Skrivsöndag: Ett manus som fått ligga till sig blir kanske läst till slut

Med skrivandet har det under en period inte varit så mycket bevänt. Det beror dels på att jag har haft ett romanmanus i skrivbordslådan som behövt vila och ligga till sig, dels på att jag inte mäktat med att skriva något annat. Sen årsskiftet har jag behövt min ork till annat, som januari, käkkirurgi, februari och ett känslomässigt storjobb som behövde utföras.

Jag trodde att det skulle lugna ner sig nu, att jag skulle kunna ägna mig åt skrivandet för att jag inte skulle ha så mycket annat. Men så kom då pandemin och nyhetsflödet blev energislukande på ett helt nytt sätt.

Jag tror att min lösning på problemet med att behålla mental stabilitet i allt det här kommer att vara att gå in i skrivandet igen, eller i alla fall i läsandet av det skrivna. Jag ska när jag kommer hem från jobbet koppla bort allt vad oro heter och gå in i min egen bubbla och där finns bara bra saker – min familj, vårfåglar, böcker och så mitt manus (vi får väl hoppas att det inte suger totalt utan att jag kan fortsätta att räkna det till de bra sakerna…) Jag hoppas att det ska funka, lite som en själslig och självvald kvällskarantän.

Analfabeten av Agota Kristof

Man kan lätt tro att Analfabeten med sina korta 52 sidor skulle vara en bok om små saker. Istället visar det sig snart att jag här har att göra med en sån där genial författare som förmår använda varje ord och varje rad till fullo. Agota Kristoff har skrivit om allt i den här självbiografin.

Analfabeten handlar om vikten av att ha ett språk och att erövra de språk som står en till buds även om de tvingas på en. Den handlar om hur man gör för att bli författare, man skriver och skriver och skriver och ifrågasätter inte skrivandet i sig. Boken berättar också om hur det kändes och var att växa upp i ett kommunistiskt land (Ungern) under tidigt 1950-tal och hur det var att fly därifrån som 21 åring med ett litet barn i sin famn. Agota Kristof berättar en upplevelse på ett så oerhört levande sätt att innebörden av orden flykt och flykting blir ny, densamma och mycket, mycket tydlig.

Kopplingen mellan nu och då är stark här, Analfabeten visar på sammanhang och erfarenheter som bär genom årtionden och längre. Det är stora frågor, stora insikter som kanske bara en liten bok kan ge.

ANALFABETEN
Författare: Agota Kristoff
Förlag: Wahlström & Widstrand (2019)
Översättare: Marianne Tufvesson
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Skrivsöndag: Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

De riktigt bra böckerna om skrivande handlar inte om skrivande. Elisabeth Rynells Skrivandets sinne är en riktigt bra bok om skrivande och den handlar således mycket lite om hantverket. Det den istället kretsar kring är liv. Livet som levs genom skapandet, genom tänkandet, genom skogspromenader, sorger och möten.

Jag har aldrig läst något av Elisabeth Rynell tidigare, men från första sidan i den här boken känns hon som min bästa vän. Jag älskar att få läsa om hennes stuga, hennes livsvisdomar, möten med Sara Lidman och läsningar hon gjort. Det finns ett sådant eftertänksamt lugn här och jag vill stanna i det länge, länge. Det är antagligen anledningen till att det tagit mig så lång tid att läsa den här korta boken. Ett kapitel här, ett kapitel där, låt det aldrig ta slut.

Allra mest fastnade jag för ett av de sista kapitlen, det som handlar om fulhet och skogsavverkning. Där sätter hon fingret på precis det som stör mig med det som hänt i skogarna runt mig. Det är ett sådant övervåld, en sådan förbrytelse. Det är livet som slitits sönder av kärlekslös vinningslystnad, där blir det så vidrigt fult och därför kan jag inte komma över det.

Boken finns inte längre att köpa, men jag håller ögonen öppna efter ett antikvariskt fynd. Jag måste äga den här boken. Jag måste få återvända!

SKRIVANDETS SINNE
Författare: Elisabeth Rynell
Förlag: Albert Bonniers förlag (2013)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag: Tag och skriv!

Jag har ju läst en hel del böcker om skrivande vid det här laget och jag tycker nog faktiskt att alla har gett mig något alldeles eget. Det som är särskilt med nya antologin Tag och skriv är att den har ett sådant flyt. Den är lättsam och de som skriver om sitt skrivande är mycket förtjusta i just skrivandet. Med vissa undantag, Stina Stoor skriver om det trauma det innebär att inte komma vidare, att inte kunna eller vilja skriva längre.

Jag tycker mycket om Stina Stoors öppenhjärtiga berättelse, jag drabbas av det Åsa Linderborg skriver om vådan av att skriva självbiografiskt (inte bara att man riskerar att såra utan också att ens skildring riskerar att lägga sig emellan den man skrivit om och den man är, som ett falskt minne) och så suger jag åt mig av det Nina Wähä skriver om skrivkurser. Jag är just nu väldigt sugen på att gå en sådan och jag står i begrepp att hålla i en skrivcirkel själv på jobbet.

Alla dessa berättelser om skrivandet som hantverk och skrivandet som liv inspirerar verkligen.

TAG OCH SKRIV. FJORTON FÖRFATTARE OM SITT SKRIVANDE
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Skrivsöndag: om former och om Barnet av Olivia Bergdahl

När jag gick på folkhögskola för ungefär tiotusen år sen (det känns så länge sen, det gör det faktiskt) så levde och andades jag litteratur och skrivande. Det var ljuvligt. Och det allra viktigaste jag lärde mig om skrivande var att det hårt uppbundna alltid ledde till den största kreativa friheten. Det är galet, men det är så. Eller var så, för mig. Jag är lite ledsen att jag tappat det där, det har med tid att göra tror jag. Men jag blev så härligt påmind nu när jag läste Olivia Bergdahls fantastiskt fina sonettkrans Barnet.

En sonettkrans består av femton sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Ni hör ju hur intrikat, hur svårt, hur spännande. Olivia Bergdahl syr mästerligt ihop sina ord och texter så att de på en gång handlar om det vardagsnära och greppbara såväl som det avlägsna och obegripliga. Vardag och katastrof, trygghet och sorg. Det går förstås att göra på många olika sätt, men det är något särskilt med bundna poesiformer.

Jag tyckte också om sonetter (men det är sjukt svårt att skapa dem, inte minst rytmen är svår att ens få till), men favoriten var alltid haiku. Å som jag älskade haiku! Varför slutade jag med dem? De kräver ju naturligtvis massor av tid för att få bra, men samtidigt är de så enkla (inte i betydelsen osvåra utan som i avskalade), så lockande. Jag är väldigt sugen på att göra ett försök igen. Kanske kan det nya skrivåret innehålla bundna former för att väcka kreativiteten och öppna alla möjliga vägar framåt… Omöjligt är det inte.

BARNET. EN SONETTKRANS
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Bra saker: skrivsöndag och att “läsa” Lev kreativt

Jag ska inte fortsätta tjata om hur skrivandet har kommit tillbaka in i mitt liv, det har jag redan gjort nog och dessutom har jag ju skapat en hel inläggsserie här för att fördjupa mig i det, Skrivsöndag (som för övrigt återkommer efter nyår). Idag ska jag istället fördjupa mig i en bok som har varit viktig för mig under hösten och som har hjälpt mig vidare i skrivandet, eller snarare i tänkandet om skrivandet.

Jag fick tips om Lev kreativt av Maria Bouroncle och slängde mig över den för att det så snart jag kollat upp den stod klart att den var något alldeles särskilt. Lev kreativt är väldigt lite en handbok i skrivande och väldigt mycket en kurs som leder till medvetenhet om det kreativa flödet och livet.

Lev kreativt är en tolv veckor lång kurs inom bokpärmar, den bjuder på ett kapitel, ett gäng övningar och så de genomgående morgonsidorna varje vecka. Jag har läst kapitlen och stör mig lite på det myckna refererandet till gud, men kan lätt avfärda det som en petitess. Jag har valt ut de uppgifter som lockat mig, så som boken instruerar mig att göra och jag har varit ganska så trogen morgonsidorna hela vägen. Några dagar när jag varit riktigt sjuk eller abnormt trött har de fått bli kvällssidor eller inte alls, men på det stora hela har jag låtit dem bli det de är menade att bli, ett ocensurerat flödesskrivande innan den inre kritikern kravlat ur sängen.

Jag kan inte säga som många andra gör, att Lev kreativt förändrat mitt liv. Jag tror att jag har för få kreativa blockeringar för det. Mitt hinder är tröttheten som kommer efter en utmattning och det gör också att jag måste vara försiktig med vad jag åtar mig. Det jag däremot känner att boken gett mig är en medvetenhet om hur kreativitet känns och hur den finns runt mig hela tiden också när jag gör annat än att skriva. Mina skogspromenader när jag lyssnar till lövspel och studerar ekorrar är naturligtvis kreativitet, jag har bara inte tänkt på det på det sättet tidigare. Lev kreativt har absolut gett mig en ny förståelse för och öppenhet i relation till den kreativa kraften.

Jag skulle absolut rekommendera dig att läsa den här boken/gå den här kursen om du är nyfiken på att utforska kreativiteten i vilken form den än må ta sig. Alldeles särskilt rekommenderar jag den om du vill få till rutiner kring det kreativa och om du känner att du har en massa tankar som står i vägen för ditt skapande.

LEV KREATIVT. HUR DU UTVECKLAR DITT SKRIVANDE JAG I TOLV STEG
Författare: Julia Cameron
Förlag: Mima förlag (2019)
Översättare: Louise Moëll, originaltitel: The artist’s way
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Årets sista skrivsöndag

Sista söndagen i november är också sista skrivsöndagen i den här formen på ett tag. I december bloggar jag annat. Tanken är att skrivsöndag ska komma tillbaka i januari, kanske inte varje söndag, men nästan.

Under hösten har jag som ni märkt läst massor om skrivande och jag har fått utlåtande från ett förlag och fått nya idéer om det jag skriver, sånt jag inte ens snuddat vid innan. Det har hänt väldigt mycket i huvudet och i det skrivna, men nu befinner jag mig lite i en mellanperiod. Det beror också på att jag har jobbat en del på sistone och orken finns inte riktigt. Jag harvar på, men inte med kreativ glädje just nu, mest av envishet om jag ska vara ärlig. För att jag vet att det öppnar sig och och vänder om jag bara kör på. Och jag har lyckats få till en skrivrelaterad grej för vardagskvällar också, jag mäktar inte med att nyskriva, men jag kan umgås med romanen genom att läsa och föreslå redigeringar till vissa kapitel. Mycket blir inte gjort, men det känns väldigt mycket värt att hålla karaktärer och berättelser nära så att jag inte måste börja om på nytt varje helg.

I december kommer jag få lite mer skrivtid, men också kanske lite annat som gnager bort mer än en bit av den. Och så kommer slutligen den efterlängtade ledigheten kring helgerna. Jag har absolut inga deadlines eller planer framöver, jag siktar bara på att jobba på med manuset. Och så längtar jag intensivt efter den dag då min kreativa glädje slår till igen, jag vet att den dagen kommer snart.

Skrivsöndag: Skrivboken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons Skrivboken är intressant och inte intressant för mig. Jag tycker väldigt mycket om hennes berättelse om hur hon gick från att vara en sån som inte kunde slutföra manus till att bli utgiven och extremt produktiv. Jag hittar ingenting att känna igen där, bortom känslan kring att skriva förstås och längtan efter att nå fram. Vi är så olika i energinivå som två människor kan vara, Kristina Ohlsson verkar ha en naturligt hög fart på det mesta medan jag är lugn, långsam och rätt lat. Denna skillnad i kynne gör att jag inte kan lyfta ut något ur den delen av boken att applicera på mitt eget skrivliv, men det gör inget, det är intressant nog att ta del av resan till debuten. Jag älskar sådana historier!

Bokens andra del består av skrivtips och beskrivningar av hur det fungerar i förlagsvärlden och sånt. Skrivråden är kanske inte nya, i alla fall inte för någon som läst det mesta i skrivhandboksväg, men inblicken i förlagsvärldens är väldigt intressant. Och mest av allt i hela boken tycker jag om Kristina Ohlssons inställning till skrivandet, att det inte är det viktigaste i livet, att det inte ska göra ont och vara en plåga. Visst tar det emot ibland och är inte alltid superkul, men det måste ju ändå vara inspirerande på något plan och skänka någon form av glädje, annars bör man inte hålla på med det. Det känns rimligt tycker jag. För mig är det livsviktigt att skriva, men det är inte livsviktigt att det blir perfekt eller ens bra eller utgivet, det viktigaste är att det blir och att jag ger mig själv tiden att göra det där som jag gillar bäst att göra. Det är belöning nog.

SKRIVBOKEN
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, “övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Skrivsöndag om mitt skrivande

Dags för en Skrivsöndag om mitt eget skrivande. Jag började skriva skönlitteratur igen kring årsskiftet och en uppdatering om hur det gått och funkar kan väl vara på sin plats.

Runt påsk skrev jag färdigt mitt första manus, det jag jobbat med i flera år, men samtidigt inte eftersom det varit vilande så långa perioder. Jag skickade det till ett förlag (efter mycken vånda, jag skriver för att jag måste/vill, det där med att publicera känns väldigt avlägset och vissa dagar inte ens längtansvärt) och inledde en väntan som kom att bli längre än jag kunnat ana. Runt midsommar skrev jag klart mitt råmanus till roman 2 och kunde inte hålla mig utan kastade mig raklång in i skrivandet av råmanus till tredje romanen, det är alltså en löst sammanhållen sorts trilogi vi pratar om. Några veckor innan semestern i juli tvingades jag inse att jag inte är en sån där människa som kan jobba heltid och skriva romaner på kvällarna. Förstås. Få personer är det och troligen ingen återhämtare efter utmattning. Fan också. Det var bittert faktiskt. Jag vill ju så gärna. Semestern ägnades åt skriv ändå och genomläsning av roman 2, lite planläggningen och så.

Sen har jag tänkt mycket över hur jag kan ha det till vardags för att det ska bli hållbart. Jag hoppas att jag är en sån människa som kan jobba heltid och skriva på helgerna, en sådan människa måste jag vara annars kommer jag bli olycklig. Jag har haft en period då jag faktiskt inte ens hunnit eller orkat det, men jag hoppas att det är övergående. Och just idag ligger ett helt ledigt höstlov framför mig, ett läslov förstås, men också ett skrivlov.

Och för någon vecka sen kom svar från förlaget om romanen jag skickat in. En refusering förstås, men inte bara. Jag fick kommentarer som visar att mitt manus blivit läst och som försöker hjälpa mig framåt. Min första känsla inför refusen var sorgligt nog lättnad eftersom jag nu inte måste någonting, jag orkade helt enkelt inte känna något annat. Sen hade jag en timme morgonen därpå när jag kände mig lite ledsen, ratad och besviken, men så sa det plötsligt klick i skrivhjärnan och jag insåg vad jag ska göra för att följa råden och göra romanen bättre. Det är ett stort arbete, men jag tror att det kommer bli bra. Och så finns skriveuforin här igen. Och som sagt, nu har jag en hel vecka till att utforska detta nya. Lyckan!