Svara om du hör mig

Jag tycker att Ninni Schulman producerar välskrivna och bra deckare. Det är småspännande, karaktärerna får rondör och djup genom serien och hon är verkligen inte rädd för att befatta sig med svåra och komplexa vardagsproblem som barnlöshet, missfall, relationsbekymmer, adoptioner osv. Jag uppskattar särskilt hur hon inte heller gör dessa teman till knutpunkter i huvudberättelsen utan låter dem ligga i bakgrunden så som de faktiskt gör i verkliga livet. Vi går ju omkring och bär på en massa skit allihop,  samtidigt som vi inte mördar folk och har oss. Det tycker jag väldigt mycket om i Schulmans serie.

Vad är det då som gör det så jobbigt för mig att läsa? Genom de första två böckerna (Flickan med snö i håret och Pojken som slutade gråta) så trodde jag att det var att jag kände igen mig så himla väl i böckernas Hagfors, jag är ju trots allt uppväxt där. Staden är väldigt bra beskriven, i detalj och i stämning. Väldigt, väldigt bra. Och jag har trott att mitt problem varit att jag saknat utrymme för fantasin i och med att det blivit så påtagligt alltihop. Men i och med Svara om du hör mig uppnådde jag klarhet. Här där älgjakten står i centrum och jag på riktigt kan se, känna och lukta (röklukten i jackan!) min egen pappa i det där jaktlaget. När det är mina gamla skolkamrater som nämns i avslutningstacket och när det kommer närmare än nära så vet jag. Jag har svårt att läsa böckerna för att de så väldigt väl beskriver en plats jag avskyr. Ett ställe jag genom märg och ben uppfylls av en känsla väldigt lik hat inför bara jag tänker på. Jag har flytt, kan inte begripa hur någon väljer att bli kvar eller flytta dit och jag har verkligen inte hanterat det så bra. Kanske är det helt enkelt bra för mig att läsa om mer eller mindre fungerande liv där… Kanske… Men allt jag tänker när det där vardagslivet beskrivs är “tack och lov att det inte är jag, tack och lov att det är över!”

Det är alltså med blandade känslor jag läser Svara om du hör mig men Ninni Schulman bär ingen skuld i de negativa delarna, det är en bra bok det här, kanske den bästa av de tre? Jag har väldigt svårt att distansera mig nog mycket för att bedöma det bara. Ni får läsa själva istället…

Svara om du hör mig av Ninni Schulman. Forum

Grattis!

Folket har talat och Markusbiblioteket är, mycket rättmätigt, utsedd till årets bästa bokblogg! Grattis Marcus! Och grattis Sista timmen och Bokunge som vann utmärkelserna Årets nischade blogg och Årets bästa bokrecension! Och grattis till oss som blev nominerade och till oss som får läsa alla bra bokbloggar hela dagarna! Ett stort grattis till hela världen alltså, Grattis oss!

Genom natten

Jag tror att det kan vara i detaljerna det sitter. Att kunna beskriva kyrkogården där sonen begravs så att jag känner den i kroppen. Att kunna plocka fram minnet av ett totalt misslyckat föräldraögonblick och spegla mina sådana ögonblick, och sen övertyga mig om att det var det viktigaste ögonblicket. Herregud som jag går sönder av den här boken!

Jag kan inte skriva den här recensionen utan att säga något om författaren, om Stig Sæterbakken. Jag brukar försöka strunta i författares privatliv men när en konstnär tar sitt liv kort efter att en bok om livets djupaste sorg och förlust skrivits så färgar det av sig på boken, eller i alla fall min läsning av den. Den blir ännu viktigare, en fantastisk författares sista ord. Den sista romanen. Det är så oerhört, outsägligt sorgligt.

Genom natten är berättelsen om en sons död, om en familjs kamp för överlevnad och vad sorgen gör med oss. Den känns allmänmänsklig men aldrig urvattnad. I ett citat på min pocketboks framsida står det att den är “litteratur som åstadkommer någonting med läsaren – på allvar” och jag är böjd att hålla med. Den sträcker in en gripklo i bröstet på mig och pulvriserar mitt hjärta. Jag vet inte om jag någonsin läst en så smärtsam bok.

Nu tänker ni som inte har barn att det här är en sån där bok som vara berör såna där blödiga föräldrar och att ni kan strunta i den. Men si där har ni väldigt fel för Genom natten är en bok framförallt om kärlek, självkänsla och relationer. Det är en jäkligt livsnödvändig bok om att vara människa. Och den förtjänar långt bättre än mina plattityder! Gör mig en tjänst, låt Stig Sæterbakken slita hjärtat ur kroppen på er, ni kommer försöka tacka honom sen. Och då kommer det kännas ännu värre eftersom det är för sent. Vi tar glad och positiv en annan dag hörni…

Genom natten av Stig Sæterbakken. Pocketförlaget

Grattis alla whovianer!

Ikväll ser jag inte Doctor Whos 50-årsjubileumsavsnitt, tyvärr. Men om några veckor dimper den ner i min brevlåda och då är det dags för mig också att fira whovianjulafton 🙂

50 år är faktiskt riktigt coolt, en aktningsvärd ålder på en tv-serie! Jag har massor av de där åren osedda eftersom jag, som så många andra, började med omstarten (2005) med Christopher Eccleston som Doktorn. I detta nu är jag lite besviken på att inte Eccleston (vad vi vet) kommer dyka upp i jubileumsavsnittet men samtidigt barnsligt förtjust över att få se David Tennant i paradrollen igen, tillsammans med Matt Smith. Och framåt jul har vi en regenerering att se fram emot – Smith byter med Peter Capaldi och det kommer bli hur bra som helst (för att inte tala om att jag efter nyår åker till London för att se David Tennant spela Shakespeare- in your face alla som påstår att populärkultur är fördummande och aldrig leder till annan kulturkonsumtion). Jag har förvisso invändningar på de senare årens Doctor Who-säsonger men det här är inte kvällen för det. 

Sugen på att läsa mer om tv-seriernas tv-serie? Kolla min Doctor Who-helg från 2012, eller mina säsongsrecensioner här.

Härlig tittning önskar jag alla som ser avsnittet ikväll, på bio eller hemma framför datorn, avslöja inte allt för mycket för mig sen bara 😉

Vill du veta mer? Läs gärna här för en genomgång av vad Doctor Who egentligen är för något.

Glöm inte att rösta!

Nu är det bara några dagar kvar till Forma Books Blog Awards ska delas ut. Hoppas du röstat, om inte -skynda, skynda du har tills på måndag på dig! Följ länkarna nedan och rösta!

Årets bokblogg (mitt bidrag i tävlingen läser du alltså just nu, min lilla bäbis Fiktiviteter)

Årets nischade bokblogg (en högintressant kategori trots att jag upprörande nog saknar representation där ;-))

Årets bokrecension (min recension av Kroppspanik finns bland de nominerade)

#fiktivnovember Fråga 4

Fiktivnovember.JPGFör att fira Fiktiviteters sedan länge timade fyraårsdag tävlar vi nu i fyra veckor om fyra överraskningspaket. Sista dag för besvarande av frågorna är lördagen den 30 november, vinnarna utropas högtidligen den 2/12. Frågorna kan besvaras på följande sätt:

  • I egen blogg – glöm inte att lämna länk i kommentarerna till detta inlägg.
  • I kommentar till respektive frågeinlägg.
  • Facebook – som kommentarer till respektive frågeinlägg på bloggens facebooksida.
  • Instagram – det går bra att kommentera den särskilda frågebilden jag (fiktiviteter där också) lägger ut varje fredag eller att lägga ut ett inlägg under hashtag #fiktivnovember, tagga mig gärna för säkerhets skull!

Fråga 4: Berätta om något du ser fram emot bortom november!

Nu är vi snart ute på andra sidan hörrni! Snyggt jobbat av oss! Därför tänkte jag att vi ska blicka framåt och tala om längtan. Själv ser jag mycket fram emot min teaterresa till London och Stratford i januari. Och lussekatter. Och våren… Ni?

 

Tack till Bokii (Ljudböcker och E-böcker), Natur & Kultur och X-publishing  som sponsrat med priser!

#fiktivnovember…

Som ni kanske märkt så är jag lite efter med min egen tävling… Jag har inte hunnit kommentera era inlägg och kommentarer och inget svar på den tredje frågan från förra veckan har jag skrivit heller. Vad jag har att skylla på? Ja, hm, det skulle väl vara november då… Men det ska bli ordning på torpet, jag lovar! Kanske efter att helgens barnkalas är avklarat 😉

Fjärde och sista frågan kommer i alla fall planenligt imorgon förmiddag.

Sömmerskan

Konstaterande 1: Den här boken läste jag av den enda anledningen – att Hilary Mantel tipsade om den i Vi läser för någon månad sen. Hilary Mantel kan ju inte ha fel eller?
Konstaterande 2: Jag tror mig aldrig ha läst en bok med så missvisande baksidestext, det är så att jag blir sugen att köra en sån där recension där jag klistrar in baksidan från boken och sen sliter den i stycken. Men det känns ju inte så konstruktivt… Det kanske räcker att säga att skulle ni komma över den här boken och läser om handlingen så bär i minnet att det inte är sant det som står. Inte mycket i alla fall…
 
En sak som stämmer är att Sömmerskan utspelar sig i Liverpool år 1944. Kriget är allerstädes närvarande i form av soldater, bitterhet och allt för små matransoner. Själva sömmerskan är Nellie men boken handlar lika mycket om hennes syster Margot, brodern Jack och hans dotter Rita som (nästan) alla befinner sig under samma tak. I bakgrunden anas den nu avlidna modern/mormodern som styrde sina barn, och främst döttrar, med järnhand. Konsekvensen går genom generationerna och lämnar hämmade och skadade människor i sina spår. När Rita möter en amerikansk soldat ställs allt på sin spets.
 
Jag tycker mycket om Sömmerskan, det är en inte helt okomplicerad bok som känns väldigt säregen. Språket är väldigt precist och varje ord känns vägt på guldvåg, som alltid hos tipserskan Mantel. Det jag faller allra mest för i den här boken är hur Bainbridge vrider och vänder på karaktärerna, en handling förklaras utifrån personen som utför den och återvisas sen ur ett annat perspektiv och framstår då i ett helt nytt ljus. Och alla versioner är lika sanna när de pusslar den större bilden av den olyckligt passionerade Margot, den resignerade men ändå ganska nöjda Nellie och den djupt sorglige Jack.
 
Är det någon där ute som läst något annat av Beryl Bainbridge och kan upplysa mig om huruvida hon är fortsatt bra?

Sömmerskan av Beryl Bainbridge. Forum

Den där Alderman…

Vissa böcker alltså… Tegelstenar som är 800 sidor tjocka och där inte allt för mycket händer, som känns oöverstigliga och nästan lite kvävande där de ligger och stirrar på en. Så ser relationen mellan mig och Gabriella Håkanssons Aldermans arvinge ut. Och då kan ni ju kanske tycka att jag borde dumpa herr Alderman. Och jag kan på ett plan tycka att ni har rätt. Men, och det är det menet som håller mig kvar, den är trollbindande samtidigt och väldigt Håkanssonsk (jag älskade Operation B!). Jag kan liksom sjunka in i den i två timmar och sen helt plötsligt spottar den ut mig och jag begriper ingenting. Jag har läst den sen augusti, mycket ryckigt, hela tiden på gränsen till att ge upp. 500 sidor har jag kvar… Troligtvis är det nyttigt för mig med en bok som jag inte bara kan trycka i mig, det är i alla fall det jag försöker inbilla mig… Undrar om jag någonsin blir klar bara…

Är det någon som läst Aldermans arvinge och kan förklara dess väsen för mig? Eller har ni haft en liknande upplevelse med annan motsträvig bok?