Återvunnet om Stephen King och pojkarna

Jag lovade återpublicering från temahelgen 2013 och här kommer det första inlägget:

stand_by_me_1986_600x400_536814
De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.

Den långsamma sorgen

De senaste åren har jag skrivit så mycket som jag inte delat med någon. Ibland för att det varit väldigt privat och jag inte känner att jag har en kanal för att dela sånt och inte heller har rätt att göra det när det involverar andra. Det har hänt så mycket, väckts så mycket med utmattning, ångest och sorg. Vissa texter har jag också behövt lägga undan för att de ska få vila en stund, för att jag ska kunna känna mig säker på att jag inte delar en allt för stor bit av mig själv om jag publicerar dem. Det är kanske det viktigaste jag lärt mig i livet, att slå vakt om mina innersta rum och att glänta på dörren till dem när det är behövs.

Idag känner jag att jag kan publicera den här texten som jag skrev på morgonen den 12 april i år. För att jag tagit mig vidare, för att vi befinner oss mitt i hågkomsternas helg och för att jag trots att tiden gått ibland ramlar djupt ner i den oändliga sorgegropen. 

April 2018
Jag har brottats lite med hur mycket man egentligen får sörja en helt vanlig morfar. En gammal människa som levt ett långt liv. Hur chockad får man bli när han plötsligt inte finns mer? Hur ledsen? Det finns ju så mycket värre och oväntade sorger… Men jag har bestämt att jag får sörja hur mycket som helst, så mycket som kroppen säger åt mig att jag måste. För han var ingen vanlig morfar, han var min, som de alltid är.

Idag begraver vi morfar. En av mina allra viktigaste människor. Som var odödlig och omistlig. Jag hoppas att själva akten av att begrava honom ska föra med sig att jag lyckas frigöra mig från att begrava mig själv i en massa saker (jobb, självömkan, romaner). Vi får väl se hur det går.

Jag har ingen egentlig ursäkt att skriva om det här här, annat än att jag måste. Det finns ingen egentlig litterär koppling, annat än att vi hade Isfolket tillsammans och det var i mormor och morfars bokhylla jag hittade Maria Lang för första gången. Min läsning har däremot påverkats menligt av döden när den klev in på banan. Jag läser ingenting, orkar ingenting, för att sen under en helg totalt begrava mig i läsning för att jag inte orkar ta in att han fortfarande är död. Sen orkar jag inte läsa igen. Jag hoppas som sagt få balans snart, men det får ta sin tid. I nio månader har vi kämpat på i dödens närhet när mormor blev sjukare och slutligen befriades av döden, när farmor sakta tynade bort och nu när morfar plötsligt slutat finnas. Tröttheten från nio månaders sorgearbete är väl det som fallit över mig nu. En graviditetslång sorg. Jag hoppas att det som föds ur den kan bli något vackert, något bärbart.

Idag begraver vi morfar. Jag önskar att jag kunde vägra.

Allhelgonahelg med död och minnen

Den här helgen, allhelgonahelgen, har egentligen alltid varit en av mina bästa. För att den är en helg av lugn, frid och eftertänksamhet. En helg av ljus och minnen. De senaste åren har varit svåra, jag har många att minnas i dessa dagar. Det tänker jag försjunka i, minnen, samtal med de döda och att tända ljus. För den som vill följa med mig in i den stämningen publicerar jag under helgen några texter som på något sätt har med sorgen att göra. Den första texten, om Naja Marie Aidts Har döden tagit något ifrån dig ge det tillbaka kommer om bara någon liten timme.

Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

En bokcirkel och en lätt spekulation

Två korta bara:

1) Kulturkollo läsers nästa bokcirkel kommer handla om förträffligt finfina boken Hägern av Lise Tremblay. Hur mycket jag tycker om den kan du läsa här (men vänta kanske tills du läst boken om du vill vara helt oförberedd). Information om cirkeln finns här.

2) Det är ju nobeltider och traditionen bjuder någon sorts gissning. Men traditionen är lite omkullkastad efter förra året känner jag, jag har varken lust att försöka eller tro på att jag kan gissa rätt pristagare. Men önska kan man ju alltid. Jag skulle bli gråtfärdigt lycklig om Colm Toibin eller Margaret Atwood fick priset och lite mer lugnt, men ändå uppiggat glad om Ngugi wa Thiong’o (han uppfyller ju dessutom kriteriet att namnet måste vara svårstavat för bibliotekarier, som söker på pristagaren i bibliotekskatalogen sjutusennitton gånger de första dagarna, med råge) eller Jamaica Kincaid tog hem det. Eller någon okänd som jag blir sugen på att läsa, det vore kanske det allra roligaste.

The Joshua Tree 30 år

Härom veckan skrev vi om tid på Kulturkollo och tiden är verkligen speciell. När jag fick klart för mig att U2:s album The Joshua Tree fyller 30 år i vår var det inte utan att jag blev tvungen att kontemplera en stund över tidens gång. Sen kom jag till ro med det och skrev en text om ett album som betydde mycket för mig. Den publicerades på Kulturkollo i måndags och finns att läsa här.

Kärlek och sånt

Egentligen är jag ingen Alla hjärtans dag-person. Har aldrig varit. Misstänker att romantikgenen är skadad eller något. Men vem är jag att säga nej till en anledning att läsa en riktigt bra bok och äta godis? Varsågod, mitt bästa tips för firande av denna kärleksdag!

valentin

Konsten att överleva november

Nu vill jag ju inte lura någon att tro att jag vet hur det görs. Novemberöverlevnaden är fortfarande en gåta för mig. Men jag tror mycket på att svaret ligger någonstans mellan att vara grymt snäll mot sig själv (hämta varma filtar, varm choklad, varm katt och sånt) och att bara ägna sig åt bra saker. Som fina böcker och formidabla tv-serier. Just nu är jag helt försjunken i mina bokhögar och min Supernatural-värld. Mina enda utflykter är till jobbet och till Agents of S.H.I.E.L.Ds andra säsong, och någon promenad/löprunda ibland. Annars lämnar jag inte säng/fåtölj/soff-myset särskilt mycket just nu. Som ni kanske märkt har jag inte mycket till bloggidéer heller, men jag kör på med mina recensioner och så jobbar jag på en liten grej inför december som jag tror kommer bli bra.

Därutöver äter jag rätt stora mängder pepparkakor och hoppas helt enkelt på det bästa. Hur är det hos er?

Som julafton!

Idag är det dags för det stora avslöjandet! Jag älskar pirret i magen som den här dagen för med sig, förväntan och samtalen om litteratur. Sen säger det poff, pristagaren har namngivits och jag tappar intresset (för det mesta). Men timmarna fram till dess är värda alla poff i hela världen. Vill du veta mer om vem jag tror ska vinna så hittar du en sån spekulation på Kulturkollo. Detär också där du kan läsa om pristagaren senare idag. Om inget mycket oförutsett inträffar (Atwood!) så jag måste säga något här också…

Det som varit

Nu är det slut på semester och ledighet också för mig. Vardagen står för dörren och jag välkomnar den som vanligt. Jag gillar semester, men jag gillar tack och lov vardag också. Och hösten! Hur sommaren förflutit har ni kunnat se på mitt instagramkonto, men här är ett rätt representativt nedslag – böcker, böcker, katt, nostalgi och jordgubbar. En riktigt bra sommar. Hur har du haft det?