Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren

Jag har jobbat heltid i 11 månader nu. Men jag skulle inte säga att jag är återställd. Jag tror inte längre att jag blir helt mig själv som jag var innan utmattningen igen. Någonsin. Och jag tror inte heller att jag vill det. Det är ok att vara den jag blev.

Hjälp jag är utmattad är en bra bok, en bok jag nog gärna skulle ha läst våren 2017, på väg mot uppvaknandet efter den allra värsta fasen (mitt inuti den kunde jag ju inte ens läsa). Jag känner igen allt, tankarna är kloka och listorna bra. Samtidigt är jag glad att jag kommit fram till mina egna strategier på egen hand, böcker som denna kan tjäna som påminnelser och bekräftelser.

Det finns mycket i Hjälp jag är utmattad som triggar minnen och väcker smärta. Till exempel inleds det hela med Erica Dahlgren berättelse om när hon kraschade. Min krasch var mindre påtaglig, men den är fylld med så mycket skam och sorg att jag haft svårt att närma mig den. Nu känner jag, två år efter den där dagen, att jag kanske börjar bli redo att vända och vrida lite på den, för att avdramatisera. Jag har också precis läst igenom min sporadiska dagbok från året innan vändpunkten och efter. Det var mycket jobbigare än jag väntade mig. Det är så mycket jag glömt, och så mycket ångest och mörker som gömmer sig med allt det andra glömda.

Idag är läget stabilt. Jag har mina perioder där allt blir för mycket och jag balanserar väldigt nära kanten. Jag är inte längre rädd för att falla ner i en ny utmattning, men jag vet istället att jag är kvar där inne, att jag måste tänka mig för hela tiden. Mina strategier handlar om långsamhet, om att få in vila, rörelse och lugn i varje dag. Om att försöka ha koll på när nej är det stående svaret på allt som går utöver och när utmaning är svaret istället. Mitt minne är rätt förstört, jag minns inte mycket i närtid och också långtidsminnet är svårt att fiska fram allt som oftast. Omständigheterna har inte varit med mig den här tiden då jag kämpat mig tillbaka till någon sorts vardag, så mycket död och sorg, elände… Men det går och på jobbet går det bättre än jag trodde att det någonsin skulle. Hemma också, jag har lärt mig mycket och den jag blev är så mycket bättre för oss alla. Allt handlar numera om att minnas att jag inte längre är densamma, och stoppa de där hetsiga prestationstankegångarna när de kommer över mig. Det går förhållandevis bra.

Ett sätt på vilket jag märker att jag mår bättre är att jag inte känner mig så fångad eller jagad längre. Jag gick till exempel inte in i sommarsemestern med tankar om att den snart skulle vara slut och vintern här, så som jag gjorde för några år sen. Nu är jag lite mer i nuet och kan njuta av en regnig trökdag i september lika väl som en solig ledig dag i juli. Det är befriande.

Jag befinner mig alltså nästan precis två år från min krasch och ett år från återgång till ett vardagsliv. Det blev som det blev och det blev rätt bra till slut. Jag umgås med mycket litet bitterhet över allt det här, jag försöker och lyckas ofta se det som en nystart mot ett bättre liv. Men helst av allt hade jag naturligtvis sluppit dramatiken.

Hjälp jag är utmattad är en bok som fångar upp sådana som jag, sådana som kanske befinner sig lite tidigare i processen och säkert också de som befinner sig längre fram, som varit ”friska” ett tag och kanske glömt. Det är viktigt att påminna sig, alltid, för oss alla.

HJÄLP JAG ÄR UTMATTAD
Författare: Clara Lidström och Erica Dahlgren
Förlag: Norstedts (2018)
Köp den t.ex. här eller här.

45 Morbus Addison av Linda Skugge

Linda Skugges nya bok, 45 Morbus Addison, är en självbiografisk betraktelse i ordboksform. Det är en jobbig skildring av en hemsk sjukdom och den fasansfulla vägen mot en diagnos. Den väcker många, många tankar och faktiskt en frigörande ilska som jag inte skulle vilja vara utan. Precis som med 40 Constant Reader bråkar den med mig, och den här gången handlar det mycket om att jag får syn på det där balansslagsmålet mellan bitterhet och tacksamhet som ständigt pågår inuti mig.

Det finns dagar när jag inte orkar med mig. När jag säkert gjort något dumt, som att stressa upp mig, skrivit upp en sak för mycket på att göra-listan eller att dricka ett glas vin dagen innan. När livet bara bestämmer att jag ska tas ner. Då drar jag omkring i skogen och muttrar för mig själv, eller så ligger jag under en filt eller sitter och stirrar ut genom något fönster i hopp om att få syn på en lugnande ekorre. Vissa dagar är det bara så jävla vidrigt. Då gör jag listor, nu ska jag bespara er bitterlistan, men ni kan känna er trygga i vissheten att den finns och att den innehåller död, sorg, ångest, utmattning och all möjligt skit.

Bitter ska man inte vara och för det allra mesta är jag det inte heller. För det allra mesta är jag, tro det eller ej, tacksam för min utmattning. För att jag fick sån himla bra hjälp, aldrig behövde bråka med försäkringskassan som man hör att alla brukar, för att jag orkade ta mig tillbaka och med hjälp har lyckats skapa en ny jobbverklighet som funkar. För att jag fick chansen att börja om. För att jag ändå lärt mig. Men utan den där bitterheten skulle inte tacksamheten finnas. Jag tänker kräva rätten till bitterheten!

Men det här är ju inte mycket till text om en bok… Jag tycker om Linda Skugge, det vet ni redan, jag kopplar väldigt snabbt och lätt ihop hennes berättelse med mina känslor. Det är nog också därför det blir så här – att det handlar om mig här nu istället för om boken. Jag tycker om hur vass hon är, hur hon ser saker. Och så tycker jag mycket om hur hon lyfter andra, citerar och tipsar. När jag läser den här boken blir jag mest av allt arg, för att det hon beskriver är så genomhemskt. Att inte bli lyssnad på, vad det gör med en människa. Jag hoppas och tror att Linda Skugge kräver och använder sin bitterhet till fullo.

Och en gång skrattade jag mig nästan fördärvad ändå, trots ilskan. När jag läste den där beskrivningen av självhjälpsboken mot utmattning. Den där man ska lägga sin ångest i ett blad och skicka iväg det i någon å för att göra sig av med det. De där råden är ju fantastiska, funkar de för nån? Men på ett sätt var de ju hjälpsamma redan i utmattningshelvetet ändå, man fick ju skratta lite…

45 MORBUS ADDISON
Författare: Linda Skugge
Förlag: Piratförlaget (2018)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, C.R.M. Nilsson

Jag hatar att träna av Brita Zackari

Jag hatar att träna har mycket att säga. Ibland döljs det lite av jargong, men det finns riktig tyngd där bakom också.

Här finns ett sätt att tänka som leder bort från att det behöver vara så svårt med träning (det är ju det som kan göra det så sjukt tråkigt). Jag har till exempel länge trott att jag inte är en “träningsperson” (eftersom jag inte tränat sen barndomen, inte har så snygga träningskläder, inte springer med appar eller är med i några lopp, inte går på gym osv). För mig har det där fallit på plats först i och med utmattningen. När jag insåg vilken oerhörd sorg det var för mig att inte kunna träna insåg jag också att jag visst är en “träningsperson”, herregud, om man tränar eller vill träna så är man väl det, det krävs faktiskt ingenting annat magiskt för att få säga att man är en tränande människa…

En annan sak som jag lärt mig och som Brita Zackari predikar är att det måste vara enkelt. Om man ska tänka på maten och kläderna och att man måste göra något man bestämt en vecka i förväg så blir det övermäktigt. Det är ok att våga lyssna lite lagom på kroppen, fuska, vara lat ibland om det behövs och överraska sig själv med att man orkar mer än man tror.

Jag fick också världens aha-upplevelse när jag läste boken. Tänk att jag ett år fram till utmattningen faktiskt klev upp tio i sex vissa dagar för att få in en träning innan jobbet. Och att det enligt forskningen i sig orsakar ökad stress. Who knew? Alla utom jag typ. Jag tränar fortfarande tidigt ibland, men aldrig så tidigt och bara om sommaren när jag vill springa, men vet att det kommer vara för varmt mitt på dagen eller kvällen. Inte så ofta alltså…

Jag gillar Brita Zackaris inställning och driv. Jag gillar att hon är hård mot dieterna och berättar om sin ätstörningsbakgrund. Vi är många som delar den… Och när det kommer till det här med att träna för att gå ner i vikt så älskar jag Britas inställning. Jag gör inte det, aktivt, av just hennes anledning, då blir det ju aldrig färdigt, är aldrig bra nog. Jag väger mig väldigt sällan nuförtiden och aldrig någonsin i anslutning till träningen, den måste jag frikoppla. Jag tränar för att känna kontakten med kroppen och för att känna mig stark, inget annat. Men det är svårt, en evig kamp. När jag gick upp fem kilo i samband med utmattningen ville jag typ dö och banta för att allt kändes så försent. Idag är jag mer balanserad igen, men jag är inte så naiv att jag inte fattar att en stor del av det kommer av att jag gått ner till min normalvikt igen (utan bantning, dieter och sånt skit, ämnesomsättningen kom väl igång igen). Det är en sån oändlig kamp det här viktlivet. Det fortsätter det vara, för mig är det därför oerhört viktigt att det inte har något med träningen att göra, då skulle tränandet förlora allt av lust för mig.

JAG HATAR ATT TRÄNA
Författare: Brita Zackari
Förlag: Norstedt (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

31 bra saker: Att hjälpa minnet på traven (och ja, det handlar om almanackor och listor)

Den fjortonde september 2016 gjorde jag slag i sak och började skriva dagliga dagboksanteckningar, något jag velat få in i en daglig rutin länge. Det var dagen innan jag förstod varför jag mådde så dåligt. Det var ett sätt att försöka ta kontroll över världen som höll på att rasa. Sen blev jag sjukskriven och trött bortom rimlighet. Antecknandet blev livsviktigt på mer än ett sätt.

Mina regler var enkla. Skriva varje kväll. Skriva bra och dåliga saker (och vara sjukt tydlig med färgkodning…). De bra sakerna (i rött bläck) måste komma först och sist som för att inkapsla de dåliga (mörkblå). Det var från början ett sätt att visa mig själv att det fanns bra saker också de dagar när ångesten var som störst, ibland var den bra saken “att jag fick gå och lägga mig”, men det var en bra sak i alla fall.

I efterhand ser jag att antecknandet också var viktigt på ett annat sätt, om jag inte gjort det hade jag inte haft ett enda minne från utmattningsåret. På riktigt. Och det hade varit förfärligt, det ger en oförklarlig tröst att bläddra i böckerna och se tillbaka, minnas dagar utifrån de där anteckningarna.

När det var som värst hade jag också en annan anteckningsbok, en planering med anteckningar timme för timme över sånt jag inte fick glömma (typ duscha…). Den var superviktig då (även om jag hela tiden tänkte att jag hade koll och struntade i att kolla i den och glömde massor), men jag har inte orkat bläddra i den sen dess. Kanske är det dags snart, jag känner att jag glömt hur hemskt det verkligen var på botten. Visst minns jag igen varje gång hjärtklappningen återigen gör sig påmind eller de där dagarna när jag måste lägga mig rakt ner på hallgolvet och sova en halvtimme innan jag orkar gå upp för trappan hemma (true story). Men jag minns inte till vardags. Och jag tror att det är bra att minnas så att jag inte gör dumma saker, som att glömma bort varför jag skulle gå långsamt till kopiatorn och allt det där.

Att hjälpa mig själv att minnas och att plocka ut det bra med det dåliga är en av de 31 bra saker jag skriver om under december 2017. Alla bra saker hittar du här.

Tillbaka till något helt nytt (och idag är jag inte alls bitter)

Jag jobbar heltid igen nu och tror att jag överlevt den värsta zombietröttman som följde på den förändringen. Jag balanserar förstås hela tiden på gränsen till vad jag klarar av, men det känns som att jag blir bättre och bättre på att hålla mig på rätt sida. Och jag har till och med stunder nu när jag nästan känner mig som vanligt, vad nu det är…

När det gäller det där med läsning så går det hackigt. På vardagarna läser jag inte så mycket, i början av veckan orkar jag möjligen ljudbok eller något kapitel i en pappersbok, men sen är det kört. Helgerna däremot, då har jag “gräva ner mig i sängen och läsa”-tid i massor

Idag skriver jag lite på Kulturkollo om en sak som irriterar mig storligen med hela den här utmattningsgrejen. Jag är ju egentligen väldigt tacksam över hur det var för mig, allt stöd jag fått och så, men när det kommer till samhälleliga aspekter är det ibland svårt att hålla bitterheten borta. Läs mer om det här.

Och på tal om Stephen King…

…så hade jag ju tänkt se Det på bio för några veckor sen. Men jag insåg precis innan jag skulle köpa biljetten att det faktiskt inte går. Och det beror inte på att jag faktiskt avskyr skräckfilm och att bli rädd, det beror på det där andra som är Det för mig. Det är till stora delar en av de bästa böcker jag läst, inte en av de mest skrämmande, men den allra vackraste om uppväxt och en av de allra, allra sorgligaste. Jag kan fortfarande sex år efter att jag läste boken börja gråta över Georgie. När han ger sig ut i regnet med pappersbåten för att aldrig komma hem… Jag klarar inte av det! Och den här hösten när jag upplever att känslor som jag stängt ute länge återkommer med full kraft samtidigt som utmattningens avstängdhet ger vika så är jag helt enkelt inte redo för förlusten av Georgie i filmform, igen. Jag har nog med världen och vardagen och oron och allt. Jag kommer absolut se filmen, men det blir nog i hemmets trygga vrå så att jag kan stänga av om det inte går, och så blir det nog när jag är aningens mer balanserad. 

Den inte alldeles självklara bokmässan

Ja, hur tänker jag om bokmässan ett år som detta? Rätt mycket får jag säga. Fram och tillbaka. Jag har länge varit obeslutsam och rätt arg. Högerextrema publikationer och nazistdemonstrationer har förmörkat och överskuggat det mesta, lusten har inte infunnit sig än.

Det är nog ilskan som fått mig att bestämma mig för att åka trots allt. Litegrann är det också för att bevisa för mig själv att jag kan. Förra året var som en utmattningsmardröm och jag satt mesta tiden på hotellrummet, stirrade in i en vägg och hade ångest. I år ska jag i alla fall se till att jag mår bra. Och jag är beredd på att det kan betyda att det blir rätt lite mässa ändå. Från torsdagen och fredagen har jag seminarier inbokade, men lördagen har jag halvvägsfärdiga planer på att göra till en läsdag, någonstans väldigt långt från nazisterna.

Idag skriver jag, på Kulturkollo, mer om den där ilskan, men också om alternativa bokmässor, samtal och manifestationer mot högerextremism. Texten hittar du här.

Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.

Ett år senare

Saker jag inte gjort i år som jag gjorde förra sommaren: lånat hem böcker om ångest över semestern. Inte heller har jag skrivit såna här blogginlägg. Eller känt mig fångad i en bur av illamående och yrsel och svårt att andas och ångest och hur fan ska jag komma vidare med mitt liv.

Sen jag kraschade för ett år sen har jag rört mig via apati, sorg, “jaha, var det såhär livet blev?”, eufori över att kunna känna glädje över något, bakslag, frustration, hjärtklappning, “jaha, är det såhär livet ska vara nu?”, långsam glädje, andetag.

I fredags var det precis ett år sen jag vabbade ett barn och blev sittande i uterummet kontemplerande över om det var rimligt att jag skulle ha det som det var. Om det kanske fanns något annan väg ut ur det där stängda rummet än att släcka ljuset om ni fattar. Nej, jag tänkte inte ta livet av mig, men när jag den dagen nuddade vid att jag inte längre såg någon väg ut och att jag inte orkade existera på det sättet så förstod jag att jag måste göra något. Att jag förtjänade bättre. Så jag skrev en lista över allt som var fel.

Sen googlade jag och flest träffar fick jag på stress och utmattning. Jag läste, gjorde tester och grät en skvätt över att det kanske… Sen pratade jag med min man. Sen mailade jag med min chef. Sen pratade jag med mina kollegor. Sen pratade jag med min chef. Sen gick jag hem.

Idag är på pricken ett år sen jag gick på promenad som sjukskriven och började försöka få det att sjunka in.

Det har varit ett sjukt år, på många sätt. Jag har gråtit så mycket och varit så rädd. Att förlora förmågan att formulera sig var nog för mig det värsta. När tankarna flög, jag inte fick tag i trådarna och inte kunde föra en fungerande samtal med min man. Då var jag rädd. När jag inte kunde analysera eller fantisera. När jag inte kunde lyssna till mina barn.

All denna skuld. Alla dessa tankar på att jag borde ha fattat. Att jag borde ha förstått redan första gången jag stod i lånedisken på biblioteket och inte visste vad jag skulle göra med det där personnumret jag fått mig upprabblat. Jag skulle skriva in det någonstans, men hur? Siffror som sägs och ser ut är inte detsamma… Jag borde ha fattat. Alla runtomkring säger att de borde ha fattat, hur skulle de? När inte jag? Men jag skulle ha. Det är så lätt att veta i efterhand. Att det inte är värt det.

Just nu lånar jag inte böcker om ångest. Och jag jobbar på, långsamt. Det går bra. Men rädd är jag. För jag är fortfarande skör och jag är fortfarande en annan. Jag har börjat förstå att det är för alltid jag är det och att det nog är bra (men jag hade önskat att jag fått välja själv). Jag är rädd att ramla igen, rädd att inte se om det kommer närmare igen. Jag är rädd att skrämma mina barn och jag är rädd att inte orka med mig. Det finns fortfarande de där dagarna när jag liksom inte kan existera för att utmattningen tar all kraft i min kropp, dagarna jag nästan inte kan andas. Dem är jag rädd för.

Men jag är tacksam för redskapen jag hittat. Yogan. Andningen. Titta ut i skogen-timmarna. Samtalen med barnen. Det kommer att gå bra det här. Till slut.

Jag vet att många av er varit med om detsamma som jag och jag vet att det finns ett stort behov av att dela erfarenheter. För att högtidlighålla ettårsdagen på något sätt som är bra har jag skapat en sida här på bloggen där jag samlar allt utmattningsrelaterat. Hoppas det kan vara till någon sorts hjälp för någon.

Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara “stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.