2023 sammanfattat

På Kulturkollo* hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och det vill jag inte sluta med så idag är det dags att sammanfatta 2023.

Vad säger man då om ett år? 2023 har som alla andra år varit lite av varje, upp och ner, mörker och ljus och så vidare. Eftersom det i världen runt om min lilla bubbla mest av allt varit fruktansvärt så väljer jag att inte minnas det alls just här och nu.

Min förstfödda är inte ett barn längre för hon fyllde 18, det är väldigt fint och mycket märkligt. Min yngste är numera 16 år och hamnade till slut efter mycket slit på en gymnasieskola med anpassningar där han trivs. Det är några av de ljusa sakerna.

Sen har det varit annat också, en hel del stress och ångest och sånt där som jag jonglerar och balanserar. Sonens högstadietid har slitit och traumatiserat och arbetsbelastningen har bitvis varit allt för hög under hösten. Det är förstås bara dåligt, men jag har också fått se att mina verktyg för att hantera ångesten och stressen fungerat. Jag har testat min förmåga och orkat ta mig igenom med de kunskaper jag tillskansat mig genom åren.

Därutöver har det varit kattmys, artros, sommarkvällar, döden, en skrivresa, lässtunder i uterummet, några fina kortresor med M och mycket, mycket annat. Jag tror att 2024 kommer att bli ett bra år för oss, det måste man försöka tro, och jag vill också låtsas att jag tror att det kommer bli det för världen.

Årets mest trösterika: Till dig som famlar av Pia Eriksson. En blandning av poesi och livsberättelse som inkluderar och lyfter.

Årets vemodigaste: Jävla karlar av Andrev Walden kanske. En av de bästa definitivt och en av de roligaste och sorgligaste samtidigt. Det blir kanske vemod det.

Arvejord är också med och tävlar, den är vemodig på ett helt annat sätt.

Årets charmigaste: Emily Wilde’s encyclopedia of faeries av Heather Fawcett som jag läste och blev helt charmad av för bara någon vecka sen. Del två kommer i dagarna och den kommer jag kasta mig över.

Årets klassiker: Maus av Art Spiegelman. Det beror förstås på hur man definierar klassiker, men jag tycker att Maus kvalificerar sig och himla bra är den.

Årets mest känslosamma: Happiness for beginners av Katherine Center. Visst är det i grunden mest en romantisk berättelse om två människor som är och blir kära i varandra, men det här är också en bok med djup sorg och andra känslor. Det finns en film på Netflix också och även om den verkligen inte är lika bra (de har skalat bort det mesta av djupet i manusarbete plus att jag tycker att skådespeleriet är lite sisådär) så är den ändå småmysig och sevärd.

Årets historiska: Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Ljuvlig och storslagen som Per Olov Enquist alltid skrev sina romaner.

Årets obehagligaste: Herrgården av Anna-Karin Palm. Den är smygande och suggestiv och egentligen får man aldrig veta allt om något. Kanske är det just det som gör det så obehagligt.

Årets serie: Ihågkom oss till liv av Joanna Rubin Dranger. Drabbande, vacker och sorglig.

Årets nya bekantskap 1: Jon Fosse! Jag har förstås hört om honom förr och har tänkt att jag ska läsa något av honom, men det har inte blivit av förrän han prisades av Svenska Akademien. Jag gillade Långsam musik och älskade När en ängel går genom scenen, men mest av allt älskade jag hur han stod upp för alla oss asociala när han vägrade alla former av kringaktiviteter vid prisutdelningen.

Årets nya bekantskap 2: August Strindberg och de andra på Hovenäset i Kristina Ohlssons serie.

Årets kärlekshat: Kupé nr 6. Boken av Rosa Liksom avskydde jag med en hetta jag inte alls brukar avsky böcker med. Filmen tyckte jag så mycket om att jag gick omkring i en fluffvarm känsla flera veckor efter att jag sett den.

Årets mest lugnande: Dorothy Sayers deckare om Lord Peter Wimsey. På ett sätt kan jag undra varför jag inte hittat dem tidigare, å andra sidan är jag väldigt tacksam att jag hittat dem just nu.

Årets ljudbok: Arvejord av Maria Turtschaninoff. Arvejord är den bästa bok jag läst på flera år och så fantastisk som den var i författarinläsning är det nästan omöjligt att vara.

Årets magplask: Det känns elakt men nu har jag läst två böcker av Grady Hendrix och ingen av dem var mycket att hurra för. Jag kommer inte läsa en tredje. The southern bookclub’s guide to slaying a vampire avskydde jag innerligt och The final girl support group känns mest som en missad möjlighet att skriva något nyskapande och kul.

Årets TV-serie 1: Här måste jag nog säga Historien om Sverige. Som historiker stör jag mig på visst som jag vet inte riktigt stämmer och sånt som vi inte kan veta om det stämmer. Jag tror absolut att man kan gilla den här serien ännu mer om man inte är historiker, men jag gillar den ändå rätt mycket. Jag hade önskat en berättare/guide som inte är så oförklarligt glad hela tiden och jag skulle vilja få fördjupning i vissa saker (hur sjutton kom man på hur man framställde järn av järnmalmen!?!) och ha fokus på andra saker än det som redan tröskats massor (Gustav Vasas trontillträde) men på det stora hela är jag väldigt nöjd. Det viktigaste för mig är att den väcker min lust att ta reda på mer och jag hoppas att fler med mig kommer att gå till historiehyllan i biblioteket.

Årets TV-serie 2: Flatshare som jag hittade av en slump på SvtPlay. Jag tyckte mycket om boken och tv-serien var lite annorlunda men lika bra.

Årets besvikelse: Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas. Inte för att jag förväntat mig något särskilt, men jag trodde verkligen inte att den skulle vara såpass långtråkig.

Årets bitskaste: Elizabeth Zott i Lektioner i Kemi av Bonnie Garmus. Jag läste den långt efter alla andra och jag gillade mycket.

Årets tristaste: Att Louise Glück har skrivit sin sista dikt.

Årets mörkaste: A better man av Louise Penny var riktigt jobbig. Den var finstämd som alltid men temat med kvinnomisshandel slet hjärtat ur kroppen på en. Det kom väldigt nära. Och slutet…

Årets avslutning: Den allra sista boken om Ruth Galloway! Jag läste The last remains av Ellie Griffiths i våras och jag tyckte mycket om hur hon valde att avsluta. Jag är en av dem som tycker att det var dags att lämna Ruth och de andra nu och jag blev verkligen inte besviken på hur punkt sattes i berättelsen.


* Eftersom det här är en Kulturkollo-tradition så finns det förstås fler årslistor – titta gärna in hos Linda (Enligt O), Anna (Och dagarna går) och Ulrica (Västmanbok)och se hur de sammanfattar året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här:
2022, 2021,2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Bild från Pixabay.

Kupé nr 6 av Rosa Liksom

Det är sällan jag tycker riktigt illa om böcker jag väljer att läsa ut, men Kupé nr 6 gillade jag verkligen, verkligen inte. Den har alla ingredienser jag ogillar – osympatiska och obegripliga karaktärer, ett outsinligt prat om könsorgan och horor, och en lika outsinlig mängd sprit.

Flickan reser från Moskva till Ulan bator på någon sorts semesterresa eller om det är flykt. Hon delar kupé med en man som ska dit för att arbeta. De talar sig genom dagar och nätter, dricker te och vodka och aldrig känner jag att jag begriper mig på dem ens det minsta lilla. Hon är svävande, olycklig, han är försupen och olycklig.

Boken lästes och lästes ut för att samtalas kring i den bokcirkel jag håller i på jobbet. Det visade sig att ingen av oss var särskilt förtjust i den. Sen hände något som gör att jag ändå är väldigt glad att jag gav mig på hela projektet. Det var nämligen en bok och film-träff det gällde och när vi tittade på filmen så blev jag helt tagen av den. Och jag ser hur bok och film hänger ihop. Den berättelse som berättas i filmen finns också i boken (även om den är mycket annorlunda), jag kunde bara inte uttolka den själv.

Avslutningsvis så kan jag inte rekommendera någon att läsa Kupé nr 6, men filmen tycker jag att alla ska se, genast!


Om boken

Titel: Kupé nr 6
Författare: Rosa Liksom
Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)
Översättare: Janina Orlov

Agatha Christies Marple

Här kommer ett tv-serietips för alla älskare av mysiga pusseldeckare och icke-krävande underhållning.

Jag har ägnat några veckor åt att se hela serien Marple om kvällarna. Det var oerhört vilsamt under en period då jag verkligen behövde just vila och inte orkade läsa nästan alls. Det var också en till viss del förvånansvärt bra serie.

Alla avsnitt i serien bygger på en berättelse av Agatha Christie, för det mesta en roman men ibland en novell. Vanligtvis är Jane Marple den som löser gåtan också i boken, men det händer också att hon har adderats för seriens skull.

Jag är mest förtjust i första halvan av serien, den där Geraldine McEwan spelar miss Marple. Hon är himla söt och härligt giftig. Julia McKenzie som tar över i fjärde säsongen och för serien till sitt slut är också helt ok, men jag tycker inte lika mycket om henne. Jag tycker också att mysterierna känns mer genomarbetade de första tre säsongerna, det känns mer Agatha Christiskt än mot slutet.

Det roligaste med den här tittningen har varit alla dessa kända skådespelare som varit med. Benedict Cumberbatch, Joanna Lumley, Dan Stevens och många, många fler.

Det är mycket med det utomjordiska

Minns ni det där allra första avsnittet av V någonstans i mitten av åttiotalet? Tefaten flög långsamt in över städerna, all världens städer. Den olycksbådande stämningen, timmarna innan man vet, när man bara kan ana vad som händer. Där och då lärde jag mig att det ibland är det där som händer före all action som är själva huvudpoängen, resan som är resan värd.

Ända sen den dagen då vilka det nu var satt och betraktade ufon över vilken stad det nu var har just den bilden fascinerat mig. Rymden skrämmer livet ur mig (hallå! Rymden är oändlig – hur läskigt och obegripligt är inte det?), kanske är det därför anfall därifrån om inte skrämmer så i alla fall intresserar och fascinerar på djupet. 

Det finns så många sorters rymdfilm. Där finns intergalaktiska strider a la Star Wars eller Star Trek och det kan jag se men de engagerar mig aldrig riktigt mer än för en rätt kort stund. Rymdkriget i Firefly är så mycket ett jordiskt krig, så mycket blod, smuts och sorg att det inte hör hemma i samma skola, det skrämmer på ett annat sätt. Sen finns de där förfärligt obehagliga filmerna där folk reser ut i rymden av en eller annan anledning och såna försöker jag se så få som möjlig (hallå! Oändlig!), men jag älskar alla Alien-filmerna (utom den senaste, Prometheus) av hela mitt bultande ”bli vettskrämd av rymden”-hjärta.

Sen har vi de där som engagerar mig mer än allt det där andra, när utomjordingar kommer till jorden för att ge oss spö. Eller i ärlighetens namn, de behöver inte spömomentet, det räcker att de kommer hit. E.T., Närkontakt av tredje graden, you name it, jag har troligen sett det och även det jag inte tycker är så himla bra (ja, jag tittar bland annat på dig Tom Cruise-versionen av Världarnas krig) intresserar mig på något märkligt sätt.  I det här sammanhanget borde jag naturligtvis också beröra min besatthet av Arkiv X när det begav sig.

Jag vet till och med varför det här fascinerar mig. Det handlar inte på något sätt om utomjordingar. Det handlar om mänsklighet. Aldrig blir vi så blixtbelysta som när vi visas upp mitt i hanteringen av en konflikt med de andra. Som när E.T. upptäcks och ska stängas in, som när jordens befolkning ska inordna sig i någon sorts ordning för att samexistera med Diana och gänget i V. Det totalitära, det naiva, det grymma. Det blir aldrig så tydligt som i de filmerna. Och det är väl också så de är skrivna, som symboler för våra högst vardagliga jordiska krig, invasioner och konflikter. Det är så svårt att vara människa att vi måste ta in de som inte är det för att få syn på oss själva.

En av mina allra bästa filmer (och nej, jag är inte ironisk) är Independence day. Som jag älskat den! Första gången såg jag den på bio i min mycket lilla stad. Det var jag och ett par killar som satt bakom och kastade popcorn på mig hela tiden, och jag brydde mig inte. Från första rutan var jag uppslukad av det här storslagna, mastodontiska och förfärliga. Det här var fem år före 11 september 2001 och det gick att se New York demoleras totalt. Det var förstås svulstigt och överamerikanskt (talet!), men det var också alldeles, alldeles underbart. Jag kan inte räkna alla gånger jag tänkt att jag önskar att jag kunde få se Independence day igen, för första gången… Och i sommar kommer jag kunna det. Typ. I sommar firas 20-årsjubileet av första filmen med en uppföljare till rymdinvasionsfilmernas rymdinvasionsfilm.* Och Bill Pullman är med (jag vet inte när jag såg honom senast, Torchwood: Miracle day i saligt förträngning), och Jeff Goldblum (dito men utan nödvändigt förträngande). Det här är vad jag hoppas för sommaren – en riktigt regnig dag och jag med popcorn på en biograf mitt i rymdinvasionskaoset. Och är det någon som stör med snackskastande den här gången tänker jag hämnas, det har ju ändå gått tjugo år sen sist, jag har tuffat till mig.


* Det här är en text som publicerades första gången på Kulturkollo 2016 och därför var jag vid publiceringstillfället lyckligt ovetande om hur kalkonartad den där uppföljaren var. Herregud!

Bild från Pixabay

Emma, Emma och Emma…

Vi vet alla att vårvintern 2020 var särdeles förfärlig och när jag drabbades av sjukdom och corona-ångest precis där i början så sökte jag tröst hos Jane Austen. Det blev ett inlägg på Kulturkollo i april 2020 (läs det här). Så här skrev jag:

Den 21 mars mådde jag inte så bra. Vi var sjuka, någon kunde inte andas så bra, alla hostade. Läget var under kontroll efter några riktigt röriga dagar, men just därför tappade jag det lite och sjönk in i min Corona-ångest. Jag var helt enkelt panikslagen. Och i det läget kom Emma till mig, Emma i Autumn de Wildes tolkning. Jag såg och lugnades och fröjdades. Så underbar har Emma aldrig varit. Eller? Min krishanteringsmetod blev naturligtvis att utforska det, om Emma var den bästa Emma och kanske till och med den bästa Austen-filmatiseringen någonsin (nåja).

Jag gjorde en tidig avstickare till Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth och nej, ingen kan ens komma i närheten av att slå den. Så är det bara. Det måste konstateras allra först.

Men Emma. Jag har sett om den med Gwyneth, den med Ramola, den som paketerades om till Clueless och den som visades på YouTube som Emma approved. Jag har förvisso inte orkat se om den med Kate Beckinsale (ni måste förstå att det infinner sig en viss mättnad), men kan ändå konstatera att jag verkligen inte har en aning om vilken som är bäst.

Favoritskapsmedaljen är således ännu outdelad, men det väger mellan den nya filmen och BBC-serien. De är så olika att det blir omöjligt, sammantaget blir de dock helt oemotståndliga. Mitt bästa i senaste filmen är estetiken, pappa Woodhouse och en känslig Mr Knightley (och att hans bror får vara så rolig som jag minns att han är i boken), och näsblodet. Mitt bästa med BBC-serien är Ramola Garai som Emma och att allt får ta sin tid.

Detta icke-inlägg avslutas nu skyndsamt innan jag kommer på ännu fler saker som jag inte kan bestämma mig om. Jag vill innan jag lämnar er framhålla det undergörande och fantastiska i att försänka sig i en rejäl dos av Jane Austen-film. Det gör under för välbefinnandet.

Just nu i december 2022

Det är trötta tider just nu kan jag meddela. Mestadels beroende på det råkalla och gråmörka vädret och lite beroende på att det är upplopp för jobbåret, skolterminen och allt vad det är. Det är tungt att ta sig ur sängen på mornarna och tungt att orka resa sig ur soffan för att lägga sig i sängen på kvällarna. Men det är ändå en mysig tid vi gått in i, advent med alla sina ljus. Jag njuter när jag orkar.

Just nu…
… läser jag: blandade julromaner. Om en vecka max kommer jag tappa lusten till dem och gå över till något annat, men just nu firar jag jul i böckernas värld. Bloggrapporter från denna läsning kommer förstås de närmaste veckorna.
… ser jag på: Blood, sex and royalty, en ny netflix-serie om Anne Boleyn. Den extremt pinsamma titeln och förkärleken för att använda dramatisk (och modern) musik fick mig nästan att avstå, men ett (av tre) avsnitt in har jag hittat förvånansvärt mycket substans och jag känner att jag ser människorna och sammanhangen på ett lite nytt sätt. Och då har jag ändå läst och sett det mesta som finns om Anne.
… lyssnar jag på: tystnad helst.
… längtar jag efter: ledigt och sovmorgon.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Fiktiviteters väl beprövade bok- och filmcirkeltips

Jag bjuder på boktips med jämna mellanrum och nu när hösten är här tycker jag att det kan passa med en specialupplaga av tipsinläggen. Det får bli ett bok- och filmtips. Min bokcirkel träffas en gång termin för att först prata om boken och sedan se filmen tillsammans. Här är fem av de böcker vi läst och sett:

The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky
Det här var en bok och film vi tyckte mycket om i cirkeln. Det pågår fortfarande diskussioner (fyra år senare) om vissa scener som borde varit med i filmen men som saknades. Här hittar du min text om boken.

Boktjuven av Markus Zusak
Boktjuven är en djupt berörande och hemsk bok, filmen är inte riktigt lika stark men ändå väldigt bra. Det här är kanske den tjockaste bok vi läst, men ingen upplevde att den var svårgenomtränglig eller tung annat än till ämnet. Här hittar du min text om boken.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Kärlek vänskap hat är en novell från samlingen som bär dess titel. Det är en ganska bra novell, inte Munros allra bästa. Men filmen (som heter Hateship, loveship)! Filmen är sensationell och ett av få exempel på när filmen är bättre än sin förlaga. Här hittar du min text om boken.

Fortfarande Alice av Lisa Genova
Det här är en bra bok och en bra filmisk tolkning av den. Skildringen av demens som sprider sig inuti en är förfärligt jobbig att bevittna men ändå stärkande på något vis. Här hittar du min text om boken.

Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Också det här är en bra kombination, boken är fin och filmen plockar upp mycket av det som gör boken speciell och adderar sedan lite extra. Varken boken eller filmen är oförglömlig, men det är förstås alldeles för mycket att förvänta sig att de ska vara det.Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar) , Del 2 (Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, Då tänker jag på Sigrid, Var det bra så?, Förr eller senare exploderar jag och Mörka platser) , Del 3 (Ru, Hungerspelen, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, Allt jag önskar mig och Oceanen vid världens slut)

Bild: Pexels.com

Just nu i maj 2022

Maj! Lövsprickning, ljus, fåglar, blommor, morgonkaffe på balkongen, kvällsläsning i uterummet. Bara ljuvliga saker. Plus pollen, men jag tar det onda med allt det goda. Idag är det dags för en titt på mitt stillsamma kulturliv.

Just nu…
… läser jag: Livläkarens besök av P. O. Enquist mestadels och så lite The song of Achilles (Madeline Miller) när det passar. Dessutom har jag tagit upp Matt Haigs ljuvliga The comfort book igen som en sorts då och då-läsning. Sista boken jag har igång är Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg som jag läser lite av varje morgon.
… ser jag på: Det mesta som jag kollar på (Bäst i test osv) är snart slut för säsongen så det är en himla tur att jag hittade Kommisarie Lewis på någon tjänst som plötsligt ingick i ett annat abbonemang. Jag har sett några avsnitt tidigare och gillat, men har väldigt mycket framför mig. Jag känner att det passar fint ihop med min läsning av Dorothy Sayers böcker. Det kan aldrig bli för mycket av engelska kluriga deckare.
… lyssnar jag på: Vårljud.
… längtar jag efter: Lite mer ledig tid och att barnen ska få sommarlov (så som vi har det under terminerna blir sommarlovet som en enda lång semester för mig, jag behöver ju bara jobba (och inte ens det behöver jag göra hela tiden)).

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Bridgerton säsong 2

Först av allt. Det här är inte någonting som ska bedömas annat än som underhållning och som underhållning är Bridgerton finfint. Det är också en klok strategi att släppa hela säsongen om 8 avsnitt på en gång. Så snart jag gör en paus (för att sova) så faller jag ur förtrollningen, men när jag är inne i det är det helt trollbindande. Bridgerton kan bara hets-ses.

Den här säsongen fokuserar på storebror Anthony (som är rätt svår att tycka om). Han ska gifta sig eftersom han vet att det är vad som förväntas av honom som familjens överhuvud. Jag tycker att de för in hur han skadades av sin fars död på ett fint sätt, men jag saknar också en hel del. För att förstå sig på Anthony alls behöver man hela bilden av hans ansvarstagande och hans rädsla (för att inte säga skräck) för kärlek och att lita på att det ska sluta väl.

Den här säsongen avviker väldigt mycket från boken*. De två främsta sakerna jag minns från En oväntad förälskelse är hur ont den gjorde med all sorg och allt ansvar och hur rolig den ibland var. Här får vi litegrann av det mörka och ingenting av det roliga vilket är synd. Allra mest blir Kate som karaktär lidande. Hon är väldigt endimensionell här och inte alls särskilt begriplig. Jag tycker också väldigt illa om att Kate och hennes syster splittras i någon sorts kärlekstriangel som känns väldigt onödig och olycklig.

Eloise är den av syskonen Bridgerton jag tycker allra mest om, från säsong 1 och böckerna. Jag tycker om att hon får ta mycket plats här (med det inte sagt att jag gillar hur hon är och beter sig) och jag hoppas vid gud att hon får en bättre kärlekshistoria än vad som hemsökte henne i böckerna. En annan favorit i den här serien är mamma Bridgerton. Hon är vass, elak och oerhört mild på samma gång, hon är omöjlig att inte älska.

Allt som allt är det här en helt ok tv-seriesäsong som jag tror att jag gillat ännu mer om jag inte läst boken först.

*Jag blev tvungen att läsa om boken En oväntad förälskelse och jag tycker att det är en av de bästa böckerna i serien. Fokus ligger mycket på Anthonys och Kates trauman och deras syskonrelationer. Båda dessa faktorer hamnar i skymundan i serien vilket är synd.

Den blinda och okritiska kärleken till en idol (och hans katter)

Min relation till Freddie Mercury är (som ni snart blir varse) mycket nära och mycket känslomässig. Den är fylld av glädje och kärlek, men också av sorg, som det måste bli när ens enda idol dör när han bara är 45 år gammal. En kväll under jul och nyårshelgerna ramlade jag av en slump in på en dokumentär som tog upp alla de där såriga bitarna – döden, homofobin, AIDS-pandemin och sorgen. Det var Freddie Mercury – the final act jag såg och den var riktigt välgjord och fin, men känslostormen gjorde att jag inte kunde sova natten efter och jag kan bara rekommendera den om du ser den på dagtid alternativt är lite mer stabil och inte seglar bort i din kärlek till Freddie Mercury som jag 😉.

Dokumentären väckte minnet av texten ni snart ska få läsa. Den publicerades första gången i november 2018 på Kulturkollo och är en text skriven i total och okritisk kärlek efter att jag såg filmen Bohemian Rhapsody på bio. För några veckor sen såg jag om den. Möjligen ser jag fler luckor och brister i filmen den här gången, men de betyder ingenting för mig så därför skriver jag inte om texten det minsta.

Så varsågoda, några rader galen kärleksförklaring:

Det här kommer inte bli en särskilt sansad text, inte kritiskt granskande eller ens särskilt eftertänksam. Det här blir nog bara känslor tolkade i ord, en rakt igenom tokförälskad text om min (enda) idol. Jag har redan tidigare skrivit litegrann om Freddie Mercury och vad han betytt för mig, men ändå har jag verkligen bara skrapat på ytan. Förra veckan såg jag filmen om Freddie och Queen – Bohemian Rhapsody. Jag älskade den.

Ni anar inte hur orolig, nervös och till och med rädd jag var innan jag såg den. Vad jag oroade mig för är svårt att förklara utan att förklara precis vad Queen och Freddie varit för mig i över 30 år nu. Jag blev i min värsta oro tvungen att titta lite närmare på vad jag var rädd för.

Jag föll för Queens musik lite innan Freddie gick bort 1991, i och med Innuendo-skivan som kom ut i februari det året. Då var det främst musiken. Sen blev det det egensinniga, vildsint kreativa, det som gjorde att Queen var Queen (totalt oförutsägbart). Det blev Freddie och hans ihärdighet i att inte låta andra definiera honom, att inte låta sig stängas inne i definitioner eller normer. Det jag upplevde som en önskan att stå upp för oss utanförstående, vi som ibland upplever oss som freaks. Det blev Freddies fantastiska röst och persona, den som möjliggjordes av Brian Mays, Roger Taylors och John Deacons vänskap och briljans. Deras värme i relation till varandra (välj ut vilket klipp som helst där någon av de kvarvarande medlemmarna i Queen talar om Freddie (eller tidigare när Freddie pratade om dem) så förstår ni), deras inkluderande inställning i relation till publiken.

Framförallt bottnade till slut min kärlek i Freddies styrka i att visa att man får vara den man är och ingen annan får kräva något annat. Det har förekommit några dokumentärfilmare genom åren som hamnat på min svarta lista efter att ha krävt Freddie på ansvar för att han vägrade bli en symbol för AIDS-sjuka till exempel. Jag var rädd för att filmen skulle göra detsamma. Rädd för att Freddie skulle tryckas in i en mall, att han skulle göras allt för mycket till sin död, att han skulle bli en figur. Men tack och lov blev det inte så. Filmen är väldigt trogen till Freddies önskan att få vara den han var och att få leva till slutet.

Och så finns hans älskade katter med i filmen, dem han ringde till när han var på turné, de som hade varsitt rum i hans vräkiga hus (han skrev också låtar till dem och dedikerade hela album till dem och kattälskare över hela världen). Och musiken! Och bra skådespelare. Och värme. Band Aid-spelningen är alldeles fantastisk, jag stortjöt mig genom stora delar av filmen, men Wembley tog verkligen knäcken på mig.

Jag har absolut ingen aning om Bohemian Rhapsody är en bra film rent objektivt sett, det finns ingen plats för objektivitet i min kärlek till Freddie, den är liksom han var större än livet. Visst ser jag att vissa saker är en version av berättelsen som inte stämmer med hur det verkligen var och visst fattar jag att saker är tillrättalagda. Visst hade jag velat se mer av Jim Hutton till exempel. Men som sagt min kärlek till Freddie är rätt förblindande och jag nöjer mig gott med att få ha återupplevt den där lyckokänslan och att typ ha fått se Queen uppträda på Wembley. För det älskar jag Bohemian Rhapsody, som den totalt okritiska fangirl jag är.

Följ länken för att lyssna på Freddies sång om/till katten Delilah (och för att se bilder av honom med sina katter)!