Djävulstanden

– Strunt i barnen! fräste mamma Bajaba och försvann ner i gången så det rök om det. Hon ropade över axeln: de kan äta jord!

DjävulstandenDet är inte riktigt så man är van att mammor porträtteras i barnböcker. Det är alldeles ljuvligt! I Gro Dahles kapitelbok om djävulen Baas får vi följa med ner i underjorden på riktigt. Där är det fint att vara elak och elakast av alla är mamma. Pappa och släkten är också elaka men inte som hon… Baas känner sig annorlunda och utanför. Han är inte elak nog, hans tänder lossnar inte för att ge plats för riktigt vassa djävulständer och han drömmer hela nätterna om att få sova på en riktig kudde istället för en hård och kantig sovsten.

Språket i boken är alldeles underbart vackert och halsbrytande. Liknelserna liknar ingenting annat. Jag är också väldigt förtjust i det uppbrytande av könsroller och familjenormer som Dahle ger sig på. Och jag tycker mycket om att karaktärerna får vara komplexa också i en bok för barn.

Det finns en sådan kärlek där nere i underjordens grottor som man bara kan älska. I slutet av boken är det minsann hårda, arga och elaka mamma Bajaba som ger Baas den allra hetast efterlängtade gåvan – utan att hon för den sakens skull sluta att vara hård, arg och elak.

Baas svalde en gång till för att få ner puddingen och mötte mormor Bamamas blick över puddingskålen. Hon nickade mot honom och gav honom en liten glimt ur djupet av sina svarta ögon. Glimten växte till en liten låga som dansade som en liten eldmyra mellan dem ett kort ögonblick innan den försvann. Baas kände sig alldeles yr. Hon visste om honom. Hon förstod honom. Efter det blev puddingen mycket lättare att svälja.

Ps: Förresten ska jag sluta kalla en potatis för en potatis från och med nu – källarbarn som djävlarna i underjorden låter så oändligt mycket vackrare.

Festlig tematrio

temakalasVeckans tematrio handlar om kalas. Funderingarna kring uppgiften att berätta om tre litterära kalasscener fick mig att inse att jag nog inte läser så festlig litteratur trots allt. Jag hade extremsvårt att komma på något. Men trägen vinner och här kommer mina tre festliga förslag:

  1. I Visst kan Lotta cykla (som jag tillbad som barn men tycker är lite lååång att läsa vid nattning av mina trötta barn 😉 ) fyller Lotta år och önskar sig mest av allt en alldeles egen tvåhjuling. Familjen grattar med tårta och sång – men ingen cykel! Tårar och dramatik i denna finfina bilderbok. Jag gillade särskilt den stora födelsedagsmiddagen på slutet…
  2. I del 2 (tror jag) i Stephanie Meyers Twilight-serie tvingas Bella till firandet av sin födelsedag. Motvilligt mottar hon sina presenter men när hon  skär fingret på presentpappret tar det hela en helt ny dramatisk vändning. Detta blir sedan förutsättningen för hela bokens händelseutveckling.
  3. Ännu en barnbok, en som jag dock har rätt vaga minnesbilder av, nämligen Tant Bruns födelsedag av Elsa Beskow. Jag minns att jag tyckte så mycket om bilderna och jag minns hur Petter, Lotta, Tant Grön och Gredelin, farbror Blå och lilla Prick uppvaktade vid sängkanten. Inte så mycket till minnesbilder – men en fest var det i alla fall!

Skämsböcker

Läste nyss en intervju hos Bokhora där frågan om skämsböcker ställdes. Skämsboken är då som skämslåten som exempelvis kan vara att man gillar Sitting on the dock of the bay med Michael Bolton fast man vet att det är hur ocreddit som helst. Fast en bok. Något man gillar som man vet att man inte borde.

Jag har alltid läst sjuka mängder böcker (även om jag nu i tidsbristens era läser lite mindre än förr) och det säger sig självt att det inte bara blir nobelpristagare då. Jag har läst oräkneliga Harlequinromaner och Sandemoserier framförallt under tonåren. Och jag återvänder till dem – de lätt och snabblästa som inger mer trygghet än litterär upplevelse. Det är ju inte för språket man läser Sandemo – det är för tryggheten, igenkänningen och semesterkänslan. När jag läser Sagan om Isfolket för 15 gången (brukar bli några böcker varje semester) så blir jag 17 år igen och ganska bekymmerslös. Sandemo är min tidsmaskin.

Och så skäms jag. Jag skulle inte skylta med dessa semesterflykter direkt. Men värst av allt är skammen över att skämmas. Min djupt rotade uppfattning är att all litteratur är bra litteratur så länge den läses och inspirerar till att läsa mer. För mig har dussinlitteratur varit en fantastisk inkörsport till ett utbrett och allätande läseri. Det finns ingenting i det som jag kan tycka är fel. Och ändå tycker jag att det är lite pinsamt när jag sitter där med någon av de där pocketarna. Som om jag vore lite för fin för det och de lite för fula. Från och med nu ska jag sluta med det. Jag ska bli stolt istället- över att jag orkar läsa och över att det ger mig så oändligt mycket rikedom oavsett vad jag väljer att läsa. Jag ska ögonblickligen komma ur skämsgarderoben. Igår läste jag förresten en bok i Sandemoserien igen – Häxor kan inte gråta, det tog 3 timmar och var alldeles ljuvligt avslappnande. Och skäms gör jag inte det minsta!

Har du någon skämsbok eller kanske till och med en skämsgenre? Kom gärna ut ur skämsgarderoben och berätta du också!

Syntax error

Lämnade ifrån mig avhandlingsmanuset igår – för första gången helt och hållet med alla kapitel i rätt ordning, någon sorts titel osv. Känns rätt konstigt. Nu ska det läsas av läskiga professorer och bedömas och sen ska de säga om det duger för att få läggas fram på riktigt senare i höst. Märklig känsla det här när allt man kämpat för i fem års tid plötsligt finns bakom hörnet och man orkar bara inte ta in det. Idag är jag helt slut som människa. Beror säkert delvis på förkylning men mest av allt tror jag ändå att det handlar om det mentala kaoset. Jag har i alla fall gett mig lite ledigt idag – hela dagen. Bara sova, slösurfa och läsa, kanske bokstavsordna bokhyllan. Troligen sitter jag mest bara och stirrar tills verkligheten kallar i eftermiddag igen.

Ljudet av ditt hjärta

Edward är tillbaka hos Bella och allt borde naturligtvis vara fantastiskt. Ljudet av ditt hjärtaMen hennes relation till Jacob är mer komplicerad än någonsin samtidigt som människor mördas på löpande band i grannstaden och  en hämndlysten vampyr gör sitt bästa för att döda Bella. Dessutom har Edward ställt krav om giftermål på Bella… Ni hör ju – det är fullt upp i Forks…

Till och från har jag varit rätt rejält irriterad under läsningen av den här boken – ibland rent av arg. Det handlar mest om hur Bella görs hjälplös och Edward görs till överbeskyddande kontrollfreak under stora delar av boken. Men jag väljer att bortse från det såhär i efterhand eftersom det tar sig mot slutet…

En stor fördel med boken är att den äntligen når fram till en problematisering av Bellas önskan att bli vampyr. Något irriterande är det dock fortfarande att hon först efter ett år förstår vidden och konsekvenserna av ett sådant beslut. Jag tycker också mycket om att man i en ungdomsbok presenterar huvudpersonen för ett problem som inte har någon självklar eller ens en bra lösning. Bella älskar både Edward och Jacob och hur hon än väljer kommer den bortvalde och HON att lida. Jag tycker om det ickeförenklade och att föra in det vuxna på riktigt i en bok för människor på tröskeln till vuxenheten.

I övrigt kan jag säga att Bella tar ett steg framåt när det gäller självbestämmande och självkänsla i slutet av boken och jag hoppas att det fortsätter så i den fjärde och avslutande delen.

Kulturfyran om läsning

Veckans kulturfyra handlar om hur man läser vilket ju visar sig vara en hel vetenskap om man läser alla andras varierande svar. Här kommer mina:

Hur läser du? Det är väldigt olika – vissa böcker slukar jag, vissa suger jag på lite långsamt och andra tappar jag farten i efter ett tag och då brukar jag nog inte läsa färdigt dem. Den största njutningen är riktigt tjocka böcker visar sig vara riktigt bra och som man vet att man i alla fall behöver några dagar på sig för att plöja igenom. En annan favorit är bra serier (som Fogelströms stad-serie, Charlaine Harris serie om Sookie och för länge, länge sen Sagan om Isfolket).

Hur många böcker läser du i månaden? Eftersom jag är periodare så är det väldigt olika. Någonstans mellan 1 och 15 per månad beroende på om jag läser i jobbet och om jag har något inspirerande i hyllan.

Vad läser du, vilken slags böcker? Vad läser du inte för slags böcker? Just nu läser jag en del ungdomsböcker och naturligtvis tonvis med bilderböcker för barnen. Jag är ganska mycket en allätare och läser både romaner och facklitteratur. Och så är det mycket vampyrer nu… Jag är lite allergisk mot hypade böcker (typ Kepler och Dan Brown) vilket för med sig att jag läser dem flera år efter att de kommit om någonsin (jag är likadan med filmer, det är något med att göra de där sakerna man borde…). Jag läser helst inte böcker där barn far illa på något sätt vilket jag alltid varit känslig för men efter att jag själv blev förälder kan jag knappt ens läsa baksidestexterna på såna böcker…

Vilka böcker står på tur att bli lästa av dig nu? Den fjärde boken i Twilightserien, några fackböcker om bokprat, Pride & Prejudice & zoombies, Joyce Carol Oates senaste och några till… Jag har ofta en hel hög på gång så att jag har några att välja bland när jag läst ut något – högen har växt sen jag började jobba på biblioteket kan jag säga…

Historiska romaner del 2:3

Den andra systern Boleyn / Filippa Gregory
Som jag skrivit här tidigare så är jag väldigt svag för historiska romaner och av någon anledning den andragillar jag dem som handlar om engelsk historia särskilt mycket. Den här boken handlar om Mary Boleyn som vid 14 års ålder blev Henry VIII:s älskarinna och dessutom födde hans barn. Vi får sedan följa hennes historia vidare när kungen istället intresserar sig för hennes syster den beryktade Anne Boleyn som senare blir hans drottning, föder den blivande drottning Elisabeth och slutar sitt liv under bödelsyxan.
Historien är spännande även om man (i alla fall delvis) känner till den sedan tidigare men jag kan inte riktigt förlika mig med berättarstilen. Det blir lite för mycket harlequinroman över den. Denna överromantiserande genre kan ha sin plats i bokhyllan också men jag hade väntat mig och hoppats mer på denna bok. Helt ok men inte mer. Det finns ju en film också som jag märkligt nog inte sett. Jag nöjer mig med frosseri i The Tudors så länge… Borde inte säsong 3 dyka upp framåt hösten förresten?

Historiska romaner del 1:3

Den här tegelstenens (594 sidor) fullständiga titel är det osammanhängande Elisabeth. Anne Boleyns dotter. Gloriana vilket inte känns som en helt vällyckad översättning av originalets Legacy… Jag tror att boken dock har varit utgiven i olika delar vilka fått behålla sina namn vilken är begripligt men inte riktigt förlåtligt…

Boken handlar i alla fall om Elisabeth I av England från födelse som dotter till kung Henrik VIII och hans nyblivna drottning Anne Boleyn via faderns avrättande av modern. Vidare till Elisabets syster, Marias, regeringstid när Elisabeth satt fängslad i Towern. Därefter skildras hennes långa och stormiga tid på Englands tron fram till hennes död.

legacyJag älskar historiska romaner och framförallt de som utspelar sig i engelsk miljö. Egentligen har jag inte så mycket att klaga på här heller men den känns ändå bara sådär. Människorna känns rätt platta vilket är konstigt eftersom utrymmet borde finnas på de närmare 600 sidorna att gå djupare in. Kanske blir Kay alldeles för bunden av att hon skriver om en verklig historisk person vilket gör att hon inte tillåter sig att fantisera sig in i Elisabeths tankar. Extra problematiskt känns också att Kay är mycket förtjust i sin huvudperson vilket gör att hon ofta underlåter att göra sidofigurerna begripliga och mänskliga. Men allt gnäll till trots så är det här en läsvärd och intressant bok inte bara som en roman utan också som ett tolkningsförsök över en stark och intressant kvinna.

Kepler avslöjad

Kolla! Så var det alltså avslöjat vem den där mystiske Kepler är. Jag har väl inte spekulerat så mycket själv men jag kan lova att jag aldrig skulle ha kommit på det alternativet… Slut på mystiken alltså – hoppas att boken håller ändå…

Lite vampyriskt…

Weird Science skriver om senaste (i USA alltså) avsnittet av True Blood. Jag går snart sönder av längtan efter tv-hösten när Svt äntligen ska ge mig en hederlig vampyrdos. Jag har insett att tv-serien skiljer sig rätt rejält från böckerna av Charlaine Harris och det kommer säkert att störa mig men jag kan ta det. Om det bara börjar någon gång!

Uppdatering: En snabbgoogling ger svar direkt – den 26:e augusti klockan 22:00 är det minsann dags. Jag tror jag bänkar mig direkt…

Eternal sunshine of the spotless mind

Eternal sunshine of the spottless mindVi såg Eternal sunshine… i helgen. Det var flera år sen sist. Jag mindes den som bra och omskakande. Och jag mindes att det är en av de få filmer med Jim Carey jag faktiskt kan se utan att få klåda (de andra är Man on the moon och till viss del Truman Show). I övrigt kom jag inte ihåg så mycket vilket jag snart insåg inte var så märkligt. Historien är så Kauffmansk (se I huvudet på John Malkovich och Adaptation om du inte förstår vad jag menar…) att det helt enkelt inte är mänskligt möjligt att minnas alla vindlingar efteråt. Men huvudlinjerna stannar – som de självvalda minnesförlusterna, människans ovilja att möta smärtan, de vanliga människornas vanliga kärlek, upproret, kampen för att få minnas och hålla fast vid smärtan… Allt det där fastnar. Och värmen. Trots all smärta och längtan och kamp (eller kanske just på grund av det) är detta en av de varmaste filmer jag kan minnas att jag sett.

Jag älskar att poängen inte är att de får varandra på slutet (får de det?) eller att de levde lyckliga i alla sina dagar. Huvudpoängen är att de troligen inte gjorde det men att det är ok för det är deras liv som de ska få leva – det är deras smärta som de måste igenom. Det är något vi alla gör och lever – och måste göra och leva.

En sån här film går ju inte att beskriva eller förstå på andra sätt än med hjärtat så jag slutar försöka nu och låter er se den själva istället när tillfälle ges.

Femton viktiga

Följer Petras exempel och listar 15 viktiga* böcker i mitt liv (i alla fall de jag kommer på…)

Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.

  • Den engelske patienten – Michael Ondaatje
  • Stad-serien – P-A Fogelström
  • Sagan om Isfolket – Margit Sandemo
  • Böckerna om Nancy – Elsie Johansson
  • Förflutenhetens landskap – Peter Englund
  • Stolthet och fördom – Jane Austen
  • Förnuft och känsla – Jane Austen
  • Lasermannen – Gellert Tamas
  • Adjö herr Muffin – Ulf Nilsson
  • New York-trilogin – Paul Auster
  • Southern Vampire-serien – Charlaine Harris
  • Albert Speer och sanningen – Gitta Sereny
  • Fallet Mary Bell – Gitta Sereny
  • Kejsaren av Portugallien – Selma Lagerlöf
  • Löwenskiöldska ringen, Charlotte Löwenskiöld & Anna Svärd (serie) – Selma Lagerlöf

* och med viktig väljer jag att mena rolig och inspirerande läsupplevelse på något sätt

Veckans tematrio – om språk

temasprakDen här veckan handlar tematrion om språk och det gäller att berätta om 3 böcker man tycker särskilt mycket om på grund av deras språkliga utformning. Mina tre böcker är dessa:

Den engelske patienten av Michael Ondaatje: jag minns att när jag läste den gick jag nästan vilse i språket för att det var så outsägligt vackert. Det känns som att själva meningen med boken är just språket och inte handlingen även om de naturligtvis hör ihop i sin långsamhet och smärta. Jag tror att det är anledningen till att jag tyckte att filmen blev lite fel eftersom språket föll bort.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: det är så precist och utan onödiga utvikningar men ändå i sin realism så otroligt fullt av vitalitet och fantasi.

New York – trilogin av Paul Auster: här kan jag inte riktigt förklara mig men jag minns att jag upplevde detta som böcker där orden var som ett med resten av bokens innehåll. Det totala och näst intill perfekta hantverket.

Jag är lite kär i Barbro

För någon vecka sen läste jag den här fina artikeln i DN. Barbro Lindgren vänder tillbaka till rötterna och minnena. Hon var glad att hon nått ut med sina böcker. Jag tycker storheten med henne är att hon når in också. Innanför skal och bortom det som verkar vara. Att läsa Vems lilla mössa flyger vems lilla mössa flygerär förvisso en skrattfest men en där tårarna ligger på lut i bakgrunden. Att uppleva Nökhamlet är också att fundera över det som leksaksdjuren i boken ständigt undrar – Vad Lever Man För?

Ser jag en bok av Barbro Lindgren i någon utförsäljningsback på biblioteket så hugger jag den direkt oavsett hur kantstött den är. Man vet liksom att det kommer att vara bra. Favoriterna då – förutom Vems lilla mössa flyger och Korken flyger? bennyDet måste vara Benny – älskade Benny som gör det där man inte får men gör ändå. Älskad av 4-åring, 2-åring och 32-åring i min familj i alla fall. Ser fram emot att upptäcka böckerna om Sparvel när barnen blir lite större.

Blivande låntagare?

Vi är poppis här på biblioteket idag. Först när jag kom imorse såg jag genom mitt fönster en ekorre som puttade lite försiktigt på dörren för att få komma in. Vid lunchtid var det en katt… Hoppas de kommer tillbaka nästa vecka när vi har öppet. Undrar vad de vill låna – Kattresan kanske, finns det någon lämplig bok för ekorrar?

Tematrio – outlästa böcker

temautomVeckans tematrio handlar om böcker som aldrig blev lästa. Mina tre sorgebarn som påbörjades men sen kasserades av en eller annan anledning är:

  1. 1. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij – det här har alltid varit en skäms grej men nu känns det skönt att få komma ut med bekännelsen. Jag läste aldrig ut denna! Jag påbörjade den i högstadiet med högflygande planer om att få en stor läsupplevelse. Men efter några veckors tragglande och fysiskt illamående som resultat gav jag upp. Jag säger absolut inte att den är dålig för det är den inte men jag var nog för ung tror jag. Eller så funkar den inte för mig helt enkelt. Men jag ska göra ett nytt försök någon gång har jag tänkt.
  2. Sagan om ringen-trilogin – nu antar jag att jag kommer att bli lynchad men herregud vad jag tyckte att dessa böcker var trista. Jag tog mig igenom den första men kraschade någonstans tjugo sidor in i den andra. Jag som älskade filmerna för mörkret och mystiken fann böckerna rätt platta, oproblematiserande och tjatiga.
  3. På Västfronten intet nytt – ännu en klassiker som jag försökte mig på för ganska många år sen utan att orka fullfölja. Minns inte vad som var felet men det gick trögt minns jag…

Buffy och vampyrerna – igen

Lyckan har infunnit sig i hushållet och den kom i form av en dvd-box häromdagen. Första säsongen av Buffy har landat… Efter en titt på första avsnittet igår gläds jag (något förvånat) över att den håller – 13 år senare också. Och som jag minns det blev det bara bättre och bättre. Lycka som sagt.

Som ni kommer att märka har jag ett lite speciellt kärleksförhållande till vampyrskildringar vilket naturligtvis måste avhandlas här inom kort.

Atonement

Jag har sett en film också. Gårdagens besök på Ica resulterade bland annat i en av dessa märkliga dubbeldvd:er. Det var en Kiera Knightleydubbel som innehöll Stolthet och fördom (med samma regissör som film nummer två: Joe Wright) vilket ju förstås är oemotståndligt för en Jane Austen-knarkare som jag. Den andra filmen var Atonement. Atonement

Scenen är denna: vi har ett ungt par (Kiera Knightley och James McAvoy) som nyss upptäckt sin kärlek för varandra. Vi har en 13-årig lillasyster som kastar en osann och ödesdiger anklagelse mot mannen. Vi har ett krig som kräver vedervärdiga offer.

Det är så smärtsamt vackert hela tiden med dimma och solsken och undervattenscener och närbilder på ögon som tåras. I viss mån känns det väldigt utstuderat i viss mån väldigt äkta. Mitt stora problem med filmen är att den har valt fel huvudrollsinnehavare. Medan, naturligtvis, Knightley och McAvoy drar till sig uppmärksamheten är det flickan, Briony, som är den intressanta. Vi förstår att deras drivkraft är kärlek i sin djupaste desperation men vilken är hennes? Vilka drivkrafter får henne att göra det hon gör, vilka känslor stormar i hennes inre under alla dessa år. Själv identifierar jag mig med henne på ett märkligt sätt och vill veta mer om henne än att hon är olycklig och komplex. Helt klart väcker filmen frågor och framförallt lusten att läsa boken som ligger till grund (skriven av Ian McEwan)

Att vara eller inte vara…

…sig själv…

Det är mycket prat om och hype kring Lars Keplers Hypnotisören just nu. Eller handlar det egentligen alls om boken? Är det inte den mysteriösa författaren som står i centrum allra mest. På detta spår spinner veckans kulturfyra:

1. Vem tror du är Lars Kepler?

Ingen som helst aning – har inte läst boken och det är väldigt svårt att gissa utan att ha tagit del av det stilistiska. Jag tror att jag tycker att det är rätt ointressant också om jag ska vara ärlig (och det ska jag ju förstås).

2. Tycker du det är bra att en författare skriver under pseudonym?

Inte när det blir som det blivit här där gissandet överskuggar själva boken (som jag ändå hört ska vara bra). Det är säkert bra ur ett hypeperspektiv men en bra bok borde ju kunna stå för sig själv också. Om det är en etablerad författare som vill testa något nytt utan att förutfattade meningar finns det dock en plats för pseudonymer – de mer långvariga (typ Bo Baldersson) har jag dock svårt för.

3. Skulle du kunna tänka dig skriva under pseudonym?

Jag har väl delvis gjort det på mina bloggar genom åren och då för att det känts frigörande att inte skylta med mitt namn vilket väl troligen också kan vara drivkraften för pseudonymförfattare.

4. Hypnotisören handlar om en läkare som hypnotiserar en tonåring. Vad tänker du om hypnos, har du varit hypnotiserad?

Jag har aldrig själv blivit hypnotiserad men tror att det funkar på vissa och i vissa sammanhang.

När jag hör din röst

Totalt uppslukande! Men mest för att man känner sig så mycket smartare än Bella och vet hur allt ska sluta innan det börjar. Man vet ju att Edward älskar henne trots allt… Detta bidrar dock till den förväntan på återföreningen som byggs upp genom boken. Upplösningen blir dock något abrupt. Det finns över huvud taget mycket som är oproblematiserat och oklart – främst Bellas beslut att vilja bli vampyr vilket plötsligt står där som ett faktum utan att ifrågasättas eller motiveras särskilt djupt. Och varför älskar hon egentligen Edward så mycket? Mer drivkrafter tack!När jag hör din röst

Jag tillhör inte dem som drömmer om någon blek, undflyende och träig ”Edward-vampyr” om nätterna direkt. Gillar helt klart Charlaine Harris livsbejakande ”Eric-vampyrer” bättre. Men det är väl inget fel på lite gammaldags romantik heller även om jag önskar att Bella kunde hänga upp sitt liv på annat än killar också.

Jag går vidare till del 3 och hoppas på lite mer bett i framförallt Bella där…