En deadline

Just nu är jag inte mycket till människa…

På söndag ska manus skickas till mina handledare för en sista läsning. Sen kommer förhoppningsvis mest praktiskt småplock och mindre korrigeringar att återstå. Tänkandet och formulerandet ska vara i stort sett avklarat. The Pressure! Jag har inte varit normal på veckor känns det som. Jag har begränsat mig så gott det går till att skriva på dagarna och använda kvällarna till att göra annat (som att plocka med tabeller, leta igenom materialet för miljonte gången efter målande exempel och citat osv) men texten förföljer mig ändå in i sängkammaren och vidare in i nattens drömmar (de nätter den inte håller mig vaken vill säga).

Men mitt i all press och nästan omänskliga stress som just nu bokstavligen trycker ner mig anar jag ändå ljusningen. Det ska ju bli ett färdigt manus det här och jag ska faktiskt skicka det till tryck under sommaren och sen någon gång i höst så kommer det att vara över. Herregud vad jag kommer att sakna det men ändå inte. Ändå verkligen inte…

Skrivlängtan

Det kan tyckas rätt vridet att jag som just nu befinner mig i slutarbetet med ett rätt omfattande avhandlingsmanus längtar så mycket efter att skriva som jag gör. Jag saknar verkligen det skrivande som inte är vetenskapligt och bundet. Jag vill inte bara läsa tonvis med skönlitteratur – jag vill skriva det också.

Mitt förflutna är kantat av egenskrivna dikter, noveller och enstaka romanförsök. Jag har gått åtskilliga skrivarkurser bara på “kul” och skrivit sida efter sida som ibland blivit ganska bra till och med. Men så någonstans på vägen dog den där självkänslan. Eller lusten – jag vet inte. Nuförtiden tror jag inte längre att jag kan skriva – jag vet att jag inte räcker till för att få det bra. Att lyfta pennan för något annat än vetenskap och blogg känns svårt. Mest av allt handlar det om att jag inte upplever att jag har något att säga. Jag har ingen stor romanidé som kräver att få komma ut i världen. Å andra sidan har jag ju tankar och fixa idéer som de flesta andra och de skulle också kunna bli något. Men jag kan inte riktigt ta till mig de argumenten från mig själv.

Nu längtar jag ju inte efter skrivandet främst för att jag vill ge ut romaner utan allra mest för att det har varit en så viktig del av mitt liv som jag nu förlorat. Frågan är inte om jag ska lyckas ta det tillbaka utan snarare hur och när. För tillbaka till skrivandet ska jag, måste jag, för att vara en hel människa. Till slut får det nog bli en fråga om disciplin – skrivtid varje dag som på den gamla goda tiden, kanske 15 minuter helt utan krav där jag skriver ord, ord och ord för att komma in i den rätta fria känslan.

Har ni andra inspirationstips? Hur ska jag hitta tillbaka till mitt skrivande? Hur lägger ni upp ert – eller överlever ni utan?

Det där med att skriva

Jag är så djupt imponerad av alla författare som faktiskt lyckas tråckla ihop en bok. Att skriva och skriva och skriva – följa någon form av röd tråd, kombinera karaktärer med varandra och få historien att hänga ihop. Och så att få det att fungera – att knyta ihop säcken – helt enkelt sätta den där sista punkten och inse att “ja, det här är ju faktiskt en bok”. Imponerad! Ni som följer mig på twitter vet att jag själv brottas med ett manus och att det verkligen är brottning jag håller på med. För texten är inte direkt någon formlig massa i min hand. Jag har alltid älskat att skriva – uppsatser, dikter, noveller – you name it! Allt har jag skrivit och älskat. Avhandlingen hatar jag.

Det har inte alltid varit så – hatet sammanfaller i tid med den punkt i skapandeprocessen då det sattes ett slutdatum inte allt för långt fram när allt faktiskt skulle få sitt slut. När jag insåg att det inte var något livsprojekt och när jag dessutom redan läst texten en sisådär 52 gånger. Jag känner varje språklig egenhet, varje olämpligt favoritord, varje skrymsle och varje ställe där jag försöker gömma mig bakom orden för att resultat och vetenskaplighet inte riktigt räcker hela vägen fram. Och jag tror att alla andra också ser och kommer att avslöja mig. Som en bluff naturligtvis.

Men jag kämpar vidare. Det ska bli en avhandling och den ska vara färdig i början av sommaren och jag ska disputera i höst. Och den behöver inte vara briljant, det räcker fint med ok. Faktiskt- så långt har jag i alla fall kommit.

Trist läsning

Idag består mitt läsande enbart av en “bok” som tycks mig mer och mer meningslös och stentrist för varje dag som går. Den liksom skaver i hjärnan när jag tvingar mig att läsa ännu en gång. Och den här gången räcker det inte med att ögna heller – den måste läsas. Noggrant. Här ska hittas spännande innehåll och ogjorda analyser. Här ska frigöras frågor och förhoppningsvis vidhängande svar. Här ska läsas avhandlingsmanus helt enkelt. Mitt eget tyvärr…

Trött, tröttare, tröttast

Just nu är jag tröttare än tröttast. Inte nödvändigtvis kroppsligt men huvudet är utarbetat och ögonen tittar i kors känns det som. Efter en period av ständiga deadlines skickar jag nu iväg ett avslutningskapitel som bara känns sådär. Med det inte sagt att deadline-tiden är över – jag tror snarare att det kommer att rulla på såhär tills skiten (= någon sorts avhandling) är skriven, publicerad och godkänd. Härliga perspektiv inför vår och sommar (inte) men någon gång tar väl den här perioden slut också.

Jag är trots allt väldigt glad att jag samtidigt är mitt inne i en intensiv läsperiod. Tidsbristen blir förvisso kännbar men man måste få tid att drömma sig bort mitt i stressen också. Just nu är det till Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger jag drömmer mig bort. Den är en alldeles utmärkt flyktmaskin och jag är faktiskt lite förvånad över hur bra och otroligt gripande den är. Mer om det längre fram dock. Nu ska jag maila iväg mitt kapitel, läsa några bloggar och sen hämta yrväder på dagis. Kvällen består troligen av läsning och det obligatoriska True Blood. Kanske glass? Måste det inte firas lite?

Sitter här igen…

Favorit i repris! Sitter på universitetsbiblioteket och skriver på min odödliga avhandling. Tyvärr verkar hjärnan inte alls vara särskilt odödlig utan snarare redan avliden vilket gör idéerna få och inspirationsnivån rätt låg. Tyvärr sammanfaller detta meltdown med en kapiteldeadline. Inte roligt. Inte alls faktiskt…

Kapitel ett

Gårdagens resa till Göteborg gav såväl skarp (och rätt svidande om jag ska vara ärlig) kritik som konstruktiva förslag. Och nu sitter jag här med ett nytt dokument och försöker börja från noll med inledningskapitlet för att kanske få styrsel på det. Krav och storslagna planer har ju kantat hela avhandlingsprojektet men det är en sak att komma med en briljant idé som ska förverkligas om ett år och en helt annan när det ska förvandlas till verkliga ord och kapitel som hänger ihop nu på stört. Men det är väl bara att bita ihop antar jag och lita på att hårt arbete räcker. Min uppmuntrande man, som redan varit igenom det sista avhandlingshalvåret, säger att det kommer att vara såhär nu ända fram till sista punkten är satt. Kan inte annat än längta efter den punkten… Huvudsaken just nu är ändå att jag fortfarande är övertygad om att jag kan klara det.

Jag har förresten, någonstans i den ogenomträngliga dimman som andra kallar november och december läst Klas Östergrens senaste – Den sista cigaretten. Återkommer om den en annan dag när någon sorts kapitelutkast finns att luta sig mot.

Nya livet

Jag irriteras lite av mig själv just nu. Över min oförmåga att koncentrera mig på mer än en sak samtidigt. Just nu är jag arbetslös. Att jag också är aktiv doktorand med en avhandling att slutskriva orkar jag inte riktigt fatta eller ta tag i. Eller att jag har ett embryo till eget företag inom mig som jag inte riktigt våga utveckla på riktigt. Om jag kunde ta tag i det kanske jag kunde slippa arbetslöshet och elände.

Imorgon bär det dock av till Göteborg för handledarträff vilket borde öka fokus på avhandlingen. Och kanske kan jag till och med använda tågresorna till att skriva på en affärsplan…

Dagens utsikt

Här sitter jag och skriver idag. Ganska inspirerande!

bibliotek

Enough!

Nu har jag suttit hela helgen från morgon till kväll och försökt skriva på den här avhandlingen. Det har väl gått sådär men jag har suttit ner på stolen i alla fall och stirrat på den här skärmen och skrivit några ord här, startat en diskussion där och försökt avsluta en tanke någon annanstans. Och jag har gått igenom de sista 47 fallen som ska utgöra grunden för all denna analys. Nu bestämmer jag att det får vara nog och tar tillvara de sista timmarna innan familjen återkommer på ett helt annat sätt. Det får bli promenad och läsning på balkongen (invirad i filt och med tekoppen nära). Man kan ha det sämre…