En värmländsk Hitler av Anna-Lena Lodenius

Vi värmlänningar tycker mycket om att visa upp våra mest älskade kulturskatter och sola oss i deras glans. Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Monica Zetterlund, Göran Tunström, Lars Lerin och så vidare i all evinnerlig oändlighet. Men så ibland så tvingas vi se det andra också…

I En värmländsk Hitler redogör Anna-Lena Lodenius för Birger Furugårds liv och gärning. Vet du inte vem han är så tvingas jag erkänna att han var värmlänning och han var med och startade det första nazistpartiet i Sverige. Han var riksledaren, vän med Hitler och Himmler och han ändrade aldrig uppfattning om nazismens förträfflighet. Han var också veterinär och verksam i orten Deje som ligger granne med min hemort, jag jobbar ibland i Deje och arvet efter Furugård och rörelsen lever kvar där. Det är förstås sådant man helst av allt vill förtränga, men som man istället behöver kännas vid mer än vad som är bekvämt för att kunna bekämpa.

Anna-Lena Lodenius har skrivit en bok som saknats. Helst hade jag förstås sett att den här historien inte fanns att berätta, men när den nu gör det är jag glad att just Anna-Lodenius med sin noggrannhet och sitt driv tagit sig an materialet och gjort det så lättillgängligt (ibland snubblar jag på alla namn och organisationer, men det finns ett föredömligt register i slutet så det är bara att bläddra där). Vi måste möta det förgångna för att se klart i nuet (tycker jag naturligtvis som den historiker jag är). Vi måste orka släpa fram skiten i ljuset helt enkelt. Hela tiden och igen. Och vi måste våga fundera på vad det betyder att så många av de som drevs av nazistiskt tankegods kom härifrån, hur ont det än gör. Någon gång måste vi lära om det som var rätt likt det som händer nu.

EN VÄRMLÄNDSK HITLER. BIRGER FURUGÅRD OCH DE FÖRSTA SVENSKA NAZISTERNA
Författare: Anna-Lena Lodenius
Förlag: Historiska media (2021)

När vi var samer av Mats Jonsson

Det tar alltid sin lilla tid att läsa Mats Jonssons böcker, för att de är så faktaspäckade och innehåller så mycket man inte vill missa. Här lyckas han få in sin familjs historia, hela den samiska kulturens historia och ur ett perspektiv också det svenska samhällets historia på 340 sidor. Det är imponerande och det kräver något av mig som läsare vilket jag älskar.

Mats Jonsson är vuxen innan han kommer till insikt om att det finns något opratat i släkten, ett arv och ett trauma. Det visar sig nämligen att de tillhör samesläkt och att farfar levde och tvingades ge upp en tillvaro som skogssame. När vi var samer utforskar det samiska, det samiska i relation till förtryck, tvång och fördomar och hur konsekvenserna sipprar ner genom generationerna också långt senare.

Det är i grunden en väldigt sorglig historia som berättas, och skamfylld (för andra, för samhället, inte för Mats familj). Mats Jonsson har rätt när han i slutet konstaterar att Sápmi behöver sina berättare. De senaste åren har äntligen det samiskas historia börjat berättas – i bland annat Ædnan, Herrarna satte oss hit, Stöld och Himlabrand. När vi var samer skriver in sig i den traditionen och jag hoppas att den följs av många fler berättelser. Vi behöver dem.

När vi var samer är nominerad till Augustpriset i den skönlitterära klassen. Jag hoppas att den vinner!

NÄR VI VAR SAMER
Författare: Mats Jonsson
Förlag: Galago (2021)

Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund

Det är fascinerande det här med ord. Utbränd sa man förr, utmattad säger man nu. Inget av det täcker in vad det är ens halvvägs. Jag tycker nog mindre om utbränd för att det är så permanent. Är man utbränd så är man, det går liksom inte att komma tillbaka från det. Utmattad å andra sidan låter som att man är rätt trött en vecka och sen var det bra med det… Nåja, det spelar ju mindre roll. Författaren till den här boken vill använda utbränd och då får hon det för boken är en efterlängtad sådan.

När jag började återhämta mig efter utmattningen så började jag läsa på i ämnet. En del var bra, en hel del var riktigt dåligt. Det här är en text om Den utbrända hjärnforskaren och därför ska jag inte ens nämna boken av den andra hjärnforskaren som hamnade i min hand. Jag nöjer mig med att säga att vissa böcker borde förses med varningstexter.

Den utbrända hjärnforskaren gör framförallt två saker som jag längtat. Den första är att förklara att det är rörelse och inte motion som är viktigt i akutläget. Att snigla sig runt kvarteret är bra för en, att springa 5 km är farligt och helt omöjligt. Hjärnan kan läka ändå, om man bara ger den lugn och ro att göra det. Det andra är att den sätter utmattningen i kontext och att den visar att och hur den är ett samhällsansvar. Det är samhället som är sjukt och måste fixas så att individer kan må bättre, inte tvärtom. Jag tycker att det är sjukt att jag har läst mig igenom facklitteratur på området i fem år och först nu kommer det.

Här tas också upp ämnen som jämställdhet, minnets funktioner, läkning – allt intressant behandlat. Den utbrända hjärnforskaren är den bästa faktabok om utmattning som jag läst och jag skulle önska att alla chefer, politiker och beslutsfattare läste den. Det skulle vi alla må väldigt bra av.

DEN UTBRÄNDA HJÄRNFORSKAREN
Författare: Hedvig Söderlund
Förlag: Bonnier fakta (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Med eget ansvar i utmattningsland

Bitter ska man inte vara, men det är jag ju. Inte hela tiden och inte på allt, men nog sjutton drabbas jag av en släng av bitterhet ibland. Inte minst när jag tänker på den välsignade utmattningen. Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt, men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte. Det är väldigt mycket man ska göra och tänka på när man är utmattad kan jag säga. Jag kan också meddela att det inte går så bra. För det blir överslag av alla tankar och tillslut blir allt till en enda gröt som på något sätt fått talförmåga och säger “du är inte bra nog, du har missat allt det här och gjort helt fel grejer, allt är ditt fel”.

Ingenstans i de här böckerna och artiklarna hittar jag något egentligt om samhället. Som ju också är trasigt. Det är rätt orimligt att tro att alla vi tusentals som de senaste åren slagits till marken av det här livskrympande syndromet skulle ha ställt till det helt och hållet på egen hand. Men de där samhällstillvända självhjälpsböckerna (“Bränn inte ut din personal”, “Dumspara mindre”…) väntar jag fortfarande på.

Så aningens bitter är jag allt, men också samtidigt tacksam över att min väg med utmattningen varit kantad av kunnigt folk och tur. Och ingenstans har jag läst att utmattning botas av bitterhet (ilska däremot, det är en finfin drivkraft det) så det är är väl bara till att gilla läget och göra sitt bästa. Och under tiden så finns det faktiskt en del bra böcker att läsa. Såna som förvisso handlar mest om utmattning på individnivå, men också ibland lyfter blicken och gör samhället där bakom synligt. Mina bästa böcker om utmattning är Ur balans av Aleksander Perski, Väggen av Pia Dellson och Innan väggen av Anna Voltaire. Någonstans vill jag också tro att när vi orkat resa oss ur det här orkeslösa träsket kommer det vara vi som skriver de där böckerna om hur samhället kan och ska förändras. Om vi bara får vila lite först.

PS: Imorgon kommer det faktiskt en text här om en bok som är precis vad jag efterlyser ovan, håll utkik! DS

 


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo i november 2016.

Säg inget av Patrick Radden Keefe

Trots att jag växte upp med rapporter om oroligheter på Nordirland och minns mycket tydligt när fredsavtalet slöts så måste jag inse när jag läser Säg inget att jag har noll koll på vad som verkligen hände.

Patrick Radden Keefe tar avstamp i bortförandet av tiobarnsmamman Jean McConville i december 1972, när ”The troubles” rasade som värst. Därifrån försöker han reda i vad som hände henne, hon kom nämligen aldrig hem, och för att göra det behöver hela berättelsen om IRA och vissa nyckelpersoner berättas.

Det finns framförallt två saker jag fastnar för och som i sig bevisar hur himla lite jag vet om sånt jag tror jag har koll på. Det första är graden av misär som rådde i Nordirland under tiden som beskrivs (60, 70 och 80-tal främst). Här växte jag upp i min trygga värld av stabilt samhällsbygge och där blev barnen mördare för att överleva, typ. Misären verkar ha varit utbredd också kring dem som inte blev mördare, de kämpade på, eller dog.

Det andra är Gerry Adams. Jag har sett honom som en snubbe med ruffigt förflutet som blev politiker och betydde mycket för fredsprocessen. Det gjorde han förstås, men herregud det där förflutna han förnekar att han har…

Det här är en uppslukande bok, en sorts informativ thriller med sjukt höga insatser. Det står väldigt klart att och varför Nordirland är en krutdurk än i dag och varför Brexit är såväl en fara som en möjlighet beroende på vem man pratar med.

Jean McConville då? Jo, vi får veta vad som hände henne även om flera pusselbitar och den slutgiltiga rättvisan inte faller på plats. Men i sådana här frågor finns inte rättvisa tror jag, det är alldeles för trassligt. Hennes barn borde vara sår för de ansvariga att bära, det som gjordes mot dem är det värsta man läser i den här boken och det vill verkligen inte säga lite.

SÄG INGET. EN SANN HISTORIA OM MORD OCH TERROR PÅ NORDIRLAND
Författare: Patrick Radden Keefe
Förlag: Albert Bonnier förlag (2020)
Översättare: Bengt Ohlsson

Mer än en kvinna av Caitlin Moran

Mer än en kvinna är Caitlin Morans uppföljare till debuten Konsten att vara kvinna som kom 2012. Mycket har hänt sen dess och mycket är sig likt.

Caitlin Moran är alltid avväpnande rolig. Jag håller inte alltid med henne, men hon underhåller alltid och då gör det inte så mycket om vi inte tycker lika. Det är ju också en viktig sak att lära sig, man måste inte tycka samma om allt, man kan gilla varandra ändå.

Mer än en kvinna är mörkare än sin föregångare. Kanske för att tiderna är mörkare, men mest för att livet i medelåldern är ett annat än i 30-årsåldern. Jag känner igen en hel del, som att alla kläder blir oklädsamma över en natt till exempel och att mäns nysningar blir helt sjukt starka med åldern.

Mest grips jag av beskrivningen om hur outhärdligt svårt det är att vara tonårsförälder, särskilt när tonåringen går sönder så som Caitlin Morans dotter gör. Den där uppgivna paniken som drabbar en som förälder när man inte vet hur man ska hjälpa, den går verkligen genom pappret.

MER ÄN EN KVINNA
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Disappearing earth av Julia Phillips

Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt, Disappearing earth är en bok som ingen annan. Dels handlar det om miljöerna förstås, jag har aldrig läst om Kamchatka tidigare, aldrig rört mig i de fantasivärldarna eller den verkligheten, dels handlar det om att den berättas på ett väldigt särskilt sätt. Som noveller, men ändå en roman.

Två flickor försvinner. I den allra första delen av boken får vi lära känna dem och se dem försvinna. Sen undrar vi vad som hänt dem, fruktar det värsta förstås och under tiden vi ägnar oss åt det får vi i korta och längre, månadsvisa, kapitel lära känna människor i och runt platsen där de försvann. Vi får lära känna flickor som kände någon som kände någon och som nu får sin rörelsefrihet kringskuren av de vuxnas skräck för att de ska försvinna. Vi möter unga och gamla, mest kvinnor och vi lär oss om deras vardagsliv och hur en händelse i någons periferi ändå tar sig till centrum.

Disappearing earth är förunderligt karg och vacker och förstås oändligt sorglig, men den berättar också om liv och kraft, rasism och motstånd. Och som de bästa romanerna alltid gör så lär mig den här boken om en plats och ett samhälle jag inte känner och det lär mig genom att ge mig en känsla för det. Jag sitter ihop med de här människorna nu.

DISAPPEARING EARTH
Författare: Julia Phillips
Förlag: Scribner (2019)
Boken kommer på svenska i dagarna, då heter den Försvinnande värld
Andra som skrivit om boken: Breakfast Book Club, Binas Books

Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Tystnadskontraktet av Jodi Kantor och Megan Twohey

Problemet med mig och sådana här böcker är att jag blir så jävla arg när jag läser dem, heligt förbannad. I Tystnadskontraktet skriver Jodi Kantor och Megan Twohey mest om hur de arbetade sig fram mot avslöjandet om Harvey Weinsteins utbredda övergrepp, men de skriver också om hur de arbetade med en artikel om Christine Blacey Ford som berättade om vad Brett Kavanaugh utsatte henne för. Ni minns kanske hur arg jag blev av den historien när den pågick, så arg att jag kände mig tvungen att lägga tand för tunga i ett halvår innan jag exploderade i den här texten.

Jag blir oerhört arg när jag läser Tystnadskontraktet och det som gör mig så arg är nog inte främst allt det vidriga män gjort mot kvinnor utan att det blir så väldigt tydligt att kvinnorna tvingas ta ställning till det hela livet från det att det händer. De kvinnor som utsattes av Weinstein var tvungna att väga för och emot om de skulle tala eller inte, vad kunde det göra med deras familj/karriär/liv? Sånt var de tvungna att tänka på och ta ansvar för samtidigt som deras förövare inte behövde ta ansvar för någonting (i alla fall inte förrän han släpades ut i ljuset och blev tvungen att ta konsekvenserna, men det finns ändå en galen obalans där sett till lidande och tid och tänk då på alla kvinnor som bär sanningar om män som aldrig avslöjas).

Som bok är Tystnadskontraktet möjligen lite långdragen, men den är spännande och bra som helhet och den ger en mycket intressant inblick i tidningsjournalistikens vardag (avslöjanden som dessa är naturligtvis inte vardag, men det finns sådan här ändå).

Jag önskar så väldigt mycket att jag en dag ska få leva i en värld där män som utsätter kvinnor för våld, och inte kvinnorna som utsätts, ska få betala priset för det.

TYSTNADSKONTRAKTET
Författare: Jodi Kantor och Megan Twohey
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Susanne Nobel, originaltitel: She said

Fem kvinnor av Hallie Rubenhold

Jag älskar det här, Fem kvinnor är precis den sortens böcker som måste skrivas! När jag skrev min doktorsavhandling om kvinnor som dödat sina barn kände jag samma känsla som verkar ha drivit Hallie Rubenholds att skriva om Jack the rippers offer – vanmakt, sorg och vrede. Jag är så glad att hon lyckades berätta med sådant lugn trots det.

Om du tror att detta är en true crime-skildring eller ännu en bok om Jack the ripper så bör du tänka om och sedan läsa Fem kvinnor ändå. Boken är underbart fri från vem han nu var den där mördaren, här finns inga mord och här finns inga förgivettagna fördomar (nej, de var inte prostituerade allihop (en var det, en hade tidigare varit det de andra inte) men de var oändligt utsatta).

Fem kvinnor är möjligen den bästa socialhistoriska skildring jag läst. Jag begriper hur samhället fungerade där och då och jag förstår in på huden hur förfärligt farligt det var för kvinnor som hamnade vid sidan om (och också för de som inte gjorde det om de var födda till arbetarklass vilket förstås de flesta var). Kvinnohatet som kanske drev mördaren drev definitivt samhället och det är viktigt att vi vet hur det såg ut.

Det finns en vrede här som driver berättelsen, en önskan att få berätta kvinnornas berättelse utan att dra in deras förövare. Jag förstår den vreden och jag tycker att den gör berättelsen om Polly, Annie, Elizabeth, Kate och Mary Jane än mer relevant. Och när sedan slutet kommer med ett appendix med listan över de ägodelar man fann i kvinnornas ägo (Polly Nicholls ägde kläderna på kroppen, en kam, en näsduk och en bit av ett förstoringsglas…) blir vreden till en sorg jag inte förmår att sätta ord på. Det är bara slut. För sent.

FEM KVINNOR. DEN ALDRIG ÅTERGIVNA HISTORIEN OM JACK THE RIPPERS OFFER
Författare: Hallie Rubenhold
Förlag: Daidalos (2020)
Översättare: Nils Sjödén, originaltitel: The five