Kristen tematik och myt på tv

Den bibliska berättelsen har allt – kärlek, hämnd, ond bråd död och moraliska spörsmål. Det är inte konstigt att de används om och om igen i populärkulturen.

Det finns många författare som behandlat berättelsen (eller berättelserna) med stort B –  Torgny Lindgren, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Pär Lagerkvist. Många! Men dem tänker jag lämna därhän idag, jag har redan skrivit om det både där och här. Idag ska det handla om tv-serierna.

Det finns många tv-serier med inslag av religiös och kristen myt. Där finns de oerhört tydliga som Dominion (som jag inte sett) och Angels in America (som jag sett, älskat och nu förstås måste se igen). Där finns de mer diffusa men med till exempel en tydlig frälsargestalt i förgrunden, som gamla klassiska En röst i natten eller mer nutida Daredevil.

En av mina allra största tv-seriefavoriter är den nyaste versionen av Battlestar Galactica. Där finns en djupt rotad syn på religion och religiös övertygelse. Människorna bor på gamla slitna rymdskepp och flyr undan katastrofen och cyloner, maskiner som skapats av människan men vars egen skapelseberättelse och utveckling är väldigt starkt kopplad till religiös magi. Människorna söker hela tiden sitt ursprung, den mytiska 13e kolonin, som kanske är jorden, som kanske finns. Det hela känns ibland väldigt mycket Aniara och längtan efter “Doris gröna dalar” (också förutom att det rör sig om rymdoperor). Förutom den starka religiositeten bland människorna (mer om den här för den som vill fördjupa sig) och alla myter kring cylonernas genesis finns också en messiasgestalt i form av Gaius Baltar. Han tillbes, upphöjs, förföljs, störtas och återuppstår. Kristusgestalten Gaius Baltar lämnar mycket övrigt att önska, men stora delar av hans berättelse fokuserar som sig bör på nyckelpunkterna tvivel och skuld.

En tv-serie som inte på något sätt gömmer något om sin inspiration är Supernatural. Det börjar som en serie om demoner och andra mytiska fenomen, men landar i en uppgörelse med de bibliska berättelserna. Här är änglar onda och egennyttiga eller förslavade, gud är frånvarande men hans barn, änglarna, utkämpar samma slag om och om igen. Mikael, Rafael, Gabriel, alla finns de där. Lucifer och djävulen. Ett tag hänger till och med apokalypsen runt hörnet, med bleka ryttare, omen och hela köret. Jag som älskat de gamla myterna om den fallne ljusängeln Lucifer sen innan jag läste Margit Sandemos romantikversion tycker mycket om utforskandet här, men jag saknar lite av det problematiserande förhållningssättet i relation till framförallt Lucifer. Där jag alltid tyckt om att fundera kring godhet och ondska i berättelserna om fallna änglar och guds vrede så behåller Supernatural den där lite fantasilösa dikotomin. Lucifer ond, bröderna Winchester goda helt enkelt (eller nästan, Lucifer är i alla fall ond, ren godhet existerar nog inte i Supernatural när jag tänker efter). Men bortsett från det så tycker jag om Supernaturals lek med änglarna, hur de är komplexa och hur de struntar fullkomligt i människor och inte skulle lyfta ett finger för dem under annat än direkta order.

Den kristna påsken då, passionen? Jo, men den finns där om än inte alltid så uttalat. Att offra sig för andras skull förstås, Jesus död var ju det största offret och det återfinns i var och varannan tv-serie, film och bok. Det är förstås ett evigt tema. Sökandet efter välsignelse, svar, en tillhörighet, kampen med tvivlet är också allestädes närvarande. Det är eviga berättelser som berättats redan många tusen gånger och som aldrig slutar utvecklas eller vara aktuella. Jag tror att vi behöver de här berättelserna, på olika sätt i olika tider och situationer. För att de säger saker om oss och kan förändra och utveckla oss när vi tillåter dem.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar den här.

Vill du läsa mer om tv-serierna jag nämner så finns mina texter om dem länkade på den här sidan.

Just nu i februari 2021

Det känns rätt så ljuvligt att lämna januari bakom sig och då är det ändå ingenting mot hur fantastiskt det kommer kännas när också februari är all. Det är liksom hur mycket som helst att se fram emot just nu… Men första lördagen i månaden handlar av (Kulturkollo-)tradition om här och nu och därför tittar vi på detta:

Just nu…
… läser jag: lite hackigt och ryckigt, men mest tid läggs på Louise Pennys The nature of the beast, den elfte i serien om Gamache och Three Pines. Den är fin och hjärtskärande sorglig vilket kan vara bra att veta för er som väntar på den svenska utgåvan som kommer snart.
… ser jag på: Masterchef Australia. Hela, hela tiden. Här trodde jag att det skulle bli kämpigt när de bytte programledare/domare och så tycker jag ännu mer om dessa (särskilt Melissa Leong och Jock Zonfrillo (jag får inte nog av hans skotska engelska, om han läste in kokbok som ljudbok skulle jag lyssna…)). Det ultimata ta det lugnt-programmet! Jag ser också Husdrömmar om måndagarna och alldeles, alldeles snart (imorgon) drar en ny säsong av Last week tonight med John Oliver igång.
… lyssnar jag på: Drowned country av Emily Tesh (fortsättning på Silver in the wood), men väldigt sporadiskt.
… längtar jag efter: en eftermiddag när solen värmer såpass mycket att det går att sitta i uterummet och eftermiddagsfika. Om sådär tre fyra veckor borde det vara dags.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.

Verkligt och overkligt i en värld där allting är möjligt

Verklighet och overklighet är faktiskt lite svåra begrepp att förhålla sig till i dagar som dessa. När fakta kan vara alternativa och folk tror att allt utom det vissa säger är hittepå. När sen verkligheten överträffar den värsta skräckfilmsplotten (och fiktionen i exempelvis supermörka Black Mirror känns så lite framtid och för mycket nu) är det svårt att behålla förankringen. Och som före detta forskare i historia är det till och med svårt att behålla livsglädjen vissa dagar. När många tror att vi inte kan lära av historien, när vissa tror att forskning inte behövs för att tyckande är lika viktigt, då är det mer än lätt att fundera över begrepp som verklighet, overklighet(skänslor) och motstånd.

Verkligheten överträffar alltså dikten numera, men det är nog viktigt att minnas att den alltid gjort det här och där och till och från. Vi lever i turbulenta och deprimerande tider, men vi får inte ge upp om verkligheten.

Ett program som ger mig lite mer hopp om framtiden (trots att det ofta visar på förfärliga samband och verkligheter) är John Olivers Last week tonight (visas på HBO Nordic, men huvudinslaget i varje program läggs också ut på YouTube). Där är det uttalade målet att ge den vanlige tv-tittande amerikanen en analys över veckan som gått, och en utblick i världen och framförallt en djupdykning ner i ett viktigt ämne per vecka. Det den ger mig är en fördjupning av min bild av USA som land, och Trump som president då. Det där presidentandet blir inte bättre av insyn, men det jag också ser, och som blir tydligare ju mer jag öppnar ögonen, är att motrörelsen är massiv. I en värld där allt är möjligt, där Trump är president, är också allt som är bra möjligt. Jag tror det är viktigt att minnas det. Och när jag tänker på det är jag inte längre rädd för framtiden. Det känns skönt att slippa vara det i alla fall någon timme då och då.


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017, sen dess har mycket hänt och samtidigt ingenting…

Kompisar från förr, tv-serier vi minns ( eller trodde att vi mindes….)

Jag lever i en familj av skärmälskare. Vi datoriserar, surfplattehänger och ser på tv. Sällan gör vi samma saker men ofta gör vi det tillsammans (hurra för öronproppar och hörlurar!) Inför en temavecka på Kulturkollo för några år sen bestämde vi (ok jag) att vi skulle se på tv tillsammans, favoriter från de vuxnas barndom och favoriter från nu. Här följer en rapport.

Beppes godnattstund, avsnitt 1, säsong 1 (första gången visad 1972)
Vad? Man i nattskjorta talar med dockor och visar film.
Vems val: gemensamt vuxenval
Barnens utlåtande: Varför är det så trist?
Mitt utlåtande: Var det såhär långtråkigt? Att Beppe satt i sängen och lekte med riktiga dockor och sa åt dem att sova? Var det så varje gång? Kraven var kanske inte så stora på den tiden… Det är lite som om jag skulle ha filmat mig själv när barnen tvingat mig att leka med dockor. Men visst måste väl serien ha utvecklats? Här är det nästan inga talande dockor, visst var det väl fler? Va? VA?

The pling & plong show, avsnitt 4 (första gången visad 1970)
Vad? Robert Karl Oskar Broberg springer runt med en pall, och sjunger.
Vems val? Mitt!
Barnens utlåtande: ”Tråkigt!” Men jag såg minsann att vissa skrattade flera gånger och dessutom intresserade sig för de som var med. Och sexåringen erkände motvilligt att han gillade roboten.
Mitt utlåtande: Lite som roliga timmen, men infallsrikt och uppfriskande. Och Robert Broberg är lika fantastisk som alltid

Pokemon: Genesect och den återuppväckta legenden (film)
Vad? Jag är osäker…
Vems val? Sjuåringens
Barnens utlåtande: Så bra!
Mitt utlåtande: ??? Jag förstår på riktigt inte vad som händer… Jag har sett Pokemon tidigare, aldrig som ett stort nöje men jag har ändå hängt med. Det här är bara konstigt, kanske är det åldern ändå… Sjuåringen hajar ju läget precis.

Sen tog det stopp. Barnen vägrade se Farbror Frippes skafferi, Från A till Ö och lite annat som jag hoppats få visa dem, och vi vuxna somnade slutligen framför Pokemon.

Jag hade stora planer för detta experiment, hoppades få återuppleva gamla favoriter och i alla fall visa ungarna något de kunde förstå. Och så hoppades jag i smyg på att vi skulle återupptäcka lite av deras gamla favoriter från tidigare år. Ni vet I drömmarnas trädgård, Pingu, Spöket Laban och sånt som vi såg på Barnkanalen i arla morgonstund. Som jag älskar Barnkanalen! Ni vet väl att det finns ett Barnplay där alla nyare barnprogram från Barnkanalen är samlade (och det äldre finns i Öppet arkiv)? Jag söker nu, efter mitt havererade tillsammanstittningsprojekt, min tillflykt dit och grottar ner mig i braigheter. Åh, Fåret Shaun!

I min värld råder det ingen tvekan om att det inte alls var bättre förr. Idag görs det galet mycket bra tv för barn, med pedagogik och kul. Det gjordes bra saker när jag var barn också men min erfarenhet av att vara manisk tv-tittare som barn och sen som förälder är att det är bättre nu ändå.

Hade jag vetat att experimentet skulle avslutas så abrupt hade jag valt annorlunda, nu såg vi två program där vuxna män lekte och blev filmade när de gjorde det, och då hann jag inte ens med Staffan Westerberg… Min högst ovetenskapliga undersökning säger mig att vissa saker kanske inte ska ses igen, men den säger mig också att jag nog ändå är lite kär i Robert Broberg fortfarande… Och att jag vill utforska mer med barnen, både gammalt och nytt. Häromkvällen utropade maken (mycket oväntat och ur alla sammanhang lösryckt) att vi ju måste se om Bröderna Dal tillsammans och det måste vi förstås. De verkar finnas på Youtube…


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 2015.

Bilden kommer från Pixabay och föreställer en av huvudrollsinnehavarna i Fåret Shaun (som vi ju alla vet är världens bästa tv-serie någonsin).

Barry, säsong 1 och 2

Jag vet inte ens var jag ska börja med Barry… Det är en tv-serie om en (djupt) deprimerad yrkesmördare som kommer på att han vill bli skådespelare. Ok? Låter konstigt? Om jag berättar att en av de allra mest älskansvärda personerna i serien är en snäll och hårdför ledare av den tjetjenska maffian så kanske det klarnar, eller inte alls.

Det finns så mycket att tycka om med serien. Här finns en fenomenal Bill Hader i huvudrollen, en svärta som inget jag upplevt tidigare. Nej, faktiskt inte, det finns avsnitt som består av ren ångest och så finns det avsnitt av nermörk splatterhumor. Tack och lov finns här humor och tack och lov och tyvärr så förtar den aldrig mörkret eller det tunga.

På ytan har naturligtvis inte en tv-serie om en yrkesmördare något att säga oss som är relevant i våra vardagsliv (om vi inte är yrkesmördare förstås, men vi är ju inte så många som är det), men Barry är så mycket mer än sin yta. Jag längtar efter mer.

Bridgerton

Jag må ha klagat på de senaste böckerna i Julia Quinns Bridgerton-serie, men herre så jag längtat efter serien som kom på Netflix på juldagen. Min plan var att börja titta på juldagens morgon och sedan sitta kvar tills serien var sedd. Så blev det också, nästan, man måste visst äta och sånt också, men som tidsfördriv och balsam för pandemitrötta själar kan jag inte tänka mig något bättre än Bridgerton faktiskt.

Det är så mycket som bidrar till avkopplingen, mest det världsfrånvända, regelmässiga överklasslivet kanske. Danser och samtal och umgänge som pågår efter en regelbok och som jag förstås aldrig skulle vilja delta i själv, men som på något magiskt sätt vaggar in mig i ett vilotillstånd.

Jag tycker om hur jag blir påmind om hur himla mycket jag gillar Eloise Bridgerton och hur den gör Penelope Featherington ännu mer älskansvärd än jag upplever henne i början av bokserien. Huvudperson är Daphne Bridgerton och Simon Basset som hon rätt snart gifter sig med, jag tycker om dem båda. Daphnes bröder är sorgligt omogna, de stör lika mycket här som i böckerna.

Jag tycker om hur tv-serieskaparna tagit tag i det som är bra i Quinns böcker och förstärkt det. Jag gillar hur kvinnor i vissa fall får driva och hur de får vara huvudpersoner och huvudbetraktare. Och så gillar jag representationstanken. Nej, i Julia Quinns böcker är nog ingen svart, men i serien är de det och det tycker jag mycket om (men jag hade nog gärna sluppit den rätt lama förklaringen till det, det hade gärna fått stå okommenterat).

Det kommer att bli fler säsonger (utgår jag ifrån) och jag önskar mig självklart nästa i julklapp 2021.


Så här har jag tyckt om böckerna (den här säsongen av tv-serien bygger främst på den första boken): The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri och En oemotståndlig frestelse.

Om min möjligen överdrivna kärlek till Big Bang theory

Ett år ganska precis tog det att se alla Big Bang theorys tolv säsonger. Redan i vintras skrev jag om min kärlek till Amy Farrah Fowler och nu är det hög tid för en hyllningstext om hela serien.

Ingen serie är perfekt, inte heller Big bang theory, kvinnokaraktärerna (och kanske främst Penny) är ofta lite problematiska till exempel. På det hela taget är dock Big Bang theory ovanligt jämn och konstant på en hög nivå (30 Rock är nog det enda andra exempel jag kommer på nu, Parks & Recreation hade exempelvis en väldigt svag första säsong).

Jag trivs så himla bra med universitetsmiljön och allt det vetenskapliga. Som gammal akademiker och forskare känner jag igen väldigt mycket trots att jag är humanist när alla i serien är naturvetare. Jag småfnissar åt interna skämt som landar klockrent och har överseende med sånt man får fel (men jag har svårt att komma över att översättarna genomgående gör ”paper” till ”avhandling”, morr).

En av anledningarna till att jag började titta på serien var att jag hört så mycket gott om Sheldon Cooper som karaktär med trolig NPF-diagnos. Vi har stått i kö för utredning för ett av mina barn under lång tid och att ha fått följa Sheldon under det år mitt barn äntligen genomgick en NPF-utredning och fick en autismdiagnos har gett mig hopp och väldigt ofta rört mig till tårar. Sheldon är en oerhört välskriven och välspelad karaktär. Mitt barn är absolut inte Sheldon, men jag tycker om att se likheterna och det ger mig hopp att se den trygga miljö han skapat runt sig och de vänskapsrelationer han har.

Det är väl ofta så att tv-serier (och böcker, filmer osv) skapas i betraktarens egna erfarenheter och i just det här fallet gör allt detta sammantaget Big Bang theory till en viktig och fantastisk serie för mig. Att den också gett mig tillfällen att skratta under pandemins mörkertiden betyder också något. Hur Big Bang theory egentligen är, rent objektivt, har jag ingen aning om. Det är ju inte heller det jag pysslar med här.

Drömprinsar och förgiftade äpplen

Nu ska vi företa oss en resa till en tv-serie jag såg för länge, länge sen. Det är så det känns i alla fall…

Hösten 2016 var som många av er vet rätt superjobbig i mitt liv. Jag orkade plötsligt ingenting. Döm om min glädje när jag några veckor in i utmattningen hittade den perfekta tv-serien – Once upon a time.

Det Once upon a time har är en historia så snårig och egentligen obegriplig att man kan strunta i den och flyta med. Den har en sådan stor uppsättning karaktärer att man inte behöver eller orkar engagera sig på riktigt i någon. Den var helt enkelt perfekt för mig då.

Och sanningen är att det nog inte alls är särskilt bra, mitt inititiala engagemang till trots. Fånigt är det definitivt, som det lätt blir när varenda sagokaraktär vi någonsin hört talas om ska trängas in i en och samma tv-serie. Det är Snövit och Frankenstein, Pinnochio och Kapten krok. Och de från Frost och Lilla Sjöjungfrun och ja ni fattar. Men det är avslappnat och det är kul och det är vildsint i tolkningen av sagorna vilket jag älskar. Och en sak som serien har är riktigt bra skådespelare.

Som Robert Carlyle. Han är en stor favorit, en sån som jag ser filmer för att han är med i dem och visst var det han som drog mig hit också. Jag blev inte besviken på honom. Hans Rumpelstilsken är fenomenalt rolig, hemsk och sorglig. Men den där skönheten och odjurets-tolkningen av kärleken mellan honom och Belle känns väl sådär. Ska jag kritisera något så är det väl just det där att man ofta använder sagotemat för att låta män bete sig som svin mot kvinnor och bli förlåtna för det. Det är i alla fall min upplevelse av det, en och en halv säsong in, kanske blir det bättre, eller sämre…

I övrigt älskade jag Snow i början, hon var väldigt cool för att sen tyvärr sjunka in i någon sorts trist mammadimma. Charming är kanske rätt trist hela tiden, men jag gillar honom när han är med Snow, snällhet och förälskelse är förlåtande kvaliteter. Gold/Rumpelstilsken är som sagt intressant och Belle skulle jag vilja se väldigt mycket mer av (utan honom), en kvinna som önskar sig ett eget bibliotek mer än något annat kan inte ha fel (eller jo, det kan hon uppenbarligen, men ändå…). Emma Swan, huvudpersonen, är tuff men jag har inte riktigt börjat gilla henne på riktigt än tror jag. Regina är härligt ond och skör. Det finns förstås många vindlande kärlekshistorier (den mellan Snövit och Prince Charming är från början den som sätter tonen, men den får sällskap), men där finns också hat. Och kanske är det där serien gnistrar till ändå, i sin förståelse av hatet som något annat än bara blint raseri. Reginas smärta är så stark att det går att förstå varför hon driver Storybrooks innevånare in i mörkret gång efter annan. Det går inte att annat än tycka synd om och småheja på henne också. Och det är då, när också det onda blir nära och förståeligt som det ibland känns på riktigt.

Nu när jag mår mycket bättre har jag rört mig bort från Storybrook, det där som lockade mig då är det som håller mig borta nu. Jag börjar kunna engagera mig igen och tycker inte att det där känslomässiga överväldigande är så läskigt längre och då söker jag mig till annat. Så Once upon a time är pausat för stunden, men jag är rätt övertygad om att jag kommer tillbaka någon gång när jag behöver packas in i bomull och gömma mig för världen.


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017.

Bild från Pixabay.

Nu blir det tv-serietema!

Såhär i början av ett nytt oprövat år kan det hända att man är lite däst efter ett massivt tv-serieintag under helgerna. Kanske är det också så att man planerar att undvika januari genom att krypa än djupare in i tv-fåtöljen. Jag tänker hur som helst ägna mig åt ett tv-serietema i veckan som kommer. Det blir lite uppsamling av sånt jag sett de senaste månaderna och så blir det några repriser från Kulturkollo.

Det här med tv-serier är intressant, inte minst hur tittningen på dem skiftar med tid och livssituation. Såhär skrev jag (något naivt jag vet, men inte kunde jag veta hur 2020-talet skulle inledas!) om detta under 2019 års sista skälvande veckor:

2010-talet har varit en jäkla resa, för mig personligen och för samhället. Helt galet har det varit med Trump och utmattning och disputation och rasism och mörker och glädjeämnen och allt som snurrat förbi. När jag tänkte att jag skulle skriva om tv-serier här och nu så tänkte jag nog att det skulle bli någon sorts exposé över vad som producerats under årtiondet, men så sammanställde jag listan över vad jag sett och insåg att bilden skulle bli en annan.

Jag och tv-serierna har gått från mörker till ljus på rakt motsatt sätt från hur jag upplever att omvärlden har gjort. Från början av perioden utforskade jag mörkret i tv-serieformat. Jag såg (om) Buffy, Jessica Jones, True detective, Supernatural och The Jinx. Sen blev det också några riktigt fina litterära serier, Wolf hall och Alias Grace. Jag fick världspolitiken förklarad för mig av John Oliver (och Steven Colbert och Trevor Noah i klippform på Youtube). Sen blev det liksom stopp. Jag gick in i någon sorts eländesvägg efter ett avsnitt i säsong 2 av Jessica Jones. Jag orkade inte ens ta mig an Black mirror

De senare åren har jag bara orkat se komediserier med halvtimmeslånga avsnitt. Parks and recreation, 30 rock och just nu Big bang theory är min vilostund från världen och verkligheten. Och behöver jag vila totalt så får jag ta till det riktigt tunga artilleriet i form av Masterchef Australia (men jag har upptäckt att jag drar mig för det nuförtiden eftersom bakgrundsmusiken stressar mig, misären!).

Jag hoppas förstås att världen ska skärpa till sig snart och då naturligtvis inte främst för att jag ska orka se tv-serier igen, men det vore onekligen en trevlig bieffekt.


Delar av detta inlägg publicerades första gången på Kulturkollo i december 2019.