Skrivsöndag om kreativitet och utmattning

Jag skriver för att det får mig att känna mig mer levande, får mig att leva mer fullt ut på något mystiskt sätt. När jag inte skrev så blev jag till slut utmattad, jag är helt övertygad om att det hänger ihop. Jag fick inget riktigt utlopp för min kreativitet och det blev lite av en sorg för mycket att bära. Men tyvärr är det ju inte heller så enkelt att man bara kan skriva järnet så blir allt bra. Det är en balansgång, särskilt efter utmattning, och den måste balanseras försiktigt.

En grej är orken förstås, att också sånt som är roligt och ger energi kan kräva mycket av en. Det är en viktig och tråkig grej jag lärt mig med utmattningen. Det gäller att ha koll på var ens gräns går och det är inte alltid det lättaste.

En annan sak för mig är när intrycken blir för starka. När jag skriver, läser eller bara lever så har jag väldigt lätt att bli överväldigad. Jag kan bli helt uppfylld av orden eller känslan av att få och kunna skapa. Jag har en mindre tolerans för det nu. Jag kan inte läsa riktigt bra böcker i timtal och jag kan inte skriva hur länge som helst heller. Jag behöver ta det lugnt.

Som med allt så jobbar jag mycket med mig själv för att få bort alla former av stress från skrivandet. Samtidigt mår jag bra av deadlines och skrivmål så det gäller att jag känner mig själv, min ork och mitt skrivande. Målen jag sätter upp måste vara möjliga och kanske till och med lätta att nå. Just nu tycker jag att det funkar bäst att ha en ambition att skriva lite varje dag. Ibland blir det 100 ord, ibland (extremt sällan) 1000. Det är ett jättebra sätt att ha skapandet i sitt liv utan krav och stress.

Bild från Pixabay

Mumin mot stress

Varsågod – här kommer ett tips för alla er som känner stressen tynga eller utmattningen slå ner. En första version av texten publicerades på Kulturkollo i december 2016, när jag var på väg uppåt.

Jag tänker här och nu inte försjunka i någon berättelse om mitt utmattningssyndrom eller hur jag hanterar det eller hur det har varit och är. Jag tänker inte delge er en massa tips och tricks och idéer. Allt det där man efterfrågar som nyutmattad. Allt det där man aldrig kan få eftersom man jobbigt nog måste göra alla misstag på egen hand då det är så man hittar sin egen väg in i och ut ur skiten. Och det tar tiiid (nej, jag har inte kommit över känslan av att vilja krokbena alla som säger så, men det gör ju inte att de har mindre rätt, tyvärr). Nej, det här är ingenting sånt, men ändå lite.

Det här är en djupt känd kärleksförklaring till Mumindalen som en plats där vi alla kan få vila. Det allra bästa som hänt mig under den här hösten var när jag fann Tove Janssons Mumin-böcker. Och här tänker jag lämna det där om att inte lära sig av andras misstag. Det tog mig alldeles för lång tid att hitta dit. Gör inte om mitt misstag!

Till dig som känner dig utmattad, trött, lite fransig, ledsen, ensam och omskakad där ute. Släpp allt du har för händer, du kan göra det sen istället. Sätt dig i fåtöljen/sängen/soffan/varhelst du kan. Medtag te. Vira filt. Läs eller lyssna på en muminbok, valfri, vilken som helst. Strunt i ordningen och årstiderna, låt dem bara få komma till dig – homsorna, mumintrollen, hattifnattarna, lugnet, friden… Sammanbrottet kanske är nära, men det finns sällskap, värme och igenkänning att få. Ge dem en kvart i alla fall, det har du förtjänat.

Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund

Det är fascinerande det här med ord. Utbränd sa man förr, utmattad säger man nu. Inget av det täcker in vad det är ens halvvägs. Jag tycker nog mindre om utbränd för att det är så permanent. Är man utbränd så är man, det går liksom inte att komma tillbaka från det. Utmattad å andra sidan låter som att man är rätt trött en vecka och sen var det bra med det… Nåja, det spelar ju mindre roll. Författaren till den här boken vill använda utbränd och då får hon det för boken är en efterlängtad sådan.

När jag började återhämta mig efter utmattningen så började jag läsa på i ämnet. En del var bra, en hel del var riktigt dåligt. Det här är en text om Den utbrända hjärnforskaren och därför ska jag inte ens nämna boken av den andra hjärnforskaren som hamnade i min hand. Jag nöjer mig med att säga att vissa böcker borde förses med varningstexter.

Den utbrända hjärnforskaren gör framförallt två saker som jag längtat. Den första är att förklara att det är rörelse och inte motion som är viktigt i akutläget. Att snigla sig runt kvarteret är bra för en, att springa 5 km är farligt och helt omöjligt. Hjärnan kan läka ändå, om man bara ger den lugn och ro att göra det. Det andra är att den sätter utmattningen i kontext och att den visar att och hur den är ett samhällsansvar. Det är samhället som är sjukt och måste fixas så att individer kan må bättre, inte tvärtom. Jag tycker att det är sjukt att jag har läst mig igenom facklitteratur på området i fem år och först nu kommer det.

Här tas också upp ämnen som jämställdhet, minnets funktioner, läkning – allt intressant behandlat. Den utbrända hjärnforskaren är den bästa faktabok om utmattning som jag läst och jag skulle önska att alla chefer, politiker och beslutsfattare läste den. Det skulle vi alla må väldigt bra av.

DEN UTBRÄNDA HJÄRNFORSKAREN
Författare: Hedvig Söderlund
Förlag: Bonnier fakta (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Med eget ansvar i utmattningsland

Bitter ska man inte vara, men det är jag ju. Inte hela tiden och inte på allt, men nog sjutton drabbas jag av en släng av bitterhet ibland. Inte minst när jag tänker på den välsignade utmattningen. Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt, men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte. Det är väldigt mycket man ska göra och tänka på när man är utmattad kan jag säga. Jag kan också meddela att det inte går så bra. För det blir överslag av alla tankar och tillslut blir allt till en enda gröt som på något sätt fått talförmåga och säger “du är inte bra nog, du har missat allt det här och gjort helt fel grejer, allt är ditt fel”.

Ingenstans i de här böckerna och artiklarna hittar jag något egentligt om samhället. Som ju också är trasigt. Det är rätt orimligt att tro att alla vi tusentals som de senaste åren slagits till marken av det här livskrympande syndromet skulle ha ställt till det helt och hållet på egen hand. Men de där samhällstillvända självhjälpsböckerna (“Bränn inte ut din personal”, “Dumspara mindre”…) väntar jag fortfarande på.

Så aningens bitter är jag allt, men också samtidigt tacksam över att min väg med utmattningen varit kantad av kunnigt folk och tur. Och ingenstans har jag läst att utmattning botas av bitterhet (ilska däremot, det är en finfin drivkraft det) så det är är väl bara till att gilla läget och göra sitt bästa. Och under tiden så finns det faktiskt en del bra böcker att läsa. Såna som förvisso handlar mest om utmattning på individnivå, men också ibland lyfter blicken och gör samhället där bakom synligt. Mina bästa böcker om utmattning är Ur balans av Aleksander Perski, Väggen av Pia Dellson och Innan väggen av Anna Voltaire. Någonstans vill jag också tro att när vi orkat resa oss ur det här orkeslösa träsket kommer det vara vi som skriver de där böckerna om hur samhället kan och ska förändras. Om vi bara får vila lite först.

PS: Imorgon kommer det faktiskt en text här om en bok som är precis vad jag efterlyser ovan, håll utkik! DS

 


En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo i november 2016.

Gränsen, väggen och jobbet

Den där gränsen som går någonstans. Mellan arbete och fritid. Den där gränsen som gör att jobbet inte blir själva livet och sådär. Den som behöver finnas där men inte alltid gör. Jag tänker på några som jag läst om. Andreas Egger i Ett helt liv som bygger “sin” linbana i österrikiska alperna, som stretar på och jobbar och står i, ibland för att försörja en familj, ibland bara för att. Det finns något sorgesamt och vackert i det.

Jag tänker på Elsie Johanssons Nancy som jobbar och sliter och nog aldrig lyckas bevisa sin duglighet (för sig själv i allafall). Jag tänker på Henning i Mina drömmars stad (och så tänker jag att jag vill läsa om den serien snart) vars hela liv definieras och bestäms av det där arbetande och arbetet. Känslan i kroppen efter en dag i hamnen…

Jag tänker på Gösta Berling som i så mycket definieras av att han inte arbetar längre, att han ingenting gör, att han slashasar sig runt den värmländska landsbygden till ingen nytta (han har ju några andra lite problematiska omständigheter att brottas med också, men…). Och så får man ju inte vara, till ingen nytta…

Jag tänker på mig själv som inte alltid haft den där gränsen i mitt liv och därför gick in i en sån där vägg istället (såna väggar kan man också läsa om, jag rekommenderar Pia Dellsons Väggen till alla och envar). Jag började jobba igen efter ett tag, men arbetar fem år senare fortfarande med att rita upp den där gränsen. Jag tänker på att det känns skönt att vara tillbaka, men samtidigt funderar jag lite över varför det var så svårt att definiera och hitta mig själv i en tillvaro där jag inte arbetade (och slashasade mig runt den värmländska landsbygden, till ingen nytta så att säga). Jag tänker mycket på arbete och vad det gör med oss just nu och jag känner mig så evinnerligt priviligierad över att ha tid och möjlighet att göra det.


Den här texten publicerades i en första version på Kulturkollo i februari 2017.

Hur kommer man igen då?

Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo vintern 2019, 2, 5 år efter min krasch. Mycket av det jag skriver, men tack och lov inte allt, gäller fortfarande.

Ibland bryter man ihop på riktigt, liksom faller igenom verkligheten. Faller, faller och faller. Landar någonstans som man inte känner igen. För mig hände det hösten 2016 när det helt plötsligt satt ett utmattningssyndrom på axeln och nu vintern 2019 är det väl hög tid att ha kommit igen eller?

Min allra första tanke när jag fått mig tillsagt att det var utmattad jag var var att ”det här kan jag ju skriva en bok om!” Det är förstås en helt sjuk reaktion, men det var ju just sjuk jag var. Och det ligger fortfarande något i min tanke att det fattas en viss sorts böcker om stressrelaterat illamående och utmattning. Det finns ett gäng riktigt fina böcker som behandlar själva utmattningen, såväl skönlitterära som fakta (se en lista över mitt bästa sist i det här inlägget). Böcker man för det mesta inte orkar läsa när man är som djupast nere i det, men som kan ge tröst efterhand. Alla säger de detsamma, återhämtning tar tiiid. Och det är det jag saknar böcker om (jag kommer inte skriva dem), hur den där tiden ser ut.

Det är svindlande 2,5 år sen min kropp, själ och hjärna satte stopp. Det känns som fem minuter, och med tanke på hur min minnesförmåga ser ut idag skulle det lika gärna kunna vara det. Jag mår förstås oerhört mycket bättre idag, min vardag är anpassad på ett nytt sätt, jag vet hur jag funkar numera och jag har blivit rätt bra på att sätta stopp bara en liten stund försent. Men jag lever väldigt nära gränsen till vad jag klarar av och jag begriper fortfarande inte riktigt att det jag klarar av inte är lika mycket som tidigare. Jag jobbar fortfarande heltid, är förälder till två barn, skriver på två bloggar, läser mycket och har dessutom tagit mig för att skriva ännu mer (men inte om utmattning då). Men jag är inte lika effektiv på jobbet (vilket kanske bara jag märker egentligen), jag strävar numera efter att vara god nog, inte perfekt. Jag är inte lika bra på att blogga, det blir lite som det blir och det är helt ok. Som förälder är jag oerhört mycket bättre när jag jobbar mig från utmattningen än när jag var på väg in.

Böcker som kanske är det där jag saknat (jag har inte fixat att läsa dem än, men kanske en dag):
Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth
Bara lite till av Heidi Hakala
Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Böcker jag orkade läsa och som jag tycker mycket om:
Väggen av Pia Dellson
Sent i november av Tove Jansson (nej, den handlar väl inte om utmattning, men jag kunde känna igen mig så oerhört mycket i de här figurerna som sökte sig inåt och bort från stressen. Detsamma gäller Pappan och havet där den där passagen där Mumintrollet förstår vad det är Mårran är ute efter fick den här Mårran att gråta rätt okontrollerat).

Söker du fler lästips kring utmattningssyndrom så kan ni alltid kolla vad jag samlat i den här kategorin här på Fiktiviteter, där finns det mesta.

En vecka om utmattning, fem år senare

För fem år sen var jag påväg in i en av de värsta perioderna av mitt liv, samtidigt som jag tack och lov tvingades inleda arbetet med att ta mig ut ur den. Jag kunde inte läsa, inte fatta beslut, snart kunde jag inte föra samtal med min man. Jag gick från att jogga några gånger i veckan och promenera varje dag till att släpa mig runt en timme i motionsspårets korta slinga varje dag, om ens det. Vissa dagar blev det ingen lunch för jag orkade inte laga eller äta någon, vissa dagar orkade jag nätt och jämt röra mig från soffan till toaletten. Det var det totala mörkret, men det var ändå bättre än det som varit. På vissa sätt var det också bättre än det som kom.

Nu är jag stark eftersom jag tvingats jobba igenom och med det där i fem år, men jag är också galet skör (förlåt för bruk av överanvänt ord, men det är det som ska in på den här raden). Jag faller ner i ångesten och gråten och hjärtklappningen bara sådär. För det mesta är allt för mycket och överväldigande, men det går. Jag har förlorat så många delar av minnet. Jag har lärt mig massor om vila och ickeprestation. Det finns plus och minus med allt.

Vad jag gör nu som jag inte gjorde? Jag jobbar mindre, testar tjänstledighet på olika nivåer för att hitta rätt. Jag mediterar (för att öva upp hjärnan genom avslappning och fokus), jag yogar (för kropp och själ), joggar var tredje dag och jag försöker knö in kreativiteten, med skohorn ibland för utan den förtvinar jag, i vardagen. Jag vilar och försöker grunda mig, försöker få utlopp för tankarna som far. Min största fiende är oron. Den tar fortfarande över mig ibland, ofta.

Jag befinner mig fortfarande på den här resan och har insett att det kommer jag alltid göra, det är ju det som är livet. Mitt mål kan inte vara att bli som jag var innan, det måste vara att helas till någon som ser gränserna och förstår sig på vad som är viktigast. I somras insåg jag att jag mådde jag bättre med mig själv än jag gjort på väldigt länge, sen föll jag plötsligt djupare än jag varit på länge. Nu jobbar jag vidare på att komma tillbaka till sommarens känsla och att få stanna i den. Det är frustrerande att det ska vara ett heltidsjobb att uppnå balans bara, och att man aldrig är färdig.

Den här veckan ska jag återpublicera några gamla texter från när det begav sig, alla från Kulturkollo. Jag ska reflektera lite kring kreativitet och utmattning och så ska jag tycka till om den bästa bok om utmattning jag läst hittills. Väl mött!

Låt oss tala om ångest och annat jobbigt

En stund i höstas mådde jag inte så särskilt bra. Jag hade överhuvudtaget en hel del ångest hela förra året (eller snarare under pandemidelen av året kanske, och det är förstås inte över för att vi skriver 2021 nu). Till slut blev jag så trött på eländet att jag bestämde mig för att utforska det på det sätt jag gillar bäst, genom att läsa.

De kommande veckorna kommer ni kunna läsa texter om böcker jag läst i ämnet, det är en blandning av poesi, essäer, serier och annat. För att vi alla ska ta oss igenom helskinnade blandar jag också upp med lite andra inlägg, men den mesta av tiden läggs på ångesten. Och det, har jag lärt mig är ingen dålig sak.

För den som vill vidare och inte bara vill läsa kan jag rekommendera de filmer skådespelaren Bill Hader gjort för Child Mind institute på YouTube (du hittar länkar längst ner i inlägget). Han må ha spelat in sina filmer och gjort sina intervjuer om ångest för att hjälpa barn, men det funkar fint på mig också. Bill Hader talar mycket om att avdramatisera ångesten, att se att den är där, men sen fortsätta med sitt. För det går ju, för det mesta, att fungera också med ångest. Och när man möter den med rädsla så stannar rädslan. Mitt värsta, och så är det säkert för många av oss, är rädslan för att ångesten ska komma tillbaka, att det ska ”vara såhär nu”. Jag tycker det funkar rätt bra för mig, att försöka acceptera att jag är en sån som får ångest ibland, men den tiden när jag inte har det ska jag inte lägga energi på att rädas den.

En annan sak som Bill Hader pratar om är hur han mediterar flera gånger varje dag. Så hängiven är jag inte tvungen eller intresserad av att bli, men jag jobbar på att skaffa mig en rutin av att meditera en stund varje morgon (det går verkligen skitdåligt med det för tillfället, men jag har inte gett upp) och så har jag slängt in lite yinyoga efter varje arbetsdag. Yogan har hjälpt mig sen sommaren 2017, men jag har förvånansvärt svårt att hänga fast vid den om den inte är rutin, så nu ska den bli det (igen). I meditationen fick jag faktiskt lite oväntad hjälp av Melissa Broder som i sin So sad today (som jag skriver mer om på torsdag) berättar om sin morgonmeditation och hur rörig, men livsnödvändig den är.

Jag har förstås läst och tänkt om ångest och psykisk ohälsa tidigare, inte minst angående utmattning, här hittar du lite av det:
Alla mina inlägg om utmattning finns under den här taggen.
Boktexter om Notes on a nervous planet och Skäl att fortsätta leva av Matt Haig

Child mind institutes filmer med Bill Hader på YouTube


Tipsa gärna mig och alla som kan tänkas behöva det om texter/filmer/strategier som hjälpt dig när du mått psykiskt dåligt så samlar jag ihop till temaavslutningen om två veckor.

Övervintra av Therese Widenfjord

När jag läser Therese Widenfjords diktsamling Övervintra (för övrigt ett av svenskans vackraste ord) upplever jag det lite som att vandra i dödsskuggans dal. Orden sätter sig till en början som ett skruvstäd kring hjärtat, de håller fast. Som gripklor nyper och sliter de. Det här är mycket smärtsam läsning, bitvis nästan ogenomträngligt tungt att läsa som utmattningsöverlevare. Men det blir lättare att andas om man bara vågar följa med en liten bit längre in.

Övervintra, som kan sägas vara en roman i poesiform, gömmer ett ursinne som väntar på att explodera, som måste få explodera för att något ska falla på plats. Här handlar det om det livsviktiga i att slita sig loss från gammalt utan att veta hur det nya ser ut, om det nya ens finns. Det handlar om ett mod så stort att det är svårt att begripa att vi alla bär det.

Jag älskar den språkliga experimentlustan här. Jag älskar naturen i huvudrollen, den snärjande skogen, friheten hos havet. Och så älskar jag hur berättelsen rör sig och blir till en lång, långsam resa mot något som kan bli ett hem.

ÖVERVINTRA
Författare: Therese Widenfjord
Förlag: Adlibris AB / Bläcklilja textproduktion (2020)

Skred av Marit Sahlström

Det här är alldeles för tungt och för nära för att jag ska orka göra en noggrann läsning. Vissa sidor flyger blicken över, för att jag måste, som en överlevnadsstrategi. Jag läser nog för att snudda, för att se att det är väldigt välskrivet och bra och för att se hur det slutar och hur det tar sig dit. Men varje sida blir inte läst, jag orkar inte.

Marit Sahlström har i Skred skrivit en roman om något av det allra värsta. Om utmattning, ångest, depression och självmordstankar. Om att falla ner i mörkret där man tycker sig vara värdelös och att alla skulle ha det bättre om man försvann, om den eviga kampen för att känna sig bra nog för sina barn. Dramats huvudperson utsätts för stress från alla håll, hon dukar nästintill under. Hennes upplevelser är inte mina, men ändå känner jag igen allt. Jag känner hjärtklappningen i kroppen när hon känner den, känner ångesten skölja in, illamåendet. Tankarna som man försöker hålla ifrån sig. Jag tror att om mina barn varit yngre när utmattningen svalde mig så hade jag inte kunnat läsa den här boken alls, nu hade jag den skillnaden att gripa tag i för att orka.

Jag tror att det är viktigt att orka den här boken, jag tror att det är viktigt att den finns. Att tankarna är nedskrivna och uttalade gör dem lite mindre skuldtyngda. Det måste någonstans finnas en syster till de egna erfarenheterna och tankarna för att man inte ska känna sig helt ensam i mörkret. Och det är nog det viktigaste jag lärt mig under min utmattningsupplevelse, jag är inte ensam. Vi är så sorgligt många som kämpar. Skred sätter fokus på det genom att berätta en historia som många av oss känner igen, förhoppningsvis och kanske inte i sin helhet, men nog mycket för att det ska ge oss styrka och tröst. Jag är glad att jag orkade och jag är också glad att jag tog mig friheten att förytliga mitt läsande lite. Man ska inte utsätta sig för mer än man klarar av, man ska vara snäll mot sig själv.

SKRED
Författare: Marit Sahlström
Förlag: Ordfront förlag (2019)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här eller här.

Det här är en av de bra saker jag skriver om under december 2019. Alla bra saker (från alla år av bra saker) hittar du här.