Härom veckan skrev vi om tid på Kulturkollo och tiden är verkligen speciell. När jag fick klart för mig att U2:s album The Joshua Tree fyller 30 år i vår var det inte utan att jag blev tvungen att kontemplera en stund över tidens gång. Sen kom jag till ro med det och skrev en text om ett album som betydde mycket för mig. Den publicerades på Kulturkollo i måndags och finns att läsa här.
Egentligen är jag ingen Alla hjärtans dag-person. Har aldrig varit. Misstänker att romantikgenen är skadad eller något. Men vem är jag att säga nej till en anledning att läsa en riktigt bra bok och äta godis? Varsågod, mitt bästa tips för firande av denna kärleksdag!
Nu vill jag ju inte lura någon att tro att jag vet hur det görs. Novemberöverlevnaden är fortfarande en gåta för mig. Men jag tror mycket på att svaret ligger någonstans mellan att vara grymt snäll mot sig själv (hämta varma filtar, varm choklad, varm katt och sånt) och att bara ägna sig åt bra saker. Som fina böcker och formidabla tv-serier. Just nu är jag helt försjunken i mina bokhögar och min Supernatural-värld. Mina enda utflykter är till jobbet och till Agents of S.H.I.E.L.Ds andra säsong, och någon promenad/löprunda ibland. Annars lämnar jag inte säng/fåtölj/soff-myset särskilt mycket just nu. Som ni kanske märkt har jag inte mycket till bloggidéer heller, men jag kör på med mina recensioner och så jobbar jag på en liten grej inför december som jag tror kommer bli bra.
Därutöver äter jag rätt stora mängder pepparkakor och hoppas helt enkelt på det bästa. Hur är det hos er?
Idag är det dags för det stora avslöjandet! Jag älskar pirret i magen som den här dagen för med sig, förväntan och samtalen om litteratur. Sen säger det poff, pristagaren har namngivits och jag tappar intresset (för det mesta). Men timmarna fram till dess är värda alla poff i hela världen. Vill du veta mer om vem jag tror ska vinna så hittar du en sån spekulation på Kulturkollo. Detär också där du kan läsa om pristagaren senare idag. Om inget mycket oförutsett inträffar (Atwood!) så jag måste säga något här också…
Nu är det slut på semester och ledighet också för mig. Vardagen står för dörren och jag välkomnar den som vanligt. Jag gillar semester, men jag gillar tack och lov vardag också. Och hösten! Hur sommaren förflutit har ni kunnat se på mitt instagramkonto, men här är ett rätt representativt nedslag – böcker, böcker, katt, nostalgi och jordgubbar. En riktigt bra sommar. Hur har du haft det?
… eller i alla fall från de väldigt, väldigt förkylda! Få tillfredsställelser är så stora som när en orkar sitta upprätt i mer än fem minuter i sträck efter en riktig feberresa. När en kommer utanför dörren och nästan kan känna doften av vår, när förmågan att läsa återvänder och livet blir värt att leva igen. Det är lite Sound of music-varning på den känslan, det är svårt att inte brista ut i musikalsång helt enkelt.
Vad jag fördrivit tiden med? Ja, jag har inte läst, inte varit vaken och inte varit en förträfflig förälder till mina barn. Jag har inte lagat mat och inte samtalat eller varit någon särskilt trevlig fru heller. Jag har legat i sängen, sovit, gnällt och gnagt mig igenom två säsonger av The Taste, säsong 1 finns inte på Youtube, annars hade jag sett den också. Bara så ni vet.
Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…
När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.
Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.
Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!
Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.
Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.
Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.
De är många just nu, kvinnorna! Här på bloggen har det mest handlat om Virginia Woolf, på Kulturkollo har temat varit just Kvinnor och jag skriver till exempel om den ädla konsten att bryta normer och berättar om några förebilder. Imorgon är det dags att fira Internationella kvinnodagen med en bloggstafett, mitt inlägg publiceras här klockan 04:00 imorgon bitti, hela publiceringsschemat hittar du här.
Dagens korta uppmaning: läs Tove Folkessons fenomenalt fina Kulturkollo-text om Ett eget rum, låt dig inspireras och gå sen in här och tävla om ditt eget exemplar av boken. Det var allt. Tack för mig.