Superhjältesöndag

Ja, det är en delvis sorglig historia det här med kvinnorna i Avengers-filmcykeln. Någon fördjupning i kvinnopsyket på samma sätt som för manspsyket står inte att finna. Ljusglimtar finns, men de är alldeles för få för att jag ska tycka att det känns riktigt ok. Vi kör en kort genomgång.

Thor: Brödernas mor är ju kick ass-tuff och visst finns Sif, valkyrian, men de borde ha kunnat lyfta fram någon mer tuff asakvinna och kanske till och med placerat henne någon annan stans än i periferin. Och varför inte en människokvinna kapabel att ta hand om sig själv och göra annat än att tråna…
Captain America: Urk, den där tuffa militärkvinnan, Peggy, förvandlades förstås snabbt från en riktig hårding till ett trånande våp vilket förstörde hela filmen för mig. Film två var mycket bättre, troligen för att den inte brydde sig om någon romantisk vinkling över huvud taget. Svarta änkan, Natasha Romanoff, lyfter också den andra Captain America-filmen rejält.
Avengers: Kul med en tuff kvinnokaraktär men jag hade definitivt förväntat mig mer av Joss Whedon. Svarta änkan får sorgligt lite utrymme och jag längtar efter en egen film om henne. Att hon är med i många av filmerna hjälper definitivt upp helheten.
Iron man: Jag gillar Pepper Potts och inte bara för namnet… Hon är snäll, ordentlig och kan ryta till när det behövs. Att Tony faller för Pepper är en av de viktigaste anledningarna till att jag faller för Tony

Ljusglimtar som sagt men rätt tunnsått ändå, och jag har nästan inte nämnt de förfärliga kvinnorollerna – Peggy i Captain America är nämnd men Betty i den där Hulken-filmen vill jag inte ens prata om och Jane (Thor) är jobbigt hjälplös så supersmart forskare hon är. Varför så få slagkraftiga tjejer, kan de verkligen vara så förtvivlat svåra att hitta på?

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamon books, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Allt blir väl egentligen tydligast i Avengers där de alla samlas. Där finns Bruce Banner/Hulken med grava aggressionsproblem och där finns Thor och Loki i akut behov av parterapi… Just Thor och Lokis relation tycker jag är fenomenalt skildrad genom hela sviten, i såväl Thor-filmerna som Avengers, hur de så gärna vill höra ihop men hela tiden stöter bort varandra. Naturligtvis är det framförallt Loki som sitter på problemen med sina komplex för sitt ursprung och sitt storhetsvansinne. Men Thor har också issues och en undrar ju om det inte egentligen borde varit Oden och Frigga som gick i terapi från början. Killarnas uppväxt verkar ju ha varit en enda stor tillväxthärd för avundsjuka och rivalitet. Att de sen också bär på en stark och ofrivillig kärlek till varandra är mer som en lycklig (?) slump än ett resultat av föräldrarnas önskan. Jag kan inte låta bli att tycka att deras kamp är väldigt vacker, och att jag är glad att filmskaparna låter det få vara så komlext.

En annan relation som är fint skildrad, kanske den finaste jag sett om manlig vänskap, är den mellan Tony Stark och Bruce Banner. Deras trevande mjukissnack och försök att, i Avengers, hantera sin annorlundahet är fenomenal.

Och när vi ändå pratar om Tony Stark så måste jag få nämna Iron man 3 där Tony tampas med ångestattacker efter händelserna i Avengers. Jag tror att det är en kombination av modet att ta med riktig ångest i en underhållningsfilm och en fenomenal skådespelarprestation av Robert Downey Jr som gör att jag när Tony kryper ihop kring sin panikångestattack inte kan värja mig från minnena av hur ångest känns på riktigt. Det var en oerhört jobbig film att se men också väldigt fint, att den finns, att den vågar vara lite allvarlig. Också.

Ja, de har det inte lätt Marvel-männen, och då har jag ändå inte skrivit ett ord om Captain America som väl måste anses vara en av populärkulturens mest tragiska figurer. Först tvingas han slåss i kriget, blir typ genmanipulerad och offrar livet i strid mot ett riktigt extraförfärligt nazistgäng, men istället för att dö blir han nerfryst på havets botten i femtio år. Det är inte svårt att tänka sig ett visst trauma vid uppvaknandet. Och det är inte riktigt som att han får vila sig i form när han vaknar heller… 

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

För mig är Thor och Thor: The dark world mest av allt ett brodersdrama. Det är om Thor och Loki det handlar och jag hejar förstås hela tiden på Loki. För att den onde alltid är roligast på film, har bäst oneliners, och för att Tom Hiddleston äger precis allt han är med i.

Trots detta så lämnar jag bröderna därhän för den här gången, mer om dem klockan 15. Istället vill jag säga något om mytologin, eller mytologin som löst bygger på mytologin. Och jag tycker att de gör det snyggt. Thor är ju lite roligare än i asaberättelserna, och Loke får fler dimensioner. Oden är inte så ensidigt vis och stark utan en ganska misslyckad farbror. Sånt gillas. Jag måste naturligtvis, som alltid, gnälla på kvinnorollerna men det gör jag senare i eftermiddag.

Sen är det ju en källa till aldrig sinande (skade)glädje att skådespelarna inte kan uttala orden, att Mjölner blir ”mjomjo” är väldigt roligt. Thor-filmerna är på intet sätt perfekta, det finns luckor men det finns också humor att fylla dem med så jag trivs riktigt bra med dem. Och slutet på Thor: the dark world är ju så fenomenalt att jag knappt kan vänta på att få veta vad som händer i nästa film…

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

I min tittning har jag sett The incredible Hulk och det finns väl bara en sak att säga: Vilken dynga!

Ett sånt slöseri på begåvade skådespelare (Edward Norton! Tim Roth! John Hurt!) och framförallt hulkmyten som i sig är så stark om manlighet och aggression. Det vet vi från den klassiska tv-serien som fick mig att gråta som tioåring, mellan skrämselvarven. Och det vet vi också från de korta ögonblick som krävs i Avengers för att Joss Whedon och Mark Ruffalo ska sätta tonen för Bruce Banner som rakt igenom älskansvärd och ensam. Allt slarvas bort i den här filmen där man vill göra något lite nytt och struntar i att berätta historien och istället faller ner i ett totalsmetigt mischmasch av allt och inget.

En förfärlig hulk som stryker tjejen över kinden och gutturalt utstöter hennes namn, vad sjutton är det !?!

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Jag är lite kär i Tony Stark. Svag för det sarkastiska förstås. Svag för underhållningen och ifrågasättandet av det machoamerikanska. Jag har försökt bena ut vad det är jag gillar och här är mina fem anledningar:

[su_list icon=”icon: gittip” icon_color=”#3f4948″]

• Tony Stark – giftig, liten men med totalt storhetsvansinne och självdistans samtidigt. Borde vara omöjligt, är rätt bedårande.
• Pepper Potts – duktiga flickan som kämpar på mitt i den storm av oansvarighet som är Tony Stark. Sköter ett företag och en superhjälte. Trist situation fram tills hon skaffar sig oväntade allierade och tuffar till sig.
• Ben Kingsley – världens bästa filmskurk någonsin. Han dyker upp i Iron man 3 och är helt fantastiskt förfärlig, på många olika sätt. Förträffligt rolig är han också.
• Sarkasmen – behöver jag säga mer?
• Robert Downey Jr – Bortom att karaktären Tony Stark är svår att inte älska så är Robert Downey Jr väldigt skicklig på att balansera honom. Iron man 3 gör i vissa delar riktigt ont och är skitjobbig att se tack vare hans superba skådespeleri. Mer om det i eftermiddag.

[/su_list]

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln