Vi läser Gone girl

Vi har nu följts åt ända till sista sidan av Gillian Flynns tredje bok Gone girl som kommer på svenska i augusti.

Eftersom Gone girl är en bok som mår bra av att få behålla sina hemligheter har vi valt att även göra detta inlägg vitt.

Ni som läst får gärna diskutera i kommentarerna. Ni som inte läst, men vill läsa, ska nog undvika att byta färg på texten…

Linda: Så var den utläst, den tredje boken av Gillian Flynn och det känns lite tomt. Lite för att jag blev lite besviken på slutet. När jag tänker på saken blev jag besviken även på slutet i Dark Places. Resten av Flynns intrig i Gone girl är så briljant att jag förväntade mig mer. Det betyder inte att slutet egentligen är dålig, utan snarare att resten av boken är så enormt välskriven.

Helena: Håller med, det känns tomt. Den där klaustrofobiska känslan som jag kände mer och mer ju längre berättelsen led saknar jag inte men lite av ett antiklimax blev det faktiskt. I och med att det var så intensivt där ett tag hade jag förväntat mig en annan sorts upplösning. Gillar jag slutet? Det kan kanske inte sluta på något annat sätt men nej, jag gillar det inte eftersom det är så förfärligt. Jag vill bara gråta en rätt hopplös gråt faktiskt. Det är så sorgligt och tragiskt där på slutet att jag inte riktigt kan hantera det, jag säger som Go – det krossar mitt hjärta. Och på tal om Go, Hur ska hon förhålla sig? Hon har en bar med karln och måste på nära håll se honom i det där sjuka förhållandet och sen måste se på avstånd det som kommer hända med dem. Hur ska hon stå ut. Hon som dessutom är mer eller mindre ensam om att veta. Själv funderar jag lite över hur det ska gå för dem, vad som ska hända. Men samtidigt skulle jag aldrig orka med att läsa en fortsättning. Jag föredrar att fantisera om att myndigheterna ingriper och sätter stopp för galenskaperna eller något…

Linda: Vi hade rätt i att det blev minst en vändning till. Amy kan mycket väl vara den hemskaste person jag någonsin läst om. Hon skyr verkligen inga medel. Så grym, så utstuderat elak.

Helena: Jag avskyr verkligen Amy, tycker synd om Nick för att han är så värdelös (även om han visar att han är ganska smart, och inte så lite störd) och försöker hitta förmildrande omständigheter och förklaringar till dem båda men jag hittar väldigt få… Amy är något så ovanligt som en genuint skrämmande karaktär, en sorts skräckfigur nästan eftersom hon är så intelligent och planerandet. Det där att hon planerar åratal i förväg är så djupt obehagligt att jag inte vill tänka på det…

Linda: Frågan är vem som är smartast av Nick och Amy. Hans taktik att smickra henne offentligt på exakt det sätt hon vill är smart. De sätter dit varandra. Visst är det självklart så att Nick vill bli frikänd, men det finns ganska många tillfällen då han verkar vilja ha tillbaka sin fru. Hans drömvärld och verkligheten krockar ganska ofta. Något jag på ett sätt förstår helt och fullt, men ändå inte riktigt kan tycka är riktigt klokt. Går det verkligen att glömma av hur knäpp en person är. Hon har honom helt klart i sitt våld även när hon kommer tillbaka.

Helena: Amy har honom absolut i sitt våld men samtidigt verkar hon också befinna sig i en sorts drömvärld som så lättvindigt ändå låter sig övertalas om hans ånger och kärlek. Det där sveket som fick henne att gå till såna extremer kan på ett sätt glömmas bara han ångrar sig och erkänner hennes överlägsenhet… De är väldigt suddiga i kanterna bägge två i och med det att de säger/tänker en sak och gör/reagerar på ett annat sätt.

Linda: “Amy likes to play God when she´s not happy” säger Tommy, som anklagats för att ha våldtagit Amy. Mer och mer blir det tydligt att Nick inte är den första som Amy satt dit. Det är definitivt inte ofarligt att svika henne på något sätt. Problemet är att hennes definition av svek är lite märklig.

Helena: Väldigt märkligt! De där Amykapitlen som är de sista innan hon kommer hem oroar mig. Hon beskriver situationen som ganska klaustrofobisk och obehaglig. Hon anser sig instängd och trängd. Men hur var det ”egentligen”? Jag är på något plan helt ok med att hon ljuger för Nick men när jag själv inte kan vara säker på något då tycker jag att det är obehagligt… Och hur mycket av hennes lögner sväljer jag liksom hennes omgivning? Hon verkar ju faktiskt komma undan med mord. Det stör mig oerhört mycket faktiskt, och så ligger det en skavande känsla där i magtrakten att det nog inte är så trovärdigt att det skulle kunna gå till så i verkligheten…

Linda: I veckan diskuterade jag med några Flynnfantaster om vilket av hennes böcker som är bäst. Min favorit är ju Sharp Objects, men jag har svårt att placera in Gone girl. Dark places är så mycket mörkare på ett sätt och väldigt snyggt språkligt. Intrigen i Gone girl är däremot något av det coolaste jag läst. Så många vändningar i en bok. Jag måste nog ändå placera Gone girl sist bland Flynns böcker, vilket inte på något sätt betyder att det är en dålig bok, utan snarare bevisar ännu en gång att Flynn är en helt fantastisk författare.

Helena: När det gäller Flynns böcker i förhållande till varandra så håller jag fortfarande Dark places främst. Gone girl med sin oerhört snygga intrig håller inte riktigt ända in i mål och jag saknar verkligen någon att tycka om i persongalleriet. Sharp objects har en snyggare och mer effektiv avslutning än Gone girl och jag har väldigt svårt att rangordna dem.

Vilken av Flynns böcker har du läst? Vilken tycker du bäst om och varför? Vad tyckte du om Gone girl?

Att diskutera och blogga om en bok tillsammans har verkligen varit roligt. Att få ta det lite långsammare och sedan ha någon (som en inte behöver vara orolig för att avslöja för mycket för) att dela upplevelsen och diskutera förfärliga karaktärer med visade sig vara riktigt läslyxigt. Det gör vi definitivt fler gånger.

Det här inlägget hittar du också hos Enligt O

Gone girl har gripit tag i oss ordentligt och nu är det dags att säga några ord om de första 300 sidorna inklusive omkullkastande vändningen och allt. Alla som inte vill veta något om boken förrän läsningen är klar uppmanas omgående avsluta läsningen av detta inlägg (och eftersom vi vet hur lätt det är att bara råka titta ändå har vi gjort texten vit så att bara den som verkligen vill kan markera och läsa). Hemligheter kommer avslöjas och diskuteras… Ni är välkomna tillbaka när boken är utläst och diskussionslystnaden gör sig påmind. Har du läst de 300 sidorna? Häng med, nu kör vi!

Helena: Jag ägnade väldigt stor del av de första 200 sidorna åt att oroa mig över ifall jag skulle kunna missa vändningen eller inte. Om den skulle vara för subtil för mig att fatta eller något sånt. Tillåt mig småle, eller asgarva. Det går inte att missa vändningen, om man inte råkar missa sidan där den kommer vill säga, och inte ens då… Jag gillar förstås tvisten, Flynn är så bra på dem! Jag är också lite extra förtjust över att få bekräftelse på och förklaringen till min avvaktande och obehagsfyllda känsla inför Amy.

Linda: Jag var också orolig att jag skulle missa vändningen, trots att alla påpekat att den skulle komma och ungefär på vilken sidan. Faktiskt blev jag ändå överraskad. Jag hade liksom du funderat över den där dagboken och allt konstigt som Amy skrev där, som inte alls verkade stämma med Nicks bild av deras liv, men inte trodde jag att hon var så finurlig.

När Amy skrev i dagboken att Nick satt och tittade på alla obetalda räkningar såg jag det som ett tecken på att han verkligen ljög. Nu är han fast liksom. Men så var det ju inte alls. Faktum är att jag blev rätt förbannad av vändningen. Nu visste jag inte vilka av mina ledtrådar jag fått av Amys fejkade dagbok och därmed hade jag inte koll på hur lurad jag var. Men mest blev jag imponerad av Flynn. Det spelar ingen roll att jag visste om vändningen, eller att jag misstänkte att Amy inte talade sanning. Att det hela skulle vara så här sjukt gick inte att förställa sig. Fullblodspsykopat är ett bra ord för att beskriva den Amy vi nu läser om. Eller?

Helena: Absolut, fullblodspsykopat! Amys planerande och flykt är rakt igenom läskig. Hon har alltså gått omkring i deras hem och lagt ut ledtrådar och planerat i över ett år. Och menar att det skulle vara ett mindre förräderi än att ha en älskarinna. Två människor som går omkring och håller tyst och ljuger för varandra, stämningen i det hemmet… Jag känner mig löjligt tacksam över att det inte blev något barn (jag vet att det är fiktion det här men Gillian Flynn lurar mig rätt bra att glömma det).

Linda: Fortfarande är inte Nick sympatisk och jag har svårt att ta hans parti. Flytten, otroheten, lögnerna, hans oförmåga att ta ansvar, det är så mycket som gör att jag inte gillar honom.

Helena: Visst är det synd om Nick, men han blir ju inte direkt älskansvärd för det. En liten mörk del av mig tycker att han har tjänat ihop till det, men det har han förstås inte… Hans sätt att behandla kvinnor, Amy, Andie och till viss del Go. Att de ska ta hand om honom och sen slänger han bort dem – mycket osympatiskt! Det enda som får mig att tina lite i förhållande till honom är den där berättelsen om hans barnlängtan. Han beskriver den där känslan så vackert och jag kan i den stunden verkligen känna igen mig i honom vilket då på ett inte lika trevligt sätt tvingar mig att förhålla mig också till alla de där osympatiska sidorna. Jag älskar att han får vara komplex!

Linda: Att Go inte fått mer plats gör mig lite besviken. Jag trodde att hon skulle stå för det mörka, men just nu finns det inget som tyder på det. Kanske kan hon istället utvecklas till en favoritperson. Än så länge har jag nämligen ingen. Amy fascinerar mig, men jag tycker inte om henne. Jag tyckte om henne, men det var ju den Amy hon spelade. Kanske inte så konstigt egentligen med de föräldrarna.

Helena: Nej, jag känner också ett behov av att hitta en favoritperson mitt i alla dessa jobbiga och olika grader av hemska människor. Go skulle kunna vara en sån men då behöver hon helt klart större utrymme och vi har bara 100 sidor kvar nu…

Linda: Det känns som om Amy just gjort en miss då hon presenterade sig som Nancy till Greta på hotellet. Hon underskattar Greta, men det tror jag inte att hon ska. Sidan 300 avslutas med just en fundering kring detta.

Helena: Det känns som en stor miss, en som Amy borde vara för planerad för att göra… Hon verkar ju annars ha tänkt på allt, den där relationen hon bygger upp med Noelle till exempel…

Linda: Stackars Noelle som Amy utnyttjat så brutalt. Vet Noelle ens om det, eller tror hon att de verkligen var vänner. Troligen, Amy verkar bra på att spela roller.

Helena: Inför avslutningen undrar jag förstås hur det ska gå, och ”undrar” är en underdrift – jag brinner efter att få veta. Ska Amy komma hem? Ska hon ta sitt liv? Hur går det nu när när pengarna är borta? Kommer Nick döda henne och få det att se ut som ett självmord? Kommer det att komma en ny vändning på slutet och kommer jag i såfall att kunna missa den ;)?

Linda: Jag väntar också på nästa vändning, för det kan väl inte sluta med att Nick åker dit för mordet på sin levande fru? Det är lite för vanligt och Flynn är inte vanlig. Jag räknar med minst en vändning till och troligen inga vändningar en missar.

Vad tycker ni? Om Amy, Nick, Go, vändningen och allt det som redan hänt i boken? Vi är ganska snart tillbaka med ett inlägg om den färdiglästa boken, det går inte att låta bli att läsa nu.

Det här inlägget publiceras också hos Enligt O.

Läsningen av Gone girl av Gillian Flynn går framåt och Linda och jag tänkte bjuda på några tankar om de första 150 sidorna. Du som inte har läst och inte vill veta något om handlingen ska sluta läsa nu. Ni andra som håller på att läsa, eller har läst boken är välkomna att diskutera med oss. Tänk bara på att vi ännu inte läst ut boken…

Helena: Dags att summera de första 150 sidorna. Och det är bra förstås men sanningen är den att det tog en liten stund innan jag fastnade, 30 sidor kanske.

Linda: I mitt pocketexemplar avslutas ett kapitel på sidan 156 med att Nick får ett sms med texten “im outside open the door” och självklart vill jag läsa vidare direkt. Sidorna strax därinnan tyckte jag däremot var lite sega, men jag gillar ändå boken skarpt.

Än så länge funderar jag mest på när det riktigt knäppa “flynnska” ska avslöjas. Det är upplagt för mycket, men än så länge har ingenting vansinnigt upprörande hänt, förutom att Amy är försvunnen då självklart. Att Amy velat köpa en pistol är troligen viktigt, men vi har som sagt mest fått små ledtrådar till att allt inte står rätt till.

Helena: Det första som slog mig var att hon är lika opålitlig som vanligt den kära Flynn. Karaktärerna är förrädiska. Amy är mystisk, och det finns något hos henne som är väldigt fel, något är obehagligt och oäkta över sättet hon beskriver dem och hon berättar uppenbarligen inte allt vilket gör det svårt för mig att greppa situationen.

Och så Nick då som med sina aggressiva och kvinnofientliga utbrott och inre kollapser framstår som ytterst osympatisk och trasslar in sig och mig totalt i sina lögner. Och ändå, trots att de är så obehagliga och lever i ett förfärligt äktenskap så finns det kärlek där, eller..? Jag gillar verkligen allt det där dubbelbottnade i karaktärerna.

Linda: De är verkligen komplexa! Vem är egentligen Amy? Jag håller med dig om att vi inte verkar få en sann bild av henne genom dagböckerna. Hon verkar definitivt ha en mörk sida som vi ännu inte känner till. Hon börjar fascinera mig.

När det framkommer att Nick ljugit fem gånger för polisen under ett samtal börjar jag verkligen ana att allt inte står rätt till. Vad är det han ljugit om? Han verkar helt klart ha svårt att hålla sig till sanningen och trasslar in sig mer och mer. Någonstans här fastnade jag totalt i handlingen. Han snurrar till det och inte bara med vad som egentligen var planerat inför bröllopsdagen.

Att Nick knappast är en drömman står tämligen klart, men jag tror inte
att han är inblandad, i alla fall tror jag inte att han har fört bort Amy. Det vore tråkigt om det var så enkelt. Att polisen tror det är kanske inte så konstigt.

Helena: Det stör mig att Nick framställs som så oerhört skyldig att han omöjligt kan vara det, eller så är det så Flynn tänker – att han verkar så skyldig att han inte kan vara det att han är det ändå…

Linda: Är det inte lite som i Sharp objects, när man luras fram och tillbaka? Jag hoppas ändå på en mer originell upplösning. Av personerna vi lärt känna hittills är Nicks tvillingsyster egentligen den jag är mest nyfiken på. Där misstänker jag att det mörka finns. Hon står i bakgrunden än så länge, men hon verkar väldigt annorlunda.
Vilken person har du fastnat mest för?

Helena: Jag fascineras också över tvillingsystern, hoppas hon får mer plats framöver. Amys föräldrar är också härligt vrickade, skriva böcker om sin dotter och kommunicera via dem… Några frågor som jag förstås brottas med är varför Nicks telefon ringer hela tiden? Och varför svarar han inte?

Linda: Ja visst är den där telefonen skum?! Det är rätt mycket som är skumt helt klart. Det som blir mer och mer tydligt är hur olika Nick och Amy beskriver samma händelser, som den första bröllopsdagen. Det är nog där jag börjar inse på riktigt att allt inte står rätt till mellan dem. De är båda minst sagt udda jag pendlar mellan att tycka synd om dem och att tycka rätt illa om dem. Hela grejen med Amys skattjakter på bröllopsdagarna är rätt sjuk. Vad är det egentligen hon vill? Hon verkar vara extremt beroende av bekräftelse. Eller? Kanske är det snarare så att Nick är en riktig skit som inte lägger något viktigt på minnet.

Helena: Jag har också funderat en del över de där dubbla tolkningarna – är det Amy som är bekräftelsejunkie eller Nick som är nonchalant eller både ock?

En av de saker jag haft svårast med och som faktiskt varit riktigt obehagligt är de där blixtbilderna som Nick får, av Amy, skadad i deras hem (påminner mig om bilderna från “den där kvällen” i Dark places). Jag vet inte om de är verkliga eller inte men de är otäcka, kanske kan Nicks reaktion på dem tyda på chock, rädsla eller kyla. Än en gång svårt att veta och tolka… När det gäller skattjakten så tycker jag att den är riktigt jobbig att följa, och då inte bara den som sker efter Amys försvinnande…

Linda: Det är intressant att följa den senaste skattjakten i realtid. Han verkar ändå bli rätt rörd av den vår gode Nick. Det är intressant. Jag gillar också Nicks far som sanningssägare. Är det han som har rätt uppfattning om Amy tro? Och hela grejen med Amys föräldrar och deras böcker. Så härligt udda.

Nu ser jag fram emot vändningen som alla talar om som ska komma om sisådär 60 sidor. Det får vi diskutera nästa gång!

Helena: Min huvudsakliga fråga efter genomläsningen är förstås vem som gjorde det och vad som egentligen hänt. Mitt svar på första frågan är ? och på andra: Ingen aning över huvud taget. Så jag fortsätter läsa, mot diverse Flynnska vändningar och någon form av upplösning. Vi hörs om 150 sidor till, om inte förr.

Detta inlägg publiceras också hos Enligt O