Den där romanen

Den 12 januari 2011 kan vara det historiska datum då jag nämnde min roman offentligt för första gången. Då hade jag antecknat någon form av synopsis och tankar kring den här skapelser sen sommaren dessförinnan. Nu nio månader efter “offentliggörandet” kanske det kan vara dags för en lägesrapport?

Under våren blev det faktiskt en hel del skrivet och dessutom föddes en helt ny idé som lockar och ropar på mig med allt högre röst. Under sommaren råkade vi dock i gräl, romanen och jag och den slutgiltiga skilsmässan var inte långt bort kan jag säga, men nu är vi ihop igen. Jag börjar tro att jag ska kunna få ordning på den tillslut. I dagsläget innehåller dokumentet ca 30 000 ord och det finns gott om idéer för vad som ska resultera i några tusen till. Men en av de få saker jag verkligen vet om den här boken är att den inte kommer att bli särskilt omfattande vad gäller sidantal. Jag vill ha den relativt kort och tät. Huvudproblemet just nu är att inledningen är rätt svag medan sista delen alltid får mig att gråta vilket jag inte vet om det beror på att det är starkt eller på att jag blivit blind för texten och känner mer än jag läser vilket i så fall skulle stå i vägen för min möjlighet att redigera… Det är bara att jobba vidare helt enkelt, skriva till och skriva om…

Men det är ju det där med att sätta sig ner och verkligen skriva också. Det händer att jag har en hel dag att ägna åt exempelvis undervisningsförberedelser och skrivande vilket rent praktiskt skulle kunna betyda att jag skrev roman i fyra timmar på förmiddagen och sen ägnade resten av arbetsdagen åt jobbjobbet. Men det händer väldigt sällan att det blir så. Det slösurfas och mailas istället, det ändras tema på bloggen och pillas med någon jäkla detalj i två timmar. Och så skrivs det handlingslistor och görs en hel massa oviktiga saker när jag skulle kunna skriva roman. What´s up med det? När jag vill skriva egentligen. Så det är uppenbarligen inte bara att skriva och jobba vidare, man måste förhålla sig till sitt inre barnsliga smitarjag också… Jag jobbar på det, också.

Och den där andra idén då? Jo, jag har anmält mig till NaNoWriMo nu i november och då är det den drömmen som ska förverkligas, skrivas ner och om. En roman på en månad  – det är en utmaning det…

Just nu befinner jag mig alltså i en ganska intensiv skrivarfas men jag skulle behöva lite extra inspiration i form av era skrivarberättelser – skriver ni? Vad? Vill ni skriva? Har ni skrivit? Romaner? Dikter? Manus? Artiklar? Vad drömmer ni om att skriva och hur/när/varför vill ni göra verklighet av drömmarna?

Jag är ju inte bara passionerad bokläsare…

… jag är ju författare också. Eller, jag har gett ut en bok i alla fall. Förvisso en facklitterär och förvisso en avhandling men lik förbaskat så är det en bok som jag har tråcklat ihop. Ni som följde Fiktiviteter i höstas fick ta del av mina vedermödor med att färdigställa skiten. Jag kan säga att det inte går en dag utan att jag celebrerar det faktum att jag aldrig mer behöver ha en avhandlingsdeadline över mig och att jag aldrig, aldrig mer behöver förbereda mig för en disputation (ångesten, ångesten I tell you…). Men i alla fall, trots dessa frihetskänslor och trots att jag är väldigt glad att ha släppt den där boken och hela processen så bryr jag mig ju om den fortfarande. Någon bestseller har det väl inte blivit men avhandlingar blir ju sällan det av någon anledning… I denna försäljningsmisär känns det tryggt att få känna släktskap med stora författare som John Ajvide Lindqvist som enligt gårdagens DN bara sålt runt 300 ex av Tjärven (ändra gärna på det förresten, den är väl värd sina 80 kronor!), själv har jag sålt 3… Jag hyser fortfarande förhoppningar om att adlibris sålt någon till eftersom de har ett eget lager som jag inte har insyn i 😉 Igår använde jag dessutom en stund av den stillatående tid som kan uppstå på ett oventilerat och folktomt bibliotek till att kolla på Libris hur det står till med de böcker som finns på biblioteken. Och ser man på – i Örebro är den minsann utlånad, och våldsamt försenad. Det värmer ett “jag vill sprida min avhandlings”-fruset hjärta att tänka på den stackars uppsatsskrivare som hänger sig kvar vid den där boken för allt vad tygen håller. Jag är beredd att kliva in och betala förseningsavgiften som med all säkerhet kommer bli ganska betydande, bara för att 😉

Det blir en vår också

Om ingen helt oförhappandes kastar ett jobberbjudande i knät på mig (det är alltså helt ok att göra det!) så tänker jag plugga också i vår. Och precis som under hösten blir det, vid sidan av jobbsöket, en rad mer eller mindre onödiga kurser som ska läsas. Jag fortsätter förstås med min barn- och ungdomslitteraturkurs och plusar på med en kurs om skräck och romantik (kurslitteraturen är helt fantastisk för en skräck/vampyrnörd som jag, vad sägs exempelvis om Fighting the Forces. What´s at stake in Buffy the Vampire Slayer?) och en i modern angloamerikansk populärfiktion. Helt oanvändbart förmodligen men hej vad roligt! Dessutom intalar jag mig att jag ska ha användning av det när jag slutligen får mitt bibliotekariejobb. För att inte tala om hur behjälpt jag kommer vara av det som bloggare…

Vid sidan av jobbsökeri och studier så har jag också efter den monumentala säljsuccén* som är min avhandling fått blodad tand och bestämt mig för att skriva en roman. Det är förvisso inte första gången men den här gången har jag faktiskt en plan, en idé, en handling och några människor som jag vill berätta om. Men det ska skrivas också och det är väl där bristen på självförtroende kommer in i bilden. Just nu skriver jag ca 5-10000 tecken om dagen men känslan av att jag kommer kunna fortsätta så fram till en färdig text har inte riktigt infunnit sig. Jag tänker att om jag på det här sättet outar mina planer så har jag inte bara satt extra press på mig själv utan också gjort projektet mer verkligt. Om det är särskilt smart eller rent av outsägligt dumt visar sig väl vad det lider.

Våren kommer alltså inte bli direkt händelsefattig utan fylld med roliga äventyr. Skönt dessutom att äntligen kunna prata om den annalkande våren utan att verka allt för tidigt ute. Det är ju i alla fall vårtermin nu… Vad sysslar ni med nu när vi närmar oss ljusare tider? Studier, jobb, nytt, gammalt?

* nu är jag möjligen liiite ironisk. Till dags dato har avhandlingen sålt i sammanlagt 0 exemplar. Men jag har ju gett bort några. Så det så. Och opponenten har i alla fall läst…

Ett decemberkörsbär

En värmande körsbärsutmärkelse fick jag igår av Annette med den fina motiveringen:

För att dessa bloggar motiverar mig till läsning av olika typer av böcker. Det kan vara barn, ungdoms eller vuxen. Jag blir också glad (och ibland lite rädd!!!) när jag ser hur mycket andra människor läser och hur de, så att säga, dokumenterar sin läsning. Fascinerande. Jag blir uppmuntrad, utmanad och inspirerad till att läsa böcker jag kanske aldrig hade kommit på tanken att läsa om jag inte läst om dem, i just olika bloggar.

Det är alltid inspirerande att inspirera och jag tackar ödmjukast för denna fina utmärkelse. En av de saker man ska göra när man fått denna utmärkelse är att berätta lite om sina tre favoritförfattare och eftersom jag redan gjort det så hänvisar jag, för att undvika tjatighet, till det inlägget.

Jag överlevde!

Jag bloggar, alltså är jag… och således överlevde jag också disputationen. Efter sex års mer eller mindre närvarande oro och arbete fram mot just den dagen har den äntligen passerat. Och jag satt där i två timmar och svarade på frågor av varierande svårighetsgrad, svimmade inte, godkändes och fick många kramar efteråt. Det är definitivt ingenting jag skulle vilja göra igen men heller inget jag vill ha ogjort.

Efteråt blev det roligt mingel och en hel del prat om böcker eftersom institutionskollegornas present var just böcker (lite vampyrer och en väldigt vacker utgåva av Malla Montgomery Silverstolpes memoarer). Dessutom fick jag ett presentkort (modell större) på sf-bokhandeln också vilket naturligtvis gläder mitt bokhungrande hjärta 🙂 Min kloke och fine man hade inte bara tipsat mina kollegor om lämpliga presenter med den äran, han kom med den allra bästa presenten själv när det visade sig att vi ska åka till London på kortsemester om några veckor. Gissa om jag har fixat reseguider redan 🙂 Är det förresten någon av mina beresta läsare som vill tipsa om något jag inte får missa i London? Museum, historiska platser, bibliotek, bokhandlar – allt är av intresse!

Och tusen tack för alla hållna tummar, lyckönskningar och grattis jag fått här på bloggen och via twitter. Det värmde och hjälpte uppenbarligen 🙂

Här är de!

Så här sitter jag nu med nio kartonger proppade med de inte längre fiktiva avhandlingarna, de kommer att isolera bra i vinter… Men om några dagar kommer de förhoppningsvis att finnas också på Adlibris och Bokus och då försvinner de naturligtvis som smör i solsken 😉 Framförallt kommer det att kännas fint att det i alla fall finns en bok i handeln som jag faktiskt inte behöver köpa…

Klar

Det är i det närmaste ofattbart men nu är det gjort. Inget nobelpris väntar mig runt hörnet och inte heller särskilt många läsare men nu har jag i alla fall skrivit en bok… För några sekunder sen tryckte jag på “send”-knappen och överlämnade min textbäbis till dem som ska transformera den till en riktig bok. Min avhandling… Trött, tröttare, tröttast är jag (som ni kanske märker 😉 ) och inte alls beredd att ta tag i världen som den ter sig runt omkring mig just nu. Så jag väntar ett tag med det och plockar nu ur era tips på belöningar som om de vore smågodis. Ben och Jerrys, skogspromenader, bokläsning och vila, Here I Come!

PS: Och för dem av er som undrat så – jo, jag tackar mig själv i efterordet 🙂

Vad jag ska göra sen

Behöver jag säga att jag är något stressad och ganska liten som människa just nu. Ni som följer mig på twitter har ganska länge kunnat läsa om mina vedermödor med tabeller, abstract och oregerliga textstycken och vet att det är lite mycket nu. För att inte försjunka helt i überstressen ägnar jag en hel del tid åt att planera vad jag ska göra sen. Efteråt. Efter den 8 oktober (som är det magiska datumet för när jag måste skicka avhandlingstexten till tryckeriet). Just nu har jag kommit såhär långt i de dagdrömmarna:

  • Jag ska ta en eller två dagar ledigt och bara ligga och dö i sängen eller tv-soffan innan jag tar tag i alla kurser jag hamnat efter med.
  • Jag ska åka alldeles själv till en stad ganska nära mig och släntra runt i affärer, köpa kläder, skor och annat livsnödvändigt. Dessutom ska jag fika och titta på folk som springer omkring och stressar.
  • Jag ska läsa lugnt och avslappnat, inget stress inför recensionsdatum eller allmän upptrissad stissighet som jag inte kan släppa efter jobbdagen, nej lugn och ro. Framförallt bara lugn och ro.
  • Sen ska jag köpa en massa tv-serier (Twin Peaks…) och musik och böcker och…
  • Jag ska äta oförsvarliga mängder choklad och Ben och Jerrys-glass (företrädesvis Chocolate Fudge Brownie-varianten). Bara för att…
  • Och så ska jag krama mina barn extra hårt. Verkligen sätta mig ner med dem och se de där underbara små individerna som njuter av sin verklighet hur den än ser ut. De har ju liksom ingen aning om varför jag är som jag är just nu.

Så ser listan ut just nu men den blir stadigt längre. Alla inköp blir nog inte av, det ska ju till pengar för sånt, men lugnet och ron hoppas jag på att hitta. Har ni några förslag på hur jag borde belöna mig när avhandlingsskrället är skickat till tryck?

Texten

Den sista veckan har varit rätt hysterisk. Inte bara har vi firat två födelsedagar (ok att några av oss slagit ihop det där och fyller på samma dag men ändå), försökt hitta nya nattningsalternativ eftersom det tar minst 1½ timme för båda barnen att somna nu för tiden, levt det normala livet med hämta och lämna och bygga briojärnväg… Nej inte bara det, jag har skrivit färdigt min avhandling också. Känner ni tyngden i de orden? Färdigt… Manuset ska förvisso genomgå en sista korrekturläsning av handledare, snäll pensionerad professor och godhjärtad äkta man men på det stora (och lilla) hela är det nu att betrakta som färdigskrivet. Om några veckor går det till tryck, om några månader ska det disputeras och sen är det dags att lämna det bakom. Jag kan redan känna friheten och ångestens vingslag. Troligen kommer jag att sitta i ett mörkt hörn av huset med den faktiska färdiga boken i handen och mumla My Precioussssss några dagar innan verkligheten tar tag i mig men det tycker jag att man kan få kosta på sig…

En deadline

Just nu är jag inte mycket till människa…

På söndag ska manus skickas till mina handledare för en sista läsning. Sen kommer förhoppningsvis mest praktiskt småplock och mindre korrigeringar att återstå. Tänkandet och formulerandet ska vara i stort sett avklarat. The Pressure! Jag har inte varit normal på veckor känns det som. Jag har begränsat mig så gott det går till att skriva på dagarna och använda kvällarna till att göra annat (som att plocka med tabeller, leta igenom materialet för miljonte gången efter målande exempel och citat osv) men texten förföljer mig ändå in i sängkammaren och vidare in i nattens drömmar (de nätter den inte håller mig vaken vill säga).

Men mitt i all press och nästan omänskliga stress som just nu bokstavligen trycker ner mig anar jag ändå ljusningen. Det ska ju bli ett färdigt manus det här och jag ska faktiskt skicka det till tryck under sommaren och sen någon gång i höst så kommer det att vara över. Herregud vad jag kommer att sakna det men ändå inte. Ändå verkligen inte…