Brinnande livet

brinnande livetJag har läst Brinnande livet av Alice Munro som ett sorts jobbprojekt i samband med en bokcirkel på facebook. Eftersom jag är alldeles för lat för att skriva en recension när jag redan skrivit en del på facebook så klipper och klistrar jag lite och presenterar här mina tankar efter varje novell i Brinnande livet – vill ni diskutera så är alla välkomna in i bokcirkeln, den håller öppet i alla fall februari ut.

Tankar & frågor till och kring novellerna i Brinnande livet:

Dags att prata om första novellen i Brinnande livet, den som heter ”Att nå Japan”. Novellen utspelar sig under en tågresa där Greta är på väg, bort och till, på mer än ett sätt. Varför tror du att Greta väljer att göra som hon gör, varför är resan nödvändig för henne? Vilken scen i novellen tycker du är mest spännande/rörande/betydelsefull/kvardröjande, och varför?

Novell nummer två heter “Amundsen” och också den inleds med en tågresa – vad kan det betyda? Är det en slump eller ska alla noveller i samlingen knyta an till tåg och resor (jag har inte läst i förväg så jag vet inte)? En sak jag reagerade över var berättarformen, här skriver Alice Munro i jag-form vilket känns ovanligt för henne. Rätta mig om jag har fel men visst brukar hon väl sällan låta huvudpersonen berätta själv? Vad gör det med berättelsen – får du en annan känsla för det som händer här om du jämför med den förra novellen? Annars känns det här lite som en typiskt Munro – lite kyligt, lite avståndstagande, romantiska relationer i total avsaknad av romantik… Och så väldigt välskrivet, detaljerat och precist. Vad tycker ni om karaktärerna? Själv lovar jag att återkomma om läkaren, som jag har ett och annat att säga om…

“Att lämna Maverley”: Vem handlar den här novellen om egentligen? När berättelsen inleds kretsar den kring biografen och människorna där men väldigt snart vidgas den till att omfatta fler gripande öden och vardagsliv. Hur upplever du detta – tycker du att novellen känns splittrad eller lyckas Munro få ihop det? Har du någon favoritperson bland alla dem som rör sig i centrum av den här novellen?

Det finns mycket att prata om när man läst novellen “Grus”, inte minst väldigt jobbiga händelser och hur Munro berättar dem. Den första sak jag fastnar för är, logiskt nog, inledningen: “Vid ett tillfälle bodde vi invid ett grustag” – visst är det ganska fint, och visst säger det en del om personerna i berättelsen? Tycker du att inledningsmeningar är viktiga? Har du någon favorit?

Paradiset: Också denna novell är skriven i jag-form så det var nog inte så unikt som jag trodde när jag skrev om “Amundsen”… Visst är det en väldigt fascinerande berättelse om familjestrukturer och kvinnoroller vi får i den här novellen? Och framförallt middagsscenen i början tycker jag visar på hur knivskarp Munro är när hon beskriver sina karaktärer. Hur det som inte sägs runt det där bordet är minst lika viktigt som det som sägs… Det är inte utan att jag blir sugen på att studera hur hon gör egentligen, har ni lagt märke till vad det är hon gör som är så effektivt?

Bokens sjätte novell heter “Stolthet” och det är kanske inte så svårt att förstå, eller? Är det stoltheten som får huvudpersonen att agera som han gör, den där drastiska åtgärden istället för att bara säga nej till Oneidas förslag? Jaget konstaterar också i slutet av novellen att “problemen suddas ut om man lever länge nog” – kan den inställningen på något sätt förklara hans sätt att leva sitt liv?

Om “Corrie”: Det här berättelsen var väl lite gåtfull – eller vad tycker du? Det känns som att allt det viktiga händer i slutet och samtidigt händer det ju hela tiden och är kanske inte ens viktigt… Det är en stillsam berättelse, finstämd, och jag har svårt att säga vad den egentligen handlar om. Vet du?

Samlingens åttonde novell heter “Tåg” och det är inte utan att man börjar fundera över vilken betydelse tåg och resor har för Alice Munros författarskap. De första två novellerna i “Brinnande livet” kretsar kring eller innehåller tågresor och jag drar mig till minnes i alla fall en novell i samlingen “Kärlek, vänskap, hat” där just en resa spelar en central roll. Har du läst någon annan samling eller novell av Munro och stött på tåg och resor där? Varför tror du att hon gärna låter sina karaktärer befinna sig på resa?

Ett av Alice Munros adelsmärken är, tycker jag, hennes förmåga att skildra åldrande. I novellen “Inom synhåll för sjön” är huvudpersonens åldrande och tillhörande vilsenhet så oerhört ömsint skildrat att det känns som att jag som läsare precis kan förstå hur det är, väldigt jobbigt… Vad tycker du? Och tycker du att slutet fungerar, eller känns det lite som fusk att använda en sån utväg som Munro gör? Jag har inte riktigt bestämt vad jag tycker än…

Novellen “Dolly” inleds med något som känns lite som ett slag i ansiktet – döden, den planerade döden. Hur hänger det ihop med resten av novellen? Visst är det så att det säger något om deras relation, och om hur makten fördelar sig mellan dem..? Varför tror du att Munro valt att berätta om just det här utsnittet av ett liv?

De sista fyra texterna i “Brinnande livet” är självbiografiska, några av de få Munro skrivit, kanske till och med de enda – är det någon som vet? Eftersom de har verklighetsbakgrund skiljer de sig förstås lite från de fiktiva novellerna eller vad tycker du? Kan du skymta några av Munros teman, de som återkommer i novellerna, i dessa korta berättelser om hennes liv? Själv fastnade jag alldeles särskilt för bokens allra sista meningar: “Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi – vi gör det hela tiden.” Det tycker jag är ord som på ett fint sätt fångar en av kärnorna i Munros författarskap – det stora i det vardagliga och det lilla i det oändligt stora…

Det är alltså vad jag skrivit i bokcirkeln, jag hoppas på att det ska bli lite diskussioner så att jag får chansen att utveckla några av mina tankar, jag återkommer till det här också. Sammantaget kan jag säga att jag tyckte mer om såväl Kärlek, vänskap, hat som För mycket lycka men det kan ha med lässituationen att göra också, det är inte optimalt att stressa i sig noveller när det passar in praktiskt i planeringen. Det är imponerande att Munro trots det lyckas fånga mig på så många ställen. Hon är i sanning fenomenal! Måste jag välja en favorit i en väldigt jämn och bra samling så blir det “Grus”, för att den överraskade mig så och var så fruktansvärt mörk.

Brinnande livet av Alice Munro. Atlas

Finns också som e-bok.

En studie i rött

en-studie-i-rott-180x279Jag är en sån som läst ytterst lite Sherlock Holmes (något kort och sen Baskervilles hund), sett några avsnitt Sherlock, fascinerats och velat gå tillbaka till källan. Mina förväntningar var inte direkt höga, vad skulle en detektivhistoria från sent 1880-tal kunna säga mig idag liksom?

Men det kom ju på skam. En studie i rött är jättebra. Den är välskriven och den som sett Sherlock förstår genast att Moffat och Gattis som skapat den serien verkligen älskar och vill återskapa stämningen i Conan Doyles böcker. Det är levande, fyndigt, rappt och allt annat än mossigt.

Mer säger jag inte, avslöjar ingen intrig utan rekommenderar lite klassikerläsning istället. Själv tänker jag absolut läsa vidare och efter det planerar jag att läsa Mattias Boströms Från Holmes till Sherlock som jag hört mycket gott om.

En studie i rött av Arthur Conan Doyle. Lind & co

Finns som e-bok.

Expeditionen. Min kärlekshistoria

expeditionen-min-karlekshistoria-illustrerad-utgavaFör det första: vad som än händer i mitt liv så kan jag nu framöver luta mig tillbaka i trygg förvissning om att Andrée och hans grabbar med all säkerhet hade det värre (alltså – dåligt klädda, dåligt förberedda, värsta oturen, ätande rå isbjörnshjärna i en iskoja på ett isflak som driver åt helt fel håll…)

För det andra: jag förväntade mig att tycka om Bea Usmaas bok, att imponeras av hennes hängivenhet och bedrift. Jag förväntade mig trevlig läsning helt enkelt. Jag förväntade mig definitivt inte en bok att längta hem till när jag ibland tvingades lägga undan den och gå till jobbet. Det här är en bok att bli besatt av och det hade jag ingen aning om…

För det tredje: jag skiter rätt mycket i polarvärlden, fryser vid blotta tanken på is i olika kulörer. Jag har aldrig ägnat Andrée totalmisslyckade expedition annat än en mycket flyktig tanke. Jag är frusen av mig, mörkrädd och kan inte tänka mig något obehagligare än att stå ensam på en polaris med mil av mil av mil av utsikt över ingenting. Vinternatt i skogen visst, polarnatt no way! Men den där besattheten som är grunden till boken sprider sig kan jag säga, när jag läser kan jag inte få nog av tabeller över vad de åt när och när de hade ont i magen. Det är värsta deckargåtan!

För det fjärde: det var för att få göra sådana saker som Bea Uusma gör i Expeditionen som jag blev historiker. För att få gräva och gå på djupet. Jag har gjort det, det är fantastiskt. Jag är väldigt glad över påminnelsen. Ett övergivet läger i snön är för Uusma vad en övervuxen husgrund i skogen är för mig.

För det femte: Jag älskar den här boken, till gränsen för vad som kan anses normalt. Jag måste äga den här boken och kommer troligen sova med den på sängbordet några år bara för att ha den nära. Det är inte riktigt balanserat beteende men jag har väl helt enkelt blivit kär. I den fysiska boken, i projektet, i expeditionen och i det faktum att sånt beteende fått en ok-stämpel nu i och med Augustpriset.

Om ni undrar var i boken jag förstod att vi hade något väldigt speciellt så var det just i det ögonblick som hon berättar om hjärtat. När hon fick mig att gå från fascinerad och vanligt kvällstrött till fulgråtande på en nanosekund. Det var då jag förstod att det var mer än en flirt, mer än något tillfälligt…

Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Norstedts

Finns också som e-bok

438 dagar

438-dagarJa, vad ska jag säga? Jag förutsatte att 438 dagar skulle vara en välskriven bok, det är ju liksom journalister som skrivit, och det är den. Mycket av det som beskrivs har jag koll på genom rapportering under tiden, när Martin Schibbye och Johan Persson satt i Kality-fängelset och efter att de släpptes. Men mycket är också helt nytt för mig, och så blir det så väldigt påtagligt alltihop. Lukterna, kylan, rädslan som dallrar i luften, det svåra i att förhålla sig till något en inte vet vad det är. Det är i detaljerna det sitter, som vanligt, och i 438 dagar är de väldigt väl beskrivna. Och inte bara platserna utan också personerna. Såväl Martin som Johan beskrivs ur två perspektiv, av sig själva och varann, och det är sympatiskt nog inte helt enkla eller allt förlåtande bilder som målas. Det märks att det här är två människor som tvingats reflektera över hur de själva reagerar och är.

Det här är förstås en viktig bok, inte främst för att den handlar om övergrepp och om två journalister som blev samvetsfångar, inte heller bara för att visa vansinnet i en rättsstat som bara är just det till namnet. Det är viktigt för alla som fortfarande sitter i Kality och så många andra fängelser. Människor som kommer att dö där. Som ingen insamling startas för, som ingen bryr sig om. Det spelar inte så himla stor roll om de sitter där oskyldigt dömda eller inte. Det är en fråga om människovärde och den diskussionen behöver vi nog ta, tillsammans med den om var våra pensionspengar satsas åt oss och allt det där. Och så är det svårt att inte bli väldigt politisk när det kommer till de där grundläggande sakerna, som de svagastes rätt och hur vi själva behandlar våra utsatta medmänniskor egentligen. 438 dagar är en bok som sätter igång många processer, resten får jag göra själv. Precis så som jag vill ha det.

438 dagar av Johan Persson & Martin Schibbye. Filter Press

Finns som e-bok

The Poison Eaters

Holly Blacks The Poison Eaters köpte jag, på tips av Sara, efter förra årets Tithe-läsfest. Jag ville helt enkelt ha mer Black! Och nu när jag äntligen läst novellsamlingen så förstår jag varför.

Jag tänker inte gå igenom novell för novell men tycker att det här är en väldigt jämn bok för att vara en novellsamling. Alice Munro borttagen så brukar texterna i samlingar hålla lite blandad kvalitet (ja, jag tittar på dig Stephen King). I The Poison Eaters är det dock genomgående väldigt bra. Den första novellen, The Coldest Girl in Coldtown är fenomenalt bra och Black lyckas till och med få till en ny spinn på vampyrmyten som ju annars är lite sömning nu för tiden. Den har blivit till en roman som jag snarast måste läsa. Sen är jag väldigt svag för den där biblioteksnovellen också förstås, så magisk och så fint slut! Men ingenting kan riktigt mäta sig med det knytnävsslag av genialitet som är avslutningsnovellen, titelnovellen, The Poison Eaters, oj vad bra den är! Det är saga och klassiskt och nytt och slutet, slutet! Det är en novell som gör det där perfekta, berättar hela historien, lämnar en hel del åt fantasin men inte lämnar läsaren skrikande efter en romanvariant. Den är fulländad i sin form.

Jag gillar The Poison Eaters väldigt mycket och är nu redo att traska vidare in i Holly Black-land. Tack för tipset Sara och tack tre på tre-utmaningen för puffen att äntligen ta tag i läsningen!

Uppsamlingsvecka för recensioner pågår!

Den här veckan ska jag försöka klämma in så många recensioner jag bara kan här på bloggen. Det kommer bli en salig blandning av fakta, klassiker och nobelpristagare. En bra spegling av hur jag läser helt enkelt 🙂

50 år med The Doctor – ett jubileumsavsnitt

Jag tänker inte recensera ett enda avsnitt för då blir det spoilers en masse. Jag tänker säga något om mina upplevelser och känslor inför Doctor Whos femtioårsjubileumsavsnitt. Något kort bara.

50_angiv.JPGDet är emellanåt väldigt svulstigt, måste kanske vara det men blir lite för mycket för mig. Det är väldigt fint när gamla doktorer kommer tillbaka (såväl nygamla som gammelgamla) men det är lite väl over the top när de ska kliva fram i gemensam tropp till pampig musik. Men det får jag väl hacka i mig. Jag har lite problem med de här gliporna i berättelsen, att tidslinjer plötsligt kan korsas och det här med fixerade punkter i tiden verkar helt bortsuddat. En engelsk drottning som förvandlas till ett väntande våp (varför måste alla dessa kvinnor vänta på Doktorn hela tiden?) känns också väldigt onödigt. Med det sagt så måste jag ändå tycka att avsnittet blir lyckat. Jag saknar Eccleston där på slutet men i övrigt kan jag inte tycka att något egentligen fattas. Kanske är det annorlunda för de som sett de äldre säsongerna, som jag planerar att ge mig på snart. 

Nu ser jag fram emot julspecial, regenerering och Peter Capaldis intåg i manegen. Jag tror att det kan bli bra det här, om bara kvinnorna kan få skaffa sig ett liv och sluta vänta hela tiden…

Vad vinnarna vann

November är över sedan länge och min tävling är också i mål. För er som är nyfikna kan jag berätta att vinstpaketen såg ut så här (sinsemellan lite olika men ändå ganska lika…):

Böckerna kommer från Bokii, X-publishing (som jag kommer sakna oändligt framöver) och Natur & Kultur – tusen tack till er!

Musikhjälpen!

Ingen har väl missat Musikhjälpen som i år samlar in pengar för “alla tjejers rätt att överleva sin graviditet”. För den som vill bidra så finns det många sätt. En variant är att skänka till en insamlingsbössa, förslagsvis Bokbloggarnas. Annars kan ni göra som jag och gå bananer på Marcusbibliotekets bokauktioner på tradera, bjud inte över mig på Expeditionen bara för jag tänker inte ge mig men är inte gjord av så mycket pengar som jag tror 😉