonårsproblem, men det jag verkligen älskar med den här boken är hur detta balanseras mot berättelser om traditionens makt (Mayas föräldrar är invandrade muslimer från Indien, de har själva brutit sig lösa till viss del, men i relationen till Maya har de svårt att omfamna det moderna), terrorism, rasism och allt det där fula som vi inte vill ens tänka på, men som spelar så stor roll i allas våra liv till vardags.

Jag tycker mycket om Maya, hennes styrka och beslutsamhet tillsammans med den undangömda längtan att få vara den där flickan föräldrarna förväntar sig att hon ska vara. Jag gillar Phil och stillsamt upproriska moster Hina. Jag älskar lättheten i språket också när det är svåra saker som behandlas. Jag gillar helt enkelt Kärlek, hat och andra filter väldigt, väldigt mycket.

KÄRLEK, HAT OCH ANDRA FILTER
Författare: Samira Ahmed
Förlag: Lavender lit (2018)
Översättare: Cecilia Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Eli läser och skriver

Med kallt blod av Truman Capote

Jag läser rätt mycket hemskt i perioder, deckare där folk lemlästas och mördas, utan att det egentligen berör mig så djupt. Men då och då dyker det upp böcker som stjäl min nattsömn. För det allra mesta är det dokumentära saker och så var det definitivt sommaren som gick. Först var det I’ll be gone in the dark och sen Med kallt blod. Egentligen är det enklare att förklara varför I’ll be gone in the dark rubbar ens cirklar så totalt, den handlar mer om nutid, om en man som bryter sig in i hus ganska lika det jag bor i och våldtar och mördar dem i par. Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

Jag förstår att Med kallt blod revolutionerade det journalistiska skrivandet, dokumentärromanen och sättet att skriva om brott. Jag förstår om alla ville skriva som Truman Capote, det är så himla snyggt berättat, så fantastiskt medryckande och drivet alltihop. Sen finns det väldigt problematiska delar också, som att Truman Capote gömmer det faktum att han var så djupt insyltad i fallet, som att han verkar ha varit lite av ett svin när det kom till att få till en bra historia. Men en bra historia är det. Om det är värt att tumma på sanningen, låtsas att man inte tummat på sanningen och utnyttja människor för att få till en bra historia? Jag skulle förstås vilja säga nej, men Med kallt blod är för bra för att jag ska kunna göra det rakt av. Jag funderar vidare istället, främst på Kulturkollo idag.

Ett ord om n-ordet och ras kan vara i sin ordning också. Med kallt blod skrevs i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet och förekomsten av ord som n-ordet, ”halvblod” och annat är förstås inte förvånande. I vissa stycken tycker jag att Truman Capote synliggör strukturer i samhället som uttrycks genom orden, när han låter sin ”karaktärer” prata om fattigdomens betydelse för en rättvis rättegång eller huruvida svarta är människor över huvud taget. Men hade han varit verksam idag hade han gjort mer av det och han borde nog ha kunnat redan där och då. Visst borde han ha kunnat gräva lite i, istället för att skriva att Perry Smith är ”halvblod”, hur ursprung, bakgrund och erfarenheter påverkade honom (det berörs, talas om, men analysen uteblir). Däri finns en hel samhällshistoria som behöver berättas, där kan jag tycka att Truman Capote blir lite lat.

MED KALLT BLOD
Författare: Truman Capote
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Olov Jonasson, originaltitel: In cold blood
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vill du läsa mer? Jag utvecklar mitt resonemang till att handla det dokumentra i romanform och om filmen Capote på Kulturkollo idag. Den texten hittar du här.

Making a murderer

Några år efter alla andra har jag nu precis avslutat tittningen på Netflix-serien Making a murderer och vad kan man säga? Jo, jag kan säga att den är helt jäkla ogenomträngligt förfärlig. Jag vet inte när jag mådde så dåligt av något som jag gjort under de här tio avsnitten. Jag fick ta till överlevnadsmekanismer som att sticka intensivt på sjal för att kunna ha lite ofokus, och att tvätta hjärnan med komediserie efteråt. Det har varit förfärligt.

Att det varit förfärligt för mig är förstås väldigt småttigt att framhålla i sammanhanget…

Making a murderer är bra, oerhört dramaturgiskt imponerande. Det är förstås väldigt vinklat, det är alla dokumentärfilmer, jag förstår att det finns en del jag inte får veta, men det är ändå galet fascinerande och förfärligt som det är. Värst är inte Steven Averys situation, värst är det att se 16-åriga Brendon Dassey ledas av polisens utredare in i en berättelse som är uppenbart falsk, men som han inte tar sig ur.

Jag vet inte efter att ha sett serien vem som mördade Teresa Holbach. Jag tror inte att det var Steven Avery, jag är rätt säker på att det inte var Brendan Dassey. Alternativen, just nu kretsar (försvarets) misstankarna kring Brendans bror och styvfar, är alla fasansfulla. Oavsett vilket kan jag tycka att också denna gång (som nästan alltid i true crime-sammanhang) hamnar offret i bakgrunden. För Teresa Holbach finns ingen rättvisa att få, hennes liv är över och troligen kommer hennes död inte ens leda till att rätt gärningsman spärras in och hindras från att begå fortsatta brott. Igen (det är ju det som är det värsta med det första fallet där Steven Avery satt fängslad i 18 år för en våldtäkt medan den verklige gärningsmannen gick fri och förgrep sig på kvinnor). Det är så genomgripande sorgligt alltihop.

Återbesök i West Memphis

Jag såg, i min allmänna true crime-förhäxning i somras, om den tredje Paradise lost-filmen. De första två orkar jag inte någonsin igen, men den sista bär ju någon form av happy ending. Eller inte.

De där filmerna gjorde något väldigt speciellt. Långt före Making a murderer satte de sökljuset på ett fall som begravdes av myndigheterna. Det är hjärtskärande att se de tre oskyldigt dömda männen (som var pojkar när de först greps) sitta på presskonferensen efter att de tvingats göra en sk Alforduppgörelse där de kan hävda sin oskuld men måste svära sig skyldiga (för att delstaten ska slippa oroa sig för skadeståndskrav). Hur orättvisan äter dem, hur Jason Baldwin med tårar i ögonen berättar att han inte ville, att han ville kämpa för rättvisan men att han ändå gjorde det för att ”de ville döda Damien” och Damien Echolls tackar honom för sitt liv. Det är så förfärligt. Och de mördade barnens föräldrar som vet att mördaren för alltid kommer att gå fri eftersom delstaten bestämt att sätta skyldigstämpel på de som inget gjort, för att det är enklare så.

West Memphis 3 lever sina liv idag. Det gör också den verklige mördaren. Men inte Christopher Byers, Michael Moore eller Stevie Branch. Ingenting har hänt. Det är som det alltid varit.

Mina tidigare inlägg om filmerna kan du läsa här.

En valdag

Idag är det dags. Jag ska alldeles strax bege mig iväg till vallokalen, med barnen i släptåg för ett styck demokratisk upplevelse (det blir med all säkerhet den sedvanliga föreläsningen om rösträttskamp och sånt också). Jag tycker att det är en stor och fin sak att få rösta. Det är ingen självklarhet vilket omvärlden och historien visar oss om och om igen. Det är en plikt och ett privilegium.

Den här valrörelsen har varit ännu mer unken än vanligt, med färre sakfrågor och fler uttryck för ohöljd rasism och hat. Det är lätt att förtvivla inför samhället och utvecklingen. Men jag tror att det är viktigt att försöka bekämpa den där känslan av uppgivenhet. Vi måste fortsätta tro att det är värt att slåss för samhället, för oss, för barnen. Det kan bli bra. Om vi gör det tillsammans. Mitt sätt att kämpa vidare är att idag omfamna allvaret och rösta för ett mänskligare, mer inkluderande samhälle (och inte minst på en politik som tar ansvar för miljön så att vi har något gemensamt att förhålla oss till över huvud taget).

Och så lämnar jag er med en tanke som jag stulit från mig själv, från Kulturkollo, där jag avslutar min valdagsreflektion 2014 såhär:

Och faktiskt sitter jag här snart tre år senare och tvingas erkänna att jag fortfarande tänker på ”Torchwood: Children of earth” i alla fall några gånger i månaden. Och det som fortfarande skaver i mig är inte monster eller mörker. Det är politiken. Frågan om en ska offras för flertalet, om vi här är värda mer än de där borta. De viktiga, djupgående moraliska frågorna som i grunden är politiken. De som ställer tillvaron på sin spets och tvingar på oss frågan ”Vad är en människa?”. Jag tycker att det är svindlande att vi har ett så stort ansvar och att vi har hittat system för hur ansvaret ska fördelas och ta form. Och att vi här har chansen att utöva demokrati precis just nu. Själva handlingen är så enkel, att lägga lappar i kuvert, men ställningstagandet är ibland svårare än vi tror. Det gäller att ta det på allvar. Jag tycker att det är lite coolt att ett plastmonsterprogram på tv har varit med och lärt mig det.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer är den första bok som översätts till svenska av Alma-belönade Jacqueline Woodson. Det kommer förstås inte vara den sista, får det inte vara. Det är också den första av hennes böcker jag läser och jag måste säga att jag är totalt tagen av den.

Brun flicka drömmer är en självbiografisk skildring av en uppväxt i amerikanska södern mitt under förändringsprocessen som drivs av  medborgarrättsrörelsen. Kampen är svår, livsnödvändig och påtaglig. Känslan av att betraktas som en andra klassens medborgare allerstädes närvarande.

Brun flicka drömmer handlar om sådant som är igenkänningsbart från alla barndomar. Familj, vänner, oförståelse inför vad de vuxna håller på med… Sorg, lycka, kärlek. Men på det stora hela är inte det här en bok om alla barndomar, den särskilda utsatthet som Jacqueline, hennes familj och allt för många andra upplevt och upplever är inte allas, men det gör det än viktigare att vi alla tar del av och försöker förstå den nu när vi ges chansen. Än viktigare tror jag dock att Brun flicka drömmer är ur ett representationsperspektiv, att det finns en brun flicka som drömmer och driver en berättelse.

Det jag särskilt fastnar för, förutom den nämnda utsattheten och rörelsen, är Jacquelines kamp med fantasierna och att skriva, hur hon alltid är ”den andra Woodson” eftersom storasyster är så briljant. Hur hon vill räcka till, men ofta känner att hon inte gör det. Sen fascineras jag mycket av det här med tron också, hur mormor är ett Jehovas vittne medan morfar inte är det, hur mamma inte är troende men ändå låter barnen leva som vittnen i skolan. Hur Jacqueline hoppas att gud ska se morfars godhet och låta honom komma in i himlen ändå, trots allt. 

Och så får vi inte glömma att det är prosalyrik, min favoritform när det kommer till litteratur, och dessutom riktigt bra prosalyrik.

BRUN FLICKA DRÖMMER
Författare: Jacqueline Woodson
Förlag: Natur och kultur (2018)
Inläsare: Athena Farrokhzad