Bra saker i november, och NaNoWriMo

Nu är det så till slut dags för det här som i alla fall jag fruktar varje år – november. Vi behöver inte gå närmare in på varför (kallt, blött, fult, hemskt!), vi styr bort ifrån det och väljer glädjen istället. I år tänker jag försöka fylla november med bra saker här på bloggen, sådär så vi kan glömma allt det novembriga omkring oss för en liten stund. Och sen när vi tagit oss igenom det är det bara december kvar sen behöver vi inte längre uthärda 2020, en mycket bra sak bara det…

Den första bra saken en söndag som denna måste bli skrivandet. Jag har en hel del annat planerat bloggmässigt så de traditionella skrivsöndagarna kommer nog inte tillbaka på någon liten månad, men det betyder förstås inte att skrivandet ligger i träda. Tvärtom, idag går vi in i november – NaNoWriMo.

NaNoWriMo (National Novel Writing Month) är ett projekt som funnits sen 1999 och som syftar till att öka skrivlust och inspiration genom att skriva tillsammans. Man ska helt enkelt skriva en roman på en månad. I den bästa av världar… Jag var med för flera år sen och skrev stora delar av det som blev kärnan till mitt första romanmanus då. Jag tänker inte vara med på det traditionella sättet (och sikta på att få ett helt manus klart alltså) i år, det är inte kompatibelt med min utmattningshjärna. Jag kan inte ställa krav på mig själv på det sättet, men jag tänker ändå ägna extra mycket tid åt skrivandet av mitt nya råmanus under månaden. Målsättningen är att få till en rutin där jag umgås med texten varje dag.

Nyckeln för mig är att lyckas göra det kravlöst, och att det blir lustfyllt att jobba mot realistiskt satta mål. Jag har ett mål för varje vecka och så länge det känns som en rolig utmaning kan jag fortsätta så. Jag har precis avslutat en ledig vecka, ett höstlov som blev både läslov och skrivlov för min del och jag har skrivit mig rätt långt in i den värld jag försöker bygga upp. Jag känner att det är helt rätt känsla att bära med in i NaNoWriMo. Sen har jag rensat bloggskrivschemat rejält också, det kommer rätt många inlägg framöver, men allt är mer eller mindre förberett och kommer ta minimalt med tid i anspråk. Allt är med andra ord upplagt för att jag ska kunna lägga nästan all min skrivtid på mitt manus. Svindlande, roligt och lite, lite jobbigt…

Har du testat NaNoWriMo? Är du med i år?

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Skrivsöndag om två essäer

Dagens text är återvunnen från Kulturkollo där den först publicerades för ganska precis ett år sedan, det inlägget hittar du här. Jag har skrivit om de två böckerna också här på Fiktiviteter och de texterna hittar du via länkarna här: Orm med två huvuden, Oavsiktligt.

Om skrivande och läsning enligt Jordahl och Knausgård
Det är en händelse som ser ut som en tanke och nog också är en tanke att Norstedt idag har första recensionsdag på två essäer om skrivande och läsning. Det är Anneli Jordahls Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt. Och inte nog med att de rör sig kring samma tema, de passar dessutom ypperligt fint att läsa samtidigt och sedan lägga bredvid varandra för att jämföra. Det visar sig att det är två diametralt olika författare som talar till oss och jag älskar det.

Anneli Jordahl avskyr att skriva, hon kallar det ”det överjävliga skrivandet”. Karl Ove Knausgård å sin sida har ägnat många år åt att längta till skrivandet utan att riktigt kunna ta sig in. Däri ligger också något gemensamt, att inte kunna ta sig in. Knausgård slåss med föreställningar om vad litteratur måste vara för att få skrivas och Jordahl förbannar, sin ur arbetarklassbakgrundens födda, rädsla som höll emot så att hon debuterade, i hennes tycke, alldeles för sent.

Karl Ove Knausgård är en sådan författare som Anneli Jordahl beskriver i sin bok med såväl avund som avsky, en person kommande ur en akademikerklass där författande var något man vågade tänka. Knausgård visar på svårigheterna också där, men jag känner ändå Jordahls vrede varmare i hjärtat, troligen helt enkelt eftersom jag delar hennes bakgrund, men inte hans.

Jag är förstås synnerligen vänligt inställd till båda författarna för att de framhäver biblioteken som deras fristad och skattkammare där de kunde hitta alla sina intryck och senare uttryck. Som bibliotekarie är det svårt att inte smälta lite inför sådan tillbedjan, särskilt fint framskriven hos Anneli Jordahl.

En sak som jag tycker mycket om är att såväl Oavsiktligt som Orm med två huvuden handlar om läsning i lika stor utsträckning som skrivande, eftersom det hänger så nära ihop och eftersom det är läsningen som ger lindring också när skrivandet är “överjävligt”.

Essäerna är läsvärda var och en för sig, för skrivande och läsande människor, men lagda bredvid varandra talar de med en ny och spännande röst som lyfter båda verken. Jag älskar när sådant händer!

Titel: Orm med två huvuden
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Titel: Oavsiktligt. Om att läsa och skriva
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om platsen (eller Inte ett eget rum, men ändå ett skrivbord)

Det här är mitt skrivbord och det är en väldigt viktig plats i mitt skrivliv. Det är viktigt av flera anledningar, en av dem är att då jag inte har lyxen av ett helt eget rum som Virginia Woolf förespråkar så är det här skrivbordet rakt igenom min egen plats att skapa och vara vid.

Jag har fyllt skrivbordet med saker som inspirerar mig och påminner mig om vad jag gillar med att skriva. Där finns ljusstakar jag använde i tonårsrummet för att skapa mysstämning, där finns en bild ur en av mina favoritböcker (Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall) och där finns favoritcitat (Virginia igen: ”No need to hurry, no need to sparkle…”)

Det finns ytterligare en anledning till att just det här skrivbordet är så viktigt och det är att jag haft det i min ägo i ganska många år nu och innan det tillhörde det min pappas mormor. Det är en möbel med historia, jag minns det från hennes hem och när jag sitter vid det så tänker jag nästan alltid på henne och att hon satt där och skrev sin dagbok. Hon var hur cool som helst och jag tror att jag någon gång vill försöka skriva hennes historia. Det känns fint att dela skrivandet med henne där, och att ha henne med mig.

Har du en egen plats för ditt skrivande?

Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Skrivsöndag om sommarens skrivna

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till allt man försöker knöka in under en sommar. Det är sommarläsningshögar och familjemys och träning och hobby och njuta av värmen och… Eller det kan vara så. I år hade jag bestämt mig för att satsa på en sak (förutom familjemyset då, men det kom av sig själv eftersom vi inte får umgås med andra och inte ville resa åt något håll), att läsa Hilary Mantels The mirror and the light. Det var liksom det jag skulle göra och resten var bara fritt och bonus.

Med skrivandet har det gått bra. Eller det har väl inte hänt så supermycket. Jag hade inga krav. Förra sommaren ville jag skriva varje dag, men så har jag verkligen inte haft det i år. Under tiden fram till semestern ägnade jag mig åt den skrivna texten i en genomläsning, sen har jag redigerat, kanske var tredje dag ungefär. Jag har tagit mig igenom manuset i sin helhet en gång och har brutit ut en av delarna som jag nu ska skriva till och om lite i, sen väntar en ny helgenomskrivning. Det jag framförallt fått med mig från sommaren är en mer avslappnad attityd till skrivandet och det skrivna, troligen delvis på grund av Anne Lamotts Bird by bird, troligen också för att jag uppnått någon sorts sunt förnuft. Sommaren har varit fin, men den har också varit kämpig i det att jag varit så slutkörd och insett att jag måste förändra min livssituation och ta tag i saker. Skrivandet tar jag tag i genom att inta den här avslappnade attityden – jag har all tid i världen och lusten är det enda viktiga.

Jag har också fått en idé till ett nytt romanprojekt och det är bra av två anledningar. För det första har jag varit lite orolig att jag bara hade en idé och sen skulle det aldrig dyka upp någon mer. För det andra är det lite fint att tänka på den där romanen som ligger framför mig, göra lite research, anteckna tankar, det ökar på lusten inför hela processen vilket också roman ett drar nytta av. Och så är det inte helt fel att ha en kreativ råmanusskrivning igång när man går in i den 3000e redigeringsrundan…

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om Bird by bird av Anne Lamott

Bird by bird är en mycket bra bok om skrivande och det skrivande livet. Den är rolig och sorglig och handfast. Och en tanke kommer jag bära med mig, den har ändrat om inte mitt liv så i alla fall min inställning till skrivandet.

När man som jag skriver med en till vetskap gränsande misstanke om att ingen någonsin kommer läsa det man skriver så behöver man en anledning till att sätta sig och göra det. Jag skriver för att jag älskar att skriva, jag skriver för att jag alltid har älskat det men inte alltid tillåtit mig att tro att jag kan, jag skriver för att jag kan. Ibland räcker inte det. Ibland känner jag att jag borde sikta högre, vilja eller tro mer. Missförstå mig rätt, jag vill förstås (väldigt) gärna bli utgiven och läst någon gång, men jag känner ingen särskild längtan efter allt det andra runt omkring och jag tror ju inte så mycket på att jag någonsin skulle bli utgivningsmässig. Min önskan är att få skriva och det känns sällan som orsak nog. Men det riktigt fina med Anne Lamott och hennes bok är att den ger mig en annan anledning, den ultimata. Nämligen att man kan skriva för att bli en bättre läsare.

Smaka på det hörrni, jag skriver för att bli en bättre läsare. Anne Lamott menar att man skriver för att man älskar det skrivna ordet så mycket, för att man i sin tacksamhet över att det finns vill använda det själv. Den som skriver förstår skrivandets vedermödor vilket i sin tur gör att man får ut mer av att läsa. Det känns som min nyckel, det är det som kan få mig att balansera min fritid, friheten blir ju total i valet mellan att läsa och skriva eftersom det är samma sak. Inga fler regler och krav på att skriva si och så innan jag kan läsa si och så, hädanefter ska jag bara gå på känn och lust.

I övrigt är Bird by bird en sorts skrivkurs i bokform. Anne Lamott tar oss med till sin klass i kreativt skrivande och besvarar de frågor hon ofta får. Hon berättar om sitt skrivande liv och gör det bra och framförallt roligt, ofta dråpligt roligt och galghumoristiskt. Jag tycker väldigt mycket om tonen och den kreativa glädjen i Bird by bird. Jag har läst en hel del skrivarhandböcker nu och detta är en av de allra bästa. Läs den!

BIRD BY BIRD. INSTRUCTIONS ON WRITING AND LIFE
Författare: Anne Lamotte
Förlag: The Cannons (1994)

The mirror and the light av Hilary Mantel

Jag har hört om människor som undvikit wikipediasidor under de elva år som den här serien ”pågått”, för att de inte ska råka få veta vad som ska hända Cromwell. För mig har det aldrig varit ett problem att jag från början hade händelseförloppet rätt klart för mig, men jag är å andra sidan väldigt okänslig för sånt. För er som eventuellt inte vet varthän det barkar och hur så utfärdar jag här en SPOILERVARNING för boktexten nedan.

Ganska sent på kvällen den 23 juli 2020 läste jag ut boken om Thomas Cromwell, jag följde honom hela vägen till slutet förmiddagen den 28 juli 1540. Och jag är fortfarande så väldigt ledsen, och tacksam.

The mirror and the light kan förstås inte förstås eller värderas utan de två första böckerna i trilogin. Wolf hall och Bring up the bodies är inte bara delar av en trilogi utan av en treenighet. Det är naturligtvis ingen liten investering av tid och ork och läslust man gör när man ger sig in i en nästan två tusen sidor lång bekantskap med en man som tidigare aldrig framstått som något annat än makthungrig och omänsklig. Det är så värt det. Thomas Cromwell är makthungrig, men han är också maktlös och han är framförallt väldigt, väldigt mänsklig. Jag känner igen mig i honom och honom i mig och det är förfärligt, och underbart.

De här böckerna är skrivna för mig, eller för någon som mig. Jag älskar historiska romaner och har ett särskilt intresse för den här delen av Tudor-tiden. Jag skrev min avhandling kring tankar om vad makt (och maktlöshet) är och gör med människor och jag är intresserad av frågor om klass och politik. Allt det där och en glimrande prosa får jag av Hilary Mantel i de här romanerna och jag är så tacksam över att leva och läsa i en tid där de här böckerna finns.

Om Thomas Cromwell som människa kan jag inte säga mycket, han måste läsas. Men han är fånge (också långt, långt innan han blir det fysiskt), han förändras. I The mirror and the light blir han mer och mer aggressiv, han säger inte mycket, men han tänker och han finner nöje i våldsamma fantasier. Han är makthungrig och liksom maktförvirrad, som om han verkligen tror att kungen ska kunna säkra hans position för evigt, göra honom till tronföljare. Men det är förstås inte som han tror eller som han blir. Det är sån han alltid varit och det förstärks av en skräck så svart att den är svår att bevittna och genom boken dela. Thomas Cromwell vet hur det kommer sluta, också när han står där på toppen. Han vet vad som finns på andra sidan krönet, att han gått för långt genom att få allt, att alla de gamla familjerna och anorna kommer ta varje chans att hugga och när dammet lagt sig finns ingenting av det han byggt upp kvar eftersom han egentligen inte är någon. Och kungen kan han förstås inte lita på. Just det är det enda jag inte är riktigt säker på om han begriper. Thomas Cromwell är en fånge i den han är och det han gjort, han är en fånge i sitt eget huvud eftersom han inte har någon egentlig riktning. När han hämnats Wolsey vet han inte var han ska ta vägen och när han inser att det kanske inte var därför han gjorde det och det kanske var annat han skulle gjort istället, då rasar han ihop.

The mirror and the light är en meditativ bok där mycket händer men långsamt. Det är en mycket tung, mörk och svår bok att läsa och bära med sig. De sista femtio sidorna och de sista dagarna lämnar spår. Jag kommer nog aldrig glömma dem helt. Jag kommer aldrig glömma den här trilogin och hur mycket jag älskar den, rakt igenom. Jag kommer förstås inte försöka glömma. Thomas Cromwell i all sin skruttighet är inklistrad i mitt hjärta, och inte egentligen för den han var utan för den jag långsamt förstod att han var och den han lät mig se att jag var. Pretto? Javisst, jag kostar på mig det. Jag har ändå gett upp det där med att skriva en rättvisande text om den här boken, det blev vad det blev.

THE MIRROR AND THE LIGHT
Författare: Hilary Mantel
Förlag: 4th Estate (2020), boken kommer ut på svenska i dagarna, hos Weyler förlag med titeln Spegeln och ljuset.
Sista delen i trilogin om Thomas Cromwell, föregås av Wolf hall och Bring up the bodies
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Cromwell-tisdag: Wolf hall & Bring up the bodies

Det närmar sig final för denna inläggsserie, nästa vecka kommer min slutgiltiga (nåja) text om The mirror and the light. Så här på upploppet tänker jag att det kan passa att läsa mina texter om de två föregående böckerna från när det först begav sig.

Wolf hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då “man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet “ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som “a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.

Originalinlägg från 2010 finns här.

Bring up the bodies

Bästa. Boken. Någonsin.

Räcker det så eller?

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva… Jag försökte häromdagen förklara för min man varför Mantel och Bring up the bodies är så bra. Gråtmild snyftade jag något om hur fantastiskt det är att få lära känna en karaktär (Thomas Cromwell) på djupet samtidigt som han själv gör det. Jag redogjorde osammanhängande för en scen där just det blir så tydligt för mig och det faller ju rätt platt som bokförmedlingsmetod. Jag har inte sett min man springa till bokhyllan och vittja Mantelsektionen än i alla fall…

Kanske är det för att jag alltid varit smått besatt av Anne Boleyns öde och läste mycket om det i tonåren som jag älskar det här så mycket. Kanske är det för att det är en så effektiv och “bra” historia. Men det krävs ju något särskilt för att kunna berätta den också. Och Mantel är verkligen fantastisk med språket, hur hon håller tillbaka och sen droppar de viktiga orden som säger allt sakta, sakta. Hur hon inte bestämmer sig för om vi ska gilla Cromwell (eller någon annan) eller inte. De är alla rätt hemska och älskansvärda, som folk är mest. Och när Cromwell gör det historien säger att Cromwell gjorde så är det lika fasansfullt som alltid men jag förstår hur han fungerar och varför han gör det vilket gör allt ännu lite mer fasansfullt.

Wolf Hall var fenomenal, Bring up the Bodies är kanske ännu bättre och nu är det bara att vänta på den sista boken om Thomas Cromwell, smedsonen som tog sig till sidan av tronen (att det här är en oerhört intressant berättelse om klass har jag inte ens nämnt men det är det), och med tanke på vad som ska hända där så lär det inte bli mindre spännande. Hilary Mantel har nu också följt upp sitt mästerverk med ett till vilket gör mig ganska lugn inför fortsättningen, det är så skönt att kunna lita på en författare.

Jag har förstått att Hilary Mantel inte hör till de allra mest lästa i Sverige (hon är ju fortfarande inte översatt till svenska vilket hon borde vara) men finns det möjligen någon där ute som läst något annat av henne? Själv är jag nyfiken på den där boken om Franska revolutionen (A Place of Greater Safety) – någon som läst och kan säga om den är någonstans i närheten av så bra som Wolf Hall och Bring up the Bodies?

Originalinlägg från 2012 finns här.

Cromwell-tisdag: Glädjen i att läsa om, och dessa fantastiska översättningar

Nu under sommaren, i semestertider tycker jag att det är på sin plats att återpublicera denna text där jag försöker ge ett motgift till alla former av lässtress. Jag jobbar som bäst på att följa mina egna tips…

När jag läste igenom texten här under, som är det enda jag skrivit om läsningen av de svenska översättningarna av böckerna, eftersom det var först i höst och vinter som jag läste dem så, så insåg jag att jag glömt att nämna det allra viktigaste. Jag glömde att hylla den fenomenale översättare Jesper Högström. Jag begriper inte hur det är möjligt eftersom jag beundrat hans arbete långt innan jag läste det, hans sätt att förhålla sig till och tala om Mantels romaner är så himla fint (mer om det kan du läsa i Annas intervju på Kulturkollo). Och när jag nu äntligen läste översättningarna njöt jag var sekund av att vara i händerna på inte bara en utan två konstnärer. Så äras den som äras bör, Jesper Högström är en fenomenal översättare! (Och min plan är naturligtvis att så snart boken släpps på svenska också införskaffa den utgåvan och förlänga möjligheten till läsning innan det är obönhörligen slut.)

Här kommer så inlägget (sorgligt utan översättarhyllning) som jag skrev i februari, det känns som en livstid sen men är lika aktuellt nu som då. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte fått supermycket nytt läst den senaste tiden, en hel del har påbörjats, men inte så mycket har fångat mitt intresse. Det beror dels på trötthet inför julledigheten och trötthet i och med anpassningen till vardagsliv efter densamma, dels på att annat pockat på uppmärksamhet.

Jag hade bestämt mig inför julen att min huvudsakliga uppmärksamhet skulle ägnas åt Wolf hall. Sen ramlade jag i fällan att bygga bokhögar och tänka att ”den måste jag läsa och den måste jag läsa, och den och den och den.” Jag blev helt enkelt sjukt läststressad och satt mest och stirrade på bokhyllan med hjärtklappningen ylande i kroppen. Men så sov jag på saken och så la jag undan allt och läste bara Wolf hall, som jag bestämt. Och herre så avkopplande det varit.

Jag har läst lite poesi parallellt och lite serier, lågintensivt och långsamt. Men mest har jag bara hängt med Thomas Cromwell, njutit av sällskapet och funderat över vad det är Hilary Mantel gör som gör det så bra. Wolf hall är precis så bra som jag mindes, ännu bättre nästan andra gången när jag inte behöver slå upp och krångla så mycket. Jag har gett den så mycket tid och inte en enda minut var förslösad. Nu har jag läst För in de döda också och den är mycket mer lättläst och jag blev riktigt ledsen när jag insåg att jag skulle hinna klart den innan tredje boken kommer om någon månad. Nu får det väl bli lite annat ett tag, men så snart jag har The mirror and the light i min hand tänker jag bege mig in i den med hela min uppmärksamhet. Om det ska bli något till bokblogg här så får jag nog simma upp till ytan och rapportera där innifrån ibland. För så mycket annat blir nog inte läst förrän de där 900 sidorna är inpräntade i mitt hjärta.

Innan jag slutar vill jag bara trycka lite på att det är ytterst vilsamt att koppla bort alla läslistor och eventuell lässtress (jag drabbas i alla fall av sådan ibland) och försjunka i en riktigt god omläsning. Jag rekommenderar det varmt.

Cromwell-tisdag: Djupt in i mörkret

Efter några veckor av långsamläsning på grund av trötthet så är jag nu inne i en intensiv The Mirror and the light-läsning. Jag läser och när jag inte gör det så längtar jag.

Jag vill inte säga så mycket just nu, jag vill bara läsa, men det jag tycker om och inte tycker om allra mest är hur mörkt och tungt det är också innan det blir det. Thomas Cromwell omger sig med spöken av dem han förlorat, men också av dem han berövat livet. Trots att han förnekat sin del i det börjar han redan när det fortfarande går bra för honom erkänna för sig själv att det var en hämnd, att det var han som drev på. Och han börjar ifrågasätta hela grunden för sin existens. Det är så förfärligt tungt att följa med in i, och det är så fantastiskt bra skrivet.

Nu lämnar jag dig här och återvänder till läsningen. Äntligen.