Bortom Gilead

Jag hade egentligen en annan plan för idag, att skriva om en bok som jag insåg rätt sent att jag inte skulle hinna bli klar med. Men sen kallade Linda på Enligt O och bad oss skriva om hjältinnor med henne och då ville jag det förstås.

Min hjältinna är Margaret Atwood. Naturligtvis för att hon gett oss ord och fraser för att beskriva det patriarkala förtrycket, för Gilead, June, “Nolite te bastardes carborundum.”. Naturligtvis! Men än mer för annat faktiskt.

Missförstå mig nu rätt, jag tänker på Tjänarinnans berättelse varje dag, jag känner igen och räds inför det som är och kan komma. Varje gång jag loggar in på internetbanken snuddar jag för bråkdelen av en sekund vid tanken på att June en dag gjorde detsamma (nej, det gjorde hon inte men hon kollade sitt konto) och fann sig blockad från sina konton, så kan det också vara, så kan det också bli… Tjänarinnas berättelse (Gileads döttar är också bra, men inte alls i den ligan av omvälvning) har förändrat mitt liv, den öppnade mina ögon och lärde mig se. Men Margaret Atwoods gärning är så mycket större än så.

Jag har läst tio böcker av Margaret Atwood, och genom allt löper den feministiska tråden. Inte på kämpa för livet-sättet, som i Gilead. Nej, på det sättet att kvinnorna står i fokus för sin mänsklighet, kvinnor är människor hos Margaret Atwood och när jag fick syn på det blev hon min hjältinna.

När hon i Kattöga utforskar flickors vänskap gör hon det med en särskild blick för kvinnors förutsättningar. I Penelopiaden är det Penelopes ändlösa väntan på den otroligt sege Odysseus som skildras, och förstås så visar han sig ovärdig hennes väntan. I Rövarbruden skriver Atwood om den oerhört komplicerade vänskapen mellan tre kvinnor och deras fiende, eller om hon också är en vän, där får vi bekanta oss med kvinnors olika roller, vad vi får och inte förväntas göra och vara. Min allra största favorit i den feministiska skatt som Margaret Atwood skapat bortom Gilead är ändå Alias Grace. Grace är en så remarkabel berättare, hon är tvär, hård och sårbar. I en värld där kvinnor saknade röst höjer hon sin, hon tar sig den makt hon hittar i den totala maktlöshet hon befinner sig. Och just därför blir hennes utsatthet så hjärtskärande tydlig. Grace är min hjältinna. Och Margaret.

I händelse av min död av Kerstin Weigl och Kristina Edblom

I händelse av min död är inte en bok man läser för att man vill, det är en bok man läser för att det är en jävla skyldighet att göra det. Och jag tänker att det är en viktig bok att skriva om just idag, dagen innan Internationella kvinnodagen, inte minst för att den är beviset på att feminismen inte gått för långt. Vi har i vissa hänseenden inte kommit någonstans.

I händelse av min död är fasansfull och smärtsam läsning, jag vill sluta hela tiden, men tänker att jag måste ta mig igenom den. Jag är en människa som levt ett väldigt skyddat och stillsamt liv på värmländsk landsbygd och ändå känner jag väl till två av de fall som tas upp i boken, jag kände de här människorna en gång. Det om något visar på hur spritt och vanligt förekommande det är. Och den här boken handlar då inte om misshandel, den handlar om mord.

Kvinnornas utsatthet och förtvivlan, deras lidande, är förstås omöjligt att värja sig mot eller tänka sig in i. Och barnen, herregud barnen…

I händelse av min död borde vara obligatorisk läsning i skolorna (kanske i årskurs 9) och på alla arbetsplatser. Kanske är det något vi kan införa i samband med kvinnodagen, som en uppvägning av det ständiga ”grattis” man måste avvärja varje år. Inget gör det så tydligt att det inte finns något att gratulera till som den här boken.

I HÄNDELSE AV MIN DÖD
Författare: Kerstin Weigl och Kristina Edblom
Förlag: Natur & Kultur (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Analfabeten av Agota Kristof

Man kan lätt tro att Analfabeten med sina korta 52 sidor skulle vara en bok om små saker. Istället visar det sig snart att jag här har att göra med en sån där genial författare som förmår använda varje ord och varje rad till fullo. Agota Kristoff har skrivit om allt i den här självbiografin.

Analfabeten handlar om vikten av att ha ett språk och att erövra de språk som står en till buds även om de tvingas på en. Den handlar om hur man gör för att bli författare, man skriver och skriver och skriver och ifrågasätter inte skrivandet i sig. Boken berättar också om hur det kändes och var att växa upp i ett kommunistiskt land (Ungern) under tidigt 1950-tal och hur det var att fly därifrån som 21 åring med ett litet barn i sin famn. Agota Kristof berättar en upplevelse på ett så oerhört levande sätt att innebörden av orden flykt och flykting blir ny, densamma och mycket, mycket tydlig.

Kopplingen mellan nu och då är stark här, Analfabeten visar på sammanhang och erfarenheter som bär genom årtionden och längre. Det är stora frågor, stora insikter som kanske bara en liten bok kan ge.

ANALFABETEN
Författare: Agota Kristoff
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är alltid svårt att skriva om läsningen av poesi, jag måste alltid få tag i en tråd eller känsla att dra i för att hitta mina egna ord om upplevelsen. I I rörelse är det ursinnet som slår klorna i mig. Hela diktsamlingen är inte ursinnig, men det är den känslan som blir kvar, det är den som rör mig.

Det är inte alltid man kan relatera till poesi (det är naturligtvis inte heller nödvändigt för att tycka om), men jag finner att jag på ett väldigt enkelt sätt kan hitta mig själv och hem i Athena Farrokhzads diktning.

I rörelse osar som sagt av ursinne över sakernas tillstånd, över att vi har så våldsamt svårt att ta hand om varandra och därigenom oss själva. Det finns en dikt med titeln Brev till Europa som jag har återvänt till flera gånger. Den får mig att gråta av ilska och sorg varje gång. Den är fantastisk i sin nedmalande, upprepande skoningslöshet.

Här finns revolutioner, brand, död, ilska, kärlek, hat, hemlängtan, tillbakalängtan, hela jävla livet.

Jag tycker om hur Athena Farrokhzad inte är rädd för att göra illa när hon skriver. Vissa saker måste man sticka hål på för att de ska kunna läka rätt. Jag ska inte säga att mitt hopp om att något ska kunna läka rätt på något sätt ökat genom I rörelse, men den har fått mig att inse att vi ändå måste försöka. Såhär kan vi ju faktiskt inte ha det.

I RÖRELSE
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Heimat av Nora Krug

Jag tror inte att jag någonsin läst en bok som Heimat. Den är unik, mer unik än den borde vara.

I Heimat undersöker Nora Krug vad det där tyska ordet egentligen betyder för en människa. Den där platsen som är bunden till tryggheten och hemma, hur förhåller man sig till det när man inte är tillåten att älska det som är ens hemland, när det inte ens längre finns?

Nora Krug letar sig bakåt i tiden och frilägger en historia som inte får talas om, vanliga tyskars historia. Soldater i Hitler armé, uppväxt i en atmosfär av judehat, den eviga, blytunga skulden i vad denna armé, detta folk, detta land bar gemensam skuld till och faktiskt gjorde. Det är lätt att se att man inte kan kräva det av ett folk, det borde vara brottsligt att ta ifrån människor deras rätt att sörja sina döda, att tvinga dem tystna. Samtidigt är det svårt att se hur man borde ha reagerat istället. Det här är oerhört svåra saker, sådant som inte kan rättas till i efterhand. Det här handlar heller inte om de som genomförde eller krossade. Det här handlar om vardagen. De som var som du och jag och våra föräldrar, mor- och farföräldrar. All denna skam. Till ingen nytta.

Jag hoppas att fler gör som Nora Krug och söker sig bakåt, jag hoppas att fler söker svaren och vardagsliven för det är inte genom tystandet vi säkrar framtiden, det är i det förgångna vi hittar svaren och de möjliga vägarna som inte togs då.

HEIMAT. ETT TYSKT SLÄKTALBUM
Författare: Nora Krug
Förlag: Norstedts (2019)
Översättare: Karin Andrae
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

O av Judith Kiros

Vad är O? O är en vem, O är en pjäs skapad av Shakespeare, en man skapad av fördomar, men O är också så mycket annat.

Boken O är en rörelse av korta dikter, längre dikter, prosalyriska stycken och korta essäer. Färgerna är många här. Mycket är blått, rött, vitt. Men den viktigaste färgen är trots allt svart. Svart som i den glimrande isen. Och det viktigaste är inte det svarta i sig utan vad som vidhäftas svartheten av människor och samhällen.

Att leva som rasifierad är att leva med många bilder av normaliserat förtryck, många rasistiska förgivettaganden baserade på kropp gällande själ och mänsklighet. Jag kan naturligtvis inte förstå hur det måste vara, men det är lika naturligt min skyldighet att försöka tänka mig in och motarbeta. Jag tycker att Judith Kiros med sin bok gör ett gott jobb i att sätta igång tankarna som måste tänkas. O är naturligtvis mycket mer än så, det är en dynamisk, fin, ful och vacker poetisk tankegång kring människovarande, men det är tankarna jag bär med mig vidare.

O
Författare: Judith Kiros
Förlag: Albert Bonniers förlag (20q9)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

Zaida Catalán har alltid berört mig. Jag minns hur hennes eld nådde mig när hon var politiskt aktiv, hur hon brann under debatter och att det gav mig sådan tro på framtiden. Hon fick mig att tro att förändring kunde åstadkommas.

När Zaida Catalán sedan fördes bort och hittades mördad i Kongo-Kinshasa våren 2017 berördes jag återigen av henne och hennes öde. Jag blev så arg på att hon som brann så skulle släckas, att någon tog sig rätten. Sen blev jag väldigt ledsen, och än mer sorgsen skulle efterspelet förstås göra mig. Stefan Lindberg har skrivit en viktig, modig och intressant bok om Zaida Catalán och jag är så glad att fokus inte bara ligger på hennes död utan att gärningen, det hon försökte åstadkomma, överskuggar allt annat.

I Mordet på Zaida Catalán står allt så tydligt klart, hur det hänger ihop, hur korruption ”där” är sammanbundet med konsumtionen ”här”. Hur våldtagna småflickor inte på något sätt bara är ett bekymmer för ett lokalsamhälle. Det är en fasansfull berättelse om maktfullkomliga, penningsugna, förtryckare som inte är vana att riskera någonting och så de få, däribland Zaida Catalán som ifrågasätter. Det är en av de där rakt igenom sorgesamma berättelserna där ingenting står med säkerhet klart och där ingenting slutar lyckligt för någon. Men ändå. Zaida Catalán följde sin glödande inre kompass och hon skulle naturligtvis inte ha behövt betala för det med sitt liv, men nu när hon gjorde det känns det ändå bra att det hon försökte avslöja troligen kommer i dagen. Till slut.

MORDET PÅ ZAIDA CATALÁN
Författare: Staffan Lindberg
Förlag: Ordfront (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Gileads döttrar av Margaret Atwood

Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.

GILEADS DÖTTRAR
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedt (2019)
Översättare: Inger Johansson och Annika H.Löfvendahl, originaltitel: The testaments
Andra boken om Gilead, första boken är Tjänarinnans berättelse
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket

Drömmen om Europa av Fabian Göranson

I Drömmen om Europa utforskar Fabian Göranson en världsdel han känner väl, men som han upplever behöver utforskas på nytt eftersom den förstås befinner sig i ständig förändring. Vad händer egentligen med samhällen som levat i andra världskrigets skugga, fortfarande gör det, men där högerextremismen långsamt blommar fram igen?

Hela projektet, att under en månad resa runt och uppleva Europa, tala med gamla och nya bekanta och försöka känna in vad som finns kvar och hur det utvecklats är fascinerande, någonstans beundransvärt (eller så är det bara jag som tycker det för att jag avskyr att resa). Jag vet inte om vi får några svar, men å andra sidan vet jag heller inte om några frågor ställs. Det här är en bok om att uppleva och känna och det gör Fabian Göranson väldigt bra åt oss.

DRÖMMEN OM EUROPA
Författare: Fabian Göranson
Förlag: Galago (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Scener ur hjärtat av Malena Ernman och Svante Thunberg

Det finns få saker som gör mig så heligt förbannad som vuxna människor (det är alltid vuxna människor) som slänger skit på Greta Thunberg. Det finns mycket som eldar på mig i det, men mest att hon är ett barn och alla vuxna borde begripa att kommunicera med och om barn (och varandra, men det har jag gett upp hoppet om för länge sen) och så är det det där med att de så väldigt ofta sjunker till att förlöjliga hennes diagnoser. Jag tror att det finns en särskild plats i helvetet för sådana människor faktiskt, jag hoppas i alla fall lite på det. För en attack mot Greta för hennes diagnosers skull är ett påhopp på varenda unge här ute som kämpat med och försöker göra liv med en diagnos.

Scener ur hjärtat handlar om en utmattning som är lätt att känna igen, en panik, delar av liv jag önskar att jag inte också bar. Den där kampen, det där som inte blev som man tänkte och som måste omskapas till något man kan tänka är ok ändå.

Jag fajtas dagligen med min klimatångest, försöker göra så gott jag kan med de verktyg jag har, misslyckas ständigt, men ger inte upp. I det är Scener ur hjärtat om inte hoppfull så i alla fall inspirerande. I allt det där andra, utmattningar och familjeliv med diagnoser är den något annat. Inte mindre viktig, men något annat. Den styrka dessa föräldrar utstrålar i sin sårbarhet är så oändligt stor att jag tar den till mitt hjärta för att plocka fram de dagar det behövs.

SCENER UR HJÄRTAT
Författare: Malena Ernman och Svante Thunberg
Förlag: Polaris (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O