Årets sista skrivsöndag

Sista söndagen i november är också sista skrivsöndagen i den här formen på ett tag. I december bloggar jag annat. Tanken är att skrivsöndag ska komma tillbaka i januari, kanske inte varje söndag, men nästan.

Under hösten har jag som ni märkt läst massor om skrivande och jag har fått utlåtande från ett förlag och fått nya idéer om det jag skriver, sånt jag inte ens snuddat vid innan. Det har hänt väldigt mycket i huvudet och i det skrivna, men nu befinner jag mig lite i en mellanperiod. Det beror också på att jag har jobbat en del på sistone och orken finns inte riktigt. Jag harvar på, men inte med kreativ glädje just nu, mest av envishet om jag ska vara ärlig. För att jag vet att det öppnar sig och och vänder om jag bara kör på. Och jag har lyckats få till en skrivrelaterad grej för vardagskvällar också, jag mäktar inte med att nyskriva, men jag kan umgås med romanen genom att läsa och föreslå redigeringar till vissa kapitel. Mycket blir inte gjort, men det känns väldigt mycket värt att hålla karaktärer och berättelser nära så att jag inte måste börja om på nytt varje helg.

I december kommer jag få lite mer skrivtid, men också kanske lite annat som gnager bort mer än en bit av den. Och så kommer slutligen den efterlängtade ledigheten kring helgerna. Jag har absolut inga deadlines eller planer framöver, jag siktar bara på att jobba på med manuset. Och så längtar jag intensivt efter den dag då min kreativa glädje slår till igen, jag vet att den dagen kommer snart.

Skrivsöndag: Skrivboken av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlssons Skrivboken är intressant och inte intressant för mig. Jag tycker väldigt mycket om hennes berättelse om hur hon gick från att vara en sån som inte kunde slutföra manus till att bli utgiven och extremt produktiv. Jag hittar ingenting att känna igen där, bortom känslan kring att skriva förstås och längtan efter att nå fram. Vi är så olika i energinivå som två människor kan vara, Kristina Ohlsson verkar ha en naturligt hög fart på det mesta medan jag är lugn, långsam och rätt lat. Denna skillnad i kynne gör att jag inte kan lyfta ut något ur den delen av boken att applicera på mitt eget skrivliv, men det gör inget, det är intressant nog att ta del av resan till debuten. Jag älskar sådana historier!

Bokens andra del består av skrivtips och beskrivningar av hur det fungerar i förlagsvärlden och sånt. Skrivråden är kanske inte nya, i alla fall inte för någon som läst det mesta i skrivhandboksväg, men inblicken i förlagsvärldens är väldigt intressant. Och mest av allt i hela boken tycker jag om Kristina Ohlssons inställning till skrivandet, att det inte är det viktigaste i livet, att det inte ska göra ont och vara en plåga. Visst tar det emot ibland och är inte alltid superkul, men det måste ju ändå vara inspirerande på något plan och skänka någon form av glädje, annars bör man inte hålla på med det. Det känns rimligt tycker jag. För mig är det livsviktigt att skriva, men det är inte livsviktigt att det blir perfekt eller ens bra eller utgivet, det viktigaste är att det blir och att jag ger mig själv tiden att göra det där som jag gillar bäst att göra. Det är belöning nog.

SKRIVBOKEN
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Boken kan du köpa här eller här.

Skrivsöndag: Att förhandla med de döda av Margaret Atwood

Att förhandla med de döda är Margaret Atwoods försök (från början i föreläsningsform) att reda ut det här med författarskap och skrivande. Jag fastnar för två, eller möjligen tre saker som jag bara måste få fundera lite över med er.

Det första. Etiketterna, att kalla sig författare. Margaret Atwood beskriver en stund, en punkt i tiden när hon helt plötsligt är författare, “övergången från att inte vara författare till att vara det skedde omedelbart”. Hon gick där på en trottoar och blev författare snarare än någon som skriver. Det hade inget med publicering att göra, mer en identitet, kanske en blick och ett beslut. Jag har svårt att tänka på mig själv som annat än en skrivande människa, jag tror inte att ens om jag publicerade tio böcker skulle jag kunna ta till mig epitetet författare. Det är intressant att tänka över. För mig kanske det litegrann har att göra med att jag har så många andra etiketter. Jag är bibliotekarie, när jag forskade och skrev avhandling var jag historiker, jag är bokbloggare. Men varför känns det krampaktigt i magen bara av att tänka ordet författare (bara att skriva det såhär här känns förmätet och jag funderar starkt på om jag kanske ska stryka det ändå) om mig själv? Vad tänker jag egentligen att en författare är som är så väsensskilt? För det handlar inte om publicering och det handlar inte om inkomst, jag är rätt generös med att tänka om andra att de är författare. Inte heller är det exklusivt, andra får gärna vara författare och till exempel lokförare samtidigt. Nej det har nog lite med klass att göra, och att man inte ska förhäva sig. Och så har det nog med läsandet och den inre kritikern att göra. Alla de jag benämner författare gör jag så med i stark förvissning om att de skriver bättre än jag och nog också är lite bättre än vad jag är på det mesta. Så sorgligt är det nog. Jag får jobba på mina affirmationer och våga mig på att viskande kalla mig själv författare någon mörk natt när ingen annan hör mig. Det är nog nyttigt.

Det andra. Vem skriver man för? Eftersom jag inte har några förhoppningar om att bli utgiven och inte har någon läsare, eller någon sån där grupp där man går igenom varandras manus så är ju läsaren jag själv. Det är tryggt, men inte så tillfredsställande i längden. Jag skriver ju för skrivandets skull, för att jag mår bra av det (nåja, men jag mår dåligt om jag inte får skriva i alla fall), men om tanken på att ingen någonsin kommer att vilja/kunna läsa så blir det ju efter ett tag en drivkraft som saknas. När jag formulerat ett råmanus, varför ska jag då redigera i oändlighet för ingen? Svaret är väl det att drömmen kommer in där, jag kommer fortsätta skicka in mina manus till förlag, hoppas på att någon där ska läsa och så till slut, lagom till pensioneringen kanske jag blir utgiven och någon läser.

Det tredje. Döden. Boken heter Att förhandla med de döda och Margaret Atwood menar att skrivande är ett sätt att förhålla sig till de döda och till vår egen död. Jag tror absolut att det är så och det är naturligtvis ingen slump att Knausgård landar i detsamma i sin Oavsiktligt. Döden är livsviktig för konsten och för livet, det är den stora frågan och det enda vi aldrig kan lära oss hantera. Men jag skulle själv också vilja lägga till något om att, så som vi pratade med Max Porter om, skrivandet hjälper till att öppna dörrarna. Snarare än döden som död så kan skrivandet ibland upphäva döden och visa på de största sambanden och djupen. De döda sitter här hos oss, vi är också döda.

Att förhandla med de döda är ett fint bidrag till tankefloran om skrivande. Jag kan inte säga att den lärt mig ett enda dugg om det praktiska hantverket, men oj som jag har tänkt. Det är den bästa sortens inspiration.

ATT FÖRHANDLA MED DE DÖDA – EN FÖRFATTARE OM SKRIVANDE
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Prisma (2003)
Översättare: Ulla Danielsson
Boken finns inte längre att köpa i nyskick på svenska. Låna den på biblioteket eller köp antikvariskt.

Skrivsöndag: Oavsiktligt av Karl Ove Knausgård

Föga anade jag när jag gav mig på att läsa Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt att jag skulle känna igen mig så mycket i hans resonemang. Jag har inte läst någon av hans romaner och har väl egentligen aldrig varit sugen på det, man kan säga att jag bär på lite fördomar mot karln.

Knausgård strösslas med tänkvärdheter som att ”litteraturen utforskar avståndet mellan dödens högtidlighet och livets ohögtidlighet”. Han skriver om motsatsen mellan oändligheten som bor inom oss och vår samtidiga begränsning och jordbundenhet och att denna motsats är drivkraften bakom all konst och litteratur. Allt det där tänker jag mycket över när jag läser och efteråt, jag tror att jag håller med honom.

En sak som jag vet att jag känner igen och lever är den där längtan efter att kunna och få skriva. Jag älskar hans sätt att tänka kring och beskriva hur han länge tvivlade, hur han trodde att litteratur måste skrivas på ett särskilt sätt och hur man måste låta tålamodet få ta plats.

Sen fastnar jag för det han skriver om att det inte finns någon kommunikation i verklig, upplevd sorg så som det finns i fiktiv sorg. Det är så sant, men jag har aldrig tänkt på det.

Det är möjligt att jag kanske är lite, lite sugen nu på att läsa mer av honom. Inte Min kamp nödvändigtvis, men kanske de där årstidsböckerna?

OAVSIKTLIGT. OM ATT LÄSA OCH SKRIVA
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts (2019)
Översättare: Staffan Söderblom
Boken kan du köpa här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Oavsiktligt och Anneli Jordahls Orm med två huvuden.

Skrivsöndag om mitt skrivande

Dags för en Skrivsöndag om mitt eget skrivande. Jag började skriva skönlitteratur igen kring årsskiftet och en uppdatering om hur det gått och funkar kan väl vara på sin plats.

Runt påsk skrev jag färdigt mitt första manus, det jag jobbat med i flera år, men samtidigt inte eftersom det varit vilande så långa perioder. Jag skickade det till ett förlag (efter mycken vånda, jag skriver för att jag måste/vill, det där med att publicera känns väldigt avlägset och vissa dagar inte ens längtansvärt) och inledde en väntan som kom att bli längre än jag kunnat ana. Runt midsommar skrev jag klart mitt råmanus till roman 2 och kunde inte hålla mig utan kastade mig raklång in i skrivandet av råmanus till tredje romanen, det är alltså en löst sammanhållen sorts trilogi vi pratar om. Några veckor innan semestern i juli tvingades jag inse att jag inte är en sån där människa som kan jobba heltid och skriva romaner på kvällarna. Förstås. Få personer är det och troligen ingen återhämtare efter utmattning. Fan också. Det var bittert faktiskt. Jag vill ju så gärna. Semestern ägnades åt skriv ändå och genomläsning av roman 2, lite planläggningen och så.

Sen har jag tänkt mycket över hur jag kan ha det till vardags för att det ska bli hållbart. Jag hoppas att jag är en sån människa som kan jobba heltid och skriva på helgerna, en sådan människa måste jag vara annars kommer jag bli olycklig. Jag har haft en period då jag faktiskt inte ens hunnit eller orkat det, men jag hoppas att det är övergående. Och just idag ligger ett helt ledigt höstlov framför mig, ett läslov förstås, men också ett skrivlov.

Och för någon vecka sen kom svar från förlaget om romanen jag skickat in. En refusering förstås, men inte bara. Jag fick kommentarer som visar att mitt manus blivit läst och som försöker hjälpa mig framåt. Min första känsla inför refusen var sorgligt nog lättnad eftersom jag nu inte måste någonting, jag orkade helt enkelt inte känna något annat. Sen hade jag en timme morgonen därpå när jag kände mig lite ledsen, ratad och besviken, men så sa det plötsligt klick i skrivhjärnan och jag insåg vad jag ska göra för att följa råden och göra romanen bättre. Det är ett stort arbete, men jag tror att det kommer bli bra. Och så finns skriveuforin här igen. Och som sagt, nu har jag en hel vecka till att utforska detta nya. Lyckan!

Skrivsöndag: Orm med två huvuden av Anneli Jordahl

Anneli Jordahl avskyr verkligen att skriva och jag älskar att hon ändå gör det, just därför. Hennes ovilja inför själva skrivandet vinner inte eftersom hon alltid tror på sina idéer och inte kan med att låta dem ligga oskrivna. Som motpol till den lyckliga författaren är det en viktig bild. Jag kan bara sekundvis känna igen mig i hennes motvilja, men för de sekundernas skull är jag glad att hon ger uttryck för det.

Orm med två huvuden är naturligtvis en essä om skrivande, men det är minst lika mycket, och kanske än mer en självbiografisk diskussion om klass. Hon talar om klassklättrarens ensamhet och sin egen rädsla för att såra sin mamma genom att skriva om henne, eller någon som liknar henne, från en ny medelklassposition. Hon förhåller sig till Edouard Louis vrede och till Sara Lidmans stillsamma ordlek. Hon talar om författarens makt och arbetarklassens maktlöshet. Hon berättar om bibliotek och bibliotekarier och en segregation som växt fram de senare åren. Hon skriver om hur det är omöjligt och oönskat att tala om klass idag. Jag förstår hur hon tänker, det finns en djup ovilja (eller kanske snarare en osäkerhet inför hur det kan göras) inför att prata om klass idag och just därför är det viktigt att Anneli Jordahl gör det här, och att hon gör det med en sådan glöd. Så slutligen har hon ändå tagit sig igenom ”det överjävliga skrivandet” och gett oss en klassdiskussionen som inte slår neråt. Tack för det.

ORM MED TVÅ HUVUDEN
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts (2019)
Köp den t.ex. här eller här.
Läs också min text på Kulturkollo där jag skriver om Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt.

Skrivsöndag: En introduktion

Idag inleder jag en inläggsserie om skrivande här på bloggen. Jag kommer bjuda på glimtar av mitt eget skrivande, texter om skrivarhandböcker och essäer och lite smått och gott som jag tycker passar in. En gång i veckan, alltid på en söndag, en tid framöver. Om inte annat tänker jag att det kan vara ett sätt att övervinna (=överleva) mörkret.

Just nu läser jag Lev kreativt av Julia Cameron. Den är en sorts kurs för att få in kreativiteten i sitt liv och främja skrivande och andra skapande processer. Där finns skrivövningar som ger mig jättemycket och sånt som bara känns flum, men i grund och botten tror jag att jag kommer få mycket ut av att följa med i processen. Man ska till exempel skriva tre sidor rätt oreflekterad och framförallt okritiserad text varje morgon, det tar längre tid än man tror, men jag känner redan efter två veckor att det öppnar upp en del. Det gör något med en att starta dagen med kreativitet. Jag kommer förstås att rapportera från denna utflykt under hösten.

Att jag har läsare bland mina läsare vet jag, men finns det kanske också skrivande människor här inne? Stilla gärna min nyfikenhet genom att berätta lite om ditt skrivande i kommentarerna.

Nu landar vi, sammanfattning av Resor i tid och rymd

Nu har vi rest färdigt, och vilken helg det blev! För dig som vill läsa ikapp eller vill läsa igen kommer här en sammanfattning av vart vi rest i tid och rymd.

Resor i tid och rymd

Lördag
Jag introducerade temahelgen innan Kulturdelen tog oss med ut i rymden (och till science fiction-världens rymdresor). Johannas deckarhörna fördjupade sig i tanken att resa i tiden med hjälp av historiska romaner. Det här har jag läst resonerade kring tid och tidsresor i Narnia-boken Häxan och lejonet. Jag och Beroende av böcker skrev båda om Doctor Who (jag skrev om senaste säsongen och en falnande kärlek, Ela skrev om tidens speciella karaktär i serien – timey wimey…). Feministbiblioteket bjöd på kulturella tidsresor och Fia på Den onda cirkeln skrev om tidsresor på film. Bookiecookiez avslutade dagen med en text om tidsresor och alla frågor (vetenskapliga och existentiella) de väcker. 

Söndag
Söndagen inleddes med att jag med skräckblandad förtjusning begav mig ut i rymden och skrev om rymdfilmer och tv-serierSkuggornas bibliotek följde i samma spår och skrev om den oändliga och fascinerande rymden och hur den skildras. Jag skrev också om mitt intresse för outsiders i allmänhet och Loke i synnerhetBokhyllan i pepparkakshuset fördjupade sig i romantiska tidsresor och Maria på Den onda cirkeln fick mig att vilja se Outlander. Bokhyllan avslutade hela temahelgen med att på ett passande sätt föra ihop rymdfärder med tidsresor.

Tusen tack alla ni som var med och skrev, kommenterade och gjorde den här helgen så väldigt rolig! Det här får vi göra igen någon gång 🙂

Vid sidan om, en tidsresa med Loke

En jättebra sak med mig är att jag förälskar mig i tankar och idéer. Jag snöar in helt enkelt. Det är också en väldigt dålig sak med mig ibland, men jag försöker tänka positivt här…. En sak som jag snöat in på de senaste åren är Loke, utgårdsloke ni vet, trickstern.

loki2Egentligen är det väl fel att säga att det här hänt mig de senaste åren, jag har alltid fascinerats av de där mytiska berättelserna om de som står vid sidan av – som Judas, Lucifer och Loke. Loke från kaos och eld som släpps in i Midgård och ser (nåja, han kanske har en del med saken att göra också) hela världen falla i Ragnarök.

Jag ska erkänna direkt att jag inte läst en enda Marvel-serie om Thor och Loke, jag har aldrig hittat vägen in. Men jag har läst Eddan, jag har läst de religionsvetenskapliga analyserna och jag har, förstås, förälskat mig i Tom Hiddlestons elaka, bitska och briljante antihjälte.

En sak som skiljer och som jag tycker så mycket om i filmerna men naturligtvis saknar i originalmyterna (som inte går på djupet utan lämnar öppet för fan-fiction en masse) är relationerna. Hur Loke hör ihop med Thor, hur Loke hör ihop med Oden, hur Loke hör ihop med Frigg. Och hur han inte hör ihop med någon. I originalsagorna finns händelserna och de moraliska konsekvenserna, men känslorna lyser med sin frånvaro. Djupet som gapar framför deras fötter (ginnungagapet) har ett namn, men ingen känsla.

loki1

I höst har jag läst Joanne M. Harris The Gospel of Loki. En skildring av de gamla vanliga berättelserna ur Lokes perspektiv, berättad med hans röst och humor. Jag gillar det självironiska draget hos Harris Loke, och han är en härligt irriterande berättare i all sin självgodhet. Jag kan naturligtvis inte låta bli att dra paralleller mellan den i och för sig frivilligt förflyttade elddemonen Loke och den med tvång förvisade och fallne ljusängeln Lucifer. Likheterna finns i det eldiga ursprunget, i förflyttningen, i fallet, men också i upproret och drivkraften att ifrågasätta.

Ett drag bokens Loke delar med Loke från originalmyterna är att han nog snarare vill driva med folk än göra ont. Saker råkar liksom mest hända runt honom, men det är ju å andra sidan så det lätt ser ut när bråkstakar får berätta själva…

gospel-of-lokiGrejen med Loke är väl att han alltid är lite larger than life, lite för mycket. Också i filmerna där han egentligen i Hiddlestons gestaltning är en väldigt tragisk figur – övergiven av såväl biologiska som adopterande familjen. Må vara att de senare vänder sig från honom på grund av hans eget agerande, och kanske egentligen inte förskjuter honom på det definitiva sätt som han själv tror. Men Lokes grundproblem, hans drivkraft, är att han så gärna vill inte bara höra till utan vara viktigast. Han vill förstöra och dominera och beundras i originalberättelserna, han vill styra världarna som kung i filmerna och i Harris bok vill han nog mest driva med sin omgivning och hänga lite, men han vill bli uppskattad och förstådd också, han vill så desperat gärna höra till.

En sak som jag uppskattar i Lokes utveckling är att han numera har ordet som vapen. I de tidiga myterna talar han sällan, men ju längre tiden går desto närmare sin roll som ordkonstnär kommer han. I såväl The Gospel of Loki som i Thor-filmerna är han alltid lika slagkraftig, oavsett om det intas middag eller om världen faller i spillror vid hans fötter. Och jag är ju väldigt svag för en sarkastiskt dräpande replik. Därför vinner alltid Loke.

Loke är många men alla bilder av honom visar egentligen samma ansikte – den till synes sorglöse som bär kaos och eld där under. Ond, hård och skrattlysten. Han skulle vara omöjlig att stå ut med om han vore verklig (också om vi tänkte bort allt det där dödandet), men är samtidigt omöjlig att inte älska och till och med fatta sympati för i fiktion och myt.

THE GOSPEL OF LOKI
Författare: Joanne M. Harris
Förlag: Golancz (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum

Rymden

I rymden kan ingen höra dig skrika! Och det är så galet obehagligt läskigt att jag blir alldeles mardrömsrädd bara jag tänker på det. Av de saker som skrämmer mig (och de är många) är nog rymden den allra skrämmigaste. Oändligheten, mörkret, kylan, det som finns (eller inte finns) bortom…

Detta är troligen orsaken till att jag gärna hänger mig åt ett snyggt rymdäventyr. Här kommer några av mina favoriter:

SigourneyAlien-640x360Alien förstås! Alien-filmerna är mina favoriter bland rymdfilmer, och jag gillar faktiskt hela serien (utom Prometheus som var en stor rörig besvikelse). Älskar Ripley och hennes kantighet, mörkret förstås och instängdheten. Men mest förtjust är jag kanske i att rymden är så skitig och hemsk som jag inbillar mig att den måste vara.

Battlestar Gallactica är en av mina favoritserier. Och den har det gemensamt med Alien-filmerna att de visar en skruttig, fattig, skitig rymdverklighet långt bortom skinande kontrollpaneler och svishdörrar. Det är människans litenhet som ligger i fokus, och det gör det så obehagligt och bra.

fireflyVi får inte glömma Firefly. Den har väldigt lite av rymden i sig även om de reser genom den. Men den där scenen i Serenity (filmen), när de flyger genom Reever-territoriet, den kan vara det obehagligaste jag sett i rymdfilm. Och Reevers som ondingar måste vara något av de sorgligaste någonsin.

Jag kan förstås inte låta bli att nämna Star Trek. Jag har inte sett särskilt mycket, aldrig följt en serie från början till slut utan mest gjort inhopp här och där. De nya filmerna tycker jag är helt ok, men inte fantastiska. Min stora Star Trek-upplevelse är filmen Khans vrede som jag såg varje dag efter skolan under en period. Hem, av med ryggan, laga mat, ner i soffan och äta, och så Khans vrede. Fråga mig inte varför, men det var härliga tider.

Vilka är dina rymdfavoriter?

Detta är ett inlägg i temahelgen Resor i tid och rum