Bokrean so far

Förr i tiden, i arla urtid typ, när jag var barn och bodde i ett litet samhälle bredvid en liten stad ute i de värmländska skogarna var bokrean världens händelse. I alla fall för mig. Vi åkte till den lilla staden (och i ärlighetens namn ibland också till den större staden) och besökte den lilla bokhandeln. Och där fick man under just dessa enda veckor av året gå nerför spiraltrappan och ner i källaren. Där låg lagret och årets reaböcker i en salig röra som var alldeles, alldeles underbar.

Nuförtiden har lite av lockelsen försvunnit och bokrea-katalogernas ankomst är inte längre julafton. Det är dessutom flera år sedan jag verkligen besökte en fysisk bokrea. Troligen håller jag mig borta i år också men internetbokhandlarna får i alla fall äran att hjälpa mig fylla på bokhyllorna även i år. Årets beställningar ser ut så här (så här långt i alla fall):



Populära dinosar

Sarah Sheppard har bidragit med två mycket populära böcker i barnens bokhylla. Fyraåringen har länge varit väldigt förtjust i Det var en gång… Massor av dinosaurier. Hon har skrattat åt alla finurliga bilder och förundrats över alla tungvrickarnamnen. Särskilt populära har köttätarna varit varför uppföljaren Varning för köttgänget som kom i höstas var en glatt mottagen julklapp. Nu händer det dessutom ganska ofta att 2-åringen kommer dragandes (ofta vrålande och stampande som en tvättäkta dinosaurie) med någon av dinoböckerna.

Jag är själv väldigt förtjust i böckerna. Dels är de en bra balans mellan fakta och låtsas och dels är bilderna väldigt “fina”. Det är helt klart böcker som tar barnen på allvar utan att bli allt för svåra. Dessutom lämnar de möjlighet för föräldrarna att välja svårighetsgrad utifrån barnens ålder i och med att texterna inte är så långa och inte måste läsas sammanhängande för att man ska hänga med och förstå.

Wolf Hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då “man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet “ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som “a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.

Vill ha!

Jag är lite inne på dvd-boxar just nu (fem år efter alla andra?). Just nu håller jag ju på och ser igenom alla säsongerna av Buffy och njuter (verkligen!) även av Eddie Izzards samlade uppträdanden när andan faller på. Listan över andra boxar och serier jag också skulle vilja fördjupa mig i blir bara längre och längre…

Joss Whedon har en speciell plats i mitt hjärta sedan jag först såg och förälskade mig i Buffy för över tio år sedan. Hans senaste serie, Dollhouse, fick ju bara två säsonger på sig och är väl inte heller lika bra som Buffy. Men jag skulle nog ändå säga att den är mästerlig från exakt sjätte avsnittet i första säsongen och framåt. Andra säsongen har jag inte sett ännu. Så jag skulle vilja ha båda säsongerna och göra en Dollhouse-helg av det…

Firefly är en annan nedlagd serie av Whedon som jag gärna skulle ge en chans. Jag tyckte att filmen (som fortsatte serien) Serenity var helt ok. Lite framtid, lite rymden, lite sarkasmer – kan ju inte gå helfel, eller?

House är en serie som jag aldrig sett men som jag är övertygad om att jag skulle älska. Den har ju Hugh Laurie… Vill inte hoppa in i serien i säsong 5 eller vad de nu visar för tillfället så räddningen får nog bli en samling någon gång i framtiden.

The Wire är också en sådan där serie som jag aldrig såg. Men med samma skapare som Generation Kill som jag älskade tror jag att det kan vara riktigt bra. Mycket dialog och djupa karaktärer är några av förväntningarna jag har…

Huset Eliott hade jag glömt bort tills En bok om dagen nämnde den för någon vecka sen. Herregud vad jag älskade den här serien när det begav sig och kanske skulle jag våga titta igen utan den mest kvävande rädslan för krossade drömmar och minnen..?

Och så The Tudors då. Som jag mässat här på bloggen så är jag sjukligt förtjust i engelsk historia från företrädesvis 1500-talet varför den här serien känns som min. Läsningen av Wolf Hall har ju inte direkt lugnat ner längtan efter seriens tredje säsong heller.

Böckernas ABC nr 12

Lilla O ställer denna veckor frågor kopplade till bokstaven L och här kommer mina svar:

Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor? Det är tyvärr lite si och så med det. Bloggen var – och är – faktiskt ett försök att få till någon sorts minnesbank för att jag inte ska glömma allt jag någonsin läst… Jag har länge skrivit ner omdömen och tankar på lästa böcker men aldrig listat dem på ett och samma ställe. Inser att jag borde göra det. Jag har en bok numer där jag skriver ner mina intryck under läsningen och i den ska jag försöka få ner en så nära komplett lista som det går för de senaste åren i alla fall. I andra sammanhang skriver jag dock listor på längden och tvären…

Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt? Jag har ett varmt, men numera ganska sparsamt, förhållande till lyriken. För kanske tio år sedan läste jag mycket lyrik och skrev också ganska mycket själv (särskilt innan och under mina kreativt skrivandekurser). Eftersom det är så länge sedan har jag svårt att nämna några riktiga favoriter men Gustaf Fröding ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Med sin kombination av solsken, vemod och sorgsenhet går hans ord ofta rakt in i mitt hjärta. Dan Andersson är också en favorit. Några svenska klassiker alltså… Och så Edith Södergran förstås – min absoluta, absoluta favorit under en väldigt lång period

Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på? Jag gillar ju Peter Englund vilket säkert har med mitt historieintresse att göra (och för att man som historiker gärna tar till sig vissa förebilder inom sitt ämne medan andra förkastas ganska bryskt). Jag tycker om hans direkthet och oräddhet. Dessutom tycker jag att han har introducerat ett nytt sätt att se på och skriva historia  som jag tycker mycket om.

Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst. Den engelske patienten var en härligt långsam bok som betydde väldigt mycket för mig. Filmen som var minst lika långsam tyckte jag dock inte alls om – trots Ralph Fiennes… Språket i romanen är helt fantastisk och skeendena väldigt drömskt och långsamt beskrivna. Jag kommer nog att återkomma till den i min genomgång av stora läsupplevelser.

Gränslandet

Snart – idag eller imorgon – kommer jag att läsa ut mastodontboken jag hållit på med sen innan jul. Ni som läst här har kunnat följa följetongen… Nu är jag i det där småjobbiga men underbara stadiet när jag snart får komma till slutet av en jättebra bok. Jag får veta var den landar men efter det är det liksom slut. Slut. Tur att pocketkedjan drar igång så att jag får nya utmaningar att sätta tänderna i – risken för posttegelstensdepression skulle annars vara överhängande.

Buffy:4

Igår avslutade vi, jag och den allt mer entusiastiske maken, säsong fyra av Buffy – the vampire slayer. Och det var som jag mindes det – en spretig men mer eller mindre genial säsong. Ok att jag tycker att Buffy har en fortsatt trist smak för mesiga killar men Riley är ju snäll och det är en starkt undervärderad egenskap i dagens värld. Dessutom fick vi lite varulvsaction, lite lesbiskt, mer magi, en återvändande Spike och Giles som svårkommunicerad demon… Under säsongen blev dessutom serien mörkare, djupare och stundtals smärtsam vilket är en utveckling mot det som väntas (som jag minns det).

Det enda som egentligen irriterar mig är hur serien porträtterar relationen mellan Willow och Tara. Jag har läst att tv-bolaget (Fox förstås) inte lät Whedon och gänget visa några lesbiska sexscener. Men herregud några kyssar skulle väl inte ha skadat, eller? Nu blir det länge lite obegripligt och alla omskrivningar gör att man inte direkt förstår hur nära varandra de står. Som jag minns det blir det bättre och jag hoppas att jag minns rätt.

Sen är det härligt att se om serien eftersom den som sitter inne med i alla fall grundläggande minnen av handlingen blir ganska rikligt belönad. I säsongsfinalen finns bland annat några snygga blinkningar framåt som jag aldrig hade möjlighet att se första gången. Det känns lite som att tillhöra klubben när man ser det nu. Det är kul att få vara med…

Nu blir det troligen ett sportrelaterat avbrott innan vi hugger in på nästa säsong men den som väntar på något gott och så vidare…

Kärlekstrio

Veckans tematrio handlar denna vecka (förstås) om kärlek och närmare bestämt om olycklig kärlek…

Den första bok i detta ämne som kommer upp i huvudet är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken om Arvid och Lydia. Det är sannerligen kärlek mellan de två och den är i alla delar olycklig och det är så otrolig sorgligt och vacker alltihop.

Jag har säkert nämnt Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf i någon tidigare tematrio men jag kan inte låta bli att återkomma. Det finns väldigt mycket olycklig och oförlöst kärlek där. Mellan Jan och dottern Klara Fina förstås men också mellan mor och dotter och mellan Jan och hans hustru. Vackert och sorgligt!

Mitt sista bidrag kan nog diskuteras eftersom det hela får ett lyckligt slut. Men stora delar av Jane Austens Övertalning kretsar ändå kring bortslösad och till synes förlorad kärlek. Det är dessutom en av de av hennes romaner som jag tycker allra bäst om varför den får hänga med på ett hörn här.

Mina läsupplevelser 1: Stad-serien

Förra veckan hade Lyran en tematrio om klassiker man inte läst ännu. Det var ju ett tema som passade som handen i handsken eftersom jag ofta känner att jag inte läst de böckerna man borde. Då föddes idén om att hylla de böcker jag faktiskt läst. Så därför börjar jag nu med en listning av mina absolut största läsupplevelser. Det kommer att bli en salig röra av Margit Sandemo och Paul Auster bland annat. Och det handlar om läsupplevelser vilket alltså inte är detsamma som god litteratur eller klassiker. Inget kvalitetsansvar alltså – bara lust och glädje! En läsupplevelse i veckan ska jag presentera tills jag inte kan komma på några fler. Det kommer att finnas en lista till höger också så att man lätt kan hitta mina favoriter.

Denna vecka tänker jag lyfta fram Stad-serien av Per Anders Fogelström. Det är flera år sedan jag läste den nu men jag bär fortfarande berättelserna och karaktärerna med mig hela tiden. I de märkligaste situationer plockar jag sedan fram dem och känner tacksamhet över att jag gjort dess bekantskap. Som historiker kan jag inte heller annat än älska sådana levande och förklädda historielektioner som kan injiceras i bokälskande historieskeptiker utan att de märker det 😉

Stad-serien består av fem romaner som beskriver skeenden i en familj, en stad och i ett land under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Det finns också en trilogi som föregår serien och delvis handlar om samma släkter. Det är i tur och ordning Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn. Dessa tre är också bra och väl värda att läsa men de känns mer fragmentariska och är lite svåra att sjunka in i. Som komplement till stad-serien är de dock bra.

Min vana att skriva om böcker jag läser har jag haft länge. Detta är lite av vad jag skrev om stad-serien när jag först läste den 2004.

Om Mina drömmars stad:

Ännu en bok om vilken jag enbart hört lovord och som faktiskt lever upp till sitt rykte. Egentligen har jag lite svårt att säga vad som är så bra med den (som så ofta när jag läst något jag verkligen tyckt om). Kanske är det realismen – att man kan känna lukterna, slitet, glädje och sorgen in i sitt eget hjärta. Kanske är det för att romanfigurerna är väldigt mycket mer än så, de blir till människor av kött och blod med allehanda fel och brister. Kanske är det något som skulle kunna kallas känsla och som är svårt att sätta fingret på.

Någon huvudperson i egentlig mening finns inte i boken men centralfiguren är Henning Nilsson som kommer till staden, Stockholm, för att finna lyckan i slutet av 1800-talet. Vi får lära känna honom, hans arbetskamrater, hustru och barn men kanske framförallt staden med sin trångboddhet, smuts och förtvivlan.

Om Barn av sin stad:

En underbart bra bok! Själva historierna är fantastiska; snåriga, självklara men ändå överraskande, sorgliga, bittra och ibland alldeles, alldeles underbara…

I denna bok är Henning och Lottens dotter, Ellinor, huvudperson. Hon får vid faderns död ta ansvar för sina småsyskon vilket förändrar henne, hon känner sig gammal och bruten redan som ung flicka. Vi får följa hennes liv under ca 10 års tid och hon hinner uppleva såväl djupaste sorg som kort men svindlande lycka.

Om Minns du den stad:

Egentligen finns inte så mycket nytt att säga – det är fortfarande lika bra!

Den mest slående tanken, eller insikten, som slagit mig under den här läsningen är den om Stockholms förändring, från småstad med stora inslag av landsbyggd till en allt mer brusande, ljudlig och svällande storstad. Det är intressant att få se detta genom huvudpersonen, Emelies, ögon – hon som varit med om nästan hela förändringen. Det är svårt att tänka sig Stockholm som en “småstad” men genom bokserien får man en ökad förståelse för det som en gång var och varför det inte längre är.

Om I en förvandlad stad

Det är inte så ofta man hittar böcker att sluka och som slukar en. I den här serien har jag hittat en sådan känsla, men snart är det slut…
De första böckerna var allra, allra bäst men det är fortfarande bra på många olika sätt. Men möjligtvis kanske det går lite för fort nu, är lite för många huvudpersoner och därmed lite väl flyktigt och ibland till och med ytligt. Men det är bara en känsla inget konkret, kanske blir det mer märkbart i den avslutande delen.

Litegrann känns det som att böckerna beskriver en tid lite för nära författarens nutid i de sista delarna. Beskrivningen av nazismen blir exempelvis inte lika problematiserad som den skulle kunna vara. I romanen existerar inte en enda svensk nazist vilket känns konstigt eftersom ideologin var ganska “populär” i Sverige före och i början av kriget.

Om Stad i världen

Så var det slut…

Det känns lite tomt efter att ha avslutat den femte och sista boken i serien det måste erkännas. Men samtidigt så var inte denna del lika bra som de övriga, men ändå bra på sitt sätt. Det var en avslutning, ett hejdå och ett avståndstagande från personerna. Det som gjorde att distansen kröp sig in redan innan slutet var slutgiltigt var att tiden gick så fort mot upplösningen. I början av kapitlet fick man möta människorna och deras problem men när sedan kapitlet slutat har vi flyttats fem, tio år framåt i tiden. Men nu i efterhand tycker jag att snabbheten och avskedet som låg däri utgjorde en skön dämpning av saknadskänslan nu efteråt. Jag saknar främst böckerna som de var i början.

Sammanfattningsvis kan man säga att böckerna är bäst i början av serien men de senare är också bra. Och som helhet är stad-serien helt klart en av mina absolut största läsupplevelser någonsin.

Arvet efter Anne Boley

Den här boken läste jag för snart ett år sedan men under läsningen av Wolf Hall har den kommit upp i medvetandet igen. Inte för att den på något sätt kan mäta sig med Mantels fina bok utan för att den naturligtvis utspelar sig under samma period och handlar om samma karaktärer. Det vore orättvist att jämföra de båda böckerna så det tänker jag inte göra – Phillippa Gregorys roman får stå för sig själv. Lite måste jag nog trots det luta den mot Den andra systern Boleyn som den är en fristående fortsättning på. Den boken tyckte jag inte så jättemycket om så man kan ju fråga sig varför jag gav mig på denna. Mitt försvar får vara influensa och hotellboende i kombination som tvingade fram ett inköp av ett styck garanterat lättläst bok. Och där gjorde den verkligen sitt jobb.

Historien känner jag redan till, språket är ok och boken lättsmält. Invändningarna gäller främst upprepningar och vissa problem att ta till sig karaktärerna – det finns ju inget riktigt djup i dem att knyta an till. Det finns tre huvudpersoner och dessa tre kvinnor har en egenskap var som karaktäriserar dem. En är galen, en är korkad och en är trevlig. Det blir ju lite tråkigt. I slutet av boken hettar det dock till (minst sagt) för två av karaktärerna och där kan jag också känna för dem. De sista scenerna är starka och delvis vackra vilket faktiskt förvånade mig. Som helhet är boken dock mest lämpad som just sjukläsning och ingen höglitterär upplevelse om än slutet ursäktar en del.

Fina herr Muffin

Adjö, Herr Muffin av Ulf Nilsson med underbara bilder av Anna Clara Tidholm har länge varit en favorit här hemma. Fyraåringen började intressera sig för boken redan förra sommaren och den har lästs sporadiskt både om dagarna och vid nattning. Under vissa perioder har vi läst och tittat flera gånger om dagen. Vissa stunder tror jag att boken själv har väckt frågorna kring döden för att vid andra tillfällen ha besvarat frågor som burits länge. Det är spännande men oändligt svårt att prata om döden med en liten tjej för vilken hela världen är ny och minsta vardagsfråga oändlig.

Adjö, herr Muffin hamnade i vår bokhylla redan innan vi blev föräldrar och jag har alltid haft ett varmt förhållande till den. Ömsintheten i skildringen av det åldrande marsvinet och hans levda liv, respekten för kärleken till ett husdjur och den sorg som drabbar när man förlorar, de underbara bilderna… Precis allt med Herr Muffin är bra och här hemma har den varit en utmärkt utgångspunkt i samtalet och vi återkommer ofta och gärna till den i våra samtal kring döendet, döden, sorg och livet efter.

Bokfrågornas ABC 11

Veckans ABC hamnar på bokstaven K och handlar således om både kärlek och krig…

1. Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om. Jag tycker väldigt mycket om Eliza och Mr Darcy i Stolthet och fördom. Jag önskar att jag hade ett lite mer överraskande svar men så är det.

2. Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig. Krigens barn av Per Anders Fogelström var den andra delen i den trilogi som föregår Stad-serien. Den behandlar tiden 1788-1814 då Sverige deltog i flera krig. Som sig bör är det en skildring av krigens fasor men också av hur kriget formade dem som blev kvar där hemma.

3. Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll. Det är väldigt länge sen jag läste den men jag minns att i Jostein Gaarders Sofies värld spelar brev av olika slag en viktig roll. Breven kom från Sofies far om jag minns rätt och var en viktig motor för att driva historien och mysterierna framåt i denna finfina ungdomsbok om filosofi.

4. Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor? Jag tyckte väldigt mycket om Mia Skäringers krönikor i Mama och har även haft en Bengt Ohlsson-period men just nu läser jag inte så mycket krönikor alls.

Pocketkedjan: om min läsning

Nu är det dags för pocketkedjan att dra igång. Här kommer mina svar på läsenkäten:

Som läsare är jag: Passionerad, periodare, ibland otålig och ofta otrogen. Ganska långsam tyvärr.

Som bloggare är jag: Upp och ner. Tyst två månader sen går jag in i det igen för full hals. Just nu är jag nog lite tråkig men jag håller på att skriva mig in i bloggandet efter ett uppehåll.

Senast lästa bok: Jag håller fortfarande på med Wolf Hall av Hillary Mantel. Senast färdiglästa är Den sista cigaretten av Klas Östergren.

Senast köpta bok/böcker: Wolf Hall, The Strain och en hög barnböcker (Siv sover vilse, varning för köttgänget och någon till) i december.

Favoritbok: Stad-serien av Fogelström ligger i en klass för sig. Sen är jag också barnsligt förtjust i Charlaine Harris Sookie Stackhouseserie. Har en förkärlek för historia och vampyrer 😉

Favoritdeckarförfattare: Jag läser väldigt lite deckare men jag tycker mycket om Minette Walters.

Jag läser allt av: Jag är inte så trogen av mig utan hoppar mest fram och tillbaka. Men jag har läst allt av Jane Austen…

Jag läser helst inte (genre/författare): Deckare och alla böcker där barn far illa.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Historia, föräldraskapsböcker (gärna ur ett jämställdhetsperspektiv), feminism, kokböcker och biografier (helst politiska på något sätt – som exempelvis Väninnan av Eva Franchell). Jag läser också gärna böcker om politiska händelser och skeenden som Lasermannen (av Tamas) och Smärtpunkten (av Åsbrink).

Förutom svenska läser jag gärna på: Engelska.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Jane Eyre och The Strain.

Högst upp på min bok-önskelista just nu står: Något av Joyes Carol Oates, Margret Atwood eller någon annan “måste”-författare som jag inte läst någonting av. Eller Den hemliga historien av Donna Tartt som jag heller inte läst ännu.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Allt och inget – älskar antikvariat men kan komma hem med lite av varje därifrån. Låter mig helt enkelt inspireras.

Jag vill uppmana min bokvän att: Gärna överraska och utmana men undvika 700-sidorstegelstenarna eftersom jag håller på med en sådan nu och lider lite av tyngden…

Tematrio: olästa klassiker

Veckans tematrio handlar om något som jag har en hel hög av – olästa klassiker. Böcker som “man borde” läst och kanske tänkt läsa men som en eller annan anledning fortfarande samlar damm på hyllan alldeles oläst och övergiven.

Brott och straff, Dostojevski: Började jag faktiskt läsa i högstadiet. Jag tror att jag var alldeles för ung och otålig. Jag kände att den var väldigt intensiv och att jag någon gång nog vill läsa den men var inte redo då. Målsättningen är dock att återvända och göra ett nytt försök.

Anna Karenina, Tolstoj: Också denna bok har jag börjat läsa. Anledningen till att den aldrig blev färdigläst var att jag var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket och sen blev det inte av att jag tog upp den igen. Men jag tyckte mycket om den och blev väldigt fängslad minns jag.

På spaning efter den tid som flytt, Proust: Jag har verkligen ingen ambition att läsa alla böckerna men jag skulle vilja ge långsamheten en chans och se om jag pallar trycket eller blir allt för otålig igen…

Tidstjuveri

Jag har kommit igång med läsningen av min mastodontbok (Wolf Hall av Mantel) igen. Enda problemet är att den med sina 650 sidor är rätt otymplig. Min vanliga strategi är att stjäla mig lite lästid på toa, när jag sitter i tv-soffan med barnen, när jag steker pannkakor och så vidare. En 650-sidorsklump släpar man dock inte runt på så lätt. Men jag gör mitt bästa det gör jag verkligen och lästid lyckas jag stjäla på något sätt i alla fall. Desperat läsare finner råd som det gamla ordspråket skulle kunna lyda…

Sysselsättning

Jippie, imorgon ska jag få jobba!!! Och idag är jag ju förstås förhandlare, omhändertagare, kock och städerska (=förälder) på heltid. Fullt upp..

Frigörelsen

I början av hösten bestämde jag mig för nyordning. Jag valde att befria mig från föräldraskapsoket. I mitt fall handlade det dels om att släppa tanken på den perfekta föräldern (mamman) och helt enkelt förutsätta att jag var den bästa föräldern för mina barn bara för att jag gör mitt bästa och för att jag älskar dem gränslöst. En praktisk åtgärd blev också att sluta köpa, prenumerera på och läsa föräldratidningar. Så hej då Mama, Föräldrar och barn och allt vad de nu heter. Och herregud vilken befrielse. Nästan omgående. Inga tips på perfekta prylar, inga reportage om förträffliga mödrar som springer typ Lidingöloppet med nyfödd bäbis i bärsele…

Nu säger jag förstås inte att alla föräldratidningar är dåliga tidningar (även om en del faktiskt är det) men oj vad de var dåliga för mig. Bilden av den perfekta repeterades och repeterades tills jag, som ändå är väldigt skeptisk och ifrågasättande, började köpa den. Men nu är den perfekta mamman skrotad och jag är en förträfflig “gör så gott jag kan”-förälder (för det mesta) istället. Och dessutom hittade jag ett förträffligt lässubstitut som är långt bättre än föregångarna i tidningssamlaren på toaletten (där de hamnar ju där allihop förr eller senare). Jag förälskade mig i Magasinet Filter och vår relation har bara djupnat sen dess. Det känns som en vuxen och intellektuell vänskap i relation.

Vilken grej…

… ett sökverktyg för att hitta böcker att läsa – en boktipsmaskin! Jag vet inte om jag behöver en direkt med tanke på alla “måste-läsa”-böcker jag redan samlar på mig på andra sätt men ändå. I dagar av låg läslust och noll fantasi kommer Bookdesire bli oumbärlig i mitt liv. Tack Vixxtoria för tipset!

Fint pris igen!

Titta så fint! Jag har fått en ny utmärkelse – denna gång från lilla o. Tack snälla du! Alla former av positiv uppmärksamhet (kommentarer, hejarop och utmärkelser) får livet att kännas lite mer fullt av solsken till och med när värsta vinterkylan och mörkret biter. Jag är förvisso arbetslös och frustrerad men jag börjar vakna till lite efter idet och till och med jobbmässigt verkar det lätta lite framöver. Men utmärkelsen gör mig glad också idag och jag blir än mer inspirerad att fixa med mina fiktiviteter och dela dem med er.

Den som mottar denna utmärkelse ska berätta 7 fakta om sig själv och sedan utse 7 nya mottagare av utmärkelsen. Några nya mottagare blir det inte idag eftersom mina favvobloggare redan fått den men jag återkommer gärna senare när nya favoriter knackar mig på axeln och gör mig uppmärksam på sin kreativitet. Fakta ska det dock bjudas på igen:

  1. Jag trivs bäst i mjukbyxor och tjock, tjock tröja
  2. Vi har 7 bokhyllor här hemma, vissa med dubbla rader böcker
  3. Jag är storasyster
  4. Jag har bott i Gävle (alltid blåsigt men fyllt av underbara “första staden jag bodde själv i”-minnen), Borås (inte riktigt så regnigt som det sägs, oöverträffad indisk mat som jag saknar ännu efter snart 3 år) och Karlstad (instängd i varm lägenhet mitt i stan med nyfödd bäbis och trotsig tvååring är ingen bra start om man ska älska en stad men det gick ändå hyfsat tillslut) bland annat.
  5. Älskade sport (på tv) när jag var yngre men har helt tappat intresset sen jag fick barn. Hoppas på revival till curlingen och skidåkningen i vinter-os.
  6. Har kunnat hela texten till Queens Bohemian Rhapsody men tyvärr glömt en del (vilket ju också kan vara ett friskhetstecken)…
  7. Jag har fött mina barn i två olika städer.

Buffy!

Är det någon som minns Buffy och vampyrerna (som den väl hette i Sverige, Buffy the vampire slayer lite mer coolt i original)? Förutom jag då förstås… Jag håller på med en genomtittning just nu (fortfarande skulle man också kunna säga eftersom jag började i oktober) och jag har upptäckt att jag minns det mesta. Jag minns lättnaden när Angel äntligen försvann iväg efter andra säsongen och fick sin egen serie (som jag aldrig såg), glädjen över att Spike återvände med sina sarkasmer och blev återkommande i säsong 4. Willow och Oz, Willow och Tara, Anya… Karaktärerna, dialogen. Herregud – Joss Whedon är mästare på dialoger. Och just när man begripit den fulla vidden av det drämmer han till med en episod där ingen kan tala (Hush) – och den är också genial.

Allt är inte bra förstås och någon episod i varje säsong är dålig och på gränsen till meningslös men jag köper det rakt av. Särskilt nu när jag kommit såpass långt (slutet av säsong 4) att mörkret sänkt sig över serien och alla mer eller mindre kämpar för liv och förstånd i den gotiska Sunnydale-natten. Jag tycker om hur hela serien skildrar ett uppväxande och en kamp för att finna något som kan vara ens själv. Sen är jag också väldigt förtjust i hur Whedon låter tittaren tycka om sina bad guys och litar på oss nog mycket för att göra dem till något mer komplicerat än bara onda. Sällan möter man så många bad guys med förmåga att älska och i vissa fall också älskas.

Minns ni inte Buffy och var hela det här inlägget bara märkligt och obegripligt  för er så rekommenderar jag varmt en tripp in i Buffyvärlden. Det är förvisso en ungdomsserie men vem vill inte vara ung i dessa dagar?