Läst om att skriva

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa om att skriva, ända sen jag hittade till den formen av litteratur när jag gick någon av mina kurser i kreativt skrivande. På senare tid har det eskalerat i och med att jag tagit upp mitt skönlitterära skrivande igen och numera inte kan få nog av sådana berättelser.

I början av sommaren läste jag en del i Den odödliga sagan om hur och varför vi berättar historier av John Yorke (utgiven av Volante). Det är en intressant bok som grottar ner sig i strukturer och hur allt hänger ihop. Den är lite för djupgående och detaljerad för mig just nu, men jag planerar absolut att återvända till den framöver.

Jag har läst och skrivit om en hel del annat under våren och sommaren, nämligen:

Det är natten av Karolina Ramqvist – essä om författaren vs den som skriver.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson – ärlig beskrivning av kreativt kaos och vardagsskirvande.
Skrivliv av Gun-Britt Sundström – knivstark dagboksskildring av delar av ett skrivliv.
The writing life av Annie Dillard – trollbindande reflektion över hur det kan vara.
Att skriva av Marguerite Duras – en tänkvärd tankebok om skrivande.

Mer om skrivande och äldre boktexter hittar du här.

Det kommer minsann några nya skrivböcker som jag ser fram emot i höst också. Kristina Ohlsson, Annelie Jordahl och PC Jersild ger till exempel ut böcker om hur de ser på och tänker om skrivande.

Att skriva av Marguerite Duras

Marguerite Duras är speciell. Det är ofta svårt att hänga med i hennes resonemang, svårt att förstå vad hon menar samtidigt som hon när hon griper tag aldrig riktigt släpper taget. Att skriva är också en helkonstig bok och jag tycker mycket om den för det.

Bokens första del, där hon berättar om huset där hon skriver och känslan som driver henne att skriva är den del som talar mest (och tydligast) till mig. Hon säger mycket som jag kan relatera till om ensamheten, dess inneboende kraft och frigörande natur. Dess omöjlighet i en värld där vi sällan är fysiskt ensamma, krocken mellan att längta och frukta den, vad den betyder för oss som bär den inuti och vad den betyder för skrivandet.

Ibland virvlar hennes resonemang iväg och jag har svårt att följa, men sen landar hon precis framför mig och ger mig en nyckel till ett inre rum jag inte ens förstod fanns där. Hon är speciell Marguerite Duras…

The writing life av Annie Dillard

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Annie Dillards The writing Life och varenda en av de sakerna är sånt jag inte kan sätta ord på. Flyktigt. En känsla, ett tillstånd, något som jag inte måste hålla med om för att känna igen. Annie Dillard sätter fingret på sanningar som är sanningar för henne och inte för mig, men ändå bär sin legitimitet för båda. Jag fastnar särskilt för hur hon skriver om att en skrivarplats bör vara oinspirerande och trist (själv skriver hon i ett skjul), det håller jag verkligen inte med om, men jag gillar att få ifrågasätta det som är självklart för mig.

De sista två kapitlen ger mig dock inget att bära vidare så det var risk att jag skulle lämna den här boken och den här texten med en sorts besvikelse, men så råkade jag få syn på en dagboksanteckning från några dagar tidigare där jag skrivit med rött bläck att “jag älskar The Writing Life!”. Så det är nog så jag vill sammanfatta ändå, jag älskar The Writing Life.

THE WRITING LIFE
Författare: Annie Dillard
Förlag: Blackstone publishing (2011)
Inläsare: Tavia Gilbert

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är lite av en idol, någon som jag länge känt mig lite respektfullt rädd för eftersom hon verkar så himla tuff och bra. Dels för så som hon skrev Maken, men sen också för att hon alltid verkar väldigt rak på sak. Så upplever jag henne i Skrivliv också, utan krusiduller. Det som chockerar mig är att jag känner igen mig så mycket i henne.

Det vi har gemensamt är den där viljan att göra allt nu samtidigt. Jag har gjort mer våld på mig genom att ta sakerna en i taget, först bo själv och skriva, måla, begrava mig i frihet, sen doktorera, leva tillsammans och bli förälder. Nu har jag kommit fram dit där jag skriver igen. Gun-Britt Sundström försöker göra allt på en gång och det går också, men mitt sätt var nog trots allt bäst för mig.

Jag gillar mycket i Skrivliv, men allra mest älskar jag hennes besök i mitt Värmland. Att vi varit på samma folkhögskola och upplevt logdans i samma lada är coolt, men hennes upplevelse av den där resan till Dalby (för Till Lydias räkning) grep mig med en väldigt längtan att ta mig en tur i sommar och verkligen uppleva den plats jag förälskade mig i som barn. Och så blev jag så vanvettigt inspirerad av hennes sätt att bara skriva. Rakt på och inga krusiduller där heller.

För den som vill läsa en skrivbok så vill jag ändå lyfta ett informerande finger om att det här är en bok mer om journalistliv och tankevärld än om själva skrivandet. Jag uppskattar det, men jag tror att det är bra att vara beredd på det när man kastar sig in i läsningen.

SKRIVLIV. FRÅN FÖRSTA BOKEN TILL FÖRSTA BARNET.
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag har alltid skrivit och när jag inte kunnat skriva skönlitterärt har jag längtat att skriva (och fyllt hålet med avhandling och bloggande). Jag känner igen mycket i det som Karin Erlandsson beskriver som tvånget att få modellera med orden. Jag behöver också göra det, inte bara för att må bra utan för att faktiskt känna livet i mig.

Så igenkänning, men också en oerhört stark känsla av att jag nog absolut inte skulle vilja leva det skrivande livet fullt ut och bli heltidsförfattare. Första delen av den här boken är en essäsamling och det är där jag hittar igenkänningen. Andra halvan är en skrivdagbok och den översköljer mig med en kroppslig stress. Jag får hjärtklappning av den. Jag lovar härmed mig själv att aldrig släppa in stressen i mitt skrivande. Om priset för det är att jag aldrig blir läst så må det vara hänt. Jag mår så himla bra av att få pyssla med mina historier, jag behöver inte bli läst, jag behöver bara orden och mitt lugn.

Alla orden i mig är hetsig eftersom dess författare verkar vara det. Jag känner förstås igen mycket i det också, jag är rätt manisk i stunder, men jag har också jobbat rätt hårt för att tygla den sidan hos mig. Det i sig är en balansgång, Karin Erlandsson visar tydligt hur det där hetsiga leder till skrivresultat och utveckling. Jag är nöjd med att jag klarat av att lugna ner mig, men jag inser också att jag ibland måste våga ge mig hän och kasta mig ut också i det otyglade. Det kanske får bli mitt nästa mål, att hitta balansen mellan lugn och kreativ galenskap.

Jag gillar verkligen den här inblicken i Karin Erlandssons skrivliv och jag är tacksam för alla tankar den väcker hos mig.

ALLA ORDEN I MIG
Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Schildts Söderström (2019)
Köp den t.ex. här eller här.

Det är natten av Karolina Ramqvist

Det är natten är en essä om skrivandets vedermödor, omöjligheter och oundviklighet. Den handlar om skillnaden mellan skrivande och författande (med utgångspunkt hos Bodil Malmsten). Den resonerar också kring möjligheten eller omöjligheten för en kvinna att kombinera ett skrivande liv med familjeliv och det konstateras att problemet kanske inte främst är barnen utan männen…

Jag tycker mycket om sådana här tankeböcker. Skrivböcker utan inspirerande skrivövningar men fulla med inspirerande tankar att bära med och fundera vidare på. Det är natten är en mycket bra sådan bok.

DET ÄR NATTEN
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Norstedts (2016)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Som ett sandkorn…, Och dagarna går

Det här med tid, att den är så kort och hur sjutton den ska fördelas

Jag är inte mycket för nyårslöften, de brukar ofta föra med sig stress, press och känslor av misslyckande. Så jag struntar helt enkelt i att avge sådana. Årets övergång mellan gammalt och nytt präglades dock av en smula eftertanke. Jag har sånt jag skulle vilja göra mer av och det måste ske på bekostnad av annat, och det där andra är också sånt jag gillar.

Jag vill ge mig själv tid att skriva, sånt som inte är bloggtexter. Jag vill återuppta det där som var mitt allra bästa för några år sen (i tonåren, innan högskolestudier, doktorerande och barn), jag vill återvända till skrivandet. Jag har en roman som jag skrivit på i några år, den är klar på det sättet att den har ett skelett och innehåll, den behöver dock lite mer kött på benen genom några redigeringsrundor till. Att ägna sig åt den är roligt på sitt sätt, men också mördande tråkigt eftersom det innehåller så lite skapande. Så jag började på en till roman som jag lustfyllt kan kasta mig in i och skriva under tiden som jag också redigerar mig fram genom den första romanen.

Målet? Mja, jag ska väl kanske skicka iväg den där första romanen till ett förlag någon gång under våren. Eller så gör jag inte det utan behåller den för mig själv och hoppas få behålla känslan av att den är bra och orefuserad… Målet är egentligen vägen, att få skriva, bli en skrivande människa igen. Att skriva avhandling var ju något annat, men det var ändå kreativt arbete som väckte delar av min hjärna som sen dess och disputationen somnat om. Bloggskrivandet knackar litegrann på dörren, men jag söker det där friare, det vilda, det där bara jag finns.

Och varifrån ska jag då ta den tiden? Från läsandet faktiskt. Jag behöver inte läsa 130 böcker per år, hälften eller färre är helt ok. Jag siktar på att läsa färre böcker, men läsa dem långsammare och mer närvarande istället.

Såhär några veckor in i 2019 kan jag rapportera att det går riktigt bra. Jag läste lite färre böcker och sidor under januari och februari och det har varit befriande att kunna påminna mig om att jag inte måste någonting. Skrivit har jag också gjort. Romanen har genomgått en redigeringsrunda, den nya texten växer fram (det är skitdåligt just nu, men det är text och det har jag lärt mig är det viktigaste i början) och så har jag kommit på att det jag jobbar med är en sorts trilogi, eller i alla fall en löst sammanflätad trio av (kort)romaner.

Mitt enda stressmoment just nu är sådana där som jag själv, bokbloggare och bokläsare som pepprar mig med lästips på sociala medier. Jag vill ju läsa allt nu! Men så stänger jag ner instagram, antecknar det där tipset och tvingar in mig i lugnet igen. Det går riktigt bra och är väldigt kompatibelt med januari, februari och vinter. Min dvala i år är skrivdvalan. Jag skriver mig bort från mörkret.

En helg

Den här helgen har jag insett att jag bara läste 6 böcker förra månaden och begripit varför (tröttheten som kommit av höst och semesterslut har varit bedövande). Jag har gjort mitt bästa för att bättra på lässtatitistiken för innevarande månad, skrivit litegrann, sovit, promenerat i höstsolen och vilat i största allmänhet. Bra helg!

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

På promenaden var det höstigt.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 6 Okt 2018 kl. 4:37 PDT

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Nu Nuckan. #fiktiviteterläser2018 #läst2018

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 6 Okt 2018 kl. 7:40 PDT

Återvunnet från Kulturkollo: Att skriva historia

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om hur jag blev historiker en gång i tiden

En gång i tiden var jag forskare. Jag undersökte, analyserade och skrev historia. Jag var historiker. Och där har ni förklaringen till att jag älskar det historiska så intensivt, eller egentligen går det väl i vartannat – hönan och ägget och allt det där ni vet.

Mitt historieintresse började med skogen. Husgrunder jag passerade när jag som barn gick omkring och utforskade. Sånt som väckte mina fantasier – äppelträd, jordkällare där inga människor längre fanns.

Så jag blev historiker (nej, det var inte så enkelt men vi gör en lång historia kort för en gångs skull). Jag placerade mig framför domböckerna och läste rättegångsprotokoll, lärde känna kvinnor som kände kvinnor som dödat sina barn. Och jag läste, och grät, var gravid och kände mina barns fötter sparka på mig inuti när jag läste förfärliga skildringar om kvinnor som dränkte, högg, klämde ihjäl sina egna. Och jag skrev, och skrev och omformulerade.

Sanningen är svår. Jag skulle säga att den är omöjlig. I slutänden måste det alltid bli en tolkning av sanningen i den där boken. Till slut fick jag nöja mig med att vara så sanningsenlig som möjligt, om kvinnorna, om barnen och för mig. Det blev en avhandling, jag skrev den där berättelsen som inte blivit berättad och var de där människornas röst när de saknade en egen. Det kan jag känna stolthet över.

En annan känsla jag har nu, när jag inte längre forskar, är saknad. Jag saknar att kliva in i andras liv och tänka om det. Och jag går förstås fortfarande och tittar på jordkällare och konstigt placerade äppelträd och nedrasade väggar mitt i ingenstans. Och fantiserar gör jag naturligtvis. En dag kommer jag att komma till den där punkten när jag sätter mig ner med mitt påbörjade romanmanus och faktiskt skriver den där berättelsen som pågått i mig i så väldigt många år. Jag tror att det kommer bli så. Hoppas!

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Foto: Svartedalens jordkällare

Att skriva

Den här veckan handlar om skrivande på Kulturkollo och så också veckans tisdagsutmaning.

1) Berätta något om ditt skrivande – vad skriver du (blogg, poesi, brev)? Var skriver du? När skriver du? Hur? Varför?
Jag skriver dagligen om vi räknar bloggskrivandet och det tycker jag att vi bör. I perioder skriver jag också skönlitterärt vilket är sen länge, det har jag gjort sen jag lärde mig skriva. Jag har några halvtänkta romaner i byrålådan och en roman som är typ färdig men som jag naturligtvis aldrig blir riktigt nöjd med. Och så alla gamla dikter, noveller och embryon till texter av en eller annan sort. Så många ord som blivit fästa på papper och väntar på att hitta sin plats… Skrivandet är en livsnödvändighet för mig och bloggen hjälper mig att få ur mig min skrivenergi när jag inte förmår rikta den åt andra håll. När jag skrev vetenskapligt fungerade bloggen som den där platsen där jag själv bestämde vad och hur jag fick skriva.

2) Dela med dig av din bästa skrivinspiration – har du en favorithandbok eller ett knep för att få igång bokstäverna?
Min allra bästa inspiration är romaner där skrivandet står i centrum, eller i alla fall spelar en viktig roll. Som i Författaren i familjen, Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande och Fangirl. När jag slår igen en sån bok kan jag inte värja mig från skapandelustan.