Tematrio om sex

I denna veckas tematrio ber Lyran oss berätta om tre böcker med minnesvärda sexskildringar. Tragiskt nog kommer jag först bara på riktigt dåliga exempel. Det är uppenbarligen svårt det där med sex…

Jag har läst en hel del Harlekin-böcker under min tonårstid och där finns det ju en viss mängd sex. Dessutom rätt stereotyp och trist skildrad sex. Männen styr och kvinnorna följer. Ofta var det så pinsamt dåligt att jag helt enkelt hoppade över de sidorna… Det är möjligt att det existerar bra harlekinsex också men jag kan inte minnas att jag stött på någon (vilket kanske också kan förklaras just med att jag hoppade över dem ;)).

I Philip Roths Envar störde jag mig en del på sexskildringarna. Jag tror att det var för att det var för att de kom så plötsligt och rakt på och för att det var så brutalt och naket. Jag tänker främst på bilden av huvudpersonen och hans sekreterare på kontoret. Jag störde mig som sagt men samtidigt tror jag att det var en viktig pusselbit för att förstå situationen och karaktären. Så sammanfattningsvis: jag gillar det inte men förstår dess funktion…

Mitt sista exempel avviker nog en del från ämnet för jag minns inte om det förekom sex överhuvudtaget i den här boken. Men jag måste få framhålla det erotiska i Anne Rices En vampyrs bekännelser. Hon lyckas verkligen skapa en förtätad stämning av sex och erotik genom hela boken utan att ta till riktiga sexskildringar. Vampyrer är väl per definition impregnerade av erotik (The Strain-vampyrerna undantagna) men få lyckas få till det som Anne Rice. Vore det inte för henne och hennes Lestat så hade vi nog inte haft någon våg av tonårsvampyrer inom ungdomslitteraturen och filmerna. Och det kan man ju i och för sig tycka lite allt möjligt om…

Buffy – säsong 5

Här hemma ser vi Buffy-dvder med en nästan osund intensitet. Början av säsongerna går ganska bra, då blir det ett avsnitt här och ett avsnitt där när det passar och båda känner för det. Men sen, kanske halvvägs in, händer något och vi blir lätt maniska. I alla fall jag… Mot slutet kollar vi två till tre avsnitt per kväll och analyserar vid frukostbordet dagen efter. Sanningen är väl också den att om jag vore ensam om tittandet skulle boxarna ha varit färdigsedda för flera månader sen och allt det roliga vore redan avklarat.

Igår kväll såg vi i alla fall de sista två avsnitten av Buffys femte säsong. Och det är bara att konstatera att herregud vad bra den här säsongen är! Det är mörkt och smärtsamt och alldeles, alldeles fruktansvärt mest hela tiden. Buffy tvingas bära hela världen på sina skuldror på ett ännu mer påtagligt sätt och hon är mer ensam än någonsin vilket mot slutet också tar ut sin rätt.

Jag tycker om det mörka och jag gillar att Joss Whedon och hans författare tar ut svängarna mer och mer. Jag tillhör dem som tycker om sidohistorien med Spike och hans hopplösa och smärtsamma kärlek till Buffy. Utan den hade vi aldrig fått möta Buffy-bot exempelvis… Tara och Willows fördjupade relation och Taras platstagande i gruppen tillhör också det positiva. Den galna och orimligt starka helvetesguden Glorificus som “bad guy” fyller en viktig funktion både som drivkraft och humorinslag. Över huvud taget vore den här serien omöjlig att se om det inte vore för all humor som sticker hål på smärtan då och då. Spikes sarkasmer och alla roliga dialoger är ett måste för att svärtan inte ska bedöva en. Humorn till trots (och ibland faktiskt på grund av den) får jag erkänna att jag gråtit till åtskilliga avsnitt av den här säsongen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga om Buffys femte säsong att den är bra, bra, bra! Den känns och vissa delar stannar kvar och skaver.

Fortsättningen har jag inget större begrepp om eftersom jag missade stora delar av säsong sex när den gick på tv så jag ser med spänning fram mot mer mörker och förhoppningsvis oväntade svängar.

Vad jag tyckte om säsong 4 finns att läsa här.

Ondvinter

Jag läser inte så ofta ren fantasy och är inte så bevandrad i genren. Men första delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet är en väldigt bra bok, det förstår till och med jag. Om den är bra som fantasy betraktat kan jag inte riktigt uttala mig om men som bok betraktad är den i alla fall finfin.

Det här är ungdomslitteratur när det är som bäst. Den tar sina läsare på allvar och litar på att de kan hantera svåra ämnen som död, sorg och förräderi. Björklid väjer aldrig för det svåra och tunga utan låter det istället ta över hela den värld han skapar. Den förlamande ondvintern blir så påtaglig att man nästan fryser i soffan.

Berättelsen är delvis skriven i vi-form då huvudpersonerna Wulf och Sunia delar en gemenskap som för dem är helt naturlig men som snart visar sig förgänglig. Berättelsen börjar just som tvillingarna ställs inför den plötsliga uppenbarelsen att deras liv inte är vad det alltid synts vara. Fadern bär hemligheter som snart visar sig bli dödliga. Rädda och förlamade av sorg tvingas Sunia och Wulf fly ut i en värld som de aldrig vetat existerade.

Berättelsen och språket är vackert, böljande, poetiskt och mystiskt. Släktskapet till Mio min Mio finns där även om den här bokens motsvarighet till Riddar Kato är den än så länge diffusa Kylan. Ondvinter är dessutom vuxnare, mörkare och delvis hopplösare.

Slutet är fint och öppnar för fortsättningen utan att vara en irriterande cliffhanger. Jag har redan ställt mig i kö på fortsättningen Eldbärare och rekommendationer kommer snarast att gå ut till min läsglada 13-åriga kusin.

Påskledig

Årets påskledighet är både efterlängtad och välförtjänt. Oplanerad är den också. Det blir middag med familjen på påskafton men i övrigt har jag ingen aning. Ätande av mat och godis förstås och tid att läsa mitt på blanka eftermiddagen hoppas jag på. Det blir nog ganska häxfritt men skräckens fana får vaja i form av Låt den rätte komma in som jag läser/lyssnar på och Inger Edelfeldts Skuggorna i spegeln – idel vampyrer som vanligt alltså… Dessutom ligger senaste numret av magasinet Filter och väntar på mig. Härliga påskledighet välkommen!

Glad påsk på er alla fina bloggvänner!

Bokfrågornas ABC 19

I veckans ABC gäller det att svara på fyra frågor relaterade till bokstaven S:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig? Jag tycker också att språket är viktigt (även om jag kan försjunka i rena underhållningsböcker också där handling kommer före språk). Jag försjunker gärna i språket och försvinner in i riktigt fantastiska formuleringar. En stor favorit på senare tid är definitivt Hillary Mantel med den språkligt fulländade Wolf Hall. Men eftersom jag inte läst något annat hon skrivit kan jag ju inte utnämna henne till bäst av de bästa. Över huvudtaget är det svårt när man bara får säga en enda… Men jag väljer Hjalmar Söderberg.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter? Jag drömde alltid om att ha en storebror när jag var liten. Troligen beroende på att jag var storasyster och gärna skulle vilja få vara lite liten och omhändertagen emellanåt. En annan möjlighet är att det var Bröderna Lejonhjärta som påverkade. För visst var den där önskebrodern väldigt lik Jonatan Lejonhjärta…

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu? Jag minns inte så många traditionella sagor men jag minns att jag hade ett kassettband med HC Andersen-sagor. Främst minns jag Elddonet och Mästerkatten i stövlar men jag vet inte om jag tyckte om dem så värst…

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler. Vilken svår uppgift! Det finns ju böcker där musiken finns naturligt invävd. Som i John Ajvide Lindqvists Människohamn där två huvudkaraktärer enbart kommunicerar genom citat från The Smiths. Musiken ska också spela en stor roll i hans nya roman Lilla stjärna som kommer i maj – det finns till och med en spotifylista. Jag uppskattar verkligen sådana musikreferenser under läsningen men i mitt huvud är det ändå tyst. Jag tror att jag helt enkelt är oförmögen att koppla musik med litteratur på ett begåvat sätt och lämnar härmed walk over i frågan. Men ett soundtrack som jag gärna hyllar är det till tv-serien True Blood. Även om jag, tro det eller ej, ännu inte är helsåld på serien efter en och en halv säsong så älskar jag musiken. Kanske något att ta med sig in i läsningen av den nya Sookie Stackhouse som kommer i maj?

Lite besviken

Nu måste jag nog erkänna för mig själv att jag är besviken på True Blood. En och en halv säsong in i serien tycker jag fortfarande inte att det lyfter. Jag inser att mina förväntningar varit väl högt ställda och att jag någonstans hoppats att serien skulle ge mig samma uppslukande glädjekänsla som böckerna faktiskt gör. Visst är True Blood kul, märklig (på ett bra sätt) och snygg men sen då? Den griper inte riktigt tag i mig.

Det största problemet som jag ser det är att serien inte fokuserar utan bollar med för många huvudkaraktärer och historier. Sookie och Bill i Dallas, Jason hos Light of day, Sam och Daphne, Tara och Maryanne. Jag förstår ju att det kommer att vävas ihop mot slutet men det räcker inte för mig just nu. Dessutom stör jag mig på lite för många karaktärer för att det ska kännas bra. Sookie är rätt jobbig, Bill är oändligt tråkig och Tara och Sam är också ganska trista i sin enkelspårighet.

I början störde jag mig på att serien skilde sig så mycket från böckerna men det är inte det som är problemet. En serie rakt av baserad på böckerna hade till en början nästan uteslutande handlat om Sookie och Bill vilket troligen hade blivit olidligt. Jag tycker dessutom att de karaktärer som skapats eller omskapats för serien ofta är intressanta. Sam är intressantare i serien liksom Lafayette och Jason. Bills skyddsling Jessica finns ju inte alls med i böckerna men behövs verkligen för att balansera berättelsen om Sookie och Bill.

Min favorit är ju, precis som i böckerna, Eric och jag tycker att Alexander Skarsgård gör honom rättvisa. Men det är ändå något fel på en serie när höjdpunkten är att höra Skarsgård prata småstolpig svenska emellanåt.

Jag kommer förstås följa True Blood till säsongsavslutning och jag kommer att bänka mig i soffan när säsong tre dyker upp – troligen med lika orealistiskt höga förväntningar som vanligt. Kanske tar det sig snart…

Ännu mer vampyrer

Så kommer det tydligen en ny bok i Twilight-serien. Det ska vara en kortroman/långnovell om en “nyfödd” vampyr som heter Bree Tanner. Boken, som kommer i juni, har förstås också en egen hemsida (vilket väl alla böcker och tv-serier ska ha nuförtiden). Jag förstår att många Meyer-fans blir glada en dag som denna men själv måste jag säga att jag inte direkt darrar av förväntan. Det är förvisso vampyrer men jag drabbades av ganska rejäl mättnad när det gäller Twilightvamparna efter att ha läst de fyra första delarna i serien förra sommaren. Så jag kommer nog inte läsa den här vilket jag dock utgår ifrån att ganska många andra kommer att göra 🙂

Mer om detta på Bokhora.

E-ljudböcker kanske?

Har just upptäckt e-ljudboksmöjligheten (lite sent kanske?). Strömmade romaner direkt ut i datorhögtalaren. Perfekt när man har annat att göra men ändå vill läsa. Mindre perfekt när man borde jobba… Det är svårt att skriva samtidigt som man lyssnar på John Ajvide Linqvist som läser Låt den rätte komma in. Men man kan ju försöka i alla fall:)

Tematrio om häxor

Veckans tematrio handlar passande nog om häxor. Det är förvisso en grupp som jag har mindre koll på än vampyrer men några mer eller mindre läsvänliga böcker om häxor har jag ändå kommit på:

  • Margit Sandemo hör väl inte till nobelpriskandidaterna direkt men jag ska ändå erkänna att jag älskade hennes Sagan om Isfolket som tonåring. Nästan utan att skämmas erkänner jag också härmed att jag gärna läser om böckerna under sommarsemestrar och andra ledigheter. Det handlar förvisso mer om nostalgi och barndomslängt än större läsupplevelser men ändå… I Sagan om Isfolket finns ett större antal både häxor och trollkarlar att gotta sig åt. Men om man vill få en mer fördjupad och problematiserad bild av trolldom och relationer bör man nog söka sig annan lektyr.
  • Till en av mina, av mig själv fram till nyligen bortglömda, favoritförfattare till exempel. Alice Hoffman har skrivit den fina Flickorna Owens som jag i och för sig läste för väldigt länge sen men som jag minns att jag tyckte mycket om. Det har gjorts film av den också med Sandra Bullock och Nicole Kidman om jag inte minns fel.
  • En barnboksserie får hänga med på ett hörn också. Maj Bylock har skrivit en serie om häxor i historisk tid. Den första boken Häxprovet handlar om flickan Anneli som träffar häxan Ylva i skogen vilket leder till gemenskap men också svårigheter.

Nordiska rådets litteraturpris

Idag tillkännages vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris. Har ni läst någon av de nominerade böckerna? Vilken är er favorit? Själv har jag inte läst en enda men har flera i vill läsa-högen. Fagerholm förstås och Sem-Sandberg – Oksanen verkar också spännande. Däremot har jag dålig koll på många av de andra författarna.

Förra årets vinnare var ju Per Pettersson med Jag förbannar tidens flod som jag läst och haft ambivalenta känslor inför. Jag vacklar fortfarande mellan oerhört bra och rätt så dålig när det gäller omdöme om den boken. Alternativet “oerhört bra” fanns inte ens med när jag skrev ner kommentarerna om boken här på bloggen utan har kommit senare när den vägrat släppa taget. Det måste vara ett väldigt gott betyg när en bok dröjer sig kvar på det sättet och väcker motstridiga känslor…

Uppdatering: Nu vet alla att det var Sofi Oksanen som vann priset. Mer kan man läsa exempelvis här. Jonas Thente på DN menar att priset var “synnerligen välförtjänt” och jag blir förstås genast nyfiken på om jag tycker detsamma. In med Oksanen på vill läsa-listan alltså (hon har ju varit påväg in tidigare också men nu är det verkligen hög tid att göra det officiellt 🙂 )

Människohamn

Det är inte helt lätt att identifiera huvudpersonen i John Ajvide Lindqvists Människohamn. Är det Anders, havet eller kanske skärgårdsön där allt utspelar sig? Det är i alla fall på ön Anders växer upp, det är där han träffar Cecilia som han gifter sig med och får en dotter tillsammans med. Och det är där han förlorar Maja.

Det här är ännu en roman där Ajvide skildrar den djupaste förtvivlan som bottnar i förlusten av ett barn. I Hantering av odöda kretsar handlingen kring olika sätt att hantera en liten pojkes död och återkomst till de levande. Här handlar det främst om en pappas kamp mot galenskap och förgörande sorg efter att hans sexåriga dotter försvunnit spårlöst.

Skild och försupen återvänder Anders två år efter försvinnandet till barndomsön. Han kommer för att försöka överleva eller för att ge upp och få dö. Stugan han återvänder till är full av dottern Maja – på mer än ett sätt- vilket ställer allt på sin spets.

Det är oerhört smärtsamt att läsa om Anders sorg. Att tvingas tänka tanken “tänk om…”. Ajvide skildrar sorgen på ett mycket vardagligt, påtagligt och detaljmedvetet sätt. Känslan av pärlor under knäna när man sitter vid en liten säng och gråter sin förtvivlan i hennes övergivna täcke, minnet av en ramsa eller en lukt. Det är på gränsen till vad jag klarar av måste jag erkänna. Och då bjuder Ajvide in något annat i berättelsen…

För Människohamn är förstås inte bara en skildring av sorg utan är också en otroligt skrämmande bok. Tanken att förlora ett barn är naturligtvis skrämmande i sig men det finns annat som också skrämmer mig halvt från vettet här. GB-gubben till exempel… Men det blir aldrig skrämsel för skrämselns skull utan är hela tiden först och främst en väldigt bra roman. Dessutom är ofta det mest skrämmande den skevhet i verkligheten som Ajvide är mästare på. Det är något som är fel men man vet aldrig riktigt vad.

Särskilt sympatiskt men samtidigt skrämmande är att också “det onda” begripliggörs. De som sätts att symbolisera “det onda” har sin egen bakgrund, sina egna sorger. Ajvide låter små och vardagliga handlingar få stor betydelse och visar på möjligheten till ömhet och eftertanke också i de mest udda möten.

Människohamn har länge stått på tur för läsning – jag är väldigt glad att jag äntligen tog mig tid. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge.

Uppdatering: Har du tio minuter över och vill veta mer om Människohamn och hur den kom till rekommenderar jag följande klipp som John Ajvide Lindqvist spelade in i samband med utgivningen av boken:

Tidsresenärens hustru

Märkligt nog var jag oförberedd på att den här boken skulle drabba mig. Jag vet inte vad jag förväntade mig, mer science fiction kanske, men det var inte riktigt det jag fick i alla fall vilket jag är tacksam för.

Tidresenären är bibliotekarien (!) Henry som lever med en otroligt besvärlig sjukdom som gör att han oförberedd färdas i tiden. Han ligger i sin säng 2001 för att helt plötsligt befinna sig, naken och skyddslös som han alltid är, i sitt barndomsrum med sig själv som sällskap någon gång på 70-talet. Det är en ovanlig och länge okänd åkomma som naturligtvis orsakar en hel del problem.

Tidsresenärens hustru är Clare som träffar sin blivande man för första gången när hon är sex år gammal och han 36. De gifter sig när hon är 22 och han 30…

Niffenegger skildrar två mänskliga människor som bär en oerhörd kärlek mellan sig. De vet båda när den ska ta sin början och när kärlekssagan närmar sig sitt slut. Det är en mycket varsam och vacker berättelse om tidens gång och nuets under. Och om svårigheten att stanna där.

Jag fastnar särskilt för självklarheten mellan Henry och Clare – de tvivlar aldrig på om det verkligen är värt det. Det de tvingas gå igenom tillsammans och var och en för sig är ändå så tungt med längtan, ensamhet och sorg att man tycker att tvivlet borde glimma till någon gång. Jag är glad att det inte gör det.

För att inte bli helt förvirrad och mer eller mindre konstig måste läsaren släppa taget om tid och rum på samma sätt som Henry tvingas göra. Niffeneggers väv är otroligt skickligt vävd och den känns vattentät. Åtminstone är inte jag förmögen att belägga henne med några fel.

Med tidsresorna så skulle man ju kunna tro att det rör sig om en sf-bok. Men istället är det en kärlekshistoria så djup att man vissa stunder lyckas blunda för mollackordet som hela tiden ljuder i bakgrunden.

Slutet är dock lite för “over the top” för min smak. Lite mindre smetig kunde den väl ha fått vara? Det bryter lite mot resten av boken och förhindrar mig dessutom från att släppa fram tårarna så som jag tror att jag nog egentligen behöver efter den här läsningen.

Tematrio poesi

Efter som det nyligen var världspoesidagen handlar denna veckans tematrio hos Lyran om just poesi. Själv läser jag inte särskilt mycket poesi just nu men jag har sannerligen haft mina perioder. Här kommer tre av mina favoritdiktare/dikter:

  1. Edith Södergran är en gammal favorit som hängt med. Under de depressiva tonåren fullkomligt badade jag i Edith Södergrans lyrik. Nu är det länge sedan men jag blev plötsligt sugen att återbesöka den Södergranska världen.
  2. Gustaf Fröding är en diktare som betytt mycket för mig. Jag tycker om hans skiftningar – från vilda ordlekar till djupaste förtvivlan. Det finns allt från ömsinta kärleksskildringar till sorgliga berättelser om ensamhet hos Fröding och då inte sällan i samma dikt…
  3. Min sista diktarfavorit är också en värmlänning. Nils Ferlin är nog min lyrikfavorit om jag måste välja. Jag är svag för melankolin och sorgen i de vardagliga skildringarna. En av Ferlins dikter som följt mig länge är den sorgliga och oändligt vackra:

Inte ens

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Kanske måste jag påpeka att jag inte alls är suicidal utan bara tycker att det är en väldigt vacker och tänkvärd dikt ändå 😉

Trist läsning

Idag består mitt läsande enbart av en “bok” som tycks mig mer och mer meningslös och stentrist för varje dag som går. Den liksom skaver i hjärnan när jag tvingar mig att läsa ännu en gång. Och den här gången räcker det inte med att ögna heller – den måste läsas. Noggrant. Här ska hittas spännande innehåll och ogjorda analyser. Här ska frigöras frågor och förhoppningsvis vidhängande svar. Här ska läsas avhandlingsmanus helt enkelt. Mitt eget tyvärr…

Bokfrågornas ABC 18

Den här veckan vill lilla O ha svar på följande fyra frågor på bokstaven R:

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång? Det finns ju en del- inte minst av John Grisham. Juryn handlar ju förstås om en rättegång men jag minns också att jag för väldigt länge sedan tyckte att Klienten, som väl egentligen handlar mer om en förundersökning än en rättegång (om jag minns rätt), var väldigt bra.

2. Har du någon romantisk favoritbok? Allt av Jane Austen är ju väldigt romantiskt och favoriten är Stolthet och fördom. I övrigt kan jag faktiskt inte komma på vilka romantiska böcker jag tyckt om eller över huvud taget läst trots att de nog är åtskilliga…

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse. Den första roman som ploppar upp i huvudet är Selma Lagerlöfs Jerusalem men den har jag faktiskt inte läst ännu. Om jag ska lyfta fram ett författarskap som ofta använder religiösa myter och teman utan att alltid för den skull uttryckligen behandla religion så vill jag framhålla Jonas Gardell. På senare tid har ju Gardells intresse för det religiösa resulterat i böcker om såväl Jesus som gud men redan i exempelvis Frestelsernas berg och En komikers uppväxt finns religionen och dess magi tydligt närvarande.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok! Douglas Adams Liftarens guide till galaxen och Arto Paasilinas Kollektivt självmord är två böcker som jag skrattat gott åt.

Man måste väl älska Benny?

Jag tror att jag redan tidigare har bekänt min kärlek för Barbro Lindgren. Den är helt oreserverad. Allt jag läst av Barbro Lindgren har jag älskat – från Vilda bebin till VLMF. Men ingenting älskar jag mer än Benny. Världens finaste griskille som ständigt gör det förbjudna och inbjuder oss att göra detsamma. Han är minsann en liten anarkist den där Benny.

En av mina barns viktigaste julklapps- och presentköpare berättade en gång att hon sett en sån söt bok om en gris men att han stal en napp från sin lillebror och sånt kunde man ju inte lära barnen (på tal om censur av barnböcker…). Så hon köpte den inte. Till hennes försvar ska nog sägas att detta var i samband med att T blivit storasyster och jag kan förstå tankegången. Men jag identifierade genast boken som Jamen Benny och köpte den på stört. Jag tror skarpt på att barn måste få se andra göra det förbjudna och sedan prata om det. Att få prova att vara busig är också viktigt. Med Benny får man helt klart vara busig och man får göra allt det som föräldrar säger att man inte får. Viktiga saker!

Med Benny får vi inte bara stjäla lillebrors napp – vi får också olovandets bada i dypölar, rymma hemifrån och försöka flytta in i korvkiosker. Och allt är skildrat med en värme och en kärlek till människor och små grisar som lämnar en glad känsla i hela kroppen. Så vill ni ge barnen något roligt, varmt och utmanande – plocka med en anarkistgris från bibliotekshyllorna i eftermiddag!

PS: Det finns tre böcker om Benny- Nämen Benny, Jamen Benny och Nöff, nöff Benny

Kärlek, vänskap, hat

Alice Munro´s novellsamling Kärlek, vänskap, hat kom till mig med posten i det första pocketkedjepaketet som Hanna skickade. Den har länge stått på min önskelista och jag är glad att äntligen ha fått läsa den. Det är dessutom mitt första möte med Alice Munro.

Anledningen till att recensionen av boken kommer först nu är att den har tagit sin lilla tid att läsa. Den har varit min bredvidläsning i över en månad och fungerat som avlastning när andra böcker blivit för tunga eller trista. En annan anledning till att den tagit sin tid är också att den är krävande. Det är inte direkt någon sommarutflykt Munro bjuder läsaren på.

Långt in i läsningen fann jag mig imponerad av Munros språk och den elegans hon komponerar sina historier med. Men jag var inte gripen, inte uppfylld och därför inte helt och hållet nöjd. I den sista halvan av boken grep den dock tag – troligen för att jag då vant mig vid berättelsernas karaktär.

Ett problem för mig är dock novellformen. Munro är en mästare – hon kan verkligen säga mycket med lite text. Hon låter oss ana. Hon visar utan att berätta och låter läsaren därigenom hitta sin egen berättelse. Men jag vill ha mer. Varje gång en avslutningsmening klingat ut vill jag ha mer – vad händer sen, hur uppstod situationerna, vad skapade karaktärerna. Allt vill jag veta. Men ingen hjälp får jag. Styrkan med noveller är att läsaren får skapa sin egen fortsättning men jag känner mig för ovan för att helt och hållet omfamna denna storhet.

Så gott som alla noveller i Kärlek, vänskap, hat behandlar samma tema. Det är ofta starka kvinnor som befolkar berättelserna som huvud- eller bifigurer. Inte sällan befinner de sig i ett avsvalnat och kuvande äktenskap. Männen är mer eller mindre svinig och dompterar, ligger runt och låter sin osäkerhet gå ut över hustrun. Flammande kärlek finns det inte mycket av i Munros noveller, i alla fall inte av den långvariga modellen. Ömhet är det bästa man kan hoppas på i ett äktenskap i Munro-land. Det är vardagsgrått utan lyster. Det är oerhört deprimerande men samtidigt starkt, realistiskt och vackert. Det finns något fint i att skildra människor i all deras ful- och litenhet. Det är ju såhär det är, vi är – också…

Bokfrågornas ABC 4

Denna vecka har jag hunnit fram till bokstaven D i lilla O:s Bokfrågornas ABC:

Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden? Jag läser väldigt lite deckare nuförtiden. Mestadels beror det på att jag är lättskrämd men också att jag blivit så sjukt känslig sen jag fick barn. I deckare far barn ofta illa och jag klarar helt enkelt inte av det. Jag har dock läst en del tidigare och gamla favoriter är Minette Walters och Reginald Hill. När jag växte upp tyckte jag mycket om komissarie Dalgliesh på tv men jag har inte läst en enda bok om honom (av P.D James), hm…

Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och? Som boende i obygden har jag inte sett särskilt mycket teater måste jag erkänna. Jag har dock i perioder läst en hel del dramatik och tyckt mycket om det. Skuggpojkarna av Lars Norén och Mäster Olof av August Strindberg är några favoriter. Och så Shakespeare förstås.

D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga? Stolthet och fördom utan tvekan – BBC-versionen alltså. Där tycker jag de har lyckats väldigt bra med överföringen och den är sin egen samtidigt som den är väldigt trogen förlagan.

Det är redan december (ja, hm – jag är ju lite sen som sagt…). Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern. Nu är det ju påväg mot vår och jag gör mitt bästa för att förtränga vintern men några böcker kan jag väl minnas 😉 Varför inte Titta Madicken det snöar av Astrid Lindgren (ständigt denna Astrid) som jag älskade som barn. Den kan jag tänka mig att tänka på också när den enda snö jag vill se är snödroppar.

Livet på en kylskåpsdörr

Det här den första bok jag läste ur min första pocketkedjeleverans. Hanna skickade verkligen den perfekta boken för mig som led av lite tegelstensromanchock efter Wolf Hall.

Eftersom det här är boken jag valt att skicka vidare vill jag inte säga allt för mycket om handlingen. Sägas kan dock att boken består av kylskåpslappar utväxlade mellan en mor och en dotter som sällan har tid att träffas eller mötas i vardagen. Lapparna är ofta vardagliga och handfasta som handlingslistor men ibland blir de djupare. Något händer en bit in i boken som förändrar både lappskrivarna och lapparna. Lapparna talar från början om vardag och när sedan allt ställs på sin spets visar de att livet är just all den där vardagen.

Jag tycker mycket om den här boken men önskar att jag hade gett den lite mer tid att sjunka in. I sin form är den väldigt lättläst och jag läste den på en timme. Det jag velat ge mig själv och boken är lite mer eftertanke. Men trots detta blev jag djupt berörd av boken och väljer därför att skicka den vidare till Marie. Ge dig själv lite tid till eftertanke så hoppas jag att du också får en god och viktig lässtund!

Lite skämsigt om vampyrer

Nu har jag sett ikapp Vampire Diaries som jag hade inspelade. Och pinsamt nog kan jag nog konstatera mig vara fast. Pinsamt säger jag för att det är riktigt smöriga tonårsvampyrer vi pratar om och för att jag nog tyvärr inte tillhör målgruppen längre.

Naturligtvis klarar jag av den gode hunkvampyren Stefan (jag har nog dessutom känt några Stefan för mycket för att tycka att namnet bär någon romantik…) lika dåligt som hans kollega i svårmodiga pannrynkarligan – Angel i Buffy the Vampire Slayer. För att utröna hur representativ jag är följer här en snabb vampyrquiz som troligen säger en del om såväl personlighet som förmåga att stå ut med depressiva humanvampyrer:

Vem föredrar du av följande vampyrgiganter:

  • Angel eller Spike (från Buffy)
  • Stefan eller Damon (Vampire Diaries)
  • Eric och Bill (Sookie Stackhouse-romanerna/True Blood)

Mina svar är, föga överraskande: Spike, Damon och Eric. De mördar förvisso folk för skojs skull men de gör det åtminstone med en schyst one-liner och lite välbehövlig självdistans.

Tack och lov verkar vampvärlden vara till lika delar fylld av goda pannrynkare och onda humorister. Det finns minst en av varje i varje bok och tv-serie som sett dagens ljus (fritt fram att uppfatta som en ofrivillig ordvits) de senaste åren. Och jag måste väl erkänna att utan den eftertänksamma tråkmånsen skulle inte heller min favoritvampyr framstå i all sin glans.

Nästa del av Vampire Diaries kan avnjutas ikväll klockan 20:00 på kanal 6 – för oss som passerat tonåren sker det nog bäst i ensamhet och med skämskudden inom räckhåll…

Ps: Jag är rätt rejält sugen att ge böckerna av L. J. Smith en chans. Jag har fått för mig att de ska vara rätt rejält mörka och ödesmättade. Ds