The Favourite

Jag var på bio igår och såg något annat än en superhjältefilm eller en musikfilm (kors i taket!) The Favourite som jag såg var något helt annat.

Alla bärande roller i The Favourite spelas av kvinnor, männen är bara rekvisita. Skådespelarna i huvudrollerna, Olivia Coleman, Rachel Weisz och Emma Stone, glimrar. Särskilt Olivia Coleman är oförglömlig i sitt porträtt av den sjuka, sörjande, levnadslängtande och ömhetstörstande drottning Anne.

The Favourite är ett kammarspel om sorg, makt och så mycket annat att filmen ibland kanske tappar fokus en aning. Men det är hela vägen intressant, spännande (trots att det inte händer så väldigt mycket egentligen) och väldigt, väldigt snyggt (såväl visuellt som i musiksättning). Det är en konstfilm som inte är allt för konstig.

31 bra saker: 30 rock!

30 Rock är som Parks and recreation, men med lite mindre hjärta, lite mindre värme och inte alls så snällt. Och så väldigt, väldigt roligt! 30 Rock är elakt, bitskt och så väldigt oängsligt när det kommer till att skämta om allt oavsett om det handlar om hudfärg, religion, politik eller sexualitet. Det finns inget osäkert över 30 Rock och det är så avslappnande, samtidigt som det får mig att hålla mig alert hela tiden. Får man verkligen göra eller säga så? Jag tror att det är väldigt nyttigt att brottas med sånt ibland.

Tina Fey är fantastisk, jag kan känna igen mig i hennes karaktär Liz Lemon, samtidigt som hon i sina allra jobbigaste stunder mer påminner om folk man inte vill tänka på. Jane Krakowski har en roll som jag inte vet om jag någonsin sett en kvinna inneha i en tv-serie, totalt sexuellt utlevande och väldigt otrevlig. Det är uppfriskande! För att inte tala om hennes relation med Paul, hur underbart vriden är inte den!?!

För övrigt tycker jag nog att Kenneth skulle ha en egen show så vi fick gå på djupet med den där barndomen som verkar ha varit lite, hm, speciell. Och så vidhåller (nåja, jag har inte skrivit om det än eftersom de sista avsnitten av Arrested development aldrig släpps så att jag kan skriva en summering) jag att Will Arnett är en underskattad skådespelare. Är han i bild så äger han den, det blir anmärkningsvärt tydligt i vissa scener där Arnetts Devon Banks syns i bakgrunden och ändå drar all energi och uppmärksamhet till sig. Säsongen när han gifter sig för jobbets skull och installerar sin fru som chef är bäst, och då minst lika mycket för hennes (Marceline Hugot) skull som hans.

Jag orkar inte engagera mig i annat än kortavsnittade komediserier just nu och det känns bra att ha hittat Parks and recreation, 30 Rock, Arrested development (även om den störtdök efter några säsonger), Brooklyn nine-nine, New girl och The unbreakable Kimmy Schmidt. Har ni fler tips till mig på sånt som är bra, kort och roligt? Ös på i kommentarerna!

30 Rock är en av mina 31 bra saker, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Filmåret 2018

Allra först en fråga – varför är alla filmer nu för tiden så långa? Jag kan inte koncentrera mig eftersom jag ägnar så mycket energi åt att oroa mig för att bli kissnödig alternativt att bekämpa kissnödighet. Sluta göra så mot mig!

Filmer jag ändå sett (förutom oräkneliga omtittningar och barnfilmer och sånt jag glömt):

Jurassic world: Lost kingdom
En film jag naturligtvis låtsas att jag såg för min 10-år gamla dinoälskande sons skull, men som jag tyckte riktigt bra om faktiskt. För att den ställer lite jobbiga frågor, har Chris Pratt i sig och är en riktigt snygg och effektiv action-film som faktiskt fick mig att känna lite.

Avengers: Infinity war
Allt Marvelskt efter debaclet med Avengers Age of Ultron (som jag för övrigt inte förlåtit Joss Whedon för) är lite jobbigt, lite känsligt helt enkelt. Jag vet aldrig om jag ska lita på att det inte kraschar igen. Black panther var sen såpass bra att jag vågade tro igen och Thor: Ragnarök lugnade ytterligare. Avengers: Infinity war är bra eftersom den levererar de där mötena mellan karaktärer som de flesta av oss längtat efter, tillsammans med några käftsmällar (särskilt i början av filmen) som jag ännu inte hämtat mig från. Och även om jag fattar att de kommer göra om slutet på något sätt så är det också väldigt mäktigt.

Three billboards outside Ebbing, Missouri
Jag såg den på dvd och förändrades i grunden av upplevelsen, så bra är filmen. Och så bra är Frances McDormand och Woody Harrelson och Sam Rockwell. Det här är en av de tyngsta filmer jag sett och samtidigt vill jag bära den med mig alltid, och den väger konstigt nog nästan ingenting.

A star is born
Jag gillade A star is born när jag såg den, men den är en ganska tom bakelse såhär i efterhand. Det som står ut är ju helt klart Lady Gaga. Hon äger den här filmen och är såpass mycket större än livet att Bradley Cooper inte har en chans.

Bohemian rhapsody
Åh Bohemian Rhapsody! Åh Freddie! Rami Malik är väldigt bra här och från mig är det beröm så skyhögt att ni kan inte ens förstå. Min kärlek till Freddie Mercury och Queen är mångomsjungen och jag kan säga såhär mycket – jag kommer köpa den här filmen när den kommer på dvd och jag kommer se om den och gråta varje gång.

Det har varit ett riktigt bra filmår och det är förstås en av mina 31 bra saker från 2018, alla bra saker hittar du här.

31 bra saker: Parks and recreation!

Parks and recreation kom till mig som någon sorts vision om något vilsamt. Jag läste någonstans för länge sen att det skulle vara en varm serie som var snäll mot folk i den. Det behövde jag och det är den.

Det jag älskar allra mest med den här serien är människorna, och att det är det och inte karaktärer de är. April som är så otillgänglig och kantig, men samtidigt full av kärlek som hon ändå inte är rädd att visa på något sätt. Och så Ron Swanson förstås. Ron! Också otillgänglig och enstörig, men likväl totalt vänfast och lojal. Hans avsky inför det arbete han genomför, hans sätt att underminera institutionen, och hans komplicerade relation till exfrun som är en sorts ondskans bibliotekarie. Jag älskar alla kulturella uttryck där biblioteket får vara ondskans högborg och i Pawnee vet myndighetsmissbruket bland böckerna inga gränser. Jag avskyr ju Tammy 2, men gud vad jag älskar henne!

Leslie är jobbigt entusiastisk, som utmattningsåterhämtare blir jag helt matt av henne, men hon är ju så snäll och fin och bedårande att jag förlåter henne. Och Ben! Ben är drömmannen för alla oss oonda bibliotekarienördar, en geek som får vara åtråvärd och begriplig. Jag är också väldigt svag för Rob Lowes karaktär Chris, med det där tillkämpat uberlyckliga och livsbejakande som gömmer en avgrund av ångest han är helt oförberedd på. Det finns över huvud taget ett oväntat djup i karaktärerna för att vara en komediserie. Och nu har jag ändå glömt Andy som nog är min allra största favorit, för att han är så snäll och naiv.

Det finns ingenting jag inte tycker om med Parks and recreation helt enkelt, det enda skulle väl vara att jag inte har den osedd längre.

Parks and recreation är definitivt en riktigt bra sak i mitt liv, alla 31 bra saker hittar du här.

Missa inte Nanette!

Är du osäker på vad du ska göra i helgen, hur de lediga timmarna ska fördrivas? Mitt råd är att du ska sova ut, ta en promenad, äta något gott och sen ska du se Nanette (finns på Netflix, och har du inget abbonemang så är det nu du ska utnyttja det där prova gratis en månad-erbjudandet), av och med Hannah Gadsby. Det är viktigt att du gör allt det där andra först så att du är beredd. Jag ägnade en timme åt att köras över av, skratta och gråta lite till Nanette förra lördagen och jag är glad att jag omedvetet förberett mig med en sån dag. 

Jag har inte riktigt ord för att beskriva allt vad Nanette är, men delvis är det en ursinnig uppgörelse med patriarkat, homofobi och kvinnohat. Delvis är det en komedi om konsthistoria. Det är hur som helst väldigt, väldigt starkt och utgör ett ovärderligt perspektiv i samhällsdebatten. Se den, du kommer inte ångra dig, jag lovar.

Stjärnor som föds

Igår var jag på bio och såg A star is born och herregud vilken upplevelse! Mina förväntningar var rätt höga, mycket beroende på att jag hört en del av soundtracket innan och för att jag älskar Lady Gagas röst, men det här var ändå en filmupplevlese jag var lite oförberedd på. 

A star is born är ingen perfekt film, mycket är det som behandlas känns som skrap på ytan, det finns så mycket outsagt och outforskat att jag nästan blir frustrerad ibland. Det är en film med tio möjliga filmer inom sig. Ibland blir det också förutsägbart, men aldrig så att det känns problematiskt.  Och skådespeleriet från Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiskt, deras röster, var och en för sig och tillsammans, är helt perfekta och musiken bär filmen. A star is born är en mäktig filmupplevelse.

En helg

Ungefär hela den här helgen har gått åt till att ta in och bearbeta två kulturella uttryck, två riktigt fantastiska och smärtsamma kulturella uttryck som väckte oanade sorgeminnen i mig. Precis så som det är när det är som bäst. En bokrecension kommer förstås vad det lider men för nu nöjer jag mig med att rekommendera och samtidigt utfärda försiktighetsvarning för denna bok respektive film:

 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Och sen avslutade vi den av bokläsning sorgtyngda lördagen med en av de tyngsta och absolut bästa filmer jag sett. Någonsin.

Ett inlägg delat av Helena (@fiktiviteter) 15 Sep 2018 kl. 11:47 PDT

Making a murderer

Några år efter alla andra har jag nu precis avslutat tittningen på Netflix-serien Making a murderer och vad kan man säga? Jo, jag kan säga att den är helt jäkla ogenomträngligt förfärlig. Jag vet inte när jag mådde så dåligt av något som jag gjort under de här tio avsnitten. Jag fick ta till överlevnadsmekanismer som att sticka intensivt på sjal för att kunna ha lite ofokus, och att tvätta hjärnan med komediserie efteråt. Det har varit förfärligt.

Att det varit förfärligt för mig är förstås väldigt småttigt att framhålla i sammanhanget…

Making a murderer är bra, oerhört dramaturgiskt imponerande. Det är förstås väldigt vinklat, det är alla dokumentärfilmer, jag förstår att det finns en del jag inte får veta, men det är ändå galet fascinerande och förfärligt som det är. Värst är inte Steven Averys situation, värst är det att se 16-åriga Brendon Dassey ledas av polisens utredare in i en berättelse som är uppenbart falsk, men som han inte tar sig ur.

Jag vet inte efter att ha sett serien vem som mördade Teresa Holbach. Jag tror inte att det var Steven Avery, jag är rätt säker på att det inte var Brendan Dassey. Alternativen, just nu kretsar (försvarets) misstankarna kring Brendans bror och styvfar, är alla fasansfulla. Oavsett vilket kan jag tycka att också denna gång (som nästan alltid i true crime-sammanhang) hamnar offret i bakgrunden. För Teresa Holbach finns ingen rättvisa att få, hennes liv är över och troligen kommer hennes död inte ens leda till att rätt gärningsman spärras in och hindras från att begå fortsatta brott. Igen (det är ju det som är det värsta med det första fallet där Steven Avery satt fängslad i 18 år för en våldtäkt medan den verklige gärningsmannen gick fri och förgrep sig på kvinnor). Det är så genomgripande sorgligt alltihop.

Återbesök i West Memphis

Jag såg, i min allmänna true crime-förhäxning i somras, om den tredje Paradise lost-filmen. De första två orkar jag inte någonsin igen, men den sista bär ju någon form av happy ending. Eller inte.

De där filmerna gjorde något väldigt speciellt. Långt före Making a murderer satte de sökljuset på ett fall som begravdes av myndigheterna. Det är hjärtskärande att se de tre oskyldigt dömda männen (som var pojkar när de först greps) sitta på presskonferensen efter att de tvingats göra en sk Alforduppgörelse där de kan hävda sin oskuld men måste svära sig skyldiga (för att delstaten ska slippa oroa sig för skadeståndskrav). Hur orättvisan äter dem, hur Jason Baldwin med tårar i ögonen berättar att han inte ville, att han ville kämpa för rättvisan men att han ändå gjorde det för att ”de ville döda Damien” och Damien Echolls tackar honom för sitt liv. Det är så förfärligt. Och de mördade barnens föräldrar som vet att mördaren för alltid kommer att gå fri eftersom delstaten bestämt att sätta skyldigstämpel på de som inget gjort, för att det är enklare så.

West Memphis 3 lever sina liv idag. Det gör också den verklige mördaren. Men inte Christopher Byers, Michael Moore eller Stevie Branch. Ingenting har hänt. Det är som det alltid varit.

Mina tidigare inlägg om filmerna kan du läsa här.