Farväl Hilary Mantel!

När jag i fredags nåddes av beskedet att Hilary Mantel avlidit 70 år gammal blev jag väldigt ledsen, oväntat ledsen faktiskt. Jag hade nog tänkt att den författare som gett mig mina största läsupplevelser skulle få leva för evigt som belöning. Eller något sådant.

Eftersom jag är smått besatt av Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell så har jag skrivit massor om henne och den. Klicka gärna på länkarna och låt dig inspireras till svindlande läsning:

Bara bra böcker! Den makalösa trilogin.

Cromwell-tisdag (en serie inlägg från sommaren 2020 då jag läste The mirror and the light och mindes allt annat fantastiskt jag upplevt med trilogin).

Läs också gärna Annas fina intervju med Jesper Högström (Hilary Mantels översättare) på Kulturkollo: Hallå Jesper Högström – översätta Hilary Mantel, går det?

Den blinda och okritiska kärleken till en idol (och hans katter)

Min relation till Freddie Mercury är (som ni snart blir varse) mycket nära och mycket känslomässig. Den är fylld av glädje och kärlek, men också av sorg, som det måste bli när ens enda idol dör när han bara är 45 år gammal. En kväll under jul och nyårshelgerna ramlade jag av en slump in på en dokumentär som tog upp alla de där såriga bitarna – döden, homofobin, AIDS-pandemin och sorgen. Det var Freddie Mercury – the final act jag såg och den var riktigt välgjord och fin, men känslostormen gjorde att jag inte kunde sova natten efter och jag kan bara rekommendera den om du ser den på dagtid alternativt är lite mer stabil och inte seglar bort i din kärlek till Freddie Mercury som jag 😉.

Dokumentären väckte minnet av texten ni snart ska få läsa. Den publicerades första gången i november 2018 på Kulturkollo och är en text skriven i total och okritisk kärlek efter att jag såg filmen Bohemian Rhapsody på bio. För några veckor sen såg jag om den. Möjligen ser jag fler luckor och brister i filmen den här gången, men de betyder ingenting för mig så därför skriver jag inte om texten det minsta.

Så varsågoda, några rader galen kärleksförklaring:

Det här kommer inte bli en särskilt sansad text, inte kritiskt granskande eller ens särskilt eftertänksam. Det här blir nog bara känslor tolkade i ord, en rakt igenom tokförälskad text om min (enda) idol. Jag har redan tidigare skrivit litegrann om Freddie Mercury och vad han betytt för mig, men ändå har jag verkligen bara skrapat på ytan. Förra veckan såg jag filmen om Freddie och Queen – Bohemian Rhapsody. Jag älskade den.

Ni anar inte hur orolig, nervös och till och med rädd jag var innan jag såg den. Vad jag oroade mig för är svårt att förklara utan att förklara precis vad Queen och Freddie varit för mig i över 30 år nu. Jag blev i min värsta oro tvungen att titta lite närmare på vad jag var rädd för.

Jag föll för Queens musik lite innan Freddie gick bort 1991, i och med Innuendo-skivan som kom ut i februari det året. Då var det främst musiken. Sen blev det det egensinniga, vildsint kreativa, det som gjorde att Queen var Queen (totalt oförutsägbart). Det blev Freddie och hans ihärdighet i att inte låta andra definiera honom, att inte låta sig stängas inne i definitioner eller normer. Det jag upplevde som en önskan att stå upp för oss utanförstående, vi som ibland upplever oss som freaks. Det blev Freddies fantastiska röst och persona, den som möjliggjordes av Brian Mays, Roger Taylors och John Deacons vänskap och briljans. Deras värme i relation till varandra (välj ut vilket klipp som helst där någon av de kvarvarande medlemmarna i Queen talar om Freddie (eller tidigare när Freddie pratade om dem) så förstår ni), deras inkluderande inställning i relation till publiken.

Framförallt bottnade till slut min kärlek i Freddies styrka i att visa att man får vara den man är och ingen annan får kräva något annat. Det har förekommit några dokumentärfilmare genom åren som hamnat på min svarta lista efter att ha krävt Freddie på ansvar för att han vägrade bli en symbol för AIDS-sjuka till exempel. Jag var rädd för att filmen skulle göra detsamma. Rädd för att Freddie skulle tryckas in i en mall, att han skulle göras allt för mycket till sin död, att han skulle bli en figur. Men tack och lov blev det inte så. Filmen är väldigt trogen till Freddies önskan att få vara den han var och att få leva till slutet.

Och så finns hans älskade katter med i filmen, dem han ringde till när han var på turné, de som hade varsitt rum i hans vräkiga hus (han skrev också låtar till dem och dedikerade hela album till dem och kattälskare över hela världen). Och musiken! Och bra skådespelare. Och värme. Band Aid-spelningen är alldeles fantastisk, jag stortjöt mig genom stora delar av filmen, men Wembley tog verkligen knäcken på mig.

Jag har absolut ingen aning om Bohemian Rhapsody är en bra film rent objektivt sett, det finns ingen plats för objektivitet i min kärlek till Freddie, den är liksom han var större än livet. Visst ser jag att vissa saker är en version av berättelsen som inte stämmer med hur det verkligen var och visst fattar jag att saker är tillrättalagda. Visst hade jag velat se mer av Jim Hutton till exempel. Men som sagt min kärlek till Freddie är rätt förblindande och jag nöjer mig gott med att få ha återupplevt den där lyckokänslan och att typ ha fått se Queen uppträda på Wembley. För det älskar jag Bohemian Rhapsody, som den totalt okritiska fangirl jag är.

Följ länken för att lyssna på Freddies sång om/till katten Delilah (och för att se bilder av honom med sina katter)!

Hummelhonung…

Hummelhonung är ett av mina allra vackraste ord och det var också romanen Hummelhonung som var mitt allra första möte med Torgny Lindgren. Hummelhonung var därför det första jag tänkte på när jag nyss läste att han är borta. Jag har så mycket kvar att läsa av hans bokskatt, jag tar det långsamt för att spara och dra ut på det. Nu kanske jag tar det ännu långsammare eftersom de böcker han skrivit inte längre kan bli fler. Jag kommer sakna Torgny Lindgrens röst och känner mig samtidigt som jag konstaterar det oerhört tacksam över att han läst in flera av sina böcker. Att ha fått Ormens väg på hälleberget berättat för mig av honom är en av mina största litterära upplevelser. Och så kommer det alltid att vara.

Läs också Annas fina text på Kulturkollo om hennes möte med Torgny Lindgren, och om den där Torgny Lindgren-kärleken vi och så många med oss delar.

Foto: Cato Lein

Amy, George och den där listan

Jag älskar listor, egentligen alla sorters listor men årsbästalistor allra mest. Nu har det trots älsket varit en utmaning att sätta ihop en lista över det bästa som hänt, ett så synnerligen förfärligt år som detta. Särskilt svårt faktiskt eftersom de sista dagarna påmint allt för mycket om sorgesamheten i sakernas tillstånd. Juldagskvällen ägnade jag åt den där fantastiska men förfärliga filmen om Amy Winehouse (som jag inte hittar på SVT play, men försök se den om du inte gjort det än och om du orkar) och även om jag aldrig någonsin kommer glömma den kan jag inte skriva så mycket, jag behöver svälja ilskan och sorgen några månader först… Sen gick jag och la mig, sov oroligt, drömde om Amy och vaknade till beskedet att George Michael gått bort. Det hänger ihop på något sätt. Det är väldigt sorgligt i många nivåer. 

Men en lista blev det och en hel del fint har jag ändå tagit del av också 2016 precis som jag haft fina och vilsamma juldagar också. Hela listan hittar du på Kulturkollo idag.

Det här (att det finns ljus i mörkret, liv i döden och fantastisk musik att älska och känna igen sig i. Och, trots allt, listor) är en av mina 52 bra saker 2016! Alla bra saker hittar du här.

Olle!

Det är inte det att jag inte bryr mig om att Olle Ljungström gått bort, jag vet bara inte vad jag ska skriva. Jag bryr mig, mycket, ända in i hjärtat bryr jag mig. 

Jag har helt enkelt inget att säga. Lyssna på Olle istället! På Jag och min far (den riktiga, inte Ugglas version!). På Som du. På vad som helst. Sen går vi ut i solen och försöker låta bli att gråta.