Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Att läsa Vi kommer snart hem igen är outhärdligt. För de gör ju inte det, kommer hem igen. Det är outhärdligt för att det är sant och outhärdligt för att jag inte längre tror att det inte kan hända igen.

Det är faktiskt en chock att läsa den här boken och inse hur viktig den är. När jag gick på högstadiet och vi fick besök av överlevare från förintelsen som berättade sina historier gjorde det outplånliga intryck på mig och oss alla vill jag tro. Och jag var så säker på att det förstås aldrig skulle kunna hända, vi hade naturligtvis lärt. Sen kom Srebrenica, och alla de där andra platsena och helvetena, men jag inbillade mig att vi skulle lära av det också och att det i alla fall aldrig skulle kunna hända i den skalan. 

Att inse att jag inte längre är så säker, att jag tappat lite till av min tilltro till oss, det skrämmer mig på riktigt. Jag började förstå det när jag satt vid vårt köksbord och bröt ihop (gissa om jag samlade pinsamhetspoäng) när jag skulle berätta för barnen om förintelsen för allra första gången, om Anne Frank och vad som hände henne. Ansvaret föll så tungt på mig, vikten av att de ska veta, verkligen känna vad som hände nästan kvävde mig och samtidigt var det som om jag för första gången förstod det när jag berättade för mina egna barn, att nazisterna mördade barn och att alla andra såg på. Jag anade då att något skiftat inuti mig, nu vet jag att det har det.

Vi kommer snart hem igen skildrar förintelsens fasor, vardagliga och ogreppbara, ur sex barns perspektiv. Vi får hälsa på dem i deras kärleksfulla hem och se allt slås i spillror, igen och igen. Det är outhärdligt. Men vi måste uthärda. Om detta må vi berätta om och om och om igen. Och vi måste lyssna. 

Vi kommer snart hem igen är fantastisk i det att den skildrar något så hemskt på ett såväl lågmält som starkt sätt, i såväl bild som text, att det outhärdliga blir nästan uthärdligt. Troligen ligger förklaringen till det i det fokus som finns på människorna och livet.

VI KOMMER SNART HEM IGEN
Text: Jessica Bab Bonde
Bild: Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Nuckan av Malin Lindroth

Det här är en svår bok att skriva om eftersom den så oerhört noggrant beskriver hur man måste vara för att få känna sig träffad av beskrivningen av nuckan, det finns ett tolkningsföreträde som utesluter mig och som jag inte vill bryta mig igenom. Det är också en omöjlig bok att inte få en massa tankar om eftersom den väcker så mycket i mig.

En nucka är enligt Malin Lindroth en kvinna (möjligen kan det vara en man också men det hör till en senare och större diskussion) som inte lever eller levt i en parrelation, som inte har barn, som valts bort och valts bort och valts bort. Jag är en kvinna som lever i en tvåsamhet sen 17 år tillbaka, jag har haft den enorma turen att bli förärad två barn när jag insåg att det var det jag ville ha. Och ändå finns här så mycket jag känner igen och går igång på.

Ensamheten känner jag. Jag var 24 när jag träffade han som blev min partner och jag hade då levt 24 år i så gott som total ensamhet, visst en kompis skulle jag säga att jag hade i högstadiet och några klasskamrater dessförinnan som pratade med mig, men annars totalt ensam. Sånt sätter spår som inte försvinner för att man har den evinnerliga turen att hitta någon som älskar en för det där freaket man är (det kan vara det jag tycker mest om med Nuckan, när den högljutt försvarar freaken de flesta av oss var och förfäktar deras rättighet att få överleva utan att bli borttvättade av tillkämpad instagramlycka). Min ensamhetskänsla sitter där, den är skapad av omständigheter och mina egna strategier för att överleva de där åren, men den är också en förutsättning för den jag blev. Jag känner en oändlig tacksamhet över att ha träffat min man, ha fått den där vardagsgemenskapen som Malin Lindroth talar om, att bli lyssnad på och sedd. Tacksamhet, och rädsla för att han inte ska stå ut. Och där finns det nog att hitta igen, vad ensamheten gjort med mig. När Malin verkar tillfreds med sig själv och inte följer det hon tror att andra tycker om henne (heja Malin!) så är jag mer osäker. Jag känner mig fel, ful, som om jag inte kan klä mig rätt, som att jag alltid är lite, lite fel i alla situationer och sammanhang. Med åren har jag börjat släppa på det lite, blivit bättre på att inte bry mig om att det känns så (vilket till slut förhoppningsvis leder till att det inte känns så). När jag är 50 kanske jag nåt dit där jag bara är. Det är i alla fall målbilden.

Jag kan när jag läser Nuckan fundera över förväntningar kring vad kärlek är, vad tvåsamhet är. Malin Lindroth och jag har väldigt olika bilder av framförallt tvåsamheten, det finns ju också där normer man ska passa in sig i. Men det är en annan historia, som jag hoppas kan utforskas någon gång, jag tror att vi alla skulle må bra av det.

Mitt finaste, det som läker något i mig efter alla återutflykter till ensamheten som den här boken tvingar mig att göra är beskrivningen av naturen. Av ensamheten som ett isländskt månlandskap. Hur Malin Lindroth skriver om hur hon lade sig ner på marken (eller i alla fall tänkte att hon gjorde det) och ”allt som var ensamt i mig förbands med landskapets ensamhet”, hur ensamheten blev ”så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls”. Jag tror att det är lite så jag känner mig på mina skogspromenader. Det är en fin tanke, en som läker, något jag ska bära vidare i livet.

NUCKAN
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Prickiga Paula, Och dagarna går…. Missa inte heller diskussionen om NuckanKulturkollo läser.

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell

En bokhandlares dagbok är en alldeles ljuvlig bok, kanske främst för att den verkligen inte är just det…

När Shaun Bythell berättar om livet som antikvariatsägare i den skotska småstaden Wigtown så är det med en stor portion svart humor. Och bitterhet. Jag älskar det! Jag beskriver sina kunder och inte minst personalen som hemsöker hans butik med en elak sarkasm, men den som tillslut ändå blir mest tillplattad av dem alla är han själv. Det märks under de ibland rätt hårda formuleringarna att det här är en grupp människor som tycker väldigt mycket om varandra. Med det sagt skulle jag aldrig våga sätta min fot i The bookshop på grund av risken att säga något korkat och hamna på den där Facebooksidan.

Möjligen kan boken som är skriven i dagboksform (förstås, det framgår litegrann i titeln…), uppfattas som lite malande och enformig, men jag hade inget problem med det. Just när jag tog mig an den var det precis en sån bok jag behövde. En normal människa kanske vill läsa den här boken stötvis, lite i taget, jag slukade den och det gick också bra.

Jag tycker mycket om dem allihop (Nicky med sitt soptunnehittade fredagsgodis är förstås bäst av dem alla, en så fantastiskt irriterande och samtidigt föredömligt lat människa, jag älskar hennes inställning till livet, även om jag förstås inte skulle vilja umgås med henne och ännu mindre försöka bedriva verksamhet tillsammans med henne). Och butiken, det låter ju alldeles, alldeles underbart på alla sätt och vis. Och så bor han ovanpå butiken. Och katten Kapten sover vid öppna spisen inne i butiken. Ni hör ju.

EN BOKHANDLARES DAGBOK
Författare: Shaun Bythell
Förlag: Natur & kultur (2018)
Översättare: Andreas Vesterlund, originaltitel: The diary of a bookseller
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Fru E:s böcker

Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed

Jag är, som den återkommande Fiktiviteterläsaren vet, förtjust i en viss sorts böcker skrivna för ungdomar. Jag har svårt att definiera hur den där sorten ser ut och är, men Samira Ahmeds Kärlek, hat och andra filter faller definitivt inom den där beskrivningen jag inte har.

I kärlek, hat och andra filter möter vi Maya under sista året på high school. Mycket handlar om kärlek och vardag och tonårsproblem, men det jag verkligen älskar med den här boken är hur detta balanseras mot berättelser om traditionens makt (Mayas föräldrar är invandrade muslimer från Indien, de har själva brutit sig lösa till viss del, men i relationen till Maya har de svårt att omfamna det moderna), terrorism, rasism och allt det där fula som vi inte vill ens tänka på, men som spelar så stor roll i allas våra liv till vardags.

Jag tycker mycket om Maya, hennes styrka och beslutsamhet tillsammans med den undangömda längtan att få vara den där flickan föräldrarna förväntar sig att hon ska vara. Jag gillar Phil och stillsamt upproriska moster Hina. Jag älskar lättheten i språket också när det är svåra saker som behandlas. Jag gillar helt enkelt Kärlek, hat och andra filter väldigt, väldigt mycket.

KÄRLEK, HAT OCH ANDRA FILTER
Författare: Samira Ahmed
Förlag: Lavender lit (2018)
Översättare: Cecilia Falk
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O, Eli läser och skriver

Med kallt blod av Truman Capote

Jag läser rätt mycket hemskt i perioder, deckare där folk lemlästas och mördas, utan att det egentligen berör mig så djupt. Men då och då dyker det upp böcker som stjäl min nattsömn. För det allra mesta är det dokumentära saker och så var det definitivt sommaren som gick. Först var det I’ll be gone in the dark och sen Med kallt blod. Egentligen är det enklare att förklara varför I’ll be gone in the dark rubbar ens cirklar så totalt, den handlar mer om nutid, om en man som bryter sig in i hus ganska lika det jag bor i och våldtar och mördar dem i par. Med kallt blod handlar om ett förvisso fasansfullt brott där en familj överraskas om natten, binds och mördas i sina sängar. Det är förfärligt men det är ändå inte brottet i sig som får mig att ligga sömnlös, kallsvettig och lyssna efter konstiga ljud. Jag tror att det är Truman Capotes röst i det hela. Den där undangömda, den där som viskar fram de här människorna så lätt att de växer fram till verkliga människor en efter en, offer såväl som förövare.

Jag förstår att Med kallt blod revolutionerade det journalistiska skrivandet, dokumentärromanen och sättet att skriva om brott. Jag förstår om alla ville skriva som Truman Capote, det är så himla snyggt berättat, så fantastiskt medryckande och drivet alltihop. Sen finns det väldigt problematiska delar också, som att Truman Capote gömmer det faktum att han var så djupt insyltad i fallet, som att han verkar ha varit lite av ett svin när det kom till att få till en bra historia. Men en bra historia är det. Om det är värt att tumma på sanningen, låtsas att man inte tummat på sanningen och utnyttja människor för att få till en bra historia? Jag skulle förstås vilja säga nej, men Med kallt blod är för bra för att jag ska kunna göra det rakt av. Jag funderar vidare istället, främst på Kulturkollo idag.

Ett ord om n-ordet och ras kan vara i sin ordning också. Med kallt blod skrevs i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet och förekomsten av ord som n-ordet, ”halvblod” och annat är förstås inte förvånande. I vissa stycken tycker jag att Truman Capote synliggör strukturer i samhället som uttrycks genom orden, när han låter sin ”karaktärer” prata om fattigdomens betydelse för en rättvis rättegång eller huruvida svarta är människor över huvud taget. Men hade han varit verksam idag hade han gjort mer av det och han borde nog ha kunnat redan där och då. Visst borde han ha kunnat gräva lite i, istället för att skriva att Perry Smith är ”halvblod”, hur ursprung, bakgrund och erfarenheter påverkade honom (det berörs, talas om, men analysen uteblir). Däri finns en hel samhällshistoria som behöver berättas, där kan jag tycka att Truman Capote blir lite lat.

MED KALLT BLOD
Författare: Truman Capote
Förlag: Albert Bonnier förlag (2018)
Översättare: Olov Jonasson, originaltitel: In cold blood
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Vill du läsa mer? Jag utvecklar mitt resonemang till att handla det dokumentra i romanform och om filmen Capote på Kulturkollo idag. Den texten hittar du här.

Making a murderer

Några år efter alla andra har jag nu precis avslutat tittningen på Netflix-serien Making a murderer och vad kan man säga? Jo, jag kan säga att den är helt jäkla ogenomträngligt förfärlig. Jag vet inte när jag mådde så dåligt av något som jag gjort under de här tio avsnitten. Jag fick ta till överlevnadsmekanismer som att sticka intensivt på sjal för att kunna ha lite ofokus, och att tvätta hjärnan med komediserie efteråt. Det har varit förfärligt.

Att det varit förfärligt för mig är förstås väldigt småttigt att framhålla i sammanhanget…

Making a murderer är bra, oerhört dramaturgiskt imponerande. Det är förstås väldigt vinklat, det är alla dokumentärfilmer, jag förstår att det finns en del jag inte får veta, men det är ändå galet fascinerande och förfärligt som det är. Värst är inte Steven Averys situation, värst är det att se 16-åriga Brendon Dassey ledas av polisens utredare in i en berättelse som är uppenbart falsk, men som han inte tar sig ur.

Jag vet inte efter att ha sett serien vem som mördade Teresa Holbach. Jag tror inte att det var Steven Avery, jag är rätt säker på att det inte var Brendan Dassey. Alternativen, just nu kretsar (försvarets) misstankarna kring Brendans bror och styvfar, är alla fasansfulla. Oavsett vilket kan jag tycka att också denna gång (som nästan alltid i true crime-sammanhang) hamnar offret i bakgrunden. För Teresa Holbach finns ingen rättvisa att få, hennes liv är över och troligen kommer hennes död inte ens leda till att rätt gärningsman spärras in och hindras från att begå fortsatta brott. Igen (det är ju det som är det värsta med det första fallet där Steven Avery satt fängslad i 18 år för en våldtäkt medan den verklige gärningsmannen gick fri och förgrep sig på kvinnor). Det är så genomgripande sorgligt alltihop.

Återbesök i West Memphis

Jag såg, i min allmänna true crime-förhäxning i somras, om den tredje Paradise lost-filmen. De första två orkar jag inte någonsin igen, men den sista bär ju någon form av happy ending. Eller inte.

De där filmerna gjorde något väldigt speciellt. Långt före Making a murderer satte de sökljuset på ett fall som begravdes av myndigheterna. Det är hjärtskärande att se de tre oskyldigt dömda männen (som var pojkar när de först greps) sitta på presskonferensen efter att de tvingats göra en sk Alforduppgörelse där de kan hävda sin oskuld men måste svära sig skyldiga (för att delstaten ska slippa oroa sig för skadeståndskrav). Hur orättvisan äter dem, hur Jason Baldwin med tårar i ögonen berättar att han inte ville, att han ville kämpa för rättvisan men att han ändå gjorde det för att ”de ville döda Damien” och Damien Echolls tackar honom för sitt liv. Det är så förfärligt. Och de mördade barnens föräldrar som vet att mördaren för alltid kommer att gå fri eftersom delstaten bestämt att sätta skyldigstämpel på de som inget gjort, för att det är enklare så.

West Memphis 3 lever sina liv idag. Det gör också den verklige mördaren. Men inte Christopher Byers, Michael Moore eller Stevie Branch. Ingenting har hänt. Det är som det alltid varit.

Mina tidigare inlägg om filmerna kan du läsa här.

En valdag

Idag är det dags. Jag ska alldeles strax bege mig iväg till vallokalen, med barnen i släptåg för ett styck demokratisk upplevelse (det blir med all säkerhet den sedvanliga föreläsningen om rösträttskamp och sånt också). Jag tycker att det är en stor och fin sak att få rösta. Det är ingen självklarhet vilket omvärlden och historien visar oss om och om igen. Det är en plikt och ett privilegium.

Den här valrörelsen har varit ännu mer unken än vanligt, med färre sakfrågor och fler uttryck för ohöljd rasism och hat. Det är lätt att förtvivla inför samhället och utvecklingen. Men jag tror att det är viktigt att försöka bekämpa den där känslan av uppgivenhet. Vi måste fortsätta tro att det är värt att slåss för samhället, för oss, för barnen. Det kan bli bra. Om vi gör det tillsammans. Mitt sätt att kämpa vidare är att idag omfamna allvaret och rösta för ett mänskligare, mer inkluderande samhälle (och inte minst på en politik som tar ansvar för miljön så att vi har något gemensamt att förhålla oss till över huvud taget).

Och så lämnar jag er med en tanke som jag stulit från mig själv, från Kulturkollo, där jag avslutar min valdagsreflektion 2014 såhär:

Och faktiskt sitter jag här snart tre år senare och tvingas erkänna att jag fortfarande tänker på ”Torchwood: Children of earth” i alla fall några gånger i månaden. Och det som fortfarande skaver i mig är inte monster eller mörker. Det är politiken. Frågan om en ska offras för flertalet, om vi här är värda mer än de där borta. De viktiga, djupgående moraliska frågorna som i grunden är politiken. De som ställer tillvaron på sin spets och tvingar på oss frågan ”Vad är en människa?”. Jag tycker att det är svindlande att vi har ett så stort ansvar och att vi har hittat system för hur ansvaret ska fördelas och ta form. Och att vi här har chansen att utöva demokrati precis just nu. Själva handlingen är så enkel, att lägga lappar i kuvert, men ställningstagandet är ibland svårare än vi tror. Det gäller att ta det på allvar. Jag tycker att det är lite coolt att ett plastmonsterprogram på tv har varit med och lärt mig det.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer är den första bok som översätts till svenska av Alma-belönade Jacqueline Woodson. Det kommer förstås inte vara den sista, får det inte vara. Det är också den första av hennes böcker jag läser och jag måste säga att jag är totalt tagen av den.

Brun flicka drömmer är en självbiografisk skildring av en uppväxt i amerikanska södern mitt under förändringsprocessen som drivs av  medborgarrättsrörelsen. Kampen är svår, livsnödvändig och påtaglig. Känslan av att betraktas som en andra klassens medborgare allerstädes närvarande.

Brun flicka drömmer handlar om sådant som är igenkänningsbart från alla barndomar. Familj, vänner, oförståelse inför vad de vuxna håller på med… Sorg, lycka, kärlek. Men på det stora hela är inte det här en bok om alla barndomar, den särskilda utsatthet som Jacqueline, hennes familj och allt för många andra upplevt och upplever är inte allas, men det gör det än viktigare att vi alla tar del av och försöker förstå den nu när vi ges chansen. Än viktigare tror jag dock att Brun flicka drömmer är ur ett representationsperspektiv, att det finns en brun flicka som drömmer och driver en berättelse.

Det jag särskilt fastnar för, förutom den nämnda utsattheten och rörelsen, är Jacquelines kamp med fantasierna och att skriva, hur hon alltid är ”den andra Woodson” eftersom storasyster är så briljant. Hur hon vill räcka till, men ofta känner att hon inte gör det. Sen fascineras jag mycket av det här med tron också, hur mormor är ett Jehovas vittne medan morfar inte är det, hur mamma inte är troende men ändå låter barnen leva som vittnen i skolan. Hur Jacqueline hoppas att gud ska se morfars godhet och låta honom komma in i himlen ändå, trots allt. 

Och så får vi inte glömma att det är prosalyrik, min favoritform när det kommer till litteratur, och dessutom riktigt bra prosalyrik.

BRUN FLICKA DRÖMMER
Författare: Jacqueline Woodson
Förlag: Natur och kultur (2018)
Inläsare: Athena Farrokhzad

When she woke av Hillary Jordan

Premissen för When she woke är intressant, jag införskaffade boken för att den fanns med över en lista på böcker man ville läsa om man gillade Tjänarinnans berättelse (tillsammans med bland annat The power). I When she woke straffas kvinnor som förbrutit sig mot lagen hårt. Hannah vaknar upp på en sorts tillfällig fängelseavdelning efter en summarisk rättegång sen hon blivit påkommen med att ha gjort en abort. Straffet – hon har fått ett ämne injicerat som inte bara gör henne spårbar utan också färgar hennes skinn rött (rött är för de som dödat, gult är för mindre förseelser). Tiden på ”avdelningen” är vidrig, men det är när hon ska ut i samhället, med sitt brott så tydligt skrivet på sin hud som det blir hemskt på riktigt.

Det är ett radikaliserat, kristet samhälle som skrivs fram. Terror, naturkatastrofer och en pestliknande sjukdom som ändrat förutsättningarna för reproduktionen har ändrat samhället i grunden, och ändå är det förstås mycket som känns igen. Idag mer än någonsin. När jag läste Tjänarinnans berättelse blev jag arg, när vi var framme vid tiden för tv-serien kände jag en skräck i kroppen jag inte känt tidigare. Att läsa When she woke idag är att nästan inte kunna andas. Vi är så fruktansvärt nära ett samhälle där kvinnor inte äger sina kroppar, eller ska jag kanske hellre säga att vi är så många steg längre ifrån den utopiska tillvaro där vi gör det än vad jag hoppades, än vad vi var.

Jag tyckte mycket om Hilary Jordans debut, Mississippi, men jag tycker tyvärr inte riktigt lika mycket om When she woke. Den är intressant, skrämmande och tankeväckande, men den hade tjänat på att kortas lite (första halvan av boken är oerhört tät och välskriven, riktigt trollbindnade, sista halvan är något helt annat tyvärr) och på att författaren hade en tydligare vision om vad som är huvudsaken tror jag. Och så hade slutet gärna fått vara mer öppet.

WHEN SHE WOKE
Författare: Hilary Jordan
Förlag: HarperCollins (2012)
Köp den t.ex. här eller här.

När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall

Jag är chockad! Visst visste jag att Kerstin Thorvall skriver bra, efter Det mest förbjudna och Jag är en blå bänk i Paris, jag visste, men ändå känns det nu som att jag inte riktigt förstod.

När man skjuter arbetare är som ett knytnävsslag någonstans där det tar andan ur en totalt. Jag trodde att det skulle vara en roman om arbetarrörelse och kanske politik och det är det väl kanske, men samtidigt inte alls. Hilma är så tvär och kantig och osäker att jag ömmar för henne direkt, det finns så mycket att känna igen. Det är så stort när hon får utbilda sig, bli lärarinna och uppfylla de drömmar hon inte visste att hon drömde. Sen möter hon läroverksadjunkten från den fina prästfamiljen, han som sjunger så fint och brinner för arbetarnas sak. Han som överväldigar henne med sin passion och som hon gifter sig med. Han.

Jag tror att jag ska låta er leva i den ovisshet jag levde i om ni inte redan läst och vet, det var en uppenbarelse att sakta inse vad det är som känns så fel. Men jag kan säga att Kerstin Thorvall är fantastisk på att skildra det som drabbar den lilla familjen, det blir liksom aldrig Sigfrids fel det där som han faktiskt inte kan lastas för, samtidigt som det han bör hållas ansvarig för blir så outsagt och förtiget, jag älskar det! Och den där familjen hans…

Jag tycker så oerhört mycket om När man skjuter arbetare (och den är mästerligt inläst av Gunilla Nyroos) att jag inte vet om jag vågar mig på att läsa nästa bok i serien.

NÄR MAN SKJUTER ARBETARE
Författare: Kerstin Thorvall
Förlag: Bonnier Audio (2014)
Inläsare: Gunilla Nyroos
Första delen i en serie.

Valet och kvalet osv

Så var den här då, valveckan, eller kvalveckan kanske man ska kalla det. Jag tycker ju att det här med själva röstandet är oerhört viktigt och rätt coolt. Visst är det en plikt, men också ett privilegium.  Precis som Patrik Lundberg i Berättelsen om Sverige (som jag recenserade i förmiddags) så brinner jag för det här med demokrati. Jag tror att det kommer märkas under veckan, alla böcker jag skriver om kommer på något sätt röra sig kring politiska frågor på något sätt.

På Kulturkollo har jag idag dessutom äran att hjälpa till att kicka igång ett tema om val och jag gör det rätt lättsamt genom att skönlitteraturtipsa i återkommande valtidsämnen som vård, skola och omsorg. Läsa där kan du göra här.

Berättelsen om Sverige av Patrik Lundberg

Det här är en typiskt bra bok. Den är informativ, lättläst men problematiserande, politisk men inte skriva på näsan-ig. Berättelsen om Sverige känns genomtänkt och samtidigt som skriven i ett enda svep, direkt ur hjärtat.

Berättelsen om Sverige och Patrik Lundberg riktar sig i första hand till unga människor i det att den informerar om hur saker och ting ser ut med vår yttrandefrihet, offentlighetsprincip och föreningsfrihet. Men jag tänker att också vi något till åren komna ungdomar kan behöva påminnas och tänka ett varv till om det där som vi tar för givet, men kanske inte alltid har koll på.

Patrik Lundberg brinner för demokratin och för att det är vi som gör den. Han vill att vi alla ska vara engagerade i samhället vi bygger och lever i. Jag känner ett oerhört starkt släktskap där och jag hoppas på att den här boken når många, många under år framöver. Det känns lite som en blivande folkbildningsklassiker.

Ett extra plus också för illustrationerna av Daria Bogdanska (som tidigare gett ut Wage slaves).

BERÄTTELSEN OM SVERIGE. TEXTER OM VÅR DEMOKRATI
Författare: Patrik Lundberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

I slutet av regnbågen är en fantastiskt fin skildring av vad kärlek kan vara och hur åldrande kan se ut. När Marja flyttar in på Plejaderna, som är ett HBTQ+-seniorboende, lär vi inte bara känna henne utan också alla runt omkring henne. Alla har sin egen upplevelse av livet, hur det varit att leva med kärleken som hemlighet eller öppet. I slutet av regnbågen är en serieroman där sorgen tar stor plats då den handlar om människor som förlorat sina älskade eller i alla fall ser sina liv gå mot sitt slut, men det kvardröjande intrycket handlar ändå främst om det livsbejakande, kärlekens styrka och lugnet i att ha levt ett fullt liv. Jag blir väldigt ledsen av att läsa om Marias förlust och svårigheter att anpassa sig till verkligheten som den ser ut efteråt, men jag blir också alldeles glad i hela kroppen när hon lyckas frigöra sig från det förgångna och hittar en inre styrka att gå vidare. Inte glömma men leva vidare.

Det är svårt att koka ner allt det jag tycker om med den här boken till något enkelt och tydligt. Det som främst biter sig kvar, förutom Marja själv, är nog de olika berättelserna. Hur kärleken tett sig så olika för de boende, hur tiderna förändrats och ändå stått sorgligt still. Hur kampen, i den mån den bedrivits, sett olika ut för olika personer och grupper. Det finns en djupt intressant historia om samhället Sverige här. 

I SLUTET AV REGNBÅGEN
Författare: Bitte Andersson
Förlag: Syster förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn

Om man vill ödmjuka sig lite, sätta allt i ett nytt ljus och inse hur bra man också har det är En dag i Ivan Denisovitjs liv en förträfflig bok. Det blir aldrig så illa som i ett sovjetiskt arbetsläger på 1950-talet.

En förträfflig bok är det också på andra sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om tonen, den som gör berättelsen uthärdlig och till och med nöjsam att lyssna på. Det finns en humor eller i uppgivenhet grundad förnöjsamhet som gör att lägerlivet betraktas inifrån, men ändå med distans, det är nog det som gör att jag känner med Ivan/Sjuchov så mycket. Han tänker som jag känner att jag kunde ha tänkt.

Eftersom jag tycker så väldigt mycket om det här tänker jag mig att snart läsa mer av Alexander Solsjenitsyn. Min plan är att gå vidare till Cancerkliniken.

EN DAG I IVAN DENISOVITJS LIV
Författare: Alexander Solsjenitsyn
Förlag: Viatone (2017)
Inläsare: Gert Lundstedt

Återvunnet från Kulturkollo: Kriget som aldrig tar slut

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om krig (jag sa aldrig att det var de lättsmälta inläggen jag tänkt återpublicera…)

Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Förintelsen och andra världskriget är naturligtvis en sådan oglömbar tid. Och visst är det väl därför de är så ständigt närvarande i kulturen än idag?

När Miriam som heter Malika konfronteras med sitt förflutna i Jag heter inte Miriam blir detta hjärtskärande tydligt. För att hon inte kan leva med den hon en gång var och det som hände samtidigt som hon omöjligt kan förtränga det på riktigt och åter bli och förbli en hel människa. I Extremt högt och otroligt nära löper historien om förintelse, död och överlevnad i det förgångna parallellt med Oscars upplevelse av världen efter elfte september. Helena i Varför kom du inte före kriget försöker förstå sin mamma och vad kriget gjorde med henne. Och i Himlen i Bay city flyttar spöket av det förgångna in i källaren. Som en ständig påminnelse om att ingenting någonsin tar slut.

En författare som ingående avhandlat traumat som kriget var och är var Gitta Sereny. Hon skrev resonerande och inkännande, förfärliga, böcker om det tyska samhällets försök att minnas och gå vidare, om kommendanten i Treblinka, Franz Strangl (Vid avgrunden). Och hon skrev mastodontverket Albert Speer och sanningen som låter den nazistiske överarkitekten och rustningsministern berätta sin historia, använda sin omvittnade charm och ändå stå väldigt tydligt blottad och förstörd på slutet. Kanske för att han överlevde. Kanske för att kriget aldrig tog slut heller för förövarna.

I dessa dagar tänker jag mycket på att inte bara andra världskriget stannar för evigt, också dagens konflikter kommer att bli till minnen. Vi kommer ställas till svars av våra barnbarn på det sätt som vi ställer tidigare generationer till svars. Niklas Orrenius har beskrivit det där så smärtsamt bra i sin Drömmen om Sverige som inleds med ett samtal mellan honom och hans farmor och sen flyter in i ett framtida samtal mellan honom och hans barnbarn:

– Visste ni inte vad som hände i Syrien farfar?
– Jo.
– Vi läste i skolan att ni satte upp stängsel med knivblad?
– Ja.
– Var ni väldigt fattiga i Europa på den tiden?
– Nej.

Framtiden är nu. Det som komma skall bygger på det som varit, det som är och det som blir. Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Det är vårt gemensamma ansvar att minnas.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Bödlar, avrättningar och Smokey Nelson

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden, igen…
Jag börjar lite ofint med att citera mig själv. Såhär skrev jag i min recension av Pär Lagerkvists Bödeln:

Jag har alltid fascinerats av bödlar och hur samhället ”räddade” en människa, tvingade honom att göra skitjobbet och sen stötte ut honom när rädslan för att han utförde arbetet blev för stark. Jag har också fascinerats av människan, han som levde i stugan bortom byn och förde dömda till döden. Hur levde han? Hur tänkte och kände han? Vem berättar hans historia?

Jag vet fortfarande inte vem som ska skriva bödelns historia, förutom Pär Lagerkvist då. Men detta specialintresse för också i förlängningen med sig en djup fascination inför avrättningen som rit, det skitiga, förfärliga, hemska.

Den gröna milen är en av mina allra bästa filmer, slutet på En mörderska ibland oss är en av mina mest fysiskt uppskakande läsupplevelser och nämnda Bödeln är en av de bästa böcker jag läst. Så när jag insåg att Christine Mavrikakis skrivit en bok om en dödsdömd fånge och att den boken kommer ut på svenska i vår blev jag nästan otillbörligt glad. Sekwa har tidigare gett ut formidabelt fenomenala Himlen i Bay city av Mavrikakis, du kan läsa här om precis hur mycket jag älskade den.

Smokey Nelson är egentligen inte alls huvudperson i Mavrikakis bok. Och den handlar inte om dödsstraff eller om avrättningar. Men vi får vara med när Smokey dör, vi får veta varför och vi möter en hel del människor som är emot att det händer trots att de själva slagits sönder av hans brott.

Avrättningen beskrivs egentligen inte särskilt ingående, men vi får följa med Smokey på hans förberedelser och vi får uppleva den genom Rays (en drabbad anhörig) ögon. Det blir egentligen något av ett oviktigt antiklimax. Och så är det kanske alltid? Beskrivs avrättningar egentligen någonsin särskilt ingående? Och är det i så fall bra när de gör det?

I Den gröna milen är det fruktansvärt explicit och ingående och illamåendeframkallande. För att visa på hur skitigt och hemskt det är. Usch ändå vad hemskt det är! I En mörderska bland oss stannar vi före avrättningsplatsen och ångesten som fyller Astrid och mig i de sista skälvande minuterna är så påtaglig och stark att jag nästan inte kan andas ens nu när jag tänker på det.

Jag har tänkt lite mer på avrättningar när jag sett Wolf hall nu i vår, det har inte gått att undvika jämförelsen med tv-serien The Tudors. I den senare frossas det i avrättningar och den allra, allra värsta är massavrättningen av männen som dömts för sexuellt umgänge med Anne Boleyn. Herreminje vad vidrigt det är. Säkert på något sätt historiskt korrekt (på något sätt alltså), men alldeles för närgånget och förfärligt för att det ska vara hälsosamt. I Wolf Hall får vi följa med dem ut ur fängelsecellen men sen är det nog där. Inget blod. Och det är verkligen inte mindre obehagligt för det.

Jag är alltså märkligt fascinerad av avrättningar. Jag har forskat om människor som dömts till döden och jag läser “gärna” om ämnet. Och jag är naturligtvis helt och fullt emot idiotin i verkligheten. Men faktum kvarstår att människor avrättades och fortfarande gör det. Det skrämmer och fascinerar mig. Jag både vill och vill inte veta. Och när det kommer till tv så vill jag helst inte se, men jag vill diskutera problematiken. Som de gör i Dead man walking till exempel, och som Catherine Mavrikakis gör i mycket fina Smokey Nelsons sista dagar. Och det är inte utan att jag undrar över hur Hilary Mantel ska hantera Cromwells slut i sin tredje bok. Jag känner mig ju rätt säker på att slippa avrättningen, men hoppas på många filosofiska diskussioner mot slutet. Och så kommer jag gråta så ohejdbart mycket från början till slut, för att jag vet hur det måste gå. Och det är då skildringarna är som bäst, när man slipper hoppas på benådning och kan ägna energin åt att utforska riten och företeelsen.

I verkligen hoppas jag dock alltid på benådningen.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Sanning med modifikation av Sara Lövestam

Det finns så många deckare i världen och Sverige. Allt är verkligen inte bra och det gäller att navigera effektivt. Jag tycker om några enskilda författare, som Tana French till exempel. På svenska gillar jag Ninni Schulman (främst för att hon gör allt så bekant med sin Hagfors-miljö) och Anna Lihammer. Och nu har jag en ny favorit, som står sig gott också i konkurrens med de allra bästa. Sara Lövestams första bok om Kouplan är lite av en uppenbarelse.

Jag gillar allt med Sanning med modifikation. Jag gillar Kouplan som lever gömd i ständig rädsla för att bli utvisad men som ändå försörjer sig som privatdetektiv. Jag gillar Pernilla vars dotter försvunnit, Pernilla som döljer något stort. Jag gillar hur upplösningen blir och vägen dit. De korta kapitlen som driver på men ändå alltid ger utrymme för det eftertänksamma.

Jag kommer ägna sommaren åt att läsa allt om Kouplan tror jag, jag vill i alla fall veta hur det går för honom. Och jag vill läsa mer av Sara Lövestam.

SANNING MED MODIFIKATION
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget (2015)
Köp boken till exempel här eller här.
Andra som har skrivit om boken Eli läser och skriver, Feministbiblioteket, Stories from the city

Framtidens arab 3 av Riad Sattouf

Jag läser vidare om Riad. I tredje boken sätter mamman äntligen ner foten, jag låter det vara osagt om det blir som hon vill, men hon ryter ifrån i alla fall.

Det som är jobbigt med de här böckerna är att bara få se på, att det går så långsamt och att det troligen inte finns något uppror att förvänta sig. Det är en djupt anitisemitisk miljö Riad befinner sig i när han lever i ett muslimskt sammanhang, men det är också i den franska kontexten, hemma hos mormor, väldigt rasistiskt även om det är mer framviskat där. Det finns så mycket skit överallt och det är ju sorgligt nog så det var och så det är. Det känns som en verklig kulturgärning att så som Riad Sattouf få syn på och förmedla just det. Att låta oss betrakta utan att ge oss revolutionen. Den får vi nog skapa själva…

FRAMTIDENS ARAB 3. EN BARNDOM I MELLANÖSTERN (1985-1987)
Författare: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt (2016)
Översättare: Björn Wahlberg, originaltitel: L’arabe du futur 3
Del 3 i en serie. Del 1 och 2 finns omskrivna här.
Köp den t.ex. här eller här.

Hunger av Roxane Gay

Roxane Gays Hunger är en skoningslös och fasansfullt jobbig bok. Jag ska erkänna att jag inte läst allt lika noga, vissa bitar har jag bara skummat igenom för att de fått mig att må så dåligt att jag velat skydda mig själv. Skildringar av ätstörningar gör alltid det med mig och Hunger är en skildring av en djupt ätstörd verklighet.

Roxane Gay berättar så ärligt att det gör ont om sånt hon inte vill berätta. Och hon är öppen med just det, det känns nästan viktigast av allt. Hur hon behandlar skammen över att inte vilja och orka, det får mig att tänka både en och två gånger på hennes fina Bad feminist. I Hunger kretsar vi kring övergrepp. Sexuella övergrepp som det Roxane Gay utsattes för innan hon ens hann komma in i tonåren och de övergrepp vi utsätter våra kroppar för, ibland (alltid?) för att skydda oss från hotet utifrån.

Hunger är en hjärtekrossande bok och jag känner mig inte riktigt värdig eller klok nog att säga något viktigt om den. Det är inte kroppspositivism, inte en berättelse om hur man kan göra för att acceptera sig själv som man är. Det är inte heller en självhjälpsbok för att hitta ”ett sannare jag”. Det är en naken skildring av hur det kan vara, en brottning med det här omöjliga att acceptera sin kropp när den gjorts till och blivit något annat än bara en kropp. Kroppen som symbol, som fort, som fängelse. Jag känner igen mycket av det Roxane Gay skriver om, trots att hennes livserfarenhet är mycket svår (min kroppsrelation är inte alls traumatisk, bara komplicerad), och jag tror att mycket av den där kärnan hon hittar fram till, den som berör svårigheten att inkorporera kropp med allt annat, är universell. Och det krossar litegrann mitt hjärta. Och så märker jag att jag läser Hunger som förälder och det gör det sannerligen ännu mycket värre.

Jag vet inte vem jag vill rekommendera läsningen av Hunger till. Alla kanske, men samtidigt vill jag varna alla som kanske behöver den mest, alla som liksom jag har eller har haft en mer eller mindre lätt förvriden relation med sin kropp och ätandet. Läs, men läs med varsamhet och det är ok att blunda sig igenom några sidor ibland. Och finns det någon där ute som aldrig slagits med liknande tankar så är den här boken kanske ännu mer för er.

HUNGER. HISTORIEN OM (MIN) KROPP
Författare: Roxane Gay
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Översättare: Emö Malmberg
Köp den t.ex. här eller här.