Skrivsöndag

Skrivsöndag med en lägesrapport inför det nya skrivåret

av

Det var länge sen jag skrev något om skrivande här. Jag tror att det beror på att jag inte haft ork till att tänka kring mitt skrivande alls. Jag har mestadels redigerat ett romanmanus och det tycker jag är så vanvettigt tråkigt att jag inte riktigt kan formulera mig kring det. Det behöver göras och visst finns det ljuspunkter men mest handlar det om att hitta fel och att tröska igenom text som är mindre bra och behöver bli bättre.

En vinnande grej jag gör för att ta mig igenom redigeringstråket är att jag avsätter en stund, kanske en kvart, varje jobblunch till det. Det mest mekaniska (exvis perspektivbyten och sånt) kan jag göra undan så, lite i taget. Sen tog jag ett rejält tag i det under nyårsledigheten och kom igenom en stor bit av texten. Snart ska texten vila till sig inför en sista genomläsning och genomskrivning, kanske kan jag till och med få friskriva något annat under tiden.

Det inspirerande inom skrivandet har varit att jag fått jobba med skrivfrämjande saker på jobbet. Jag hade en skrivskola för barn i somras och under hösten har jag hållit i en skrivkurs för vuxna. Det har varit oerhört roligt och utvecklande samtidigt som det paradoxalt nog varit hämmande eftersom jag inte orkat lägga tid på mitt eget skrivande under en väldigt intensiv tid. Jag tror dock att våren kommer bli bättre. Det måste den bli.

Det som är särskilt roligt med skrivkursen är att jag har den med min kollega och när hon delar ut skrivövningar så är jag med och gör dem. Så jag går en ständigt pågående (halv) skrivkurs kan man säga. Det är väldigt lyxigt precis som det här att jag får ägna mig åt att planera, testa och göra på arbetstid.

Bild från Pixabay.

Skrivsöndag om lugn och ro

av

Det är väldigt komplicerat det där med skrivandet tydligen. I alla fall för mig. Eller om det är väldigt enkelt det är…

Jag har kommit till insikt och till lugnt till slut. Jag har en viss fallenhet för att bli rätt manisk när det gäller sådant som betyder något för mig. I november föll jag, kraschade jag ur en oerhört intensiv (två och ett halvt år lång) period av skrivande. Jag har under den perioden skrivit massor. Det är väl inte exceptionellt i sig, men pressen jag satt på mig själv har varit det. Jag säger inte att det är rakt igenom dåligt. Jag har ju fått se att jag faktiskt kan ro iland med stora skrivprojekt, att jag kan skriva längre texter (romaner!). Det skulle jag inte ha fått veta om jag inte drivit på mig själv så hårt. Jag tror att det varit värt det, men det har kostat. Jag tror att det hade varit väldigt dåligt för mig om det fortsatt.

Det intensiva tappade taget om mig i oktober/november någonstans. Samtidigt som jag jobbade lite för mycket och mycket annat runt mig kraschade. Jag stod där plötsligt med en känsla av att ha tappat taget (om allt, nästan till och med om verkligheten). Jag mådde så oerhört dåligt och skrivandet var bara en börda i det. Jag insåg hur mycket de här kraven jag hade på mig höll på att kväva mig när jag fick en refusering från ett förlag och kände att jag verkligen inte brydde mig. Eller snarare så kände jag att det var himla skönt att inte bli antagen för jag ville inte skriva så intensivt som jag skrev och ska man ges ut måste det ju bli ännu värre.

Den här förändringen bottnar inte bara i elände, den kommer ur att jag sedan i somras skriver på ett nytt romanmanus. Det är en berättelse som jag behöver skriva ur mig för min egen skull och som jag inte vill något annat med. Inte ens redigera det tänker jag. Friheten i den skrivprocess har varit allt. Det är så oerhört vilsamt. Sen när allt föll omkring mig så gjorde det inte något att jag inte orkade så mycket med det manuset. Jag plitar lite när jag vill. Men en sak som jag inte ville släppa och som jag hållit på med sen november 2020 är att skriva något litet varje dag och när då längre textsjok kändes svårt så gjorde jag en återutflykt till poesin igen. Och som jag älskar det!

Jag har alltså aldrig stått längre från tanken om publiceringsdrömmen än jag gör nu, men jag har nog heller aldrig varit så harmonisk i mitt skrivande. Jag har tappat mycket av mitt skrivsjälvförtroende, men samtidigt har jag kastat av mig kraven på att skriva bra. Att överhuvudtaget få och kunna skriva räcker långt, det räcker hela vägen fram.

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om Skriv för att läka av Emelie Hill Dittmer

av

Emelie Hill Dittmers bok Skriv för att läka har jag faktiskt inte läst för mitt höga fritidsnöjes skull. Det är en del av den utbildning i läkande skrivande jag genomgår på jobbet och som förhoppningsvis leder till att jag ska få utveckla och hålla i kurser på mitt (och kanske andras) bibliotek framöver. Det är mycket lyxigt, jag vet.

Emelie Hill Dittmer är en av pionjärerna i Sverige när det kommer till läkande skrivande och hon har mycket att lära ut.

Jag säger att jag läst den för jobbets räkning, men jag har förstås också lärt mig mycket som skrivande människa. Jag tror att allt det jag läst om skrivandets lugnande och läkande förmågor lett mig till den skrivplats jag är på idag. Den lugna. Det jag skriver just nu är ett fiktivit utforskande av verkliga trauman och det märks. Jag vilar fint där och fascineras av allt man kan gräva fram ur sitt undermedvetna. Jag trodde till en början att jag skulle må väldigt dåligt av att rota i det där gamla såriga, men teorierna kring det läkande skrivandet fick mig att våga. Tack och lov.

Emelie Hil Dittmer presenterar tillvägagångssättet kring det läkande skrivandet i grupp i den här boken. Här finns gott om exempel, gott om skrivövningar och gott om tips på vidare läsning. Det här är en bok för alla som har någon form av teoretiskt eller praktiskt intresse för skrivande. Jag tror också att alla pedagoger kan ha stor nytta av den.

Om boken

Titel: Skriv för att läka. En guide i reflekterande skrivande
Författare: Emelie Hill Dittmer
Förlag: Lassbo förlag (2021)

Skrivsöndag: Att älska och förlora – två halva ark papper

av

August Strindberg har skrivit en fantastisk novell som heter Ett halvt ark papper och som visar hur ett liv kan sammanfattas, med alla sina smärtsamma förluster och underbara stunder, med några korta rader på just ett halvt pappersark, utan att förminska. Det är en fenomenal novell just för att den berättar om det stora i det lilla och för att den gör det så enkelt.

När jag förälskade mig handlöst i det som nu är min älsklingsroman alla kategorier så var det också på grund av ett halvt ark papper. Det var Wolf Hall. Jag hade läst en bit, några hundra sidor kanske. Det gick långsamt, jag befann mig någonstans ganska djupt inne i en depression och jag tyckte om boken men med depressionens gråsyn så spelade den lika lite roll för mig som allt annat. Men så kom jag till den sidan (spoilervarning härifrån för alla som inte läst Wolf Hall men vill behålla allt oavslöjat!). Sidan där huvudkaraktären Thomas Cromwell vaknar en morgon mitt i sitt vardagliga vanliga liv, äter frukost med fru och barn, ser dem i det där vardagsljuset och snarare känner än tänker att de är viktiga för honom, att utan dem vore ingenting något värt. Han går till sitt kontor, sätter sig och gör det han gör med sina viktiga papper. Och några rader längre ner har han förlorat dem alla i en sån där härjande feber som släckte hela familjer på den tiden. Också.

Där fastnade jag för Hilary Mantels genialitet. Jag älskar henne för evigt för sättet hon krossade mitt hjärta på. Hur jag dels fick läsa det, det är verkligen i all sin förfärlighet den allra mest fantastiska upplevelse jag haft med fiktion, dels fick skakas liv i. En depression släpper naturligtvis inte bara sådär men det krävs att någonting blir ett halmstrå att gripa tag i, och jag tror på allvar att den började läkas den där dagen. Jag började gråta den ur kroppen tack vare Hilary Mantels sätt att så sparsmakat och osentimentalt ge mig livets vidriga opålitlighet. Precis så väldigt och totalt hopplöst är det, livet, och precis så himla fantastiskt i sin vardaglighet, som den där frukosten.

Wolf Hall må vara en riktig tegelsten med sina nära 650 sidor, men det är i de små betraktelserna, scenerna och detaljerna som det glimrar. Hjärta och smärta på ett halvt ark papper kan också förändra livet, för dem det handlar om, och för mig.

Den här texten är en återpublicering från Kulturkollo anno 2014. Anledningen till att jag ville återvinna detta just på en skrivsöndag är att dessa båda texter, Strindbergs novell och Mantels tegelsten, väckt många tankar i mig kring hur man kan skriva, hur de gör, vilka verktyg de använder. Läsandet är för läsandets skull, men det ger också vägar in i skrivandet som lyfter. Och vilka ska man inspireras av om inte de bästa?

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om Kreativt skrivande av Therése Granwald

av

Först – om du skriver så är det här inte en bok du läser och sedan lämnar tillbaka till biblioteket, det här är en bok du köper eller önskar dig i present. Till Kreativt skrivande återvänder man.

Jag har gått skrivarutbildning på folkhögskola och på högskola, jag har läst otaliga böcker i kurser och på fritiden. Jag älskar att tänka kring och lära mig om skrivande, nästan lika mycket som jag älskar att skriva. Det som tas upp i den här boken är inga nyheter, men jag har inte tidigare hittat en bok som verkligen har med alla bitarna. Det är som att gå en kurs, men om man missar vad läraren sa kan man bara bläddra tillbaka.

Allra bäst tycker jag om avslutningskapitlet där Therése Granwald berättar om sin egen process, det tar så effektivt ner allt abstrakt till en praktisk nivå och så blir det tydligt att man inte alltid måste göra rätt för att det till slut ska bli rätt. Det gillar jag.

Och så dikten som inleder hela boken. Jag avslutar med den (som jag skrivit av och hängt ovanför skrivbordet som en påminnelse):

Things
Went to the corner
Walked in the store
Bought me some candy
Ain’t got it no more
Ain’t got it no more

Went to the beach
Played on the shore
Built me a sandhouse
Ain’t got it no more
Ain’t got it no more

Went to the kitchen
Lay down on the floor
Made me a poem
Still got it
Still got it
-Eloise Greenfield

KREATIVT SKRIVANDE. GRUNDBOK I LITTERÄRT SKAPANDE
Författare: Therése Granwald
Förlag: Studentlitteratur (2020)

Skrivsöndag om kreativitet och utmattning

av

Jag skriver för att det får mig att känna mig mer levande, får mig att leva mer fullt ut på något mystiskt sätt. När jag inte skrev så blev jag till slut utmattad, jag är helt övertygad om att det hänger ihop. Jag fick inget riktigt utlopp för min kreativitet och det blev lite av en sorg för mycket att bära. Men tyvärr är det ju inte heller så enkelt att man bara kan skriva järnet så blir allt bra. Det är en balansgång, särskilt efter utmattning, och den måste balanseras försiktigt.

En grej är orken förstås, att också sånt som är roligt och ger energi kan kräva mycket av en. Det är en viktig och tråkig grej jag lärt mig med utmattningen. Det gäller att ha koll på var ens gräns går och det är inte alltid det lättaste.

En annan sak för mig är när intrycken blir för starka. När jag skriver, läser eller bara lever så har jag väldigt lätt att bli överväldigad. Jag kan bli helt uppfylld av orden eller känslan av att få och kunna skapa. Jag har en mindre tolerans för det nu. Jag kan inte läsa riktigt bra böcker i timtal och jag kan inte skriva hur länge som helst heller. Jag behöver ta det lugnt.

Som med allt så jobbar jag mycket med mig själv för att få bort alla former av stress från skrivandet. Samtidigt mår jag bra av deadlines och skrivmål så det gäller att jag känner mig själv, min ork och mitt skrivande. Målen jag sätter upp måste vara möjliga och kanske till och med lätta att nå. Just nu tycker jag att det funkar bäst att ha en ambition att skriva lite varje dag. Ibland blir det 100 ord, ibland (extremt sällan) 1000. Det är ett jättebra sätt att ha skapandet i sitt liv utan krav och stress.

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om Konst av Jeanette Winterson

av

Det är omöjligt att berätta om Jeanette Wintersons Konst utan att börja med det bokens essäer har fått mig att göra och längta.
🎨 Jag har börjat med morgonsidorna igen.
🎨 Jag har intresserat mig för målad konst, tagit mig an Stina Wolters bok Kring denna konst och läst The death of Frances Bacon av Max Porter.
🎨 Jag har fyllts av längtan efter att ta upp mitt eget målande igen, önskat mig och fått ett akvarellset i födelsedagspresent och börjat experimentera med det.
🎨 Jag har äntligen långsamläst och njutit av Virginia Woolfs Vågorna.
Det är rätt bra marscherat för en bok tycker jag. Men det är inte mer än man kan förvänta när Jeanette Winterson försjunker i ett ämne som hon vet och tycker mycket om.

Boken innehåller texter om konst ur olika perspektiv, tavlor och skrivna ord. Mycket handlar om lust och hängivenhet. Inledningen om hur Jeanette Winterson själv föll för målad konst fastnar, den är så frigörande och lustfylld, men det är nog ändå hennes texter om Virginia Woolfs författarskap (framförallt Orlando och Vågorna) som jag tycker allra mest om. Jag blev som sagt så sugen på att äntligen ta mig tid till att läsa Vågorna att jag gjorde just det.

På bokens sidor hinner hon också avhandla sexualitetens roll och ickeroll i det konstnärliga skapandet (hon tar som exempel hur hon själv ofta klumpas ihop med andra lesbiska konstnärer när det inte är sexualiteten som är det gemensamma utan skapandet), boksamlandets innersta väsen (hon menar att det är en sjukdom och ett öde snarare än en hobby man väljer själv vilket jag har berättat för mina närmaste så att de ska förstå mig bättre ;-)) och penningsamhället som oförenligt med konstnärsskap.

Hon talar om att vilja leva det lugna livet (och beskriver det i detalj), jag vill också leva det lugna livet!

Hon är skarp och revolutionär Jeanette Winterson, som alltid. Hon får mig att vilja göra uppror, se över mina besparingar och leva ett annat liv. Om det inte vore så pretentiöst så skulle jag säga att den här boken har förändrat mitt sätt att se och tänka och därigenom har den förändrat mitt liv. För att vara en bok med det lilla ordet konst som titel är det verkligen en bok om allt, på djupet. Så som det är med ord, de är ofta bedrägliga och omöjliga att lita på…

KONST. ESSÄER OM EXTAS OCH SKAMLÖSHET
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Kabusa böcker (2014)
Översättare: Ulla Roseen, originaltitel: Art objects

Skrivsöndag om vardagskreativitet

av

Det är inte lätt det här med kreativitet. Jag har en längre tid saknat känslan från den där hösten (2019). Då när jag läste och levde Lev kreativt av Julia Cameron, då när så mycket gick ut på att hitta kreativitet i vardagen. Det har jag verkligen längtat tillbaka till.

Jag försökte mig på morgonsidor, men det blev fel, för mycket krav och för lite bra känsla. Jag hade lite för många dåliga mornar, när jag var tvungen att ta hand om saker hemmavid och då morgonsidorna blev mer ett hinder än en väg mot något bra. Kanske ska jag göra ett nytt försök framåt sommaren, det känns som en del av en trevlig morgonrutin när allt är ljust och somrigt (tillsammans med yoga och uterumsfrukost).

Nu hittar jag kreativiteten i långsamma promenader där jag försöker testa nya vägar och platser och verkligen se det jag ser. Jag stickar lite och är lite nyfiken på mitt projekt att lära mig virka igen, jag bakar och försöker laga mat lite lugnt istället för att bara göra den, som ett kreativitetsförsök. Promenaderna är det som funkar allra bäst, de där släntrande där jag inte kan tänka att det är motion eller nytta utan där jag bara är ute efter att se vackra saker och tänka lugna tankar. Vissa dagar funkar det inte alls, andra funkar det så himla, himla bra. Våren hjälper förstås i det här, ju längre den kommer desto fler fina saker finns det att se, desto lättare går det att tänka annat.

Med skrivandet går det lite upp och ner, det har varit några riktigt tunga månader i början av året och skrivandet har varit en räddning och en kamp. Men mer om det en annan skrivsöndag.

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om allt som blivit skrivet (och inte) sen sist

av

Jag vet inte ens när jag skrev om mitt eget skrivande här senast, i november? Det har nog rört sig lite även om tillvaron ibland ter sig så pass sirapsseg att det känns som ingenting egentligen händer eller blir gjort.

En sorts sammanfattning av vad jag gjort:

  • I början av september påbörjade jag ett nytt manus, baserat på en idé som slog ner i mig på semesterns första dag i somras. Jag lyckades efter ett tag få till en fungerande rutin av att umgås (och helst skriva) med texten varje dag (tio minuter på lunchen där, en timme på lördag där) och den 29 januari hade jag helt plötsligt ett färdigt råmanus till en kortroman. Voilà!
  • Några veckor in i det där manusskrivande skickade jag in en rejält omarbetad variant av roman 1 till förlag. Jag fick svar ganska snabbt om att de läst och gillat mina omarbetningar, de tyckte om min berättelse, men inte nog mycket för att vilja publicera den. De uppmuntrade mig samtidigt att skicka in något nytt. Det gav viss skjuts i skrivandet kan jag säga.
  • Roman 1 vilar nu, kanske för evigt, kanske bara i väntan på att dess skapare ska ta sig för en omskrivning eller en inskick till annat förlag. Vi får se.
  • Roman 2 är alltså ett råmanus som jag nu så smått börjat läsa igenom. Bra är det inte, men på vissa ställen glittrar det faktiskt. Jag anstränger mig för att tänka att råmanus ska vara sådana, man måste ju ge sig själv vissa utmaningar i bearbetningsfasen också…
  • Jag kan konstatera att den av utmattningen mycket nedsatta minnesförmågan både hjälper och stjälper i skrivandet. På pluskontot ligger att jag har fler genomläsningar i mig innan jag tröttnar på min skapelse, manuset är nytt för mig rätt många gånger. På minussidan hamnar naturligtvis att det kan vara bra att minnas vad man skrev om en viss person eller händelse för tjugo sidor och en vecka sen…
  • Jag funderar som bäst på vad jag ska skriva till vardags. Nu när romanens råmanus är färdigskrivet saknar jag att ha något att pilla med den där lunchkvarten. Redigering är inte riktigt samma sak. Kanske ska jag göra verklighet av den där längtan jag bär om att skriva poesi igen…

Hur går det med ditt skrivande – spritter du av skrivlust eller har du kanske gått i vinterdvala? Jag kan känna igen mig i båda känslorna, det är verkligen från dag till dag med energin och skrivandet.

Bild från Pixabay

Bra sak: November är snart slut och lussekatterna är här!

av

Vidrigaste månaden (i konkurrens med februari endast), check. Vidrigaste året, nästan check. Vi går mot ljusare tider hörrni. Visst är det väl så?

November bjöd på stärkta restriktioner, mörker och en hel del oro, i alla fall i min värld. Men det är viktigt att komma ihåg att den också bjöd magiska solstunder och en valseger i USA som var så skön att det fortfarande saknas ord (ord saknas förresten också för den där söndertrasande känslan som svepte in i mig när jag inväntade beskedet). Nu går vi in i december och då kommer det banne mig bara bli ljus och lussekatter och massor av mys, i alla fall kommer jag fokusera hundraprocentigt på just det och stänga ute allt annat.

November är också NaNoWriMo och jag har varit med på mitt eget sätt i år (läs mer om det i det här inlägget). Jag har skrivit rätt många ord och det är jag oerhört nöjd med med tanke på hur den här tiden är och behandlar mig. Men allra gladast är jag för att det gått så bra med min målsättning att umgås med texten varje dag. Två dagar har jag inte orkat och det är förstås ok, men alla andra dagar har jag skrivit i alla fall något litet. Det är förstås bra i sig, men det har också hjälpt mig fram till en förståelse för hur viktig kreativiteten är i mitt liv. Just nu skriver jag inte med en tanke på att bli utgiven eller läst, jag skriver som ren överlevnad, för att få ur mig och för att skapa. Det är rätt ljuvligt och jag märker att när jag lyckas öppna kreativiteten på ett plan (skrivandet) så kommer den på andra plan också, jag uppskattar saker (naturen, människor osv) på ett nytt sätt och det hjälper mig i den där känslan av att vara fastlåst som november ofta för med sig. Kreativitet för överlevnad och levnad är nog mitt bästa från november som gått.

November var om ni minns månaden för bra saker på bloggen och visst har det blivit en del sådana. Om ni bläddrar tillbaka så hittar ni inlägg och poesi och stickning, för att inte tala om en hel mysdeckarvecka. Bra saker ska jag förstås fortsätta spana efter och på ett sätt med start redan imorgon. Håll utkik efter decemberkalender-avslöjandet under eftermiddagen, det kommer bli bra.

Bild från Pixabay