Nobelfeber

Sällan har Nobelpriset varit så spännande som nu såhär en kvart innan det tillkännages. I år är inte frågan om jag hört talas om vinnaren eller kan uttala hans eller hennes namn. Nu gäller det om det ska bli någon som mitt lilla bibliotek äger någon bok av. Har kollat på de flesta expertfavoriterna och vi verkar ha lite av de flesta men det kan ju bli en överraskning också… Inte blir spänningen mindre av att vi saknar fungerande radio (och tv)  här nere i källaren heller…

Jag förbannar tidens flod

Per Petterssons nya bok var alltså första uppdraget för läsecirkeln. Och vi var rörande överens om att den var… frustrerande. Vissa sa dålig andra sa långsam och ytterligare andra trist. Själv landar jag nog i långsam men inte på det där positiva sättet som exempelvis Den engelske patienten som jag älskar.

jag förbannar tidens flodJag förbannar tidens flod består av en nutid som inte är nutid utan 1989 när huvudpersonens mor drabbades av obotlig cancer och dog(?). Där finns också ett förflutet där huvudpersoner anser sig ha blivit utstött och bortvald från familjegemenskapen och där han också mötte en flicka. Dessa nu och då kopplas aldrig riktigt samman och jag får aldrig något riktigt grepp om hur de förhåller sig tillnutiden. Och är flickan den fru han nu ska skilja sig från?

Frågorna är fler än svaren efter att ha läst boken. Det behöver inte vara negativt men är här ganska frustrerande. Positivt är dock att man överhuvudtaget bryr sig om att fundera över svar och frågor. Särskilt undrar jag om förhållandet mellan Arvid och mamman – var hon verkligen så avståndstagande eller låg det i hans ganska självömkande karaktär att uppfatta det så?

Det finns inte många människor att förälska sig i här och det är synd. Det finns dock två passager som väckte något i mig och som kändes väldigt varma och betydelsefulla. Det är båda skildringar av Arvid och hand relation till två av sina bröder. Ett av ögonblicksbilderna utspelar sig i ett sjukhusrum där Arvid finner sig oförmögen att placera in sin döende bror i sitt liv och sitt förflutna. Den andra visar hur Arvid brukade bära runt på sin lillebror och hur en stark närhet då fanns mellan dem men sedan gick förlorad. Två ögonblick är kanske inte mycket i en roman men det är ändå mer än man har rätt att begära om ögonblicken är starka nog. Och jag tycker nog att de är det. Alltså – ingen stor läsupplevelse men ändå värd läsningen. Och språket är delvis överjordiskt vackert – synd bara att det bitvis inte är så mycket mer än just vackert språk.

Läscirklat

Ikväll har jag gjort min läsecirkeldebut. Det var riktigt roligt och intressant även om vi inte var så imponerade av boken någon av oss. Återkommer imorgon med lite eget tyckande om den. Imorgon ska jag också köpa en efterlängtad nyhet att fylla ut bokhyllan med…

Premiären inställd!

Sagostunden sköts upp två veckor. Trist! Jag och Aston som hade laddat så 😉

Sagostundspremiär

astons stenarImorgon klockan 10 smäller det! Fösta sagostunden på biblioteket på år och dag (ungefär lika länge sen jag själv var i sagostundshetluften). Första boken ut är underbara Astons stenar av Lotta Geffenblad. Den är så otroligt vacker i både bild och handling. Fina, fina Aston! Så nu försjunker jag i bilderna, känner in texten och hoppas på ett roligt möte med barnen imorgon förmiddag. Dessförinnan lånediskarbete i eftermiddag.

Dagens utsikt

Här sitter jag och skriver idag. Ganska inspirerande!

bibliotek

Agnes Grey

Agnes GreyJag läste någonstans att någon tipsade om Anne Brontës Agnes Grey men fäste mig väl inte så mycket vid det. Sen häromveckan skulle jag vara ensam hemma en hel helg och behövde något som kunde lindra min ensamhet. Svaret på det behovet är ju vanligtvis goda böcker varpå jag plockade hem en hög från jobbet.

Jag fastnade för Agnes Grey på första sidan och sen dess har jag suttit fast och önskat att den aldrig ska ta slut. Till saken hör att jag älskar allt som Jane Austen någonsin producerat men aldrig läst en rad av någon av systrarna Brontë. Det var på tiden att jag rättade till det lilla felet. Agnes Grey är en strålande skildring av en fattig prästdotter som försörjer sig som guvernant hos flera mer eller mindre gräsliga familjer. Läsaren får broderande och diskuterande beskrivningar av såväl fmiljerna som samhället som Agnes egen person. Och så blir det lite kärlek…

Jag älskar som sagt den här boken och det enda jag egentligen har att invända mot är slutet som jag tycker var en aning för abrupt och kortfattat (vilket inte är helt ovanligt hos Jane Austen heller – man vill ju i alla fall ha en liten kyss!!!). Men till alla er som gillar historiska romaner men som, liksom jag, missat Agnes Grey – läs, läs, läs!

Vi måste prata lite True Blood

Såhär några avsnitt in i True Blood har det börjat landa tycker jag. Till en början var jag mest förtjust i den helsjuka vinjetten och att de hittat en skådis som är lika träig i sin roll som Bill känns i böckerna. Resten irriterade mest och jag hade svårt att ta de där avvikelserna från böckerna (läs Tara och Jason framförallt). Men förra veckan började det vända för mig och nu är jag på tåget. touchdeadÄntligen har jag lyckats släppa lite av böckerna och se tv-serien som något eget. Äntligen tycker jag att det är sådär absurt, roligt och sorgligt som jag hoppades. Och till och med, kanske till och med framförallt, Jason Stackhouse som är så obeskrivligt irriterande i böckerna är rolig på tv – om än fortfarande irriterande. Så jag är med på riktigt framöver och hoppas på fortsatt underhållning på onsdagkvällarna.

Och nästnästa vecka (6 oktober) kommer en ny bok i Sookie-världen. En novellsamling att avnjuta i väntan på nästa “riktiga” bok i serien som lär komma i maj 2010.

Imorgon – mot Göteborg!

Det är mycket nu… Jag skriver som en galning för att få avhandlingsmanuset färdigt. Sen är jag på biblioteket och överhopas med mail och anvisningar och uppdrag (bokpåsar hit, boktips och recensioner dit, ska vi gallra de här böckerna och när kan vi få komma på sagostund?). Så det går lite på högvarv nu. Men imorgon, imorgon, imorgon bär det av. Mot stressens högborg. Men jag ska bara strosa runt och ta in, bara vara mitt i vimlet. Titta, lukta, uppleva och kanske köpa. Ljuvliga bokmässa, ljuvliga fredag!

Den där känslan

Tyvärr är den inte så vanlig längre – den där känslan. Jag drar hem högvis med böcker från biblioteket varje vecka och klottrar långa lappar fulla med böcker jag vill och i vissa fall bör läsa. Och jag läser (inte i samma takt som jag drar hem men ändå) och en del är bra, en del är dåligt, en del ger absolut ingenting. Men allt för sällan infinner sig den där känslan av magi. Att få fixa med maten eller plocka eller natta barnen och ha en riktigt fin bok att längta till.

Just det där längtandet är någon sorts huvudsak tycker jag. Det är sånt som gör mig glad att jag läser så mycket – förr eller senare kommer guldkornen i min väg. Just nu har jag försjunkit i Agnes Grey av Anne Brontë – hoppas den aldrig tar slut…

Enough!

Nu har jag suttit hela helgen från morgon till kväll och försökt skriva på den här avhandlingen. Det har väl gått sådär men jag har suttit ner på stolen i alla fall och stirrat på den här skärmen och skrivit några ord här, startat en diskussion där och försökt avsluta en tanke någon annanstans. Och jag har gått igenom de sista 47 fallen som ska utgöra grunden för all denna analys. Nu bestämmer jag att det får vara nog och tar tillvara de sista timmarna innan familjen återkommer på ett helt annat sätt. Det får bli promenad och läsning på balkongen (invirad i filt och med tekoppen nära). Man kan ha det sämre…

Ikväll: Patrick och jag

Jag är mol alena hela helgen eftersom man och barn är bortresta. Min plan handlar om arbete vilket betyder seriöst skrivande och arbete med avhandlingen. Men lite annat ska väl kunna klämmas in också. Kvällen bjuder troligen på både Ben & Jerrys och nostalgibad i form av Dirty Dancing som visas på svt. Patrick Swayzes betydelse för den lilla tonårstjejen som var jag kan knappast överskattas så jag säger R.I.P och njuter av den bitterljuva känslan av nostalgi.

Boken om mig

Kulturfyran handlar den här veckan om mig – ja, alltså om hur boken om mig och mitt liv skulle vara. Spännande ämne (jag alltså 😉 ) som jag kastar mig rakt in i:

1. Boken om dig, vilken slags bok skulle det bli? En deckare? En biografi? En faktabok? En romantisk roman? Ett drama? En komedi? En hejdundrande utvecklingsroman tror jag eller en romanserie eller något. Första delen får bli en djup, deprimerad och rätt svart tonårsskildring. Nästa del blir betydligt mer positiv och levnadsstark när det handlar om frigörelse och att hitta sitt vuxenliv. Sen följer en sorts deckare om död, mord, sorg och slutligen lite självinsikt. Därefter en skildring av en vardagligt vacker kärlekshistoria, småbarnsliv och arbetsliv i en inte allt för fungerande harmoni men med en ton av glädje och en hel del humor. Långt och komplicerat men sammanfattningsvis kan jag säga att boken om mig idag skulle vara någon sorts allvarlig komedi.

2. Viken författare tycker du skulle passa skriva boken om dig, eller vilken författare skulle du vilja skriv den boken? Det vore ju en spretig utmaning för vem som helst men jag väljer Stephen King – han har ju förmågan att variera sig (men han får nog lägga bort skräckmomenten här)…

3. Om boken blev film: vilken skådespelare skulle spela dig? Jag säger Kate Blanchett inte för att hon är särskilt lik mig eller så men hon är bra 😉

4. Finns det någon låt som du tycker handlar om dig på något sätt? Den här låten* handlar väl inte om mig egentligen men speglar den relation jag hade med min morbror, som gick bort för tio år sen, och vad jag känner att han lärde mig.

*Förfärlig bildkvalitet osv men man hör låten i alla fall…

Nytt!

Nu på morgonen har jag hämtat kassen med de två första böckerna till bokcirkeln som jag är med i på biblioteket i höst – spännande läsning!
bokcirkel

Vad jag läste för x antal år sedan

Arianrhod har gjort det, Bokstävlarna har gjort det liksom många fler och nu har turen kommit hit. Det här läste jag…

För 25 år sedan – inte så mycket. Jag var 7 år och höll på att lära mig att läsa som bäst men mestadels var det nog mamma som läste för mig än så länge. Och så minns jag att en av våra lärare läste Solstenen, Månringen och Stjärnhavet av Maj Bylock för oss och att jag var helt fängslad.

För 20 år sedan var jag 12 år och slukade Kitty-böcker och allt som kom från Läslusen som var bokklubben jag var med i.

För 15 år sedan Läste jag Sagan om Isfolket , allt av Jonas Gardell (Fru Björks öden och äventyr, En komikers uppväxt och Frestelsernas berg var favoriter) och det mesta annat jag kom över. Jag skrev väldigt mycket – noveller och poesi, gick skrivarkurser.

För 10 år sedan hade jag flyttat hemifrån och fyllt 22. Då läste jag mycket kurslitteratur och hade en liten downperiod vad gällde romaner. Men jag läste en hel del poesi och dramatik (gärna Strindberg eller Norén). Läste kreativt skrivande på högskolan en sväng.

För 5 år sedan hade jag börjat doktorera och läste mycket facklitteratur. På fritiden läste jag Stad-serien av Fogelström och Paul Austers New York -trilogi. Och Gabriella Håkanssons  Operation B minns jag att jag gillade på något ovanligt sätt.

Läsningen har gått upp coh ner och jag har skiftat genrer och favoritförfattare så det står härliga till genom åren. Men hela tiden har någon form av läsande varit viktigt för mig.

Tematrio om döden

temadodenLyran ber oss idag i sin tematrio att berätta om tre böcker som behandlar döden. Mitt val faller på:

Hantering av odöda av John Ajvide Lindqvist. Jag har skrivit lite om denna och dess betydelse för mig tidigare men den får hänga med ett varv till. I Hantering… väcks de döda till liv vilket får långtskridande konsekvenser. De som förlorat får sina älskade åter – men de är inte sig lika. Mest smärtsam är skildringen av den döde pojken Elias uppvaknande och mötet med hans sörjande och chockskadade mamma och morfar.
Anne Rices En vampyrs bekännelse får bli mitt nästa val. Det säger sig självt att böcker om vampyrer måste handla om döden på ett eller annat sätt men det kan göras på olika vis. Medan Charlaine Harris vampyrer (som jag som bekant älskar) vanligen är ganska “levnadsglada” så finns det ett annat djup och en annan smärta hos Anne Rices vampyrer. Lestat är ju förvisso såväl dekadent som rätt förtjust i sin vampyrstatus men det finns ändå hos honom och framförallt hos Louis en stark medvetenhet om att förlusten av mänsklighet och dödlighet är just en förlust. Hela vampyrtrenden kan väl egentligen tolkas som en enda lång diskussion om döden men jag väljer Rice, trots att hon väl inte kan sägas vara en del av trenden, eftersom i alla fall En vampyrs bekännelse på många plan diskuterar betydelsen av döden och dödligheten för människor (och vampyrer).
En bok som berörde mig väldigt starkt när jag läste den för 16 år sen var När bara hoppet finns kvar av Elizabeth Glaser och Laura Palmer. Den handlar om Elizabeth som i början av 80-talet fick HIV-smittat blod vid en blodtransfusion vilket resulterade i att hon såväl som hennes två barn smittades. Berättelsen handlar om hennes kamp mot utstötningen i ett samhälle där HIV och AIDS var stigmatiserande sjukdomar och om kampen för utvecling av medicin. En stor del av boken handlar om hur hennes lilla dotter Ariel märks av sjukdomen och dör bara 7 år gammal. Den andra delen fokuserar på hennes kamp för Jake, sitt kvarvarande men sjuka barn, och startandet av en stiftelse som skulle upplysa om sjukdomen, motverka utstötning och skapa förutsättningar för medicins forskning. Elizabeth Glaser förlorade sin kamp mot AIDS men vann en kamp på så sätt att hennes som Jake fortfarande lever trots sin smitta. Den stiftelse hon skapade är idag fortfarande betydelsefull. Jag minns att jag grät hejdlöst när jag läste den här boken och skulle troligtvis gråta ännu mer om jag läste den idag och blev tvungen att relatera mig och mina barn till berättelsen…

Skuggporten

skuggportenAnna hör plötsligt sin mamma ropa på hjälp. Men mamma har varit försvunnen och förmodat död i sju år… Så börjar den danska ”fantasydrottningen” Lene Kaaberbøl sin senaste berättelse för att sen leda oss in i  en skuggvärld där ingenting är som det först verkar. 

Anna söker sin mamma men samtidigt också sig själv och kanske framförallt meningen med sin existens. Skuggporten är en ungdomsbok i fantasygenren med allt vad det innebär av oknytt och sagoinslag men det är också en bok som ibland kommer väldigt nära inpå.

Jag tycker mycket om den här boken och ser fram emot att få plocka med den på mina bokpratsturnéer i skolorna eftersom jag tror att den kommer att kunna locka till läsglädje hos många. Och sen är det ju aldrig fel med en tuff tjej i huvudrollen…

Sagostund

Idag fick jag in en förfrågan från förskolan om att anordna sagostunder för dem en gång i veckan de kommande terminerna. Det har varit på g ett tag efter initiativ från mig som ny och tidsoptimistisk bibliotekarie men nu verkar det bli verklighet. Så nu har jag, snabbt som attan, slängt ihop ett schema fram till maj 2010. Vi behöver verkligen nå barnen mycket, mycket mer här på biblioteket och roligare sätt än så här kan i alal fall inte jag tänka mig. Så nu kommer jag att ha grupper med 5-åringar på besök här varje fredag med början den 2 oktober. Men vad ska jag läsa/berätta för dem? Har ni några egna erfarenheter och superba förslag på sagostundsmaterial för just femåringar?

Känsloböcker

Lilla O ställde några frågor häromdagen-

Berätta om en bok som:

 1. fick dig att skratta.

Jag framstod troligen som rätt vettlös när jag satt i soffan och skrattade hysteriskt för mig själv under läsningen av Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Annars är det faktiskt rätt ovanligt att jag skrattar vid läsning…

2. fick dig att gråta.

… gråter gör jag däremot rätt ofta när jag läser. En riktig gråtfest hade jag när jag läste Robson av Pernilla Glaser för säkert tio år sen.

3. gjorde dig riktigt arg.

Kenzaburo Oe:s bok Mardrömmen hade vi som uppgift att läsa när jag gick på folkhögskolan – jag minns att jag blev oerhört provocerad av den och att det handlade om relationen och inställningen till ett handikappat barn men så mycket mer än så minns jag faktiskt inte.

4. fick dig att vilja besöka platsen där den utspelades.

Av någon oförklarlig anledning har jag alltid varit djupt förälskad i Skottland och Diana Gabaldons serie om Jamie och Claire (Främlingen, slända i bärnsten osv) gjorde mig länge rätt besatt av att åka till Skottland på riktigt – och någon gång ska det väl bli av…

5. handlar om en historisk tid som du tycker om.

Doktor Glas och och Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg liksom Gregorius av Bengt Ohlsson beskriver en tid och en miljö som jag är mycket svag för. Sekelskiftets Stockholm – om man bara kunde resa dit och flanera…

6. du ångrar att du läste ut.

Doktor Romand av Emanuel Carrère var fruktansvärt vidrig men samtidigt så fängslande och välskriven att jag läste ut den. Mörkret och äcklet som omgav mig efteråt var dock ofattande. Ännu värre var det dock att se filmen (varför gör man det när man läst boken och vet hur en filmatisering av så fasansfulla händelser måste bli?) – gör inte det!!!

7. finns i dina tankar trots att det var länge sedan du läste den.

Jag läste John Ajvide Linqvists bok Hantering av odöda sittande i en fåtölj ammandes min lilla nyfödda dotter.  Krocken mellan bokens handling med det döda barnet som vaknar och det så otroligt levande barnet i min famn etsade fast boken i min hjärna, hjärta och kropp. Det är särskilt scenen där Elias morfar gräver upp honom på kyrkogården och den avslutande scenen med pojken och hans mamma i båten som ännu inte har lämnat mig snart fyra år senare (och den när han håller nappflaskan själv och den….).

8. har väntat i bokhyllan riktigt länge.

Det är så mycket som står på tur men Människohamn av samme Ajvide Lindqvist har fått stå allt för länge.

9. du inte förstår att så många tycker om.

Alkemisten av Paulo Coelho gav mig ingenting men jag har förstått att andra upplevt den som livsförändrande – jag är lite avundsjuk faktiskt.

10. du tycker att alla ska läsa.

Fogelströms Stad-serie. Den är otroligt vacker, spännande, intressant, sorglig och verklighetsnära. Det är en av mina största läsupplevelser.