31 bra saker: Filmåret 2018

Allra först en fråga – varför är alla filmer nu för tiden så långa? Jag kan inte koncentrera mig eftersom jag ägnar så mycket energi åt att oroa mig för att bli kissnödig alternativt att bekämpa kissnödighet. Sluta göra så mot mig!

Filmer jag ändå sett (förutom oräkneliga omtittningar och barnfilmer och sånt jag glömt):

Jurassic world: Lost kingdom
En film jag naturligtvis låtsas att jag såg för min 10-år gamla dinoälskande sons skull, men som jag tyckte riktigt bra om faktiskt. För att den ställer lite jobbiga frågor, har Chris Pratt i sig och är en riktigt snygg och effektiv action-film som faktiskt fick mig att känna lite.

Avengers: Infinity war
Allt Marvelskt efter debaclet med Avengers Age of Ultron (som jag för övrigt inte förlåtit Joss Whedon för) är lite jobbigt, lite känsligt helt enkelt. Jag vet aldrig om jag ska lita på att det inte kraschar igen. Black panther var sen såpass bra att jag vågade tro igen och Thor: Ragnarök lugnade ytterligare. Avengers: Infinity war är bra eftersom den levererar de där mötena mellan karaktärer som de flesta av oss längtat efter, tillsammans med några käftsmällar (särskilt i början av filmen) som jag ännu inte hämtat mig från. Och även om jag fattar att de kommer göra om slutet på något sätt så är det också väldigt mäktigt.

Three billboards outside Ebbing, Missouri
Jag såg den på dvd och förändrades i grunden av upplevelsen, så bra är filmen. Och så bra är Frances McDormand och Woody Harrelson och Sam Rockwell. Det här är en av de tyngsta filmer jag sett och samtidigt vill jag bära den med mig alltid, och den väger konstigt nog nästan ingenting.

A star is born
Jag gillade A star is born när jag såg den, men den är en ganska tom bakelse såhär i efterhand. Det som står ut är ju helt klart Lady Gaga. Hon äger den här filmen och är såpass mycket större än livet att Bradley Cooper inte har en chans.

Bohemian rhapsody
Åh Bohemian Rhapsody! Åh Freddie! Rami Malik är väldigt bra här och från mig är det beröm så skyhögt att ni kan inte ens förstå. Min kärlek till Freddie Mercury och Queen är mångomsjungen och jag kan säga såhär mycket – jag kommer köpa den här filmen när den kommer på dvd och jag kommer se om den och gråta varje gång.

Det har varit ett riktigt bra filmår och det är förstås en av mina 31 bra saker från 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Parks and recreation!

Parks and recreation kom till mig som någon sorts vision om något vilsamt. Jag läste någonstans för länge sen att det skulle vara en varm serie som var snäll mot folk i den. Det behövde jag och det är den.

Det jag älskar allra mest med den här serien är människorna, och att det är det och inte karaktärer de är. April som är så otillgänglig och kantig, men samtidigt full av kärlek som hon ändå inte är rädd att visa på något sätt. Och så Ron Swanson förstås. Ron! Också otillgänglig och enstörig, men likväl totalt vänfast och lojal. Hans avsky inför det arbete han genomför, hans sätt att underminera institutionen, och hans komplicerade relation till exfrun som är en sorts ondskans bibliotekarie. Jag älskar alla kulturella uttryck där biblioteket får vara ondskans högborg och i Pawnee vet myndighetsmissbruket bland böckerna inga gränser. Jag avskyr ju Tammy 2, men gud vad jag älskar henne!

Leslie är jobbigt entusiastisk, som utmattningsåterhämtare blir jag helt matt av henne, men hon är ju så snäll och fin och bedårande att jag förlåter henne. Och Ben! Ben är drömmannen för alla oss oonda bibliotekarienördar, en geek som får vara åtråvärd och begriplig. Jag är också väldigt svag för Rob Lowes karaktär Chris, med det där tillkämpat uberlyckliga och livsbejakande som gömmer en avgrund av ångest han är helt oförberedd på. Det finns över huvud taget ett oväntat djup i karaktärerna för att vara en komediserie. Och nu har jag ändå glömt Andy som nog är min allra största favorit, för att han är så snäll och naiv.

Det finns ingenting jag inte tycker om med Parks and recreation helt enkelt, det enda skulle väl vara att jag inte har den osedd längre.

Parks and recreation är definitivt en riktigt bra sak i mitt liv, alla 31 bra saker hittar du här.

Missa inte Nanette!

Är du osäker på vad du ska göra i helgen, hur de lediga timmarna ska fördrivas? Mitt råd är att du ska sova ut, ta en promenad, äta något gott och sen ska du se Nanette (finns på Netflix, och har du inget abbonemang så är det nu du ska utnyttja det där prova gratis en månad-erbjudandet), av och med Hannah Gadsby. Det är viktigt att du gör allt det där andra först så att du är beredd. Jag ägnade en timme åt att köras över av, skratta och gråta lite till Nanette förra lördagen och jag är glad att jag omedvetet förberett mig med en sån dag. 

Jag har inte riktigt ord för att beskriva allt vad Nanette är, men delvis är det en ursinnig uppgörelse med patriarkat, homofobi och kvinnohat. Delvis är det en komedi om konsthistoria. Det är hur som helst väldigt, väldigt starkt och utgör ett ovärderligt perspektiv i samhällsdebatten. Se den, du kommer inte ångra dig, jag lovar.

Stjärnor som föds

Igår var jag på bio och såg A star is born och herregud vilken upplevelse! Mina förväntningar var rätt höga, mycket beroende på att jag hört en del av soundtracket innan och för att jag älskar Lady Gagas röst, men det här var ändå en filmupplevlese jag var lite oförberedd på. 

A star is born är ingen perfekt film, mycket är det som behandlas känns som skrap på ytan, det finns så mycket outsagt och outforskat att jag nästan blir frustrerad ibland. Det är en film med tio möjliga filmer inom sig. Ibland blir det också förutsägbart, men aldrig så att det känns problematiskt.  Och skådespeleriet från Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiskt, deras röster, var och en för sig och tillsammans, är helt perfekta och musiken bär filmen. A star is born är en mäktig filmupplevelse.

En helg

Ungefär hela den här helgen har gått åt till att ta in och bearbeta två kulturella uttryck, två riktigt fantastiska och smärtsamma kulturella uttryck som väckte oanade sorgeminnen i mig. Precis så som det är när det är som bäst. En bokrecension kommer förstås vad det lider men för nu nöjer jag mig med att rekommendera och samtidigt utfärda försiktighetsvarning för denna bok respektive film:

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Och sen avslutade vi den av bokläsning sorgtyngda lördagen med en av de tyngsta och absolut bästa filmer jag sett. Någonsin.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 15 Sep 2018 kl. 11:47 PDT

Making a murderer

Några år efter alla andra har jag nu precis avslutat tittningen på Netflix-serien Making a murderer och vad kan man säga? Jo, jag kan säga att den är helt jäkla ogenomträngligt förfärlig. Jag vet inte när jag mådde så dåligt av något som jag gjort under de här tio avsnitten. Jag fick ta till överlevnadsmekanismer som att sticka intensivt på sjal för att kunna ha lite ofokus, och att tvätta hjärnan med komediserie efteråt. Det har varit förfärligt.

Att det varit förfärligt för mig är förstås väldigt småttigt att framhålla i sammanhanget…

Making a murderer är bra, oerhört dramaturgiskt imponerande. Det är förstås väldigt vinklat, det är alla dokumentärfilmer, jag förstår att det finns en del jag inte får veta, men det är ändå galet fascinerande och förfärligt som det är. Värst är inte Steven Averys situation, värst är det att se 16-åriga Brendon Dassey ledas av polisens utredare in i en berättelse som är uppenbart falsk, men som han inte tar sig ur.

Jag vet inte efter att ha sett serien vem som mördade Teresa Holbach. Jag tror inte att det var Steven Avery, jag är rätt säker på att det inte var Brendan Dassey. Alternativen, just nu kretsar (försvarets) misstankarna kring Brendans bror och styvfar, är alla fasansfulla. Oavsett vilket kan jag tycka att också denna gång (som nästan alltid i true crime-sammanhang) hamnar offret i bakgrunden. För Teresa Holbach finns ingen rättvisa att få, hennes liv är över och troligen kommer hennes död inte ens leda till att rätt gärningsman spärras in och hindras från att begå fortsatta brott. Igen (det är ju det som är det värsta med det första fallet där Steven Avery satt fängslad i 18 år för en våldtäkt medan den verklige gärningsmannen gick fri och förgrep sig på kvinnor). Det är så genomgripande sorgligt alltihop.

Återbesök i West Memphis

Jag såg, i min allmänna true crime-förhäxning i somras, om den tredje Paradise lost-filmen. De första två orkar jag inte någonsin igen, men den sista bär ju någon form av happy ending. Eller inte.

De där filmerna gjorde något väldigt speciellt. Långt före Making a murderer satte de sökljuset på ett fall som begravdes av myndigheterna. Det är hjärtskärande att se de tre oskyldigt dömda männen (som var pojkar när de först greps) sitta på presskonferensen efter att de tvingats göra en sk Alforduppgörelse där de kan hävda sin oskuld men måste svära sig skyldiga (för att delstaten ska slippa oroa sig för skadeståndskrav). Hur orättvisan äter dem, hur Jason Baldwin med tårar i ögonen berättar att han inte ville, att han ville kämpa för rättvisan men att han ändå gjorde det för att ”de ville döda Damien” och Damien Echolls tackar honom för sitt liv. Det är så förfärligt. Och de mördade barnens föräldrar som vet att mördaren för alltid kommer att gå fri eftersom delstaten bestämt att sätta skyldigstämpel på de som inget gjort, för att det är enklare så.

West Memphis 3 lever sina liv idag. Det gör också den verklige mördaren. Men inte Christopher Byers, Michael Moore eller Stevie Branch. Ingenting har hänt. Det är som det alltid varit.

Mina tidigare inlägg om filmerna kan du läsa här.

Återvunnet från Kulturkollo: Hjältar och hjältemodiga martyrer

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om Jessica och Gun-Britt…

Alla superhjältar är bedrövade, visst är de? Batman (det är inte ok att kalla honom Läderlappen längre va?) som kämpar med förlusten av föräldrarna, Spindelmannen och hans förvandling och utanförskap. Hulken… Och Jessica Jones som sitter på sitt kontor halva nätterna och dricker för att glömma. De är olyckliga och de är motvilliga. Deras inre moral tvingar dem att gå ut i den där beckmörka natten och göra skillnad, men de flesta av dem önskar att de slapp…

Själv har jag umgåtts med en helt annan sorts hjälte den senaste tiden. Jag har förvisso sett såväl Jessica Jones som Shadowhunters: Mortal instruments där det fajtas mot ondska och krafter till synes starkare än huvudkämparna Jessica och Clary men den hjälte som fastnat hos mig på riktigt heter Gun-Britt.

Elin Olofsson berättar i sin senaste roman Gånglåt om flera generationer kvinnor, om Sonja/Salida som återvänder för att skriva en bok om sin framgångsrika karriär, om Jenny som återvänder för att bestämma sig och så Gun-Britt som finns där för att hon blev kvar eller kanske för att hon bestämde att det var hennes plats. Och Gun-Britt slår inte ner några mörkermän, hon bekämpar ingen ondska, hon slåss knappt ens mot sina egna demoner. Men hon offrar sig. Kanske inte ens motvilligt. Hon martyriserar sig och blir den hon förväntar sig att hon ska bli, den hon tror att alla förväntar sig att hon ska vara. Sin mamma. Sin mormor. Generation av generation före henne. Hon inordnar sig. Bakar. Kokar kaffe och är ren rakt igenom. Och bara skit får hon. När systern kallar henne tråkig, när de säger att hon aldrig levat… Gun-Britt är kanske ingen superhjälte, men i sin egen värld är hon ändå så nära man kan komma. För att hon offrade sig, för att hon städar efter dem alla. För att hon tog olyckan, stängde in den, transformerade den till ilska och lät den bli drivkraften till stordåd och superhjältekrafter. I det lilla.

Gun-Britt är en sån där hjälte, i sitt eget och andras (även om de aldrig skulle erkänna det), liv som aldrig får något ordentligt tack. Som Maj i Kristina Sandbergs böcker. Som Per Anders Fogelströms Emelie. Som många kvinnor (ja, jag kommer inte på några män som tagit den rollen vare sig i fiktion eller verklighet) som på ett sätt gett upp sig själva, på ett sätt förverkligat sig själva på vis som är så svåra att förstå. Och självklara.

Och när jag tänker på Gun-Britt så tänker jag på Jessica Jones och så funderar jag på vilken skillnaden är mellan dem. Och så tänker jag lite över vem av dem som egentligen är lyckligast. Jag vet inte. Men det finns en koppling där vilket jag finner väldigt fint, och ganska sorgligt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här.

Bild: Alias, Jessica Jones, Marvel comics

Återvunnet från Kulturkollo: Ett annat 80-tal

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar en del om Freddie Mercury och mycket om 1980-talet, jag tycker att det kan passa i dagar som dessa när vi firar märkliga 32-årsjubileum sen den där Wembley-konserten

Jag vet att det är meningen att man ska ha färglada och rent av pastelliga minnen av 1980-talet, men jag har inte det. Jag var 3-13 år de där åren och det är klart att jag minns. Musiken, modet, maten och allt det där. Men få favoritlåtar kommer från 80-talet, få filmer väcker nostalgi (Dirty dancing naturligtvis undantagen) eftersom jag såg dem långt senare eller i helt fel ålder för att uppskatta dem. När jag tänker 1980-tal och de åren av mitt liv tänker jag förstås mest vardagssaker (jag fick en syster, började skolan, blev tonåring), men när det kommer till omvärlden så är det Olof Palme, svältkatastrofen i Etiopien och Tjernobyl som etsat sig fast. Föga upplyftande, och inte så lite icke-pastelligt.

Därför har jag roat mig med att titta lite på hur andra väljer att minnas detta årtionde så här i efterhand. Och så tänkte jag lite mer på vad jag läste som hade med 1980-talet att göra i mitt tidiga 1990-talsliv, och vad jag ser och läser idag. Mycket aids blir det. Jag minns att jag själv snöade in och läste Elisabeth Glasers självbiografi När bara hoppet finns kvar om sjukdomen och hur den svalde henne och hennes dotter Ariel. Jag minns att jag läste En helt vanlig familj av Alice Hoffman på samma tema och jag bär fortfarande med mig vissa scener därifrån. Jag minns när skildringen av aids skiftade och blev mer än berättelsen om barn med aids. Jag minns And the band played on som var fantastisk och öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt.

De senaste åren känns det som att det hänt något, skildringarna av 80-talet i sjukdomens skugga har nästan exploderat, när tiden gått och mer kan sägas kanske… Jag tänker på Carol Rifka Brunts fina berättelse om June och förlusten av morbror Finn i Låt vargarna komma. Och naturligtvis Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar som jag tror förändrat det här landet och synen på vår egen historia och vårt 80-tal, i alla fall en liten smula. Dallas buyers club är också ett försök att vrida på och berätta en historia på ett nytt sätt.

Att jag läst och sett alla dessa skildringar av sjukdom och elände beror, tror jag, på en enda man. När min idol Freddie Mercury gick bort, i det närmaste förföljd och hånad, i den där jävla sjukdomen 1990 föddes ett av mina starkaste minnen från det årtiondet. Då blev stigmatiseringen synlig för den tonåring som satt gråtande och lyssnade på Who wants to live forever i sitt trygga rum i det lilla samhället långt bort från allt. Jag älskar Freddie Mercury våldsamt än idag (nåde den som skulle säga något negativt om honom, otaliga är de dokumentärfilmare som hamnat i onåd hos mig då de betraktat honom som något sorts världssamvete som måste vara öppen med sin sexualitet och sin sjukdom för den goda sakens skull snarare än som en människa), jag lyssnar på Queen om inte dagligen så i alla fall veckligen. När jag berättade för mina Kulturkollo-kompisar att jag skulle skriva den här texten konstaterade Carolina att Queen är ”den perfekta gladmusiken som gör en ledsen….” Och så är det verkligen. Att lyssna på Freddies röst gör mig lugn och trygg, men det är alltid med ett litet stråk sorg. Jag tror att det beror på mer än att han är död, det är sättet han dog på. Att jag minns de där tidningsrapporterna och spekulationerna veckorna innan. Det gjorde mig så ledsen då, en ledsenhet som inte kunnat släppa taget. Det går bortom att jag naturligtvis inte kan lyssna på These are the days of our lives (en av hans allra sista inspelade låtar) utan att bryta ihop.

1980-talet var inte sorglöshet för mig, även om det naturligtvis var lättsamt och roligt och glatt också (men sorglös har jag aldrig varit). Jag gick inte omkring och tänkte på död och katastrof hela tiden (mindre än idag faktiskt). Man kan naturligtvis tycka att det är sorgligt att det här är det jag förknippar med ett helt årtionde då jag växte upp, men ni kan vara lugna jag har fullkomligt lyckliga minnen från min barndom. Det var omvärlden som skrämde. Och det riktigt sorgliga är att AIDS fortfarande dödar. Antalet hiv-smittade minskar, men aids dödar fortfarande på de platser i världen där människor har oturen att födas till fattigdom. Eftersom hiv, aids och fattigdom hör ihop och eftersom vi som haft större tur inte hjälper i den utsträckning vi borde kunna. Det är sorgligt på riktigt.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

Återvunnet från Kulturkollo: Lika inför döden, en smula Shakespeare

I inläggsserien Återvunnet från Kulturkollo letar jag fram gamla inlägg som jag tycker har lite mer att ge och publicerar dem igen. Veckans inlägg handlar om döden…

Döden hos Shakespeare… Låt oss inte hymla om att folk dör som flugor hos Shakespeare. Låt oss inte hymla om att vi ibland skämtar om det, tycker det blir för mycket, och någon gång emellanåt tycker att giftbägarna inte skulle svingas fullt så ofta. Romeo, Julia, prins Hamlet – alla dör. Oj förlåt, spoilervarning?

När jag har ägnat energi åt att se pjäserna i The Hollow Crown det senaste året (på teater och på dvd) slås jag dock av hur olika döden ter sig. Jag är på intet sätt Shakespeareexpert, det känns på gränsen till förmätet att ens skriva om honom och hans texter, vilket är ganska konstigt – hur ska vi någonsin kunna uppskatta klassikerna om vi inte törs prata om dem av rädsla för att känna oss…dumma? Jag gör ett anspråkslöst försök.

Richard
I Richard II möter kung Richard döden i en fängelsehåla efter en lång tids fångenskap. En fångenskap som dessutom föregåtts av en förödmjukande nedbrytningsprocess som störtat honom från tronen och berövat honom hans krona. Kung Richard är inte ens kung längre. Döden kommer som en befriare kan man säga, och ändå fruktar han den. Han försöker undfly den, han är en människa.

Henry

Henry IV möter döden fortfarande på tronen, eller i sin säng i rummet bredvid den tomma tronen, med den tomma kronan på sitt bröst. Och han tänker över sin skuld i Richards död många år tidigare, sin skuld i tronföljarens framtida öde, sitt ansvar för landet och för traditionen. Han som levt ett långt och ärofyllt liv, han som är trött, han fruktar också döden.

Henrys kval fascinerar mig nästan mest, i och med att de är så vardagliga. Han dör ålderdomens död efter ett ärofullt liv och just därför blir hans dödskamp så förståelig för mig. När han sluter ögonen skulle han kunna vara någon jag känner, eller jag själv, det är då jag slutligen känner det tidlösa hos Shakespeare. Det är därför han spelas ännu, för att han når in också i vår tid. För att han berör på riktigt.

Lika inför döden?

Den våldsamma döden och ålderdomens död skiljer sig på många sätt, Henry IV dör inte i utstötthet eller förnedring. Eller? Svagheten och åldern förminskar honom i omgivningens ögon, han blir till en kung av vilken alla förväntar sig att han ska somna in så att sonen Hal kan ta över och ställa allt på ända. Han upphör också att vara sig själv, kungen. Och han förföljs av sitt förflutnas vålnader, han förföljs av Richard. Jag är inte textanalytiker nog att våga mig på en djupgående tolkning men visst säger det mig ändå att Shakespeare gör oss alla lika inför döden. Vi skräms av den och tvingas acceptera den, alla möter vi den. Och det är livets sorgesamma slutsats.

Vill du veta mer om kontexten (andra texter på samma tema och så vidare) hittar du originalinlägg med länkar och taggar här. Alla mina inlägg på Kulturkollo kan du läsa här. Missa inte heller våra sommartips som publiceras, ett per dag, under hela sommaren.

8 mars + Jessica Jones

Idag på Internationella kvinnodagen uppmärksammar vi kvinnors villkor runt om i världen. I år har jag bestämt mig för att hålla mig lugn och inte hetsa upp mig över de där ”grattis på kvinnodagen” som garanterat kommer komma. De menar nog inget illa med det, det är nog bara ogenomtänkt… 

Jag tänker ära dagen genom att slänga mig över säsong 2 av Jessica Jones som släpps på Netflix just idag, jag gissar att släppdatumet inte är en slump. Längtet tills jag får tid att sitta ner med Jessica igen ikväll är nästan paralyserande. Skulle man inte kunna få feministlov resten av veckan?

Farväl till Peter Capaldis doctor, så synd att du aldrig fick en chans…

Först och främst utfärdas spoilervarning för hela nya Who här, jag försöker vara så spoilerfri som möjligt, men jag kommer oundvikligen avslöja saker.

När jag började titta på säsong 10 av nya Doctor Who drog jag en lättnadens suck, äntligen fick Peter Capaldis Doctor glänsa lite, utvecklas, leka doktor på riktigt. Sen kom munkarna och allt var sämre än vanligt igen.

Det finns de som tycker att det gnälls för mycket på Stephen Moffat, jag tycker tvärtom, han får alldeles för mycket cred. Han skriver kvinnoroller så sjukt irriterande dåligt, och hans avsnitt (borttaget Empty child/the doctor dances och Blink, och möjligen någon till) är helt enkelt inte särskilt bra. 

Jag vet inte var jag ska börja här, men jag tror det får bli hos Bill…

Bill är ny companion den här säsongen, hon är färgad och homosexuell. Det kan tyckas elakt att beskriva en karaktär så begränsat, men det är så hon framställs i serien. Bill är ett alibi. Bill finns där för att Doctor Who sedan återupplivandet fått (mycket välgrundad) kritik för bristen på mångfald. Så man skapade en karaktär som skulle vara bärare av allt det som saknats och gjorde inte så mycket mer med henne.

Och om det vore så att Bill är ett dåligt exempel, men hon är ju inte det, hon är den följeslagare jag gillar bäst (tillsammans med Nardole som jag älskar) från Moffats era. Ingen kan ju någonsin mäta sig med Donna Noble, det vore orättvist att begära, men varför alla dessa kvinnor som väntar på män (Moffats första var väl Madame de Pompadour i avsnittet The girl in the fireplace)? 

Men Moffat (och hans medförfattare, det vore förstås orättvist att skylla allt på honom även om han är ansvarig för serien) har inte bara problem med kvinnor, han har misslyckats med att skriva en doctor jag kan bry mig om också. Visst var det överdramatiskt när Russel T Davies lät Doctor 10 utbrista “I don’t want to go” när regenereringen var oundviklig. Faktum är dock att det var precis så jag också kände. Och de händelser som ledde fram till detta, den Doctor han förvandlades till mot slutet var så underbart mörk och svartsynt, trasig. Sen dök Matt Smith upp med naiviteten hos en glad sjuåring och bara log med hela ansiktet, det gjorde att mitt intresse dalade. Visst finns där smärta och trasighet också hos Matt Smiths Doctor, främst mot slutet, men det känns mer som något en skicklig skådespelare lyckades förmedla än meningen. Jag tycker att min Doctor dog med David Tennants och det var jag inte beredd på.

Men den här säsongen då? Peter Capaldis sista. Det finns trots allt förmildrande omständigheter. De inledande avsnitten smakade mer och så tycker jag om avslutningen. Det är djupt sorgligt men också väldigt roligt. Allra mest tycker jag om utforskandet av doctorns relation till Missy/The Master. Det har ju varit bakomliggande genom hela nya Who. Jag älskade det när David Tennants Doctor och John Simms Master slogs och förlorade och mindes och sörjde. The Master är ju förryckt och ond, men han är också så lik doktorn. Slutet som Moffat snickrar ihop här i The doctor falls är väldigt snyggt och skådespeleriet är underbart.

En fråga bara, varför i hela världen kände BBC att de behövde spoila sin egen serie i en trailer i inledningen av säsongen? Det som avslöjas där om en återkomst förstör ju överraskningsmomentet de byggt upp i näst sista avsnittet. Varför?

Jag älskar Peter Capaldi (i allt, men kanske ändå allra mest i Torchwoods tredje, fantastiska säsong Children of earth) och gillar hans Doctor, men jag tycker att det är synd att han aldrig riktigt fick chansen att göra honom så extraordinär som jag tror att han hade kunnat.

Med allt detta sagt så går jag vidare i serien med mycket större hopp än jag känt de senaste åren. Moffat byts ut som showrunner och The Doctor regenererar äntligen till en kvinnokropp. Det finns hopp om livet igen…

Vill du läsa mer (kärlek och klag i härlig harmoni) hittar du alla inlägg om Doctor Who på tv-sidan. Bläddra och klicka på.

31 bra saker: Tv-serieåret 2017

Alla de där påbörjade serierna under 2017, var de livet?

Parks & Recreation började jag själv på för något år sen egentligen, sen tog jag och maken oss an serien på riktigt i somras och har sen långsamt betat oss framåt. Där är det inte frågan om att inte vilja se färdigt, vi har inte hunnit bara, för att vi också vill spara lite på det, Parks & Recreation är tyvärr en ändlig resurs…

Agents of S.H.I.E.L.D (säsong 3) inleddes med glatt humör, på grund av det oändliga älsk som omgav tittandet på förra säsongen. Men det kom aldrig riktigt igång och i och med avsnitt 5 hade de väckt en ilska hos mig (över karaktärsmisshandel) som ännu inte svalnat (jag såg det i september…).

Jag har också börjat på Doctor Whos 10e (nya) säsong. Där går det långsamt, men är riktigt bra. De första avsnitten lovar att bli Capaldis bästa säsong.

Margaret Atwood har utmanat mig i år. Tjänarinnans berättelse orkade jag helt enkelt inte se klart (men än finns det hopp). Alias Grace orkade jag nätt och jämt, men såg och älskade (usch vad bra den var!). Två riktigt fina filmatiseringar av två oerhört välskrivna böcker. Jag blir så glad bara av att tänka på det.

John Oliver har jag hängt en hel del med också. Jag skaffade HBO i början av året och hittade genast Last Week tonight. Sen såg jag alla avsnitt i de föregående säsongerna i snabb takt. Sen var jag rätt samhälleligt trött… 2017 års säsong avslutades i november och nu längtar jag till februari då programmet är tillbaka, jag vet inte hur jag ska härda ut i detta Trump-kaos utan att få hålla John Oliver i hand.

Det som var bra – Parks and Recreation, Doctor Who, Tjänarinnans berättelse, Alias Grace och Last week tonight – är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Fenomenala Grace!

Jag har tänkt en del över det där fascinerande med att en framtid som ännu inte är verklighet kan verka mer skrämmande än ett förflutet som bevisligen existerat. Jag kan ju inte låta bli att jämföra Handmaids tale med Alias Grace. Särskilt kan jag inte hålla dem från varandra när jag fått upp ögonen för att de berättar samma historia. Om kvinnors utsatthet, om mänskligt förtryck och om den livsnödvändiga reflektionen. Om att de små sakerna i livet är de viktigaste, största. Vill du läsa mer om hur jag tänker kring hur tv-serierna förhåller sig till varandra så kan du med fördel läsa min text på Kulturkollo idag.

Min relation till boken Alias Grace är lite speciell. Jag sparade den länge och valde att läsa den direkt efter att jag disputerat på min avhandling om kvinnor som mördade sina barn i 1700- och 1800-talets Sverige. Grace är en anklagad och dömd mörderska. Det kändes som en bra läsmatchning och det var det verkligen. Troligen är det därför jag älskar den så mycket. Därför och för att den är så galet välskriven och bra.

Serien är väldigt trogen boken, jag blir inte överraskad, men jag ser saker i ett annat ljus. Avsnittet om Mary Whitney (del 2) är något av det mest intensiva och illamåendeframkallande jag sett. I #metoo-avslöjandets ljus är det också fördjupande. Redan då förstås, fortfarande nu förstås, vi kan bara hoppas att någonting faktiskt händer nu till slut. Något som kanske gör att vi inte hamnar hos Offred för att vi drog lärdom av Grace…

Jag vill inte säga så mycket om tv-serien då jag tror att den mår bäst av att få upplevas utan förväntningar om det som ska komma. Jag nöjer mig med att upprepa att den är trogen boken, den är eftertänksam och långsam, men aldrig seg. Vissa saker måste naturligtvis rensas bort när en normallång roman ska bli en miniserie på 6×45 minuter, men jag tycker att man gjort rätt val. Det allra viktigaste är Grace och hennes knivskarpa observationer, relationerna och den där vardagligheten som gör ont att betrakta.

Rapport från Ragnarök

Ni som följt mig ett tag vet att jag är rätt förtjust i de där superhjältefilmerna från Marvel, ni minns superhjältehelgen, har kanske koll på att min ilska (som var så stor att jag inte orkade formulera mer än en argsint antydan) över andra Avengers-filmen inte dödade allt (men nästan all min kärlek till Joss Whedon), har följt mig i mina kärleksförklaringar till Agents of S.H.I.E.L.D och mest av allra mest Jessica Jones och ni har koll på att jag har ett särskilt gott öga till den dysfunktionella brödrarelation som är den mellan Thor och Loke. Och under veckan som gått har ni kunnat följa med när jag förberett mig för den tredje Thor-filmen, Thor: Ragnarök, med hjälp av Neil Gaiman och Vei. Och nu är vi då här, där det är dags att rapportera vad jag tyckte om filmen.

Och jag sitter här efter Thor: Ragnarök och saknar ord. Jag är bara en nördig fangirl som småfnittrar vid tanken på stenmannen Korgs misslyckade uppror och Thors lite ansträngda möte med Doctor Strange. Jag älskar hela paketet. Jag älskar mörkret och skrattet och blinkningarna och de riktigt svulstiga stridsscenerna och musiken. Jag älskar valkyrian och Hulken och Jeff Goldblums oerhört Jeff Goldblumska överstehärskare (har jag nämnt att jag älskar Jeff Goldblum?) och kanske ändå allra mest Cate Blanchets underbart onda Hel. Och sorgen, brödernas relation (igen) och det faktum att jag fick skratta mer än jag förväntat mig. 

Det finns alldeles säkert en massa fel och brister här, men jag är helt blind för dem just nu. 

Och på tal om Stephen King…

…så hade jag ju tänkt se Det på bio för några veckor sen. Men jag insåg precis innan jag skulle köpa biljetten att det faktiskt inte går. Och det beror inte på att jag faktiskt avskyr skräckfilm och att bli rädd, det beror på det där andra som är Det för mig. Det är till stora delar en av de bästa böcker jag läst, inte en av de mest skrämmande, men den allra vackraste om uppväxt och en av de allra, allra sorgligaste. Jag kan fortfarande sex år efter att jag läste boken börja gråta över Georgie. När han ger sig ut i regnet med pappersbåten för att aldrig komma hem… Jag klarar inte av det! Och den här hösten när jag upplever att känslor som jag stängt ute länge återkommer med full kraft samtidigt som utmattningens avstängdhet ger vika så är jag helt enkelt inte redo för förlusten av Georgie i filmform, igen. Jag har nog med världen och vardagen och oron och allt. Jag kommer absolut se filmen, men det blir nog i hemmets trygga vrå så att jag kan stänga av om det inte går, och så blir det nog när jag är aningens mer balanserad. 

Vi har ju inte ens pratat om Alias Grace än…

Vi har fördjupat oss så mycket i Handmaid’s tale det här året (jag kämpar fortfarande kan jag säga, långsamt, långsamt men jag ska ta mig igenom). Så mycket att jag inte ens reflekterat särskilt mycket över att en annan av mina absoluta favoriter (kanske till och med den favoritigaste av dem) av Margaret Atwood – Alias Grace – kommer som tv-serie på Netflix senare i höst. Men nu har jag börjat längta. Den lär ju inte bli ljusare än Handmaid’s tale, men den är tung på ett annat sätt. Jag hoppas på en stark filmatisering och får vi det kommer det bli alldeles, alldeles underbart.

Orättvisor och förtryck…

…är veckans tema på Kulturkollo. Veckans utmaning hittar du här och den handlar om att “lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck”. Så långt som till att lista tänker jag inte gå, men jag kan inte låta bli att säga något om den bästa skildring av orättvisor och förtryck jag någonsin läst, särskilt nu när den blivit mästerlig tv-serie och allt.

 

 

Jag har ägnat helgen åt en liten kamp. De första tre avsnitten av The Handmaid’s Tale släpptes ju på HBO i veckan som gick och först på fredag hade jag möjlighet att börja titta. Naivt trodde jag nog att jag lätt skulle dra igenom de där avsnitten på en kväll. Det gjorde jag inte. En varannan kvälls-regel infördes och timmarna innan en tittning fylldes av funderingar på om jag verkligen skulle…

The Handmaid’s Tale är en fantastisk bok och en fantastisk tv-serie. Men den är smärtsam, sådär vrida om kniven i hjärtat-smärtsam. Det handlar mycket om rätt till och ägande av kvinnokroppar, om moderskap och om grundläggande rättigheter som slitits bort. Och så handlar det om svek. Det är avskyvärt jobbigt, orimligt starkt och väldigt, väldigt snyggt. Jag kommer se hela serien, men det kommer ta tid. Just nu är jag glad att jag sett igenom de där tre avsnitten och kan se fram emot ett i veckan några veckor framöver. Det är nog den takt jag klarar av tror jag.

Om verklighet och overklighet, och John Oliver

Igår skrev jag på Kulturkollo om det här med inställningen till verklighet, fakta och annat livsviktigt. Och det hela utmynnar förstås i en liten kärleksförklaring till John Oliver också. De senaste veckorna har jag umgåtts rätt intensivt med honom, sett den pågående, oerhört dystra och skrämmande, men upplysande nya säsongen. Dessutom har jag sett ikapp den föregående, den med presidentvalskampanjen och allt hemskt som hände då. Och hur förfärligt allt än är så lyckas John Oliver ändå alltid ge mig hopp om livet. Det behövs i dagar som dessa. Läs mitt inlägg på Kulturkollo här.