Hur jag förläste mig på vampyrromaner (och några lästips till dig som inte tröttnat)

Med anledning av gårdagens halvlyckade återbesök i vampyrromansvärlden kommer här ett återvunnet inlägg från Kulturkollo:

All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.

Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.

En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.

Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.

The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?

Läs mer

The southern book club’s guide to slaying vampire av Grady Henrix

Boken med det långa namnet är den första vampyrroman jag läst på väldigt länge. Jag vet inte om det beror på det (ovanan) eller på boken, men jag mådde verkligen dåligt av den och inte helt och hållet på ett bra och skrämsligt sätt.

Jag gillar tanken med sydstatskvinnornas bokcirkel som får vampyrproblem när slemmige James Harris flyttar in som Patricias granne. Jag tycker också att genomförandet av idén funkar bra, hur han ormar sig in i gemenskapen utan att så många märker vad som sker. Han är ett äkta vampyrmonster likt det i flera gånger omnämnda Salem’s Lot.

En sak som inte alls är dåligt, men som får mig att må dåligt är att Grady Hendrix beskriver känslorna och Patricia så bra. När hon står där och städar i sitt kök och försöker komma på ett sätt att rädda sina barn undan den livsfarlige grannen känner jag hennes ångest liksom jag känner den när ingen tror henne och när hennes vidrige man använder sina psykologskills på henne.

Den psykologiska delen är alltså bra, men det finns sånt som inte alls känns bra i magen. Jag tycker inte om att och hur kvinnornas kroppar hela tiden ska kommenteras, att de ska objektifieras och objektifiera. Och så undrar jag var och varför våldtäkt kommer in i vampyrloren, det känns onödigt. Visst kan vampyren vara sexuell, men här ägnar han sig åt straffvåldtäkt och det känns jättekonstigt. Sen måste jag säga att det är lite tragiskt att varenda vuxen karl tävlar med vampyren om någon sorts vidrighetstrofé, det finns scener som får mig att må illa på riktigt och jag tror inte att det är meningen att det är de som ska få mig att känna så…

Det har sipprat in en misogyni här som inte kommer från vampyren utan manifesteras av alla vanliga dudes, är det meningen? Vet författaren om att det är så eller är det såpass obehagligt att det är författarens åsikter som ringlat sig in? Jag är verkligen inte säker, och det är inte bra. Hur som helst så kan man om man tar sig frihet att hitta på monster också hitta på en värld där kvinnor får agera (och svarta inte bara spelar rollen som mordoffer för att röra vid en annan problematisk bit). Det går.

THE SOUTHERN BOOK CLUB’S GUIDE TO SLAYING VAMPIRES
Författare: Grady Hendrix
Förlag: Quirk Books (2020)

Bara bra böcker! Om Sookie Stackhouse

Nu blir det lite speciellt här. Egentligen hade jag tänkt återpublicera en recension av den sista Sookie Stackhouse-boken jag gillade, men så upptäckte jag att det var så länge sen så jag hade inte börjat blogga när jag läste Dead in the family. Eftersom jag verkligen älskade de tio första böckerna i serien så publicerar jag istället mitt sista inlägg som Sookie-fanatiker. Håll till godo (och ignorera det sorgliga i att boken jag längtat så mycket efter inte var särskilt bra).

Konsten att äga en bok
Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…

Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet…


Inlägget publicerades första gången 12 maj 2011 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Buffy fyller 20 år!

 

Ni som följer mig på instagram vet att jag har en vampyrdödartuff katt som heter Buffy och ni anar nog ett samband med min djupa kärlek till tv-serien och karaktären med samma namn. Att idag fira 20-årsjubileum för denna serie känns surrealistiskt men himla bra. 

Det händer att jag får frågan vad som är grejen med Buffy och jag tror att det handlar om gänget, om att serien är en så bra skildring av att bli vuxen, om balansen mellan helhet och detaljer. Kompisgänget är den viktigaste karaktären, men det är viktigt också att delarna i det där kollektivet är så fina. Där finns min favoritbibliotekarie (Giles), min älsklingsdatanörd (Willow), min bästa kaninfobiker (Anya) och världens bästa mamma (Joyce), och alla är de perfekta och operfekta på precis rätt sätt. Och där finns  vampyrer att hatälska och skurkar och dryga tonårstjejer och irriterande vampyrhärskarungar och… 

Jag har redan skrivit en hel del om Buffy här, det är bara för den engagerade att slänga sig ut i texter om Spike, säsonger och seriekärlek:

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Och missa för allt i världen inte DNs fantastiska quiz ”Buffy The vampire slayer” eller Simone de Beauvoir? Testa dina citatkunskaper här. Jag lyckades skrapa ihop 10 av 12 poäng vilket förstås är bra, men jag tycker nog att jag borde ha tagit full pott. Dags att återbesöka Sunnydale alltså, det är allt för länge sen jag var där. Jag tror inte det är dags för en hel omtittning, men jag har sett serien nog många gånger för att kunna plocka avsnittsrussin ur kakan. Kvällen och helgen kommer nog ägnas åt ”Once more with feeling”, ”Hush” och andra guldklimpar.

Hur firar du 20-årsjubileet?

Natten jag dog

natten-jag-dogDen här röda boken har legat rätt länge på mitt sängbord. Det har varit så mycket annat som behövt få gå före, och så är det det här med vampyrerna som jag tröttnat lite på…

Natten jag dog utspelar sig på flera platser, som London och Göteborg, och det är just platserna och stämningen som griper tag. Det känns inte bara väldigt välreseachat, det känns upplevt. Jag kan känna lukter och dofter och jag hör ljuden från gatan utanför. Det är väldigt effektfullt. Människorna får jag inte lika starkt grepp om och de berör mig inte riktigt så mycket som jag vill.

Och ja, det här med vampyrerna då? Jag är verkligen trött på dem. Allt annat än det vampyriska, skildringen av det historiska och miljöerna, intresserar mig mer än vampyraspekten så det är ju tur att det finns en del av det i den här boken. Ibland tycker jag att det blir för packat med detaljer för att det ska flyta ordentligt i läsningen, men på det stora hela är Natten jag dog en välskriven roman. Och ska jag läsa en vampyrskildring så är jag tacksam om den är ”realistisk”, alltså utan glittrande snubbar med högt hår och så… Det är den här, garanterat. 

NATTEN JAG DOG
Författare: Peter Erik Du Reitz
Förlag: Hoi förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Politik i Bon Temps

När du tänker politik tänker du kanske tråkiga typer i kostym. Och när du tänker vampyrbok tänker du inte tråkiga typer i kostym? Aha, säger jag då – läs Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse så garanterar jag att du får en lite ny syn på både det ena och det andra. Det är vampyrsheriffer och varulvspolitik och oskrivna och skrivna regler på var och varannan sida i de här böckerna och just politiken är, tillsammans med sex (eller allra helst i ljuvlig kombination av sex och politik), ofta drivkraften till det som händer i Sookies liv. Och som det händer, i alla fall innan hon drar sig tillbaka och ägnar de sista böckerna åt att städa  vinden. Första boken, Dead until dark, är rätt trist både ur politisk och all annan synvinkel men sen tar det sig. Läs och förundras över vad politik också kan vara 😉

The Vampire tapestry

Nej, det här är inte ännu en trött vampyrromantisk roman i högen. Det var inte därför den tog mig ett år att läsa ut. Det var för att förra sommaren lämnade mig med akut läsöverdos och jag orkade helt enkelt inte med en enda blodsugare till, oavsett hur egen han var.

Men nu. Är jag fortfarande galet trött på vampyrer men jag kan ändå göra rum för en bra berättelse även om den råkar innehålla några av attributen. Det fina med The vampire tapestry är att den verkligen inte är nerlusad med det gamla vanliga. Inga huggtänder, inga goriga blodorgier, inga sex med smärta-orgier heller och ingen stalkerkille som trycker ner en ung tjej. Vampyren i den här berättelsen, om han ens är vampyr, är en äldre herre. Och han är allt annat än den typiske förföraren.

I The vampire tapestry är det rätt trist att vara vampyr, vardagstråkigt liksom. Mr Weyland går i terapi, han tvingas smyga och gömma, han passar inte in. Han blir tillfångatagen av galningar. Det är helt enkelt för jäkligt och han är rätt desillusionerad och depressiv.

Det här är också en bok som har fördelen av att vara äldre (och opåverkad av Twilight-vampyrismen), novellerna är skrivna på 1980-talet. Och så formen, noveller som tillsammans skapar en romanliknande helhet, det funkar väldigt bra. Gillar Weyland gör jag definitivt inte men jag fattar sympati för honom.

THE VAMPIRE TAPESTRY, Suzy McKee Charnas
Orb Books, 2008

Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna, Eli läser och skriver

Svart passion

I somras hände det sig att jag höll vampyrsommar och nog förläste mig en smula på blodsugande bestar. Jag tröttnade helt enkelt och just nu mår jag nästan lite illa vid tanken på att jag har några böcker i ”ska läsa snart”-hyllan som jag längtar efter men som innehåller vampyrer. Orkar inte med dem! Så det var kanske ett misstag att läsa det där recensionsexemplaret som blivit stående. Förutsättningarna var inte de bästa när jag tog tag i Svart passion men jag försökte verkligen.

Jag gillar ambitionen. Att placera en vampyrhistoria på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg ger en helt annan närhet och igenkänning än någonsin Forkes eller Bon Temps. Det gillar jag jättemycket liksom blinkningarna till popkultur och vampyrfiktion. Men detta till trots så krävs det något nytt till vampyrgenren, förutom en ny stad då, om det ska bli ett nytt liv. Hela genren är annars lika trött som jag just nu. Det är för mycket mänsklig flicka suktar efter mörk, hemlighetsfull kille som visar sig vara vampyr. Och så lite blod och lite våldsamt och så lite kyssar på det. Svart passion är tyvärr inte något undantag. Det är ok skrivet men känns inte nytt eller omvälvande på något sätt. Nej, jag tror inte att det bara är min vampyröverdos som gör det. Hade jag hamnat inför Sunshine eller Judas barn eller Sookie-böckerna eller The Gilda stories just nu hade jag känt motstånd inför att läsa det men jag hade ändå uppskattat berättelserna när jag kastade mig in. Här vill jag aldrig ge mig riktigt hän. Det är helt enkelt inte särskilt bra.

Svart passion är första delen i en serie som heter Dimmornas folk. Jag kommer inte läsa vidare men jag tycker att många av de ungdomar som läst Cast och Mead och är redo att återvända till hemmaplan borde kunna gilla det här, det är inte dåligt (förutom slutet som känns väldigt b), det är bara inte så bra som jag kräver av vampyrlitteraturen nu för tiden. Den vampyr som inte rockar min värld göre sig icke besvär.

Svart passion av Annika Banfield. Idus förlag