Det här med tid, att den är så kort och hur sjutton den ska fördelas

Jag är inte mycket för nyårslöften, de brukar ofta föra med sig stress, press och känslor av misslyckande. Så jag struntar helt enkelt i att avge sådana. Årets övergång mellan gammalt och nytt präglades dock av en smula eftertanke. Jag har sånt jag skulle vilja göra mer av och det måste ske på bekostnad av annat, och det där andra är också sånt jag gillar.

Jag vill ge mig själv tid att skriva, sånt som inte är bloggtexter. Jag vill återuppta det där som var mitt allra bästa för några år sen (i tonåren, innan högskolestudier, doktorerande och barn), jag vill återvända till skrivandet. Jag har en roman som jag skrivit på i några år, den är klar på det sättet att den har ett skelett och innehåll, den behöver dock lite mer kött på benen genom några redigeringsrundor till. Att ägna sig åt den är roligt på sitt sätt, men också mördande tråkigt eftersom det innehåller så lite skapande. Så jag började på en till roman som jag lustfyllt kan kasta mig in i och skriva under tiden som jag också redigerar mig fram genom den första romanen.

Målet? Mja, jag ska väl kanske skicka iväg den där första romanen till ett förlag någon gång under våren. Eller så gör jag inte det utan behåller den för mig själv och hoppas få behålla känslan av att den är bra och orefuserad… Målet är egentligen vägen, att få skriva, bli en skrivande människa igen. Att skriva avhandling var ju något annat, men det var ändå kreativt arbete som väckte delar av min hjärna som sen dess och disputationen somnat om. Bloggskrivandet knackar litegrann på dörren, men jag söker det där friare, det vilda, det där bara jag finns.

Och varifrån ska jag då ta den tiden? Från läsandet faktiskt. Jag behöver inte läsa 130 böcker per år, hälften eller färre är helt ok. Jag siktar på att läsa färre böcker, men läsa dem långsammare och mer närvarande istället.

Såhär några veckor in i 2019 kan jag rapportera att det går riktigt bra. Jag läste lite färre böcker och sidor under januari och februari och det har varit befriande att kunna påminna mig om att jag inte måste någonting. Skrivit har jag också gjort. Romanen har genomgått en redigeringsrunda, den nya texten växer fram (det är skitdåligt just nu, men det är text och det har jag lärt mig är det viktigaste i början) och så har jag kommit på att det jag jobbar med är en sorts trilogi, eller i alla fall en löst sammanflätad trio av (kort)romaner.

Mitt enda stressmoment just nu är sådana där som jag själv, bokbloggare och bokläsare som pepprar mig med lästips på sociala medier. Jag vill ju läsa allt nu! Men så stänger jag ner instagram, antecknar det där tipset och tvingar in mig i lugnet igen. Det går riktigt bra och är väldigt kompatibelt med januari, februari och vinter. Min dvala i år är skrivdvalan. Jag skriver mig bort från mörkret.

En helg

Den här helgen har jag insett att jag bara läste 6 böcker förra månaden och begripit varför (tröttheten som kommit av höst och semesterslut har varit bedövande). Jag har gjort mitt bästa för att bättra på lässtatitistiken för innevarande månad, skrivit litegrann, sovit, promenerat i höstsolen och vilat i största allmänhet. Bra helg!

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

På promenaden var det höstigt.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 6 Okt 2018 kl. 4:37 PDT

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Nu Nuckan. #fiktiviteterläser2018 #läst2018

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 6 Okt 2018 kl. 7:40 PDT

Återvunnet från Kulturkollo: Att skriva historia

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om hur jag blev historiker en gång i tiden

En gång i tiden var jag forskare. Jag undersökte, analyserade och skrev historia. Jag var historiker. Och där har ni förklaringen till att jag älskar det historiska så intensivt, eller egentligen går det väl i vartannat – hönan och ägget och allt det där ni vet.

Mitt historieintresse började med skogen. Husgrunder jag passerade när jag som barn gick omkring och utforskade. Sånt som väckte mina fantasier – äppelträd, jordkällare där inga människor längre fanns.

Så jag blev historiker (nej, det var inte så enkelt men vi gör en lång historia kort för en gångs skull). Jag placerade mig framför domböckerna och läste rättegångsprotokoll, lärde känna kvinnor som kände kvinnor som dödat sina barn. Och jag läste, och grät, var gravid och kände mina barns fötter sparka på mig inuti när jag läste förfärliga skildringar om kvinnor som dränkte, högg, klämde ihjäl sina egna. Och jag skrev, och skrev och omformulerade.

Sanningen är svår. Jag skulle säga att den är omöjlig. I slutänden måste det alltid bli en tolkning av sanningen i den där boken. Till slut fick jag nöja mig med att vara så sanningsenlig som möjligt, om kvinnorna, om barnen och för mig. Det blev en avhandling, jag skrev den där berättelsen som inte blivit berättad och var de där människornas röst när de saknade en egen. Det kan jag känna stolthet över.

En annan känsla jag har nu, när jag inte längre forskar, är saknad. Jag saknar att kliva in i andras liv och tänka om det. Och jag går förstås fortfarande och tittar på jordkällare och konstigt placerade äppelträd och nedrasade väggar mitt i ingenstans. Och fantiserar gör jag naturligtvis. En dag kommer jag att komma till den där punkten när jag sätter mig ner med mitt påbörjade romanmanus och faktiskt skriver den där berättelsen som pågått i mig i så väldigt många år. Jag tror att det kommer bli så. Hoppas!

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Foto: Svartedalens jordkällare

Att skriva

Den här veckan handlar om skrivande på Kulturkollo och så också veckans tisdagsutmaning.

1) Berätta något om ditt skrivande – vad skriver du (blogg, poesi, brev)? Var skriver du? När skriver du? Hur? Varför?
Jag skriver dagligen om vi räknar bloggskrivandet och det tycker jag att vi bör. I perioder skriver jag också skönlitterärt vilket är sen länge, det har jag gjort sen jag lärde mig skriva. Jag har några halvtänkta romaner i byrålådan och en roman som är typ färdig men som jag naturligtvis aldrig blir riktigt nöjd med. Och så alla gamla dikter, noveller och embryon till texter av en eller annan sort. Så många ord som blivit fästa på papper och väntar på att hitta sin plats… Skrivandet är en livsnödvändighet för mig och bloggen hjälper mig att få ur mig min skrivenergi när jag inte förmår rikta den åt andra håll. När jag skrev vetenskapligt fungerade bloggen som den där platsen där jag själv bestämde vad och hur jag fick skriva.

2) Dela med dig av din bästa skrivinspiration – har du en favorithandbok eller ett knep för att få igång bokstäverna?
Min allra bästa inspiration är romaner där skrivandet står i centrum, eller i alla fall spelar en viktig roll. Som i Författaren i familjen, Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande och Fangirl. När jag slår igen en sån bok kan jag inte värja mig från skapandelustan.

Att skriva

Tänk dig ett av de där förträffliga för/efterorden som Stephen King alltid skriver. Och så lite längre (någon sida bara ;-)). Där är Att skriva, Kings självbiografiska skrivskola.

Jag läste för att alla rekommenderat den, för att jag älskar de där förorden, för att jag ägnat sommaren åt att fila på ett romanmanus, för att jag gillar böcker om böcker. Och det är förstås precis så inspirerande och intressant som jag hoppats och dessutom jättebra för att ringa in vad som är bra och mindre bra med Kings författarskap. Han förskjuter tanken på intrig, höjer berättelsen till skyarna och predikar fördelen med att utgå från sina inre bilder. Ett problem med King är att han kan vara rätt gubbig (jag uppfattade honom så i framförallt Det men tycker mig ha anat det också annorstädes, kanske har det blivit bättre med tiden?) och det tycker jag också förklaras i boken inte minst i den där litteraturlistan över favoritböcker på slutet, har han gillat tre kvinnliga författare (förutom sin fru) bland de femtio (nej, jag har inte räknat och överdriver förstås men det är en svidande minoritet som är skrivna av kvinnliga författare)?

Att skriva är en himla rolig och livfull bok att läsa, även om den på intet sätt ger den fulla förklaringen till karlns furiösa utgivningstakt. Men jag tror att den ligger där någonstans, det ligger något i den jämförelse han gör med Oates och Rendell, kanske är de mindre rädda att lämna ifrån sig material än många andra. Det finns fördelar och nackdelar med alla förhållningssätt, ger man ut extremt genomarbetade böcker som exempelvis Donna Tartt undviker en kanske storslagna romaner som avslutas med trehundra sidor ren skit. Å andra sidan blir det bara tre böcker på trettio år och det är också synd.

Att skriva- en hantverkares memoarer av Stephen King. Bra böcker

Två gånger Bodil Malmsten

En dubbelrecension minsann! Två Bodil Malmsten på ett bräde, en totalhyllning och en besvikelse – kan det bli bättre?

Så gör jag, Konsten att skriva
20130627-201653.jpgHyllad! Älskad! Fantastisk? Jag vet inte jag… Själv är jag mest förtjust i bilderna och visst är Så gör jag en intressant inblick i Bodil Malmstens skrivartänk, men jag hade nog hoppats på något till mig också. Det blir som hennes andra textböcker, fast liksom fastskruvat vid just skrivandet. Malmsten som är så fantastisk för att hon är så fri i tanken känns här fjättrad till sitt ämne. Jag upplever inte elden, bara ett litet ljummet intresse av att fundera lite för egen del och dela med sig när hon ändå är igång. Så gör jag är en lugn och vacker, kontemplativ, bok men den skickar inte med mig något riktigt användbart eller fundersamt. Jag fick ännu en tänkebok, den var lite begränsad, jag är besviken…

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag
20130627-201708.jpgBodil Malmsten saknar på riktigt motstycke. Hennes fritänkande, vildhet i tanken och förmåga att på pricken sätta ord på det vi andra bara tänker lite diffust… Hon är remarkabel, genial, fabulös. Helt enkelt… I Och en månad… Låter hon tankarna och känslorna löpa fria, hon är så himla arg och så eftertänksam. Jag älskar det, och så mycket mer än när hon bundit sig till att skriva om skrivandet. Jag hade kunnat leva utan familjen tejp men i övrigt vill jag aldrig vara utan Bodil Malmsten. Och en månad går fortare än ett hjärtslag är en bok som bara Bodil Malmsten kan skriva, och hon gör det så himla bra!

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Modernista
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten. Modernista

Vissa recensioner…

… önskar jag att jag fick skriva om…

Häromdagen länkade jag till min recension av Wolf Hall igen. Utan att ha räknat efter så måste det vara mitt, av mig själv, särdeles mest länkade inlägg. Och hade jag vetat det när jag skrev den 2010 hade jag kanske skrivit den annorlunda. Typ bättre.

Det är fascinerande det här med recensioner. Jag startade den här bloggen 2009 och har sen dess recenserat en hel hög böcker här, flera hundra (jag ooorkar verkligen inte räkna efter ;-)). Recensioner får per definition rätt få kommentarer vilket ibland, de få gånger jag tycker att jag skrivit något bra, är lite irriterande. Andra gånger är jag tvärtom mycket tacksam att ingen bryr sig (jag tänker mig det i alla fall trots att 0 kommentarer inte nödvändigtvis betyder 0 läsare) eftersom recensionen kanske är framvärkt eller på något annat sätt ominnesvärd. Väldigt många av recensionerna är hur som helst starkt länkade till böckerna i mitt huvud. När jag tänker på en bok jag läst de senaste åren minns jag skrämmande ofta vad jag skrev i recensionen.

Det jag vill komma fram till är att det är svårt att skriva recensioner. Det är svårt att balansera tyckande och uppbyggnad av en läsvärd text. Det är svårt att variera sig och att vara personlig. Bokbloggsjerkan häromveckan handlade om ärlighet i bokbloggsrecensioner vilket fick många att fundera. Själv strävar jag förstås efter ärlighet. Jag vill vara så sann som det bara går i relation till min egen läsupplevelse. Med detta sagt så kan jag också konstatera att jag kanske inte alltid berättar hela denna sanning. Ibland beror det på att det kan vara väldigt svår att formulera känslor, andra gånger beror det på att det räcker att skriva att jag inte gillar en bok, oändligt frossande i varför blir onödigt och elakt. Och onödig och elak vill jag inte vara…

Ärlighet är naturligtvis viktigt men det jag tänker mest på är att ge något mer i recensionerna än en beskrivning av boken. Min vision (å dessa ljuva marknadsföringsord!) är att den trogna Fiktiviteterläsaren ska lära känna mig lite bättre för varje recension jag publicerar och hen läser. Ibland blir det något litet korn av mig och mitt, ibland kanske för mycket och andra gånger hittar jag balansen.

Hur tänker du när du skriver och läser recensioner? Vad är viktigt? Hur vill du att recensionen ska kännas och se ut (exemplifiera gärna med någon du själv skrivit eller läst, inte för att det här är någon skoluppgift men jag är verkligen nyfiken på hur ni tänker)?

Se hit alla listälskare

Bokbloggare är kända för sin förkärlek för enkäter. Vi enkäterar hit och dit så ofta vi kan om läsning och böcker och annat enkätbart. Själv upprätthåller jag denna förkärlek också i verkliga livet. Enkäter från SCB? Min livsluft! Nästan i alla fall…

Kanske är det också så att bokbloggare är ett listälskande folk? Jag är det i alla fall, kan jag göra en lista över något så gör jag en lista över något. Listor får mig att känna mig trygg vilket troligen säger något alarmerande om mig och mina neuroser. Men livet funkar rätt bra ändå…

Dagbok är något jag alltid skrivit fram tills jag fick den där huvudrollen som förälder för sju år sen. Sen dess har det gått knackigt. Men jag vill väldigt gärna… Därför är den här boken av Sara Starkström perfekt för mig. Den innehåller listor i en sorts dagboksform. Man svarar helt enkelt på några frågor varje dag och skapar på så sätt mer eller mindre tematiska frågor. Och det är skitkul. Tycker i alla fall den här nörden. Lagom mycket tankeverksamhet, krav på ungefär noll procent kreativitet och ändå får man nedskrivet det som faktiskt upptar ens dag. Mycket trevligt! Frågan är väl om boken hjälper mig i riktning mot att börja skriva dagbok igen (vilket är min ambition), risken är att jag kommer kräva att folk skriver frågor åt mig i fortsättningen också, i all evinnerlighet… Någon annan som testat? Eller har ni redan inspiration och ork nog att skriva vanlig dagbok ändå?

~Nicotext 2012 /Recensionsexemplar~

Det där med nanowrmo…

… gick ju sådär. Jag skrev ca 9000 ord den första veckan vilket ju är helt ok men sen tappade jag gnistan totalt. Blev tvungen att jobba en del och hålla seminarier om språkets betydelse i författande av vetenskaplig text och sånt. Resultatet av denna, inte helt oväntade utveckling, blev att jag efter den första veckan inte skrivit ett ord på min roman.

Denna genomklappning har dock inte resulterat i dåligt samvete eller stress. Jag är så nöjd med min november (fast jobb, friska barn, frånvaron av vinterkyla) att jag kan fokusera på det braiga i att jag faktiskt ägnade några intensiva dagar åt att skriva i alla fall några sidor i den där boken, och att köttet på benen blivit lite mer markant. Framtiden får utvisa vad de här romanidéerna resulterar i, just nu stannar de vid en vacker tanke. Och det är faktiskt inte det sämsta.

Hur gick det för er andra som var med? Blev det någon roman?

NaNoWrMo Here I Come!

Imorgon börjar årets NaNoWrMo. Tanken är att jag (och alla andra anmälda) ska vara producera 50000 ord under november månad och således mer eller mindre skriva en roman från start till mål. Själv har jag ett löst synopsis och vad jag tycker är en lysande idé om en sorts dystopisk roman med litterära referenser. Kan bli hur bra som helst, eller platt fall men jag ser det som så att jag inte har någonting att förlora – lyckas jag få ihop 50000 ord är jag på god väg med min text, lyckas jag inte så har jag förhoppningsvis ändå fått ihop något litet användbart… Vi får väl se hur det blir med tiden men jag ska göra ett ärligt och riktigt försök i alla fall.

Är det någon mer som är med, har ni förberett er och hur känns det? 🙂