Vampyrtröttheten

Idag skriver jag på Kulturkollo om hur himla trött jag är på vampyrer, och analyserar lite kring hur det kunde gå så illa. Och så tipsar jag förstås om det bästa jag hittade i bokväg innan jag fick nog. Vampyrtrötthetstexten hittar du här.

Buffy fyller 20 år!

 

Ni som följer mig på instagram vet att jag har en vampyrdödartuff katt som heter Buffy och ni anar nog ett samband med min djupa kärlek till tv-serien och karaktären med samma namn. Att idag fira 20-årsjubileum för denna serie känns surrealistiskt men himla bra. 

Det händer att jag får frågan vad som är grejen med Buffy och jag tror att det handlar om gänget, om att serien är en så bra skildring av att bli vuxen, om balansen mellan helhet och detaljer. Kompisgänget är den viktigaste karaktären, men det är viktigt också att delarna i det där kollektivet är så fina. Där finns min favoritbibliotekarie (Giles), min älsklingsdatanörd (Willow), min bästa kaninfobiker (Anya) och världens bästa mamma (Joyce), och alla är de perfekta och operfekta på precis rätt sätt. Och där finns  vampyrer att hatälska och skurkar och dryga tonårstjejer och irriterande vampyrhärskarungar och… 

Jag har redan skrivit en hel del om Buffy här, det är bara för den engagerade att slänga sig ut i texter om Spike, säsonger och seriekärlek:

Kort om Buffy [januari 2010]

Säsong 4 [februari 2010]

Säsong 5 [april 2010]

Säsong 6 [augusti 2010]

Säsong 7 [september 2010]

Buffy som feministikon [mars 2011]

Spikes resa [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Favoritavsnitt från Buffy, Dollhouse och Firefly [september 2011, en del av Whedonhelgen]

We aim to misbehave- favoritskurkar från Buffy, Firefly och Dollhouse [september 2011, en del av Whedonhelgen]

Och missa för allt i världen inte DNs fantastiska quiz “Buffy The vampire slayer” eller Simone de Beauvoir? Testa dina citatkunskaper här. Jag lyckades skrapa ihop 10 av 12 poäng vilket förstås är bra, men jag tycker nog att jag borde ha tagit full pott. Dags att återbesöka Sunnydale alltså, det är allt för länge sen jag var där. Jag tror inte det är dags för en hel omtittning, men jag har sett serien nog många gånger för att kunna plocka avsnittsrussin ur kakan. Kvällen och helgen kommer nog ägnas åt “Once more with feeling”, “Hush” och andra guldklimpar.

Hur firar du 20-årsjubileet?

Natten jag dog

natten-jag-dogDen här röda boken har legat rätt länge på mitt sängbord. Det har varit så mycket annat som behövt få gå före, och så är det det här med vampyrerna som jag tröttnat lite på…

Natten jag dog utspelar sig på flera platser, som London och Göteborg, och det är just platserna och stämningen som griper tag. Det känns inte bara väldigt välreseachat, det känns upplevt. Jag kan känna lukter och dofter och jag hör ljuden från gatan utanför. Det är väldigt effektfullt. Människorna får jag inte lika starkt grepp om och de berör mig inte riktigt så mycket som jag vill.

Och ja, det här med vampyrerna då? Jag är verkligen trött på dem. Allt annat än det vampyriska, skildringen av det historiska och miljöerna, intresserar mig mer än vampyraspekten så det är ju tur att det finns en del av det i den här boken. Ibland tycker jag att det blir för packat med detaljer för att det ska flyta ordentligt i läsningen, men på det stora hela är Natten jag dog en välskriven roman. Och ska jag läsa en vampyrskildring så är jag tacksam om den är “realistisk”, alltså utan glittrande snubbar med högt hår och så… Det är den här, garanterat. 

NATTEN JAG DOG
Författare: Peter Erik Du Reitz
Förlag: Hoi förlag (2015)
Köp den t.ex. här eller här.

Politik i Bon Temps

När du tänker politik tänker du kanske tråkiga typer i kostym. Och när du tänker vampyrbok tänker du inte tråkiga typer i kostym? Aha, säger jag då – läs Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse så garanterar jag att du får en lite ny syn på både det ena och det andra. Det är vampyrsheriffer och varulvspolitik och oskrivna och skrivna regler på var och varannan sida i de här böckerna och just politiken är, tillsammans med sex (eller allra helst i ljuvlig kombination av sex och politik), ofta drivkraften till det som händer i Sookies liv. Och som det händer, i alla fall innan hon drar sig tillbaka och ägnar de sista böckerna åt att städa  vinden. Första boken, Dead until dark, är rätt trist både ur politisk och all annan synvinkel men sen tar det sig. Läs och förundras över vad politik också kan vara 😉

The Vampire tapestry

Nej, det här är inte ännu en trött vampyrromantisk roman i högen. Det var inte därför den tog mig ett år att läsa ut. Det var för att förra sommaren lämnade mig med akut läsöverdos och jag orkade helt enkelt inte med en enda blodsugare till, oavsett hur egen han var.

Men nu. Är jag fortfarande galet trött på vampyrer men jag kan ändå göra rum för en bra berättelse även om den råkar innehålla några av attributen. Det fina med The vampire tapestry är att den verkligen inte är nerlusad med det gamla vanliga. Inga huggtänder, inga goriga blodorgier, inga sex med smärta-orgier heller och ingen stalkerkille som trycker ner en ung tjej. Vampyren i den här berättelsen, om han ens är vampyr, är en äldre herre. Och han är allt annat än den typiske förföraren.

I The vampire tapestry är det rätt trist att vara vampyr, vardagstråkigt liksom. Mr Weyland går i terapi, han tvingas smyga och gömma, han passar inte in. Han blir tillfångatagen av galningar. Det är helt enkelt för jäkligt och han är rätt desillusionerad och depressiv.

Det här är också en bok som har fördelen av att vara äldre (och opåverkad av Twilight-vampyrismen), novellerna är skrivna på 1980-talet. Och så formen, noveller som tillsammans skapar en romanliknande helhet, det funkar väldigt bra. Gillar Weyland gör jag definitivt inte men jag fattar sympati för honom.

THE VAMPIRE TAPESTRY, Suzy McKee Charnas
Orb Books, 2008

Andra som skrivit om boken: Bokstävlarna, Eli läser och skriver

Svart passion

I somras hände det sig att jag höll vampyrsommar och nog förläste mig en smula på blodsugande bestar. Jag tröttnade helt enkelt och just nu mår jag nästan lite illa vid tanken på att jag har några böcker i “ska läsa snart”-hyllan som jag längtar efter men som innehåller vampyrer. Orkar inte med dem! Så det var kanske ett misstag att läsa det där recensionsexemplaret som blivit stående. Förutsättningarna var inte de bästa när jag tog tag i Svart passion men jag försökte verkligen.

Jag gillar ambitionen. Att placera en vampyrhistoria på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg ger en helt annan närhet och igenkänning än någonsin Forkes eller Bon Temps. Det gillar jag jättemycket liksom blinkningarna till popkultur och vampyrfiktion. Men detta till trots så krävs det något nytt till vampyrgenren, förutom en ny stad då, om det ska bli ett nytt liv. Hela genren är annars lika trött som jag just nu. Det är för mycket mänsklig flicka suktar efter mörk, hemlighetsfull kille som visar sig vara vampyr. Och så lite blod och lite våldsamt och så lite kyssar på det. Svart passion är tyvärr inte något undantag. Det är ok skrivet men känns inte nytt eller omvälvande på något sätt. Nej, jag tror inte att det bara är min vampyröverdos som gör det. Hade jag hamnat inför Sunshine eller Judas barn eller Sookie-böckerna eller The Gilda stories just nu hade jag känt motstånd inför att läsa det men jag hade ändå uppskattat berättelserna när jag kastade mig in. Här vill jag aldrig ge mig riktigt hän. Det är helt enkelt inte särskilt bra.

Svart passion är första delen i en serie som heter Dimmornas folk. Jag kommer inte läsa vidare men jag tycker att många av de ungdomar som läst Cast och Mead och är redo att återvända till hemmaplan borde kunna gilla det här, det är inte dåligt (förutom slutet som känns väldigt b), det är bara inte så bra som jag kräver av vampyrlitteraturen nu för tiden. Den vampyr som inte rockar min värld göre sig icke besvär.

Svart passion av Annika Banfield. Idus förlag

Det här med vampyrfilm del 2

Vi har pratat om det här tidigare, att jag har så evinnerligt svårt att tycka om vampyrer på film. De blir så lätt för fåniga/synliga/ologiska. Med netflix har jag haft två nya filmupplevelser. Och de är ypperliga exempel på hur vampyrfilm kan göras bra respektive dåligt.

Fright night

Den här filmen har två stora plus – bra skådespelare och deras förmåga till självironi. När larger than life-vampyren flyttar in som granne kan det bli hur fånigt som helst men i Fright night fungerar det tack vare förmågan att inte ta egentligen någonting på så förtvivlat stort allvar. David Tennant återfinns i en något annorlunda roll, Toni Collette är som vanligt sevärd, före detta kompisen och looser-nörden Ed kan vara en av de roligaste och mest misslyckade karaktärer som skrivits och Colin Farrell är fenomenal som oerhört ond onding. Mitt enda minus är att kvinnosynen mot slutet är rätt unken, möjligen är det en otydlig blinkning till genrens traditionella syn på kvinnor som slampor och offer men det räcker inte riktigt med ett försök.

30 days of night

Här har vi istället ett gäng stela skådisar som stirrar ut i luften, ofta. Det är mycket eftertanke på ytan här, utan egentlig tanke. Och vampyrerna är totalt ologiska och fåniga (det där väsande språket de har, ska det vara skräckinjagande eller?) och så är det blod, blod, blod och blod. Det enda som får mig att bli obehagligt berörd är det där hunddödandet i början och det känns bara onödigt och äckligt. Jag som är så lättskrämd borde verkligen bli skrämd i alla fall en gång av en sån här film, istället skrattar jag trött (möjligen är trött nyckelord här, det är möjligt att jag gillat något med den här filmen om jag varit piggare när jag såg den) åt stelheten flera gånger. Jag tycker att det här är (nästan!) sharknado-dåligt* men utan charmen.

* Sharknado har jag också hunnit se sen netflix och jag ingick någon slags äktenskap. Och det är en dålig film på riktigt det, sanslöst dålig. Så dålig att det blir bra. Se den, det är en fantastisk upplevelse!

Vampyrsommaren, så blev den

Jag inledde sommaren med att utropa den i vampyrernas tecken och nu är alltså frågan hur det gått. Har jag läst några vampyrfiktioner, har de varit bra, kräks jag nu varje gång jag tänker på en vampyr. Svaren är i tur och ordning ja, en del och ja…

De av er som läst min inläggsserie Veckans vampyr har koll på vad jag läst, och dessutom är jag mitt inne i Vampire tapestry som förvisso är riktigt bra men som hamnade i skarven där jag drabbades av vampyröverdos vilket troligen betyder att det kommer dröja ett tag innan den blir utläst. Så här såg listan inför sommaren ut:

  • The Accursed av Joyce Carol Oates, började läsa men fastnade ganska omgående, nya försök vid senare tillfälle…
  • Staden som försvann av Stephen King, läst
  • 13 bullets av David Wellington, våldsam hårdkokt vampyraction som jag inte ens försökt börja på.
  • The Gilda stories av Jewell Gomez, läst
  • The vampire tapestry av Suzy McKee Channas, halvvägs som sagt, hänförd men vampyrtrött…
  • Black swan rising av Lee Caroll, läst
  • Dead ever after av Charlaine Harris, läst
  • Judas barn av Markus Heitz, läst

Dessutom har jag läst De odödligas regler av Julie Kagawa

Ett riktigt bra resultat tycker jag, mycket bättre än jag vågat hoppas på. Och av de böcker jag läst var The Gilda stories allra bäst och Judas barn en mycket positiv överraskning. Nu kommer det att dröja ett tag innan jag försjunker i vampyrfiktion igen, förutom Buffy-tittandet då (vi har gjort en paus i slutet av säsong fyra för att se senaste Doctor Who, men snart är vi på banan igen 🙂 ). Hur har ni haft det med vampyrerna på sistone?

Veckans vampyr: De odödligas regler

Eftersom jag fortfarande har en skärva semester kvar att njuta av så håller jag mig lite kort. Det får bli en recension modell mycket liten helt enkelt.

20130726-164545.jpg

Vad handlar De odödligas regler om? Det är en vampyrbok som försöker gå på djupet med vampyrskapet. Huvudperson är Alison som lever i total fattigdom och utsatthet i utkanten av en vampyrstad.
Vad gör den unik? Ja, inte är det omslaget, hej The Twelve 2… Utgångspunkten kanske, att det inte handlar om kampen mot vampyrerna utan att anpassa sig till eget vampyrvarande.
Vad gillar jag med den? Just det, djupdykningen i vampyrmyten och Alison som är tuff som… något väldigt tufft…
Vad gillar jag inte? Det är lite långsamt och segt emellanåt. Är det boken eller möjligen det faktum att jag är lite trött på vampyrer nu efter den här vampyrlässommaren?
Någon sorts betyg? En trea av fem.
Kommer jag fortsätta läsa serien? Kanske, det finns potential till något riktigt bra men det är förstås beroende på vilken riktning författaren tar med boken. Det känns som en serie som skulle kunna bli bättre för varje del.

De odödligas regler av Julie Kagawa. Harlequin