Fiktiviteters väl beprövade bokcirkeltips, del 2

Idag fortsätter jag min serie med beprövade bokcirkeltips (och kanske en och annan avrådan). Alla böcker är sådana jag själv läst och samtalat om tillsammans med bokcirkeln på mitt bibliotek. Visst har vi älskat, visst har vi avskytt, men det mesta går att prata om. Här kommer månadens fem:

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg
Det här är en nästan omänskligt jobbig bok att läsa och ändå är det sånt här vi måste utsätta oss för om och om igen för att fortsätta vara människor. Det finns mycket att prata om, mycket att fundera över och mycket att försöka förstå tillsammans. Jag skulle vilja säga att det här är en bok som man behöver få mötas och processa efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Var det bra så? av Lena Andersson
Det här är en bok från tiden innan Lena Andersson skrev den där boken som prisades och älskades av alla utom mig och innan tiden då hon började skriva jättekonstigt i de stora dagstidningarna. Var det bra så? är en liten bok med stort innehåll där Lena Andersson på ett briljant sätt behandlar teman som klass, utanförskap och uppväxt och det finns mycket att diskutera efter läsningen. Här hittar du min text om boken.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson
Elin Olofssons debutroman är redigt mörk, jag minns att jag grät floder när jag läste den. Vad den också är är väldigt, väldigt bra. Det som finns att prata om är landsbygden och dess människor, tystnad mellan människor som älskar varandra, nuet kontra dået och om man kan förlåta gamla oförrätter, bland annat. Här hittar du min text om boken.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Ännu en tårdrypande, gud så sorglig den är den här boken! Jag måste ärligen säga att jag inte minns hur det var att cirkla den, jag minns att vi hade en del att säga och jag minns att vi tyckte om den som cirkelbok, men det är inte en av våra bästa. Den är nog lite för sorglig. Men om det är den här boken som kan få vuxna att börja läsa ungdomsböcker så tycker jag att den är ett ypperligt exempel på hur bra böcker för unga ofta är idag. Här hittar du min text om boken.

Mörka platser av Gillian Flynn
Jag kan ju nämna att de här tipsen presenteras ganska mycket i läsordning, mina stackars bokcirklare vadade genom det mörkaste mörker där ett tag för efter landsbygdens tystnad, självmord, cancer, klass och Auschwitz kom Mörka platser av Gillian Flynn… Den är för mörk att bokcirkla. Visst finns här mycket att tala om, men jag skulle ändå avråda från att plocka in denna i ett bokcirkelsammanhang. Läs den gärna (jättegärna, det är en av mina bästa böcker någonsin) men förträng den efteråt är mitt råd i det här fallet. Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar).

Bild: Pexels.com

Vård & omsorg av Olivia Bergdahl

Det finns så mycket här. Så mycket som väcks i mig av den här boken och så mycket att tycka om.

Först är det här en bok om att vänta barn och förhålla sig till det storslagna i det. Det är livet, det är allt. Sen är det en bok om att ställas inför en potentiellt dödlig sjukdom, en cancer som finns i kroppen samtidigt som det fortfarande ofödda barnet. Sen är det ett nytt liv, närheten till döden och hoppet om något annat.

Olivia Bergdahl har berört mig förut, med sin sonettkrans Barnet. Det här är något djupare och större. Här ställs jag inför hur nära livet och döden är just när man väntar och föder barn. Jag dog nästan när jag födde mitt första barn, jag vet ärligt talat inte om jag bearbetat det riktigt än så här 16 år senare. Det gick ju bra. Men det var. Det förändrade mig men kom nog bort lite i allt det andra omvälvande. Det tänker jag på. Jag tänker också på hur jag blev hudlös när jag blev förälder. Allt gick rakt in utan att passera något skyddande hölje först. Det är också något jag inte lärt mig att leva med än.

Och så ångesten. Här dödsångesten förstås. Om ångest skriver hon det bästa och mest användbara jag någonsin läst:

Man låter det komma. Man blir inte rädd. Man är fruktansvärt, fruktansvärt modig. Man lär sig: ibland går det inte. Hur mycket man än förbereder sig. Sen försöker man acceptera det.

Det handlar om cancern och döden, men det är också universellt för ångesten. Jag vet det. Det är precis så det är.


Om boken

Titel:Vård & omsorg
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2022)

Världsautismdagen à la Fiktiviteter

Min son är autistisk. Han fick sin diagnos efter en utredning som vi väntat flera år på att få göra. Ingenting förändrades i honom eller oss i och med det, och ändå är världen annorlunda sen då i februari 2020 när vi fick papper på det. På ett bra sätt. Vi vet varför och ibland vet vi till och med hur.

Det svåra i allt det här har aldrig varit att han som nu är 14 år är autistisk (det vill jag inte ändra någonting av, han är den rimligaste människa jag känner), det svåraste är ensamheten. Och att inte säkert veta hur man kan lossa på knutar och göra det som är bäst. Det finns en väldigt stor utsatthet i det och den hoppas jag kunna mildra genom att skriva lite om autismen här ibland, främst i relation till sånt jag läst. Det tar emot ibland och jag är väldigt försiktig för det här är inte bara mitt att dela och jag värnar vårt eget trygga rum stenhårt. Men att dela det som känns rätt att dela leder förhoppningsvis till att andra och jag känner mindre av den där ensamheten och utsattheten och då är det helt klart värt alla avvägningar och funderingar.

Idag är det internationella autismdagen och jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att starta en samlingssida om autism här på bloggen. Så den som söker kunskap och vill veta mer om autism kan hitta min lilla bit av det på den här sidan.

Vill du bläddra bland mina tidigare inlägg som på något sätt har med autism att göra hittar du under taggen Autism.

Bild från Pixabay

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer

Jag gillar inte brevromaner, brev i romaner eller någon form av brevväxling i bokform. Alls. Jag bläddrar demonstrativt förbi sånt. Och här sitter jag ändå och är smått förälskad i en bok som enbart består av en korrespondens mellan två personer. Det är rätt så underbart hur det kan vara.

Jag har lyssnat ganska mycket på Att segra är banalt för att sedan avsluta med att läsa den i pappersbokform. Jag försökte mig på att läsa först men begrep mig inte riktigt på boken förrän jag hörde breven upplästa av de två författarna. Att sen läsa när jag kommit in i deras rytm och lärt känna dem gick fint.

Johanna Frändén är en favorit sen länge. Hon skriver klokt om fotboll och mycket annat i Aftonbladet och jag har följt flera fotbollsmästerskap guidad av hennes skarpa blick och analys i tv. Carl Johan De Geer har jag ingen direkt relation till, jag vet förstås vad han skapat och vem han är, men mer än så är det inte. Var det inte. Nu älskar jag honom också.

Det fina här är inte innehållet eller vad de samtalar om utan hur de gör det. Den ömsesidiga respekten och tonen lär mig mycket om hur man kan samtala på ett bra sätt utan att nödvändigtvis tycka lika i allt. Den här viljan att lära som både Johanna och Carl Johan ger uttryck för är smittande. Att jag sen faktiskt lär mig om hur det är att bo i Frankrike, hur pandemin har påverkat andra och om fotboll är förstås en bonus.

Jag menar inte att jag ändrat mig om brevromaner och sånt när jag säger det här, men Carl Johan De Geer och Johanna Frändén får gärna fortsätta brevväxla med mig i all evinnerlig evighet. Tack.


Om boken

Titel: Att segra är banalt
Författare: Johanna Frändén och Carl Johan De Geer
Förlag: Kaunitz-Olsson (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Och dagarna går

När Kulturkollo mötte Jack Werner

I april 2018 hade vi på Kulturkollo en temavecka om sanningar, lögner och källkritik. På det temat intervjuade jag Jack Werner om källkritik, inspiration och vikten av att inte förtvivla (originalinlägget hittar du här). I tider som dessa känner jag att jag vill lyfta det samtalet igen, kanske finns det något vi kan ta med oss in i krigsrapportering och allmän tröstlöshet.

Jag är bibliotekarie och historiker, och tillhör alltså två yrkesgrupper som närmast tillber källkritiken, så jag förstår ditt intresse, men hur väcktes din lust att undersöka myter och vikten av källkritik? Har det något med Bengt af Klintberg, som du nämner i din bok, att göra? Och har du andra inspirationskällor?

– Min mormor, salig i åminnelse, var en stor beundrare av af Klintberg och i mina exemplar av såväl Råttan i pizzan som Den stulna njuren står det ”Tillhör Carina Werner” längst fram. Det var i hennes bokhyllor jag upptäckte honom, och fastnade först – som många andra unga läsare nog gör – i de spökhistorieliknande vandringssägnerna. Efter att ha läst dem så många gånger att jag till slut kunde dem utantill så tröttnade jag, och det är där af Klintbergs snille kommer in: han parar varje historia med en metatext där han analyserar och spårar berättelserna så gott han kan. Jag insåg snabbt att de texterna var minst lika intressant, för de berättade historien om historien. Hur de spritts, varför de spritts, och vad de laddats med för att fungera i olika miljöer, tidsperioder och kontexter.

Jag har i min egen bok försökt (och säkert misslyckats) med en egen variant av detta, att locka med historierna och mata med bakgrunden, för jag tror verkligen på det som en form av smyglektion i källkritik. Det af Klintberg lyckades med vad gäller mig själv var att grundmura min insikt att en berättelse alltid vill någonting. Lika genomtänkta som en politikers valaffischer är, är de anekdoter vi återberättar. Det handlar om att illustrera en världsbild men också locka och underhålla åhörare, och då måste vi utforma råmaterialet – de faktiska händelserna – efter den egna ingruppens krav. Läst på detta sätt blir våra berättelser en nakenbild av oss själva, och det är den insikten jag är så tacksam för att af Klintberg gav mig.

För det bästa med ovanstående är att läsningen du gör när du tänker så här är ständigt intressant, ja, till och med rafflande. Du noterar detaljer och deras tillkomst eller bortfall, du lägger märke till tonfall och kontext, du ser förändringar i mikro- och makroperspektiv. Läser man alla berättelser som vandringssägner är det som att gå på detektivjakt – och trots att det är källkritik i sitt prydno du ägnar dig åt känns det aldrig dammigt, duktigt eller trist, på det sättet som källkritik ibland uppfattas. Jag har haft en del kontakt med Bengt i mitt yrke, och är väldigt stolt och glad över att han verkar uppskatta det arbete jag gör. Min allra största dröm är att kunna föra vidare hans arv.

Jag har givetvis också andra inspirationskällor. En jag kan nämna på rak arm just nu är Jonathan Lindström, vars Bronsåldersmordet jag läser lite på samma sätt just nu. Det är en tjock lunta där han analyserar ett skelett från 800-talet före Kristus, upphittat på 50-talet, och drar så många slutsatser han kan om livet på 800-talet i allmänhet och detta skeletts liv i synnerhet. Det är precis samma sak: att med en detalj eller en berättelse som prisma teckna en större bild av en tid eller en plats.

Hur kan vi övertyga de som slutat tro på ”gammelmedia” att förstå vad som är sant och vad som inte är det (och att det faktiskt är en skillnad och spelar roll)? Jag tänker dels på ungdomar som väljer alternativa källor, men även andra.

– Jag tror den polariserade värld vi tycker oss se just nu är ganska gammal: jag tror inte skepsis mot medieföretag eller lokala maktinstitutioner som regeringen eller byns präst är särskilt ny. Vi har trott mest på våra egna förbestämda idéer, och de har stått sig pall mot den annorlunda sanning någon velat pracka på oss, i alla tider. Sannolikt är det tvärtom så att vi ser mer av de grupper vi uppfattar som våra motståndare idag än vi gjort någonsin förut, i och med att de sociala barriärerna som geografisk och kommunikativ isolering innebar rivits ner när vi alla vistas på samma internet.

Just det att vi ser mer av varandra kan vara skälet till att vi uppfattar världen som mer polariserad idag. Plötsligt händer det ju att vi stirrar allsköns idioter som inte alls tycker som vi i vitögat – det händer till och med att vi letar upp dem för att aktivt sitta och störa oss på dem – och det är väl inte omöjligt att det på ett sätt bidrar till att skapa en bild av motståndarsidan som ännu dummare och mer avlägsen. Dessutom finns det idag en tendens till att lyfta fram de allra största idioterna på motståndarsidan närhelst tillfälle erbjuds – tänk alla tweets, Facebookstatusar och till och med artiklar du sett med andemeningen ”kolla vad den här åsnan säger” – och jag tror den ovanan gör oss mindre benägna att lyssna på de väl underbyggda och mer svårbemötta argument den mer eftertänksamma majoriteten av våra motståndare har.

Det är viktigt att inse att de som är skeptiska till journalistiska medier har många snedsteg, misstag, dumheter och felaktigheter i tidningen att peka på för att bevisa att deras egna föredragna informationskällor är bäst. Så kommer det vara så länge de – som nu – identifierar sitt uppdrag som att erbjuda både högt och lågt och den tjänar pengar på popularitet och inte kvalitet. Med andra ord kommer det inte fungera att bara säga ”ni måste läsa tidningen, den har rätt!”, för i deras världsbild är det vi som tror på tidningens innehåll som är de blåsta idioterna. Jag tror snarare på att peka ut enskilda journalister på dessa redaktioner som värda sina löner, och att med hjälp av dessa säga att en tidning kan rymma både bra och dåliga publiceringar och att utmaningen ligger i att lära sig skilja på dem.

En av de saker jag tycker bäst om i “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är att du är självreflekterande och självkritisk, vilken är den viktigaste lärdom du dragit under dina år i viralgranskningens tjänst?

– Det är nog just detta att vi är som bäst på att peka ut dålig källkritik när den förekommer på andra sidan debatten. Jag citerar ju George W. Bush i boken, när han säger detta om att vi dömer våra motståndare efter deras värsta exempel och oss själva efter våra bästa intentioner, och jag tror att denna insikt fordrar en ödmjukhet på djupet som jag själv inte kommit nära än. Men att sträva efter den ödmjukheten och därför döma mig själv hårdare än andra som tumregel, det tror jag åtminstone är en metod för att komma framåt.

Om du fick välja en myt från din bok (eller något som inte finns med där) som du tycker säger extra mycket om vår samtid och vår digitala verklighet, vilket skulle det vara?

– Jag gillar ju verkligen ”Käre John”-historien, av den anledningen att den går igenom mitt eget liv som en sorts röd tråd: först som lillgammal underhållning när jag var liten och plötsligt som dagsaktuell verklighetsskildring på nätet. Jag tycker den säger något om vår tid i den meningen att den är tidlös i annat än detaljerna, och därigenom skildrar det viktigaste: vi förändras så väldigt lite, vi människor. Däremot vill vi alltid, av någon anledning, peka ut vår egen epok i historien som den yttersta tiden. Det är ingen slump att vi pratar om ”post-truth”, för det bygger ju på idén att vi någonsin levat i ”truth”. Det är liksom Adam och Evas förvisning från Paradiset och alla andra berättelser om hur vi står på gränsen till katastrofen som människans historia alltid varit kantat av right there.

Som gammal historiker tänker jag en del på den historiska aspekten. “Förr i tiden” spreds kanske inte rykten så snabbt (i alla fall inte så att de fick geografisk spridning att tala om med någon hastighet), men svårigheten att faktagranska bör ha varit större, idag är det ju som oftast bara några få klick bort. Hur tänker du om den historiska aspekten – var det bättre förr?

– Jag tror du kan hitta svar på detta i någon av svaren ovan: vi var likadana förr. Men med utgångspunkt i texten om Anders Borg och hans Facebookkonto vill jag säga att möjligheten att faktiskt få ta del av vad folk tänker om saker och ting utan att behöva genomföra ett stökigt, tidskrävande och kostsamt fältarbete är revolutionerande och av stor nytta. Det gäller bara att komma ihåg att det är tusentals individers tankar man läser, och att man inte bör använda en eller annan av dem godtyckligt som bevis för någonting.

Finns det andra aspekter i ryktesspridningen idag i och med den nya tekniken, i relation till exempelvis Bengt af Klintbergs vandringssägner?

– Jag funderar ju kring det, i det att jag skissar på termen ”delningssägen”: en vandringssägen som delas utifrån en central publicering istället för att gå från person till person och därigenom får större genomslag i ett enskilt utförande. En sådan historia är intressant eftersom den då kan anses representera en större grupp som inte känner att den måste förändra historien för att kunna stå för den, men i övrigt är nog skillnaden marginell. Vi berättar våra historier som vanligt.

Upplever du att det blivit svårare eller lättare att viralgranska under dina år i branschen?

– Det är ju många fler som tänker i dessa banor idag än 2013, och tack vare att enorma händelser som Brexit och Trump har förklarats med den grovt förenklande idén att människor inte är tillräckligt källkritiska (skriver mer om detta här) är det också ett ämne som är glödhett just nu. Dessutom har journalistiken dragit ner på de korkade nybörjarmissar den gjorde när den först trädde ut på nätet och inte förstod hur det fungerade, och det underlättar ju också. Och så får jag väl också säga att jag är en optimist: jag tror på den yngre generationen.

När jag läser din bok överväldigas jag till slut av hur snabbt allt ska gå. Hur kan vi hantera den här känslan av att snabbheten (i publicering och tyckande) är nödvändig?

Snabbheten i sig är egentligen bara en förlängning av samma utveckling som syntes i telegrafen, radion, teven och så vidare. Vi har lärt oss hantera den förut och kommer nog lära oss det nu också. Men det finns en omständighet i synen på vårt ansvar som kommer tvinga oss till ett binärt beslut den här gången: antingen ser vi våra publiceringar som något vi inte behöver ta ansvar för, på samma sätt som vi tillåts bortförklara eller komma undan saker vi sagt, och fortsätter publicera oss som idag. Eller så börjar vi se på våra publiceringar som något vi ska ta ansvar för, på samma sätt som när vi skriver dem i tidningar och böcker, och börjar publicera oss annorlunda. Godtyckligheten där vi velar mellan dessa två synsätt som präglar vår kommunaktion idag håller inte i längden.

Min vän Marcin de Kaminski brukar tipsa om att ta ett par minuters paus innan man publicerar sig på sociala medier, när man känner att man är arg eller upprörd. Det kan nog vara en bra idé även framledes.

Förlorar du hoppet om mänskligheten ibland, när du utforskar flashback, mottar hat och kanske hot? Hur hanterar du det i så fall och hur kan man gå vidare från den där uppgivenhetskänslan (som jag tror att vi alla faller ner i ibland)?

– Jag kan såklart bli trött på mig själv och andra, men i grunden handlar mitt engagemang om att hitta och berätta bra historier. Och sådana kan komma från de mest oväntade håll – och det bibehåller mitt humör gott, allt som oftast!

Har du några råd inför stundande valrörelse? Hur ska vi mediekonsumenter tänka och agera i den informationsstorm som komma skall?

– Somliga säger att de önskar att alla dagar var som första april, eftersom vi är mer källkritiska då. Jag har börjat tänka att jag vill att alla år ska vara valår, eftersom vi ju faktiskt är mer skeptiska till politiska budskap då – det är ju helt uppenbart att de är formulerade för att förtjäna vår röst. Jag tror helt enkelt att det vore bra om vi lånade av den skepsis vi känner 2018 och fortsätter applicera den på 2019, 2020 och 2021.

 

Vill du veta mer om Jack Werner så rekommenderar jag att följa honom på twitter. Han har också en hemsidamed information och tips – kwasbeb.se.

Brev till mannen av Bianca Kronlöf

Det är absolut ingen slump att det blir just Brev till mannen som avhandlas i dagens text på självaste Internationella kvinnodagen. Om det är något som saknas i den feministiska rörelsen, som ju är det dagen handlar om, så är det engagerade män. Och män som tror mer om sig själva än att det är nog att inte vara som de som slår och våldtar. Bianca Kronlöf har skrivit en väldigt bra bok som vänder sig till män i alla åldrar och som gör sitt bästa för att ingjuta lite feministiskt självförtroende också i dem.

Jag tycker att alla Bianca Kronlöfs brev är tankeväckande, men allra bäst är de när de går på djupet med varför patriarkatet är en så sjukt dum grej också för alla (ja alla) män. Män blir också slagna, män blir också tystade, män blir också stympade och inte tilltrodda att veta sitt eget bästa. Bara på ett annat sätt än kvinnor. Jag tycker att breven visar att om vi ska kunna leva våra fulla liv allihop så borde vi förenas i kampen (att det sen är väldigt sorgligt att det aldrig ska vara nog att skydda kvinnor för deras egen skull är förstås en annan sak).

Jag är redan feminist och jag definierar mig också som kvinna så breven är inte till mig, ändå får jag ut en hel del av att läsa dem. Jag tycker att boken utgör en väldigt bra grundkurs till vad feminism är och bör vara. Jag tycker också om hur den drar ner perspektivet till grundnivå och till exempel förklarar varför den här rädslan som vissa feminister känner inför transkvinnor är ett villospår, det är ju samma rättigheter, allas rättigheter, vi slåss för.

Hur jag fick tag i boken? Jag fick den av min man i julklapp och nu läser han den så ni kan vila i vetskapen att också mitt exemplar av boken har nått sin målgrupp (även om just min man redan är feminist och faktiskt är den som en gång i tiden introducerade mig för feminismen som teori och vetenskap).


Om boken

Titel: Brev till mannen
Författare: Bianca Kronlöf
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Kvinnodagsafton!

Imorgon är den 8 mars och det betyder naturligtvis feminism här på bloggen. Det betyder också att idag måste vara kvinnodagsafton och att det också tarvar feminism på bloggen.

Imorgon ger jag en present till alla män som intensivt önskar en egen dag varje kvinnodag (mansdagen infaller 19 november, men det verkar inte räcka) och skriver om Bianca Kronlöfs Brev till mannen. Den är en present till de flesta av oss i och med att den är en grundkurs till feminismen så jag tycker att det känns ok att göra så. Sen följer jag upp med en text om Sara Stridsbergs Happy Sally den 9 mars, för att varje dag är en dag för feministisk kamp och ingen bok gör det så tydligt och svårt som Happy Sally.

Feminism på Fiktiviteter är förstås inget som tar plats enbart runt 8 mars. Jag läser och skriver mycket om feminism och allt som jag kategoriserat som Feminism, normkritik och HBTQI hittar ni här, nedan följer ett urval av det jag tycker är mina viktigaste feministiska texter från de senaste åren:

Att vara kvinna. Här hittar du lästips i massor samtidigt som du får följa med en bit på min feministiska resa.

Fem kvinnor. Min boktext om en av de senare årens viktigaste och bästa skildring av kvinnors vardag i historisk kontext.

Bara bra böcker: Tjänarinnans berättelse. Här ser jag tillbaka på min läsning av Margaret Atwoods feministiska klassiker och hur den påverkat och faktiskt format mig som feminist, kvinna och människa. Den som vill läsa mer om Margaret Atwood och feminismen kan också läsa min text Bortom Gilead.

I händelse av min död. Här är inte min text det bästa, men den tjänar som en påminnelse om att läsa en bok jag tänker på varje dag, om en fråga (mäns dödliga våld mot kvinnor) som märkligt nog fortfarande inte får den uppmärksamhet och lösning den måste få.

Strumpstickor och feministisk vrede. När min vrede över mixtrandet med aborträtten väcks skriver jag arga texter. Jag är fortfarande arg och allt jag skriver är fortfarande sorgligt viktigt att minnas.

Autisterna av Clara Törnvall

Jag har läst oändligt många böcker om autism och ändå är just den här något nytt. Autisterna ger mig mer faktakunskap, men framförallt ger den mig en ökad förståelse för vad autism är och hur den kan kännas att leva med.

Jag är inte autistisk. Jag har en hel del drag gemensamt med min autistiska son, men jag är inte autistisk. Och ändå tar jag med mig så oerhört mycket från Clara Törnvalls bok. Om att ta hand om sig, respektera sina egenheter och vara snäll mot sig själv till exempel. Redan innan jag läste Autisterna hade jag kommit fram till att jag nu efter 44 år banne mig måste sluta vara så arg och besviken på mig själv för att jag är så extremt asocial och introvert. Jag ska sluta göra våld på mig själv och respektera mitt själv istället, det är något av ett nyårslöfte. Det hade jag aldrig kommit fram till om det inte vore för att min son fick sin autismdiagnos och jag till slut insåg att det jag kämpar så hårt för att få andra att förstå och respektera hos honom kan jag inte ens med att acceptera hos mig själv. Det är höjden av dåligt förebildande.

Autisterna är bra på så många sätt, men bäst tycker jag om hur Clara Törnvall blandar rösterna. Där finns forskare, autister och autistiska forskare. Där finns författarens egna tankar och erfarenheter av att växa upp och leva med en odiagnostiserad autism. De olika rösterna behövs då de vittnar om hur unikt varje liv med autism är och hur mycket vi har att lära. Boken fyller också en oerhört viktig funktion i en sorts introduktion till flickorna och kvinnorna med autism, de som hamnat i skymundan av pojkarna så till den milda grad att de försvann från forskningens radar. De finns och det skildras fint av Clara Törnvall, dels i hennes egna vittnesmål men också i mötet med andra autistiska kvinnor.

De senaste åren har jag funderat mycket på hur det här samhället är uppbyggt och varför det ser ut som det gör. Något svar har jag inte, men jag har lärt mig den hårda vägen (och jag skäms över att jag inte insåg vidden av problemet innan jag som förälder stirrade det i vitögat) att den som inte är som någon bestämt att alla måste bara (men som ytterst få egentligen är) måste skrika sig hes och kämpa sig blodig för att skapa sin egen plats i systemet och världen. Det är ingen slump att så många med autism också lider av någon form av psykisk ohälsa, i Autisterna visar Clara Törnvall väldigt tydligt hur den där känslan av att inte höra till och kampen för att få vara som man är kostar på och bryter sönder. Det är alldeles förfärligt att det är så. Vi har ett viktigt arbete framför oss för att se till att det inte fortsätter vara så. Jag är övertygad om att om vi omordnade samhället till att passa alla autister lite, lite bättre så skulle alla må bra av det. Om det nu inte räcker med att bara göra det bättre för människor med autism (och det verkar det inte göra)…


Om boken

Titel: Autisterna – kvinnor på spektrat
Författare: Clara Törnvall
Förlag: Natur & kultur (2021)
Andra som skrivit om boken: och dagarna går..

Dit orden inte når av Susan Casserfelt

Dit orden inte når är Susan Casserfelts berättelse om hur livet ter sig i hennes familj där yngste sonen är autistisk och hon utmattad. Mitt yngsta barn är också autistiskt och jag har varit utmattad och tror nog att jag aldrig kommer att lämna tillståndet bakom mig helt.

Det finns mycket igenkänning här – av felbeslut på grund av att man inte orkar tänka, av tröttheten som lägger sig som en ullfilt över hela livet, av känslan av att vara helt jävla värdelös som mamma och människa.

Jag mådde dåligt av att läsa den här boken, den kom (i den depression jag befann mig i för några månader sen) allt för nära. Det är därför jag inte skrivit om den förrän nu. Allra värst hamnade delarna om mat och dieter. Susan inför diet för att hon läst att det kan bota autismen. Jag läste också den boken eftersom min son har rätt mycket problem med sin mage, men jag avskrev den och ville gallra den från biblioteket just för det där med att bota. Jag vill inte (och tror inte att man kan) bota min son, jag vill att han ska kunna leva ett bra liv bara, som han är. Men matplaneringen är ändå något som är bekant. För några år sedan höll jag på att planera sönder mig eftersom mitt barn tappade och tappade och tappade i vikt. Han åt kanske två maträtter och han kände ingen hunger. Hela familjen levde någon sorts ätstörning för att få i honom det han behövde. Nu är han mer normalviktig, men det hänger kvar förstås. I mig. Så jag känner igen matnojandet och jag känner igen ensamheten när det inte finns någon hjälp att få. När man inser att man står där ensam som familj och att det man riskerar är ofattbart stort.

Det hopp jag bär med mig efter att ha läst Dit orden inte når handlar om skolgången. Det är fint att få se ett exempel på att det finns sätt att gå i skolan på som inte är så problematiska för vissa autistiska barn. Det gav mig hopp om att vi kanske någon gång kan hitta det som är mindre problematiskt för min son.

DIT ORDEN INTE NÅR
Författare: Susan Casserfelt
Förlag: Word Audio Publishing (2021)

Karantändagboken av Elin Lucassi

Jag gillar Elin Lucassi, så också när jag läser Karantändagboken, och ändå är den rätt jobbig att ta sig igenom.

Skildringen är på pricken, det finns så mycket igenkänning, så många påminnelser om sånt jag glömt. Och kanske är det det som är det jobbiga. Glömskan är en filt jag svept in mig i för att orka.

Känslan av att vi förlorat något, kanske oss själva, som vi aldrig kommer kunna få tillbaka växer och växer under läsningen av den här boken. Det hjälper väl inte heller med alla restriktioner och smittan som skenar och känslan av att det aldrig ska ta slut.

Jag är en sån där som gärna håller mig för mig själv och inte gör så mycket. Jag har inte missat massor av roliga saker som ställts in och jag har inte lidit av att begränsa mitt umgänge. Men jag skulle förstås gärna vara den som bestämmer över mitt eget liv. Och Karantändagboken påminner mig om att det inte är så jäkla konstigt att vi inte mått så bra de senaste åren. Själv har jag hållit det ifrån mig och tänkt att eftersom jag är så solitär så påverkas jag inte så mycket, mitt depp och min galopperande ångest beror säkert på att jag är sån här. Nu ser jag kanske mer att vi är lite sönder som samhälle och kollektiv och då är det svårt att hjälpa varandra. Jag är trasig inuti på grund av allt som hänt de senaste åren (inte bara pandemin) och det gör det varken lättare eller svårare, men det känns viktigt att minnas.

Pandemin kommer inte lämna oss än på länge, och kriser (klimatkriser, nya pandemier…) vet vi kommer följa på den, det är sorgligt men sant. Därför har vi inte så mycket annat val än att försöka dra lärdom av det vi går igenom nu. Det är inte mitt jobb att bestämma hur samhället ska hantera nästa pandemi, men det är mitt jobb att lära och hitta ett sätt att själv göra det. Ett sätt är att lyfta på den där glömskefilten och försöka förstå vad det är som hänt, händer och känns. Karantändagboken är ett bra hjälpmedel för det.

KARANTÄNDAGBOKEN
Författare: Elin Lucassi
Förlag: Galago (2021)