Cromwell-tisdag: Det går långsamt framåt

Jag ska inte säga att det går segt. Det är snarare så att jag drar mig för att sätta mig ner med The mirror and the light eftersom jag är alldeles för trött, sliten och värmemosig för att göra den rättvisa efter jobbet om kvällarna. Men på fredag går jag på semester och sen ska inget komma emellan oss.

Det är inte helt fel med den här dröjsamheten heller, jag läste om Cromwells midsommartid helvetesåret 1536 (Anne Boleyn är precis nyavrättad och Cromwell slåss en del med det där och vad som blev gjort, just nu tassas det på tå kring ”de gamla släkterna” och prinsessan Mary som inte alls är prinsessa längre eller igen) samtidigt som jag firade midsommar helvetesåret 2020. Sånt är jag väldigt svag för när jag får till, så jag ser det som en bonus med långsamläsningen.

Cromwell-tisdag: Tv-serien

Jag har läst och läst om de två första böckerna, men en sak jag inte gjort är att se om tv-serien. Wolf hall i tv-format är också en formidabelt fin sak, men jag avvaktar med en omtittning tills sista boken finns också i det formatet. Allt måste förberedas i rätt ordning…

För dig som läst böckerna men inte sett tv-serien vill jag varmt rekommendera dig att göra det. Såhär skrev jag om tv-serien när det begav sig, våren 2015 (hela det inlägget kan du läsa här). Varning för spoilers, texten är skriven till dem som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det. Eller se tv-serien direkt, men läs inte min sammanfattning.

Avsnitt 1
Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.

Avsnitt 2
Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.

Avsnitt 3
Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…

Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.

Avsnitt 4
Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…

Avsnitt 5
Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är. Om kungen dör, dör Cromwell.

Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.

Avsnitt 6
Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!

Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.

I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år*…

*Här kunde jag inte låta bli att ha kvar min oskyldiga och fortfarande naiva förhoppning om att tredje boken skulle komma ut redan 2016. Tillåt mig gapskratta. Så många timmars önskegoogling senare… Det gick fem år, det kändes som femtio.

Cromwell-tisdag: En början

I sommar tänker jag ägna mig åt läsning av Hilary Mantels The mirror and the light och nedräkning till publiceringen av den svenska översättningen i augusti. Varje tisdag kommer ett inlägg på temat, ibland en favorit i repris och ibland en rapport inifrån läsningen av boken. Idag, den första tisdagen bjuder jag på en reflektion över bokens första hundra sidor:

Sidan 1-100
Ni vet att jag har längtat och tjatat och drömt och så äntligen kom den och sen dess har jag mest varit tyst. Så här är det, jag fick boken i min hand ungefär samtidigt som pandemin slog till. Där och då blev jag sjuk också. Vi var rätt rejält sjuka och för mig blev stressen kring allt alldeles för mycket. Jag förlorade förmågan att koncentrera mig helt och hållet och med den förmågan borta så faller ju läsning rätt snabbt.

I slutet av mars började jag läsa lite försiktigt i The mirror and the light och genast bestämde jag två saker. Att jag skulle unna mig att få finnas i den här världen och att jag skulle göra det länge, alltså långsamt. Jag vill också ge den här boken den tid den förtjänar, det är ju trots allt den bok jag längtat mest efter i läslivet.

Nu har jag läst 100 sidor in i 900-sidorstjockisen och jag tror att det börjar rulla på, nästa 100 sidor kommer inte ta månader. Jag tror också att jag inte tänker läsa så väldigt mycket annat parallellt, nu är det dags att kliva in i den här världen och låta den omfamna mig. Den är grym, blodig och nyckfull och jag vill egentligen inte alls ta mig dit där det händer det som jag vet ska hända, det som redan börjat ske. Men den är också avlägsen, den hemsöks av fasansfulla epidemier av svettfeber som dödar på någon timme och sen drar vidare, men den är fri från Corona-virus och excel-experter. Jag väljer där och då framför här och nu.

I allra första scenen kliver Thomas Cromwell nästan över Anne Boleyns huvudlösa kropp för att inta frukost med sina ”vänner”, det är precis lika vidrigt som det låter. Och han tycker inte om det som antyds om att han skulle vara orsaken till att hon är död. Han kan inte på något sätt se det alla andra ser. Nästan är det som att han inte ser den fara han befinner sig i, men bara nästan. Snaran börjar dras åt redan. Det går inte att läsa och andas samtidigt. Det är remarkabelt bra.

Skrivsöndag: kanske, kanske, kanske ändå…

En skrivsöndag, jag trodde inte att jag hade någon i mig i vår över huvud taget, men här är den. Jag vill inte jinxa något men jag har de senaste veckorna hittat tillbaka till en liten smula kreativitet och det ger hopp om så mycket mer än skrivandet.

Jag har mått helt ok under pandemi-krisen, men jag har också mått riktigt, riktigt dåligt. Och oavsett hur jag haft det med mig själv så har jag inte orkat ens tänka tanken på att skapa. Överlevnad först liksom. Men sen vaknade något till liv. Kanske när den värsta pollenallergin la sig, kanske när jag inte orkade inte orka mer, kanske för att jag läste Nedstörtad ängel. Jag vet inte varför eller hur, men något lossnade.

Så är det ju inte så att jag skriver och målar och skapar hej vilt, absolut inte. Herregud så mycket på sparlåga jag går och hur oerhört trött jag är hela tiden. Men jag fick en idé till romanmanuset och har börjat en ny genomskrivning och jag jobbar lite i smyg på ett nytt projekt som jag egentligen inte vill, men nog måste skriva.

Nu håller jag tummarna för att det här fortsätter kännas vilsamt och värdefullt och jättekul.

Skrivsöndag om Dagar av galopperande hjärtklappning

Först av allt, den här boken är stress och utmattning. Den är allt det jag känner igen från min tid som utmattad och som jag nu återknyter bekantskapen med i dessa tider av extrem stress som drabbat oss alla och som vi utmattningsöverlevare kanske har både svårare och lättare att handskas med. Vi har vanan, men vi har också erfarenheten. Med det sagt, du som befinner dig i utmattning ska inte läsa den här boken. Än.

Alla andra bör läsa den, det finns inget bättre sätt att förstå sig på utmattning eller människor som drabbats av den. Här finns det fragmentariska, det där stakatoaktiga, textstyckena blir kortare och kortare ju längre vi kommer. Tankarna, alla jävla tankar som måste tänkas, ältandet, rädslan för vad sömnlösheten ska göra med en, rädslan för att aldrig bli sig själv igen, rädslan för att aldrig hitta ut. Och så det där man inte ser själv, som att ge sig på att skriva intensivt och få ihop en bok på fem veckor som Maja Lee Langvad gör. Det är sånt man gör, men det är inte så bra…

Dagar av galopperande hjärtklappning är också en bok av skrivandet, dess betydelse och hur det kan göras i den mest osäkra och otäcka av situationer. Som skrivhandbok är den kanske inte bra att direkt applicera på sitt liv, men som filosofisk tankebok är den fenomenal.

Jag tycker så mycket om den här boken samtidigt som jag kände av den där galopperande hjärtklappningen under tiden jag läste och nu efteråt. Den är ett eko, ett minne, men den är också här och nu. Det gäller att inse det och förhålla sig. Men jag väljer nog helst att ta det lugnt och andas djupt framför att tokskriva en bok

DAGAR AV GALOPPERANDE HJÄRTKLAPPNING
Författare: Maja Lee Langvad
Förlag: Ellerströms (2019)
Översättare: Helena Boberg
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag: Ett manus som fått ligga till sig blir kanske läst till slut

Med skrivandet har det under en period inte varit så mycket bevänt. Det beror dels på att jag har haft ett romanmanus i skrivbordslådan som behövt vila och ligga till sig, dels på att jag inte mäktat med att skriva något annat. Sen årsskiftet har jag behövt min ork till annat, som januari, käkkirurgi, februari och ett känslomässigt storjobb som behövde utföras.

Jag trodde att det skulle lugna ner sig nu, att jag skulle kunna ägna mig åt skrivandet för att jag inte skulle ha så mycket annat. Men så kom då pandemin och nyhetsflödet blev energislukande på ett helt nytt sätt.

Jag tror att min lösning på problemet med att behålla mental stabilitet i allt det här kommer att vara att gå in i skrivandet igen, eller i alla fall i läsandet av det skrivna. Jag ska när jag kommer hem från jobbet koppla bort allt vad oro heter och gå in i min egen bubbla och där finns bara bra saker – min familj, vårfåglar, böcker och så mitt manus (vi får väl hoppas att det inte suger totalt utan att jag kan fortsätta att räkna det till de bra sakerna…) Jag hoppas att det ska funka, lite som en själslig och självvald kvällskarantän.

Skrivsöndag: Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

De riktigt bra böckerna om skrivande handlar inte om skrivande. Elisabeth Rynells Skrivandets sinne är en riktigt bra bok om skrivande och den handlar således mycket lite om hantverket. Det den istället kretsar kring är liv. Livet som levs genom skapandet, genom tänkandet, genom skogspromenader, sorger och möten.

Jag har aldrig läst något av Elisabeth Rynell tidigare, men från första sidan i den här boken känns hon som min bästa vän. Jag älskar att få läsa om hennes stuga, hennes livsvisdomar, möten med Sara Lidman och läsningar hon gjort. Det finns ett sådant eftertänksamt lugn här och jag vill stanna i det länge, länge. Det är antagligen anledningen till att det tagit mig så lång tid att läsa den här korta boken. Ett kapitel här, ett kapitel där, låt det aldrig ta slut.

Allra mest fastnade jag för ett av de sista kapitlen, det som handlar om fulhet och skogsavverkning. Där sätter hon fingret på precis det som stör mig med det som hänt i skogarna runt mig. Det är ett sådant övervåld, en sådan förbrytelse. Det är livet som slitits sönder av kärlekslös vinningslystnad, där blir det så vidrigt fult och därför kan jag inte komma över det.

Boken finns inte längre att köpa, men jag håller ögonen öppna efter ett antikvariskt fynd. Jag måste äga den här boken. Jag måste få återvända!

SKRIVANDETS SINNE
Författare: Elisabeth Rynell
Förlag: Albert Bonniers förlag (2013)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag: Tag och skriv!

Jag har ju läst en hel del böcker om skrivande vid det här laget och jag tycker nog faktiskt att alla har gett mig något alldeles eget. Det som är särskilt med nya antologin Tag och skriv är att den har ett sådant flyt. Den är lättsam och de som skriver om sitt skrivande är mycket förtjusta i just skrivandet. Med vissa undantag, Stina Stoor skriver om det trauma det innebär att inte komma vidare, att inte kunna eller vilja skriva längre.

Jag tycker mycket om Stina Stoors öppenhjärtiga berättelse, jag drabbas av det Åsa Linderborg skriver om vådan av att skriva självbiografiskt (inte bara att man riskerar att såra utan också att ens skildring riskerar att lägga sig emellan den man skrivit om och den man är, som ett falskt minne) och så suger jag åt mig av det Nina Wähä skriver om skrivkurser. Jag är just nu väldigt sugen på att gå en sådan och jag står i begrepp att hålla i en skrivcirkel själv på jobbet.

Alla dessa berättelser om skrivandet som hantverk och skrivandet som liv inspirerar verkligen.

TAG OCH SKRIV. FJORTON FÖRFATTARE OM SITT SKRIVANDE
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Skrivsöndag: om former och om Barnet av Olivia Bergdahl

När jag gick på folkhögskola för ungefär tiotusen år sen (det känns så länge sen, det gör det faktiskt) så levde och andades jag litteratur och skrivande. Det var ljuvligt. Och det allra viktigaste jag lärde mig om skrivande var att det hårt uppbundna alltid ledde till den största kreativa friheten. Det är galet, men det är så. Eller var så, för mig. Jag är lite ledsen att jag tappat det där, det har med tid att göra tror jag. Men jag blev så härligt påmind nu när jag läste Olivia Bergdahls fantastiskt fina sonettkrans Barnet.

En sonettkrans består av femton sonetter där varje ny sonett inleds med sista raden från den förra och den femtonde sonetten består av förstaraderna från alla de föregående. Ni hör ju hur intrikat, hur svårt, hur spännande. Olivia Bergdahl syr mästerligt ihop sina ord och texter så att de på en gång handlar om det vardagsnära och greppbara såväl som det avlägsna och obegripliga. Vardag och katastrof, trygghet och sorg. Det går förstås att göra på många olika sätt, men det är något särskilt med bundna poesiformer.

Jag tyckte också om sonetter (men det är sjukt svårt att skapa dem, inte minst rytmen är svår att ens få till), men favoriten var alltid haiku. Å som jag älskade haiku! Varför slutade jag med dem? De kräver ju naturligtvis massor av tid för att få bra, men samtidigt är de så enkla (inte i betydelsen osvåra utan som i avskalade), så lockande. Jag är väldigt sugen på att göra ett försök igen. Kanske kan det nya skrivåret innehålla bundna former för att väcka kreativiteten och öppna alla möjliga vägar framåt… Omöjligt är det inte.

BARNET. EN SONETTKRANS
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Bra saker: skrivsöndag och att “läsa” Lev kreativt

Jag ska inte fortsätta tjata om hur skrivandet har kommit tillbaka in i mitt liv, det har jag redan gjort nog och dessutom har jag ju skapat en hel inläggsserie här för att fördjupa mig i det, Skrivsöndag (som för övrigt återkommer efter nyår). Idag ska jag istället fördjupa mig i en bok som har varit viktig för mig under hösten och som har hjälpt mig vidare i skrivandet, eller snarare i tänkandet om skrivandet.

Jag fick tips om Lev kreativt av Maria Bouroncle och slängde mig över den för att det så snart jag kollat upp den stod klart att den var något alldeles särskilt. Lev kreativt är väldigt lite en handbok i skrivande och väldigt mycket en kurs som leder till medvetenhet om det kreativa flödet och livet.

Lev kreativt är en tolv veckor lång kurs inom bokpärmar, den bjuder på ett kapitel, ett gäng övningar och så de genomgående morgonsidorna varje vecka. Jag har läst kapitlen och stör mig lite på det myckna refererandet till gud, men kan lätt avfärda det som en petitess. Jag har valt ut de uppgifter som lockat mig, så som boken instruerar mig att göra och jag har varit ganska så trogen morgonsidorna hela vägen. Några dagar när jag varit riktigt sjuk eller abnormt trött har de fått bli kvällssidor eller inte alls, men på det stora hela har jag låtit dem bli det de är menade att bli, ett ocensurerat flödesskrivande innan den inre kritikern kravlat ur sängen.

Jag kan inte säga som många andra gör, att Lev kreativt förändrat mitt liv. Jag tror att jag har för få kreativa blockeringar för det. Mitt hinder är tröttheten som kommer efter en utmattning och det gör också att jag måste vara försiktig med vad jag åtar mig. Det jag däremot känner att boken gett mig är en medvetenhet om hur kreativitet känns och hur den finns runt mig hela tiden också när jag gör annat än att skriva. Mina skogspromenader när jag lyssnar till lövspel och studerar ekorrar är naturligtvis kreativitet, jag har bara inte tänkt på det på det sättet tidigare. Lev kreativt har absolut gett mig en ny förståelse för och öppenhet i relation till den kreativa kraften.

Jag skulle absolut rekommendera dig att läsa den här boken/gå den här kursen om du är nyfiken på att utforska kreativiteten i vilken form den än må ta sig. Alldeles särskilt rekommenderar jag den om du vill få till rutiner kring det kreativa och om du känner att du har en massa tankar som står i vägen för ditt skapande.

LEV KREATIVT. HUR DU UTVECKLAR DITT SKRIVANDE JAG I TOLV STEG
Författare: Julia Cameron
Förlag: Mima förlag (2019)
Översättare: Louise Moëll, originaltitel: The artist’s way
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.