Blandad kulturfyra

Veckans kulturfyra är en blandning av frågot om aktuella ämnen – här är mina svar:

1. Har du läst någon av de böcker som nominerades i den skönlitterära klassen till Augustpriset? Tyvärr, inte en enda. Kanske i framtiden även om ingen av dem står på min måstelista just nu.

2. Åkesson säger att muslimer är den största faran för Sverige. Har du läst Koranen? Bara valda delar av den när jag läst litteraturvetenskap och liknande  ämnen.

3. Har du läst några religioners heliga skrifter? Ingen i sin helhet (inte bibeln heller) men valda delar av de flesta. Maskarna på Carmine Street

4. Vilken är den bok du läst i år som känts viktigast att läsa eller som betytt med för dig? Svårt! Jag väljer en delad plats mellan en bok som jag läst tack vare mitt jobb och som jag försöker förgylla förmiddagarna för mina sagostundsfemåringar med och en som jag ännu inte läst ut men som sitter som en tagg i mig hela tiden. Mina betydelsefulla böcker är alltså Astons stenar och Maskarna på Carmine Street.

Skuggornas demon

Rensade lånehyllan lite i lördags. Det fick bli Skuggornas demon av Amelia Atwater-Rhodes. Boken är minst sagt behändig på sina 150 sidor ochden passade alldeles lagom för en sysslolös lördagskväll. Och så handlar den ju om vampyrer..

skuggornas demonTog reda på i efterhand att den är nummer två i en serie vilket möjligen kan ha spelat in på min upplevelse. Det känns nämligen ganska ytligt det hela. Personskildringen, storyn, vampyrlegenden – allt. Boken skulle med fördel ha kunnat var betydligt längre än den är. Jag saknar lite humor (som den i  Sookie Stackhouse-böckerna) men välkomnar ändå mörkret. Med lite  fördjupning skulle den här boken kunna bli minst lika populär som Stehenie Meyers böcker och dessutom skulle det troligen bli rätt rejält mycket bättre på många sätt. Så kort sagt: Jag gillar det här, skulle kunna gilla det ännu mer men inser att jag kanske skulle bli helnöjd om jag läste hela serien…

Billäsning

Har insett storheten med cd-böckerna nu, äntligen. Har aldrig hittat ett tillfälle där de passat mig förut – blir mest bara sömnig. Men nu har jag hittat det ultimata användningsområdet – i bilen! Kanske inte för sent på kvällen eller för tidigt på morgonen för då är väl insomningsrisken väl stor och konsekvenserna katastrofala men annars. De dagar jag kör till och från biblioteket är cd-boken nu min trogna följeslagare. Får dock konstatera att valet av litteratur är extremviktigt. Det är inte lämpligt att börja gråta mitt i en rondell  som jag gjorde imorse till exempel. Maskarna på Carmine street är tydligen väldigt sorglig… Och bra! Men det återkommer jag till senare.

Jag kom fram till jobbet i alla fall och har ägnat förmiddagen åt succéartad sagostund. Snart är det dags för fyra timmar i lånedisken. Succéartat även det? Ensamt och rätt segt framåt fyratiden i alla fall skulle jag tro…

Den arge

Förmiddagens bibliotekshappening blev inte direkt välbesökt. Trist men jag fördrev tiden ändå – på det bästa av sätt. Jag botaniserade bland bilderböckerna och fann några pärlor. Bland annat läste jag, äntligen, Gro Dahle* och Sven Nyhus Den arge.

Den argeDen arge är vacker och smärtsam i varje bild och i varje ord. Hjärtat vill nästan brista när lille pojken Boj skriver brev till kungen och undrar om det är hans fel att “den arge” flyttat in i pappa. Om det är hans fel att det skriks och slåss? Skildringen av Bojs fysiska rädsla för pappan/”den arge” och mammans plötsliga annorlundahet när vreden fyller huset är fysiskt såväl som psykiskt svår att läsa om. Även om den situation jag själv lever i skiljer sig markant från den som skildras i boken blir jag obarmhärtigt påmind om barnens utsatthet – rädslan och smärtan som kan sätta bo i deras små kroppar och hjärtan… I Den arge låter Dahle och Nyhus sagan, i form av kungen, gå in och ställa allt till rätta. Eller snarare ge pappan verktygen att själv handskas med “den arge”. Slutet är ljust och hoppfullt men ingenstans går den mörka och vardagliga tonen förlorad eller vetskapen om att ingenting kommer att vara läkt förrän om en lång, lång stund.

Mina barn är för små för denna mörka dos av verklighet och saga än så länge men det betyder inte att jag som förälder är det.

* Gro Dahle har också skrivit bland annat Djävulstanden som jag tidigare kommenterat här. Och den härliga “girl power” – (eller till och med ännu bättre “barn power”-) boken Snäll som jag gärna återkommer till vid tillfälle.

Att hitta orden

Varje dag när jag åker till och från mitt bibblojobb passerar bussen folkhögskolan där jag gick för lite över tio år sen. Och hela hösten har det fyllt mig med såväl värme som saknad att se de nya eleverna kliva av där med sina matkassar och instrument.

Jag gick skrivarlinje och försjunker väldigt ofta numera i saknad efter orden. Jag skriver ju förvisso avhandling halva min arbetstid och jag arbetar ju med ord också på biblioteket men jag saknar mina egna. Att få skriva för bara min skull och för att jag har något att säga som måste få komma ut. Jag saknar dikterna och novellerna och tycker inte att en avhandling är riktigt samma sak. Den fyller inte samma funktion i själen i alla fall.

Så jag måste nog försöka hitta en väg tillbaka till det där ocensurerade skrivandet. Till nyordskapandet och friheten. Kanske kan jag till och med hitta på att säga. Men det är sekundärt just nu faktiskt. Fram för orden – mina egna…

Kandidaterna

envarJag har inte läst något av Herta Müller och är ju inte särskilt förvånad över det. Jag som annars inte brukar ha hört talas sånger av Mihyar från Damaskusom nobelpristagaren är glad att ha känt till namnet i alla fall. Sen ser jag nog priset lite mer som en inbjudan i ett författarskap än som en tävling där det gäller att ha koll. Men nu har jag tagit ett radikalt steg för framtida nobelpris. Jag är rätt trött på att inte ha läst någon av alla dem som återkommer på listan över kandidater år efter år så nu har jag bestämt mig för att göra något åt det. Så när alla andra lånade och köpte Herta Müller igår bar jag hem en bibliotekskasse med Amon Oz, Adonis och Philip Roth (och hemma ligger redan högoddsarna Joyce Carol Oates och Margret Atwood och väntar). Det ska bli spännande att få bekanta sig och kanske bilda en uppfattning inför nästa år. Jag återkommer med intryck och åsikter. Glad fredag!

Nobelfeber

Sällan har Nobelpriset varit så spännande som nu såhär en kvart innan det tillkännages. I år är inte frågan om jag hört talas om vinnaren eller kan uttala hans eller hennes namn. Nu gäller det om det ska bli någon som mitt lilla bibliotek äger någon bok av. Har kollat på de flesta expertfavoriterna och vi verkar ha lite av de flesta men det kan ju bli en överraskning också… Inte blir spänningen mindre av att vi saknar fungerande radio (och tv)  här nere i källaren heller…

Jag förbannar tidens flod

Per Petterssons nya bok var alltså första uppdraget för läsecirkeln. Och vi var rörande överens om att den var… frustrerande. Vissa sa dålig andra sa långsam och ytterligare andra trist. Själv landar jag nog i långsam men inte på det där positiva sättet som exempelvis Den engelske patienten som jag älskar.

jag förbannar tidens flodJag förbannar tidens flod består av en nutid som inte är nutid utan 1989 när huvudpersonens mor drabbades av obotlig cancer och dog(?). Där finns också ett förflutet där huvudpersoner anser sig ha blivit utstött och bortvald från familjegemenskapen och där han också mötte en flicka. Dessa nu och då kopplas aldrig riktigt samman och jag får aldrig något riktigt grepp om hur de förhåller sig tillnutiden. Och är flickan den fru han nu ska skilja sig från?

Frågorna är fler än svaren efter att ha läst boken. Det behöver inte vara negativt men är här ganska frustrerande. Positivt är dock att man överhuvudtaget bryr sig om att fundera över svar och frågor. Särskilt undrar jag om förhållandet mellan Arvid och mamman – var hon verkligen så avståndstagande eller låg det i hans ganska självömkande karaktär att uppfatta det så?

Det finns inte många människor att förälska sig i här och det är synd. Det finns dock två passager som väckte något i mig och som kändes väldigt varma och betydelsefulla. Det är båda skildringar av Arvid och hand relation till två av sina bröder. Ett av ögonblicksbilderna utspelar sig i ett sjukhusrum där Arvid finner sig oförmögen att placera in sin döende bror i sitt liv och sitt förflutna. Den andra visar hur Arvid brukade bära runt på sin lillebror och hur en stark närhet då fanns mellan dem men sedan gick förlorad. Två ögonblick är kanske inte mycket i en roman men det är ändå mer än man har rätt att begära om ögonblicken är starka nog. Och jag tycker nog att de är det. Alltså – ingen stor läsupplevelse men ändå värd läsningen. Och språket är delvis överjordiskt vackert – synd bara att det bitvis inte är så mycket mer än just vackert språk.

Läscirklat

Ikväll har jag gjort min läsecirkeldebut. Det var riktigt roligt och intressant även om vi inte var så imponerade av boken någon av oss. Återkommer imorgon med lite eget tyckande om den. Imorgon ska jag också köpa en efterlängtad nyhet att fylla ut bokhyllan med…

Premiären inställd!

Sagostunden sköts upp två veckor. Trist! Jag och Aston som hade laddat så 😉

Sagostundspremiär

astons stenarImorgon klockan 10 smäller det! Fösta sagostunden på biblioteket på år och dag (ungefär lika länge sen jag själv var i sagostundshetluften). Första boken ut är underbara Astons stenar av Lotta Geffenblad. Den är så otroligt vacker i både bild och handling. Fina, fina Aston! Så nu försjunker jag i bilderna, känner in texten och hoppas på ett roligt möte med barnen imorgon förmiddag. Dessförinnan lånediskarbete i eftermiddag.

Dagens utsikt

Här sitter jag och skriver idag. Ganska inspirerande!

bibliotek

Agnes Grey

Agnes GreyJag läste någonstans att någon tipsade om Anne Brontës Agnes Grey men fäste mig väl inte så mycket vid det. Sen häromveckan skulle jag vara ensam hemma en hel helg och behövde något som kunde lindra min ensamhet. Svaret på det behovet är ju vanligtvis goda böcker varpå jag plockade hem en hög från jobbet.

Jag fastnade för Agnes Grey på första sidan och sen dess har jag suttit fast och önskat att den aldrig ska ta slut. Till saken hör att jag älskar allt som Jane Austen någonsin producerat men aldrig läst en rad av någon av systrarna Brontë. Det var på tiden att jag rättade till det lilla felet. Agnes Grey är en strålande skildring av en fattig prästdotter som försörjer sig som guvernant hos flera mer eller mindre gräsliga familjer. Läsaren får broderande och diskuterande beskrivningar av såväl fmiljerna som samhället som Agnes egen person. Och så blir det lite kärlek…

Jag älskar som sagt den här boken och det enda jag egentligen har att invända mot är slutet som jag tycker var en aning för abrupt och kortfattat (vilket inte är helt ovanligt hos Jane Austen heller – man vill ju i alla fall ha en liten kyss!!!). Men till alla er som gillar historiska romaner men som, liksom jag, missat Agnes Grey – läs, läs, läs!

Vi måste prata lite True Blood

Såhär några avsnitt in i True Blood har det börjat landa tycker jag. Till en början var jag mest förtjust i den helsjuka vinjetten och att de hittat en skådis som är lika träig i sin roll som Bill känns i böckerna. Resten irriterade mest och jag hade svårt att ta de där avvikelserna från böckerna (läs Tara och Jason framförallt). Men förra veckan började det vända för mig och nu är jag på tåget. touchdeadÄntligen har jag lyckats släppa lite av böckerna och se tv-serien som något eget. Äntligen tycker jag att det är sådär absurt, roligt och sorgligt som jag hoppades. Och till och med, kanske till och med framförallt, Jason Stackhouse som är så obeskrivligt irriterande i böckerna är rolig på tv – om än fortfarande irriterande. Så jag är med på riktigt framöver och hoppas på fortsatt underhållning på onsdagkvällarna.

Och nästnästa vecka (6 oktober) kommer en ny bok i Sookie-världen. En novellsamling att avnjuta i väntan på nästa “riktiga” bok i serien som lär komma i maj 2010.

Imorgon – mot Göteborg!

Det är mycket nu… Jag skriver som en galning för att få avhandlingsmanuset färdigt. Sen är jag på biblioteket och överhopas med mail och anvisningar och uppdrag (bokpåsar hit, boktips och recensioner dit, ska vi gallra de här böckerna och när kan vi få komma på sagostund?). Så det går lite på högvarv nu. Men imorgon, imorgon, imorgon bär det av. Mot stressens högborg. Men jag ska bara strosa runt och ta in, bara vara mitt i vimlet. Titta, lukta, uppleva och kanske köpa. Ljuvliga bokmässa, ljuvliga fredag!

Den där känslan

Tyvärr är den inte så vanlig längre – den där känslan. Jag drar hem högvis med böcker från biblioteket varje vecka och klottrar långa lappar fulla med böcker jag vill och i vissa fall bör läsa. Och jag läser (inte i samma takt som jag drar hem men ändå) och en del är bra, en del är dåligt, en del ger absolut ingenting. Men allt för sällan infinner sig den där känslan av magi. Att få fixa med maten eller plocka eller natta barnen och ha en riktigt fin bok att längta till.

Just det där längtandet är någon sorts huvudsak tycker jag. Det är sånt som gör mig glad att jag läser så mycket – förr eller senare kommer guldkornen i min väg. Just nu har jag försjunkit i Agnes Grey av Anne Brontë – hoppas den aldrig tar slut…

Enough!

Nu har jag suttit hela helgen från morgon till kväll och försökt skriva på den här avhandlingen. Det har väl gått sådär men jag har suttit ner på stolen i alla fall och stirrat på den här skärmen och skrivit några ord här, startat en diskussion där och försökt avsluta en tanke någon annanstans. Och jag har gått igenom de sista 47 fallen som ska utgöra grunden för all denna analys. Nu bestämmer jag att det får vara nog och tar tillvara de sista timmarna innan familjen återkommer på ett helt annat sätt. Det får bli promenad och läsning på balkongen (invirad i filt och med tekoppen nära). Man kan ha det sämre…

Ikväll: Patrick och jag

Jag är mol alena hela helgen eftersom man och barn är bortresta. Min plan handlar om arbete vilket betyder seriöst skrivande och arbete med avhandlingen. Men lite annat ska väl kunna klämmas in också. Kvällen bjuder troligen på både Ben & Jerrys och nostalgibad i form av Dirty Dancing som visas på svt. Patrick Swayzes betydelse för den lilla tonårstjejen som var jag kan knappast överskattas så jag säger R.I.P och njuter av den bitterljuva känslan av nostalgi.

Boken om mig

Kulturfyran handlar den här veckan om mig – ja, alltså om hur boken om mig och mitt liv skulle vara. Spännande ämne (jag alltså 😉 ) som jag kastar mig rakt in i:

1. Boken om dig, vilken slags bok skulle det bli? En deckare? En biografi? En faktabok? En romantisk roman? Ett drama? En komedi? En hejdundrande utvecklingsroman tror jag eller en romanserie eller något. Första delen får bli en djup, deprimerad och rätt svart tonårsskildring. Nästa del blir betydligt mer positiv och levnadsstark när det handlar om frigörelse och att hitta sitt vuxenliv. Sen följer en sorts deckare om död, mord, sorg och slutligen lite självinsikt. Därefter en skildring av en vardagligt vacker kärlekshistoria, småbarnsliv och arbetsliv i en inte allt för fungerande harmoni men med en ton av glädje och en hel del humor. Långt och komplicerat men sammanfattningsvis kan jag säga att boken om mig idag skulle vara någon sorts allvarlig komedi.

2. Viken författare tycker du skulle passa skriva boken om dig, eller vilken författare skulle du vilja skriv den boken? Det vore ju en spretig utmaning för vem som helst men jag väljer Stephen King – han har ju förmågan att variera sig (men han får nog lägga bort skräckmomenten här)…

3. Om boken blev film: vilken skådespelare skulle spela dig? Jag säger Kate Blanchett inte för att hon är särskilt lik mig eller så men hon är bra 😉

4. Finns det någon låt som du tycker handlar om dig på något sätt? Den här låten* handlar väl inte om mig egentligen men speglar den relation jag hade med min morbror, som gick bort för tio år sen, och vad jag känner att han lärde mig.

*Förfärlig bildkvalitet osv men man hör låten i alla fall…