Just nu i maj 2022

Maj! Lövsprickning, ljus, fåglar, blommor, morgonkaffe på balkongen, kvällsläsning i uterummet. Bara ljuvliga saker. Plus pollen, men jag tar det onda med allt det goda. Idag är det dags för en titt på mitt stillsamma kulturliv.

Just nu…
… läser jag: Livläkarens besök av P. O. Enquist mestadels och så lite The song of Achilles (Madeline Miller) när det passar. Dessutom har jag tagit upp Matt Haigs ljuvliga The comfort book igen som en sorts då och då-läsning. Sista boken jag har igång är Vi är de döda, nu snart av Kristian Lundberg som jag läser lite av varje morgon.
… ser jag på: Det mesta som jag kollar på (Bäst i test osv) är snart slut för säsongen så det är en himla tur att jag hittade Kommisarie Lewis på någon tjänst som plötsligt ingick i ett annat abbonemang. Jag har sett några avsnitt tidigare och gillat, men har väldigt mycket framför mig. Jag känner att det passar fint ihop med min läsning av Dorothy Sayers böcker. Det kan aldrig bli för mycket av engelska kluriga deckare.
… lyssnar jag på: Vårljud.
… längtar jag efter: Lite mer ledig tid och att barnen ska få sommarlov (så som vi har det under terminerna blir sommarlovet som en enda lång semester för mig, jag behöver ju bara jobba (och inte ens det behöver jag göra hela tiden)).

Vad gör du just nu? Svara gärna på din egen blogg eller i kommentarerna här och titta in hos Anna, Linda och Ulrica för att se vad de gör just nu.

Bridgerton säsong 2

Först av allt. Det här är inte någonting som ska bedömas annat än som underhållning och som underhållning är Bridgerton finfint. Det är också en klok strategi att släppa hela säsongen om 8 avsnitt på en gång. Så snart jag gör en paus (för att sova) så faller jag ur förtrollningen, men när jag är inne i det är det helt trollbindande. Bridgerton kan bara hets-ses.

Den här säsongen fokuserar på storebror Anthony (som är rätt svår att tycka om). Han ska gifta sig eftersom han vet att det är vad som förväntas av honom som familjens överhuvud. Jag tycker att de för in hur han skadades av sin fars död på ett fint sätt, men jag saknar också en hel del. För att förstå sig på Anthony alls behöver man hela bilden av hans ansvarstagande och hans rädsla (för att inte säga skräck) för kärlek och att lita på att det ska sluta väl.

Den här säsongen avviker väldigt mycket från boken*. De två främsta sakerna jag minns från En oväntad förälskelse är hur ont den gjorde med all sorg och allt ansvar och hur rolig den ibland var. Här får vi litegrann av det mörka och ingenting av det roliga vilket är synd. Allra mest blir Kate som karaktär lidande. Hon är väldigt endimensionell här och inte alls särskilt begriplig. Jag tycker också väldigt illa om att Kate och hennes syster splittras i någon sorts kärlekstriangel som känns väldigt onödig och olycklig.

Eloise är den av syskonen Bridgerton jag tycker allra mest om, från säsong 1 och böckerna. Jag tycker om att hon får ta mycket plats här (med det inte sagt att jag gillar hur hon är och beter sig) och jag hoppas vid gud att hon får en bättre kärlekshistoria än vad som hemsökte henne i böckerna. En annan favorit i den här serien är mamma Bridgerton. Hon är vass, elak och oerhört mild på samma gång, hon är omöjlig att inte älska.

Allt som allt är det här en helt ok tv-seriesäsong som jag tror att jag gillat ännu mer om jag inte läst boken först.

*Jag blev tvungen att läsa om boken En oväntad förälskelse och jag tycker att det är en av de bästa böckerna i serien. Fokus ligger mycket på Anthonys och Kates trauman och deras syskonrelationer. Båda dessa faktorer hamnar i skymundan i serien vilket är synd.

Den blinda och okritiska kärleken till en idol (och hans katter)

Min relation till Freddie Mercury är (som ni snart blir varse) mycket nära och mycket känslomässig. Den är fylld av glädje och kärlek, men också av sorg, som det måste bli när ens enda idol dör när han bara är 45 år gammal. En kväll under jul och nyårshelgerna ramlade jag av en slump in på en dokumentär som tog upp alla de där såriga bitarna – döden, homofobin, AIDS-pandemin och sorgen. Det var Freddie Mercury – the final act jag såg och den var riktigt välgjord och fin, men känslostormen gjorde att jag inte kunde sova natten efter och jag kan bara rekommendera den om du ser den på dagtid alternativt är lite mer stabil och inte seglar bort i din kärlek till Freddie Mercury som jag 😉.

Dokumentären väckte minnet av texten ni snart ska få läsa. Den publicerades första gången i november 2018 på Kulturkollo och är en text skriven i total och okritisk kärlek efter att jag såg filmen Bohemian Rhapsody på bio. För några veckor sen såg jag om den. Möjligen ser jag fler luckor och brister i filmen den här gången, men de betyder ingenting för mig så därför skriver jag inte om texten det minsta.

Så varsågoda, några rader galen kärleksförklaring:

Det här kommer inte bli en särskilt sansad text, inte kritiskt granskande eller ens särskilt eftertänksam. Det här blir nog bara känslor tolkade i ord, en rakt igenom tokförälskad text om min (enda) idol. Jag har redan tidigare skrivit litegrann om Freddie Mercury och vad han betytt för mig, men ändå har jag verkligen bara skrapat på ytan. Förra veckan såg jag filmen om Freddie och Queen – Bohemian Rhapsody. Jag älskade den.

Ni anar inte hur orolig, nervös och till och med rädd jag var innan jag såg den. Vad jag oroade mig för är svårt att förklara utan att förklara precis vad Queen och Freddie varit för mig i över 30 år nu. Jag blev i min värsta oro tvungen att titta lite närmare på vad jag var rädd för.

Jag föll för Queens musik lite innan Freddie gick bort 1991, i och med Innuendo-skivan som kom ut i februari det året. Då var det främst musiken. Sen blev det det egensinniga, vildsint kreativa, det som gjorde att Queen var Queen (totalt oförutsägbart). Det blev Freddie och hans ihärdighet i att inte låta andra definiera honom, att inte låta sig stängas inne i definitioner eller normer. Det jag upplevde som en önskan att stå upp för oss utanförstående, vi som ibland upplever oss som freaks. Det blev Freddies fantastiska röst och persona, den som möjliggjordes av Brian Mays, Roger Taylors och John Deacons vänskap och briljans. Deras värme i relation till varandra (välj ut vilket klipp som helst där någon av de kvarvarande medlemmarna i Queen talar om Freddie (eller tidigare när Freddie pratade om dem) så förstår ni), deras inkluderande inställning i relation till publiken.

Framförallt bottnade till slut min kärlek i Freddies styrka i att visa att man får vara den man är och ingen annan får kräva något annat. Det har förekommit några dokumentärfilmare genom åren som hamnat på min svarta lista efter att ha krävt Freddie på ansvar för att han vägrade bli en symbol för AIDS-sjuka till exempel. Jag var rädd för att filmen skulle göra detsamma. Rädd för att Freddie skulle tryckas in i en mall, att han skulle göras allt för mycket till sin död, att han skulle bli en figur. Men tack och lov blev det inte så. Filmen är väldigt trogen till Freddies önskan att få vara den han var och att få leva till slutet.

Och så finns hans älskade katter med i filmen, dem han ringde till när han var på turné, de som hade varsitt rum i hans vräkiga hus (han skrev också låtar till dem och dedikerade hela album till dem och kattälskare över hela världen). Och musiken! Och bra skådespelare. Och värme. Band Aid-spelningen är alldeles fantastisk, jag stortjöt mig genom stora delar av filmen, men Wembley tog verkligen knäcken på mig.

Jag har absolut ingen aning om Bohemian Rhapsody är en bra film rent objektivt sett, det finns ingen plats för objektivitet i min kärlek till Freddie, den är liksom han var större än livet. Visst ser jag att vissa saker är en version av berättelsen som inte stämmer med hur det verkligen var och visst fattar jag att saker är tillrättalagda. Visst hade jag velat se mer av Jim Hutton till exempel. Men som sagt min kärlek till Freddie är rätt förblindande och jag nöjer mig gott med att få ha återupplevt den där lyckokänslan och att typ ha fått se Queen uppträda på Wembley. För det älskar jag Bohemian Rhapsody, som den totalt okritiska fangirl jag är.

Följ länken för att lyssna på Freddies sång om/till katten Delilah (och för att se bilder av honom med sina katter)!

The Good place

Som jag älskar The Good place! Jag har redan skrivit lite om varför och hur mycket här, men det tål att upprepas och utvecklas.

The Good place är essensen av feelgood utan att vara fluff. Det är en serie så rolig att jag skrattar högt samtidigt som den är så sorglig att jag börjar gråta och fundera över hur jag förslösar mitt liv. På ett bra sätt… Jag ser mig själv i Chidi, i Eleanor, i Tahani (men tyvärr inte i Jason) och jag känner samma ömhet för mig själv som jag känner för dem. Och jag lär mig. Det här är en serie om att uppnå sin fulla potential och att släppa fram känslor och ge fan i prestation. Det behöver jag lära mig mycket om.

Det här är en serie jag hade kunnat se på i all evinnerlig evighet och just därför är jag så glad att de stoppar i tid. Fyra säsonger är perfekt och eftersom jag sett dem alla i olika grad av trötthet så kan jag lätt se om alltihop ganska snart och ha en helt ny serie som jag inte minns något av. Jag väljer glädjen i det.

Kristen tematik och myt på tv

Den bibliska berättelsen har allt – kärlek, hämnd, ond bråd död och moraliska spörsmål. Det är inte konstigt att de används om och om igen i populärkulturen.

Det finns många författare som behandlat berättelsen (eller berättelserna) med stort B –  Torgny Lindgren, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Pär Lagerkvist. Många! Men dem tänker jag lämna därhän idag, jag har redan skrivit om det både där och här. Idag ska det handla om tv-serierna.

Det finns många tv-serier med inslag av religiös och kristen myt. Där finns de oerhört tydliga som Dominion (som jag inte sett) och Angels in America (som jag sett, älskat och nu förstås måste se igen). Där finns de mer diffusa men med till exempel en tydlig frälsargestalt i förgrunden, som gamla klassiska En röst i natten eller mer nutida Daredevil.

En av mina allra största tv-seriefavoriter är den nyaste versionen av Battlestar Galactica. Där finns en djupt rotad syn på religion och religiös övertygelse. Människorna bor på gamla slitna rymdskepp och flyr undan katastrofen och cyloner, maskiner som skapats av människan men vars egen skapelseberättelse och utveckling är väldigt starkt kopplad till religiös magi. Människorna söker hela tiden sitt ursprung, den mytiska 13e kolonin, som kanske är jorden, som kanske finns. Det hela känns ibland väldigt mycket Aniara och längtan efter “Doris gröna dalar” (också förutom att det rör sig om rymdoperor). Förutom den starka religiositeten bland människorna (mer om den här för den som vill fördjupa sig) och alla myter kring cylonernas genesis finns också en messiasgestalt i form av Gaius Baltar. Han tillbes, upphöjs, förföljs, störtas och återuppstår. Kristusgestalten Gaius Baltar lämnar mycket övrigt att önska, men stora delar av hans berättelse fokuserar som sig bör på nyckelpunkterna tvivel och skuld.

En tv-serie som inte på något sätt gömmer något om sin inspiration är Supernatural. Det börjar som en serie om demoner och andra mytiska fenomen, men landar i en uppgörelse med de bibliska berättelserna. Här är änglar onda och egennyttiga eller förslavade, gud är frånvarande men hans barn, änglarna, utkämpar samma slag om och om igen. Mikael, Rafael, Gabriel, alla finns de där. Lucifer och djävulen. Ett tag hänger till och med apokalypsen runt hörnet, med bleka ryttare, omen och hela köret. Jag som älskat de gamla myterna om den fallne ljusängeln Lucifer sen innan jag läste Margit Sandemos romantikversion tycker mycket om utforskandet här, men jag saknar lite av det problematiserande förhållningssättet i relation till framförallt Lucifer. Där jag alltid tyckt om att fundera kring godhet och ondska i berättelserna om fallna änglar och guds vrede så behåller Supernatural den där lite fantasilösa dikotomin. Lucifer ond, bröderna Winchester goda helt enkelt (eller nästan, Lucifer är i alla fall ond, ren godhet existerar nog inte i Supernatural när jag tänker efter). Men bortsett från det så tycker jag om Supernaturals lek med änglarna, hur de är komplexa och hur de struntar fullkomligt i människor och inte skulle lyfta ett finger för dem under annat än direkta order.

Den kristna påsken då, passionen? Jo, men den finns där om än inte alltid så uttalat. Att offra sig för andras skull förstås, Jesus död var ju det största offret och det återfinns i var och varannan tv-serie, film och bok. Det är förstås ett evigt tema. Sökandet efter välsignelse, svar, en tillhörighet, kampen med tvivlet är också allestädes närvarande. Det är eviga berättelser som berättats redan många tusen gånger och som aldrig slutar utvecklas eller vara aktuella. Jag tror att vi behöver de här berättelserna, på olika sätt i olika tider och situationer. För att de säger saker om oss och kan förändra och utveckla oss när vi tillåter dem.


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar den här.

Vill du läsa mer om tv-serierna jag nämner så finns mina texter om dem länkade på den här sidan.

Just nu i februari 2021

Det känns rätt så ljuvligt att lämna januari bakom sig och då är det ändå ingenting mot hur fantastiskt det kommer kännas när också februari är all. Det är liksom hur mycket som helst att se fram emot just nu… Men första lördagen i månaden handlar av (Kulturkollo-)tradition om här och nu och därför tittar vi på detta:

Just nu…
… läser jag: lite hackigt och ryckigt, men mest tid läggs på Louise Pennys The nature of the beast, den elfte i serien om Gamache och Three Pines. Den är fin och hjärtskärande sorglig vilket kan vara bra att veta för er som väntar på den svenska utgåvan som kommer snart.
… ser jag på: Masterchef Australia. Hela, hela tiden. Här trodde jag att det skulle bli kämpigt när de bytte programledare/domare och så tycker jag ännu mer om dessa (särskilt Melissa Leong och Jock Zonfrillo (jag får inte nog av hans skotska engelska, om han läste in kokbok som ljudbok skulle jag lyssna…)). Det ultimata ta det lugnt-programmet! Jag ser också Husdrömmar om måndagarna och alldeles, alldeles snart (imorgon) drar en ny säsong av Last week tonight med John Oliver igång.
… lyssnar jag på: Drowned country av Emily Tesh (fortsättning på Silver in the wood), men väldigt sporadiskt.
… längtar jag efter: en eftermiddag när solen värmer såpass mycket att det går att sitta i uterummet och eftermiddagsfika. Om sådär tre fyra veckor borde det vara dags.

Svara gärna du också och titta in hos Anna, Linda och Ulrica och och se vad de gör just nu.

Vår gemensamma rädsla för det skeva och det sjuka

Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd.* Jag ser det som ett friskhetstecken.

Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.

Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.

I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.

En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.

Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan**). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.


Inlägget publicerades första gången på Kulturkollo hösten 2016.

* Detta skrev jag hösten 2016 när jag befann mig djupast inne i min utmattning (eller egentligen fortfarande var påväg djupare in eller ner i den). Jag är fortfarande mindre rädd än jag var innan, men också på ett sätt mer rädd eftersom jag på riktigt känt hur sköra väggarna ibland är. Jag är nog mer rädd för den psykiska ohälsan (ångesten, depressionen, mörkret) nu när jag verkligen vet hur den kan vara och vad den kan göra, men mindre rädd för att den ska vara för evigt nu när jag vet att den inte gör det.

** Jag har läst Beckomberga nu och jag överlevde. Läs hur mycket jag tyckte om den här. Jag har också tagit mig igenom Lida och den är ju förstås något helt annat, läs mer här och här.

Verkligt och overkligt i en värld där allting är möjligt

Verklighet och overklighet är faktiskt lite svåra begrepp att förhålla sig till i dagar som dessa. När fakta kan vara alternativa och folk tror att allt utom det vissa säger är hittepå. När sen verkligheten överträffar den värsta skräckfilmsplotten (och fiktionen i exempelvis supermörka Black Mirror känns så lite framtid och för mycket nu) är det svårt att behålla förankringen. Och som före detta forskare i historia är det till och med svårt att behålla livsglädjen vissa dagar. När många tror att vi inte kan lära av historien, när vissa tror att forskning inte behövs för att tyckande är lika viktigt, då är det mer än lätt att fundera över begrepp som verklighet, overklighet(skänslor) och motstånd.

Verkligheten överträffar alltså dikten numera, men det är nog viktigt att minnas att den alltid gjort det här och där och till och från. Vi lever i turbulenta och deprimerande tider, men vi får inte ge upp om verkligheten.

Ett program som ger mig lite mer hopp om framtiden (trots att det ofta visar på förfärliga samband och verkligheter) är John Olivers Last week tonight (visas på HBO Nordic, men huvudinslaget i varje program läggs också ut på YouTube). Där är det uttalade målet att ge den vanlige tv-tittande amerikanen en analys över veckan som gått, och en utblick i världen och framförallt en djupdykning ner i ett viktigt ämne per vecka. Det den ger mig är en fördjupning av min bild av USA som land, och Trump som president då. Det där presidentandet blir inte bättre av insyn, men det jag också ser, och som blir tydligare ju mer jag öppnar ögonen, är att motrörelsen är massiv. I en värld där allt är möjligt, där Trump är president, är också allt som är bra möjligt. Jag tror det är viktigt att minnas det. Och när jag tänker på det är jag inte längre rädd för framtiden. Det känns skönt att slippa vara det i alla fall någon timme då och då.


Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017, sen dess har mycket hänt och samtidigt ingenting…

Kompisar från förr, tv-serier vi minns ( eller trodde att vi mindes….)

Jag lever i en familj av skärmälskare. Vi datoriserar, surfplattehänger och ser på tv. Sällan gör vi samma saker men ofta gör vi det tillsammans (hurra för öronproppar och hörlurar!) Inför en temavecka på Kulturkollo för några år sen bestämde vi (ok jag) att vi skulle se på tv tillsammans, favoriter från de vuxnas barndom och favoriter från nu. Här följer en rapport.

Beppes godnattstund, avsnitt 1, säsong 1 (första gången visad 1972)
Vad? Man i nattskjorta talar med dockor och visar film.
Vems val: gemensamt vuxenval
Barnens utlåtande: Varför är det så trist?
Mitt utlåtande: Var det såhär långtråkigt? Att Beppe satt i sängen och lekte med riktiga dockor och sa åt dem att sova? Var det så varje gång? Kraven var kanske inte så stora på den tiden… Det är lite som om jag skulle ha filmat mig själv när barnen tvingat mig att leka med dockor. Men visst måste väl serien ha utvecklats? Här är det nästan inga talande dockor, visst var det väl fler? Va? VA?

The pling & plong show, avsnitt 4 (första gången visad 1970)
Vad? Robert Karl Oskar Broberg springer runt med en pall, och sjunger.
Vems val? Mitt!
Barnens utlåtande: ”Tråkigt!” Men jag såg minsann att vissa skrattade flera gånger och dessutom intresserade sig för de som var med. Och sexåringen erkände motvilligt att han gillade roboten.
Mitt utlåtande: Lite som roliga timmen, men infallsrikt och uppfriskande. Och Robert Broberg är lika fantastisk som alltid

Pokemon: Genesect och den återuppväckta legenden (film)
Vad? Jag är osäker…
Vems val? Sjuåringens
Barnens utlåtande: Så bra!
Mitt utlåtande: ??? Jag förstår på riktigt inte vad som händer… Jag har sett Pokemon tidigare, aldrig som ett stort nöje men jag har ändå hängt med. Det här är bara konstigt, kanske är det åldern ändå… Sjuåringen hajar ju läget precis.

Sen tog det stopp. Barnen vägrade se Farbror Frippes skafferi, Från A till Ö och lite annat som jag hoppats få visa dem, och vi vuxna somnade slutligen framför Pokemon.

Jag hade stora planer för detta experiment, hoppades få återuppleva gamla favoriter och i alla fall visa ungarna något de kunde förstå. Och så hoppades jag i smyg på att vi skulle återupptäcka lite av deras gamla favoriter från tidigare år. Ni vet I drömmarnas trädgård, Pingu, Spöket Laban och sånt som vi såg på Barnkanalen i arla morgonstund. Som jag älskar Barnkanalen! Ni vet väl att det finns ett Barnplay där alla nyare barnprogram från Barnkanalen är samlade (och det äldre finns i Öppet arkiv)? Jag söker nu, efter mitt havererade tillsammanstittningsprojekt, min tillflykt dit och grottar ner mig i braigheter. Åh, Fåret Shaun!

I min värld råder det ingen tvekan om att det inte alls var bättre förr. Idag görs det galet mycket bra tv för barn, med pedagogik och kul. Det gjordes bra saker när jag var barn också men min erfarenhet av att vara manisk tv-tittare som barn och sen som förälder är att det är bättre nu ändå.

Hade jag vetat att experimentet skulle avslutas så abrupt hade jag valt annorlunda, nu såg vi två program där vuxna män lekte och blev filmade när de gjorde det, och då hann jag inte ens med Staffan Westerberg… Min högst ovetenskapliga undersökning säger mig att vissa saker kanske inte ska ses igen, men den säger mig också att jag nog ändå är lite kär i Robert Broberg fortfarande… Och att jag vill utforska mer med barnen, både gammalt och nytt. Häromkvällen utropade maken (mycket oväntat och ur alla sammanhang lösryckt) att vi ju måste se om Bröderna Dal tillsammans och det måste vi förstås. De verkar finnas på Youtube…


Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 2015.

Bilden kommer från Pixabay och föreställer en av huvudrollsinnehavarna i Fåret Shaun (som vi ju alla vet är världens bästa tv-serie någonsin).

Barry, säsong 1 och 2

Jag vet inte ens var jag ska börja med Barry… Det är en tv-serie om en (djupt) deprimerad yrkesmördare som kommer på att han vill bli skådespelare. Ok? Låter konstigt? Om jag berättar att en av de allra mest älskansvärda personerna i serien är en snäll och hårdför ledare av den tjetjenska maffian så kanske det klarnar, eller inte alls.

Det finns så mycket att tycka om med serien. Här finns en fenomenal Bill Hader i huvudrollen, en svärta som inget jag upplevt tidigare. Nej, faktiskt inte, det finns avsnitt som består av ren ångest och så finns det avsnitt av nermörk splatterhumor. Tack och lov finns här humor och tack och lov och tyvärr så förtar den aldrig mörkret eller det tunga.

På ytan har naturligtvis inte en tv-serie om en yrkesmördare något att säga oss som är relevant i våra vardagsliv (om vi inte är yrkesmördare förstås, men vi är ju inte så många som är det), men Barry är så mycket mer än sin yta. Jag längtar efter mer.