Mer än en kvinna av Caitlin Moran

Mer än en kvinna är Caitlin Morans uppföljare till debuten Konsten att vara kvinna som kom 2012. Mycket har hänt sen dess och mycket är sig likt.

Caitlin Moran är alltid avväpnande rolig. Jag håller inte alltid med henne, men hon underhåller alltid och då gör det inte så mycket om vi inte tycker lika. Det är ju också en viktig sak att lära sig, man måste inte tycka samma om allt, man kan gilla varandra ändå.

Mer än en kvinna är mörkare än sin föregångare. Kanske för att tiderna är mörkare, men mest för att livet i medelåldern är ett annat än i 30-årsåldern. Jag känner igen en hel del, som att alla kläder blir oklädsamma över en natt till exempel och att mäns nysningar blir helt sjukt starka med åldern.

Mest grips jag av beskrivningen om hur outhärdligt svårt det är att vara tonårsförälder, särskilt när tonåringen går sönder så som Caitlin Morans dotter gör. Den där uppgivna paniken som drabbar en som förälder när man inte vet hur man ska hjälpa, den går verkligen genom pappret.

MER ÄN EN KVINNA
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers förlag (2021)
Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Disappearing earth av Julia Phillips

Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt, Disappearing earth är en bok som ingen annan. Dels handlar det om miljöerna förstås, jag har aldrig läst om Kamchatka tidigare, aldrig rört mig i de fantasivärldarna eller den verkligheten, dels handlar det om att den berättas på ett väldigt särskilt sätt. Som noveller, men ändå en roman.

Två flickor försvinner. I den allra första delen av boken får vi lära känna dem och se dem försvinna. Sen undrar vi vad som hänt dem, fruktar det värsta förstås och under tiden vi ägnar oss åt det får vi i korta och längre, månadsvisa, kapitel lära känna människor i och runt platsen där de försvann. Vi får lära känna flickor som kände någon som kände någon och som nu får sin rörelsefrihet kringskuren av de vuxnas skräck för att de ska försvinna. Vi möter unga och gamla, mest kvinnor och vi lär oss om deras vardagsliv och hur en händelse i någons periferi ändå tar sig till centrum.

Disappearing earth är förunderligt karg och vacker och förstås oändligt sorglig, men den berättar också om liv och kraft, rasism och motstånd. Och som de bästa romanerna alltid gör så lär mig den här boken om en plats och ett samhälle jag inte känner och det lär mig genom att ge mig en känsla för det. Jag sitter ihop med de här människorna nu.

DISAPPEARING EARTH
Författare: Julia Phillips
Förlag: Scribner (2019)
Boken kommer på svenska i dagarna, då heter den Försvinnande värld
Andra som skrivit om boken: Breakfast Book Club, Binas Books

Att vara kvinna…

…är inte titeln på en instruktionsbok, det är en roman av Maria Lang. Huvudpersonen Camilla åker på kvinnosakskonferens och reflekterar sig igenom en hel mordgåta. Låt oss säga att konferensen får konsekvenser för såväl mordets upplösning som huvudpersonernas framtid. Ibland kommer feminism i oväntad, 1960-talsdeckar-form…

När jag en gång såg filmen Hemma med Moa Gammel började jag tänka en hel del över det där med normer. Hur man får vara och inte. Eller började och började, vi kan väl kalla det ett nytt skov av normtänk. Filmens Lou är nämligen kantig och asocial. Och sån får man ju verkligen inte vara, som människa men främst som kvinna. Att Lou faktiskt får vara det gjorde mig glad, men också uppmärksam på hur ovanligt det är.

Sen läste jag Nina Björks Under det rosa täcket och kom att tänka väldigt mycket på hur kvinnlighet konstrueras. Att det är i kjolen det sitter, i det lätta handlaget och det milda sättet typ. Och så tänkte jag över alla de där gångerna jag inte känner igen mig i beskrivningen av vad en kvinna ska vara och är. Jag är inte mjuk. Jag är inte mild. Inte det och det och det jag borde vara för att passa in i normformen. Och det behöver jag inte vara, men jag blir alltid påmind om hur stark normen är när jag kommer på mig själv med att tänka att jag väl inte är särskilt kvinnlig. Som om kvinnlig vore ett epitet som någon annan kan bestämma för mig…

När det är så, när normerna kväver, då behövs förebilder – kvinnor som är och skapar kvinnor på sitt sätt. Här följer några som betytt mycket för mig:

För Jeanette Winterson hyser jag en oreserverad kärlek. Hon är alltid på tvärs och ägnar energi åt att ifrågasätta och bryta normer också när det inte är huvudspår i texten. Så gott som alla hennes karaktärer har queera drag, homosexuell och bisexuell kärlek är alltid lika självklar som heterosexuell kärlek, och så har hon en fantastiskt skarp blick för den marginaliserade kvinnan och hennes villkor. Läs Skymningsporten, Frankissstein eller Fyrväktaren så förstår du vad jag menar.

Margaret Atwood. Allt började för mig med Alias Grace – berättelsen om en kvinna som anklagas för mord, en kvinna som bryter alla normer för kvinnlighet med denna våldsamma handling. Kattöga handlar om flickors ibland komplicerade vänskap och det där svåra att växa upp till kvinna. Penelopiaden och Rövarbruden tycker jag inte är lika bra som de tidigare nämnda men de berättar ändå intressanta historier om kvinnor som går över alla gränser och ifrågasätter hur de får vara och bete sig. Sen har vi min feministbibel nummer ett – Tjänarinnans berättelse. Där får kvinnor inte vara alls, där finns föreskrifter för allt, där ges oss själva grunden till varför normer måste ifrågasättas.

Egentligen anar jag bara konturerna av Virginia Woolf än så länge. Jag har läst hennes Orlando, Mot fyren, Mrs Dalloway och Ett eget rum. Men mycket är kvar, som Vågorna som jag står i begrepp att påbörja snart. Det jag vet så här långt är att hon är skarppennad och genomskådande, hon lyckas skriva sin samhällskritik så att den liksom gömmer sig i bakgrunden och får läsaren att tänka utan att reflektera över det. Allt jag läst av Virginia Woolf är ifrågasättande och feministiskt menEtt eget rum står naturligtvis i en klass för sig, den ensam övertygar mig om att jag kommer fortsätta bära min Woolf-kärlek genom resten av mitt läsliv.

En författare som jag läst sorgligt lite av, men som ändå betytt mycket är Joan Didion. När jag läste hennes böcker om sorg, Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, fick jag förmånen att lära mig att det är ok att vara kantig, att sörja på sitt sätt, och att man faktiskt också får åldras, på sitt sätt. Dessutom ifrågasätter böckerna, eller kanske framförallt vissas reaktion på dem föreställningen om hur kvinnan måste vara varm och okantig. Jag ska definitivt läsa mer av Joan Didion.

Christine Falkenland – åh det vardagliga, ogenomträngliga mörkret! Dekadensen en vanlig onsdagkväll! Och de där kvinnorna som är för mycket, för blodfulla – jag älskar dem! Allra bäst tycker jag om romanerna Öde och Min skugga, böcker som vänder och vrider på kvinnoskap och moderskap så långt det går, och lite bortom.

Jenni Diski måste få bli den som avslutar. Förvisso har jag mycket oläst av henne, men bara Den sista resan själv gör henne självklar på listan. Jenny Diski skrev alltid in sig själv i sina böcker och hon var som hon var. I Den sista resan berättar hon också om en annan som var som hon var – fostermamman Doris Lessing, det blir inte kantigare och svårare än så, eller vackrare.

Tack för inspiration i konsten att vara kvinna! Har du en inspirerande kvinna som du vill tipsa om – berätta gärna i kommentarerna!


Det här är en omarbetning av en text jag skrev på Kulturkollo 2015, den texten hittar du här.

Bild: Detalj från omslaget The handmaids tale av Margaret Atwood

Tystnadskontraktet av Jodi Kantor och Megan Twohey

Problemet med mig och sådana här böcker är att jag blir så jävla arg när jag läser dem, heligt förbannad. I Tystnadskontraktet skriver Jodi Kantor och Megan Twohey mest om hur de arbetade sig fram mot avslöjandet om Harvey Weinsteins utbredda övergrepp, men de skriver också om hur de arbetade med en artikel om Christine Blacey Ford som berättade om vad Brett Kavanaugh utsatte henne för. Ni minns kanske hur arg jag blev av den historien när den pågick, så arg att jag kände mig tvungen att lägga tand för tunga i ett halvår innan jag exploderade i den här texten.

Jag blir oerhört arg när jag läser Tystnadskontraktet och det som gör mig så arg är nog inte främst allt det vidriga män gjort mot kvinnor utan att det blir så väldigt tydligt att kvinnorna tvingas ta ställning till det hela livet från det att det händer. De kvinnor som utsattes av Weinstein var tvungna att väga för och emot om de skulle tala eller inte, vad kunde det göra med deras familj/karriär/liv? Sånt var de tvungna att tänka på och ta ansvar för samtidigt som deras förövare inte behövde ta ansvar för någonting (i alla fall inte förrän han släpades ut i ljuset och blev tvungen att ta konsekvenserna, men det finns ändå en galen obalans där sett till lidande och tid och tänk då på alla kvinnor som bär sanningar om män som aldrig avslöjas).

Som bok är Tystnadskontraktet möjligen lite långdragen, men den är spännande och bra som helhet och den ger en mycket intressant inblick i tidningsjournalistikens vardag (avslöjanden som dessa är naturligtvis inte vardag, men det finns sådan här ändå).

Jag önskar så väldigt mycket att jag en dag ska få leva i en värld där män som utsätter kvinnor för våld, och inte kvinnorna som utsätts, ska få betala priset för det.

TYSTNADSKONTRAKTET
Författare: Jodi Kantor och Megan Twohey
Förlag: Norstedts (2020)
Översättare: Susanne Nobel, originaltitel: She said

Fem kvinnor av Hallie Rubenhold

Jag älskar det här, Fem kvinnor är precis den sortens böcker som måste skrivas! När jag skrev min doktorsavhandling om kvinnor som dödat sina barn kände jag samma känsla som verkar ha drivit Hallie Rubenholds att skriva om Jack the rippers offer – vanmakt, sorg och vrede. Jag är så glad att hon lyckades berätta med sådant lugn trots det.

Om du tror att detta är en true crime-skildring eller ännu en bok om Jack the ripper så bör du tänka om och sedan läsa Fem kvinnor ändå. Boken är underbart fri från vem han nu var den där mördaren, här finns inga mord och här finns inga förgivettagna fördomar (nej, de var inte prostituerade allihop (en var det, en hade tidigare varit det de andra inte) men de var oändligt utsatta).

Fem kvinnor är möjligen den bästa socialhistoriska skildring jag läst. Jag begriper hur samhället fungerade där och då och jag förstår in på huden hur förfärligt farligt det var för kvinnor som hamnade vid sidan om (och också för de som inte gjorde det om de var födda till arbetarklass vilket förstås de flesta var). Kvinnohatet som kanske drev mördaren drev definitivt samhället och det är viktigt att vi vet hur det såg ut.

Det finns en vrede här som driver berättelsen, en önskan att få berätta kvinnornas berättelse utan att dra in deras förövare. Jag förstår den vreden och jag tycker att den gör berättelsen om Polly, Annie, Elizabeth, Kate och Mary Jane än mer relevant. Och när sedan slutet kommer med ett appendix med listan över de ägodelar man fann i kvinnornas ägo (Polly Nicholls ägde kläderna på kroppen, en kam, en näsduk och en bit av ett förstoringsglas…) blir vreden till en sorg jag inte förmår att sätta ord på. Det är bara slut. För sent.

FEM KVINNOR. DEN ALDRIG ÅTERGIVNA HISTORIEN OM JACK THE RIPPERS OFFER
Författare: Hallie Rubenhold
Förlag: Daidalos (2020)
Översättare: Nils Sjödén, originaltitel: The five

Gamla mord, skånska mord och några lästips

Den här veckan skriver jag om två historiska skildringar som har med ond bråd död att göra – The suspicions of mr Whicher och Fem kvinnor. Detta föranleder mig att återbesöka ett inlägg jag skrev på Kulturkollo hösten 2016 (originalinlägget hittar du här). Jag tänker att det passar bra att ta avstamp i inför detta minitema:

Minns ni Skånska mord? Den där tv-serien som var vanvettigt skrämmande i alla fall för nioåringen som var jag. Det är inte för inte som Ernst Hugo Järegård länge var en av de läskigaste människor jag visste (släng dig i väggen Dracula). Jag såg det nämligen lite innan jag fattade det där med skådespelare och så…

Historiska mord har alltid fascinerat mig, långt innan jag började forska och skriva om dem. Historiska mord och hela rättsprocessen. Där kommer min fascination för bödlar in (som jag skrivit om tidigare), rättsprocesser – allt knyts ihop i de historiska morden. Kanske var det med Skånska mord det började, men jag har en gnagande misstanke om att jag var makaber redan innan dess…

Egentligen tror jag inte att det är blodtörstig jag är, jag har väldigt svårt för true crime eller ens fantiserad crime i nutid. Visst har jag sett Paradise lost-filmerna (och önskat att jag inte gjort det! Hela det äventyret och bloggdagen jag hade med Beroende av böcker för att processa det kan du läsa mer om här), visst var jag helt trollbunden av The Jinx och visst läser jag en del mordhistorier och deckare. Men det är inte blodet jag är ute efter, inte brottet utan människorna i det. Mekanismer som driver individer till fasansfulla handlingar, den där gränsen mellan mänsklighet och bortom. Sånt. Och i min fascination för historiska mord tror jag mitt intresse för vardagsliv och de utsatta “förr i tiden” ligger i botten. Jag tror att jag är intresserad av vad det innebär att vara människa i olika tider och det blir aldrig så tydligt som när normaliteten rämnar.

Jag lämnar dig här i mörkret med några av mina bästa berättelser om historiska mord – vilka är dina?

Alias Grace av Margaret Atwood – det här är i stor utsträckning ett försök att lösa en gåta, vem som är skyldig, men det är allra mest en berättelse om vem Grace är och hur hon blivit sån. Jag läste den precis efter att jag skrivit färdigt och disputerat på min avhandling om barnamörderskor, det var en magisk timing, försynen…

His bloody project av Graeme Macrae Burnet – en påhittad historia i dokumentärskrud, eller? Den här boken är egentligen alldeles för grym och blodig för att läsas, men den är en svårslaget bra skildring av en människa, ett samhälle och mekanismer som är vardagliga, men som likväl sätter igång katastrofen. Anledningen att jag ens hittade boken och valde att läsa den är förstås att den fanns med på kortlistan för Man Booker-priset 2016.

En mörderska bland oss av Hanna Kent – om gränsen mellan mänsklighet och bortom, för den anklagade och dömda, men också alla runt omkring. Den här boken är så in på skinnet närgången, skitig och fasansfull. Slutet är… Nej, jag ska ingenting mer säga, men läs om du inte gjort det!

We have always lived in the castle av Shirley Jackson – här finns det inget att förstå (nästan), det är bara underbart förvridet och mörkt. Jag kan inte beskriva på annat sätt än att jag känner den som en bok i svartvitt, där finns inga färger, men skuggor på skuggor på skuggor.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs – en av de otäckaste böcker jag läst, på ett blodigt, påtagligt och väldigt kroppsligt sätt. Jag vill läsa om den genast känner jag!

En själasörjares dilemma av Göran Bergstrand – Den här boken sticker ut eftersom det är en personlig och dokumentär skildring av själasörjandets vedermödor i allmänhet och med särskilt ljus på unge fängelseprästen Malte Hasselqvist som fick uppdraget att få Anna Månsdotter (hon som kallades Yngsjömörderskan och syns på bilden ovan) att erkänna sin skuld och överlämna sig till Gud. Hon vägrade och själasörjarens kval inför detta leder till tvivel och en mycket intressant bok om tro, tvivel och medmänsklighet. Det handlar mycket litet om mordet men mycket mycket om dess konsekvenser.

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.

Om Anne på förintelsens minnesdag

Idag högtidlighåller vi Förintelsens minnesdag. Vi minns det vi inte vill minnas, men aldrig får glömma. Jag väljer att göra det med en text jag första gången publicerade på Kulturkollo våren 2016.

Om Anne
Det var när jag pratade med barnen om Anne Frank som jag började gråta. För att… ja, för att det är omöjligt att inte. Den där reaktionen satte igång en massa tankar om henne och om oss, om symboler vi skapar för att klara av det – allt.

När paren i Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank pratar om Anne Frank så är det inte flickan de pratar om. Det är gömstället, att gömma och bli gömd. När Hazel och Augustus reser till Amsterdam och talar om Anne Frank i Förr eller senare exploderar jag handlar det också om annat, och aldrig egentligen om Anne.

Jag minns att jag läste dagböckerna i högstadiet och att flickan Anne betydde mycket för mig, för min förståelse av förintelsen. För att hon var lika gammal som jag och för att hon var så vanlig, så långt från en abstrakt siffra man kan komma. Och jag gjorde henne nog till en symbol för den lilla människan i det stora obegripliga. Men när jag berättade för mina barn om henne och svarade på deras förstagångsfrågor blev hon flickan igen. Hon blev 16-åriga Anne på väg in i gaskammaren (“vad är en gaskammare mamma?”) och där gick jag sönder.

Jag tror att vi behöver symboler för att göra världen begriplig, men jag tror också att vi ibland behöver plocka ner dem från piedestalen och se dem som människor. Ingen människa är enbart en symbol eller siffra och det är livsviktigt för oss att komma ihåg, särskilt i tider som dessa.

Låt oss tala om ångest och annat jobbigt

En stund i höstas mådde jag inte så särskilt bra. Jag hade överhuvudtaget en hel del ångest hela förra året (eller snarare under pandemidelen av året kanske, och det är förstås inte över för att vi skriver 2021 nu). Till slut blev jag så trött på eländet att jag bestämde mig för att utforska det på det sätt jag gillar bäst, genom att läsa.

De kommande veckorna kommer ni kunna läsa texter om böcker jag läst i ämnet, det är en blandning av poesi, essäer, serier och annat. För att vi alla ska ta oss igenom helskinnade blandar jag också upp med lite andra inlägg, men den mesta av tiden läggs på ångesten. Och det, har jag lärt mig är ingen dålig sak.

För den som vill vidare och inte bara vill läsa kan jag rekommendera de filmer skådespelaren Bill Hader gjort för Child Mind institute på YouTube (du hittar länkar längst ner i inlägget). Han må ha spelat in sina filmer och gjort sina intervjuer om ångest för att hjälpa barn, men det funkar fint på mig också. Bill Hader talar mycket om att avdramatisera ångesten, att se att den är där, men sen fortsätta med sitt. För det går ju, för det mesta, att fungera också med ångest. Och när man möter den med rädsla så stannar rädslan. Mitt värsta, och så är det säkert för många av oss, är rädslan för att ångesten ska komma tillbaka, att det ska ”vara såhär nu”. Jag tycker det funkar rätt bra för mig, att försöka acceptera att jag är en sån som får ångest ibland, men den tiden när jag inte har det ska jag inte lägga energi på att rädas den.

En annan sak som Bill Hader pratar om är hur han mediterar flera gånger varje dag. Så hängiven är jag inte tvungen eller intresserad av att bli, men jag jobbar på att skaffa mig en rutin av att meditera en stund varje morgon (det går verkligen skitdåligt med det för tillfället, men jag har inte gett upp) och så har jag slängt in lite yinyoga efter varje arbetsdag. Yogan har hjälpt mig sen sommaren 2017, men jag har förvånansvärt svårt att hänga fast vid den om den inte är rutin, så nu ska den bli det (igen). I meditationen fick jag faktiskt lite oväntad hjälp av Melissa Broder som i sin So sad today (som jag skriver mer om på torsdag) berättar om sin morgonmeditation och hur rörig, men livsnödvändig den är.

Jag har förstås läst och tänkt om ångest och psykisk ohälsa tidigare, inte minst angående utmattning, här hittar du lite av det:
Alla mina inlägg om utmattning finns under den här taggen.
Boktexter om Notes on a nervous planet och Skäl att fortsätta leva av Matt Haig

Child mind institutes filmer med Bill Hader på YouTube


Tipsa gärna mig och alla som kan tänkas behöva det om texter/filmer/strategier som hjälpt dig när du mått psykiskt dåligt så samlar jag ihop till temaavslutningen om två veckor.

Bara bra böcker! Tjänarinnans berättelse

Jag tror att jag kan säga med säkerhet att ingen bok har skrämt och inspirerat mig som Tjänarinnans berättelse, och då läste jag den redan 2011 (eller redan, och redan den kom ju ut 1985, men i relation till verkligheten så var det redan och länge sen). Så mycket har hänt sen dess, och det har inte rört sig i rätt riktning.

2011 skrev jag såhär om Tjänarinnans berättelse:
Jag tänker börja med den stora nackdelen med den här boken. Sedan jag började läsa den och också nu efteråt så är jag så himla arg hela tiden. Arg på gubbar som gnäller, gubbar som utövar makt, gubbar som inte begriper någonting och att vi alltid måste prata om de här gubbarna. Jag är arg på kvinnor som omöjliggör sin egen situation (= alla kvinnor inklusive mig själv), arg på alla män – den där scenen där Luke inte förstår hur allvarligt det är när hans hustru inte kan ta ut pengar från sitt konto och alltså inte begriper konceptet med att förlora sitt medborgarskap och människovärde pga kvinna gör mig skitförbannad. För att han är en helt vanlig man, en av de goda, en av dem som kämpar för ett bättre samhälle, och inte ens han… Det är jäkligt jobbigt att gå omkring och vara såhär arg hela tiden, riktigt jobbigt (jag tror minsann att jag ska skriva en bok om mina ilskedemoner och hur jobbigt det är, det brukar ju funka för gubbarna) faktiskt. Har dock börjat lugna ner mig och försöka omvandla totalilskan till någon form av konstruktiv kraft istället. Det kommer att gå men det tar nog sin lilla tid är jag rädd.

Men, ett djupt andetag nu för Tjänarinnans berättelse är en bok som förtjänar att lyftas fram inte bara för den feministiskt heliga vredens skull. Den är så mycket mer än så. Långsamt och på gränsen till monotont berättar Margaret Atwood berättelsen om det totalitära staten där Offred lever sin riktigt utlämnade vardag. Hon är placerad i en familj för att avla och föda mannens barn eftersom det är brist på fertila kvinnor (och män) i staten. Atwood berättar samtidigt historien om Offred som berättelsen om samhällets förfall och det är faktiskt obehagligt hur det som utlöser den smygande katastrofen ligger väldigt nära sådant som hänt/händer i vår verkliga värld.

En av de starkaste “småberättelserna” i historien är den Atwood berättar om det saknade barnet. Det gör fysiskt ont att läsa om hur Offred sitter i badkaret och försöker hålla kvar barnets doft intill sin kropp. Hon använder aldrig många ord men som den mästare på gestaltning hon är behövs det inte. Offred rämnar nästan när hon tänker på och talar om sitt barn och jag rämnar med henne.

Såhär skrev jag om uppföljaren, Gileads döttrar 2019:
Det är alltid vanskligt att läsa uppföljare. Man riskerar ju att bli besviken och besudla upplevelsen av den första boken. Med Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar är det mer än så. Tjänarinnans berättelse är på så många sätt definierande för mig och min identitet som feminist. Den väckte så mycket i mig, fysisk igenkänning, upplevelsen av vad det innebär att vara kvinna i den här världen (som när jag läste var lite mer lik Gilead än vad den var när Atwood skrev, men betydligt mindre än den är nu) och vrede. Helig jävla vrede.

Tv-serien mäktade jag inte med att se, den kröp under skinnet på ett nytt sätt och kom dessutom när världen vridits ett varv till. Jag orkade inte.

Gileads döttrar är ingen ny Tjänarinnans berättelse, den försöker inte vara det, den är en annan sorts gåva till oss från författaren. Uppföljaren innehåller något som den första boken saknar (eller inte saknar, den mår bra av bristen på det), nämligen hopp. Margaret Atwood skriver i sitt efterord att hon velat besvara frågor som hennes läsare ställt henne sen första boken kom för 30 år sedan. Jag tror att det stämmer, men jag tror också att hon sett och förstått att vi behöver något att hoppas på. I en värld av abortförbud och övergrepp och allt som exempelvis Brett Kavanaugh symboliserar behöver vi förtvivlat något att tro på. Och jag tycker om att det vi får är kvinnor och flickor som står upp för sin rätt och gör sitt yttersta för att krossa förtrycket med de medel de har. Att det sen kanske inte är så trovärdigt att en diktatur skulle kunna rubbas på detta sätt är en annan femma, detta är fiktion och jag kan köpa det, vad är trovärdigt i det som händer i verkligheten ens? Då tror jag hellre på icke trovärdigt hopp än sorgligt trovärdigt förtryck.

Jag tycker om flickorna som jag inte ska orda mer om för att undvika spoilers, men det som ändå ger mig mest är att få umgås med den fruktade Tant Lydia. Att få se bakom hennes fasad, lära känna hennes bakgrund, se hur hennes övergång från normalitet till Gilead såg ut är intressant på riktigt. Jag tror också att den berättelsen säger en del om hur patriarkat och kvinnokraft fungerar, också bortom det mest uppenbara förtrycket.


Inlägget bygger på två inlägg som publicerats här på bloggen, ett från 2011 och ett från 2019.

Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.