Nya livet

Jag irriteras lite av mig själv just nu. Över min oförmåga att koncentrera mig på mer än en sak samtidigt. Just nu är jag arbetslös. Att jag också är aktiv doktorand med en avhandling att slutskriva orkar jag inte riktigt fatta eller ta tag i. Eller att jag har ett embryo till eget företag inom mig som jag inte riktigt våga utveckla på riktigt. Om jag kunde ta tag i det kanske jag kunde slippa arbetslöshet och elände.

Imorgon bär det dock av till Göteborg för handledarträff vilket borde öka fokus på avhandlingen. Och kanske kan jag till och med använda tågresorna till att skriva på en affärsplan…

Det nya

Det känns som om jag varit borta länge från världen. Börjar bli dags att återvända. Sen jag fick lämna mitt jobb har jag mest deppat, stirrat ut genom fönstret, kramat mina barn och drömt om en annan verklighet. Särskilt bra dagar har jag gjort utflykter ut till resten av världen som när jag och M var till Stockholm och såg Eddie Izzard strax före jul. Bra och levande dagar har också ägnats åt pulkaåkning.

Nu har jag anmält mig till arbetsförmedlingen och accepterat verkligheten tror jag även om det är lite tungt fortfarande. Tanken är nu att också återvända hit men då troligen på ett mer personligt sätt och inte bara genom bokkommentarer eftersom jag inte läser så väldigt mycket för tillfället. Så God fortsättning på det nya året och på återhörande om en helt liten stund!

Tillbakadragen

Jag har lämnat verkligheten och besökt Buffyland ett tag och blir nog kvar där med mina dvd-boxar ett tag. Vi har haft en soltimme under november läste jag i tidningen imorse – när var det? Är trött och smått desillusionerad efter allt som hänt på (fd) jobbet. Samtidigt är avhandlingsmanuset inlämnat på läsning så jag unnar mig lite tillbakalutad och höstdeppig vardag en stund.

Maskarna på Carmine Street

Så har jag lyssnat mig igenom min första cd-bok. Det har ju tagit sin lilla tid men jag har haft den i bilen vilket begränsar lyssningarna en del. Det ska ärligt erkännas att jag vissa dagar funderat på om det inte funnits någon extratur att ta för att få lyssna lite till…

maskarna på carmine streetJag har läst en av Håkan Nessers deckare tidigare och tyckte att den var helt ok och inte så mycket mer varför mina förväntningar på Maskarna… var rätt lågt ställda. Trots, eller kanske tack vare,  det tog det mig bara några meningar innan jag förstod. Det här är något helt annat och något väldigt bra. Jag kan inte säga hur jag skulle ha reagerat på den om jag läst boken istället för att höra Nessers röst men jag tror att jag blivit lika trollbunden. Jag tycker om Paul Auster och hans New York-skildringar och det finns många beröringspunkter här. Staden, stämningen, det outtalade, främlingsskapet mellan människorna men också mellan läsare och berättarjag, osäkerheten, privatdetektiven och de mystiska vändningarna. Jag trivs i Håkan Nessers New York trots att det är en hemsk saga han berättar. Jag har fått stanna bilen vid vägkanten för att torka tårarna ur ögonen och ändå har jag känt mig hemma där. Berättelsen om paret som flyr till New York för att undslippa minnet av det förlorade barnet, sig själva och varandra har bitit sig fast och jag har tänkt på dem mer än en kväll framför tvn.

Redan nu ser jag fram emot att läsa om boken om tio år – med nya ögon och erfarenheter.

Smärtpunkten

smärtpunktenJag tycker om böcker som handlar om samhällsdebatter eller som i alla får mig själv att debattera. Jag är exempelvis väldigt svag för Gellert Tamas Lasermannen som var en stor läsupplevelse för några år sen. Nu har jag läst Elisabeth Åsbrinks bok om ett annat nationellt trauma- pjäsen Sju tre och de i tid efterföljande Malexandermorden.

För mig med, ett nuförtiden, ofta bristfälligt minne förde Smärtpunkten med sig många aha-upplevelser och minnesbilder. Många av debattartiklarna och uttalandena som används i boken läste och hörde jag ju själv den där våren för tio år sedan och tyckte något om. Jag tycker inte nödvändigtvis detsamma idag.

En försvårande omständighet när det gäller att ta in och tolka hela skeendet är att jag, liksom de flesta, inte sett pjäsen och hela tiden måste lita till andras bilder och upplevelser av den. Jag skulle gärna läsa manus för en möjlighet till helhetsbild. Men bilder kan väl aldrig bli hela och sanna ändå – det är bara att acceptera. Det är inte säkert att jag skulle få det att hänga ihop bättre för att jag själv tagit del av det -kanske till och med tvärtom.

En sak som skrämmer mig när jag läser boken är talet om gott och ont eller snarare goda och onda människor. Hur en psykolog kan säga att han slutat tro att alla människor föds med godhet. Hur man kan prata om att Norén lät ondskan få en plats genom att ställa nazister på scen. Det är ju onekligen väldigt enkelt att etikettera människor som bryter mot lagar och normer som onda och sedan låsa in dem och kasta bort nyckeln men det löser ju inga problem i längden. Det är också väldigt sorgligt att så många verkar vilja leva i ett land där inte alla människor ska betraktas som just människor.

Jag tycker, till skillnad från vissa kritiker, att en av fördelarna med boken är att den inte serverar färdiga svar utan att den lämnar tankegångarna öppna. Jag måste själv gå vidare med mina tankar för att få en känsla av klarhet. Det är väl också någonstans där smärtpunkten ligger för mig – att vi vanliga, laglydiga och politiskt korrekta människor inte gör vårt största misstag genom att låta vissa människors odemokratiska åsikter komma till tals utan att problemet uppstår när vi vägrar lyssna och se och när vi stöter ut och säger att “du har ingen plats här”. Jag tycker att Åsbrink pekar effektivt på hur inte bara Noréns pjäs gav nazister möjlighet att tala utan hur en hel offentlighet valde att inte lyssna eller i alla fall att fördöma de personer som talade och de som gav dem en scen. Båda dessa faktorer – scenen och fördömandet – kan spela lika stora roller för vidareutvecklandet av grandiositet och utanförskap.Jag tycker om att Elisabeth Åsbrink aldrig säger att hon tycker att det var fel eller rätt att sätta upp pjäsen och ta den utanför murarna. Jag tycker om att hon lämnar det till mig även om jag själv nog inte kan komma på något eget svar så blir jag i alla fall rikare av att försöka.

Boken är lite rörig med sina tidshopp och ibland till synes ändlösa reflektioner som slutligen löandar där de började. Jag hade också önskat en tuffare hållning mot vissa intervjuade. Men som helhet, som tidsdokument och debattöppnare är den bra. Det går ju att hoppas att boken kan leda till det pjäsen aldrig gjorde – en diskussion om förhållandena inom kriminalvården. En diskussion om vad vi vill med vården och rehabiliteringen av våra dömda känns rätt välbehövlig i dessa de nya superfängelsernas tidevarv.

Stopp

Läslusten dog i samband med förra veckans besked om att jag måste lämna mitt jobb (pga att kommunen bokstavligt talat håller på att gå under av sina dåliga finanser)  när provanställningen är slut om två veckor. Beskedet var för mig helt oväntat och väldigt, väldigt jobbigt. All kraft sen dess har gått åt till att vara chockad, ledsen, stirrig, arg, förvirrad och allmänt livrädd.

Idag höll jag i en av mina sista sagostunder här och fick helt underbart fina lovord från förskolepersonalen när jag berättade att jag måste sluta. Det kändes som att de verkligen sett och uppskattat det jag försökt göra här på biblioteket.  Jag har gjort skillnad! Det betyder något. Det är också det enda uppskattande någon på det här stället har sagt till mig. Över huvud taget. Jag ska bära det med mig till nästa plats där jag kan slå mig ner och fortsätta försöka göra skillnad.

Ikväll orkar jag kanske öppna en bok igen eftersom jag, med dessa uppmuntrande ord i kroppen, för första gången sen beskedet känner mig som en levande människa igen.

A touch of dead

Hm… Mina förväntningar på denna bok, som ska samla alla de noveller som Charlaine Harris publicerat om Sookie Stackhouse vid sidan om romanserien, var inte särskilt höga. Och ändå blev jag lite besviken.

A Touch of DeadDetta är på intet sätt ett läsmåste ens för den som älskar romanerna. Undantaget är väl kanske novellen som behandlar hela inledningen till historien om Sookies kusin Hadley. Denna inledning hade varit bra att ha innan resten av berättelsen dyker upp som en obegriplig blixt från klar himmel i en av romanerna. Men det handlar mer om det märkliga i att publicera det som en egen novell istället för ett kapitel i själva boken än att novellen i sig skulle vara särskilt läsvärd (vilket är den troliga förklaringen till att det inte är ett kapitel).

Boken kan vara kul att ha i bokhyllan om man gett sig sjutton på att samla hela serien men är man ute efter läsglädje ska man hålla sig till romanerna. Vill man ändå ha mer av Sookie föredrar jag faktiskt (i alla fall viss) fanfic framför Harris egna noveller.

Hur man botar en fanatiker

hur man botar en fanatikerI min beslutsamhet att ta mig an de som varje år förekommer i nobelprisdiskussionerna har jag nu satt tänderna i Amon Oz. Jag gjorde det enkelt för mig genom att ta den tunnaste skriften jag kunde hitta på bibliotekshyllan för att i alla fall få en uppfattning om språk och författarvärld. Det blev således Hur man botar en fanatiker. Ingen roman utan en framförallt politiskt och filosofisk skrift om fanatism och dess motsats. Huvudexemplet är konflikten mellan Palestina och Israel och de föreslagna lösningarna är till synes enkla men för den delen inte enkelt genomförda. Jag tycker om den diskuterande och personliga tonen i boken liksom Oz uttalade förståelse för att verkligheten är mer komplex än uttalandet av en problemlösning. Sen tycker jag om hur Oz förmedlar ett hopp om möjligheten till fred i de mest krigsdrabbade områden. Sammanfattningsvis gav mitt första möte med Amon Oz mersmak och jag kommer definitivt att återvända till honom för en närmare bekantskap – nästa gång i romanform. Kanske blir det En berättelse om kärlek och mörker.

Blandad kulturfyra

Veckans kulturfyra är en blandning av frågot om aktuella ämnen – här är mina svar:

1. Har du läst någon av de böcker som nominerades i den skönlitterära klassen till Augustpriset? Tyvärr, inte en enda. Kanske i framtiden även om ingen av dem står på min måstelista just nu.

2. Åkesson säger att muslimer är den största faran för Sverige. Har du läst Koranen? Bara valda delar av den när jag läst litteraturvetenskap och liknande  ämnen.

3. Har du läst några religioners heliga skrifter? Ingen i sin helhet (inte bibeln heller) men valda delar av de flesta. Maskarna på Carmine Street

4. Vilken är den bok du läst i år som känts viktigast att läsa eller som betytt med för dig? Svårt! Jag väljer en delad plats mellan en bok som jag läst tack vare mitt jobb och som jag försöker förgylla förmiddagarna för mina sagostundsfemåringar med och en som jag ännu inte läst ut men som sitter som en tagg i mig hela tiden. Mina betydelsefulla böcker är alltså Astons stenar och Maskarna på Carmine Street.

Skuggornas demon

Rensade lånehyllan lite i lördags. Det fick bli Skuggornas demon av Amelia Atwater-Rhodes. Boken är minst sagt behändig på sina 150 sidor ochden passade alldeles lagom för en sysslolös lördagskväll. Och så handlar den ju om vampyrer..

skuggornas demonTog reda på i efterhand att den är nummer två i en serie vilket möjligen kan ha spelat in på min upplevelse. Det känns nämligen ganska ytligt det hela. Personskildringen, storyn, vampyrlegenden – allt. Boken skulle med fördel ha kunnat var betydligt längre än den är. Jag saknar lite humor (som den i  Sookie Stackhouse-böckerna) men välkomnar ändå mörkret. Med lite  fördjupning skulle den här boken kunna bli minst lika populär som Stehenie Meyers böcker och dessutom skulle det troligen bli rätt rejält mycket bättre på många sätt. Så kort sagt: Jag gillar det här, skulle kunna gilla det ännu mer men inser att jag kanske skulle bli helnöjd om jag läste hela serien…

Billäsning

Har insett storheten med cd-böckerna nu, äntligen. Har aldrig hittat ett tillfälle där de passat mig förut – blir mest bara sömnig. Men nu har jag hittat det ultimata användningsområdet – i bilen! Kanske inte för sent på kvällen eller för tidigt på morgonen för då är väl insomningsrisken väl stor och konsekvenserna katastrofala men annars. De dagar jag kör till och från biblioteket är cd-boken nu min trogna följeslagare. Får dock konstatera att valet av litteratur är extremviktigt. Det är inte lämpligt att börja gråta mitt i en rondell  som jag gjorde imorse till exempel. Maskarna på Carmine street är tydligen väldigt sorglig… Och bra! Men det återkommer jag till senare.

Jag kom fram till jobbet i alla fall och har ägnat förmiddagen åt succéartad sagostund. Snart är det dags för fyra timmar i lånedisken. Succéartat även det? Ensamt och rätt segt framåt fyratiden i alla fall skulle jag tro…

Den arge

Förmiddagens bibliotekshappening blev inte direkt välbesökt. Trist men jag fördrev tiden ändå – på det bästa av sätt. Jag botaniserade bland bilderböckerna och fann några pärlor. Bland annat läste jag, äntligen, Gro Dahle* och Sven Nyhus Den arge.

Den argeDen arge är vacker och smärtsam i varje bild och i varje ord. Hjärtat vill nästan brista när lille pojken Boj skriver brev till kungen och undrar om det är hans fel att “den arge” flyttat in i pappa. Om det är hans fel att det skriks och slåss? Skildringen av Bojs fysiska rädsla för pappan/”den arge” och mammans plötsliga annorlundahet när vreden fyller huset är fysiskt såväl som psykiskt svår att läsa om. Även om den situation jag själv lever i skiljer sig markant från den som skildras i boken blir jag obarmhärtigt påmind om barnens utsatthet – rädslan och smärtan som kan sätta bo i deras små kroppar och hjärtan… I Den arge låter Dahle och Nyhus sagan, i form av kungen, gå in och ställa allt till rätta. Eller snarare ge pappan verktygen att själv handskas med “den arge”. Slutet är ljust och hoppfullt men ingenstans går den mörka och vardagliga tonen förlorad eller vetskapen om att ingenting kommer att vara läkt förrän om en lång, lång stund.

Mina barn är för små för denna mörka dos av verklighet och saga än så länge men det betyder inte att jag som förälder är det.

* Gro Dahle har också skrivit bland annat Djävulstanden som jag tidigare kommenterat här. Och den härliga “girl power” – (eller till och med ännu bättre “barn power”-) boken Snäll som jag gärna återkommer till vid tillfälle.

Att hitta orden

Varje dag när jag åker till och från mitt bibblojobb passerar bussen folkhögskolan där jag gick för lite över tio år sen. Och hela hösten har det fyllt mig med såväl värme som saknad att se de nya eleverna kliva av där med sina matkassar och instrument.

Jag gick skrivarlinje och försjunker väldigt ofta numera i saknad efter orden. Jag skriver ju förvisso avhandling halva min arbetstid och jag arbetar ju med ord också på biblioteket men jag saknar mina egna. Att få skriva för bara min skull och för att jag har något att säga som måste få komma ut. Jag saknar dikterna och novellerna och tycker inte att en avhandling är riktigt samma sak. Den fyller inte samma funktion i själen i alla fall.

Så jag måste nog försöka hitta en väg tillbaka till det där ocensurerade skrivandet. Till nyordskapandet och friheten. Kanske kan jag till och med hitta på att säga. Men det är sekundärt just nu faktiskt. Fram för orden – mina egna…

Kandidaterna

envarJag har inte läst något av Herta Müller och är ju inte särskilt förvånad över det. Jag som annars inte brukar ha hört talas sånger av Mihyar från Damaskusom nobelpristagaren är glad att ha känt till namnet i alla fall. Sen ser jag nog priset lite mer som en inbjudan i ett författarskap än som en tävling där det gäller att ha koll. Men nu har jag tagit ett radikalt steg för framtida nobelpris. Jag är rätt trött på att inte ha läst någon av alla dem som återkommer på listan över kandidater år efter år så nu har jag bestämt mig för att göra något åt det. Så när alla andra lånade och köpte Herta Müller igår bar jag hem en bibliotekskasse med Amon Oz, Adonis och Philip Roth (och hemma ligger redan högoddsarna Joyce Carol Oates och Margret Atwood och väntar). Det ska bli spännande att få bekanta sig och kanske bilda en uppfattning inför nästa år. Jag återkommer med intryck och åsikter. Glad fredag!

Nobelfeber

Sällan har Nobelpriset varit så spännande som nu såhär en kvart innan det tillkännages. I år är inte frågan om jag hört talas om vinnaren eller kan uttala hans eller hennes namn. Nu gäller det om det ska bli någon som mitt lilla bibliotek äger någon bok av. Har kollat på de flesta expertfavoriterna och vi verkar ha lite av de flesta men det kan ju bli en överraskning också… Inte blir spänningen mindre av att vi saknar fungerande radio (och tv)  här nere i källaren heller…

Jag förbannar tidens flod

Per Petterssons nya bok var alltså första uppdraget för läsecirkeln. Och vi var rörande överens om att den var… frustrerande. Vissa sa dålig andra sa långsam och ytterligare andra trist. Själv landar jag nog i långsam men inte på det där positiva sättet som exempelvis Den engelske patienten som jag älskar.

jag förbannar tidens flodJag förbannar tidens flod består av en nutid som inte är nutid utan 1989 när huvudpersonens mor drabbades av obotlig cancer och dog(?). Där finns också ett förflutet där huvudpersoner anser sig ha blivit utstött och bortvald från familjegemenskapen och där han också mötte en flicka. Dessa nu och då kopplas aldrig riktigt samman och jag får aldrig något riktigt grepp om hur de förhåller sig tillnutiden. Och är flickan den fru han nu ska skilja sig från?

Frågorna är fler än svaren efter att ha läst boken. Det behöver inte vara negativt men är här ganska frustrerande. Positivt är dock att man överhuvudtaget bryr sig om att fundera över svar och frågor. Särskilt undrar jag om förhållandet mellan Arvid och mamman – var hon verkligen så avståndstagande eller låg det i hans ganska självömkande karaktär att uppfatta det så?

Det finns inte många människor att förälska sig i här och det är synd. Det finns dock två passager som väckte något i mig och som kändes väldigt varma och betydelsefulla. Det är båda skildringar av Arvid och hand relation till två av sina bröder. Ett av ögonblicksbilderna utspelar sig i ett sjukhusrum där Arvid finner sig oförmögen att placera in sin döende bror i sitt liv och sitt förflutna. Den andra visar hur Arvid brukade bära runt på sin lillebror och hur en stark närhet då fanns mellan dem men sedan gick förlorad. Två ögonblick är kanske inte mycket i en roman men det är ändå mer än man har rätt att begära om ögonblicken är starka nog. Och jag tycker nog att de är det. Alltså – ingen stor läsupplevelse men ändå värd läsningen. Och språket är delvis överjordiskt vackert – synd bara att det bitvis inte är så mycket mer än just vackert språk.

Läscirklat

Ikväll har jag gjort min läsecirkeldebut. Det var riktigt roligt och intressant även om vi inte var så imponerade av boken någon av oss. Återkommer imorgon med lite eget tyckande om den. Imorgon ska jag också köpa en efterlängtad nyhet att fylla ut bokhyllan med…

Premiären inställd!

Sagostunden sköts upp två veckor. Trist! Jag och Aston som hade laddat så 😉

Sagostundspremiär

astons stenarImorgon klockan 10 smäller det! Fösta sagostunden på biblioteket på år och dag (ungefär lika länge sen jag själv var i sagostundshetluften). Första boken ut är underbara Astons stenar av Lotta Geffenblad. Den är så otroligt vacker i både bild och handling. Fina, fina Aston! Så nu försjunker jag i bilderna, känner in texten och hoppas på ett roligt möte med barnen imorgon förmiddag. Dessförinnan lånediskarbete i eftermiddag.