Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, “övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Skrivsöndag om mitt skrivande

Dags för en Skrivsöndag om mitt eget skrivande. Jag började skriva skönlitteratur igen kring årsskiftet och en uppdatering om hur det gått och funkar kan väl vara på sin plats.

Runt påsk skrev jag färdigt mitt första manus, det jag jobbat med i flera år, men samtidigt inte eftersom det varit vilande så långa perioder. Jag skickade det till ett förlag (efter mycken vånda, jag skriver för att jag måste/vill, det där med att publicera känns väldigt avlägset och vissa dagar inte ens längtansvärt) och inledde en väntan som kom att bli längre än jag kunnat ana. Runt midsommar skrev jag klart mitt råmanus till roman 2 och kunde inte hålla mig utan kastade mig raklång in i skrivandet av råmanus till tredje romanen, det är alltså en löst sammanhållen sorts trilogi vi pratar om. Några veckor innan semestern i juli tvingades jag inse att jag inte är en sån där människa som kan jobba heltid och skriva romaner på kvällarna. Förstås. Få personer är det och troligen ingen återhämtare efter utmattning. Fan också. Det var bittert faktiskt. Jag vill ju så gärna. Semestern ägnades åt skriv ändå och genomläsning av roman 2, lite planläggningen och så.

Sen har jag tänkt mycket över hur jag kan ha det till vardags för att det ska bli hållbart. Jag hoppas att jag är en sån människa som kan jobba heltid och skriva på helgerna, en sådan människa måste jag vara annars kommer jag bli olycklig. Jag har haft en period då jag faktiskt inte ens hunnit eller orkat det, men jag hoppas att det är övergående. Och just idag ligger ett helt ledigt höstlov framför mig, ett läslov förstås, men också ett skrivlov.

Och för någon vecka sen kom svar från förlaget om romanen jag skickat in. En refusering förstås, men inte bara. Jag fick kommentarer som visar att mitt manus blivit läst och som försöker hjälpa mig framåt. Min första känsla inför refusen var sorgligt nog lättnad eftersom jag nu inte måste någonting, jag orkade helt enkelt inte känna något annat. Sen hade jag en timme morgonen därpå när jag kände mig lite ledsen, ratad och besviken, men så sa det plötsligt klick i skrivhjärnan och jag insåg vad jag ska göra för att följa råden och göra romanen bättre. Det är ett stort arbete, men jag tror att det kommer bli bra. Och så finns skriveuforin här igen. Och som sagt, nu har jag en hel vecka till att utforska detta nya. Lyckan!

Skrivsöndag: Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Anneli Jordahl avskyr verkligen att skriva och jag älskar att hon ändå gör det, just därför. Hennes ovilja inför själva skrivandet vinner inte eftersom hon alltid tror på sina idéer och inte kan med att låta dem ligga oskrivna. Som motpol till den lyckliga författaren är det en viktig bild. Jag kan bara sekundvis känna igen mig i hennes motvilja, men för de sekundernas skull är jag glad att hon ger uttryck för det.

Orm med två huvuden är naturligtvis en essä om skrivande, men det är minst lika mycket, och kanske än mer en självbiografisk diskussion om klass. Hon talar om klassklättrarens ensamhet och sin egen rädsla för att såra sin mamma genom att skriva om henne, eller någon som liknar henne, från en ny medelklassposition. Hon förhåller sig till Edouard Louis vrede och till Sara Lidmans stillsamma ordlek. Hon talar om författarens makt och arbetarklassens maktlöshet. Hon berättar om bibliotek och bibliotekarier och en segregation som växt fram de senare åren. Hon skriver om hur det är omöjligt och oönskat att tala om klass idag. Jag förstår hur hon tänker, det finns en djup ovilja (eller kanske snarare en osäkerhet inför hur det kan göras) inför att prata om klass idag och just därför är det viktigt att Anneli Jordahl gör det här, och att hon gör det med en sådan glöd. Så slutligen har hon ändå tagit sig igenom ”det överjävliga skrivandet” och gett oss en klassdiskussionen som inte slår neråt. Tack för det.

ORM MED TVÅ HUVUDEN
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt.

Skrivsöndag: En introduktion

Idag inleder jag en inläggsserie om skrivande här på bloggen. Jag kommer bjuda på glimtar av mitt eget skrivande, texter om skrivarhandböcker och essäer och lite smått och gott som jag tycker passar in. En gång i veckan, alltid på en söndag, en tid framöver. Om inte annat tänker jag att det kan vara ett sätt att övervinna (=överleva) mörkret.

Just nu läser jag Lev kreativt av Julia Cameron. Den är en sorts kurs för att få in kreativiteten i sitt liv och främja skrivande och andra skapande processer. Där finns skrivövningar som ger mig jättemycket och sånt som bara känns flum, men i grund och botten tror jag att jag kommer få mycket ut av att följa med i processen. Man ska till exempel skriva tre sidor rätt oreflekterad och framförallt okritiserad text varje morgon, det tar längre tid än man tror, men jag känner redan efter två veckor att det öppnar upp en del. Det gör något med en att starta dagen med kreativitet. Jag kommer förstås att rapportera från denna utflykt under hösten.

Att jag har läsare bland mina läsare vet jag, men finns det kanske också skrivande människor här inne? Stilla gärna min nyfikenhet genom att berätta lite om ditt skrivande i kommentarerna.

Två nya böcker om att skriva

Idag skriver jag på Kulturkollo om två alldeles färska essäböcker om att skriva, Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden. Jag kommer tycka mer om dem vad det lider, ur perspektiv av mitt eget skrivande, men idag lägger jag dem bredvid varandra och ser vad som skiljer och vad som förenar. Texten hittar du här.

Läst om att skriva

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa om att skriva, ända sen jag hittade till den formen av litteratur när jag gick någon av mina kurser i kreativt skrivande. På senare tid har det eskalerat i och med att jag tagit upp mitt skönlitterära skrivande igen och numera inte kan få nog av sådana berättelser.

I början av sommaren läste jag en del i Den odödliga sagan om hur och varför vi berättar historier av John Yorke (utgiven av Volante). Det är en intressant bok som grottar ner sig i strukturer och hur allt hänger ihop. Den är lite för djupgående och detaljerad för mig just nu, men jag planerar absolut att återvända till den framöver.

Jag har läst och skrivit om en hel del annat under våren och sommaren, nämligen:

Det är natten av Karolina Ramqvist – essä om författaren vs den som skriver.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson – ärlig beskrivning av kreativt kaos och vardagsskirvande.
Skrivliv av Gun-Britt Sundström – knivstark dagboksskildring av delar av ett skrivliv.
The writing life av Annie Dillard – trollbindande reflektion över hur det kan vara.
Att skriva av Marguerite Duras – en tänkvärd tankebok om skrivande.

Mer om skrivande och äldre boktexter hittar du här.

Det kommer minsann några nya skrivböcker som jag ser fram emot i höst också. Kristina Ohlsson, Annelie Jordahl och PC Jersild ger till exempel ut böcker om hur de ser på och tänker om skrivande.

Att skriva av Marguerite Duras

Marguerite Duras är speciell. Det är ofta svårt att hänga med i hennes resonemang, svårt att förstå vad hon menar samtidigt som hon när hon griper tag aldrig riktigt släpper taget. Att skriva är också en helkonstig bok och jag tycker mycket om den för det.

Bokens första del, där hon berättar om huset där hon skriver och känslan som driver henne att skriva är den del som talar mest (och tydligast) till mig. Hon säger mycket som jag kan relatera till om ensamheten, dess inneboende kraft och frigörande natur. Dess omöjlighet i en värld där vi sällan är fysiskt ensamma, krocken mellan att längta och frukta den, vad den betyder för oss som bär den inuti och vad den betyder för skrivandet.

Ibland virvlar hennes resonemang iväg och jag har svårt att följa, men sen landar hon precis framför mig och ger mig en nyckel till ett inre rum jag inte ens förstod fanns där. Hon är speciell Marguerite Duras…

The writing life av Annie Dillard

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Annie Dillards The writing Life och varenda en av de sakerna är sånt jag inte kan sätta ord på. Flyktigt. En känsla, ett tillstånd, något som jag inte måste hålla med om för att känna igen. Annie Dillard sätter fingret på sanningar som är sanningar för henne och inte för mig, men ändå bär sin legitimitet för båda. Jag fastnar särskilt för hur hon skriver om att en skrivarplats bör vara oinspirerande och trist (själv skriver hon i ett skjul), det håller jag verkligen inte med om, men jag gillar att få ifrågasätta det som är självklart för mig.

De sista två kapitlen ger mig dock inget att bära vidare så det var risk att jag skulle lämna den här boken och den här texten med en sorts besvikelse, men så råkade jag få syn på en dagboksanteckning från några dagar tidigare där jag skrivit med rött bläck att “jag älskar The Writing Life!”. Så det är nog så jag vill sammanfatta ändå, jag älskar The Writing Life.

THE WRITING LIFE
Författare: Annie Dillard
Förlag: Blackstone publishing (2011)
Inläsare: Tavia Gilbert

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är lite av en idol, någon som jag länge känt mig lite respektfullt rädd för eftersom hon verkar så himla tuff och bra. Dels för så som hon skrev Maken, men sen också för att hon alltid verkar väldigt rak på sak. Så upplever jag henne i Skrivliv också, utan krusiduller. Det som chockerar mig är att jag känner igen mig så mycket i henne.

Det vi har gemensamt är den där viljan att göra allt nu samtidigt. Jag har gjort mer våld på mig genom att ta sakerna en i taget, först bo själv och skriva, måla, begrava mig i frihet, sen doktorera, leva tillsammans och bli förälder. Nu har jag kommit fram dit där jag skriver igen. Gun-Britt Sundström försöker göra allt på en gång och det går också, men mitt sätt var nog trots allt bäst för mig.

Jag gillar mycket i Skrivliv, men allra mest älskar jag hennes besök i mitt Värmland. Att vi varit på samma folkhögskola och upplevt logdans i samma lada är coolt, men hennes upplevelse av den där resan till Dalby (för Till Lydias räkning) grep mig med en väldigt längtan att ta mig en tur i sommar och verkligen uppleva den plats jag förälskade mig i som barn. Och så blev jag så vanvettigt inspirerad av hennes sätt att bara skriva. Rakt på och inga krusiduller där heller.

För den som vill läsa en skrivbok så vill jag ändå lyfta ett informerande finger om att det här är en bok mer om journalistliv och tankevärld än om själva skrivandet. Jag uppskattar det, men jag tror att det är bra att vara beredd på det när man kastar sig in i läsningen.

SKRIVLIV. FRÅN FÖRSTA BOKEN TILL FÖRSTA BARNET.
Författare: Gun-Britt Sundström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag har alltid skrivit och när jag inte kunnat skriva skönlitterärt har jag längtat att skriva (och fyllt hålet med avhandling och bloggande). Jag känner igen mycket i det som Karin Erlandsson beskriver som tvånget att få modellera med orden. Jag behöver också göra det, inte bara för att må bra utan för att faktiskt känna livet i mig.

Så igenkänning, men också en oerhört stark känsla av att jag nog absolut inte skulle vilja leva det skrivande livet fullt ut och bli heltidsförfattare. Första delen av den här boken är en essäsamling och det är där jag hittar igenkänningen. Andra halvan är en skrivdagbok och den översköljer mig med en kroppslig stress. Jag får hjärtklappning av den. Jag lovar härmed mig själv att aldrig släppa in stressen i mitt skrivande. Om priset för det är att jag aldrig blir läst så må det vara hänt. Jag mår så himla bra av att få pyssla med mina historier, jag behöver inte bli läst, jag behöver bara orden och mitt lugn.

Alla orden i mig är hetsig eftersom dess författare verkar vara det. Jag känner förstås igen mycket i det också, jag är rätt manisk i stunder, men jag har också jobbat rätt hårt för att tygla den sidan hos mig. Det i sig är en balansgång, Karin Erlandsson visar tydligt hur det där hetsiga leder till skrivresultat och utveckling. Jag är nöjd med att jag klarat av att lugna ner mig, men jag inser också att jag ibland måste våga ge mig hän och kasta mig ut också i det otyglade. Det kanske får bli mitt nästa mål, att hitta balansen mellan lugn och kreativ galenskap.

Jag gillar verkligen den här inblicken i Karin Erlandssons skrivliv och jag är tacksam för alla tankar den väcker hos mig.

ALLA ORDEN I MIG
Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Schildts Söderström (2019)
Köp den t.ex. här eller här.