Minns ni det där allra första avsnittet av V någonstans i mitten av åttiotalet? Tefaten flög långsamt in över städerna, all världens städer. Den olycksbådande stämningen, timmarna innan man vet, när man bara kan ana vad som händer. Där och då lärde jag mig att det ibland är det där som händer före all action som är själva huvudpoängen, resan som är resan värd.
Ända sen den dagen då vilka det nu var satt och betraktade ufon över vilken stad det nu var har just den bilden fascinerat mig. Rymden skrämmer livet ur mig (hallå! Rymden är oändlig – hur läskigt och obegripligt är inte det?), kanske är det därför anfall därifrån om inte skrämmer så i alla fall intresserar och fascinerar på djupet.
Det finns så många sorters rymdfilm. Där finns intergalaktiska strider a la Star Wars eller Star Trek och det kan jag se men de engagerar mig aldrig riktigt mer än för en rätt kort stund. Rymdkriget i Firefly är så mycket ett jordiskt krig, så mycket blod, smuts och sorg att det inte hör hemma i samma skola, det skrämmer på ett annat sätt. Sen finns de där förfärligt obehagliga filmerna där folk reser ut i rymden av en eller annan anledning och såna försöker jag se så få som möjlig (hallå! Oändlig!), men jag älskar alla Alien-filmerna (utom den senaste, Prometheus) av hela mitt bultande ”bli vettskrämd av rymden”-hjärta.
Sen har vi de där som engagerar mig mer än allt det där andra, när utomjordingar kommer till jorden för att ge oss spö. Eller i ärlighetens namn, de behöver inte spömomentet, det räcker att de kommer hit. E.T., Närkontakt av tredje graden, you name it, jag har troligen sett det och även det jag inte tycker är så himla bra (ja, jag tittar bland annat på dig Tom Cruise-versionen av Världarnas krig) intresserar mig på något märkligt sätt. I det här sammanhanget borde jag naturligtvis också beröra min besatthet av Arkiv X när det begav sig.
Jag vet till och med varför det här fascinerar mig. Det handlar inte på något sätt om utomjordingar. Det handlar om mänsklighet. Aldrig blir vi så blixtbelysta som när vi visas upp mitt i hanteringen av en konflikt med de andra. Som när E.T. upptäcks och ska stängas in, som när jordens befolkning ska inordna sig i någon sorts ordning för att samexistera med Diana och gänget i V. Det totalitära, det naiva, det grymma. Det blir aldrig så tydligt som i de filmerna. Och det är väl också så de är skrivna, som symboler för våra högst vardagliga jordiska krig, invasioner och konflikter. Det är så svårt att vara människa att vi måste ta in de som inte är det för att få syn på oss själva.
En av mina allra bästa filmer (och nej, jag är inte ironisk) är Independence day. Som jag älskat den! Första gången såg jag den på bio i min mycket lilla stad. Det var jag och ett par killar som satt bakom och kastade popcorn på mig hela tiden, och jag brydde mig inte. Från första rutan var jag uppslukad av det här storslagna, mastodontiska och förfärliga. Det här var fem år före 11 september 2001 och det gick att se New York demoleras totalt. Det var förstås svulstigt och överamerikanskt (talet!), men det var också alldeles, alldeles underbart. Jag kan inte räkna alla gånger jag tänkt att jag önskar att jag kunde få se Independence day igen, för första gången… Och i sommar kommer jag kunna det. Typ. I sommar firas 20-årsjubileet av första filmen med en uppföljare till rymdinvasionsfilmernas rymdinvasionsfilm.* Och Bill Pullman är med (jag vet inte när jag såg honom senast, Torchwood: Miracle day i saligt förträngning), och Jeff Goldblum (dito men utan nödvändigt förträngande). Det här är vad jag hoppas för sommaren – en riktigt regnig dag och jag med popcorn på en biograf mitt i rymdinvasionskaoset. Och är det någon som stör med snackskastande den här gången tänker jag hämnas, det har ju ändå gått tjugo år sen sist, jag har tuffat till mig.
* Det här är en text som publicerades första gången på Kulturkollo 2016 och därför var jag vid publiceringstillfället lyckligt ovetande om hur kalkonartad den där uppföljaren var. Herregud!
Bild från Pixabay
Vi vet alla att vårvintern 2020 var särdeles förfärlig och när jag drabbades av sjukdom och corona-ångest precis där i början så sökte jag tröst hos Jane Austen. Det blev ett inlägg på Kulturkollo i april 2020 (
