Skrivsöndag om vardagskreativitet

Det är inte lätt det här med kreativitet. Jag har en längre tid saknat känslan från den där hösten (2019). Då när jag läste och levde Lev kreativt av Julia Cameron, då när så mycket gick ut på att hitta kreativitet i vardagen. Det har jag verkligen längtat tillbaka till.

Jag försökte mig på morgonsidor, men det blev fel, för mycket krav och för lite bra känsla. Jag hade lite för många dåliga mornar, när jag var tvungen att ta hand om saker hemmavid och då morgonsidorna blev mer ett hinder än en väg mot något bra. Kanske ska jag göra ett nytt försök framåt sommaren, det känns som en del av en trevlig morgonrutin när allt är ljust och somrigt (tillsammans med yoga och uterumsfrukost).

Nu hittar jag kreativiteten i långsamma promenader där jag försöker testa nya vägar och platser och verkligen se det jag ser. Jag stickar lite och är lite nyfiken på mitt projekt att lära mig virka igen, jag bakar och försöker laga mat lite lugnt istället för att bara göra den, som ett kreativitetsförsök. Promenaderna är det som funkar allra bäst, de där släntrande där jag inte kan tänka att det är motion eller nytta utan där jag bara är ute efter att se vackra saker och tänka lugna tankar. Vissa dagar funkar det inte alls, andra funkar det så himla, himla bra. Våren hjälper förstås i det här, ju längre den kommer desto fler fina saker finns det att se, desto lättare går det att tänka annat.

Med skrivandet går det lite upp och ner, det har varit några riktigt tunga månader i början av året och skrivandet har varit en räddning och en kamp. Men mer om det en annan skrivsöndag.

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om allt som blivit skrivet (och inte) sen sist

Jag vet inte ens när jag skrev om mitt eget skrivande här senast, i november? Det har nog rört sig lite även om tillvaron ibland ter sig så pass sirapsseg att det känns som ingenting egentligen händer eller blir gjort.

En sorts sammanfattning av vad jag gjort:

  • I början av september påbörjade jag ett nytt manus, baserat på en idé som slog ner i mig på semesterns första dag i somras. Jag lyckades efter ett tag få till en fungerande rutin av att umgås (och helst skriva) med texten varje dag (tio minuter på lunchen där, en timme på lördag där) och den 29 januari hade jag helt plötsligt ett färdigt råmanus till en kortroman. Voilà!
  • Några veckor in i det där manusskrivande skickade jag in en rejält omarbetad variant av roman 1 till förlag. Jag fick svar ganska snabbt om att de läst och gillat mina omarbetningar, de tyckte om min berättelse, men inte nog mycket för att vilja publicera den. De uppmuntrade mig samtidigt att skicka in något nytt. Det gav viss skjuts i skrivandet kan jag säga.
  • Roman 1 vilar nu, kanske för evigt, kanske bara i väntan på att dess skapare ska ta sig för en omskrivning eller en inskick till annat förlag. Vi får se.
  • Roman 2 är alltså ett råmanus som jag nu så smått börjat läsa igenom. Bra är det inte, men på vissa ställen glittrar det faktiskt. Jag anstränger mig för att tänka att råmanus ska vara sådana, man måste ju ge sig själv vissa utmaningar i bearbetningsfasen också…
  • Jag kan konstatera att den av utmattningen mycket nedsatta minnesförmågan både hjälper och stjälper i skrivandet. På pluskontot ligger att jag har fler genomläsningar i mig innan jag tröttnar på min skapelse, manuset är nytt för mig rätt många gånger. På minussidan hamnar naturligtvis att det kan vara bra att minnas vad man skrev om en viss person eller händelse för tjugo sidor och en vecka sen…
  • Jag funderar som bäst på vad jag ska skriva till vardags. Nu när romanens råmanus är färdigskrivet saknar jag att ha något att pilla med den där lunchkvarten. Redigering är inte riktigt samma sak. Kanske ska jag göra verklighet av den där längtan jag bär om att skriva poesi igen…

Hur går det med ditt skrivande – spritter du av skrivlust eller har du kanske gått i vinterdvala? Jag kan känna igen mig i båda känslorna, det är verkligen från dag till dag med energin och skrivandet.

Bild från Pixabay

Bra sak: November är snart slut och lussekatterna är här!

Vidrigaste månaden (i konkurrens med februari endast), check. Vidrigaste året, nästan check. Vi går mot ljusare tider hörrni. Visst är det väl så?

November bjöd på stärkta restriktioner, mörker och en hel del oro, i alla fall i min värld. Men det är viktigt att komma ihåg att den också bjöd magiska solstunder och en valseger i USA som var så skön att det fortfarande saknas ord (ord saknas förresten också för den där söndertrasande känslan som svepte in i mig när jag inväntade beskedet). Nu går vi in i december och då kommer det banne mig bara bli ljus och lussekatter och massor av mys, i alla fall kommer jag fokusera hundraprocentigt på just det och stänga ute allt annat.

November är också NaNoWriMo och jag har varit med på mitt eget sätt i år (läs mer om det i det här inlägget). Jag har skrivit rätt många ord och det är jag oerhört nöjd med med tanke på hur den här tiden är och behandlar mig. Men allra gladast är jag för att det gått så bra med min målsättning att umgås med texten varje dag. Två dagar har jag inte orkat och det är förstås ok, men alla andra dagar har jag skrivit i alla fall något litet. Det är förstås bra i sig, men det har också hjälpt mig fram till en förståelse för hur viktig kreativiteten är i mitt liv. Just nu skriver jag inte med en tanke på att bli utgiven eller läst, jag skriver som ren överlevnad, för att få ur mig och för att skapa. Det är rätt ljuvligt och jag märker att när jag lyckas öppna kreativiteten på ett plan (skrivandet) så kommer den på andra plan också, jag uppskattar saker (naturen, människor osv) på ett nytt sätt och det hjälper mig i den där känslan av att vara fastlåst som november ofta för med sig. Kreativitet för överlevnad och levnad är nog mitt bästa från november som gått.

November var om ni minns månaden för bra saker på bloggen och visst har det blivit en del sådana. Om ni bläddrar tillbaka så hittar ni inlägg och poesi och stickning, för att inte tala om en hel mysdeckarvecka. Bra saker ska jag förstås fortsätta spana efter och på ett sätt med start redan imorgon. Håll utkik efter decemberkalender-avslöjandet under eftermiddagen, det kommer bli bra.

Bild från Pixabay

Bra saker i november, och NaNoWriMo

Nu är det så till slut dags för det här som i alla fall jag fruktar varje år – november. Vi behöver inte gå närmare in på varför (kallt, blött, fult, hemskt!), vi styr bort ifrån det och väljer glädjen istället. I år tänker jag försöka fylla november med bra saker här på bloggen, sådär så vi kan glömma allt det novembriga omkring oss för en liten stund. Och sen när vi tagit oss igenom det är det bara december kvar sen behöver vi inte längre uthärda 2020, en mycket bra sak bara det…

Den första bra saken en söndag som denna måste bli skrivandet. Jag har en hel del annat planerat bloggmässigt så de traditionella skrivsöndagarna kommer nog inte tillbaka på någon liten månad, men det betyder förstås inte att skrivandet ligger i träda. Tvärtom, idag går vi in i november – NaNoWriMo.

NaNoWriMo (National Novel Writing Month) är ett projekt som funnits sen 1999 och som syftar till att öka skrivlust och inspiration genom att skriva tillsammans. Man ska helt enkelt skriva en roman på en månad. I den bästa av världar… Jag var med för flera år sen och skrev stora delar av det som blev kärnan till mitt första romanmanus då. Jag tänker inte vara med på det traditionella sättet (och sikta på att få ett helt manus klart alltså) i år, det är inte kompatibelt med min utmattningshjärna. Jag kan inte ställa krav på mig själv på det sättet, men jag tänker ändå ägna extra mycket tid åt skrivandet av mitt nya råmanus under månaden. Målsättningen är att få till en rutin där jag umgås med texten varje dag.

Nyckeln för mig är att lyckas göra det kravlöst, och att det blir lustfyllt att jobba mot realistiskt satta mål. Jag har ett mål för varje vecka och så länge det känns som en rolig utmaning kan jag fortsätta så. Jag har precis avslutat en ledig vecka, ett höstlov som blev både läslov och skrivlov för min del och jag har skrivit mig rätt långt in i den värld jag försöker bygga upp. Jag känner att det är helt rätt känsla att bära med in i NaNoWriMo. Sen har jag rensat bloggskrivschemat rejält också, det kommer rätt många inlägg framöver, men allt är mer eller mindre förberett och kommer ta minimalt med tid i anspråk. Allt är med andra ord upplagt för att jag ska kunna lägga nästan all min skrivtid på mitt manus. Svindlande, roligt och lite, lite jobbigt…

Har du testat NaNoWriMo? Är du med i år?

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Skrivsöndag om två essäer

Dagens text är återvunnen från Kulturkollo där den först publicerades för ganska precis ett år sedan, det inlägget hittar du här. Jag har skrivit om de två böckerna också här på Fiktiviteter och de texterna hittar du via länkarna här: Orm med två huvuden, Oavsiktligt.

Om skrivande och läsning enligt Jordahl och Knausgård
Det är en händelse som ser ut som en tanke och nog också är en tanke att Norstedt idag har första recensionsdag på två essäer om skrivande och läsning. Det är Anneli Jordahls Orm med två huvuden och Karl Ove Knausgårds Oavsiktligt. Och inte nog med att de rör sig kring samma tema, de passar dessutom ypperligt fint att läsa samtidigt och sedan lägga bredvid varandra för att jämföra. Det visar sig att det är två diametralt olika författare som talar till oss och jag älskar det.

Anneli Jordahl avskyr att skriva, hon kallar det ”det överjävliga skrivandet”. Karl Ove Knausgård å sin sida har ägnat många år åt att längta till skrivandet utan att riktigt kunna ta sig in. Däri ligger också något gemensamt, att inte kunna ta sig in. Knausgård slåss med föreställningar om vad litteratur måste vara för att få skrivas och Jordahl förbannar, sin ur arbetarklassbakgrundens födda, rädsla som höll emot så att hon debuterade, i hennes tycke, alldeles för sent.

Karl Ove Knausgård är en sådan författare som Anneli Jordahl beskriver i sin bok med såväl avund som avsky, en person kommande ur en akademikerklass där författande var något man vågade tänka. Knausgård visar på svårigheterna också där, men jag känner ändå Jordahls vrede varmare i hjärtat, troligen helt enkelt eftersom jag delar hennes bakgrund, men inte hans.

Jag är förstås synnerligen vänligt inställd till båda författarna för att de framhäver biblioteken som deras fristad och skattkammare där de kunde hitta alla sina intryck och senare uttryck. Som bibliotekarie är det svårt att inte smälta lite inför sådan tillbedjan, särskilt fint framskriven hos Anneli Jordahl.

En sak som jag tycker mycket om är att såväl Oavsiktligt som Orm med två huvuden handlar om läsning i lika stor utsträckning som skrivande, eftersom det hänger så nära ihop och eftersom det är läsningen som ger lindring också när skrivandet är ”överjävligt”.

Essäerna är läsvärda var och en för sig, för skrivande och läsande människor, men lagda bredvid varandra talar de med en ny och spännande röst som lyfter båda verken. Jag älskar när sådant händer!

Titel: Orm med två huvuden
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Titel: Oavsiktligt. Om att läsa och skriva
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2019

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om platsen (eller Inte ett eget rum, men ändå ett skrivbord)

Det här är mitt skrivbord och det är en väldigt viktig plats i mitt skrivliv. Det är viktigt av flera anledningar, en av dem är att då jag inte har lyxen av ett helt eget rum som Virginia Woolf förespråkar så är det här skrivbordet rakt igenom min egen plats att skapa och vara vid.

Jag har fyllt skrivbordet med saker som inspirerar mig och påminner mig om vad jag gillar med att skriva. Där finns ljusstakar jag använde i tonårsrummet för att skapa mysstämning, där finns en bild ur en av mina favoritböcker (Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall) och där finns favoritcitat (Virginia igen: ”No need to hurry, no need to sparkle…”)

Det finns ytterligare en anledning till att just det här skrivbordet är så viktigt och det är att jag haft det i min ägo i ganska många år nu och innan det tillhörde det min pappas mormor. Det är en möbel med historia, jag minns det från hennes hem och när jag sitter vid det så tänker jag nästan alltid på henne och att hon satt där och skrev sin dagbok. Hon var hur cool som helst och jag tror att jag någon gång vill försöka skriva hennes historia. Det känns fint att dela skrivandet med henne där, och att ha henne med mig.

Har du en egen plats för ditt skrivande?

Skrivsöndag om skrivarhandböcker

Jag använder ofta skrivsöndagarna här till att berätta om böcker om skrivande jag utforskat. Jag har också skrivit på Kulturkollo om detta och här kommer ett inlägg jag skrev 2015, första gången publicerat här. Det är lite roligt att se hur saker och ting förändrats, men också att jag just nu håller på och läser om en av favoriterna, den av Goldman.

Jag minns alla mina skrivarhandböcker och hur de brukade inspirera mig
Häromdagen skrev jag på Fiktiviteter att jag främst låter mig inspireras av skrivande människor i romaner. Och det är verkligen helt sant. När Cath i Fangirl skriver sin fanfictionserie om Simon Snow kan jag inte göra annat än plocka fram min inspirationsanteckningsbok, och när jag läste om Édouard i Författaren i familjen kom jag på en helt ny romanidé av bara farten.

Det är nu det. Förr i tiden (i fordom för kanske 15-20 år sen), när jag skrev som allra mest och levde och andades ord, bokstäver och dikt, var det annat jag hämtade den där inspirationen ifrån. Under en period läste jag alla skrivhandböcker jag kom över. Alla! Vissa var kanske lite träiga, vissa läste jag bara för att de var kursbok på någon av mina kreativt skrivande-utbildningar på folkhögskola eller högskola, men alla gav de mig något, alla bar de korn av skrivglädje som jag plockade på mig. Jag tänkte göra lite nytta av alla de där timmarnas läsning, varsågod min best of-lista:

Writing down the bones av Nathalie Goldberg – utan tvekan den allra bästa och mest inspirerande handbok jag någonsin läst. En sån där kurslitteraturbok jag aldrig hittat på egen hand och så proppfull av handfasta tips att man egentligen bara behöver den. Men det vore ju tråkigt.

Författarskolan av Göran Hägg – oerhört informativ om berättelsebyggnad och praktiska saker. Jag minns inte att jag gjorde en enda övningarna (blir osäker nu om det ens fanns skrivövningar), men jag lärde mig ovärderliga saker om peripeti, björnen på stranden och vådan av att välja konstiga namn till sina karaktärer.

Skriva om och om igen av Ylva Karlsson och Katarina Kuick – egentligen är den här boken skriven för yngre skrivare (jag har nu plockat fram den till min dotter), men i och med att den är så sprängfylld av glädje och entusiasm är den oemotståndlig för varje skrivande människa. Det går liksom inte att värja sig för skrivarkraften.

Så gör jag av Bodil Malmsten – en riktigt fin bok från senare år. Den innehåller kanske inte så mycket “såhär ska du göra så blir det bra” eller “gör den här övningen så lär du dig…”, men den är liksom allt Bodil Malmsten gör oerhört inspirerande. Orden, bilderna, allt får mig att vilja utforska vem jag är i skrivandet och vem jag skulle kunna bli.

Det finns mycket annat bra också, vilken är din bästa skrivhandbok/inspirationsbok?

Skrivsöndag om sommarens skrivna

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till allt man försöker knöka in under en sommar. Det är sommarläsningshögar och familjemys och träning och hobby och njuta av värmen och… Eller det kan vara så. I år hade jag bestämt mig för att satsa på en sak (förutom familjemyset då, men det kom av sig själv eftersom vi inte får umgås med andra och inte ville resa åt något håll), att läsa Hilary Mantels The mirror and the light. Det var liksom det jag skulle göra och resten var bara fritt och bonus.

Med skrivandet har det gått bra. Eller det har väl inte hänt så supermycket. Jag hade inga krav. Förra sommaren ville jag skriva varje dag, men så har jag verkligen inte haft det i år. Under tiden fram till semestern ägnade jag mig åt den skrivna texten i en genomläsning, sen har jag redigerat, kanske var tredje dag ungefär. Jag har tagit mig igenom manuset i sin helhet en gång och har brutit ut en av delarna som jag nu ska skriva till och om lite i, sen väntar en ny helgenomskrivning. Det jag framförallt fått med mig från sommaren är en mer avslappnad attityd till skrivandet och det skrivna, troligen delvis på grund av Anne Lamotts Bird by bird, troligen också för att jag uppnått någon sorts sunt förnuft. Sommaren har varit fin, men den har också varit kämpig i det att jag varit så slutkörd och insett att jag måste förändra min livssituation och ta tag i saker. Skrivandet tar jag tag i genom att inta den här avslappnade attityden – jag har all tid i världen och lusten är det enda viktiga.

Jag har också fått en idé till ett nytt romanprojekt och det är bra av två anledningar. För det första har jag varit lite orolig att jag bara hade en idé och sen skulle det aldrig dyka upp någon mer. För det andra är det lite fint att tänka på den där romanen som ligger framför mig, göra lite research, anteckna tankar, det ökar på lusten inför hela processen vilket också roman ett drar nytta av. Och så är det inte helt fel att ha en kreativ råmanusskrivning igång när man går in i den 3000e redigeringsrundan…

Bild från Pixabay

Skrivsöndag om Bird by bird av Anne Lamott

Bird by bird är en mycket bra bok om skrivande och det skrivande livet. Den är rolig och sorglig och handfast. Och en tanke kommer jag bära med mig, den har ändrat om inte mitt liv så i alla fall min inställning till skrivandet.

När man som jag skriver med en till vetskap gränsande misstanke om att ingen någonsin kommer läsa det man skriver så behöver man en anledning till att sätta sig och göra det. Jag skriver för att jag älskar att skriva, jag skriver för att jag alltid har älskat det men inte alltid tillåtit mig att tro att jag kan, jag skriver för att jag kan. Ibland räcker inte det. Ibland känner jag att jag borde sikta högre, vilja eller tro mer. Missförstå mig rätt, jag vill förstås (väldigt) gärna bli utgiven och läst någon gång, men jag känner ingen särskild längtan efter allt det andra runt omkring och jag tror ju inte så mycket på att jag någonsin skulle bli utgivningsmässig. Min önskan är att få skriva och det känns sällan som orsak nog. Men det riktigt fina med Anne Lamott och hennes bok är att den ger mig en annan anledning, den ultimata. Nämligen att man kan skriva för att bli en bättre läsare.

Smaka på det hörrni, jag skriver för att bli en bättre läsare. Anne Lamott menar att man skriver för att man älskar det skrivna ordet så mycket, för att man i sin tacksamhet över att det finns vill använda det själv. Den som skriver förstår skrivandets vedermödor vilket i sin tur gör att man får ut mer av att läsa. Det känns som min nyckel, det är det som kan få mig att balansera min fritid, friheten blir ju total i valet mellan att läsa och skriva eftersom det är samma sak. Inga fler regler och krav på att skriva si och så innan jag kan läsa si och så, hädanefter ska jag bara gå på känn och lust.

I övrigt är Bird by bird en sorts skrivkurs i bokform. Anne Lamott tar oss med till sin klass i kreativt skrivande och besvarar de frågor hon ofta får. Hon berättar om sitt skrivande liv och gör det bra och framförallt roligt, ofta dråpligt roligt och galghumoristiskt. Jag tycker väldigt mycket om tonen och den kreativa glädjen i Bird by bird. Jag har läst en hel del skrivarhandböcker nu och detta är en av de allra bästa. Läs den!

BIRD BY BIRD. INSTRUCTIONS ON WRITING AND LIFE
Författare: Anne Lamotte
Förlag: The Cannons (1994)

Skrivsöndag: kanske, kanske, kanske ändå…

En skrivsöndag, jag trodde inte att jag hade någon i mig i vår över huvud taget, men här är den. Jag vill inte jinxa något men jag har de senaste veckorna hittat tillbaka till en liten smula kreativitet och det ger hopp om så mycket mer än skrivandet.

Jag har mått helt ok under pandemi-krisen, men jag har också mått riktigt, riktigt dåligt. Och oavsett hur jag haft det med mig själv så har jag inte orkat ens tänka tanken på att skapa. Överlevnad först liksom. Men sen vaknade något till liv. Kanske när den värsta pollenallergin la sig, kanske när jag inte orkade inte orka mer, kanske för att jag läste Nedstörtad ängel. Jag vet inte varför eller hur, men något lossnade.

Så är det ju inte så att jag skriver och målar och skapar hej vilt, absolut inte. Herregud så mycket på sparlåga jag går och hur oerhört trött jag är hela tiden. Men jag fick en idé till romanmanuset och har börjat en ny genomskrivning och jag jobbar lite i smyg på ett nytt projekt som jag egentligen inte vill, men nog måste skriva.

Nu håller jag tummarna för att det här fortsätter kännas vilsamt och värdefullt och jättekul.