Reserapport: London

Ja, vad ska jag säga. Den här gången var resan mycket intensiv och synnerligen välplanerad, in i minsta detalj. Jag har sett delar av London jag inte hann förra gången. Jag har återsett Hatchards, Foyles och Forbidden planet. Jag har marscherat snabbt och långt bort från British museum för att slippa allt folk och för att jag insåg en gång för alla att jag har svårt för museer och i synnerhet sådana där många ska samlas och bese döda människor, här mumier. Så vi åkte till Barbican och drack drinkar istället…

Innan och efter dess hann vi dock uppleva vårvädret i London, regnet, Regents park, Bloomsbury, Harley Street (som spelar huvudrollen i Aldermanns arvinge) och Oxford Street. Kvällen i lördags avslutades på nämnda Barbican med ännu en stor teaterupplevelse, den här gången a la Shakespeare och David Tennant i Richard II. Också den här gången satt vi högst upp och jag har alltså suttit sex timmar i fastfrusen skräck den här resan. Men det var det värt, trots att jag oroade mig på riktigt över Tennants säkerhet en stund i lördags, han är väldigt slängig i sitt rörelsemönster och befinner sig rätt ofta på en upphöjd ramp. Men oj så fantastiskt snygg scenografi det var, och alla önskade vi oss hår som Tennants kung…

Reserapport: Stratford upon Avon

Jag har ägnat fyra dagar den senaste veckan åt att njuta av London och bokhandlar och kultur och jag tänker berätta om det under de närmaste dagarna, idag håller vi oss i Stratford Upon Avon. Detta Stratford ligger två timmars tågresa från London, är Shakespears födelseort och en ganska litet samhälle där det mesta kretsar kring skalden. Vårt hotell hette exempelvis the Shakespeare, som ungefär hälften av alla andra…

Det finns mycket av äldre bebyggelse kvar, många små söta butiker och minst en trevlig pub att fördriva tiden på (jag hann bara testa en) Stratford var trots regn och blåst den allra största upplevelsen, att få komma ut i landet lite och se de där hedarna och landskapet genom tågfönstret. Fantastiskt! Men den allra största upplevelsen var Swan theatre, ett av RSCs teatrar nere vid Avon. Vi såg uppsättningen av min absoluta favoritbok Wolf Hall och den var verkligen oförglömlig. Men teatern, byggd som en teater på Shakespeares tid med nivåskillnader och balkonger där en får luta sig framåt eller stå och uppleva, runt om. Det var värt pengarna och ansträngningen bara det. Det enda negativa var att vi satt högt upp och jag är fobiskt rädd för höga höjder. Men teatern var tack och lov så bra att jag glömde det under de tre timmar det pågick.

Aldermanns arvinge

Det här är alltså boken som tog mig fyra månader att läsa. Det har gått långsamt, jag har försökt snabbläsa men det har visat sig omöjligt, handlingen drar in mig om och om igen. Problemet är att så snart jag lagt ifrån mig boken så lockar den inte längre. Mycket mystiskt alltihop men nu har jag i alla fall läst klart och på något mystiskt sätt så var det ju värt de där fyra månaderna.

Aldermanns arvinge handlar om en sammanslutning av (i alla fall till en början uteslutande) män som sett sin glans dagar och nu kämpar för att hitta en mening i sina liv när den store patriarken, Aldermann, gått först in i galenskapen och sedan döden. Sonen William växer upp i ett hus som tronar över centrala London och likt ett museum kräver vördnad och under alla förutsättningar motsätter sig minsta förändring. Ingenting händer och det är väl det som gör att min läsning går så segt. Stora delar av romanen är lika händelserik som att sitta och se färg torka, det är vilsamt men knappast omtumlande. Ibland behöver jag såna böcker, som ger mig tid att sjunka in och typ läsmeditera.

Det kommer en fortsättning i vår, jag kommer troligen läsa den men måste nog vila mig några år först. Gabriella Håkansson är en fantastisk författare i Paul Austersk anda, allt är mysterier och kopplingar och långsamt djup hos henne. Jag älskar det men kan möjligen ha överdoserat en aning nu. Jag behöver rensa huvudet med något riktigt lättsinnigt, något utan äckliga gamla gubbar…

Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson. Albert Bonniers förlag

Boken finns också som e-bok.

London here I come!

Nu åker jag till London och Stratford och upplever en sjujäkla massa kultur. Jag återkommer om några dagar, fullastad med intryck och reserapporter. David Tennant, Wolf Hall och Forbidden planet – nu är jag på väg!

Jag väljer att kalla det här inlägget: “favorit i repris, fast nytt! Eller Gott nytt år!”

Förra nyåret intervjuade jag mig själv här på bloggen och varför överge ett vinnande koncept? En gång per år kan vi väl hänge oss åt internintervjuer eller vad tycker ni?
Verkliga Helena: 2012 var ju ett fenomenalt år för Fiktiviteter, hur har 2013 hållit måttet tycker du?
Fiktiva Helena: Mycket bra! Jag har kört på med mina temagrejor, en dag om Jane Austen, en dag, tillsammans med Beroende av böcker, om WM3, en helg om Stephen King och en egen tv-seriehelg. Jag gillar teman helt enkelt, och projekt. Och så älskar jag att blogga socialt, tillsammans. Bokbloggare mot rasism var till exempel en jättefin upplevelse där vi satte ner foten tillsammans. Min och Enligt O:s samläsning av Gone girl var en höjdpunkt just för att det är så himla kul att göra tillsammans. Jag hoppas på ännu mer sånt framöver. Året har varit väldigt varierat, mycket tack vare ett läsflyt utan stopp, och så har jag ju blivit nominerad igen…
Helt ärligt, blir du inte i alla fall lite sur när du inte vinner?
Helt ärligt, nej!
På riktigt?
Ja, på riktigt! Ska jag berätta hur jag kände när jag inte vann, på riktigt?
Ja!
Jag kände mig lättad. Jag hade blivit nöjd vem som än vunnit för bara bra bloggar var nominerade men Marcusbiblioteket är ett riktigt favorittillhåll som jag faktiskt själv nominerade till priset och som jag unnar segern av hela mitt hjärta. Den där lättnaden kom troligen av någon sorts dålig självkänsla, det finns ju så många andra bra bloggar (jo jag är själv övertygad om Fiktiviteters förträfflighet men jag kan också förstå om inte andra delar min känsla där) som inte blev nominerade och jag har blivit nominerad två år på raken, är det rätt och riktigt det? Jag är väl rädd för att folk ska sitta hemma och muttra och inte gilla mig helt enkelt… Det blev liksom väldigt mycket lättare att blogga när priset var fördelat.
Du är inte lite knäpp du!
Nej.
Är du lite bortskämd nu och kräver ständiga nomineringar och hedersomnämnanden för att skriva en endaste rad till, eller för att känna dig uppskattad?
Naturligtvis! Nomineringar, hedersomnämnanden och champagne till frukost varje dag, minst 😉 Nej, men jag uppskattar förstås att de som läser gillar det de läser. Utan diskussionerna i kommentarerna här på bloggen, och i andra sociala medier så vore det helt enkelt inte alls särskilt roligt att göra Fiktiviteter. Men det handlar nog mer om det där som jag nämnde tidigare, att skapa tillsammans, än uppskattning av just mig…
Ditt läsår har varit fenomenalt vad jag förstått, berätta!
Ja, jag har sluppit dipparna totalt. Februari gick bra och sen har det rullat på. Nu i slutet av året har det saktat ner lite men jag har ännu inte drabbats av den stora oviljan inför böckerna som alltid brukar drabba en liten stund per år annars. Jag har läst smått fenomenala 130+ böcker i år vilket naturligtvis betyder att jag läst sjukt mycket bra och hittat många nya författarfavoriter.
Vad är det bästa du skrivit under året då?
Ingen som helst aning, det mest känslomässiga och genomarbetade jag skrivit är min recension av Kroppspanik men om den är bäst vet jag inte. Det får andra avgöra.
Hur skulle du sammanfatta 2013 som bloggår, med ett ord?
Intensivroligt
Några önskemål inför 2014? Några ambitioner? Nyårslöften?
Jag vill utmana mig själv, jag vill utvecklas utan att drunkna. Jag vill bara läsa längtansböcker och undvika långa och stora utmaningar. Jag ska fira femårsjubileum med buller och bång och ha sanslöst himla roligt!
Ska vi avsluta här och önska alla ett riktigt gott nytt år då?
Det gör vi – Gott nytt år!

Boktolvan 2013

2013 blev året då jag för första gången klarade av att läsa en hel boktolva, igår kväll lyckades jag till och med se till att det blev med viss (två böckers) marginal. 2014 kommer boktolvan att återvända men i helt annan skepnad, utan alla former av krav och med ett annat fokus. Det är inte utan att jag längtar dit faktiskt… Hur har det gått med era utmaningar i år?

Mina fem bästa 2013

Nu har jag gjort våld på mig själv på riktigt och valt ut mina fem favoriter från året. Och rangordnat dem har jag också gjort. Det är inte utan att det gör lite ont i beslutsnerven… Men så här ser det ut och det känns som en sanningsenlig lista. Texterna är utdrag från mina recensioner av respektive bok.

1. Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Hela boken är en stämning, ett kontrakt mellan författaren och läsaren och en spänning som Rendell lyckas bygga upp och upprätthålla trots att det står redan på första sidan vad som ska hända. Slutet är ändå helt nagelbitaraktigt.

2. Expeditionen av Bea Uusma

Jag är frusen av mig, mörkrädd och kan inte tänka mig något obehagligare än att stå ensam på en polaris med mil av mil av mil av utsikt över ingenting. Vinternatt i skogen visst, polarnatt no way! Men den där besattheten som är grunden till boken sprider sig kan jag säga, när jag läser kan jag inte få nog av tabeller över vad de åt när och när de hade ont i magen. Det är värsta deckargåtan!

3. Genom natten av Stig Sæterbakken

Det är en jäkligt livsnödvändig bok om att vara människa. Och den förtjänar långt bättre än mina plattityder! Gör mig en tjänst, låt Stig Sæterbakken slita hjärtat ur kroppen på er, ni kommer försöka tacka honom sen. Och då kommer det kännas ännu värre eftersom det är för sent.

4. Broken Harbour av Tana French

Det händer att mitt hjärta stannar när jag läser boken, att jag gråter, att jag småler, att jag förundras över karaktärer och över French fantastiska språk och förmåga att bygga stämningen. Så här i efterhand handlar dock det mesta om att försöka skaka av sig. Missförstå mig rätt, det är en fantastisk bok (en full femma) men den är omöjlig att bära med sig och omöjlig att släppa. Jag går sönder lite mer för varje gång jag tänker på den.

5. Vägen mot Bålberget av Therese Söderlind

Jag känner med alla karaktärerna men tycker nästan inte om en enda av dem (ingen avskyr jag dock som den där jävla vispojken, pardon my franska).

Hur ser din topp 5 ut?

Årets läsupplevelser

Här kommer några av mina största läsupplevelser under 2013, imorgon kommer mina fem bästa böcker alla kategorier att koras. Fina tider för listälskare (desto mer förfärliga tider för dem som hatar listor kan jag tänka men håll ut, det är över snart!)

Årets roligaste: En man som heter Ove
Låt mig vara tydlig – jag gillar inte roliga böcker. Ord som på något sätt beskriver hur rolig en bok är får mig vanligen att skygga, flera meter och många år. Ove trodde jag var som Hundraåringen… (en bok jag fördomsfullt skytt som pesten sen den kom, att makens julklappspocket dessutom är blurbad av Lasse Berghagen har säkert också spelat in), därför tog det lång tid innan jag hittade fram till den. Ove var årets roligaste bekantskap och jag tyckte särskilt mycket om att han fick mig att gråta så mycket…

Årets tårdrypare: The fault in our stars
(tätt följd av Genom natten). Greens bok fick mig att se helt svullet söndergråten ut i flera dagar vilket måste resultera i en topplacering. Tack och lov gick det att skratta åt eländet också.

Årets thriller: Expeditionen
Men åh så spännande det tydligen är med misslyckade polarfärder. Jag hade ingen aning!

Årets klassiker: Northanger Abbey
Kom till mig sist i en Austenomläsning jag ägnade mig åt i vintras/våras och oj vad jag glömt att den var så bra. Eller har jag ens läst den förut? Jag är glad att jag gjorde det nu i alla fall.

Årets hjälp till självhjälp: Kroppspanik
Den här boken är den som jag troligtvis skrivit en av mina bästa recensioner till, Formajuryn tyckte i alla fall det. Och det var en text jag längtat länge efter att skriva om en bok jag längtat ännu längre efter att få läsa.

Årets märkligaste resa: Lena Andersson-upplevelsen
Först störde jag mig på att jag aldrig följde med i hennes texter i DN, sen läste jag Var det bra så? och såg ljuset. Sen läste jag Egenmäktigt förfarande och nu är jag tillbaka i att störa mig på att inte fatta igen. Och så vann hon Guldpennan för de där texterna i DN som jag fortfarande inte begriper mig på…

Årets tegelsten: Aldermanns arvinge
Nästan fem månader tog det men nu är den slutligen besegrad. Om det var värt ansträngningen, frustrationen och tiden? Jag tror det…

Årets trio: Tre på tre-böckerna
Med utmaningens hjälp fick jag tummen ur och läste äntligen tre fe-böcker jag längtat länge efter. War for the oaks var bäst!

Årets vinnare: Alice!
Så välförtjänt, så äntligen, så fint!

Årets avslutning
I dubbel bemärkelse faktiskt, en av årets sist lästa böcker var för mig nämligen Nyckeln. Och så fick jag äntligen veta hur det gick, och att årets trilogiavslutning faktiskt inte var Gardells Döden utan Bergmark Elfgrens och Strandbergs Cirkel-slut. Så himla snyggt och bra och ganska så sorgligt!

Vilka har varit era största litterära upplevelser i år?

Och glöm nu för allt i världen att komma tillbaka och ta reda på vilka mina fem bästa böcker 2013 var. Världen håller andan…

 

Vila!

Jag har redan krupit in i helg-idet. Det är lugn och ro och julgodis som gäller. Jag kommer göra ett kort blogggästspel framåt nyår och tjata om mina bästa läsupplevelser, är en listförälskad så är en… Det blir också en sorts årssammanfattning innan jag lämnar landet för London på nyårsdagen. Men allt det är tidsinställt och förberett, jag tänker ta teknikpaus de närmaste veckorna så puss och kram och God helg och förhoppningsvis ledighet önskar jag er alla. Vi ses igen efter kraftsamlandet!

Bokbloggare mot rasism!

jag är inte rabiatIdag är det kampanjen Bokbloggare mot rasism som gäller i bloggosfären, ett försök att förutom att höja rösten mot rasismen i allmänhet också sätta ner foten och bevisa att det finns en motrörelse mot den politiska rörelse som nu är Sveriges tredje största parti så hade jag redan det här inlägget planerat till idag. Jag ser det som ett tecken:

Hur nyttig är inte den här boken? På ett sätt är Jag är inte rabiat… inte en bok till mig, jag är så övertygad om min avsky inför partiet SD och deras politik att jag inte behöver se deras dumhet i tryck för att förstå. Å andra sidan är jag då som sagt så fylld av avsky inför partiet och politiken att det här absolut är en livsviktig bok för mig. Niklas Orrenius skriver nämligen om just det, hur vi förhåller oss, hur vi bör förhålla oss och vad det är vi säger när vi tror att vi är neutrala. Hur förhåller en sig till företrädare för något som gör ont i kroppen för att det finns?

Jag gråter inte sällan när jag läser tidningen eller ser på tv om att SD ökar i opinionsmätningar. Stor idé att gråta kan en tycka och det är det inte men jag är nog rätt samhälleligt deprimerad just nu – var finns vägen ut och framåt liksom? Vi är så fångna i det här högriga och osolidariska och människofientliga. Det är så sjukt deppigt och jag känner mig dagligen som en liten unge som står och hoppar på stället av frustration. Det hjälper föga. Jag behöver hitta en strategi, oklart vilken än så länge.

Det Niklas Orrenius gör i Jag är inte rabiat… är att nyansera bilden, visa människorna bakom och faktiskt lyfta fram det där dubbla i ett samhälle som fördömer våldsamheter från högerkanten men inte alltid den som drabbar samma högerkant (lite bättre har det kanske blivit med rapporteringen om det men vi behöver alla vara totaltydliga med att våld aldrig är acceptabelt oavsett vem det drabbar). Eller det här med att SD-politiker förlorar jobben på grund av sin partitillhörighet. Så kan vi ju inte heller ha det. Jag tycker allra mest om hur Orrenius resonerar kring sin roll och sitt språk genom boken (främst i kommentarerna och efterreflektionerna). Det är definitivt något vi måste jobba med och som jag själv måste bli mycket bättre på. Kanske är det också vägen ut för mig, att hitta orden och komma bort från den ordlösa, tårsprutande ilskan. Att hitta argumenten bortom frustrationen igen. Jag hoppas och jobbar på det hörrni, för av sig själv lär det ju inte bli bättre…

Läs också Lindas inlägg om boken, det var det som påminde mig att jag måste läsa den, och inte bara nöja mig med att njuta av Niklas Orrenius smått geniala texter i DN.

Jag är inte rabiat, jag äter pizza av Niklas Orrenius. Månpocket

Sist men absolut inte minst och oerhört sorgesamt tvingas jag inflika att all rasism inte föds eller stannar inom SD (och rasism är långt ifrån det enda som är fel med SDs ideologi/budskap), den finns överallt och hela tiden och det vill vi också uppmärksamma med Bokbloggare mot rasism. Det gäller att orka ta de där diskussionerna, att orka argumentera utan att bli ilskeförblindad, att orka skapa en vardag och ett samhälle som vi kan leva i och inte behöver skämmas så himla mycket över. Just nu är jag lite ledsen och orolig inför hur jag ska klara att lotsa mina barn genom vardagsrasism, kvinnohat och annat skit. Gemensamma projekt som detta hjälper. Idag känner jag mig mycket mindre ensam.

Detta är ett inlägg i Bokbloggare mot rasism, var med du också, sprid ringarna på vattnet! På sociala medier är det #bokbloggaremotrasism och #jagärintesverigedemokrat som gäller.