Det är mycket med det utomjordiska

Minns ni det där allra första avsnittet av V någonstans i mitten av åttiotalet? Tefaten flög långsamt in över städerna, all världens städer. Den olycksbådande stämningen, timmarna innan man vet, när man bara kan ana vad som händer. Där och då lärde jag mig att det ibland är det där som händer före all action som är själva huvudpoängen, resan som är resan värd.

Ända sen den dagen då vilka det nu var satt och betraktade ufon över vilken stad det nu var har just den bilden fascinerat mig. Rymden skrämmer livet ur mig (hallå! Rymden är oändlig – hur läskigt och obegripligt är inte det?), kanske är det därför anfall därifrån om inte skrämmer så i alla fall intresserar och fascinerar på djupet. 

Det finns så många sorters rymdfilm. Där finns intergalaktiska strider a la Star Wars eller Star Trek och det kan jag se men de engagerar mig aldrig riktigt mer än för en rätt kort stund. Rymdkriget i Firefly är så mycket ett jordiskt krig, så mycket blod, smuts och sorg att det inte hör hemma i samma skola, det skrämmer på ett annat sätt. Sen finns de där förfärligt obehagliga filmerna där folk reser ut i rymden av en eller annan anledning och såna försöker jag se så få som möjlig (hallå! Oändlig!), men jag älskar alla Alien-filmerna (utom den senaste, Prometheus) av hela mitt bultande ”bli vettskrämd av rymden”-hjärta.

Sen har vi de där som engagerar mig mer än allt det där andra, när utomjordingar kommer till jorden för att ge oss spö. Eller i ärlighetens namn, de behöver inte spömomentet, det räcker att de kommer hit. E.T., Närkontakt av tredje graden, you name it, jag har troligen sett det och även det jag inte tycker är så himla bra (ja, jag tittar bland annat på dig Tom Cruise-versionen av Världarnas krig) intresserar mig på något märkligt sätt.  I det här sammanhanget borde jag naturligtvis också beröra min besatthet av Arkiv X när det begav sig.

Jag vet till och med varför det här fascinerar mig. Det handlar inte på något sätt om utomjordingar. Det handlar om mänsklighet. Aldrig blir vi så blixtbelysta som när vi visas upp mitt i hanteringen av en konflikt med de andra. Som när E.T. upptäcks och ska stängas in, som när jordens befolkning ska inordna sig i någon sorts ordning för att samexistera med Diana och gänget i V. Det totalitära, det naiva, det grymma. Det blir aldrig så tydligt som i de filmerna. Och det är väl också så de är skrivna, som symboler för våra högst vardagliga jordiska krig, invasioner och konflikter. Det är så svårt att vara människa att vi måste ta in de som inte är det för att få syn på oss själva.

En av mina allra bästa filmer (och nej, jag är inte ironisk) är Independence day. Som jag älskat den! Första gången såg jag den på bio i min mycket lilla stad. Det var jag och ett par killar som satt bakom och kastade popcorn på mig hela tiden, och jag brydde mig inte. Från första rutan var jag uppslukad av det här storslagna, mastodontiska och förfärliga. Det här var fem år före 11 september 2001 och det gick att se New York demoleras totalt. Det var förstås svulstigt och överamerikanskt (talet!), men det var också alldeles, alldeles underbart. Jag kan inte räkna alla gånger jag tänkt att jag önskar att jag kunde få se Independence day igen, för första gången… Och i sommar kommer jag kunna det. Typ. I sommar firas 20-årsjubileet av första filmen med en uppföljare till rymdinvasionsfilmernas rymdinvasionsfilm.* Och Bill Pullman är med (jag vet inte när jag såg honom senast, Torchwood: Miracle day i saligt förträngning), och Jeff Goldblum (dito men utan nödvändigt förträngande). Det här är vad jag hoppas för sommaren – en riktigt regnig dag och jag med popcorn på en biograf mitt i rymdinvasionskaoset. Och är det någon som stör med snackskastande den här gången tänker jag hämnas, det har ju ändå gått tjugo år sen sist, jag har tuffat till mig.


* Det här är en text som publicerades första gången på Kulturkollo 2016 och därför var jag vid publiceringstillfället lyckligt ovetande om hur kalkonartad den där uppföljaren var. Herregud!

Bild från Pixabay

Emma, Emma och Emma…

Vi vet alla att vårvintern 2020 var särdeles förfärlig och när jag drabbades av sjukdom och corona-ångest precis där i början så sökte jag tröst hos Jane Austen. Det blev ett inlägg på Kulturkollo i april 2020 (läs det här). Så här skrev jag:

Den 21 mars mådde jag inte så bra. Vi var sjuka, någon kunde inte andas så bra, alla hostade. Läget var under kontroll efter några riktigt röriga dagar, men just därför tappade jag det lite och sjönk in i min Corona-ångest. Jag var helt enkelt panikslagen. Och i det läget kom Emma till mig, Emma i Autumn de Wildes tolkning. Jag såg och lugnades och fröjdades. Så underbar har Emma aldrig varit. Eller? Min krishanteringsmetod blev naturligtvis att utforska det, om Emma var den bästa Emma och kanske till och med den bästa Austen-filmatiseringen någonsin (nåja).

Jag gjorde en tidig avstickare till Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth och nej, ingen kan ens komma i närheten av att slå den. Så är det bara. Det måste konstateras allra först.

Men Emma. Jag har sett om den med Gwyneth, den med Ramola, den som paketerades om till Clueless och den som visades på YouTube som Emma approved. Jag har förvisso inte orkat se om den med Kate Beckinsale (ni måste förstå att det infinner sig en viss mättnad), men kan ändå konstatera att jag verkligen inte har en aning om vilken som är bäst.

Favoritskapsmedaljen är således ännu outdelad, men det väger mellan den nya filmen och BBC-serien. De är så olika att det blir omöjligt, sammantaget blir de dock helt oemotståndliga. Mitt bästa i senaste filmen är estetiken, pappa Woodhouse och en känslig Mr Knightley (och att hans bror får vara så rolig som jag minns att han är i boken), och näsblodet. Mitt bästa med BBC-serien är Ramola Garai som Emma och att allt får ta sin tid.

Detta icke-inlägg avslutas nu skyndsamt innan jag kommer på ännu fler saker som jag inte kan bestämma mig om. Jag vill innan jag lämnar er framhålla det undergörande och fantastiska i att försänka sig i en rejäl dos av Jane Austen-film. Det gör under för välbefinnandet.

Just nu i december 2022

Det är trötta tider just nu kan jag meddela. Mestadels beroende på det råkalla och gråmörka vädret och lite beroende på att det är upplopp för jobbåret, skolterminen och allt vad det är. Det är tungt att ta sig ur sängen på mornarna och tungt att orka resa sig ur soffan för att lägga sig i sängen på kvällarna. Men det är ändå en mysig tid vi gått in i, advent med alla sina ljus. Jag njuter när jag orkar.

Just nu…
… läser jag: blandade julromaner. Om en vecka max kommer jag tappa lusten till dem och gå över till något annat, men just nu firar jag jul i böckernas värld. Bloggrapporter från denna läsning kommer förstås de närmaste veckorna.
… ser jag på: Blood, sex and royalty, en ny netflix-serie om Anne Boleyn. Den extremt pinsamma titeln och förkärleken för att använda dramatisk (och modern) musik fick mig nästan att avstå, men ett (av tre) avsnitt in har jag hittat förvånansvärt mycket substans och jag känner att jag ser människorna och sammanhangen på ett lite nytt sätt. Och då har jag ändå läst och sett det mesta som finns om Anne.
… lyssnar jag på: tystnad helst.
… längtar jag efter: ledigt och sovmorgon.

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här.

Just nu-inlägget är en tradition från Kulturkollo-tiden och några av mina medskribenter därifrån brukar också skriva, titta också in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Fiktiviteters väl beprövade bok- och filmcirkeltips

Jag bjuder på boktips med jämna mellanrum och nu när hösten är här tycker jag att det kan passa med en specialupplaga av tipsinläggen. Det får bli ett bok- och filmtips. Min bokcirkel träffas en gång termin för att först prata om boken och sedan se filmen tillsammans. Här är fem av de böcker vi läst och sett:

The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky
Det här var en bok och film vi tyckte mycket om i cirkeln. Det pågår fortfarande diskussioner (fyra år senare) om vissa scener som borde varit med i filmen men som saknades. Här hittar du min text om boken.

Boktjuven av Markus Zusak
Boktjuven är en djupt berörande och hemsk bok, filmen är inte riktigt lika stark men ändå väldigt bra. Det här är kanske den tjockaste bok vi läst, men ingen upplevde att den var svårgenomtränglig eller tung annat än till ämnet. Här hittar du min text om boken.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Kärlek vänskap hat är en novell från samlingen som bär dess titel. Det är en ganska bra novell, inte Munros allra bästa. Men filmen (som heter Hateship, loveship)! Filmen är sensationell och ett av få exempel på när filmen är bättre än sin förlaga. Här hittar du min text om boken.

Fortfarande Alice av Lisa Genova
Det här är en bra bok och en bra filmisk tolkning av den. Skildringen av demens som sprider sig inuti en är förfärligt jobbig att bevittna men ändå stärkande på något vis. Här hittar du min text om boken.

Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Också det här är en bra kombination, boken är fin och filmen plockar upp mycket av det som gör boken speciell och adderar sedan lite extra. Varken boken eller filmen är oförglömlig, men det är förstås alldeles för mycket att förvänta sig att de ska vara det.Här hittar du min text om boken.

Här hittar du tidigare delar av inläggsserien och fler boktips Del 1 (Jellicoe road, Ljus från ingenstans, Fallvatten, Mordbyn och Boel och Oscar) , Del 2 (Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, Då tänker jag på Sigrid, Var det bra så?, Förr eller senare exploderar jag och Mörka platser) , Del 3 (Ru, Hungerspelen, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, Allt jag önskar mig och Oceanen vid världens slut)

Bild: Pexels.com

Just nu i maj 2022

Maj! Lövsprickning, ljus, fåglar, blommor, morgonkaffe på balkongen, kvällsläsning i uterummet. Bara ljuvliga saker. Plus pollen, men jag tar det onda med allt det goda. Idag är det dags för en titt på mitt stillsamma kulturliv.

Just nu…
… läser jag: Livläkarens besök av P. O. Enquist mestadels och så lite The song of Achilles (Madeline Miller) när det passar. Dessutom har jag tagit upp Matt Haigs ljuvliga The comfort book igen som en sorts då och då-läsning. Sista boken jag har igång är Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg som jag läser lite av varje morgon.
… ser jag på: Det mesta som jag kollar på (Bäst i test osv) är snart slut för säsongen så det är en himla tur att jag hittade Kommisarie Lewis på någon tjänst som plötsligt ingick i ett annat abbonemang. Jag har sett några avsnitt tidigare och gillat, men har väldigt mycket framför mig. Jag känner att det passar fint ihop med min läsning av Dorothy Sayers böcker. Det kan aldrig bli för mycket av engelska kluriga deckare.
… lyssnar jag på: Vårljud.
… längtar jag efter: Lite mer ledig tid och att barnen ska få sommarlov (så som vi har det under terminerna blir sommarlovet som en enda lång semester för mig, jag behöver ju bara jobba (och inte ens det behöver jag göra hela tiden)).

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Bridgerton säsong 2

Först av allt. Det här är inte någonting som ska bedömas annat än som underhållning och som underhållning är Bridgerton finfint. Det är också en klok strategi att släppa hela säsongen om 8 avsnitt på en gång. Så snart jag gör en paus (för att sova) så faller jag ur förtrollningen, men när jag är inne i det är det helt trollbindande. Bridgerton kan bara hets-ses.

Den här säsongen fokuserar på storebror Anthony (som är rätt svår att tycka om). Han ska gifta sig eftersom han vet att det är vad som förväntas av honom som familjens överhuvud. Jag tycker att de för in hur han skadades av sin fars död på ett fint sätt, men jag saknar också en hel del. För att förstå sig på Anthony alls behöver man hela bilden av hans ansvarstagande och hans rädsla (för att inte säga skräck) för kärlek och att lita på att det ska sluta väl.

Den här säsongen avviker väldigt mycket från boken*. De två främsta sakerna jag minns från En oväntad förälskelse är hur ont den gjorde med all sorg och allt ansvar och hur rolig den ibland var. Här får vi litegrann av det mörka och ingenting av det roliga vilket är synd. Allra mest blir Kate som karaktär lidande. Hon är väldigt endimensionell här och inte alls särskilt begriplig. Jag tycker också väldigt illa om att Kate och hennes syster splittras i någon sorts kärlekstriangel som känns väldigt onödig och olycklig.

Eloise är den av syskonen Bridgerton jag tycker allra mest om, från säsong 1 och böckerna. Jag tycker om att hon får ta mycket plats här (med det inte sagt att jag gillar hur hon är och beter sig) och jag hoppas vid gud att hon får en bättre kärlekshistoria än vad som hemsökte henne i böckerna. En annan favorit i den här serien är mamma Bridgerton. Hon är vass, elak och oerhört mild på samma gång, hon är omöjlig att inte älska.

Allt som allt är det här en helt ok tv-seriesäsong som jag tror att jag gillat ännu mer om jag inte läst boken först.

*Jag blev tvungen att läsa om boken En oväntad förälskelse och jag tycker att det är en av de bästa böckerna i serien. Fokus ligger mycket på Anthonys och Kates trauman och deras syskonrelationer. Båda dessa faktorer hamnar i skymundan i serien vilket är synd.

Den blinda och okritiska kärleken till en idol (och hans katter)

Min relation till Freddie Mercury är (som ni snart blir varse) mycket nära och mycket känslomässig. Den är fylld av glädje och kärlek, men också av sorg, som det måste bli när ens enda idol dör när han bara är 45 år gammal. En kväll under jul och nyårshelgerna ramlade jag av en slump in på en dokumentär som tog upp alla de där såriga bitarna – döden, homofobin, AIDS-pandemin och sorgen. Det var Freddie Mercury – the final act jag såg och den var riktigt välgjord och fin, men känslostormen gjorde att jag inte kunde sova natten efter och jag kan bara rekommendera den om du ser den på dagtid alternativt är lite mer stabil och inte seglar bort i din kärlek till Freddie Mercury som jag 😉.

Dokumentären väckte minnet av texten ni snart ska få läsa. Den publicerades första gången i november 2018 på Kulturkollo och är en text skriven i total och okritisk kärlek efter att jag såg filmen Bohemian Rhapsody på bio. För några veckor sen såg jag om den. Möjligen ser jag fler luckor och brister i filmen den här gången, men de betyder ingenting för mig så därför skriver jag inte om texten det minsta.

Så varsågoda, några rader galen kärleksförklaring:

Det här kommer inte bli en särskilt sansad text, inte kritiskt granskande eller ens särskilt eftertänksam. Det här blir nog bara känslor tolkade i ord, en rakt igenom tokförälskad text om min (enda) idol. Jag har redan tidigare skrivit litegrann om Freddie Mercury och vad han betytt för mig, men ändå har jag verkligen bara skrapat på ytan. Förra veckan såg jag filmen om Freddie och Queen – Bohemian Rhapsody. Jag älskade den.

Ni anar inte hur orolig, nervös och till och med rädd jag var innan jag såg den. Vad jag oroade mig för är svårt att förklara utan att förklara precis vad Queen och Freddie varit för mig i över 30 år nu. Jag blev i min värsta oro tvungen att titta lite närmare på vad jag var rädd för.

Jag föll för Queens musik lite innan Freddie gick bort 1991, i och med Innuendo-skivan som kom ut i februari det året. Då var det främst musiken. Sen blev det det egensinniga, vildsint kreativa, det som gjorde att Queen var Queen (totalt oförutsägbart). Det blev Freddie och hans ihärdighet i att inte låta andra definiera honom, att inte låta sig stängas inne i definitioner eller normer. Det jag upplevde som en önskan att stå upp för oss utanförstående, vi som ibland upplever oss som freaks. Det blev Freddies fantastiska röst och persona, den som möjliggjordes av Brian Mays, Roger Taylors och John Deacons vänskap och briljans. Deras värme i relation till varandra (välj ut vilket klipp som helst där någon av de kvarvarande medlemmarna i Queen talar om Freddie (eller tidigare när Freddie pratade om dem) så förstår ni), deras inkluderande inställning i relation till publiken.

Framförallt bottnade till slut min kärlek i Freddies styrka i att visa att man får vara den man är och ingen annan får kräva något annat. Det har förekommit några dokumentärfilmare genom åren som hamnat på min svarta lista efter att ha krävt Freddie på ansvar för att han vägrade bli en symbol för AIDS-sjuka till exempel. Jag var rädd för att filmen skulle göra detsamma. Rädd för att Freddie skulle tryckas in i en mall, att han skulle göras allt för mycket till sin död, att han skulle bli en figur. Men tack och lov blev det inte så. Filmen är väldigt trogen till Freddies önskan att få vara den han var och att få leva till slutet.

Och så finns hans älskade katter med i filmen, dem han ringde till när han var på turné, de som hade varsitt rum i hans vräkiga hus (han skrev också låtar till dem och dedikerade hela album till dem och kattälskare över hela världen). Och musiken! Och bra skådespelare. Och värme. Band Aid-spelningen är alldeles fantastisk, jag stortjöt mig genom stora delar av filmen, men Wembley tog verkligen knäcken på mig.

Jag har absolut ingen aning om Bohemian Rhapsody är en bra film rent objektivt sett, det finns ingen plats för objektivitet i min kärlek till Freddie, den är liksom han var större än livet. Visst ser jag att vissa saker är en version av berättelsen som inte stämmer med hur det verkligen var och visst fattar jag att saker är tillrättalagda. Visst hade jag velat se mer av Jim Hutton till exempel. Men som sagt min kärlek till Freddie är rätt förblindande och jag nöjer mig gott med att få ha återupplevt den där lyckokänslan och att typ ha fått se Queen uppträda på Wembley. För det älskar jag Bohemian Rhapsody, som den totalt okritiska fangirl jag är.

Följ länken för att lyssna på Freddies sång om/till katten Delilah (och för att se bilder av honom med sina katter)!

The Good place

Som jag älskar The Good place! Jag har redan skrivit lite om varför och hur mycket här, men det tål att upprepas och utvecklas.

The Good place är essensen av feelgood utan att vara fluff. Det är en serie så rolig att jag skrattar högt samtidigt som den är så sorglig att jag börjar gråta och fundera över hur jag förslösar mitt liv. På ett bra sätt… Jag ser mig själv i Chidi, i Eleanor, i Tahani (men tyvärr inte i Jason) och jag känner samma ömhet för mig själv som jag känner för dem. Och jag lär mig. Det här är en serie om att uppnå sin fulla potential och att släppa fram känslor och ge fan i prestation. Det behöver jag lära mig mycket om.

Det här är en serie jag hade kunnat se på i all evinnerlig evighet och just därför är jag så glad att de stoppar i tid. Fyra säsonger är perfekt och eftersom jag sett dem alla i olika grad av trötthet så kan jag lätt se om alltihop ganska snart och ha en helt ny serie som jag inte minns något av. Jag väljer glädjen i det.

Kristen tematik och myt på tv

Den bibliska berättelsen har allt – kärlek, hämnd, ond bråd död och moraliska spörsmål. Det är inte konstigt att de används om och om igen i populärkulturen.

Det finns många författare som behandlat berättelsen (eller berättelserna) med stort B –  Torgny Lindgren, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Pär Lagerkvist. Många! Men dem tänker jag lämna därhän idag, jag har redan skrivit om det både där och här. Idag ska det handla om tv-serierna.

Det finns många tv-serier med inslag av religiös och kristen myt. Där finns de oerhört tydliga som Dominion (som jag inte sett) och Angels in America (som jag sett, älskat och nu förstås måste se igen). Där finns de mer diffusa men med till exempel en tydlig frälsargestalt i förgrunden, som gamla klassiska En röst i natten eller mer nutida Daredevil.

En av mina allra största tv-seriefavoriter är den nyaste versionen av Battlestar Galactica. Där finns en djupt rotad syn på religion och religiös övertygelse. Människorna bor på gamla slitna rymdskepp och flyr undan katastrofen och cyloner, maskiner som skapats av människan men vars egen skapelseberättelse och utveckling är väldigt starkt kopplad till religiös magi. Människorna söker hela tiden sitt ursprung, den mytiska 13e kolonin, som kanske är jorden, som kanske finns. Det hela känns ibland väldigt mycket Aniara och längtan efter “Doris gröna dalar” (också förutom att det rör sig om rymdoperor). Förutom den starka religiositeten bland människorna (mer om den här för den som vill fördjupa sig) och alla myter kring cylonernas genesis finns också en messiasgestalt i form av Gaius Baltar. Han tillbes, upphöjs, förföljs, störtas och återuppstår. Kristusgestalten Gaius Baltar lämnar mycket övrigt att önska, men stora delar av hans berättelse fokuserar som sig bör på nyckelpunkterna tvivel och skuld.

En tv-serie som inte på något sätt gömmer något om sin inspiration är Supernatural. Det börjar som en serie om demoner och andra mytiska fenomen, men landar i en uppgörelse med de bibliska berättelserna. Här är änglar onda och egennyttiga eller förslavade, gud är frånvarande men hans barn, änglarna, utkämpar samma slag om och om igen. Mikael, Rafael, Gabriel, alla finns de där. Lucifer och djävulen. Ett tag hänger till och med apokalypsen runt hörnet, med bleka ryttare, omen och hela köret. Jag som älskat de gamla myterna om den fallne ljusängeln Lucifer sen innan jag läste Margit Sandemos romantikversion tycker mycket om utforskandet här, men jag saknar lite av det problematiserande förhållningssättet i relation till framförallt Lucifer. Där jag alltid tyckt om att fundera kring godhet och ondska i berättelserna om fallna änglar och guds vrede så behåller Supernatural den där lite fantasilösa dikotomin. Lucifer ond, bröderna Winchester goda helt enkelt (eller nästan, Lucifer är i alla fall ond, ren godhet existerar nog inte i Supernatural när jag tänker efter). Men bortsett från det så tycker jag om Supernaturals lek med änglarna, hur de är komplexa och hur de struntar fullkomligt i människor och inte skulle lyfta ett finger för dem under annat än direkta order.

Den kristna påsken då, passionen? Jo, men den finns där om än inte alltid så uttalat. Att offra sig för andras skull förstås, Jesus död var ju det största offret och det återfinns i var och varannan tv-serie, film och bok. Det är förstås ett evigt tema. Sökandet efter välsignelse, svar, en tillhörighet, kampen med tvivlet är också allestädes närvarande. Det är eviga berättelser som berättats redan många tusen gånger och som aldrig slutar utvecklas eller vara aktuella. Jag tror att vi behöver de här berättelserna, på olika sätt i olika tider och situationer. För att de säger saker om oss och kan förändra och utveckla oss när vi tillåter dem.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar den här.

Vill du läsa mer om tv-serierna jag nämner så finns mina texter om dem länkade på den här sidan.

Just nu i februari 2021

Det känns rätt så ljuvligt att lämna januari bakom sig och då är det ändå ingenting mot hur fantastiskt det kommer kännas när också februari är all. Det är liksom hur mycket som helst att se fram emot just nu… Men första lördagen i månaden handlar av (Kulturkollo-)tradition om här och nu och därför tittar vi på detta:

Just nu…
… läser jag: lite hackigt och ryckigt, men mest tid läggs på Louise Pennys The nature of the beast, den elfte i serien om Gamache och Three Pines. Den är fin och hjärtskärande sorglig vilket kan vara bra att veta för er som väntar på den svenska utgåvan som kommer snart.
… ser jag på: Masterchef Australia. Hela, hela tiden. Här trodde jag att det skulle bli kämpigt när de bytte programledare/domare och så tycker jag ännu mer om dessa (särskilt Melissa Leong och Jock Zonfrillo (jag får inte nog av hans skotska engelska, om han läste in kokbok som ljudbok skulle jag lyssna…)). Det ultimata ta det lugnt-programmet! Jag ser också Husdrömmar om måndagarna och alldeles, alldeles snart (imorgon) drar en ny säsong av Last week tonight med John Oliver igång.
… lyssnar jag på: Drowned country av Emily Tesh (fortsättning på Silver in the wood), men väldigt sporadiskt.
… längtar jag efter: en eftermiddag när solen värmer såpass mycket att det går att sitta i uterummet och eftermiddagsfika. Om sådär tre fyra veckor borde det vara dags.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.