Cromwell-tisdag: Tv-serien

Jag har läst och läst om de två första böckerna, men en sak jag inte gjort är att se om tv-serien. Wolf hall i tv-format är också en formidabelt fin sak, men jag avvaktar med en omtittning tills sista boken finns också i det formatet. Allt måste förberedas i rätt ordning…

För dig som läst böckerna men inte sett tv-serien vill jag varmt rekommendera dig att göra det. Såhär skrev jag om tv-serien när det begav sig, våren 2015 (hela det inlägget kan du läsa här). Varning för spoilers, texten är skriven till dem som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det. Eller se tv-serien direkt, men läs inte min sammanfattning.

Avsnitt 1
Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.

Avsnitt 2
Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.

Avsnitt 3
Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…

Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.

Avsnitt 4
Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…

Avsnitt 5
Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är. Om kungen dör, dör Cromwell.

Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.

Avsnitt 6
Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!

Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.

I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år*…

*Här kunde jag inte låta bli att ha kvar min oskyldiga och fortfarande naiva förhoppning om att tredje boken skulle komma ut redan 2016. Tillåt mig gapskratta. Så många timmars önskegoogling senare… Det gick fem år, det kändes som femtio.

En bra sak: The Good Place

Något riktigt bra och något riktigt dåligt (nåja, men jag gläds faktiskt över hur jag upprörs över denna triviala missräkning, det ger hopp om en tid där oro och upprördhet kan komma ur mindre livshotande saker än de vanligtvis gör nu) har hänt mig på sistone. Det bra är att jag började titta på The Good place. Det dåliga är att Netflix bara har halva serien än så länge och jag hade inte koll på det så helt plötsligt tog det bara stopp.

Jag ser inte tv-serier nästan alls längre, det blir någon enstaka som jag ser med maken i mycket maklig takt, något avsnitt Sanditon här, ett Good Omens där och kanske ett ur Big Bang theorys sista säsong som vi segat på i månader. Den senaste veckan har jag dock hittat The Good place och de första två säsongerna har hållit mig sällskap några kvällar och helgdagar när jag inte orkat läsa eller oroas, helt enkelt som avkoppling.

I första säsongen får vi lära känna Eleanor (Kirsten Bell!) som dör och kommer till det goda stället. Hon inser rätt snart att hon inte hör hemma där och att hennes närvaro istället orsakar en hel massa, katastrofala, problem. På plats finns också en filosofilärare, en skrytsam festfixare, en märklig munk, en fixarrobot som inte är en robot och så Michael (Ted Danson!) som planerat och leder verksamheten på den goda platsen. Alla visar sig naturligtvis vara mycket mer än sina epitet och masker, på gott och ont. Det jag tycker allra, allra mest om med The Good place är att jag på ett rätt skruvat sätt får syn på hur fantastisk mänskligheten ändå är. Det finns verklig värme i den här serien, vänskap och samhörighet som känns på riktigt och är det något jag behöver just nu så är det just det.

Så mitt mycket entusiastiska tips på en bra sak att göra är att se The Good Place. Men anse dig varnad om att du bara kommer halvvägs om du inte köper dvd:erna (vilket jag säkert gör om en liten stund, man måste ju stötta handeln också, visst?)

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

En bra sak: Att längta till Berättarladan

Jag hade tänkt skriva om det förträffliga i att köpa biljett till sommarens föreställning i Västanå teaters berättarlada och ha något att se fram emot. Men så ställde de (förstås) in säsongen och den köpta biljetten blev för augusti 2021 istället. Dit kan man naturligtvis också längta, men det känns viktigt att hitta sånt att längta till mer i närtid. Så jag biter ihop och njuter av de sprickande björklöven en stund till.

Men när jag fick veta detta fick jag också veta att Riksteatern Play streamar förra säsongens uppsättning med Västanå teater, Jon Fosses Eddan (du hittar den här). Jag såg den och den var smått fenomenal (inte så bra som deras Selma Lagerlöf-uppsättningar, men ändå riktigt bra). Jag vet förstås inte hur den är på skärm, men testa gärna och berätta om jag kanske behöver se den igen. Och håll koll på Hanna Kulle som Völvan, hon är makalös!

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Bra saker: Att Amy Farrah Fowler finns

Vi ser på Big bang theory just nu maken och jag, flera år efter alla andra, men då har vi också fördelen av att sitta på en dvd-box med alla säsonger så det är ändå rätt bra tänkt. Serien är väldigt rolig från början, jag älskar Sheldon Cooper och jag älskar hur människor man sällan ser spela hjälterollen får porträtteras fint här.

De första säsongerna är lite väl manscentrerade det är de, men sen kommer hon. Herregud Amy Farrah Fowler, som jag älskar henne! Några säsonger in kommer hon där med sin doktorsexamen i neurobiologi och sitt alldeles särskilda sätt att vara. Det är sällan ohyfsade och riktigt smarta kvinnor får ta plats i fiktionen över huvud taget, i alla fall utan att de ska fixas och kultiveras. Amy finns på sitt sätt och hon är så jäkla gåpåig och svår och som hon är. Jag älskar henne! Jag skulle naturligtvis inte vilja ha henne i mitt verkliga liv, men jag älskar henne!

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Bra saker: Tv-serier trots allt

Det här med tv-serier har alltid, sen barndomen varit en av mina riktigt bra saker. Jag har fått så mycket ut av dem, förälskat mig i så många skeenden och karaktärer, gått upp i dem. De senaste åren har det dock varit lite sådär med orken, jag får inte till intresset och kämpaglöden (bara det att det behövs kämpaglöd nu för tiden…) för att se något som utmanar. Jag ser enkla saker, sånt som får mig att skratta och koppla av. Det ska inte föraktas, men jag saknar att orka det andra. Jag skriver mer om allt det här på Kulturkollo idag.

Och det positiva? Det bra i allt detta? Jo, men det är ju rikedomen i allt jag sett (kolla här bara!) och så är det att de väntar på mig alla de där serierna. När jag orkar igen så finns de där och jag känner mig trygg i att detta bara är en svacka, vi kommer att återförenas jag och tv-serierna och det kommer att bli episkt.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.

Återvunnet om Stephen King och filmerna

Idag är det utmaningsdags på Kulturkollo, jag tänker inte svara på frågan förrän på söndag, men så här lyder den: Den här veckan vill jag helt enkelt att ni ger mig er bästa Stephen King-bok och er bästa Stephen King-filmatisering. På söndag sammanställer jag era svar med mina egna favoriter och resultatet kommer förstås bli en sprakande inspirationslista.

Istället för att göra utmaningen bjuder jag på en återpublicering av ett inlägg om Stephen King och filmatiseringarna.

pennywiseJag gillade inte att bli skrämd som tonåring. Men det är en sanning med modifikation. Jag älskade att se de där King-serierna som visades några somrar, slukade Det och Pestens tid, och skakade av skräck. Den svarte mannen och Pennywise var höjden av läskig dödsskräck och jag trivdes rätt bra med det även om jag inte sov så gott på nätterna…

Det jag tyckte om med King, redan tidigt, var hur han utforskar rädslan. För att drabba läsaren/tittaren med rädsla måste han förstå vad som skrämmer och där är han så himla fantastisk. LangoljärernaEn skämsfavorit, som inte alls är särskilt bra men som ändå säger en del om vad det är King gör bra (och när han går vilse) är Langoljärerna (döm mig inte, jag skyller på att min favvoskådis numbero uno, David Morse, är med). Där får jag förvisso utlopp för min flygskräck men framförallt handlar den om den där djupliggande rädslan, för det okända, det vi inte kan kontrollera och som kanske är universellt. King är så bra på att hitta den där punkten där rädslan sitter. Det bästa med Langoljärerna är att det så länge är så oerhört obehaglig att veta att människor försvinner och något okänt fasansfullt är på väg. När langoljärerna sen dyker upp är det slut på skräcken eftersom krattiga datoranimationer sällan är otäcka men också i novellen utgår jag från att det är så. Kanske är det därför King envisas med att avsluta sina böcker i svårslagna gigantiska blodbad och vansinne, för att skyla över att det inte längre är skräck? Eller för att se till att det inte längre är skräck..?

Måste vi prata om The Shining också? Jag har inte läst boken men gillade inte filmen med Jack Nicholsson. Vet inte varför, jag är bara knäpp på det sättet.

20130917-211345.jpg
I en text om Kingfilmatiseringar får vi ju inte glömma de som är bra på riktigt… De som inte aspirerar på att vara skräck även om de delvis är det på det där grundläggande sättet eftersom de handlar om inlåshet/fängelse, dödsstraff och uppväxt. Det finns tre klassiker skulle jag vilja säga och två av dem hämtas från novellerna i Different seasons (Sommardåd har jag inte sett men är den någonstans i närheten av novellen så är den också fantastisk). Shawshank redemption/Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer alla kategorier, detsamma gäller Den gröna milen (David Morse igen!) och Stand by me. Den fantastiskhet som vilar i de tre filmerna kanske förlåter alla dåliga monster och filmatiseringar som gjorts. Eller?

The Favourite

Jag var på bio igår och såg något annat än en superhjältefilm eller en musikfilm (kors i taket!) The Favourite som jag såg var något helt annat.

Alla bärande roller i The Favourite spelas av kvinnor, männen är bara rekvisita. Skådespelarna i huvudrollerna, Olivia Coleman, Rachel Weisz och Emma Stone, glimrar. Särskilt Olivia Coleman är oförglömlig i sitt porträtt av den sjuka, sörjande, levnadslängtande och ömhetstörstande drottning Anne.

The Favourite är ett kammarspel om sorg, makt och så mycket annat att filmen ibland kanske tappar fokus en aning. Men det är hela vägen intressant, spännande (trots att det inte händer så väldigt mycket egentligen) och väldigt, väldigt snyggt (såväl visuellt som i musiksättning). Det är en konstfilm som inte är allt för konstig.

31 bra saker: 30 rock!

30 Rock är som Parks and recreation, men med lite mindre hjärta, lite mindre värme och inte alls så snällt. Och så väldigt, väldigt roligt! 30 Rock är elakt, bitskt och så väldigt oängsligt när det kommer till att skämta om allt oavsett om det handlar om hudfärg, religion, politik eller sexualitet. Det finns inget osäkert över 30 Rock och det är så avslappnande, samtidigt som det får mig att hålla mig alert hela tiden. Får man verkligen göra eller säga så? Jag tror att det är väldigt nyttigt att brottas med sånt ibland.

Tina Fey är fantastisk, jag kan känna igen mig i hennes karaktär Liz Lemon, samtidigt som hon i sina allra jobbigaste stunder mer påminner om folk man inte vill tänka på. Jane Krakowski har en roll som jag inte vet om jag någonsin sett en kvinna inneha i en tv-serie, totalt sexuellt utlevande och väldigt otrevlig. Det är uppfriskande! För att inte tala om hennes relation med Paul, hur underbart vriden är inte den!?!

För övrigt tycker jag nog att Kenneth skulle ha en egen show så vi fick gå på djupet med den där barndomen som verkar ha varit lite, hm, speciell. Och så vidhåller (nåja, jag har inte skrivit om det än eftersom de sista avsnitten av Arrested development aldrig släpps så att jag kan skriva en summering) jag att Will Arnett är en underskattad skådespelare. Är han i bild så äger han den, det blir anmärkningsvärt tydligt i vissa scener där Arnetts Devon Banks syns i bakgrunden och ändå drar all energi och uppmärksamhet till sig. Säsongen när han gifter sig för jobbets skull och installerar sin fru som chef är bäst, och då minst lika mycket för hennes (Marceline Hugot) skull som hans.

Jag orkar inte engagera mig i annat än kortavsnittade komediserier just nu och det känns bra att ha hittat Parks and recreation, 30 Rock, Arrested development (även om den störtdök efter några säsonger), Brooklyn nine-nine, New girl och The unbreakable Kimmy Schmidt. Har ni fler tips till mig på sånt som är bra, kort och roligt? Ös på i kommentarerna!

30 Rock är en av mina 31 bra saker, alla bra saker hittar du här.