#fiktivnovember…

Som ni kanske märkt så är jag lite efter med min egen tävling… Jag har inte hunnit kommentera era inlägg och kommentarer och inget svar på den tredje frågan från förra veckan har jag skrivit heller. Vad jag har att skylla på? Ja, hm, det skulle väl vara november då… Men det ska bli ordning på torpet, jag lovar! Kanske efter att helgens barnkalas är avklarat 😉

Fjärde och sista frågan kommer i alla fall planenligt imorgon förmiddag.

Sömmerskan

Konstaterande 1: Den här boken läste jag av den enda anledningen – att Hilary Mantel tipsade om den i Vi läser för någon månad sen. Hilary Mantel kan ju inte ha fel eller?
Konstaterande 2: Jag tror mig aldrig ha läst en bok med så missvisande baksidestext, det är så att jag blir sugen att köra en sån där recension där jag klistrar in baksidan från boken och sen sliter den i stycken. Men det känns ju inte så konstruktivt… Det kanske räcker att säga att skulle ni komma över den här boken och läser om handlingen så bär i minnet att det inte är sant det som står. Inte mycket i alla fall…
 
En sak som stämmer är att Sömmerskan utspelar sig i Liverpool år 1944. Kriget är allerstädes närvarande i form av soldater, bitterhet och allt för små matransoner. Själva sömmerskan är Nellie men boken handlar lika mycket om hennes syster Margot, brodern Jack och hans dotter Rita som (nästan) alla befinner sig under samma tak. I bakgrunden anas den nu avlidna modern/mormodern som styrde sina barn, och främst döttrar, med järnhand. Konsekvensen går genom generationerna och lämnar hämmade och skadade människor i sina spår. När Rita möter en amerikansk soldat ställs allt på sin spets.
 
Jag tycker mycket om Sömmerskan, det är en inte helt okomplicerad bok som känns väldigt säregen. Språket är väldigt precist och varje ord känns vägt på guldvåg, som alltid hos tipserskan Mantel. Det jag faller allra mest för i den här boken är hur Bainbridge vrider och vänder på karaktärerna, en handling förklaras utifrån personen som utför den och återvisas sen ur ett annat perspektiv och framstår då i ett helt nytt ljus. Och alla versioner är lika sanna när de pusslar den större bilden av den olyckligt passionerade Margot, den resignerade men ändå ganska nöjda Nellie och den djupt sorglige Jack.
 
Är det någon där ute som läst något annat av Beryl Bainbridge och kan upplysa mig om huruvida hon är fortsatt bra?

Sömmerskan av Beryl Bainbridge. Forum

Den där Alderman…

Vissa böcker alltså… Tegelstenar som är 800 sidor tjocka och där inte allt för mycket händer, som känns oöverstigliga och nästan lite kvävande där de ligger och stirrar på en. Så ser relationen mellan mig och Gabriella Håkanssons Aldermans arvinge ut. Och då kan ni ju kanske tycka att jag borde dumpa herr Alderman. Och jag kan på ett plan tycka att ni har rätt. Men, och det är det menet som håller mig kvar, den är trollbindande samtidigt och väldigt Håkanssonsk (jag älskade Operation B!). Jag kan liksom sjunka in i den i två timmar och sen helt plötsligt spottar den ut mig och jag begriper ingenting. Jag har läst den sen augusti, mycket ryckigt, hela tiden på gränsen till att ge upp. 500 sidor har jag kvar… Troligtvis är det nyttigt för mig med en bok som jag inte bara kan trycka i mig, det är i alla fall det jag försöker inbilla mig… Undrar om jag någonsin blir klar bara…

Är det någon som läst Aldermans arvinge och kan förklara dess väsen för mig? Eller har ni haft en liknande upplevelse med annan motsträvig bok?

Lovligt byte

lovligt byteMen å så trevligt, en ny drog! En högst välbehövlig sådan också eftersom jag börjat tvivla på Anita Blakes tjuskraft och förstår att jag inte kommer klara mig igenom en till vinter utan lite lättläst kick ass-underhållning.

Stephanie Plum presenteras i denna den första av typ tjugo (?) böcker som fattig, desperat och rätt jäkla cool. Ganska dumdristig också men annars skulle ju ingenting hända så jag köper det. Hon tvingas förödmjuka sig och ta jobb hos sin släkting Vinnie. Jobb som prisjägare. Och den hon ska ge sig efter, som ska rendera henne storkovan, är ingen mindre än en gammal “kärlek”, casanovan Joe Morelli.

Lovligt byte bjuder på action, förfärliga familjemiddagar (älskar mormor!), sexiga vibbar och trevliga löften om en serie som kan hålla tempo och humor i åtminstone några böcker till. Ni som läst – hur länge håller det? Fem böcker? Tio? Än så länge är det i alla fall superb och välskriven underhållning!

Lovligt byte av Janet Evanovich. Richters

#fiktivnovember Fråga 3

Fiktivnovember.JPGFör att fira Fiktiviteters sedan länge timade fyraårsdag tävlar vi nu i fyra veckor om fyra överraskningspaket. Sista dag för besvarande av frågorna är lördagen den 30 november, vinnarna utropas högtidligen den 2/12. Frågorna kan besvaras på följande sätt:

  • I egen blogg – glöm inte att lämna länk i kommentarerna till detta inlägg.
  • I kommentar till respektive frågeinlägg.
  • Facebook – som kommentarer till respektive frågeinlägg på bloggens facebooksida.
  • Instagram – det går bra att kommentera den särskilda frågebilden jag (fiktiviteter där också) lägger ut varje fredag eller att lägga ut ett inlägg under hashtag #fiktivnovember, tagga mig gärna för säkerhets skull!

Fråga 3: Berätta om årets bästa dag!

Så här djupt in i novemberland har det blivit dags att ta till det riktigt tunga menageriet och fördriva mörkret med riktigt fina minnen. Har du blivit förälskad, fått en katt eller hittat ett nytt fint ställe att sitta och läsa/tänka/vara på? Har du en riktigt extra fantastisk dag eller timme eller stund som du vill dela med dig av?

Tack till Bokii (Ljudböcker och E-böcker), Natur & Kultur och X-publishing  som sponsrat med priser!

#fiktivnovember icke-boklig inspiration

Jag vet inte hur det är för er men min november är helt klart lite ljusare och lättare i år (vilket delvis beror på det här men helt klart också på den här tävlingen). Den här veckan har ni berättat om era bästa ickebokliga fiktiviteter från året. Det har betytt en massa nya tv-serietips bland annat (och minnen från operabesök, resor, museer, musik mm), inte så smart fråga av mig kanske med tanke på att jag inte direkt lider brist på tv-serier… Men tack för tipsen, jag är så himla glad att jag vet vad jag ska göra också framöver 😉

Min bäste ickebokliga fiktivitet i år är föga förvånande just en tv-serie. Närmare bestämt Veronica Mars. Jag är helt kär i serien, Veronica, Logan, känslan, humorn, svärtan – allt! Jag kommer skriva mer om det och den när jag sammanfattar min tv-seriemånader i slutet av november. Jag skriver för tillfället på ett monsterlångt inlägg om VM och dess effekt på mitt liv.

Vill ni veta vad mer en kan se, lyssna till och uppleva för att liva upp sitt liv så tycker jag att ni ska kolla kommentarer och länkar till det här inlägget, och på instagram söker ni på #fiktivnovember för tips.

Egenmäktigt förfarande

egenmäktigt förfarandeVad är det som gör att jag inte tycker om det här? Att jag fått nog av kvinnor som gör sig själva illa genom relation med man? Att jag har svårt för Lena Anderssons sätt att föra filosofiska diskussioner så att jag inte hänger med (som i varenda en av hennes lördagstexter i DN)? Att jag har väldigt svårt att gilla något som får mig att känna mig korkad? Att jag som feminist blir så jäkla trött? Att den medelålders manliga konstnärsklischen känns lika trött? Att jag inte kan identifiera mig? Att jag inte vet vad boken vill mig?

Jag tror att det är allt det där och så är det förväntningarna förstås. Alla hyllningar, augustnominering, alla läsare som vill anteckna eller stryka under varenda rad. Jag som älskade Var det bra så? tycker att Egenmäktigt förfarande är en smula… förlåt… pompös. Det är en årslång glimt in i ett liv och känns på glimtars vis lite platt.

Jag har tydligen svårt för böcker om självskadande människor där berättelsen inte erbjuder utveckling, hopp eller moralisk diskussion. Jag är nog helt enkelt en sån där moralist. Jag vill ju inte att alla de kvinnor som har det såhär ska bli stärkta i att fortsätta, jag vill att de ska bli uppmuntrade att ta sig ut. Kanske kan Egenmäktigt förfarande göra det även om den inte säger mig något? Sen tycker jag att de där filosofiska diskussionerna huvudpersonerna försjunker i känns relativt uppstyltade. Pratar vi verkligen om typ Hegel till frukost. Visst har det hänt att jag och maken kommit in på vetenskapliga teorier i något av våra uppeldade diskussioner över helg-DN, men så jäkla ofta är det inte. Men å andra sidan lever vi i en över tio år gammal rätt jämlik relation som inte bygger på att vara så jäkla fantastisk/sprituell/överlägsen/perfekt heller. Tack och lov…

Jag är fullkomligt beredd på att ni troligen vill rasa på/över (vet inte vilken preposition som är riktig här) mig nu, gå till storms mot min oförmåga att förstå den här boken och allt det där. Ni får det, riktigt gärna faktiskt. Jag är öppen för att det här är en bok för andra och inte för mig. Ni får gärna hjälpa mig att se vad Lena Andersson vill säga, vad har hon sagt till er som jag inte hör? 

Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson. Natur & kultur

Andra om Egenmäktigt förfarande: Kulturbloggen, Enligt O/Litteraturmagazinet

Tv-tittandet så här långt

OMG, för att tala med kidsen (men de har väl lämnat det bakom sig nu antar jag, uttrycket får stå kvar som en hopplös kvarleva från svunna tider) – som jag sett tv-serier på slutet! Jag har förvisso tappat lite av det där att låta er bestämma men ni blir inte arga va? Jag har tryckt i mig och gått totala bananer över Veronica Mars två första säsonger. Jag har sett lite engelskt historiskt drama och Mitt så kallade liv. Jag är mitt inne i BBC:s The Village och jag ska snart se Broadchurch med maken plus att vi sett om Firefly och nu är inne på Buffys femte säsong. Mitt intresse för att titta har svängt lite mot slutet och jag läser mer igen nu men oj vilken resa det varit. Som utlovat kommer jag rapportera sista helgen i november och i dagsläget sitter jag här med åtta inlägg, vem vet var det ska sluta…

Jag är liksom lite nominerad

På tal om att lysa upp novembermörkret… Strax innan jag gick på lunch idag kom det där pressmeddelandet från Forma Books blog award, och så fick jag glädjegråta lite i pastan, nästan i alla fall. Äran i att bli nominerad igen, och två gånger… Jag har inte ord, och jag brukar ha ord.  🙂
Blogaward_rosta_mig
Juryns motiveringar (som jag kommer trycka mot hjärtat länge) ser ut såhär:
Årets bokblogg

Skriver oerhört fängslande och oängsligt där böckerna sätts i ett större sammanhang. PS. Vi älskar högerspalten. PS2. Vi älskar layouten.

Årets bokrecension (Kroppspanik)

Vi applåderar denna fantastiska recension och reflektion där det märks att boken verkligen har gjort sitt jobb – att läsaren tänker vidare utifrån sitt eget perspektiv.

Precis som förra året så bryr jag mig inte väldigt mycket om vem som vinner och blir Årets bokblogg, jag kommer leva länge på att några har tyckt att jag är bra. Och återigen har jag bästa sällskapet! Breakfast Book Club är en institution och superbra på socialt läsande som jag tycker är så himla viktigt! Marcusbiblioteket är en av mina absoluta favoritbloggar just nu – alltid välskriven, alltid nördigt underbar. Det är en stor ära att vara nominerad tillsammans med dem!

När det gäller Årets recension så är det en kategori jag själv inte nominerade i (förlåt!) för att jag tycker det är så väldigt svårt, det är lite omöjligt att skilja ut en text från en helhet tycker jag. Men jag är förstås oerhört hedrad och glad att andra var mer nomineringsvilliga och att det är just min text om Kroppspanik som lyfts fram. Om ingen röstar på den så är det ok (de två mednominerade recensionerna är väldigt bra!) men jag hoppas att nomineringen betyder att ännu fler läser den och reflekterar vidare. Det är en recension som är viktig för mig och i vilken jag la ner väldigt mycket personligt på gränsen till att jag inte var säker på om jag skulle våga publicera (så mycket för det där “oängsligt” i motiveringen)…

Tack till er som nominerat mig och tack juryn som tycker om Fiktiviteter! Gå gärna in och rösta på den och de du gillar bäst! Och glöm för allt i världen inte den tredje kategorin, Årets nischade bokblogg, där jag hittade några nya bekantskaper som jag absolut ska återkomma till!

Intet

intetDet är inte ofta men ibland händer det att det känns jobbigt att ha läst en riktigt bra bok. Hur ska jag kunna förklara för er att ni måste läsa Intet? Hur ska jag övertyga er om att det är en av de där sakerna en bör göra innan en dör? Jag räcker inte till…

Intet handlar om när Pierre Anthon inser att livet är intet och intet är någonting. Allt är i onödan och inget är viktigt. Han placerar sig i plommonträdet, kastar frukt på sina skolkamrater och predikar sin nya insikt. Och klasskamraterna fångas och skräms av den stora intigheten, de vill kämpa och motbevisa. De börjar bygga “högen av betydelse” – en samling av sådant som betyder någonting för var och en av dem, samlandet eskalerar till rena vanvettigheter. Högen blir ett monster.

Intet är så sjukt välskriven, så nedtonad och ickedömande. Den är filosofisk utan att egentligen filosofera och moralisk utan att moralisera. Den för en diskussion om betydelse, värde, relativitet, utsatthet och allt annat som är viktigt och oviktigt i livet. Samtidigt. I läsarens huvud.

Strunta nu i att jag inte är förmögen att förmedla Intet till er, läs och försjunk i djupa funderingar i en vecka. Sen kan vi diskutera i smågrupper!

Intet av Janne Teller. Bazar