Fem kvinnor av Hallie Rubenhold

Jag älskar det här, Fem kvinnor är precis den sortens böcker som måste skrivas! När jag skrev min doktorsavhandling om kvinnor som dödat sina barn kände jag samma känsla som verkar ha drivit Hallie Rubenholds att skriva om Jack the rippers offer – vanmakt, sorg och vrede. Jag är så glad att hon lyckades berätta med sådant lugn trots det.

Om du tror att detta är en true crime-skildring eller ännu en bok om Jack the ripper så bör du tänka om och sedan läsa Fem kvinnor ändå. Boken är underbart fri från vem han nu var den där mördaren, här finns inga mord och här finns inga förgivettagna fördomar (nej, de var inte prostituerade allihop (en var det, en hade tidigare varit det de andra inte) men de var oändligt utsatta).

Fem kvinnor är möjligen den bästa socialhistoriska skildring jag läst. Jag begriper hur samhället fungerade där och då och jag förstår in på huden hur förfärligt farligt det var för kvinnor som hamnade vid sidan om (och också för de som inte gjorde det om de var födda till arbetarklass vilket förstås de flesta var). Kvinnohatet som kanske drev mördaren drev definitivt samhället och det är viktigt att vi vet hur det såg ut.

Det finns en vrede här som driver berättelsen, en önskan att få berätta kvinnornas berättelse utan att dra in deras förövare. Jag förstår den vreden och jag tycker att den gör berättelsen om Polly, Annie, Elizabeth, Kate och Mary Jane än mer relevant. Och när sedan slutet kommer med ett appendix med listan över de ägodelar man fann i kvinnornas ägo (Polly Nicholls ägde kläderna på kroppen, en kam, en näsduk och en bit av ett förstoringsglas…) blir vreden till en sorg jag inte förmår att sätta ord på. Det är bara slut. För sent.

FEM KVINNOR. DEN ALDRIG ÅTERGIVNA HISTORIEN OM JACK THE RIPPERS OFFER
Författare: Hallie Rubenhold
Förlag: Daidalos (2020)
Översättare: Nils Sjödén, originaltitel: The five

Gamla mord, skånska mord och några lästips

Den här veckan skriver jag om två historiska skildringar som har med ond bråd död att göra – The suspicions of mr Whicher och Fem kvinnor. Detta föranleder mig att återbesöka ett inlägg jag skrev på Kulturkollo hösten 2016 (originalinlägget hittar du här). Jag tänker att det passar bra att ta avstamp i inför detta minitema:

Minns ni Skånska mord? Den där tv-serien som var vanvettigt skrämmande i alla fall för nioåringen som var jag. Det är inte för inte som Ernst Hugo Järegård länge var en av de läskigaste människor jag visste (släng dig i väggen Dracula). Jag såg det nämligen lite innan jag fattade det där med skådespelare och så…

Historiska mord har alltid fascinerat mig, långt innan jag började forska och skriva om dem. Historiska mord och hela rättsprocessen. Där kommer min fascination för bödlar in (som jag skrivit om tidigare), rättsprocesser – allt knyts ihop i de historiska morden. Kanske var det med Skånska mord det började, men jag har en gnagande misstanke om att jag var makaber redan innan dess…

Egentligen tror jag inte att det är blodtörstig jag är, jag har väldigt svårt för true crime eller ens fantiserad crime i nutid. Visst har jag sett Paradise lost-filmerna (och önskat att jag inte gjort det! Hela det äventyret och bloggdagen jag hade med Beroende av böcker för att processa det kan du läsa mer om här), visst var jag helt trollbunden av The Jinx och visst läser jag en del mordhistorier och deckare. Men det är inte blodet jag är ute efter, inte brottet utan människorna i det. Mekanismer som driver individer till fasansfulla handlingar, den där gränsen mellan mänsklighet och bortom. Sånt. Och i min fascination för historiska mord tror jag mitt intresse för vardagsliv och de utsatta “förr i tiden” ligger i botten. Jag tror att jag är intresserad av vad det innebär att vara människa i olika tider och det blir aldrig så tydligt som när normaliteten rämnar.

Jag lämnar dig här i mörkret med några av mina bästa berättelser om historiska mord – vilka är dina?

Alias Grace av Margaret Atwood – det här är i stor utsträckning ett försök att lösa en gåta, vem som är skyldig, men det är allra mest en berättelse om vem Grace är och hur hon blivit sån. Jag läste den precis efter att jag skrivit färdigt och disputerat på min avhandling om barnamörderskor, det var en magisk timing, försynen…

His bloody project av Graeme Macrae Burnet – en påhittad historia i dokumentärskrud, eller? Den här boken är egentligen alldeles för grym och blodig för att läsas, men den är en svårslaget bra skildring av en människa, ett samhälle och mekanismer som är vardagliga, men som likväl sätter igång katastrofen. Anledningen att jag ens hittade boken och valde att läsa den är förstås att den fanns med på kortlistan för Man Booker-priset 2016.

En mörderska bland oss av Hanna Kent – om gränsen mellan mänsklighet och bortom, för den anklagade och dömda, men också alla runt omkring. Den här boken är så in på skinnet närgången, skitig och fasansfull. Slutet är… Nej, jag ska ingenting mer säga, men läs om du inte gjort det!

We have always lived in the castle av Shirley Jackson – här finns det inget att förstå (nästan), det är bara underbart förvridet och mörkt. Jag kan inte beskriva på annat sätt än att jag känner den som en bok i svartvitt, där finns inga färger, men skuggor på skuggor på skuggor.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs – en av de otäckaste böcker jag läst, på ett blodigt, påtagligt och väldigt kroppsligt sätt. Jag vill läsa om den genast känner jag!

En själasörjares dilemma av Göran Bergstrand – Den här boken sticker ut eftersom det är en personlig och dokumentär skildring av själasörjandets vedermödor i allmänhet och med särskilt ljus på unge fängelseprästen Malte Hasselqvist som fick uppdraget att få Anna Månsdotter (hon som kallades Yngsjömörderskan och syns på bilden ovan) att erkänna sin skuld och överlämna sig till Gud. Hon vägrade och själasörjarens kval inför detta leder till tvivel och en mycket intressant bok om tro, tvivel och medmänsklighet. Det handlar mycket litet om mordet men mycket mycket om dess konsekvenser.

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.

Om Anne på förintelsens minnesdag

Idag högtidlighåller vi Förintelsens minnesdag. Vi minns det vi inte vill minnas, men aldrig får glömma. Jag väljer att göra det med en text jag första gången publicerade på Kulturkollo våren 2016.

Om Anne
Det var när jag pratade med barnen om Anne Frank som jag började gråta. För att… ja, för att det är omöjligt att inte. Den där reaktionen satte igång en massa tankar om henne och om oss, om symboler vi skapar för att klara av det – allt.

När paren i Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank pratar om Anne Frank så är det inte flickan de pratar om. Det är gömstället, att gömma och bli gömd. När Hazel och Augustus reser till Amsterdam och talar om Anne Frank i Förr eller senare exploderar jag handlar det också om annat, och aldrig egentligen om Anne.

Jag minns att jag läste dagböckerna i högstadiet och att flickan Anne betydde mycket för mig, för min förståelse av förintelsen. För att hon var lika gammal som jag och för att hon var så vanlig, så långt från en abstrakt siffra man kan komma. Och jag gjorde henne nog till en symbol för den lilla människan i det stora obegripliga. Men när jag berättade för mina barn om henne och svarade på deras förstagångsfrågor blev hon flickan igen. Hon blev 16-åriga Anne på väg in i gaskammaren (“vad är en gaskammare mamma?”) och där gick jag sönder.

Jag tror att vi behöver symboler för att göra världen begriplig, men jag tror också att vi ibland behöver plocka ner dem från piedestalen och se dem som människor. Ingen människa är enbart en symbol eller siffra och det är livsviktigt för oss att komma ihåg, särskilt i tider som dessa.

Låt oss tala om ångest och annat jobbigt

En stund i höstas mådde jag inte så särskilt bra. Jag hade överhuvudtaget en hel del ångest hela förra året (eller snarare under pandemidelen av året kanske, och det är förstås inte över för att vi skriver 2021 nu). Till slut blev jag så trött på eländet att jag bestämde mig för att utforska det på det sätt jag gillar bäst, genom att läsa.

De kommande veckorna kommer ni kunna läsa texter om böcker jag läst i ämnet, det är en blandning av poesi, essäer, serier och annat. För att vi alla ska ta oss igenom helskinnade blandar jag också upp med lite andra inlägg, men den mesta av tiden läggs på ångesten. Och det, har jag lärt mig är ingen dålig sak.

För den som vill vidare och inte bara vill läsa kan jag rekommendera de filmer skådespelaren Bill Hader gjort för Child Mind institute på YouTube (du hittar länkar längst ner i inlägget). Han må ha spelat in sina filmer och gjort sina intervjuer om ångest för att hjälpa barn, men det funkar fint på mig också. Bill Hader talar mycket om att avdramatisera ångesten, att se att den är där, men sen fortsätta med sitt. För det går ju, för det mesta, att fungera också med ångest. Och när man möter den med rädsla så stannar rädslan. Mitt värsta, och så är det säkert för många av oss, är rädslan för att ångesten ska komma tillbaka, att det ska ”vara såhär nu”. Jag tycker det funkar rätt bra för mig, att försöka acceptera att jag är en sån som får ångest ibland, men den tiden när jag inte har det ska jag inte lägga energi på att rädas den.

En annan sak som Bill Hader pratar om är hur han mediterar flera gånger varje dag. Så hängiven är jag inte tvungen eller intresserad av att bli, men jag jobbar på att skaffa mig en rutin av att meditera en stund varje morgon (det går verkligen skitdåligt med det för tillfället, men jag har inte gett upp) och så har jag slängt in lite yinyoga efter varje arbetsdag. Yogan har hjälpt mig sen sommaren 2017, men jag har förvånansvärt svårt att hänga fast vid den om den inte är rutin, så nu ska den bli det (igen). I meditationen fick jag faktiskt lite oväntad hjälp av Melissa Broder som i sin So sad today (som jag skriver mer om på torsdag) berättar om sin morgonmeditation och hur rörig, men livsnödvändig den är.

Jag har förstås läst och tänkt om ångest och psykisk ohälsa tidigare, inte minst angående utmattning, här hittar du lite av det:
Alla mina inlägg om utmattning finns under den här taggen.
Boktexter om Notes on a nervous planet och Skäl att fortsätta leva av Matt Haig

Child mind institutes filmer med Bill Hader på YouTube


Tipsa gärna mig och alla som kan tänkas behöva det om texter/filmer/strategier som hjälpt dig när du mått psykiskt dåligt så samlar jag ihop till temaavslutningen om två veckor.

Bara bra böcker! Tjänarinnans berättelse

Jag tror att jag kan säga med säkerhet att ingen bok har skrämt och inspirerat mig som Tjänarinnans berättelse, och då läste jag den redan 2011 (eller redan, och redan den kom ju ut 1985, men i relation till verkligheten så var det redan och länge sen). Så mycket har hänt sen dess, och det har inte rört sig i rätt riktning.

2011 skrev jag såhär om Tjänarinnans berättelse:
Jag tänker börja med den stora nackdelen med den här boken. Sedan jag började läsa den och också nu efteråt så är jag så himla arg hela tiden. Arg på gubbar som gnäller, gubbar som utövar makt, gubbar som inte begriper någonting och att vi alltid måste prata om de här gubbarna. Jag är arg på kvinnor som omöjliggör sin egen situation (= alla kvinnor inklusive mig själv), arg på alla män – den där scenen där Luke inte förstår hur allvarligt det är när hans hustru inte kan ta ut pengar från sitt konto och alltså inte begriper konceptet med att förlora sitt medborgarskap och människovärde pga kvinna gör mig skitförbannad. För att han är en helt vanlig man, en av de goda, en av dem som kämpar för ett bättre samhälle, och inte ens han… Det är jäkligt jobbigt att gå omkring och vara såhär arg hela tiden, riktigt jobbigt (jag tror minsann att jag ska skriva en bok om mina ilskedemoner och hur jobbigt det är, det brukar ju funka för gubbarna) faktiskt. Har dock börjat lugna ner mig och försöka omvandla totalilskan till någon form av konstruktiv kraft istället. Det kommer att gå men det tar nog sin lilla tid är jag rädd.

Men, ett djupt andetag nu för Tjänarinnans berättelse är en bok som förtjänar att lyftas fram inte bara för den feministiskt heliga vredens skull. Den är så mycket mer än så. Långsamt och på gränsen till monotont berättar Margaret Atwood berättelsen om det totalitära staten där Offred lever sin riktigt utlämnade vardag. Hon är placerad i en familj för att avla och föda mannens barn eftersom det är brist på fertila kvinnor (och män) i staten. Atwood berättar samtidigt historien om Offred som berättelsen om samhällets förfall och det är faktiskt obehagligt hur det som utlöser den smygande katastrofen ligger väldigt nära sådant som hänt/händer i vår verkliga värld.

En av de starkaste “småberättelserna” i historien är den Atwood berättar om det saknade barnet. Det gör fysiskt ont att läsa om hur Offred sitter i badkaret och försöker hålla kvar barnets doft intill sin kropp. Hon använder aldrig många ord men som den mästare på gestaltning hon är behövs det inte. Offred rämnar nästan när hon tänker på och talar om sitt barn och jag rämnar med henne.

Såhär skrev jag om uppföljaren, Gileads döttrar 2019:
Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.


Inlägget bygger på två inlägg som publicerats här på bloggen, ett från 2011 och ett från 2019.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Bara bra böcker! Med kallt blod

Jag har en viss fascination för seriemördarmyter, alltså berättelser som vävs kring dem, men som kanske egentligen inte har så mycket med dem att göra. Det är verkligen inte något jag är stolt över eller underhåller särskilt ofta. Jag läste (och såg) I’ll be gone in the dark som nog är bäst i sitt slag bland True crime. Ann Rules fantastiska djupdykning i människan och myten Ted Bundy (The stranger beside me) är också fasansfull och välskriven. Och så bör Min vän Dahmer av Derf Backderf nämnas, herregud vilken bok! Sen kan man inte bortse från att Truman Capote var först, hans Med kallt blod är blodisande förfärlig och när man får veta mer om Capotes spel bakom kulisserna blir det inte direkt mindre blodisande…

Med kallt blod
Det hände sig i somras att jag under några dagar blev helt uppslukad av något sådär som jag allt för sällan, men ibland blir. Jag var egentligen rätt oförberedd, läste den där boken mest för att jag bestämt mig för att läsa den, för att följa upp smått fenomenala I’ll be gone in the dark från tidigare och för att kunna täcka in ett tema här om jag ska vara ärlig. Med kallt blod var från början ingen kärleksaffär, men det blev det snabbt.

Truman Capote har skrivit en förfärlig och tryckande bok. En nästan 500-sidors nedborrning i ett brott och ett samhälle som bär likheter med vårt, men är djupt olikt. Capotes berättarröst är speciell. Han strävar uppenbarligen efter den journalistiska anonymiteten, men har väldigt svårt för att hålla sig ifrån romanens utbroderingar och fantasier. Det märks och just för att det märks har jag inga problem med det.Med kallt blod är ingen sanningsutsaga, det är en dokumentärroman, som liksom all dokumentärfilm till exempel är en version av sanningen, den som skaparen modellerar fram och väljer att berätta. Den delen av Med kallt blod har jag absolut inga invändningar emot.

Med kallt blod utspelar sig under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal, berättelsen kretsar kring ett brutalt mord på en familj och dess efterföljd, konsekvenserna för det lilla samhället. Boken fokuserar mycket på de två mördarna och försöker förstå dem och deras agerande. Det känns nytt för tiden, stilbildande och är väldigt intressant.

Sen såg jag (äntligen) Capote*, med min absoluta älsklingsskådespelare Philip Seymour Hoffman i sin paradroll, och hela upplevelsen av Med kallt blod svängde ytterligare några grader.

Som jag skrev tidigare, det här att Med kallt blod inte är sanningen och enbart sanningen har jag inga problem med. Jag förstår varför Truman Capote broderade lite här, förteg lite där. Men när det står klart vilken komplicerad och nära relation Truman Capote hade till framförallt en av mördarna öppnar det för att jag ska vilja ha mer. När han skriver att ”en reporter” hade möten med dem och det är uppenbart att det är Truman Capote som är reportern så blir det naturligtvis på gränsen till lögnaktigt, det förtar inte upplevelsen av boken som den är, men det får mig att längta efter en djupgående reflektion från Capote kring hur han upplevde det. Jag accepterar att han kände sig tvungen att skriva boken som han skrev den, men jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig får veta eller förstå vad det gjorde med Truman Capote att komma under huden på en människa han litegrann kände igen som sig själv, en människa som gjort något så fasansfullt. Jag kräver att få veta mer, kanske är det forskaren i mig som vaknat ur sin slummer. Jag kommer inte få veta mer och det stör mig. Tyvärr tycker jag att filmen, som förstås också är en sorts fiktion med dokumentära inslag missar att gå på det verkliga djupet med detta. Det är en bra film, Philip Seymour Hoffman är förstås lysande (som jag saknar honom!), men det känns lite ofokuserat.

Med allt detta sagt. Med kallt blod är en förunderligt effektiv bok. En bok som inte släpper taget när man tillåtit den att borra in klorna. Det är som Truman Capotes förläggare säger i filmen, det är en bok som förändrat sättet att skriva om brott. Det finns mycket att diskutera och tycka om den här boken, men det är ju inte en dålig sak för en klassiker eller en läsare. Det är alltid bra att få brottas lite med sin läsning.

*Jag såg också serien Med kallt blod: Familjemorden i somras, men den serien kändes väldigt ofokuserad och gav mig inget nytt. Men det var förstås intressant att se bilder av Truman Capote och Harper Lee från där och då.


Inlägget publicerades första gången 19 september 2018 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Om att inte ha råd

Först av allt förutsättningen. Jag har inte infört köpstopp. Jag är å andra sidan inte heller vegetarian trots att jag inte ätit kött sen jag vet inte när, inte heller är jag en människa som tränar trots att jag springer regelbundet sen flera år tillbaka. Jag har svårt för etiketter (vissa i alla fall – förälder, läsare och bibliotekarie är jag med nöje) och när jag börjar sätta upp ramar och regler för saker så blir jag obstinat och måste bryta mot dem. Så jag har inget köpstopp, men jag använder inte mina pengar så mycket nu kan vi säga. Jag har gått ner i tid på jobbet (tillfälligt) för att få tillbaka balansen jag saknat sen 2017 då jag gick tillbaka till heltid efter utmattningen. Jag ser det som att jag investerar i mig själv och vill spara så mycket jag bara kan av de pengar jag får ut för att täcka upp för inkomstbortfallet (om utifall att något skulle hända vilket jag förstås alltid förutsätter att det ska göra). Det är detta som är min utgångspunkt för att läsa två böcker om shopping och att inte köpa.

Jag har läst två böcker om egentligen samma sak, men med totalt olika utgångspunkter. Gunilla Brodrej skriver Shopstop om ett år där hon inte shoppar för att testa och lära sig mer och kanske göra uppror mot köphysterin. Marcus Stenberg skriver i Jag har inte råd om en annan sorts köpstopp som baseras i tvång, pengarna är slut och livet är inte så jävla roligt.

Jag läste Gunilla Brodrejs bok mest för att den pratas om (inte minst nämns den och spelar en viktig roll i Marcus Stenbergs bok som vi kommer till snart). Den är intressant eftersom man får en dagbok från ett köpfritt år varvat med intervjuer med personer som tänker om det här med konsumtion ur olika aspekter – miljöpåverkan, politisk övertygelse osv. Intervjuerna är nog det som ger mest tillsammans med funderingarna kring hur samhället är uppbyggt kring konsumtion.

Marcus Stenbergs Jag har inte råd är mer av en dagbok över livet när konsumtionen blivit en (allt för) viktig del av det, parad med funderingar kring köpkultur, reklam och självkänsla. Det är mörkt och ofta väldigt sorgligt. Jag vet inte om det påverkar att jag känner Marcus litegrann från bokbloggsvärlden, kanske gör det att det går rakt in på ett särskilt sätt, men jag tror ändå att det här är tankar som vi alla kan känna igen och behöver kontemplera mer än vi gör.

Själv drabbas jag av en bedövande känsla av hur priviligierad jag är. Jag är inte född till rikedom, långt därifrån, men jag hade ändå nog för att kunna spara tidigt. Och jag är jäkligt snål, det hjälper. Där Marcus vill ge sina vänner överdådiga gåvor har jag aldrig ens tänkt tanken.

Det allra bästa med Jag har inte råd är ändå det nakna, att Marcus inte väjer för att skriva om det som är jobbigt på riktigt (skulder är förstås också jobbigt på riktigt, men på en annan nivå, det är ju sånt som finns runt och bakom skulden som gör ont) – ångest, självhat, att härda ut. Där känner jag att jag läser boken vid helt fel tidpunkt, en helg då jag övermannas av det vidriga i att härda ut, att ha det på ett sätt som inte är hållbart i längden, men att tvinga sig själv att kämpa på. Marcus ger uttryck för en misstro mot att det blir bättre, jag förstår det men lever ändå på hoppet, det kommer bli bättre.

Jag har alltså inget köpstopp, men det är inte riktigt lika viktigt att poängtera det efter att jag läst ut de här böckerna. Shopstop var som jag förväntade mig, men Jag har inte råds mörker var jag inte riktigt beredd på (minns att jag inte läste bloggen när det begav sig, jag var allt för upptagen med att jobba mig in i och överleva en utmattning just precis då, 2016 var trots allt ett Annus Horribilis (och inte bara för mig) om ni glömt det, nästan i närheten av 2020 faktiskt).

Jag vill hålla fast i den där känslan av att vara priviligierad, den är viktig. Och att det kommer att ordna sig, på något sätt.

JAG HAR INTE RÅD. SORROW NO 5
Författare: Marcus Stenberg
Förlag: Constant reader (2017)

SHOPSTOP. RAPPORT FRÅN ETT CELIBAT
Författare: Gunilla Brodrej
Förlag: Atlas (2014)

Rodham av Curtis Sittenfeld

Det här är faktiskt lite jobbigt att skriva, jag vill ju vara med i gänget och jag vet att allt för många är det för att jag ska kunna hävda att det är hon och inte jag. Men det här med bokbloggandet hänger på ärligheten och jag kan inte riktigt älska Curtis Sittenfeld… Jag vet som sagt att jag borde, men vi klickar inte riktigt. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker, I en klass för sig och nu Rodham, och det kan ju finnas annat jag skulle tokälska, men jag vet inte om jag verkligen ska tröska på i någon sorts dumdristig envishet eller om jag bara ska acceptera att det här inte är en klubb där jag får vara med…

Grejen är den att jag inte ogillar Rodham (eller I en klass för sig heller för tydlighets skull), men jag är så himla ljummen där jag helst hade hoppats på flammande kärlek. Jag tycker att Rodham skriver fram Hilary rätt bra, som en om inte sympatisk som i alla fall begriplig och logisk karaktär, men jag känner henne inte. Bill ogillar jag å det grövsta, men det är förstås meningen och som det ska vara. Det jag tycker allra mest om, och som jag också såg mest fram emot, är det politiska spelet. Jag hade önskat att det inte kändes så korthugget ibland, jag hade velat ha mer av politisk strategi. Jag kan inte bestämma mig för om det ökar eller minskar min behållning av boken att den utgår från verkliga händelser och personer, visst är det kul när Donald Trump dyker upp (verkligen väldigt roligt, han fångas på pricken trots att han är med så lite), men ibland känns det lite som name dropping och cameoroller som ställer sig i vägen för det jag verkligen vill grotta ner mig i, strukturerna bakom att det som hände hände (och att det som inte hände hände här).

Jag är väldigt dubbel i min upplevelse alltså. Jag tycker inte illa om Rodham, men jag tycker heller inte särskilt mycket om den. Så får det naturligtvis vara, men jag hade som sagt hoppas på något annat, något mycket mer.

RODHAM
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Mattsson
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar.

Frukten av ett brott av Trevor Noah

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med Frukten av ett brott. Den är så mycket och visade sig snabbt överstiga mina förväntningar. Jag började läsa den eftersom jag gillar Trevor Noah och hans eftertänksamma humor och kloka allvar. Det var också vad jag fick när jag läste boken, men jag fick också mycket, mycket mer.

Frukten av ett brott är berättelsen om hur Trevor växer upp i Sydafrika under och i efterdyningarna av Apartheid-systemet. Hans mamma är svart, tillhör xhosa-folket, och hans pappa är vit, från Schweiz. Trevor är i sig själv ett bevis för föräldrarnas brottslighet, han är ett förbjudet barn. Jag lär mig oerhört mycket om Sydafrika, Apartheid och västvärldens självcentrering när jag läser den här boken, och jag trodde ändå att jag hade lite koll. Jag hade ingen koll. Trevor Noahs sätt att beskriva kulturer som möts och kolliderar är imponerande och viktigt. Jag hoppas att hans bok blir läst av många av oss som tror att vi har lite koll.

Frukten av ett brott är också en ibland förtvivlad kärleksförklaring till en mamma, Patricia Noah som verkligen gett sitt allt för sina barn. Det är inte utan att jag älskar henne efter att ha läst hur mycket Trevor älskar henne. Hon är inte en mamma utan problematiska föräldraegenskaper, men hon är en förebild när det kommer till vad hon vill ge barnen. Och jag behöver bara läsa några sidor in i boken för att begripa varför Trevor Noah är en så självklar feminist, med den förebilden hade han inget val.

FRUKTEN AV ETT BROTT
Författare: Trevor Noah
Förlag: Mondial (2019)
Översättare: Kjell Waltman, originaltitel: Born a crime
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Bokmalen