Blandade fiktiviteter

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig

av

Dykungens dotter av Birgitta Trotzig är en (modern) klassiker och man bör läsa den. Det är mitt jobb här att förklara varför, men jag vet inte om jag förmår.

Dykungens dotter är en saga mer än något annat, en förtrollande saga om eländes elände och arvsynd tror jag. Flickan som föds är dömd redan innan hon fått liv eftersom mamman inte är gift utan tvingats ut från barndomen med en gardinring som inte lurar någon på fingret. De är alla dömda på grund av den hon gjort ungen med. Det är mörker och elände och djupaste smärta genom hela livet för de två och alla som kommer i deras närhet. Det är outhärdligt.

Men det är också naturen. Ingen ser skimret i vårvaknandet eller höstbranden som flickan. Ingen drömmer och fantiserar som hon gör i alla fall en tid. Innan allt slukar henne. Så som det varit förutbestämt sedan hon blev till.

Dykungens dotter är sorglig och förfärlig, hopplös och orimligt vacker. Jag har aldrig läst något som lyckats visa det vackra i det fula och vardagliga som den här boken gör. Jag tror heller inte att jag tidigare läst något som berört mig så illa.

Man ska läsa den här boken för att den berättar om ett liv som levts men som vi inte orkar tänka att det levts. Det är något som gör ont i oss, men om vi glömmer det kan vi inte förstå att inte återupprepa det. Tillfoga. Orsaka. Åsamka. Jag vet inte, jag tror att vi bara måste läsa. Och långsamt försöka göra reda för vad det egentligen är vi läst.

Om boken

Titel: Dykungens dotter. En barnroman
Författare: Birgitta Trotzig
Förlag: Bonniers (1985)
Andra som skrivit om boken: Bernur

Vajlett och Rut av Karin Alfredsson

av

Jag läste Karin Alfredssons Vajlett och Rut eftersom jag bestämt att vi skulle prata om den i bokcirkeln jag håller i på jobbet. Som bokcirkelbok är den ypperlig eftersom det finns många trådar att dra i och många berättelser som skymtar. Som läsupplevelse är den lite frustrerande av precis samma anledning, det finns så många trådar att dra i och många berättelser som skymtar.

När Vajlett kommer till Granträskåsen för att undervisa barnen i byskolan så möts hon av den starka frikyrkliga rörelsen som försöker styra skolverksamheten, men som ändå tillåter syslöjd för pojkar och annat den vidlyftiga lärarinna hittar på (så länge hon inte hänger ut underklädestvätten på tork om söndagarna). De gudfruktigas tankar och bestämmelser får värre konsekvenser för vissa av barnen som Vajlett möter.

Och så kommer Rut, hon som ska sköta posten och telefonväxeln och som får Vajlett att känna på ett speciellt sätt. Vajlett och Rut är en stillsam berättelse om vardag och kärlek man får slåss för. Jag tycker om den, men jag önskar mer än bara smulor om de andra, som handlarparet till exempel. Kanske blir det mer i uppföljaren Roger och Rebecka?

Om boken

Titel: Vajlett och Rut
Författare: Karin Alfredsson
Förlag: Bokfabriken (2018)
Serie: Första boken av två om människorna i Granträskåsen.

Fånga vardagen!

av

Det är inte mycket bevänt med vardagen just nu när allt står på ända och förändras i en blinkning. Min text på Kulturkollo idag handlar om hur jag försöker greppa vardagen och göra den till min trygghet i allt det som inte alls känns så tryggt. Texten hittar du här. Vill du ha rapporter från mina skogspromenader (som är min främsta källa till psykisk balans just nu) så rekommenderar jag ett besök på mitt instagram-konto (jag heter fiktiviteter också där).

Ta hand om dig och glöm inte att andas.

I rörelse av Athena Farrokhzad

av

Det är alltid svårt att skriva om läsningen av poesi, jag måste alltid få tag i en tråd eller känsla att dra i för att hitta mina egna ord om upplevelsen. I I rörelse är det ursinnet som slår klorna i mig. Hela diktsamlingen är inte ursinnig, men det är den känslan som blir kvar, det är den som rör mig.

Det är inte alltid man kan relatera till poesi (det är naturligtvis inte heller nödvändigt för att tycka om), men jag finner att jag på ett väldigt enkelt sätt kan hitta mig själv och hem i Athena Farrokhzads diktning.

I rörelse osar som sagt av ursinne över sakernas tillstånd, över att vi har så våldsamt svårt att ta hand om varandra och därigenom oss själva. Det finns en dikt med titeln Brev till Europa som jag har återvänt till flera gånger. Den får mig att gråta av ilska och sorg varje gång. Den är fantastisk i sin nedmalande, upprepande skoningslöshet.

Här finns revolutioner, brand, död, ilska, kärlek, hat, hemlängtan, tillbakalängtan, hela jävla livet.

Jag tycker om hur Athena Farrokhzad inte är rädd för att göra illa när hon skriver. Vissa saker måste man sticka hål på för att de ska kunna läka rätt. Jag ska inte säga att mitt hopp om att något ska kunna läka rätt på något sätt ökat genom I rörelse, men den har fått mig att inse att vi ändå måste försöka. Såhär kan vi ju faktiskt inte ha det.

I RÖRELSE
Författare: Athena Farrokhzad
Förlag: Albert Bonniers förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Återvunnet om Stephen King och pojkarna

av

Jag lovade återpublicering från temahelgen 2013 och här kommer det första inlägget:

stand_by_me_1986_600x400_536814
De finns där i Stand by me, i Salem´s lot och naturligtvis i Det. Barnen, pojkarna, som växer upp. Det är brytningstid och vänskap, mobbing och vuxenblivande så att det river och sliter i hjärtat. Mark som överlistar sin mobbare långt innan vampyrerna ens vaknat, bröderna Glicks desperata vandring i skogen, pojken i Sommardåd som driver omkring tills han hittar sitt uppdrag, pojkgänget som går på upptäcksfärd och hittar ett lik, men det är vägen dit som spelar roll. Och så gänget i Det, visst där finns en flicka men hon är väl ändå mest det där centrumet som pojkarna ska få kretsa kring*…

En av mina absolut starkaste Kingupplevelser är förstås Det och relationen mellan Bill och hans lillebror Georgie. Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Georgie dör alldeles i början. Den biten krossade mitt hjärta eftersom den är så grym, så osentimental, så väldigt mycket i början av berättelsen och eftersom jag aldrig får lära känna Georgie. När jag läste det kände jag instinktivt att jag inte skulle orka läsa vidare varpå King till synes lämnade Georgie att flyta där nere. Hans död är sedan nyckeln till hela berättelsen och genom hela långa boken sörjer Bill sin bror på alla de sätt som går. Han nämns inte ofta men på många sätt är han den viktigaste närvaron i boken, viktigare än Pennywise eftersom han är den som driver Bill vidare. Och eftersom Bill inte lägger sig ner och dör av sorg har inte heller jag rätten att göra det. Och jag älskar att King inte faller i revanchfällan. Även om de skulle lyckas övervinna ondskan som stulit Georgies liv så betyder inte det att allt är bra igen. Döden är för evigt och ingen vet att visa det bättre än Stephen King. Det där osentimentala återigen. Och jag gråter fortfarande och igen när jag skriver det här. Över Georgie som inte får leva och över Bill som måste leva med förlusten och som måste bli vuxen. Och då pratar vi om fiktiva karaktärer, ni kan ju förstå att jag har vissa svårigheter i livet…

Hos Stephen King är aldrig barnen platta pappfigurer, de är aldrig någonsin endimensionella eller enkla. De är människor med alla de fel, brister och fantastiska sidor som hör till. Och det är sorgligt ovanligt faktiskt, att barn får vara annat än rätt obegripliga andra.

* Med detta vill jag definitivt inte säga att flickorna saknas, jag har bara inte läst exempelvis Carrie än. Jag menar mest att han är oerhört bra på att skildra den där pojken, och det är viktigt att visa barnet så att vi vuxna förstår att hen också är vi.

Den långsamma sorgen

av

De senaste åren har jag skrivit så mycket som jag inte delat med någon. Ibland för att det varit väldigt privat och jag inte känner att jag har en kanal för att dela sånt och inte heller har rätt att göra det när det involverar andra. Det har hänt så mycket, väckts så mycket med utmattning, ångest och sorg. Vissa texter har jag också behövt lägga undan för att de ska få vila en stund, för att jag ska kunna känna mig säker på att jag inte delar en allt för stor bit av mig själv om jag publicerar dem. Det är kanske det viktigaste jag lärt mig i livet, att slå vakt om mina innersta rum och att glänta på dörren till dem när det är behövs.

Idag känner jag att jag kan publicera den här texten som jag skrev på morgonen den 12 april i år. För att jag tagit mig vidare, för att vi befinner oss mitt i hågkomsternas helg och för att jag trots att tiden gått ibland ramlar djupt ner i den oändliga sorgegropen. 

April 2018
Jag har brottats lite med hur mycket man egentligen får sörja en helt vanlig morfar. En gammal människa som levt ett långt liv. Hur chockad får man bli när han plötsligt inte finns mer? Hur ledsen? Det finns ju så mycket värre och oväntade sorger… Men jag har bestämt att jag får sörja hur mycket som helst, så mycket som kroppen säger åt mig att jag måste. För han var ingen vanlig morfar, han var min, som de alltid är.

Idag begraver vi morfar. En av mina allra viktigaste människor. Som var odödlig och omistlig. Jag hoppas att själva akten av att begrava honom ska föra med sig att jag lyckas frigöra mig från att begrava mig själv i en massa saker (jobb, självömkan, romaner). Vi får väl se hur det går.

Jag har ingen egentlig ursäkt att skriva om det här här, annat än att jag måste. Det finns ingen egentlig litterär koppling, annat än att vi hade Isfolket tillsammans och det var i mormor och morfars bokhylla jag hittade Maria Lang för första gången. Min läsning har däremot påverkats menligt av döden när den klev in på banan. Jag läser ingenting, orkar ingenting, för att sen under en helg totalt begrava mig i läsning för att jag inte orkar ta in att han fortfarande är död. Sen orkar jag inte läsa igen. Jag hoppas som sagt få balans snart, men det får ta sin tid. I nio månader har vi kämpat på i dödens närhet när mormor blev sjukare och slutligen befriades av döden, när farmor sakta tynade bort och nu när morfar plötsligt slutat finnas. Tröttheten från nio månaders sorgearbete är väl det som fallit över mig nu. En graviditetslång sorg. Jag hoppas att det som föds ur den kan bli något vackert, något bärbart.

Idag begraver vi morfar. Jag önskar att jag kunde vägra.

Allhelgonahelg med död och minnen

av

Den här helgen, allhelgonahelgen, har egentligen alltid varit en av mina bästa. För att den är en helg av lugn, frid och eftertänksamhet. En helg av ljus och minnen. De senaste åren har varit svåra, jag har många att minnas i dessa dagar. Det tänker jag försjunka i, minnen, samtal med de döda och att tända ljus. För den som vill följa med mig in i den stämningen publicerar jag under helgen några texter som på något sätt har med sorgen att göra. Den första texten, om Naja Marie Aidts Har döden tagit något ifrån dig ge det tillbaka kommer om bara någon liten timme.

Och där la jag undan A song of ice and fire för evinnerlig tid, eller i alla fall en lång, lång stund

av

Jag har lyssnat några timmar in i A storm of swords och nu står jag inte ut längre. Det är en sak att kvinnorna aldrig får ta form och skapa sig någon form av egenintresse, det är jag så van att jag nästan kan blunda för… Men män som bara pratar om hur kvinnor kan användas, liggas med, kastas bort, lemlästas och förtryckas – med dem har jag ingen jävla fördragsamhet. När till och med karaktärer jag gillar ger fler och fler uttryck för att vara riktigt vidriga patriarkalsvin, ja då står jag inte ut. Jag får väl aldrig veta hur det går för Arya och Sansa och Daenerys. Men i hjärtat vet jag ändå, det är ju män som sitter på den där järntronen och kvinnorna kommer för evigt bli våldtagna, bortkastade och dödade, när de tjänat sitt syfte. Hojta om ni läser sista boken och jag har fel hörrni, då ska jag läsa hela rasket i trygg förvissning om att Martin bygger dimridåer och lurar mig, tills dess muttrar jag vidare om mansgriserier och sexism.

Och ja, jag återanvänder en bild på min katt som ser oerhört sur och trött ut för att vi alla ska få någonting ut av det här inlägget.

En bokcirkel och en lätt spekulation

av

Två korta bara:

1) Kulturkollo läsers nästa bokcirkel kommer handla om förträffligt finfina boken Hägern av Lise Tremblay. Hur mycket jag tycker om den kan du läsa här (men vänta kanske tills du läst boken om du vill vara helt oförberedd). Information om cirkeln finns här.

2) Det är ju nobeltider och traditionen bjuder någon sorts gissning. Men traditionen är lite omkullkastad efter förra året känner jag, jag har varken lust att försöka eller tro på att jag kan gissa rätt pristagare. Men önska kan man ju alltid. Jag skulle bli gråtfärdigt lycklig om Colm Toibin eller Margaret Atwood fick priset och lite mer lugnt, men ändå uppiggat glad om Ngugi wa Thiong’o (han uppfyller ju dessutom kriteriet att namnet måste vara svårstavat för bibliotekarier, som söker på pristagaren i bibliotekskatalogen sjutusennitton gånger de första dagarna, med råge) eller Jamaica Kincaid tog hem det. Eller någon okänd som jag blir sugen på att läsa, det vore kanske det allra roligaste.