Tematrion (om ljudböcker) som blev en duo

Veckans tematrio ska handla om ljudböcker. Där uppstod ett litet problem eftersom jag enbart avlyssnat två stycken och inte ens det… Men här kommer min duo:

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser (uppläsare Håkan Nesser). Det här var min billyssning i höstas. Lite för att jag ville kolla hur jag upplevde ljudböcker men främst för att jag ville läsa boken samtidigt som den var utlånad på biblioteket. Jag tyckte mycket om boken, vilket jag skrivit om här och Nesser läser den på ett fint sätt tycker jag. Det är återhållsamt men det känns att han kan sin historia och vet vad han vill ha sagt med den. Dessutom tycker jag om anstrykningen av närkedialekt som får honom att kännas verkligare och mer närvarande…

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist är också en författarinläsning som jag gillar. Jag har ännu inte lyssnat klart på boken men kan ändå konstatera att Ajvide är en otroligt suggestiv berättare (både som författare och uppläsare).

Jag måste nog ändå konstatera att ljudböcker inte är min grej. Jag har inte ro att sitta och lyssna, jag vill läsa i min takt och med min röst. Jag skumläser också ofta vissa avsnitt i böcker (exempelvis beskrivningar av karaktärernas utseende) och det är svårare att göra med en ljudbok – kan man “skumlyssna”? Jag kommer säkert lyssna på fler böcker men inte så ofta och då främst som ett substitut för en fysisk bok jag inte fått tag i.

Vårbytet – tycke och smak

Här kommer svar på frågorna om tycke och smak och annat inför En bok om dagens vårbokbyte

* Vad gör du helst på fritiden? Läser, promenerar i skogen med barnen, kollar dvd-boxar (just nu Battlestar Galactica och Buffy säsong 6)

* Samlar du på något? Nej.

* Favoritfärg? Turkos.

* Teve-serier som du uppskattar? De två nämnda Buffy the vampire slayer och Battlestar Galactica. Dessutom Dollhouse och alla Jane Austen-filmatiseringar man kan hitta. Tyckte mycket om första säsongen av In treatment liksom Generation Kill. Kanske finns det en röd tråd?

* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst? Som sagt – Jane Austen-filmatiseringar går alltid hem och liknande filmer som utspelar sig på den tiden.

* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak? Te framför kaffe – alltid! Mitt favoritte är ett rött te med smak av lingon och blåbär men jag är ganska mycket allätare. Gillar inte pepparmintsmak dock.

* Vilket slags godis tycker du bäst om? Choklad! Gärna mörk eller med minstsmak (mint är alltså ok i allt utom te 🙂 ).

* Stjärntecken? Jungfru eller lejon – är född den 23 augusti och hamnar precis i skarven. Är en sällsam blandning kanske 🙂

* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket som ska föra tankarna till våren? Nej, det mesta med våren är underbart (utom allt hundbajs på vägkanten då…)

* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett vårskönt paket? Det är överraskningen som är roligast så jag har inga särskilda önskningar.

* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)? Ingenting.

Vårbytets bokfrågor

Eftersom jag varit fullt upptagen med att jobba och samtidigt låna med mig hela bibliotekets bestånd (mer om det senare) har jag ännu inte hunnit svara på frågorna inför En bok om dagens vårbokbyte – men här kommer del ett av frågestunden (del två kommer i eftermiddag):

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser? Det varierar verkligen, jag läser det mesta – allt från skräck till Jane Austen. Det blir inte särskilt många deckare längre dock. Det finns väl en genre som jag oftare återvänder till och det är vampyrböcker av alla de slag – men det kanske inte är en genre? Jag läser också en hel del facklitteratur och då gärna med historisk anknytning (helst inte skildringar av krig och fältslag utan av människor).

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?) John Ajvide Lindqvist tycker jag mycket om men jag har alla hans böcker redan så det var ju inte så hjälpsamt… Jag har nog inte så många egentliga favoritförfattare utan är ganska “otrogen” i min läsning, precis som när det gäller genre.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka? Jag läser gärna på engelska men längre än så sträcker sig inte mina förmågor (norska och danska skulle gå om jag måste men helst inte – har närmast traumatiska minnen från vissa kurser där litteraturen varit på dessa språk 😉 )

* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall? Jag har lyssnat på en cd-bok men det är inte något för mig eftersom jag inte har tid och ro för det.

* Samlar du på böcker av någon särskild författare? Nej, jag samlar på böcker helt enkelt – allt och av alla…

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var? Jag har en lista här på bloggen under rubriken “läst” i överkanten. Den är inte fullkomlig utan täcker främst tiden från sommaren 2009. Men jag är en omläsare av rang så skulle jag råka få en bok som jag redan läst så är det helt ok.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!) Jag är ju förtjust i romantik förstås 🙂 Men framförallt är jag nog ute efter levnadsberättelser (verkliga eller uppdiktade), efter att få kontemplera lite över hur livet kan se så olika ut men hur vi ändå hör ihop och har liknande erfarenheter. Jag vill gärna läsa en bok som jag kan tänka på efter att den är utläst. Den ska liksom fortsätta… Men jag läser ju också gärna ren avslappningslitteratur (typ Sookie Stackhouse-serien av Charlaine Harris som jag läser slaviskt) och tycker mycket om det också.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken? Det blir som sagt inte så mycket deckare längre. Jag tror att anledningen är att jag blev mätt efter en väldigt deckartät period. Sen finns det så mycket dåliga deckare också med övermått av blod och elände. Jag blev extrakänslig när jag fick barn (vilket tydligen inte påverkade min förmåga att läsa blodiga vampyrböcker eller hemska Ajvide-Lindqvist-romaner…)

* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken? Jag har hur mycket som helst som jag gärna skulle ge mig på – kolla i min “vill-läsa” sida här ovan.

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få? Nej, ingenting särskilt. Jag blir gärna överraskad och utmanad.

Jag hoppas att mina svar kan hjälpa min hemlige bokvän lite på traven även om jag känner att jag är lite svävande. Det positiva med det är att jag faktiskt är så öppen för det mesta i läsväg som det verkar 🙂

Skuggorna i spegeln

Jag känner mig en smula kluven inför denna ungdomsroman av Inger Edelfeldt. Egentligen tycker jag väldigt mycket om den – what´s not to like liksom – det är vampyrer, det är suicidala och mörka tonåringar i brytningstid, det är kärlek större än livet och allt det där som gör läsarlivet värt att leva. Men det är något med språket som irriterar mig. Edelfeldt har skapat ett ungdomsspråk som känns lite för mycket och som försöker lite för mycket. Men det funkar ändå och är fint på något märkligt sätt. Men det är ändå språket som gör mig kluven – och vampyrerna faktiskt.

Arri faller handlöst för Oscar och efter, vad som för Arri känns som en, evighet förenas de i sitt (delvis egenskapade) utanförskap och en delad smärta och längtan bort från allt och alla utom varandra. Parallellt med denna kärlekshistoria kommer Arri, genom sin spegel, i kontakt med en dimension befolkad av höviska vampyrer.

Jag har lite svårt för vampyrinslagen men vet samtidigt inte riktigt varför. De är effektfulla och visst är det trevligt med lite gammaldags Anne Rice-vampyrer igen men samtidigt blir det lite splittrat. Jag känner mig väldigt hemma i berättelsen om Arri och Oscar – deras smärta, osäkerhet och okuvliga kärlek som på tonårsvis river ner allt och övervinner allt. Vampyrinslagen känns i vissa lägen lite påklistrade och jag vill hellre ha mer av Arri och Oscar och deras inre liv och relationer.

Jag kommer definitivt att rekommendera den här boken till varenda läshungrig tonåring i min väg (möjligen med undantag av de allra mest suicidala – även om det kanske är de som verkligen skulle tycka om den…). Själv skulle jag ha tillbett den här boken om jag var i sextonårsåldern och fick sätta tänderna i dess djupa mörker och desperation. Det är en mycket bra ungdomsbok men jag känner mig ändå fortsatt kluven till vissa delar av den.

Läsrapport första kvartalet 2010

Efter en sista del av 2009 som kännetecknades av läströtthet och allmän leda har jag kommit igång med läseriet igen. 11 titlar har jag avverkat under perioden januari-mars. Och det här är vad jag läst:

Statistiskt ser det ut såhär:

1 deckare

1 faktabok

2 ungdomsböcker

1 historisk roman

1 novellsamling

Sju av sammanlagt elva böcker var skrivna av kvinnor och två läste jag på engelska.

Det har varit en bra läsperiod med många läsvärda böcker. Blandningen av lättläst och mer svårsmält har också varit bra. Kvartalets favoriter är: Wolf Hall och Människohamn som båda är läsupplevelser som jag kommer att bära med mig länge.

Att återupptäcka Alice

Om man ska återupptäcka Alice Hoffman – vad ska man läsa då? För kanske 15 år sedan läste jag En helt vanlig familj och Flickorna Owens och tyckte att Hoffman var super. Sen tappade jag bort henne. Nu har det plötsligt uppstått ett sug att återupptäcka och jag skulle gärna vilja ha lite hjälp av er. Finns det någon Hoffmanbevandrad där ute som kan hjälpa mig med lite lästips?

Boken med stort B…

Veckans bloggtema hos Mymlan är kort och gott “Boken”. Det handlar om boken som förändrat allt, som startat allt eller som helt enkelt ligger allra närmast hjärtat. Och det är ju ett ämne som jag inte kan låta bli. Samtidigt är det ett ämne som är helt omöjligt att skriva om. Att liksom hitta DEN boken i minnet… Det får bli några stycken.

Boken som slutligen sög in mig i läsberoendet och lämnade mig kvar där: var Sagan om Isfolket av Margit Sandemo. Visst hade jag läst också tidigare men aldrig med den hunger med vilken jag som 14-åring slukade hela serien om Isfolket. Jag väljer att känna kärlek inför det och undviker vidare analyser av böckerna i fråga…

Boken som var vackrare än alla andra: Den engelske patienten av Michael Ondatje som jag hade som uppgift att skriva en skolrecension om. Den skulle vara neutral. Det gick inte så bra eftersom jag förälskade mig så totalt i boken och dess språk. Jag fick skriva om. Nu bär jag med mig Den engelske patienten som ett minne av en av mina mest fulländade läsupplevelser.

Boken som äcklade mig och på något sätt ändrade min världsbild: Doktor Romand av Emmanuel Carrère. Det här är fortfarande boken som jag önskar att jag aldrig läst. Den handlar om lögner – vanliga och livslögner – och om livets mörkaste sidor mitt i det vardagliga. Obehaglig och stark.

Boken till vilken jag grät mest otröstligt: Hantering av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag var nyfödd mamma och läste boken medan jag ammade. Ett barn dör i den boken. Behöver jag säga mer? Det är i vanliga omständigheter också en väldigt bra bok om döden och vad den gör med oss.

Det är några av de böcker som format mig och betytt något. Fånigt nog får jag nu lite småångest över att inte ha nämnt något av Gitta Sereny, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Dan Andersson eller någon av alla de andra som också skrivit sådant som betytt något. Men nog får vara nog.

En tyst minut

Vi möter Christian för första gången på Stellas minnesstund i skolan där hon var lärare och han elev. Han ska sedan visa oss (och Stella) de viktiga platser och stunder som var deras under en förtrollad sommar. Boken avslutas vid den begravning som föregått minnesstunden.

Upplägget kan tyckas trassligt men det är inte särskilt svårt att hänga med när man väl insett att det handlar om fragment snarare än en hel historia som ska berättas. Denna lilla bok visar sig vara en vacker och drömsk berättelse om en förbjuden men ändå delvis utlevd kärlek. Det står redan i början klart att kvinnan är död och att mannen står ensam kvar i ett virrvarr av känslor som visar sig vara till stora delar outtalade.

Ögonblicksbilderna ger en tydlig upplevelse av och påminnelse om att de stora sakerna som händer i livet är de vardagliga. Stor lycka och djupaste sorg utspelar sig vanliga sommardagar och onsdagar som inte verkade särskilt speciella när vi klev ur sängen. Den berättelse Siegfried Lenz berättar visar på hur de vardagliga ögonblicken var Stellas sista och hur de troligen formade Christians liv, person och framtid för evigt.

Ett enda ord för att sammanfatta boken är – fin. Fin som i vacker, enkel och läsvärd.

Snowflake och Ingrid har också läst och skrivit om En tyst minut.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget Thorén & Lindskog.

Jag kunde inte motstå…

Jag hoppar på tåget och hänger med på vårens bokbyte via En bok om dagen. Inte för att jag egentligen lider någon brist på läsning utan för att jag helt enkelt är sugen på lite litteraturinspiration! Att plocka ihop ett överraskningspaket till någon okänd bloggkompis och själv få motta en av de magiska gröna påsarna kan ju inte vara fel.

Var med du också – men skynda med anmälan, sista dagen är den 10 april!

Från bajs till läsglädje

Jag har två barn. T är fyra år och S två och ett halvt. Deras föräldrar är bibliotekarier och fullfjädrade boknördar. De blev från fyra månaders ålder serverade högläsning vid läggning varje kväll och varje gång önskemål uttalades om dagarna. Det var länge en uttalad regel för mig att aldrig neka att läsa en bok om de bad mig – en finfin regel som dock verkligheten satt stopp för men jag försöker neka så lite som det bara går.

Deras bok- och läsuppskattning har sett väldigt olika ut. T älskade böcker redan som bäbis och lyssnade gärna på Barbro Lindgrens böcker om Max under ivrigt provsmakande. S kunde till nöds slänga en blick i Anna-Clara Tidholms Knacka på (underbar bok för övrigt) men mest för att få knacka på dörrarna så boken flög all världens väg. T vill läsa med sällskap, S kan ibland ses umgås med böcker på egen hand.

Men så kom Bajskorv in i våra liv. Stephanie Blake har skrivit en mycket enkel bok om en liten kanin som besvara alla frågor och kommentarer med ordet – bajskorv. Fatta vilken guldgruva för små bajstokiga barn… T föll först – hon skrattade hysteriskt bara vi plockade fram boken ur hyllan. Och S hängde på – det stora gillar gillar lilla. Ett av S första ord var en egen variant av bajskorv vilket förstås roade T övermåttan och fick S att känna sig som en förstklassig entertainer.

Och efter det kan jag se en tydligt ökad lust inför böcker och läsande hos S. Nu kan också S komma med böcker och vilja bli läst för och intresset för att “läsa själv” har också ökat markant. Så vägen till läsglädje kan se ut lite hur som helst. Det behöver inte vara de mest högkvalitativa böckerna som leder till läsande. Också lite mer bajsig litteratur kan duga (om ord”vitsen” ursäktas…).

En dag att fira

Jag läste precis på Maria bokliv att det idag är prick 80 år sedan Nils Ferlin debuterade med sin diktsamling En döddansares visor. Nils Ferlin var min väg in i poesin och han finns fortfarande på en alldeles speciell plats i mitt hjärta. I hans dikter finns mycket av det jag tycker om – det mörka och allvarliga parat med det humoristiska och blicken för det vardagliga. Jag tror minsann att det får bli lite spontanläsning av poesi idag. Så grattis världen för att vi fått njuta av Nils Ferlins diktning i hela 80 år idag. Tårta på det!

För några veckor sen återgav jag en dikt av Nils Ferlin i tematrion, den är otroligt vacker men väldigt sorglig. Dagen till ära får det bli en mer lättsam dikt om än med sorgliga stänk:

Precis som förut

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.

(Goggles 1938)

Och så avslutningsvis en klassiker från debutsamlingen:

Stjärnorna kvittar det lika

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
– Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

(En döddansares visor 1930)

Titta vad jag hittade

Plötsligt händer det liksom.

Man jagar vilda barn genom affären för att köpa limpa, ketchup och det där vanliga. Så plötsligt dyker man plötsligt på ett dvdfynd man bara måste kosta på sig. De hade Buffy också men där har jag ju redan traderat till mig hela serien…

Grådagen blev plötsligt lite mindre grå.

Tematrio om sex

I denna veckas tematrio ber Lyran oss berätta om tre böcker med minnesvärda sexskildringar. Tragiskt nog kommer jag först bara på riktigt dåliga exempel. Det är uppenbarligen svårt det där med sex…

Jag har läst en hel del Harlekin-böcker under min tonårstid och där finns det ju en viss mängd sex. Dessutom rätt stereotyp och trist skildrad sex. Männen styr och kvinnorna följer. Ofta var det så pinsamt dåligt att jag helt enkelt hoppade över de sidorna… Det är möjligt att det existerar bra harlekinsex också men jag kan inte minnas att jag stött på någon (vilket kanske också kan förklaras just med att jag hoppade över dem ;)).

I Philip Roths Envar störde jag mig en del på sexskildringarna. Jag tror att det var för att det var för att de kom så plötsligt och rakt på och för att det var så brutalt och naket. Jag tänker främst på bilden av huvudpersonen och hans sekreterare på kontoret. Jag störde mig som sagt men samtidigt tror jag att det var en viktig pusselbit för att förstå situationen och karaktären. Så sammanfattningsvis: jag gillar det inte men förstår dess funktion…

Mitt sista exempel avviker nog en del från ämnet för jag minns inte om det förekom sex överhuvudtaget i den här boken. Men jag måste få framhålla det erotiska i Anne Rices En vampyrs bekännelser. Hon lyckas verkligen skapa en förtätad stämning av sex och erotik genom hela boken utan att ta till riktiga sexskildringar. Vampyrer är väl per definition impregnerade av erotik (The Strain-vampyrerna undantagna) men få lyckas få till det som Anne Rice. Vore det inte för henne och hennes Lestat så hade vi nog inte haft någon våg av tonårsvampyrer inom ungdomslitteraturen och filmerna. Och det kan man ju i och för sig tycka lite allt möjligt om…

Buffy – säsong 5

Här hemma ser vi Buffy-dvder med en nästan osund intensitet. Början av säsongerna går ganska bra, då blir det ett avsnitt här och ett avsnitt där när det passar och båda känner för det. Men sen, kanske halvvägs in, händer något och vi blir lätt maniska. I alla fall jag… Mot slutet kollar vi två till tre avsnitt per kväll och analyserar vid frukostbordet dagen efter. Sanningen är väl också den att om jag vore ensam om tittandet skulle boxarna ha varit färdigsedda för flera månader sen och allt det roliga vore redan avklarat.

Igår kväll såg vi i alla fall de sista två avsnitten av Buffys femte säsong. Och det är bara att konstatera att herregud vad bra den här säsongen är! Det är mörkt och smärtsamt och alldeles, alldeles fruktansvärt mest hela tiden. Buffy tvingas bära hela världen på sina skuldror på ett ännu mer påtagligt sätt och hon är mer ensam än någonsin vilket mot slutet också tar ut sin rätt.

Jag tycker om det mörka och jag gillar att Joss Whedon och hans författare tar ut svängarna mer och mer. Jag tillhör dem som tycker om sidohistorien med Spike och hans hopplösa och smärtsamma kärlek till Buffy. Utan den hade vi aldrig fått möta Buffy-bot exempelvis… Tara och Willows fördjupade relation och Taras platstagande i gruppen tillhör också det positiva. Den galna och orimligt starka helvetesguden Glorificus som “bad guy” fyller en viktig funktion både som drivkraft och humorinslag. Över huvud taget vore den här serien omöjlig att se om det inte vore för all humor som sticker hål på smärtan då och då. Spikes sarkasmer och alla roliga dialoger är ett måste för att svärtan inte ska bedöva en. Humorn till trots (och ibland faktiskt på grund av den) får jag erkänna att jag gråtit till åtskilliga avsnitt av den här säsongen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga om Buffys femte säsong att den är bra, bra, bra! Den känns och vissa delar stannar kvar och skaver.

Fortsättningen har jag inget större begrepp om eftersom jag missade stora delar av säsong sex när den gick på tv så jag ser med spänning fram mot mer mörker och förhoppningsvis oväntade svängar.

Vad jag tyckte om säsong 4 finns att läsa här.

Ondvinter

Jag läser inte så ofta ren fantasy och är inte så bevandrad i genren. Men första delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet är en väldigt bra bok, det förstår till och med jag. Om den är bra som fantasy betraktat kan jag inte riktigt uttala mig om men som bok betraktad är den i alla fall finfin.

Det här är ungdomslitteratur när det är som bäst. Den tar sina läsare på allvar och litar på att de kan hantera svåra ämnen som död, sorg och förräderi. Björklid väjer aldrig för det svåra och tunga utan låter det istället ta över hela den värld han skapar. Den förlamande ondvintern blir så påtaglig att man nästan fryser i soffan.

Berättelsen är delvis skriven i vi-form då huvudpersonerna Wulf och Sunia delar en gemenskap som för dem är helt naturlig men som snart visar sig förgänglig. Berättelsen börjar just som tvillingarna ställs inför den plötsliga uppenbarelsen att deras liv inte är vad det alltid synts vara. Fadern bär hemligheter som snart visar sig bli dödliga. Rädda och förlamade av sorg tvingas Sunia och Wulf fly ut i en värld som de aldrig vetat existerade.

Berättelsen och språket är vackert, böljande, poetiskt och mystiskt. Släktskapet till Mio min Mio finns där även om den här bokens motsvarighet till Riddar Kato är den än så länge diffusa Kylan. Ondvinter är dessutom vuxnare, mörkare och delvis hopplösare.

Slutet är fint och öppnar för fortsättningen utan att vara en irriterande cliffhanger. Jag har redan ställt mig i kö på fortsättningen Eldbärare och rekommendationer kommer snarast att gå ut till min läsglada 13-åriga kusin.

Påskledig

Årets påskledighet är både efterlängtad och välförtjänt. Oplanerad är den också. Det blir middag med familjen på påskafton men i övrigt har jag ingen aning. Ätande av mat och godis förstås och tid att läsa mitt på blanka eftermiddagen hoppas jag på. Det blir nog ganska häxfritt men skräckens fana får vaja i form av Låt den rätte komma in som jag läser/lyssnar på och Inger Edelfeldts Skuggorna i spegeln – idel vampyrer som vanligt alltså… Dessutom ligger senaste numret av magasinet Filter och väntar på mig. Härliga påskledighet välkommen!

Glad påsk på er alla fina bloggvänner!

Bokfrågornas ABC 19

I veckans ABC gäller det att svara på fyra frågor relaterade till bokstaven S:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig? Jag tycker också att språket är viktigt (även om jag kan försjunka i rena underhållningsböcker också där handling kommer före språk). Jag försjunker gärna i språket och försvinner in i riktigt fantastiska formuleringar. En stor favorit på senare tid är definitivt Hillary Mantel med den språkligt fulländade Wolf Hall. Men eftersom jag inte läst något annat hon skrivit kan jag ju inte utnämna henne till bäst av de bästa. Över huvudtaget är det svårt när man bara får säga en enda… Men jag väljer Hjalmar Söderberg.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter? Jag drömde alltid om att ha en storebror när jag var liten. Troligen beroende på att jag var storasyster och gärna skulle vilja få vara lite liten och omhändertagen emellanåt. En annan möjlighet är att det var Bröderna Lejonhjärta som påverkade. För visst var den där önskebrodern väldigt lik Jonatan Lejonhjärta…

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu? Jag minns inte så många traditionella sagor men jag minns att jag hade ett kassettband med HC Andersen-sagor. Främst minns jag Elddonet och Mästerkatten i stövlar men jag vet inte om jag tyckte om dem så värst…

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler. Vilken svår uppgift! Det finns ju böcker där musiken finns naturligt invävd. Som i John Ajvide Lindqvists Människohamn där två huvudkaraktärer enbart kommunicerar genom citat från The Smiths. Musiken ska också spela en stor roll i hans nya roman Lilla stjärna som kommer i maj – det finns till och med en spotifylista. Jag uppskattar verkligen sådana musikreferenser under läsningen men i mitt huvud är det ändå tyst. Jag tror att jag helt enkelt är oförmögen att koppla musik med litteratur på ett begåvat sätt och lämnar härmed walk over i frågan. Men ett soundtrack som jag gärna hyllar är det till tv-serien True Blood. Även om jag, tro det eller ej, ännu inte är helsåld på serien efter en och en halv säsong så älskar jag musiken. Kanske något att ta med sig in i läsningen av den nya Sookie Stackhouse som kommer i maj?

Lite besviken

Nu måste jag nog erkänna för mig själv att jag är besviken på True Blood. En och en halv säsong in i serien tycker jag fortfarande inte att det lyfter. Jag inser att mina förväntningar varit väl högt ställda och att jag någonstans hoppats att serien skulle ge mig samma uppslukande glädjekänsla som böckerna faktiskt gör. Visst är True Blood kul, märklig (på ett bra sätt) och snygg men sen då? Den griper inte riktigt tag i mig.

Det största problemet som jag ser det är att serien inte fokuserar utan bollar med för många huvudkaraktärer och historier. Sookie och Bill i Dallas, Jason hos Light of day, Sam och Daphne, Tara och Maryanne. Jag förstår ju att det kommer att vävas ihop mot slutet men det räcker inte för mig just nu. Dessutom stör jag mig på lite för många karaktärer för att det ska kännas bra. Sookie är rätt jobbig, Bill är oändligt tråkig och Tara och Sam är också ganska trista i sin enkelspårighet.

I början störde jag mig på att serien skilde sig så mycket från böckerna men det är inte det som är problemet. En serie rakt av baserad på böckerna hade till en början nästan uteslutande handlat om Sookie och Bill vilket troligen hade blivit olidligt. Jag tycker dessutom att de karaktärer som skapats eller omskapats för serien ofta är intressanta. Sam är intressantare i serien liksom Lafayette och Jason. Bills skyddsling Jessica finns ju inte alls med i böckerna men behövs verkligen för att balansera berättelsen om Sookie och Bill.

Min favorit är ju, precis som i böckerna, Eric och jag tycker att Alexander Skarsgård gör honom rättvisa. Men det är ändå något fel på en serie när höjdpunkten är att höra Skarsgård prata småstolpig svenska emellanåt.

Jag kommer förstås följa True Blood till säsongsavslutning och jag kommer att bänka mig i soffan när säsong tre dyker upp – troligen med lika orealistiskt höga förväntningar som vanligt. Kanske tar det sig snart…

Ännu mer vampyrer

Så kommer det tydligen en ny bok i Twilight-serien. Det ska vara en kortroman/långnovell om en “nyfödd” vampyr som heter Bree Tanner. Boken, som kommer i juni, har förstås också en egen hemsida (vilket väl alla böcker och tv-serier ska ha nuförtiden). Jag förstår att många Meyer-fans blir glada en dag som denna men själv måste jag säga att jag inte direkt darrar av förväntan. Det är förvisso vampyrer men jag drabbades av ganska rejäl mättnad när det gäller Twilightvamparna efter att ha läst de fyra första delarna i serien förra sommaren. Så jag kommer nog inte läsa den här vilket jag dock utgår ifrån att ganska många andra kommer att göra 🙂

Mer om detta på Bokhora.

E-ljudböcker kanske?

Har just upptäckt e-ljudboksmöjligheten (lite sent kanske?). Strömmade romaner direkt ut i datorhögtalaren. Perfekt när man har annat att göra men ändå vill läsa. Mindre perfekt när man borde jobba… Det är svårt att skriva samtidigt som man lyssnar på John Ajvide Linqvist som läser Låt den rätte komma in. Men man kan ju försöka i alla fall:)