Bra saker i november, och NaNoWriMo

Nu är det så till slut dags för det här som i alla fall jag fruktar varje år – november. Vi behöver inte gå närmare in på varför (kallt, blött, fult, hemskt!), vi styr bort ifrån det och väljer glädjen istället. I år tänker jag försöka fylla november med bra saker här på bloggen, sådär så vi kan glömma allt det novembriga omkring oss för en liten stund. Och sen när vi tagit oss igenom det är det bara december kvar sen behöver vi inte längre uthärda 2020, en mycket bra sak bara det…

Den första bra saken en söndag som denna måste bli skrivandet. Jag har en hel del annat planerat bloggmässigt så de traditionella skrivsöndagarna kommer nog inte tillbaka på någon liten månad, men det betyder förstås inte att skrivandet ligger i träda. Tvärtom, idag går vi in i november – NaNoWriMo.

NaNoWriMo (National Novel Writing Month) är ett projekt som funnits sen 1999 och som syftar till att öka skrivlust och inspiration genom att skriva tillsammans. Man ska helt enkelt skriva en roman på en månad. I den bästa av världar… Jag var med för flera år sen och skrev stora delar av det som blev kärnan till mitt första romanmanus då. Jag tänker inte vara med på det traditionella sättet (och sikta på att få ett helt manus klart alltså) i år, det är inte kompatibelt med min utmattningshjärna. Jag kan inte ställa krav på mig själv på det sättet, men jag tänker ändå ägna extra mycket tid åt skrivandet av mitt nya råmanus under månaden. Målsättningen är att få till en rutin där jag umgås med texten varje dag.

Nyckeln för mig är att lyckas göra det kravlöst, och att det blir lustfyllt att jobba mot realistiskt satta mål. Jag har ett mål för varje vecka och så länge det känns som en rolig utmaning kan jag fortsätta så. Jag har precis avslutat en ledig vecka, ett höstlov som blev både läslov och skrivlov för min del och jag har skrivit mig rätt långt in i den värld jag försöker bygga upp. Jag känner att det är helt rätt känsla att bära med in i NaNoWriMo. Sen har jag rensat bloggskrivschemat rejält också, det kommer rätt många inlägg framöver, men allt är mer eller mindre förberett och kommer ta minimalt med tid i anspråk. Allt är med andra ord upplagt för att jag ska kunna lägga nästan all min skrivtid på mitt manus. Svindlande, roligt och lite, lite jobbigt…

Har du testat NaNoWriMo? Är du med i år?

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Skrivsöndag om två essäer

Dagens text är återvunnen från Kulturkollo där den först publicerades för ganska precis ett år sedan, det inlägget hittar du här. Jag har skrivit om de två böckerna också här på Fiktiviteter och de texterna hittar du via länkarna här: Orm med två huvuden, Oavsiktligt.

Om skrivande och läsning enligt Jordahl och Knausgård
Det är en händelse som ser ut som en tanke och nog också är en tanke att Norstedt idag har första recensionsdag på två essäer om skrivande och läsning. Det är Anneli Jordahls Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt. Och inte nog med att de rör sig kring samma tema, de passar dessutom ypperligt fint att läsa samtidigt och sedan lägga bredvid varandra för att jämföra. Det visar sig att det är två diametralt olika författare som talar till oss och jag älskar det.

Anneli Jordahl avskyr att skriva, hon kallar det ”det överjävliga skrivandet”. Karl Ove Knausgård å sin sida har ägnat många år åt att längta till skrivandet utan att riktigt kunna ta sig in. Däri ligger också något gemensamt, att inte kunna ta sig in. Knausgård slåss med föreställningar om vad litteratur måste vara för att få skrivas och Jordahl förbannar, sin ur arbetarklassbakgrundens födda, rädsla som höll emot så att hon debuterade, i hennes tycke, alldeles för sent.

Karl Ove Knausgård är en sådan författare som Anneli Jordahl beskriver i sin bok med såväl avund som avsky, en person kommande ur en akademikerklass där författande var något man vågade tänka. Knausgård visar på svårigheterna också där, men jag känner ändå Jordahls vrede varmare i hjärtat, troligen helt enkelt eftersom jag delar hennes bakgrund, men inte hans.

Jag är förstås synnerligen vänligt inställd till båda författarna för att de framhäver biblioteken som deras fristad och skattkammare där de kunde hitta alla sina intryck och senare uttryck. Som bibliotekarie är det svårt att inte smälta lite inför sådan tillbedjan, särskilt fint framskriven hos Anneli Jordahl.

En sak som jag tycker mycket om är att såväl Oavsiktligt som Orm med två huvuden handlar om läsning i lika stor utsträckning som skrivande, eftersom det hänger så nära ihop och eftersom det är läsningen som ger lindring också när skrivandet är “överjävligt”.

Essäerna är läsvärda var och en för sig, för skrivande och läsande människor, men lagda bredvid varandra talar de med en ny och spännande röst som lyfter båda verken. Jag älskar när sådant händer!

Titel: Orm med två huvuden
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Titel: Oavsiktligt. Om att läsa och skriva
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om platsen (eller Inte ett eget rum, men ändå ett skrivbord)

Det här är mitt skrivbord och det är en väldigt viktig plats i mitt skrivliv. Det är viktigt av flera anledningar, en av dem är att då jag inte har lyxen av ett helt eget rum som Virginia Woolf förespråkar så är det här skrivbordet rakt igenom min egen plats att skapa och vara vid.

Jag har fyllt skrivbordet med saker som inspirerar mig och påminner mig om vad jag gillar med att skriva. Där finns ljusstakar jag använde i tonårsrummet för att skapa mysstämning, där finns en bild ur en av mina favoritböcker (Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall) och där finns favoritcitat (Virginia igen: ”No need to hurry, no need to sparkle…”)

Det finns ytterligare en anledning till att just det här skrivbordet är så viktigt och det är att jag haft det i min ägo i ganska många år nu och innan det tillhörde det min pappas mormor. Det är en möbel med historia, jag minns det från hennes hem och när jag sitter vid det så tänker jag nästan alltid på henne och att hon satt där och skrev sin dagbok. Hon var hur cool som helst och jag tror att jag någon gång vill försöka skriva hennes historia. Det känns fint att dela skrivandet med henne där, och att ha henne med mig.

Har du en egen plats för ditt skrivande?

Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Skrivsöndag om sommarens skrivna

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till allt man försöker knöka in under en sommar. Det är sommarläsningshögar och familjemys och träning och hobby och njuta av värmen och… Eller det kan vara så. I år hade jag bestämt mig för att satsa på en sak (förutom familjemyset då, men det kom av sig själv eftersom vi inte får umgås med andra och inte ville resa åt något håll), att läsa Hilary Mantels The mirror and the light. Det var liksom det jag skulle göra och resten var bara fritt och bonus.

Med skrivandet har det gått bra. Eller det har väl inte hänt så supermycket. Jag hade inga krav. Förra sommaren ville jag skriva varje dag, men så har jag verkligen inte haft det i år. Under tiden fram till semestern ägnade jag mig åt den skrivna texten i en genomläsning, sen har jag redigerat, kanske var tredje dag ungefär. Jag har tagit mig igenom manuset i sin helhet en gång och har brutit ut en av delarna som jag nu ska skriva till och om lite i, sen väntar en ny helgenomskrivning. Det jag framförallt fått med mig från sommaren är en mer avslappnad attityd till skrivandet och det skrivna, troligen delvis på grund av Anne Lamotts Bird by bird, troligen också för att jag uppnått någon sorts sunt förnuft. Sommaren har varit fin, men den har också varit kämpig i det att jag varit så slutkörd och insett att jag måste förändra min livssituation och ta tag i saker. Skrivandet tar jag tag i genom att inta den här avslappnade attityden – jag har all tid i världen och lusten är det enda viktiga.

Jag har också fått en idé till ett nytt romanprojekt och det är bra av två anledningar. För det första har jag varit lite orolig att jag bara hade en idé och sen skulle det aldrig dyka upp någon mer. För det andra är det lite fint att tänka på den där romanen som ligger framför mig, göra lite research, anteckna tankar, det ökar på lusten inför hela processen vilket också roman ett drar nytta av. Och så är det inte helt fel att ha en kreativ råmanusskrivning igång när man går in i den 3000e redigeringsrundan…

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om Bird by bird av Anne Lamott

Bird by bird är en mycket bra bok om skrivande och det skrivande livet. Den är rolig och sorglig och handfast. Och en tanke kommer jag bära med mig, den har ändrat om inte mitt liv så i alla fall min inställning till skrivandet.

När man som jag skriver med en till vetskap gränsande misstanke om att ingen någonsin kommer läsa det man skriver så behöver man en anledning till att sätta sig och göra det. Jag skriver för att jag älskar att skriva, jag skriver för att jag alltid har älskat det men inte alltid tillåtit mig att tro att jag kan, jag skriver för att jag kan. Ibland räcker inte det. Ibland känner jag att jag borde sikta högre, vilja eller tro mer. Missförstå mig rätt, jag vill förstås (väldigt) gärna bli utgiven och läst någon gång, men jag känner ingen särskild längtan efter allt det andra runt omkring och jag tror ju inte så mycket på att jag någonsin skulle bli utgivningsmässig. Min önskan är att få skriva och det känns sällan som orsak nog. Men det riktigt fina med Anne Lamott och hennes bok är att den ger mig en annan anledning, den ultimata. Nämligen att man kan skriva för att bli en bättre läsare.

Smaka på det hörrni, jag skriver för att bli en bättre läsare. Anne Lamott menar att man skriver för att man älskar det skrivna ordet så mycket, för att man i sin tacksamhet över att det finns vill använda det själv. Den som skriver förstår skrivandets vedermödor vilket i sin tur gör att man får ut mer av att läsa. Det känns som min nyckel, det är det som kan få mig att balansera min fritid, friheten blir ju total i valet mellan att läsa och skriva eftersom det är samma sak. Inga fler regler och krav på att skriva si och så innan jag kan läsa si och så, hädanefter ska jag bara gå på känn och lust.

I övrigt är Bird by bird en sorts skrivkurs i bokform. Anne Lamott tar oss med till sin klass i kreativt skrivande och besvarar de frågor hon ofta får. Hon berättar om sitt skrivande liv och gör det bra och framförallt roligt, ofta dråpligt roligt och galghumoristiskt. Jag tycker väldigt mycket om tonen och den kreativa glädjen i Bird by bird. Jag har läst en hel del skrivarhandböcker nu och detta är en av de allra bästa. Läs den!

BIRD BY BIRD. INSTRUCTIONS ON WRITING AND LIFE
Författare: Anne Lamotte
Förlag: The Cannons (1994)

Skrivsöndag: kanske, kanske, kanske ändå…

En skrivsöndag, jag trodde inte att jag hade någon i mig i vår över huvud taget, men här är den. Jag vill inte jinxa något men jag har de senaste veckorna hittat tillbaka till en liten smula kreativitet och det ger hopp om så mycket mer än skrivandet.

Jag har mått helt ok under pandemi-krisen, men jag har också mått riktigt, riktigt dåligt. Och oavsett hur jag haft det med mig själv så har jag inte orkat ens tänka tanken på att skapa. Överlevnad först liksom. Men sen vaknade något till liv. Kanske när den värsta pollenallergin la sig, kanske när jag inte orkade inte orka mer, kanske för att jag läste Nedstörtad ängel. Jag vet inte varför eller hur, men något lossnade.

Så är det ju inte så att jag skriver och målar och skapar hej vilt, absolut inte. Herregud så mycket på sparlåga jag går och hur oerhört trött jag är hela tiden. Men jag fick en idé till romanmanuset och har börjat en ny genomskrivning och jag jobbar lite i smyg på ett nytt projekt som jag egentligen inte vill, men nog måste skriva.

Nu håller jag tummarna för att det här fortsätter kännas vilsamt och värdefullt och jättekul.

Skrivsöndag om Dagar av galopperande hjärtklappning

Först av allt, den här boken är stress och utmattning. Den är allt det jag känner igen från min tid som utmattad och som jag nu återknyter bekantskapen med i dessa tider av extrem stress som drabbat oss alla och som vi utmattningsöverlevare kanske har både svårare och lättare att handskas med. Vi har vanan, men vi har också erfarenheten. Med det sagt, du som befinner dig i utmattning ska inte läsa den här boken. Än.

Alla andra bör läsa den, det finns inget bättre sätt att förstå sig på utmattning eller människor som drabbats av den. Här finns det fragmentariska, det där stakatoaktiga, textstyckena blir kortare och kortare ju längre vi kommer. Tankarna, alla jävla tankar som måste tänkas, ältandet, rädslan för vad sömnlösheten ska göra med en, rädslan för att aldrig bli sig själv igen, rädslan för att aldrig hitta ut. Och så det där man inte ser själv, som att ge sig på att skriva intensivt och få ihop en bok på fem veckor som Maja Lee Langvad gör. Det är sånt man gör, men det är inte så bra…

Dagar av galopperande hjärtklappning är också en bok av skrivandet, dess betydelse och hur det kan göras i den mest osäkra och otäcka av situationer. Som skrivhandbok är den kanske inte bra att direkt applicera på sitt liv, men som filosofisk tankebok är den fenomenal.

Jag tycker så mycket om den här boken samtidigt som jag kände av den där galopperande hjärtklappningen under tiden jag läste och nu efteråt. Den är ett eko, ett minne, men den är också här och nu. Det gäller att inse det och förhålla sig. Men jag väljer nog helst att ta det lugnt och andas djupt framför att tokskriva en bok

DAGAR AV GALOPPERANDE HJÄRTKLAPPNING
Författare: Maja Lee Langvad
Förlag: Ellerströms (2019)
Översättare: Helena Boberg
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Skrivsöndag: Ett manus som fått ligga till sig blir kanske läst till slut

Med skrivandet har det under en period inte varit så mycket bevänt. Det beror dels på att jag har haft ett romanmanus i skrivbordslådan som behövt vila och ligga till sig, dels på att jag inte mäktat med att skriva något annat. Sen årsskiftet har jag behövt min ork till annat, som januari, käkkirurgi, februari och ett känslomässigt storjobb som behövde utföras.

Jag trodde att det skulle lugna ner sig nu, att jag skulle kunna ägna mig åt skrivandet för att jag inte skulle ha så mycket annat. Men så kom då pandemin och nyhetsflödet blev energislukande på ett helt nytt sätt.

Jag tror att min lösning på problemet med att behålla mental stabilitet i allt det här kommer att vara att gå in i skrivandet igen, eller i alla fall i läsandet av det skrivna. Jag ska när jag kommer hem från jobbet koppla bort allt vad oro heter och gå in i min egen bubbla och där finns bara bra saker – min familj, vårfåglar, böcker och så mitt manus (vi får väl hoppas att det inte suger totalt utan att jag kan fortsätta att räkna det till de bra sakerna…) Jag hoppas att det ska funka, lite som en själslig och självvald kvällskarantän.

Skrivsöndag: Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

De riktigt bra böckerna om skrivande handlar inte om skrivande. Elisabeth Rynells Skrivandets sinne är en riktigt bra bok om skrivande och den handlar således mycket lite om hantverket. Det den istället kretsar kring är liv. Livet som levs genom skapandet, genom tänkandet, genom skogspromenader, sorger och möten.

Jag har aldrig läst något av Elisabeth Rynell tidigare, men från första sidan i den här boken känns hon som min bästa vän. Jag älskar att få läsa om hennes stuga, hennes livsvisdomar, möten med Sara Lidman och läsningar hon gjort. Det finns ett sådant eftertänksamt lugn här och jag vill stanna i det länge, länge. Det är antagligen anledningen till att det tagit mig så lång tid att läsa den här korta boken. Ett kapitel här, ett kapitel där, låt det aldrig ta slut.

Allra mest fastnade jag för ett av de sista kapitlen, det som handlar om fulhet och skogsavverkning. Där sätter hon fingret på precis det som stör mig med det som hänt i skogarna runt mig. Det är ett sådant övervåld, en sådan förbrytelse. Det är livet som slitits sönder av kärlekslös vinningslystnad, där blir det så vidrigt fult och därför kan jag inte komma över det.

Boken finns inte längre att köpa, men jag håller ögonen öppna efter ett antikvariskt fynd. Jag måste äga den här boken. Jag måste få återvända!

SKRIVANDETS SINNE
Författare: Elisabeth Rynell
Förlag: Albert Bonniers förlag (2013)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.