Cromwell-tisdag: Resan till Stratford upon Avon

Ett av mina finaste minnen av bokbloggsgemenskap är när Royal Shakespeare Company (RSC) släppte sitt spelprogram för hösten och vintern 2013/2014 och massor av bloggkompisar började skicka meddelanden om att jag måste kolla upp det för de skulle sätta upp Wolf hall. Man kan säga att min kärlek (den som jag gastat om rätt högljutt sen jag läste Wolf hall första gången) inte passerat obemärkt. Den dagen förstod jag att jag var läst och att det fanns människor där ute som kände mig genom det jag skrev här på bloggen. Det var faktiskt väldigt stort.

Jag agerade förstås som tipsarna förväntat, jag beställde biljett till föreställningen bums och tvingade min man att resa med mig till Stratford upon Avon för att se pjäsen. Såhär skrev jag precis efter att jag kommit hem (det inlägget hittar du här):

Jag har ägnat fyra dagar den senaste veckan åt att njuta av London och bokhandlar och kultur och jag tänker berätta om det under de närmaste dagarna, idag håller vi oss i Stratford Upon Avon. Detta Stratford ligger två timmars tågresa från London, är Shakespears födelseort och en ganska litet samhälle där det mesta kretsar kring skalden. Vårt hotell hette exempelvis the Shakespeare, som ungefär hälften av alla andra…

Det finns mycket av äldre bebyggelse kvar, många små söta butiker och minst en trevlig pub att fördriva tiden på (jag hann bara testa en) Stratford var trots regn och blåst den allra största upplevelsen, att få komma ut i landet lite och se de där hedarna och landskapet genom tågfönstret. Fantastiskt!

Den allra största upplevelsen var ändå Swan theatre, ett av RSCs teatrar nere vid Avon. Vi såg uppsättningen av min absoluta favoritbok Wolf Hall och den var verkligen oförglömlig. Teatern, byggd som en teater på Shakespeares tid med nivåskillnader och balkonger där en får luta sig framåt eller stå och uppleva, förhöjde verkligen upplevelsen. Det var värt pengarna och ansträngningen bara det. Det enda negativa var att vi satt högt upp och jag är fobiskt rädd för höga höjder, men pjäsen var tack och lov så bra att jag glömde det under de tre timmar det pågick.

Bilden föreställer Swan Theatre och är lånad härifrån.

Cromwell-tisdag: Det går långsamt framåt

Jag ska inte säga att det går segt. Det är snarare så att jag drar mig för att sätta mig ner med The mirror and the light eftersom jag är alldeles för trött, sliten och värmemosig för att göra den rättvisa efter jobbet om kvällarna. Men på fredag går jag på semester och sen ska inget komma emellan oss.

Det är inte helt fel med den här dröjsamheten heller, jag läste om Cromwells midsommartid helvetesåret 1536 (Anne Boleyn är precis nyavrättad och Cromwell slåss en del med det där och vad som blev gjort, just nu tassas det på tå kring ”de gamla släkterna” och prinsessan Mary som inte alls är prinsessa längre eller igen) samtidigt som jag firade midsommar helvetesåret 2020. Sånt är jag väldigt svag för när jag får till, så jag ser det som en bonus med långsamläsningen.

Cromwell-tisdag: Tv-serien

Jag har läst och läst om de två första böckerna, men en sak jag inte gjort är att se om tv-serien. Wolf hall i tv-format är också en formidabelt fin sak, men jag avvaktar med en omtittning tills sista boken finns också i det formatet. Allt måste förberedas i rätt ordning…

För dig som läst böckerna men inte sett tv-serien vill jag varmt rekommendera dig att göra det. Såhär skrev jag om tv-serien när det begav sig, våren 2015 (hela det inlägget kan du läsa här). Varning för spoilers, texten är skriven till dem som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det. Eller se tv-serien direkt, men läs inte min sammanfattning.

Avsnitt 1
Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.

Avsnitt 2
Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.

Avsnitt 3
Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…

Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.

Avsnitt 4
Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…

Avsnitt 5
Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är. Om kungen dör, dör Cromwell.

Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.

Avsnitt 6
Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!

Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.

I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år*…

*Här kunde jag inte låta bli att ha kvar min oskyldiga och fortfarande naiva förhoppning om att tredje boken skulle komma ut redan 2016. Tillåt mig gapskratta. Så många timmars önskegoogling senare… Det gick fem år, det kändes som femtio.

Cromwell-tisdag: En början

I sommar tänker jag ägna mig åt läsning av Hilary Mantels The mirror and the light och nedräkning till publiceringen av den svenska översättningen i augusti. Varje tisdag kommer ett inlägg på temat, ibland en favorit i repris och ibland en rapport inifrån läsningen av boken. Idag, den första tisdagen bjuder jag på en reflektion över bokens första hundra sidor:

Sidan 1-100
Ni vet att jag har längtat och tjatat och drömt och så äntligen kom den och sen dess har jag mest varit tyst. Så här är det, jag fick boken i min hand ungefär samtidigt som pandemin slog till. Där och då blev jag sjuk också. Vi var rätt rejält sjuka och för mig blev stressen kring allt alldeles för mycket. Jag förlorade förmågan att koncentrera mig helt och hållet och med den förmågan borta så faller ju läsning rätt snabbt.

I slutet av mars började jag läsa lite försiktigt i The mirror and the light och genast bestämde jag två saker. Att jag skulle unna mig att få finnas i den här världen och att jag skulle göra det länge, alltså långsamt. Jag vill också ge den här boken den tid den förtjänar, det är ju trots allt den bok jag längtat mest efter i läslivet.

Nu har jag läst 100 sidor in i 900-sidorstjockisen och jag tror att det börjar rulla på, nästa 100 sidor kommer inte ta månader. Jag tror också att jag inte tänker läsa så väldigt mycket annat parallellt, nu är det dags att kliva in i den här världen och låta den omfamna mig. Den är grym, blodig och nyckfull och jag vill egentligen inte alls ta mig dit där det händer det som jag vet ska hända, det som redan börjat ske. Men den är också avlägsen, den hemsöks av fasansfulla epidemier av svettfeber som dödar på någon timme och sen drar vidare, men den är fri från Corona-virus och excel-experter. Jag väljer där och då framför här och nu.

I allra första scenen kliver Thomas Cromwell nästan över Anne Boleyns huvudlösa kropp för att inta frukost med sina ”vänner”, det är precis lika vidrigt som det låter. Och han tycker inte om det som antyds om att han skulle vara orsaken till att hon är död. Han kan inte på något sätt se det alla andra ser. Nästan är det som att han inte ser den fara han befinner sig i, men bara nästan. Snaran börjar dras åt redan. Det går inte att läsa och andas samtidigt. Det är remarkabelt bra.