Bokfrågornas ABC 15

Idag har Lilla O kommit fram till just bokstaven O med sina ABC-frågor. Såhär ser mina svar ut:

Ännu ett bokpris den här veckan, ett endast för kvinnor Orange Prize for Fiction som delats ut sedan 1996. Vet du något om priset? Har du läst böcker av någon pristagare? Är det bra med ett pris för kvinnliga författare? Jag har hört talas om priset men har ingen särskild koll. Pinsamt nog har jag inte läst en enda av vinnarna och inte heller särskilt många av de övriga författarna på shortlistorna.

Berätta om en bok som du tyckte mycket om, trots att du inte trodde att du skulle gilla den. En oväntad favorit alltså! Jag måste säga att Håkan Nessers Maskarna på Carmine Street var en väldigt trevlig överraskning. Jag har läst någon av hans deckare och tyckte väl då att den var ok men inte mer. Sen har jag hört så mycket negativt om hans senaste böcker att jag inte alls trodde på Maskarna… men jag hade underbart fel.

Jag är inget fan av Peter Harrysson, men tänker ändå sno ett av hans favorituttryck. Jag vill att du berättar om en bok som var olidligt spännande! Skulptrisen av Minette Walters minns jag som verkligt olidligt spännande. Sådär så att man till slut vill lägga den ifrån sig för att inte bli galen av all spänning men där man ändå sitter kvar och läser och läser för att se hur det går. Dessutom kommer jag ihåg slutet som så infernaliskt att jag fortfarande ryser när jag tänker på det.

4. Och slutligen vill jag höra om en bok om ett mindre trevligt ämne. Har du läst någon bok om otrohet som du tycker är bra? Jag läser just nu Envar av Philip Roth som handlar en hel del om otrohet och vad den kan göra med ett liv. Eftersom jag inte har läst ut den ännu så kan jag inte uttala mig tvärsäkert men jag är ganska säker på att det är en bra bok 😉

Sitter här igen…

Favorit i repris! Sitter på universitetsbiblioteket och skriver på min odödliga avhandling. Tyvärr verkar hjärnan inte alls vara särskilt odödlig utan snarare redan avliden vilket gör idéerna få och inspirationsnivån rätt låg. Tyvärr sammanfaller detta meltdown med en kapiteldeadline. Inte roligt. Inte alls faktiskt…

Ett (tv-) liv efter OS?

Så var det över då – OS. Efter två rätt underbara veckor framför tvn känns det faktiskt lite skönt att släppas fri igen. Dessutom har jag valt att se avslutningen av OS och inledningen av mars som början på våren som väl i himmelens namn måste komma någon gång (även om snöstormen yr utanför idag också…).

Kvällarna framöver måste tyvärr läggas på jobb. Men sen tänker jag läsa, läsa, läsa – mina pocketkedjeböcker, The Strain och allt vad det nu är som står på listan just nu. Dessutom har vi lite Eddie Izzard kvar i den där boxen, några säsonger av Buffy som väntar på att bli sedda och dessutom är digitalboxen laddad med lite godis. Där finns fyra avsnitt av Dollhouse, Tre Vampire Diaries och några filmer så jag tror nog att jag klarar mig efter OS också…

Bokfrågornas ABC del 1

I november 2009 inledde Lilla O sin ABC-utmaning. Då hade jag inte ork att hänga på. Istället hoppade jag in mitt i i mitten av januari vilket förstås betyder att jag har en del frågor att ta igen. Här kommer nu svaren på de allra första ABC-frågorna på bokstaven A.

Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland. Iliaden och Odysséen är ju klassiker som man borde ha läst. Jag har bara läst valda delar och då på uppmaning av min litteraturvetenskapslärare. Jag har dock otroligt starka minnen från barnprogrammet där Anders Linder (var det väl) återberättar historierna.

Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam. George Eliot skrev en roman som heter Adam Bede 1859. Jag har inte läst den i sin helhet men vissa passager och planerar dessutom att citera den i min avhandling då en oönskad graviditet och förlossning skildras på ett otroligt sorgligt sätt.

Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn? De första böckerna jag kommer att tänka på är Visst kan Lotta cykla av Astrid Lindgren och Kaj Beckmans Lisen kan inte sova. Jag älskade dem båda och Lotta har jag läst här hemma också men jag tror att den är mer poppis som dvd-variant (Småsagor från Gammafon). Lisen vet jag förekommer och uppskattas av fyraåringen på förskolan.

Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som  på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent. Den engelske patienten måste det bli. Den mystiske patienten berättar ju om sina krigsupplevelser i Sahara och aldrig har detta väldiga sandområde verkat så lockande, skrämmande och trolska på samma gång.

Lite OS

För er som likt jag är OS-nördar finns en (enligt mig) klockren analys här. Och ja, jag har legat efter med min Weird Science-läsning ett tag men nu är jag lyckligt uppdaterad igen. Jag hjärta Weird Science fortfarande!

Det finns engelska och så finns det engelska…

Efter läsningen av Wolf Hall var jag lite smått förvånad över hur segt det gick att läsa engelskan. Jag har ju läst litteratur på engelskt originalspråk tidigare och det utan större problem, exempelvis består mitt arbete till stora delar av att läsa engelskspråkig facklitteratur som nog inte kan räknas till det mest lättsmälta, men Mantels roman bjöd helt klart på motstånd. Jag är inte mycket för att slå upp ord som jag inte förstår mitt i läsningen eftersom det stör rytmen utan försöker uppnå någon sorts begriplighet genom sammanhanget istället. Detta var ibland svårt med Wolf Hall och sammanhanget visade sig kanske två sidor längre fram. Men det gick och jag älskar verkligen Mantels språk. Dessutom har jag lärt mig massor av nya ord och inte minst hur man kan laborera med engelska språket på ett ibland rent vildsint sätt utan att det behöver vara fel. Det är rätt befriande faktiskt. Att bara kasta sig ut och lita på att man bottnar längre fram…

Men jag var lite skeptisk när jag grep mig an nästa engelskspråkiga roman. Oron var dock obefogad och del Torros The Strain glider ner som en lättsmält karamell. Inga komplicerade ordvändningar och inga oväntade perspektivbyten. Här är det pang på rödbetan och otäckt redan från början. Det känns lite som att rensa hjärnan och är en ganska trevlig (om än samtidigt väldigt obehaglig) upplevelse just nu.

Bokfrågornas ABC 14

Denna veckas ABC-frågor landar på bokstaven N. Det blir lite nobelpris och lite nordiska favoritförfattare i salig blandning med lite annat.

  • Det går inte riktigt att undvika Nobelpriset i litteratur den här veckan. Alla tycker någon om priset i fråga. Vad har du för relation till priset och pristagarna? En väldigt kluven relation skulle jag nog säga. Jag har inte läst så värst många av de senaste årens pristagare men det jag läst har jag ofta tyckt om även om mina största läsupplevelser sällan stammat från akademiens favoriter. Den enda roman som jag inte tyckt om av de nobelpristagare jag läst var Mardrömmen av Kenzaburo Oe. Det var flera år sedan nu och jag tror att jag avskydde den (för det gjorde jag verkligen) för att jag avskydde huvudpersonen. Min kluvna inställning till trots så när jag fortfarande en dröm om att en gång redan ha läst något av en nobelpristagare när hon eller han utses.
  • Vem är din nordiska favoritförfattare? Asch då så svårt! Jag drämmer i med en hög bestående av Selma Lagerlöf, Erlend Loe och Edith Södergran så har jag valt någon från några nordiska länder och några som jag tycker mycket om. Sen har jag säkert missat några också men det får vi leva med 🙂
  • Vem är den senaste nykomling du läst? Jag är dålig på nykomlingar tror jag, väljer nog helst det redan beprövade. Med det inte sagt att jag alltid läser samma författare men de som är nya för mig är sällan nya för världen…  Jag kan faktiskt inte komma ihåg vem min senast lästa nykomling var.
  • Finns det någon författare du inte läst, men är nyfiken på? Hur många som helst! ständigt nyfiken! Alice Munro, Joyce Carol Oates, Siri Hustvedt och Monika Fagerholm för att nämna några som jag är väldigt nyfiken på men ännu inte kommit mig för att läsa.

Bibliotekariebeteende

Idag ska jag göra min andra dag som vik på biblioteket för den här veckan. Det är roligt att få stå i lånedisken igen och känna att man gör lite nytta och att få träffa en massa människor. Men det hela slutar väl som vanligt skulle jag tro. Med en tung väska att släpa hem…

En vanlig dag på jobbet för mig: Står i lånedisken och tar emot låntagare som behöver hjälp med ett och annat. Någon lämnar tillbaka en bok som jag länge velat läsa och således lägger beslag på för egen räkning. Sen tunnar det av lite med besöken och jag får tid för lite bokuppsättning vilket resulterar att hälften av den vagnen plus ett okänt antal andra böcker som jag dyker på ute bland hyllorna utlånas – till mig. Och så fortsätter det tills det är dags att stänga biblioteket.

Jag är helt övertygad om att det senaste biblioteket jag jobbade på ökade på sin utlåningsstatistik avsevärt under mitt halvår där. Nu är det dags att göra samma sak på nya biblioteket. Det är också ett sätt att göra sig oumbärlig på…

Lite väl läskigt

Jag läser just nu (bland annat) Guillermo del Torro och Chuck Hogans The Strain och herregud vad läskig den är. Det är till och med lite obehagligt att se den ligga inne på toa på kvällen när jag ska borsta tänderna. Den är från och med igår enbart tillåten för läsning under dygnets allra ljusaste timmar…

Kokboksdjungel

Jag vet inte hur det är med er men själv har jag en försvarlig hög kokböcker (av vilka allt för många är inköpta på bokrea bara för att de var så billiga/hade så fina bilder/ innehöll många recept på chokladtårtor eller något annat ganska irrelevant för vardagsanvändningen av en kokbok). De flesta ligger i denna hög dag efter dag efter dag och har aldrig lämnat ifrån sig ett enda recept till familjens middagsbord. Konstateras kan att det var rätt onödigt att köpa böcker med 100 tapasrecept och 159 pastasåser när man ändå bara gör de gamla vanliga. Den mesta använda kokboken i mitt hushåll är Rutiga kokboken, Sju sorters kakor och Festmat för fattig gourmet – och så har det sett ut i många år. Det är möjligt att det säger mer om min matkonservatism än om det onödiga i att köpa nya kokböcker. Konstaterar ändå stolt att jag i alla fall inte ämnar fylla på kokbokshögen under de närmaste åren… Tilläggas kan att jag gärna mottar tips om vad jag ska ta mig till med högen av urklippta recept (från olika tidningar) som jag faktiskt testar då och då men som inte direkt funnit sin plats i det välorganiserade kök jag gärna skulle vilja ha…

Mitt första pocketkedjepaket

har kommit nu. Väldigt intressanta böcker som jag ser mycket fram emot att bekanta mig med. Den ena har jag redan börjat på och den verkar jättefin – säger dock inte mer förrän jag får… Tack för böckerna Hanna!

Fyra feministiska hönor

Jag hittade denna lilla skatt i reakatalogen från Åhléns förresten. Lena Landströms Fyra hönor och en tupp är en alldeles underbar liten motståndssaga där hönorna går på jämställdhetskurs för att kunna ställa rättvisekrav på den despotiske tuppen. Otroligt fina och roliga bilder till denna lilla pärla dessutom. Barnen gillar den skarpt liksom föräldrarna. Rekommenderas varmt!

Emma på verandan

Förrförra veckan började jag berätta om mina stora läsupplevelser och gick ut hårt med hela Stad-serien för att fortsätta med hela Maria Langs produktion. Länkar till läsupplevelserna hittas under fliken Läst här ovan. Nästa stora läsupplevelse (som aldrig någonsin kommer att rangordnas) upplevde jag under tre varma sommardagar och lika många ljumma och till synes oändliga sommarkvällar för kanske 15 år sedan.

Jane Austens Emma är i min bokhylla en avskräckande klumpig tegelsten. Dessutom är det den utgåvan med Gwyneth Paltrow på framsidan vilket ju är lagom inspirerande – jag kan inte nog poängtera hur mycket jag avskyr filmomslag på böcker (önskar att den fina bilden som illustrerar texten här intill fanns också på min bok)… Men dessa omständigheter till trots var jag febrigt fast efter det först lästa ordet.

Emma Woodhouse är en spännande (och sympatisk) hjältinna på det sättet att man älskar henne trots ett ganska stort upplag av fel och brister. Emma ställer till det, trasslar in sig och sårar. Hon bedriver den ena misslyckade äktenskapskampanjen efter den andra för sin stackars vän Harriet. Hon är ofta ganska irriterande men samtidigt just därför härligt komplex och djupt älskvärd. Berättelsens slut- (och höjd-) punkt nås när mr Knightley (ljuvligt gentlemannamässig, sårbar och storebrorsförträfflig) förklarar att han (förstås) älskar Emma. Inte direkt oväntat kanske men genomfört med Austensk elegans och värme.

Mr Knightley ja – kändes inte han alltid lite stabilare än Elisabeths Mr Darcy (i Stolthet och fördom – med det inte sagt att jag nödvändigtvis föredrar honom…)? Jag var nog i alla fall lite småkär där ett tag 🙂

Jag är ju svag för allt Jane Austenskt och också de flesta filmatiseringarna. Jag är väldigt förtjust i Jeremy Northams Knightley och Kate Beckinsales Emma (i olika filmatiseringar dock). Men, samtidigt som såväl Stolthet och fördom som Förnuft och känsla överförts till tv och vit duk flera gånger med stor framgång har de försök som gjorts med Emma i min mening aldrig nått ända fram. Kanske kan den här nya BBC-serien vara något att hoppas på (de brukar ju kunna det där de engelska tv-makarna…). Annars får det helt enkelt, inom en inte allt för avlägsen framtid, bli ett återbesök i Emmas värld via den där fula tegelstenen.

Att läsa och läsa igen

Jag vet inte hur det är med er men själv är jag en omläsare av rang. Varje sommar exempelvis återkommer jag till vissa, för mig, särskilt somriga böcker. Jag återvänder dessutom till vissa favoriter med jämna mellanrum. Stolthet och fördom har jag läst åtskilliga gånger liksom många av mina mest älskade ungdomsböcker. Och nu är jag rätt så sugen på en Sookie Stackhouse-omläsning inför den nya boken i maj. Detta, för vissa kanske, ganska märkliga beteende är något som följer också med andra medieformer. Just nu (nåja, efter OS då) håller jag ju på med en omtittning av Buffy. Favoritfilmerna har jag sett åtskilliga gånger. Jag var värre däran förr och favoriten från förr Dirty Dancing har jag säkert sett minst 30 gånger… Riktigt så illa är det inte nu för tiden men en film eller tv-serie som berör mig vill jag fortfarande gärna se igen. Hur är det med er – läser ni om böcker och vilka är era särskilda favoriter i så fall?

Lite mer bokrea

Som jag skrev häromdagen har jag gjort årets bokreabeställningar redan. Och jag berättade också lite om hur bokrean som fenomen ändrat innebörd i mitt liv. För kanske 10-15 år sedan var bokrean utan tvekan årets höjdpunkt och jag slängde mig över katalogerna när de kom. Nu är det mer ljummet. Nätbokhandlarnas reor gås igenom och jag brukar kunna släntra förbi borden på bokhandlarna i stan men det brukar inte bli förrän det blir rea på rean och inte ens alltid då orkar jag. Orsaken tror jag helt enkelt är att jag köper böcker som jag vill läsa när jag vill läsa dem nuförtiden. Dessutom är utbudet på billiga böcker, framförallt i pocket, så ofantligt mycket större idag. Slutligen så brukar den obskyra litteratur jag vill ha (läs exempelvis vampyrer) inte finnas på rean. Nuförtiden blir det mest barnböcker och en och annan fackbok som kan vara bra läsning för avhandlingen. I övrigt håller jag i pengarna tills jag kommer på något jag bara måste ha och inte kan tänka mig att lämna tillbaka till biblioteket när jag läst färdigt. För att vara bibliotekarie är jag häpnadsväckande obenägen att köa för böcker eller vilja lämna tillbaka dem när jag är klar nämligen…

Älskade Maria… eller Dagmar…

Så var det dags för en ny läsupplevelse i den uppräkning som jag inledde förra veckan. Den här veckan handlar det inte heller om en roman utan om ett helt författarskap. Maria Lang, eller Dagmar Lange som hon egentligen hette, gav ut en bok varje år mellan åren 1949-1990 (hon avled 1991). Man tappar liksom andan inför raden:

  • Mördaren ljuger inte ensam (1949)
  • Farligt att förtära
  • Inte flera mord
  • En skugga blott
  • Rosor, kyssar och döden
  • Tragedi på en lantkyrkogård
  • Se döden på dig väntar
  • Mörkögda augustinatt
  • Kung Liljekonvalje av dungen
  • Farliga drömmar
  • Ofärd i huset bor
  • Vår sång blir stum
  • Att vara kvinna
  • En främmande man
  • Tre små gummor
  • Ögonen
  • Siden sammet
  • De röda kattorna
  • Svart sommar
  • Vitklädd med ljus i hår
  • Ingen returbiljett
  • Intrigernas hus
  • Staden sover
  • Mördarens bok
  • Vem väntar på värdshuset?
  • Vi var tretton i klassen
  • Det är ugglor i mossen
  • Dubbelsäng i Danmark
  • Körsbär i november
  • Arvet efter Alberta
  • Camilla vid skiljevägen
  • Svar till Ensam Eva
  • Inga pengar till Vendela
  • Gullregn i oktober
  • Docka vit, Docka röd
  • Fyra fönster mot gården
  • Använd aldrig arsenik
  • Klappa inte katten
  • Dödligt drama på Dramaten
  • Ånglok 16 på fel spår
  • Tvillingen i spegeln
  • Flyttbil försvunnen
  • Se Skoga och sedan… (1990)

Och jag har läst dem alla…

Under en period av mitt liv – det måste vara (häpnadsväckande) 15 år sedan nu – dammsög jag varje bokhylla i släkten efter Lang-deckare (och de stod där i en överraskande omfattning). Antikvariaten fick också bidra varför jag idag äger ett betydande antal som jag gärna läser om.

Naturligtvis är de inte bra allihop och vissa är till och med riktigt dåliga. Men det är på något sätt en del av poängen. Jag tycker dock inte att de är så dåliga som ryktet säger och är man beredd att köpa en och annan snubblande vändning i intrigen så tycker jag att man får ett helt ok deckarhantverk. Det som är svårast att överse med är vissa fördomsfulla karaktärsteckningar som nog måste tillskrivas tidsandan. Det är inte särskilt trevligt att ställas inför den kroknästa judiske girigbuken eller den känslomässigt snedvridna lesbiska kvinnan. Men det är trots allt ett tidsdokument och jag tycker även att Lang ganska ofta också krossar fördomar och föreställningar om det normala.

Maria Lang har trots invändningarna den mysrysliga kvaliteten som jag tycker så mycket om. Allra bäst tycker jag om de första böckerna med Puck – som trots de 50-talstrogna könsrollerna är en stark och framförallt självständig kvinna – och Kung Liljekonvalje av dungen med dess sorgsna ton. Och så är De röda kattorna speciell för att den handlar om min hemtrakt.

Den främsta anledningen till att Langdeckarna är en sådan minnesvärd läsupplevelse för mig är dock inte själva deckarhantverket utan de speciella omständigheterna kring själva bokslukandet. Körsbär i november läste jag exempelvis sittande på en bänk i skogen – på “flykt” från en skola jag hatade. Jag skolkade och läste Maria Lang i skogen – mer än jag vill erkänna faktiskt. Böckerna var min tillflyktsort under en väldigt jobbig tid i mitt liv och för det är jag evigt tacksam. Kanske är det därför varje omläsning ger känslan av att komma hem.



Bokfrågornas ABC del 13

Denna vecka ställer lilla O frågor på bokstaven M och här kommer mina svar:

  • Berätta om en bok där mat har stor betydelse. Om man läser Fogelströms böcker Vita bergens barn, Krigens barn och Vävarnas barn så kommer man inte undan sillen. Herregud vad sill de äter. Eller egentligen äter de ju inte så mycket över huvud taget men när de väl äter så är det… sill. Berättelsen om potatisens ankomst till Sverige står också i fokus i dessa böcker och den är helt klart intressant också bortom Ahlströmmer.
  • Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa? Oj så svårt! Eftersom jag så sällan läser memoarer (oftare biografier) har jag svårt att komma på någon. Men eftersom jag är lite svag för författarmemoarer och jag samtidigt är nyfiken på Paul Auster så säger jag det. Memoarer av Paul Auster åt folket alltså.
  • Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Här du någon favorit? Jag har två favoriter och en önskebok. Wolf Hall som vann i november är naturligtvis och föga överraskande en favorit. Detsamma gäller Den engelske patienten som är en av mina absolut största läsupplevelser (mer om det längre fram i min uppräkning av sådana). När jag gick igenom listan över pristagare hittade jag också A S Byatts Possession som jag ännu inte läst men gärna skulle vilja. Uppdatering: ok då, jag hittade den på nätet och den hade ett så vackert omslag och jag vill så gärna läsa den så jag beställde den nog lite…
  • Jag söker också en bok om makt. Här lämnar jag det skönlitterära och lyfter fram en av de böcker som jag läst och använt i min forskning. Det är Michel Foucaults skildring av fångvårdens framväxt och normer och tankar kring Övervakning och straff. Foucault ser makten som ständigt närvarande och menar den vara en produktiv kraft som inte enbart finns i härskarens makt över undersåtarna utan också i vardagliga relationer. Makt och maktlöshet diskuteras i denna intressanta bok som dessutom är, mestadels, ganska lättillgänglig.

Bokrean so far

Förr i tiden, i arla urtid typ, när jag var barn och bodde i ett litet samhälle bredvid en liten stad ute i de värmländska skogarna var bokrean världens händelse. I alla fall för mig. Vi åkte till den lilla staden (och i ärlighetens namn ibland också till den större staden) och besökte den lilla bokhandeln. Och där fick man under just dessa enda veckor av året gå nerför spiraltrappan och ner i källaren. Där låg lagret och årets reaböcker i en salig röra som var alldeles, alldeles underbar.

Nuförtiden har lite av lockelsen försvunnit och bokrea-katalogernas ankomst är inte längre julafton. Det är dessutom flera år sedan jag verkligen besökte en fysisk bokrea. Troligen håller jag mig borta i år också men internetbokhandlarna får i alla fall äran att hjälpa mig fylla på bokhyllorna även i år. Årets beställningar ser ut så här (så här långt i alla fall):



Populära dinosar

Sarah Sheppard har bidragit med två mycket populära böcker i barnens bokhylla. Fyraåringen har länge varit väldigt förtjust i Det var en gång… Massor av dinosaurier. Hon har skrattat åt alla finurliga bilder och förundrats över alla tungvrickarnamnen. Särskilt populära har köttätarna varit varför uppföljaren Varning för köttgänget som kom i höstas var en glatt mottagen julklapp. Nu händer det dessutom ganska ofta att 2-åringen kommer dragandes (ofta vrålande och stampande som en tvättäkta dinosaurie) med någon av dinoböckerna.

Jag är själv väldigt förtjust i böckerna. Dels är de en bra balans mellan fakta och låtsas och dels är bilderna väldigt “fina”. Det är helt klart böcker som tar barnen på allvar utan att bli allt för svåra. Dessutom lämnar de möjlighet för föräldrarna att välja svårighetsgrad utifrån barnens ålder i och med att texterna inte är så långa och inte måste läsas sammanhängande för att man ska hänga med och förstå.

Wolf Hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då “man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet “ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som “a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.